Motioner i Andra kammaren, Nr 2 (Motion 1918:2 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

Nr 2.

Av herr Vennerström m. fl., om skrivelse till Kungl. Maj\t
angående utredning om arbetstidens längd inom vissa
arbetsområden samt fastställande av maximalarbetstid
m. m.

Maximalarbetsdagen i Sveriges riksdag.

Frågan om förkortning av arbetstiden för i industrin anställda arbetare
är årsbarn med industrialismen själv. Länge fick industrialismen
utan inblandning och kontroll från samhällets sida husera med arbetarnas
liv och hälsa efter behag. Barn och kvinnor likaväl som män förmaldes
i de industriella grottekvarnarna, som i industrialismens gryningstider
borde över sina portar ha burit Dantes ord över helvetet: »I, som
här inträden, låten hoppet fara.» Fabrikernas hänsynslösa exploatering
av människoliv skedde under skyddet av den till samhällsmakten uppstigande
kapitalismens ekonomiska teori, att statsmakterna borde hålla
sina fingrar borta från det »fria avtalet» mellan kapital och arbete, från
de två parternas alla uppgörelser sinsemellan. Men reaktionen kom.
Först från arbetarna själva som pressats ned intill gränsen för mänsklig
motståndskraft. Ån genom impulsiva revolter, än genom segt organisationsarbete
reste sig arbetarklassens självbevarelsedrift och krävde förkortning
av arbetstiden jämte förbättringar i de övriga arbetsvillkoren.
Statsmakterna tvungos att gripa in. Dels av hänsyn till samhällets egna
intressen, dels av hänsyn till påtryckningen från arbetarna nödgades de
kasta den falska principen om den obegränsade ekonomiska friheten över
bord och reglera arbetstiden på samma gång som arbetsvillkoren i allmänhet,
så att arbetarnas tillvaro blev mera dräglig. Inom alla industriella
stater ha arbetarskyddslagar kommit till, som bestämma arbetstiden
intill eu maximigräns för större eller mindre delar av arbetarvärlden.

I första rummet gällde det att skydda barn och minderåriga, de mest
värnlösa. Lagar, som stadgade förbud mot barnarbete eller fixerade en
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 2 höft. (Nr 2.) 1

Motioner i Andra hammaren, Nr 2.

maximalarbetstid, olika föi* olika åldrar, blevo beslutade. I andra rummet
behövde kvinnorna samhällets bistånd mot kapitalistisk exploatering.
Förbudet mot kvinnornas nattarbete kom till stånd i så gott som alla
civiliserade stater, och mångenstädes bar maximalarbetsdag genomförts
även för kvinnornas dagliga arbete. I tredje och sista rummet utsträcktes
arbetareskyddet i fråga om arbetstiden till de vuxna männen, de ansågos
vara bäst i stånd att själva tillvarataga sina intressen gentemot kapitalets
tryck. I åtskilliga länder bär en maximigräns för arbetstidens längd,
ibland till 8 timmar, lagstadgats för alla arbetare över lag inom industri,
hantverk och närliggande yrken. I andra ha lagar antagits beträffande
maximalarbetstid inom vissa enstaka yrken eller yrkesgrupper. I alla
länder utan undantag står frågan om ytterligare lagstadgad förkortning
av arbetstiden bland de främsta punkterna på den sociala dagordningen.

Den statliga regleringen av arbetstiden bar i Sverige kommit ett
gott stycke efter många andra staters. Detta förhållande sammanhänger
väl till en del med den omständigheten att Sverige jämförelsevis sent
blev ett industriland och fick pröva industrialismens dåliga sidor jämte
de goda. Redan då Sverige så småningom började glida in i den industriella
utvecklingens tidsskede hade dock framsynta män sina blickar
fästa vid industrialismens skuggsidor. I den ekonomiska tidnings-, broschyr-
och boklitteraturen från 1800-talets första hälft följer man uppmärksamt
de industriella företeelserna, främst i England, och man står
icke främmande för tanken på samhällets ingripande mot tendenser och
oarter, som hotade att försämra arbetarklassens ställning. De små embryon
till arbetareskyddslagstiftning, även rörande arbetstiden, som kommo
till stånd vid denna tid, vittna härom. Men först i och med industrins
utveckling efter stora linjer samt den raska frammarschen av arbetarnas
organisationsrörelse till eget nödvärn började intresset för arbetstidens
reglering genom skyddslagar på allvar växa till i styrka. De senaste
åren ha karaktäriserats av betydande lagstiftningsansatser allt efter som
nödropen och livskraven från de sociala djupen blivit genom arbetarklassens
växande parlamentariska makt med större kraft framförda i den
lagstiftande församlingen, under det att arbetarnas starka fackliga sammanslutningar
gett nödigt eftertryck åt de parlamentariska framställningarna.

De stora stegen på den lagstiftningsväg, som leder fram till ett slutgiltigt
ordnande av alla arbetares arbetstid utan hänsyn till ålder eller
kön, är arbetareskyddslagen av 1913, som reglerar arbetstiden för barn
och minderåriga, samt lagen av 1909 angående förbud mot kvinnors

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

nattarbete. Lagstiftningen angående de vuxna männens arbetstid bär
tagit blott små stapplande, trevande steg framåt. Ett sådant är riksdagens
beslut 1915 om utredande av möjligheterna för borttagande av
nattarbete i bagerier. Den stora frågan om en generell reglering av
arbetstiden för alla arbetare återstår alltjämt olöst. Det är på ''tiden att
arbetarklassens gamla sunda fordran på en maximalar bet stia;/ av 8 timmar

en fordran som alltsedan Pariserkongressen 1889 årligen höjts av
miljoner och åter miljoner betryckta arbetare all världen runt — energiskt
föres upp som ett förgrundskrav på det parlamentariska reformoch
arbetsprogrammet.

Så långt tillbaka som på 1850-talet fördes visserligen den lagstadgade
maximalarbetsdagen på tal i den dåvarande ståndsrepresentationen.
Men icke förrän på 1890-talet, när de internationella arbetarkonferenserna
börjat kalla alla länders arbetare till gemensam demonstration för 8-timmars
arbetsdag och Sveriges arbetare börjat fackligt organisera sig efter
mål- och klassmedvetna principer, togs ett allvarligare grepp på frågan
genom Fridtjuv Berg. Med seg envishet begärde Fridtjuv Berg flera
riksdagar å rad utredning i vad mån åtgärder kunde vidtagas för reglerande
av arbetstiden inom industrin. Något positivt resultat nåddes
emellertid icke. Fridtjuv Berg kom dock så långt, att andra kammaren
1895 med 133 röster mot 73 beslöt en skrivelse med anhållan om utredning
angående begränsning av arbetstiden inom fabriker och andra
industriella inrättningar, i vilka arbetet inverkar menligt på arbetarens
hälsa. Något mer än ett årtionde senare togs genom en enskild motionär
för andra gången ett mera allvarligt grepp på frågan. Å socialdemokratiska
gruppens vägnar yrkade Värner Rydén 1908 efter en
mycket utförlig och utredande motivering, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vilken utsträckning
en maximalarbetstid av 48 timmar under en vecka och 8 timmar
under ett dygn må bestämmas för arbetare och biträden i industriellt
och därmed jämförligt yrke, hantverk, byggnadsarbeten av alla slag,
transportväsende och därmed sammanhörande arbete samt i statens och
kommunens arbeten och företag, samt att Kungl. Maj:t därefter må för
riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.»

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen hänsköts,
sökte i sitt utlåtande konstatera, huru det förhöll sig med arbetstiden
inom Sveriges industrier. Utskottet hänvisade till kommerskollegii
statistiska byrås just då pågående statistiska undersökning om den industriella
arbetstiden. Vid tiden för utskottsbetänkandets avgivande omfattade
den omkring en femtedel av landets cirka 350,000 arbetare, nära -

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

ligen de i Stockholms stad, Stockholms län, Uppsala och Örebro län.
De undersökta industrigrenarna voro: skogsdrift, gruvdrift, annan brytningsoch
upptagningsindustri, närings- och njutningsämnesindustrin, textiloch
beklädnadsindustrin, läder-, hår- och gummivaruindustrin, trävaruindustrin,
trämasse- och pappersmasseindustrin, metallindustrin, maskinoch
skeppsbyggnadsindustrin, jord- och stenindustrin, kemisk-teknisk industri,
byggnadsindustri samt belysning och vattenledning. Utskottet
ansåg av undersökningen framgå, att för det stora flertalet industriarbetare
redan praktiskt tillämpas eu maximalarbetstid av 10 timmar och
därunder. Inom gruvindustrin såväl i Norrland som i mellersta Sverige
tillämpades en maximalarbetstid av 8 timmar, i de skånska gruvorna
t. o. m. lägre.

Mot reservation av Hörnstén och Karlsson i Fjäl avstyrkte utskottet
motionen och anförde därvidlag som huvudskäl, att en avsevärd nedsättning
i arbetstiden otvivelaktigt på ett mycket intimt sätt skulle beröra
den internationella arbetsmarknaden. En dylik åtgärd, vidtagen
endast inom den svenska industrin, skulle — ansåg utskottet — betydande
minska konkurrensförmågan inom alla sådana industrigrenar, som
äro byggda på export till utlandet. »Utskottet är» — heter det — »av
den mening, att, om någon avsevärd minskning i arbetstiden skall inom
industrin kunna genomföras, en sådan minskning bör grunda sig på internationell
överenskommelse eller genomföras genom internationell praxis.
På denna väg ha ju även kulturstaterna delvis redan inslagit ifråga om
det kvinnliga arbetet och förbud för nattarbete därinom.» Nödvändigheten
att sammankoppla den* svenska lagstiftningen om maximalarbetstid
med den internationella lagstiftningen på samma område underströks
i debatten av motståndarna till det väckta förslaget. Väsentligen
på detta skäl avslog andra kammaren såväl motionen som ett av hr
Adelswärd framställt förslag om en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning, huruvida och i vilken utsträckning en maximalarbetstid
utan ett på förhand angivet begränsande till 8 timmar måtte
kunna bestämmas.

Vid 1913 års riksdag återkom den socialdemokratiska riksdagsgruppen
med kravet på 8-timmars maximalarbetsdag. Å den socialdemokratiska
riksdagsprnppens vägnar framburo Herman Lindqvist i andra
kammaren och professor G. Steffen i första kammaren likalydande motioner,
vari yrkades, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Magt ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, om och på vad
sätt för manliga och kvinnliga lönearbetare och biträden inom industri,
hantverk, handel och samfärdsel samt statens och kommunernas arbeten

Motioner i Andra kammaren, Nr 2. 5

och företag må fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per dygn
samt i vilken utsträckning även inom andra områden av lönearbete
sådan maximalarbetsdag må kunna fastställas eller, där så visas icke
lämpligen kunna ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för ett
minimum av arbetsfri tid må kunna beredas dessa näringars lönearbetare».

Det första kammarens tillfälliga utskott, som ilek motionen under
behandling, yrkade mycket kort och knapphändigt avslag. Utskottet
erkände visserligen, »att eu förkortning av en för den mänskliga arbetsförmågan
alltför lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet samt
att sålunda en alltför lång arbetsdag kan utan olägenhet för produktiviteten
inskränkas». Men efter detta lilla erkännande presterade utskottet
bland annat följande avslagssynpunkter på kravet om industriell 8-timrnars
maximalarbetsdag: »Denna fråga berör på ett intimt sätt den internationella
arbetsmarknaden. Genomförandet av en så stark begränsning
av arbetstiden, som den motionärerna föreslagit, endast för den svenska
industrin skulle utan tvivel i avsevärd grad minska vår konkurrensförmåga
mot den utländska industrin. Redan nu är konkurrensen på den
utländska marknaden ofta svår, beroende, på de lägre arbetslönerna i
utlandet. Och det är fara värt, att vår industri efter införandet av en
8-timmars maximalarbetsdag icke skulle motstå konkurrensen med utlandet.
Utskottet anser därför, att Sverige i fråga om lagbestämmelser
angående arbetstidens längd inom det industriella arbetsområdet bör rätta
sig efter de större europeiska kulturländerna, samt att nu föreliggande
fråga lämpligast bör lösas genom internationell överenskommelse». Arbetstiden
inom andra än industriella yrken ansåg utskottet böra regleras
genom frivillig överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare. Under
anförande i huvudsak av utskottets avslagsskäl avslog första kammarens
majoritet motionen med 62 röster mot 42 för en reservation
av herr Rosén, vari yrkades en utredning av maximalarbetsdag i allmänhet.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott ställde sig välvilligare.
Uttalande önskemål, att arbetstiden borde regleras nedåt, yrkade liberalerna,
som dikterade utskottets betänkande, en allmän utredning, lagd
på samma sätt som den av herr Rosén i första kammaren föreslagna.
Men den liberala utskottsmajoriteten underströk mycket starkt nödvändigheten
av hänsvn till den internationella marknaden och hänvisade till
det planerade skandinaviska samarbetet för 8-timmars arbetsdag inom
cellulosa-, trämasse-, järn- och stålindustrin. Utskottets socialdemokrater
vrkade bifall till motionen och invände bland annat, att den internatio -

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

nella samverkan icke får hindra den nationella lagstiftningen. Utskottets
höger yrkade rent avslag. Ur deras avslagsmotivering må anföras: »I

avseende på den svenska industrin, vare sig det gäller exportindustrin
eller tillverkningar för inhemskt behov men utsatta för utländsk konkurrens,
kan det ej vara klokt för oss att gå före med minskning av
arbetstiden, när de länder, som göra oss marknaden stridig, arbeta med
längre arbetstid, lägre arbetslön och högre arbetsintensitet». Utskottets
förslag bifölls med 79 röster mot 52 för avslag och hade andra kammaren
sålunda principiellt uttalat sig för en maximalarbetstidslagstiftning
i allmänhet.

Internationellt samarbete för reglering av arbetstiden.

Någon sanning ligger utan tvivel i det såväl 1908 och 1913 förda
talet om det önskvärda i att den lagstadgade regleringen av arbetstiden
åtminstone till en viss grad kommer till stånd genom internationell överenskommelse.
Anhängarna av eu lagstadgad maximalarbetsdag till 8
timmar förneka icke att det särskilt för industrin inom de olika länderna
kan ha sina fördelar, att lagstiftningen går fram efter gemensamma internationella
linjer. Länge har ock försiggått ett intresserat och även
resultatbringande arbete för att på denna väg förkorta en alltför lång
arbetstid. Vid eu mängd internationella arbetarskyddskongresser, både
enskilda och officiella, har frågan om internationella lagstiftningsåtgärder
angående arbetstiden stått på dagordningen. Ett betydande positivt resultat
av denna strävan till internationell, liktidig och likformig lagstiftning
kan man inregistrera i det överallt nu gällande förbudet mot kvinnors
nattarbete. På den internationella regeringskonferensen för arbetarskydd
i Bern 1906 undertecknade icke mindre än 13 stater genom sina
regeringsombud eu gemensam överenskommelse om förbud mot nattarbete
för inom industrin sysselsatta kvinnor. Denna överenskommelse
har under årens lopp blivit genom beslut av de respektive ländernas
lagstiftande församlingar godkänd, i Sverge som bekant 1909,
varigenom sålunda ett mycket stort antal stater i fullt inbördes samförstånd
tagit ett aktningsbjudande steg till begränsning och förkortning
av arbetstiden för eu del av industriens arbetare.

Alltsedan detta beståndande arbetsresultat vanns, ha de internationella
arbetareskyddskongresserna sökt vandra vidare på samma internationella
lagstiftningsväg. Så hölls den 9—12 september 1912 eu
kongress i Ziirich, anordnad av den internationella föreningen för lagstadgat
arbetarskydd, en kongress, som representerade 23 olika stater,

Motioner i Andra kammaren, Nr 2. 7

av vilka 20 företräddes även av officiella regeringsrepresentanter, bland
dem generaldirektör A. Lagerheim, byråchefen H. Elmqvist och förste
aktnarien M. Marcus från Sverige. Den viktigaste överläggningsfrågan
gällde reglering av arbetstiden inom industrier med kontinuerlig drift. Så
gott som enhälligt gjorde sig den meningen gällande, att arbetet inom
dessa industrier borde anordnas på 8 timmars skift. Särskilt ifråga om
malmförädlingsindustrin ansågos legislativ^ åtgärder i detta syfte vara
av behovet omedelbart påkallade. Mötet antog i enlighet härmed följande
uttalande: »Delegerademötet uppfordrar Internationella föreningens
byrå, att hos schweiziska förbundsrådet hemställa, att detta måtte snarast
möjligt inbjuda de intresserade staterna till en konferens i syfte att
åvägabringa överenskommelse om införande av 8 timmars skift för arbetare
vid masugnar, järn-, stål- och valsverk».

I fråga om glasbruken ansåg kongressen likaledes en allmän övergång
till 3-skift-system vara önskvärd. Men det överlämnades åt Internationella
byran att avgöra, när tidpunkten vore lämplig för vidtagande
av åtgärder för denna reform. Dessutom anbefalldes de särskilda ländernas
sektioner att ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida ej 8-timmars-skift
lämpligen kunde införas inom vissa industrier, nämligen:

a) industrier, där arbetet hittills bedrivits på 2 skift om 12
timmar;

b) industrier, där driften påginge samtliga veckans 7 dagar;

c) övriga industrier, där förhållandena vore sådana, att tiden syntes
mogen för en allmän övergång till 3-skift-system.

Bland de industrier, som man vid antagandet av nu nämnda uttalande
haft i åtanke, märktes särskilt trämasse- och pappersindustrin i
Sverige, Norge och Finland.

Vid samma tidpunkt riktades från Internationella föreningen för
arbetarskydd en hemställan till det schweiziska förbundsrådet att taga
initiativ till en regeringskonferens för att uppgöra grunddragen till internationella
överenskommelser angående förbud mot industriellt nattarbete
av unga arbetare och angående fastställande av en arbetstid av högst 10
timmar för i industrin sysselsatta kvinnor och unga arbetare. I början av
1913 utfärdade förbundsrådet till de europeiska regeringarna, däribland
Sveriges, inbjudan till en förberedande teknisk konferens i Bern i september
1913. Den tekniska konferensen skulle sedan följas av en diplomatisk
konferens. Till bas för förhandlingarna skulle läggas tvenne av
Internationella föreningen för arbetarskydd uppgjorda förslag i fråga om
såväl minderårigas arbete som arbetstiden för kvinnor.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

Det av den Internationella föreningen för arbetarskydd formulerade
utkastet i fråga om begränsning av kvinnors och barns arbetstid var av
följande innehåll:

»Fastställande av en arbetstid av högst 10 timmar för i industrin
sysselsatta kvinnor och underåriga arbetare.

1) Längden av industriellt arbete för kvinnor, utan hänsyn till ålder,
samt för unga arbetare intill 18 år skall med i det följande anförda
undantag under ingen arbetsdag uppgå till mer än 10 timmar.

2) Arbetstiden'' skall avbrytas av en eller flera vilopauser, vilkas
minimilängd skall bestämmas av lagstiftningen inom varje stat.

3) Maximalarbetstiden av 10 timmar kan tidtals förlängas geuom
övertidsarbete:

a) i händelse av ett oförutsett, icke periodiskt återkommande avbrott
i driften, vilket är att hänföra till force majeure;

b) för förarbetning av råämnen eller bearbetning av föremål, som
äro utsatta för mycket hastig förstörelse, då det är erforderligt till förekommande
av en eljest oundviklig förlust på dessa materialier;

c) i de av årstidens inflytande beroende industrierna (säsongindustrier)
ävensom under exceptionella förhållanden i alla företag.

4) Längden av den i punkt 3 omtalade övertiden får icke uppgå
till mer än 1 timme på någon dag under arbetsveckan eller icke mer
än 2 timmar under 3 på varandra följande dagar i samma arbetsvecka
och tillsammans icke till mer än 60 timmar per kalenderår. Övertid för
unga arbetare upp till 16 år förbjudes.

5) Om i utomeuropeiska stater ävensom i kolonier, besittningar eller
protektorat de klimatiska förhållandena eller den inhemska befolkningens
ståndpunkt så fordra, kan arbetstiden regleras per vecka. Den får likväl
icke i detta fall överstiga 60 timmar.

6) I motsvarighet med art. 8 och 10 i Bernkonventiouen rörande
förbud för kvinnligt nattarbete skola särskilda frister och övergångsbestämmelser
förbehållas för överenskommelsens ikraftträdande i särskilda
industrier.»

I sin inbjudningsskrivelse anmärker förbundsrådet vidare, att konventionsstaterna
genom överenskommelsen av den 20 september 1906
om förbud för industriellt nattarbete för kvinnor givit uttryck åt en önskan
att internationellt ordna vissa arbetsvillkor för de kategorier av arbetare,
som äro i största behov av statsskydd. De nya förslagen avse
att med anslutning till de vunna resultaten utbygga det.

Till den tekniska konferensen i Bern, september 1913, hade alla
inbjudna stater utom Bulgarien, Grekland och Rumänien hörsammat in -

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

bjudan. Slutakterna undertecknades av alla närvarande staters ombud
utom Rysslands och Australiska förbundsstatens. De antagna bestämmelserna
skulle omfatta alla industriella företag med mer än 10 arbetare.
Vad som skall förstås med industriella företag bestämmer varje stat för
sig. Dock skall under alla omständigheter dit räknas gruvor och stenbrott,
ävensom tillverknings- och förädlingsindustri. Allt nattarbete
skulle förbjudas för minderåriga under 16 år. Arbetstiden för kvinnor
och barn under 16 år stadgas till högst 10 timmar per dag eller 60
timmar per arbetsvecka med maximum 10 V ä timmar per dag. Arbetet skall
avbrytas av en eller flera raster. Reglerandet av detta är med ett par
undantag överlåtet åt de enskilda staterna, övertidsarbete medgives,
om det påkallas av statens eller något offentligt intresse, i fall av
force majeure, till förhindrande av råämnens förstörelse, inom säsongindustrin
samt under exceptionella förhållanden inom alla företag. För
minderåriga arbetare (under 16 år) är undantag tillåtet blott i de två
första fallen. Arbetstiden får icke överstiga 12 timmar per dag, utom
vid fabriker för konservering av fisk, grönsaker och frukt, övertiden
får ej stiga mer än till 140 timmar per år, för nattindustrier högst 180
timmar.

Sedan den tekniska konferensen i Bern hållits, inbjöd schweiziska
förbundsrådet i en cirkulärskrivelse av den 30 dec. 1913 de staters regeringar,
som voro representerade å den tekniska konferensen, till en diplomatisk
konferens för att utarbeta internationella överenskommelser
med bindande kraft. Den diplomatiska konferensen skulle taga sin
början i Bern den 3 sept. 1914. Världskriget kom emellan och klippte
av detta liksom så mycket annat lovande internationellt samarbete.

Nationell lagstiftning om inaximalarbetsdag.

Strävandet att genom internationell samverkan åstadkomma en samtidig
och likformig lagstiftning rörande arbetstiden inom olika länder
befinner sig sålunda på marsch. Det har till och med redan kunnat inregistrera
resultat, som komma att bestå. Emellertid får man icke driva
önskvärdheten av internationellt samförstånd så långt, att man fastlåser
de enskilda staternas rörelsefrihet på detta sociala lagstiftningsområde.
Tvärtom måste man kraftigt hävda varje stats plikt att inom egen hank
och stör genomföra den begränsning av arbetstiden, som är nödig och
möjlig, och det utan att invänta liknande beslut från övriga stater.
Lika litet här som på något annat lagstiftningsområde är det vare sig

Bihang till riksdagms protokoll 1918. 4 saml. 2 höft. (Nr 2.) 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

lämpligt. eller nödvändigt att kringskära eller upphäva den enskilda statens
självbestämmelse. När olika industrier inom samma land och olika
företag inom samma industrigren kunnat utan iärliga ekonomiska risker
fullt självständigt reglera sin arbetstid, borde väl samma metod
kunna komma till användning vid den statliga lagstiftningen om arbetstidens
längd. Erfarenheten visar ock, att en mängd stater var och en
för sig beslutat ofantligt mycket mera radikala åtgärder till arbetstidens
''begränsning än den man velat fastslå genom internationell överenskommelse.
Norge erbjuder ett synnerligen intressant och näraliggande exempel
på ett fullt självständigt nationellt ordnande av arbetstiden inom
en viss industri, och det fastän saken är föremål för internationellt samarbete.
Det gäller cellulosa-, pappers- och trämasseindustrin, inom vilken
frågan om 8-timmars maximalarbetsdag, såsom 1913 års andrakammarutskott
anmärker, varit föremål för skandinavisk överläggning om likformiga
bestämmelser i alla Skandinaviens stater. Denna gren av Norges
industri har icke avvaktat resultatet av den skandinaviska samverkan.
Dén har helt resolut beslutat införa 8-timmars maximalarbetsdag utan att
bry sig om hur samma industrigren i de övriga skandinaviska staterna
behagar göra. Detta framsteg har till och med skett utan lagstiftningens
ingripande. Industrin har tagit steget efter en långvarig och stark
pressning från arbetsorganisationerna i facket. Efter förhandlingar
mellan arbetsgivareföreningen och pappers- och trämasseindustriarbetarnas
organisation inför statens förlikningsman, J. M. Sund, godkände slutligen
båda parternas organisationer ett av förlikningsmannen framlagt
förslag om 8-timmars arbetstid för alla skiftarbetare att successivt genomföras
före den 1 februari 1918. Överenskommelsen gäller från den
15 september 1917 till samma dato 1918. Den norsk^ lösningen av
8-timmarsfrågan inom pappers- och trämasseindustrin L xr blivit en
kraftig sporre för Sveriges arbetare att även inom sitt lan ^s pappersöda
trämasseindustri genomdriva 8-timmars maximalarbetsdag.

. Vid sidan av strävandet att skapa internationellt giltiga regler rörande
arbetstiden har under de snart 10 år, som förflutit sedan Sveriges
riksdag senast avvisade tanken på lagstadgad maximalarbetsdag, pågått
ett. synnerligen livligt och fruktbärande nationellt självständigt lagstiftningsarbete
i samma syfte. I en del länder ha parlamenten beslutat lagar
öm maximalarbetsdag för alla arbetare i industri och hantverk och därmed
sammanhörande företag. Maximalarbetsdag endast för kvinnor och
minderåriga har införts på sina håll. Man har beslutat maximalarbetsdag
för arbetare i statsföretag och i vissa privata företag, t. ex. gruvor.
Allt oftare leder kravet icke blott på maximalarbetsdag i allmänhet utan

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

en sådan på åtta timmar till statliga beslut. I eu del yrken,'' t.'' ex;''ba*
geriyrket, har allt nattarbete, även för män, tagits bort. Provkartan på
de olika ländernas mångahanda försök att komma till rätta med sitt
arbetstidsproblem är mycket omväxlande och rikhaltig.

Det är i hög grad lärorikt att förvärva kännedom om de viktigaste
lagbestämmelser rörande maximalarbetsdag, som europeiska och utom*
europeiska kulturstater fastslagit genom parlamentsbeslut under It (‘-ars*
perioden efter svenska riksdagens nej 1908. Efterföljande summariska
översikt gör alls icke anspråk på att vara fullständig men har icke dfesto
mindre sina stora lärdomar att ge. : ; •

''•''f f

Lagstiftning om maximalarbetsdag i europeiska länder. • •/''.<■-i

, • !

Sveriges grannland Norge har i sin arbetareskyddslag, antagen av
stortinget i aug. 1915, stadgat maximalarbetsdag för arbetare sysselsatta
i industriell verksamhet. Denna moderna lag vilar på de grundliga vin*
dersökningar om arbetstiden inom Norges industri och hantverk, som
företagits åren förut. År 1914 publicerades resultaten av tvenne örn*
fattande undersökningar, den ena verkställd av departementet för sociala
frågor och avseende industrin i sept. 1913, den andra verkställd av
statistiska centralbyrån i samband med hantverksräkningen 1910. • n

Den industriella undersökningen omfattade 85,000 arbetare, av vilka
72,991 eller 85,3 % voro vanliga dagarbetare, 9,215 eller 10,8 %■ hade
arbete på två skift (12 timmars skift) och 3,400 eller 3,9 % hade arbete
på 3 skilt (8 timmars skift). Något mera än (28 %) av arbetarna
både högst 54 timmars arbete i veckan och 6,8 % arbetade i mer än 60
timmar. Genomsnittliga antalet arbetstimmar per vecka var 56,6. Upp*
gifterna angående de 72,991 arbetare, som hade vanligt dagarbetev vi*
sade, att 29,3 % av dem hade en nettoarbetsvecka på högst 54 timmar
och 1,7 % en nettoarbetsvecka på över 60 timmar, en del ända över 70
timmar. En tydlig förskjutning hän mot en kortare arbetstid märktes
vid jämförelse med resultaten av den i samband med fabriksräkningen
1909 verkställda undersökningen angående arbetstiden. År 1909 hade
18,5 % av arbetarna en arbetstid av högst 54 timmar per vecka, år 1913
hade 29,3 % samma arbetstid. År 1909 arbetade 46,6 % av arbetarna
mer än 57 timmar i veckan, år 1913 hade motsvarande siffra sjunkit till
37,7 %. Sänkningen var påtaglig, särskilt inom gruvdriften, textilindustrin
samt cellulosa-, trämasse- och pappersindustrierna, vilka samtliga
med undantag för gruvdriften förut haft en arbetstid längre än den ge -

Motioner i Andra hammaren, Nr 2.

nomsnittliga. Kortare än den genomsnittliga var arbetstiden inom de
grafiska och kemisk-tekniska •industrierna, järn- och metallindustrierna,
beklädnadsindustrin samt närings- och njutningsmedelsindustrin.

Den av Norges statistiska centralbyrå utarbetade statistiken över
arbetstiden inom hantverket är den mest fullständiga, som hittills blivit
gjord. För 23,776 hantverksarbetare befanns den genomsnittliga nettoarbetstiden
per vecka vara 59,07 timmar, vilket utgör 9,85 timmar per dag.
Hälften av arbetarna hade en veckoarbetstid på 57—60 timmar, en fjärdedel
hade under 57 timmar och en fjärdedel över 60 timmar. 10 % av arbetarna
hade över 60 timmar. Barberarna hade den längsta veckoarbetstiden,
icke mindre än 92 % över 60 timmar per vecka. Deras genomsnittliga
veckoarbetstid var 65,7 timmar. Av skomakare, skräddare och bagare hade
halva antalet eller däröver mer än 60 timmar. Genomsnittliga arbetstiden
låg över 60 timmar. Detsamma gällde båtbyggare och snickare. Åven urmakare
och garvare hade lång arbetstid. Kortaste arbetstiden hade
skorstensfejare, . boktryckare, bokbindare och tapetserare, av vilka respektive
9i, 83, 50 och 32 % hade under 54 timmar.

På grundval av dessa utredningar framlade den norska regeringen
1914 sitt förslag om begränsning av arbetstiden för alla arbetare över
14 år såväl med hänsyn till arbetstidens dagliga längd som till dess
längd per vecka. Full enighet om de allmänna bestämmelserna för
maximalarbetsdag hade dock icke nåtts inom regeringen. Regeringens
majoritet föreslog en maxim al arbetstid å 10 timmar per dag och 54 timmar
per vecka, då däremot chefen för Social- och industridepartementet,
statsrådet Castberg, föreslog respektive 9 och 51 timmar. Enhälligt föreslogs,
att i gruvor, för så vida arbetet är förlagt under jorden, samt i
tryckerier en arbetares vanliga veckoarbetstid ej får överstiga 48 timmar
per vecka. För arbetare i gruvor och hyttor, som regelbundet ha lördagen
fri, får den dagliga arbetstiden uppgå till 10 timmar, för så vida
icke veckoarbetstiden blir längre än 48 timmar. Den ordinarie arbetstiden
skall i regel förläggas till mellan kl. 6 f. m. och 9 e. in. och får ej fördelas
på mer än 6 av veckans dagar. Varje arbetare bör erhålla en
sammanhängande ledighet av minst 24 timmar per vecka.

I augusti 1915 antogs regeringsförslaget av stortinget. Maximalarbetstiden
fixerades i enlighet med regeringsmajoritetens önskan men
emot stortingets socialkommittés hemställan till i allmänhet 10 timmar per
dag och 54 timmar per vecka. En övergångstid på 5 år fastställdes. En
del specialbestämmelser antogos. Inom vissa branscher, där arbetet i
väsentlig grad är beroende av årstiden, klimatet eller andra naturförhållanden,
kan den allmänna arbetstiden med särskilt tillstånd göras

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

längre under sommar- än under vinterhalvåret. 1 dylika fall skola arbetsgivarnas
och arbetarnas fackliga organisation beredas tillfälle att få
yttra sig. Från bestämmelsen om maximalarbetstid undantogs pappers-,
cellulosa- och trämasseindustrin, för vilka ingen sådan bestämdes. Vidare
antogos bestämmelser rörande nattarbete, barnarbete och havande
kvinnors arbete.

Genom förbundslagen av den 18 juni 1914, som i väsentliga dragerbjuder
likheter med den norska lagen av 1915, har Schweiz hävdat sin
gamla rangställning på arbetarskyddslagstiftningens område. Denna förbundslag
xipphäver förbundslagen av den 23 mars 1877 angående arbete
vid fabriker, förbundslagen av den 1 april 1905 angående lördagsarbete
i fabriker samt de särskilda kantonernas lagar, som ej överensstämma
med förbundslagen. Den nya förbundslagen framgick ur ett
långvarigt och intensivt utredningsarbete, som började redan 1904.
Det förslag, som slutligen blev lag, framlades i sina väsentliga grunddrag
1913.

Enligt den förut gällande förbundslagen av 1877 var maximalarbetsdagen
fixerad till 11 timmar för arbetare vid fabriker. Oavsett de
lagliga bestämmelserna hade emellertid på frivillighetens väg ytterligare
begränsningar skett sedan lagen antogs. Enligt fabriksinspektionens berättelse
för 1909 hade detta år 4,820 fabriker (63,4 % av samtliga) med ett
arbetareantal av 192,766 (62,l % av samtliga) 10 timmars arbetsdag och
därunder. Denna förkortning av arbetstiden hade fortskridit. Den femte
stora schweiziska fabriksstatistiken, år 1911, omfattade samtliga 7,785
fabriker med 328,841 arbetare, som folio under fabrikslagstiftningen.
En ingalunda liten förkortning i arbetstiden kostaterades. År 1895 hade
57 % av arbetarna en arbetstid av 64—65 timmar i veckan, men 1911
endast 10 %. En arbetstid å 59—60 timmar i veckan, som år 1895
gällde endast för 28,3 % av arbetarna, tillämpades 1911 för ej mindre än
55,9 %. En nettoarbetstid av 54 timmar hade 1,9 % av arbetarna, och
6,7 % hade kortare arbetstid än 54 timmar i veckan.

Ehuru arbetstiden avgjort visade tendens att förkortas utan statsingripande
framlade det schweiziska förbundrådet 1913 ett förslag om maximimalarbetsdagens
bestämmande till 10 timmar för de första fem veckodagarna
samt till 9 timmar på lördag och dag före hälgdag. Denna huvudpunkt
i förslaget godkändes av riksförsamlingen efter en livlig debatt,
varunder bifall yrkades av flera stora industrimän bl. a. Gugelmann för
textilindustrin och Bally för skofabrikerna. Lagen skall tillämpas vid
varje fabrik. Med fabrik menas varje industriellt företag, som sysselsätter
ett flertal arbetare utanför deras bostäder. En övergångstid fast -

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

ställdes med IOV2 timmars maximalarbetsdag veckans fem första dagar
och 67a timmar lördag. Under tiden 1 maj —15 september skall allt
arbete vara förlagt mellan kl. 5 f. m. och 8 e. m , under den övriga
delen av året mellan 6 f. m. och 8 e. m. Dag före sön- och helgdag
skall arbetet avslutas senast kl. 5 e. m. Förbundsrådet kan, om så erfordras,
undantagsvis för en kortare tid och för ett bestämt antal arbetare
medgiva, att arbetstiden utsträckes över den normala. Likaså kan
den bevilja en förskjutning av arbetstidens början eller slut eller bevilja
tillstånd att anordna arbetet i två skift, i vilket fall dock den effektiva
arbetstiden i varje skift ej må överstiga 8 timmar. Natt- och söndagsarbete
tillåtes blott undantagsvis och endast då arbetarna själva samtycka
därtill. Om en industri för att kunna existera är hänvisad till
att regelbundet använda nattarbete eller söndagsarbete kan förbundsrådet
giva tillstånd därtill. Om nattarbete är tillåtet skall arbetaren ha en
oavbruten söndagsvila på minst 24 timmar, inneslutande tiden från klockan
6 f. m. till 6 e. m. Vidare innehåller lagen särskilda bestämmelser för
barn- och kvinnoarbete.

Frankrike, som redan 1848 fick principen om maximalarbetsdag på
12 timmar fastslagen i lagen, har på de senare åren tagit åtskilliga steg
till framåtskridande på den för så länge sedan inslagna vägen, dock
jämförelsevis obetydliga steg, beroende på det starka kapitalistiska motståndet.
I en lag av 1900 bestämdes, att arbetstiden för såväl män som
kvinnor och minderåriga (under 18 år), som sysselsättas i samma rum,
skulle vara högst 11 timmar efter några års övergångstid 10 timmar.
Detta i fabriker, verkstäder, bergverk, stenbrott och vid byggnadsplatser.
Det kom snart i dagen, att lagen om 10 timmars maximalarbetsdag
kringgicks av fabriksägarna genom små förändringar inom fabrikslokalerna.
Icke minst detta var anledningen till att för några år sedan
ett viktigt ändringsförslag, fastän utan att leda till definitivt beslut,
framlades i deputeradekammaren. Förslaget innehöll, att arbetstiden icke
skulle få överstiga 10 timmar per dag för vuxna arbetare i verkstäder,
fabriker, bergverk, stenbrott, ateljärer o. s. v., för vilka icke arbetstiden
reglerades genom specialföreskrifter. Varade en arbetsdag längre än 8
timmar, skulle den avbrytas av pauser på sammanlagt DA timme. I
vissa undantagsfall kunde den dagliga arbetstiden för män förlängas till
12 timmar under 90 av årets dagar. Lagen skulle icke gälla för företag
med mindre än 20 arbetare.

För en del gruvarbetare stadgade lagen av 1905 8-timmars maximalarbetsdag.
Lagen av den 31 december 1913 införde 8-timmars
maximalarbetsdag för alla underjordsarbetare i gruvor. Arbetstiden skulle

Motioner i Andra kammaren, Nr tf. 15

rakitis från den stund, då den siste arbetaren begivit sig ned till arbete,
och till den stund, då den första arbetaren åter visade sig uppe i dagen.
Rasterna inråknas i arbetstiden. Genom underhandlingar mellan bergmästarna
inom vederbörande gruvdistrikt och arbetarrepresentanterna kunna
vissa avvikelser från 8-timmarsdagen göras för maskinister, eldare, kuskar
o. s. v. Vid olycksfall eller till förebyggande därav kunna ävenledes
avvikelser få förekomma. Övertidsarbete kan äga rum högst 2
timmar dagligen samt GO timmar årligen.

I en del franska kolonier har lagstiftningen gjort än mer betydande
ingrepp för regleringen av arbetstiden. Dekretet av den 15 juni 1910
bestämmer rörande arbetstiden i Tasmanien, att den för arbetare i handel,
fabriker, verkstäder, bergverk och stenbrott liksom i närliggande
yrken icke lår överstiga 10 timmars maximal arbetsdag. Arbetstiden skall
avbrytas av en eller flera vilopauser på sammanlagt minst en timme.
Personalen får ej sysselsättas mer än 6 timmar i sträck utan vila. För
vuxna arbetare av båda könen, d v. s. sådana som äro över 16 år
gamla, kan arbetet under 60 dagar av året i undantagsfall förlängas
till 12 timmar per dag. 1 verk med kontinuerlig drift kan undantag
beviljas av myndigheterna efter yttrande från tekniskt sakkunnigt håll.

I Tyskland har på allra sista tiden, till och med under kriget, en del
åtgärder vidtagits för inskränkande av arbetstiden. År 1914 beslöts, att
inrikesministeriet, beträffande arbetsföretag med kontinuerlig drift, skall
jämte vederbörande myndigheter i de olika staterna åvägabringa en allsidig
utredning under medverkan av representanter för arbetsgivare, förvaltningspersonal
och arbetsorganisationer, i ändamål att söka finna medel
och utvägar för inskränkning av arbetstiden.

Med upphävande av kungörelsen av den 19 december 1908 har den
4 maj 1914 utfärdats en ny kungörelse rörande arbetstiden vid masugnar,
gjuterier, stålverk, hammarverk, valsverk, o. s. v. Arbetare, som sysselsättas
utöver regelmässig arbetstid eller på sön- och vilodag, skola upptagas
i en förteckning med angivande av såväl normala arbetstiden som
de timmar, då övertidsarbete utföres. Denna förteckning skall vid varje
månads utgång insändas till yrkesinspektören. I alla skift, som pågå
längre än 8 timmar, skola ingå raster på sammanlagt minst 2 timmar.
En av dessa raster (middag eller midnatt) skall utgöra minst 1 timme.
Varje arbetare, som regelbundet har skiftarbete på mer än 8 timmar,
skall efter arbetstidens slut åtnjuta en oavbruten vilotid på minst 10
timmar, innan han får ånyo sysselsättas.

För avhjälpande av arbetslöshet för kvinnliga biträden och arbeterskor
vid företag, som på grund av de tryckta tiderna ej kunna hålla

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

sin drift i gång, inkallade statssekreteraren i inrikesdepartementet omedelbart
i början av kriget en konferens av representanter för kommunala
myndigheter och privata föreningar, varvid beslöts rikta en uppmaning
till respektive myndigheter att utfärda förordningar, varigenom
arbetstiden i alla företag skulle begränsas till 8 timmar om dagen. Dittills
hade man nämligen i en del företag arbetat ända till 13 timmar
om dagen, under det arbetet på andra håll legat nere.

I Holland fastställer lagen av den 7 oktober 1911 10 timmars maximalarbetsdag
för minderåriga och kvinnor. Minst 1G timmes vilopaus
efter 47* timmars arbete samt 1—17* timmes paus efter 6 timmars arbete.
Nattarbete är förbjudet från 7 e. m. till 6 f. m.

Lagen av den 7 oktober 1911 om stenhuggerierna stadgar 9 timmars
maximalarbetsdag för stenhuggare över 17 år. För dem, som äro under
17 år, är maximalarbetsdagen 7 Va timmar. Arbetet får ej pågå i sträck
mer än högst 3 timmar. Arbete får ej äga rum före kl. 6 f. m. och
efter kl. 7 e. m. Allt arbete betraktas som oavbrutet, om det icke avbrytes
av minst Va timmes paus.

1914 bifölls en lag till skydd för hamnarbetarna. Den reglerar bl. a.
arbetstiden och rasterna. Arbetstiden får i regel icke överstiga 10 timmars
maximalarbetsdag och i varje fall icke 60 timmar i veckan. Undantagsvis
kan arbetet få fortgå längre, men då måste motsvarande förlängda
raster beviljas. Söndagsarbete är tillåtet endast ifråga om varor,
som äro utsatta för hastig försämring.

I en holländsk koloni sådan som Malajöarna stadgar en lag av
1912, att ingen arbetare är pliktig att arbeta mer än 6 dagar i veckan,
icke mer än 6 timmar i sträck och icke mer än 9 timmar om dagen.

En lag av 1911 ger regeringen i Grekland rätt att i förordningsväg
fastställa föreskrifter om arbetstiden samt vilopauserna inom varje industri.
Kommittén, som förberedde denna lag, föreslog, att maximalarbetsdagen
för vuxna arbetare i fabriker, gruvor, stenbrott, marmorbrott
under fri himmel samt vid byggnadsplatser skulle sättas till högst 10
timmar över lag och maximalarbetstiden under natten till högst 8 timmar.
Detta förslag blev dock icke lag.

Arbetstiden inom bageriyrket regleras genom en förordning av 1912.
För de egentliga bageriarbetarna är maximalarbetsdagen 10 timmar i ångbagerierna
samt i övriga bagerier något längre. För kvinnor och minderåriga
under 18 år går den aldrig över 10 timmar. Nattarbete förbjudes.

Ett reglemente av 1911 angående arbetstiden inom bergverk bestämmer
en maximalarbetsdag å 8 timmar för arbetare under jord och å
10 timmar för arbetare över jord.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

Eu förordning av 1914 angående arbetstiden i tobaksfabriker och
tobaksmagasin bestämmer för personalen därstädes en maximalarbetsdag
av 972 timmar 1 april—30 september och 8 timmar 1 oktober— 31 mars.
Vid 9 timmars arbete beviljas pauser på 27s timme och vid 8 timmars arbete
i sträck 1 timmes paus minst. Genom tillåtelse av prefekten kan
i utomordentligt trängande fall arbetstiden förlängas högst 2 timmar.

En lag av 1913 reglerar arbetstiden för kvinnor och minderåriga
inom alla industrier och merkantila företag. Dels regleras eller förbjudes
barnarbete. Dels bestämmes för kvinnor och minderåriga mellan 14—18
år en maximalarbetsdag på 10 timmar, lördagar 8 timmar. För kvinnor
och minderåriga är nattarbete förbjudet. Under arbetstiden skall förekomma
raster på sammanlagt minst 2 timmar.

1 Serbien tillämpas genom yrkeslagen av 1910 eu maximalarbetsdag
på 10 timmar, vilopauserna undantagna, i industri och hantverk. För
handelsyrken stadgas ett maximum av 12 timmar. Vid säsongarbete
kan ministern tillåta 2 timmars överarbete. Middagspausen måste vara
minst 1 timme.

Lagen av den 22 januari 1915 bestämmer i Portugal en maximalarbetstid
på 10 timmar per dag och 60 timmar per vecka för arbetare i industriföretag
med mer än 5 arbetare. Längden av nattarbete har fastställts
till högst 8 timmar. En maximalarbetsdag på 8 timmar eller 48 timmar
i veckan stadgas i alla statsföretag, för under]ordsarbete i gruvor och i
hälsovådliga industrier. Arbetet måste avbrytas genom en eller flera
en timmes-pauser. På en veckas arbete måste följa en 24 timmars oavbruten
vilotid. Inom yrken med kontinuerlig drift måste arbetet organiseras
i skift, som ej överskrida den dagliga arbetstidslängden.

I Spanien bestämmer lagen av den 27 december 1910 maximalarbetsdag
för gruvarbetare. För arbetare under jord är den högst 9 timmar
och för arbetare över jord är den i årsgenomsnitt 972 timmar. Måltidsoch
vilostunderna räknas ej in i arbetstiden. Arbetarna få arbeta högst
6 timmar per dag i gruvor, där temperaturen under normala arbetsbetingelser
är 33 grader Celsius eller mer, eller då arbetarna beständigt
måste stå i vatten och slam. överskrider temperaturen 42 grader, så
får arbete förrättas blott i händelse av oundgänlig nödvändighet eller
hotande fara. Högst 6 timmar få arbetarna arbeta i Almadins gruvor
eller i osunt arbete utanför. Kvinnor och minderåriga under 16 år få
ej sysselsättas i under)ordsarbete.

Från och med 1914 har Spanien infört maximalarbetsdag för textilindustrin.
Den närmaste anledningen var den våldsamma textilarbetare Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 4 saml. 2 höft. (Nr 2.) 3

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

strejken i staden och provinsen Barcelona. Efter en månads varaktighet
bilades den under medverkan av spanska regeringen. Ett kungligt dekret,
som reglerade arbetstiden för samtliga textilarbetare i Spanien, utfärdades.
Arbetstiden får för arbetare av båda könen icke överstiga 60 timmar i
veckan eller 3,000 timmar om året. Arbetsgivaren är skyldig lämna
yrkesinspektören uppgift om fördelningen av veckotimantalet på de olika
arbetsdagarna.

Lagstiftning om maximalarbetsdag i utomeuropeiska länder.

Amerikas förenta stater intaga en förgrundsplats, då det gäller att
medelst lagstiftningens ingripande sätta en gräns för en alltför lång
arbetstid. En hastig blick över de i olika staterna sedan 1908 antagna
lagar rörande arbetstiden ger vittnesbörd nog.

Åren 1908—1909 kommo följande lagar om maximalarbetsdag till
stånd:

för arbetare i offentliga arbeten: Maryland, 8 timmar; Massachusetts,
8 timmar; Oklahoma, 8 timmar; Wisconsin, 8 timmar;

för kvinnor: Arizona, 8 timmar per dag, 48 i veckan; Connecticut,,
10 timmar per dag, 58 timmar i veckan; Illinois, 10 timmar per dag;
Louisiana, 10 timmar per dag, 60 timmar i veckan; Massachusetts, 10
timmar per dag, 58 timmar i veckan; Michigan, 9 timmar per dag, 54
timmar i veckan; Minnesota, 10 timmar per dag, 58 timmar i veckan;
Oregon, 10 timmar per dag, 60 i veckan;

för arbetare i gruvor o. s. v.: California, 8 timmar per dag under
jord; Idaho, 8 timmar; Nevada, 8 timmar i öppna stenbrott, och cementverk;
Oklahoma, 8 timmar under jord; Washington, 8 timmmar under
jord; Wyoming, 8 timmar i gruvor under jord och i smälthyttor.

År 1911 genomfördes följande lagar om maximalarbetsdag:

för samtliga industriarbetare: New Jersey, 8 timmar; Wisconsin, 8
timmar;

för arbetare i offentliga arbeten: Connecticut, 8 timmar för målare,

elektriker, maskinister, o. s. v.; Idaho, 8 timmar; i hela Förenta staterna
8 timmar för brevbärare;

för kvinnor: California, 8 timmar per dag, 48 timmar i veckan i
fabriker, affarer, tvätterier, hotell, restauranger, telefon och telegraf; Maine,
10 timmar per dag, 48 timmar i veckan; Massachusetts, 10 timmar per dag,
54 i veckan i manufakturer och mekaniska företag; Ohio, 10 timmar
per dag, 54 i veckan; Utah, 9 timmar per dag, 54 i veckan i affärer,,
tvätterier, hotell, restauranger, telefon och telegraf, sjukhus; Washington,.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

8 timmar per dag i affärer, tvätterier o. s. v.; Wisconsin, 10 timmar
per dag, 54 i veckan;

för arbetare i gruvor o. s. v.: Colorado, 8 timmar i gruvor; Montana,
8 timmar i gruvor; Nevada, 8 timmar i gruvor; Pensylvania, 8 timmar
för uppfordringsmaskinister; Georgia, 10 timmar per dag, 60 i veckan
i textilfabriker.

Åren 1912—1913 antogos följande lagar om maximalarbetsdag:
för samtliga industriarbetare: Mississippi, 10 timmar, Nebraska 10

timmar; Oregon, 10 timmar.

för arbetare i offentliga arbeten: Alaska, 8 timmar; Arizona, 8 timmar;
Kansas, 8 timmar; Missouri, 8 timmar; Nevada, 8 timmar; New York,

8 timmar; Ohio, 8 timmar; Oregon, 8 timmar; Porto Rico, 8 timmar;
South Carolina, 10 timmar; Texas, 8 timmar; Wyoming, 8 timmar;

för kvinnor: Colorado, 8 timmar per dag; Connecticut, 10 timmar

per dag, 55 timmar i veckan; Delaware, 10 timmar per dag, 55 i veckan;
Idaho, 9 timmar; Kentucky, 10 timmar per dag, 60 timmar i veckan; Missouri,

9 timmar per dag, 54 i veckan; Montana, 9 timmar per dag; Nebraska,

9 timmar per dag, 54 i veckan; New Hampshire, 107* timme per dag,
55 timmar i veckan; New York, 9—10 timmar per dag, 54—60 timmar
i veckan; Pensylvania, 10 timmar per dag, 54 timmar i veckan; Porto
Rico, 8 timmar per dag, 48 timmar i veckan; Rhode Island, 10 timmar
per dag, 54 timmar i veckan; South Dakota, 10 timmar per dag; Texas,

10 timmar per dag, 54 timmar i veckan; Vermont, 11 timmar per dag,
58 i veckan; Virginia, 10 timmar per dag; Columbia, 8 timmar per dag,
48 timmar i veckan.

för arbetare i gruvor o. s. v.: Alaska, 8 timmar under jord och i''

smälthyttor; Arizona, 8 timmar; Missouri, 8 timmar i gruvor och smälthyttor;
Nevada, 8 timmar under jord och i smälthyttor.

Ytterligare förtjänar anmärkas att den amerikanska förbundsstaten
ända sedan 1808 fastslagit 8-timmars maximalarbetsdag som praxis inom
alla förbundsregeringens företag. 1912 antogs eu lag, som vidgade
denna princip än mera. Särskilt genom tryck från arbetarrörelsens sida
beslöt kongressen att 8 timmars maximalarbetsdag skulle införas vid
alla privata företag, som önskade beställningar från förbundsregeringen.
På grund härav nödgades de stora järn- och stålverken, som hade stora
leveranser för flottans räkning, att i stället för de förhärskande 12-timmarsskiften
införa 8-timmars skift.

Slutligen har presidenten Wilson under 1916 genomdrivit lagstadgad
8 timmars maximalarbetsdag för alla järnvägsmän i Förenta Staterna.
Han måste gripa in, när den stora järnvägsstrejken hotade att förlama

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

all samfärdsel i den väldiga republiken. Såväl senaten som representanternas
hus godkände om också under gnisslande presidentens förslag.
Därmed har den fackliga sammanslutningen inhöstat en av sina allra
vackraste segrar.

Några republiker i Central- och Syd-Amerika, nämligen Uruguay
Panama och Ecuador ha genomfört 8 tinmars maximalarbetsdag. Den i
Uruguay antagna lagen av 17 november 1915 gäller industri, byggnadsverksamhet,
handel och samfärdsel samt statsdrift. I vissa fall kan
arbetstiden med myndigheternas tillstånd förlängas, dock ej så att den
sammanlagda tiden överskrider 48 timmar i veckan. Har en arbetare
sysselsättning i mer än ett företag, får den sammanlagda arbetstiden per
dag ej överskrida 8 timmar. Lagens efterlevnad övervakas av 25 yrkesinspektörer.
Med arbetarnes medgivande kan arbetstiden under veckans
5 första dagar ökas till 9 timmar under villkor att densamma på sjätte
dagen inskränkes till 3 timmar. Efter 5 timmars oavbrutet arbete måste
följa minst en timmes rast. Före 8-timmarsdagens slut skola arbetarna
ha åtnjutit sammanlagt minst 2 timmars vila. Vissa arbetargrupper äro
undantagna från lagens giltighet.

I Panama infördes 8-timmarsdagen genom lagen av den 29 oktober
1914. Lagen gäller fabriksarbetare och handelsbiträden. Undantag
från 8-timmarsdagen är blott möjligt för sådana arbeten, vilkas avbrott
icke kan gå för sig på grund av dess trängande nödvändighet, dess
tekniska beskaffenhet eller dess offentliga intresse. Ingen arbetare kan
förpliktas till söndagsarbete. Innehavare av företag, som enligt sin
natur kräva mer än 8 timmars arbete per dag, kunna härom genom
särskilda avtal träffa överenskommelse med sina arbetare.

Den lag om 8-timmarsdag, som antogs i Ecuador den 31 september
1916, är av följande lydelse:

»Art. 1. Ingen arbetare eller hantverkare, ingen arbetstagare i ett
handelsföretag, på kontor, i hemarbete och överhuvud taget ingen, som
helst arbetstagare av vilket slag hans sysselsättning vara må, kan tvingas
att arbeta mera än 8 timmar per dag under 6 av veckans dagar. Icke
heller må man av honom kräva utförande av något som helst arbete
på söndagar eller lagstadgade högtidsdagar.

Art. 2. Fördrag eller åtgärder i syfte att kringgå bestämmelserna
i art. 1 äro ogiltiga och verkningslösa.

Art. 3. Om en arbetare, hantverkare, skrivare o. s. v. på anhållan
arbetar utöver den i art. 1 föreskrivna tiden, så må han för detta övertidsarbete
tillerkännas en löneförhöjning utöver den vanliga lönen på

Motioner i Andra kammaren, Nr 2. 21

20 % för arbete under dagen, 50 % mellan kl. 6 och 12 e. in. och 100
% efter midnatt.

Dessa tillägg skola beräknas på grundval av en åttondel av den
dagliga lönen och utbetalas för varje över de i denna lag bestämda 8
timmarna gående arbetstimme.

Art. 4. Bestämmelserna i art. 3 äro tillämpliga på skiftesarbetare
blott då deras arbete förlänges över 8-timmarsskiftet, i vilket fall de
för varje övertimme erhålla förhöjd lön efter måttstock av ovanstående
bestämmelser.»

Inom Mexicos förenade stater har därjämte Coahuila de Zaragoza
antagit en lag om arbetsavtal av den 27 oktober 1916. Kapitlet III, som
handlar om maximalarbetsdag och minimilön, har följande artiklar om
maximalarbetsdagen:

»Art. 26. Den lagliga maximalarbetsdagen för normalt arbete får
icke uppgå till mera än 8 timmar för arbetare, som äro anställda i
fabriker, verkstäder och hantverk av något slag, eller i jordbruksarbete
eller annorstädes i det fria, och för bergverksarbetare.

Art. 27. I offentliga och privata byråer och i handel av alla slag
får maximalarbetsdagen ej överskrida 9 timmar. Beträffande under natten
utfört arbete och sådant arbete, som ej faller under ovanstående kategorier,
så skall arbetsdepartementet bestämma maximalarbetstiden i samförstånd
med de sysselsatta.

Art. 28. Den lagliga arbetsdagen börjar vid den tidpunkt, vid vilken
arbetaren infinner sig i fabriken, verkstaden, sysselsättningen eller på
den plats, där han har att utföra sitt arbete, och slutar vid den tidpunkt,
då han inställer sitt arbete.

I arbetsdagen inräknas icke den för arbetarens måltider och för vilopauserna
bestämda tiden.

I arbetsdagen inräknas icke heller den tid, som arbetaren behöver
för att begiva sig från bostaden till arbetsplatsen, om denna är uttryckligen
utsatt i arbetsavtalet och icke ligger mer än 4 km. från
bostaden.

Art. 28. I utomordentliga fall (dock blott efter ömsesidig överenskommelse)
och vid olyckshändelser, som medföra fara för arbetarna
eller för det offentliga, och i de fall, då inställande av det normala
arbetet medför svåra och allvarliga nackdelar för företaget, kan den
dagliga arbetstiden förlängas med högst 3 timmar per dag. Dock får
detta övertidsarbete under inga omständigheter sträcka sig över mera
än 60 dagar per år.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

Art. 29. För minderåriga mellan 12 och 18 år är den dagliga
arbetstiden blott 6 timmar. Dessa minderåriga få i intet fall underkastas
övertidsarbete.

Art. 30. På 6 arbetsdagar skall en vilodag följa. Om eu särlagstiftning
bestämmer vilodagen, så gäller som sådan den av lagen bestämda
dagen. I brist på sådan särlagstiftning skall vilodagen bestämmas
i arbetsordningen. I brist på en sådan bestämmelse om vilodagen
gäller som vilodag varje veckas söndag.

Art. 31. Bortsett från vilodagen i varje vecka gälla som särskilda
vilodagar den 1 maj och den 16 september varje år.»

Australiens statsförbund tillhör liksom Nordamerikas föregångsländema.
Främst står sedan gammalt Nya Zeeland. Enligt fabrikslagen av 1908
får arbetstiden i fabriken för manliga arbetare icke överstiga 48 timmar
i veckan, med frånräknande av måltidsraster, eller 8 3/4 timmar per dag.
Efter 5 timmars arbete skall hållas en måltidsrast om minst 3m timme.
Kvinnor och barn få ej sysselsättas i en fabrik under mera än 45 timmar
i veckan eller 8''A timmar per dag. Efter en arbetsperiod på 4 \A timmar
skola de åtnjuta en rast om minst 3A timme. Eu dag i veckan skola
de erhålla ledighet från arbetet efter kl. 1 e. m. Nattarbete är förbjudet
för kvinnor och minderåriga. Arbetstiden får undantagsvis överskridas,
dock ej mera än 30 dagar per år.

Nya Sydwales. Fabriks- och butikslagen av 1912 stadgar att män
under 18 år och kvinnor icke få sysselsättas längre än 5 timmar utan
måltidsrast å minst VA timme. För manliga arbetare under 16 år och
kvinnor är maximalarbetstiden per vecka 48 timmar. För samma arbetarekategorier
är nattarbete förbjudet.

Queensland. Enligt fabriks- och butikslagen av 1908 få minderåriga
och kvinnor icke sysselsättas i fabrik mer än högst 5 timmar utan V*
timmes rast. Den normala arbetstiden får för dessa icke överskrida
10 timmar per dag och 48 timmar i veckan, och får deras dagliga ar-;
bete ej fortgå längre än till kl. 6 e. m. (lördagar kl. 1 e. m.). Med
övertidsarbete få de sysselsättas högst 3 timmar per dag under högst
40 dagar om året, därav ej mer än 2 dagar i följd.

Sydaustralien. I fabrikslagarna av åren 1907—-1910 stadgas, att
kvinnor, barn och minderåriga icke få sysselsättas i fabriker längre än
48 timmar i veckan eller 10 timmar per dag och ej senare än kl. 9
e. m. Sammanlagda antalet överskjutande arbetstimmar vid forcering
får ej uppgå till mer än 100 timmar per år. I fabriker, varest kineser
sysselsättas, får intet arbete äga rum före kl. 7,30 f. m. eller efter
kl. 5 e. m.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2. 23

Tasmanien. Fabrikslagen av 1910, delvis ändrad 1912, bestämmer
högsta maximalarbetstiden för minderåriga under 16 år och för kvinnor
till 48 timmar i veckan och 10 timmar per dag. Arbete efter kl. 9. e in.
är förbjudet. För vuxna män är maximalarbetsdagen fastställd till 10
timmar och maximalarbetsveckan till 48 timmar. Arbetet skall efter
högst 5 timmar avbrytas av en rast på en timme för minderåriga och
kvinnor samt */4 timme för män. En halv fridag i veckan från kl. 1
e. m. stipuleras.

Victoria. Enligt fabriks- och hantverkslagen av 1912, delvis ändrad
1914, få minderåriga under 16 år och kvinnor sysselsättas högst 48 timmar
i veckan eller 10 timmar per dag samt ej efter kl. 9 e. m.

Finlands lag om 8-timmars arbetsdag.

Av största betydelse för Sveriges lagstiftning om arbetstidens längd
är emellertid den finska maximalarbetslagen av 1917. Det europeiska
land, som först genomfört 8-timmars maximalarbetsdag, är Finland. I
slutet av 1917 godkände både den gamla, av Kerenskis regering upplösta,
och den därefter nyvalda lantdagen ett lagförslag om 8-timmars
arbetsdag. Då denna den första europeiska 8-timmarslagen är av utomordentligt
intresse, må den av lantdagen antagna lagens både motivering
och lagtext citeras in extenso. Lantdagsbetänkandet lyder:

»Vid innevarande lantdag har väckts en motion, innefattande lag
angående åtta timmars arbetstid, och har lantdagen i stadgad ordning
behandlat detta förslag.

En arbetstid om åtta timmar har inom det ekonomiska livet och
i synnerhet inom industrins olika grenar redan länge i Finland liksom
ock i andra länder utgjort närmaste målet för arbetarnas strävanden.
Fixerandet av detta timantal såsom högsta gräns för den dagliga arbetstiden
grundar sig på den i vida kretsar stadgade uppfattning, att arbetarnas
kroppsliga hälsa och andliga utveckling endast sålunda kunna betryggas.
Anslutande sig till denna uppfattning, hyser lantdagen den
mening, att ett allmänt genomförande av dylik arbetstid efterhand skulle
innebära ett synnerligen verksamt medel att höja vidsträckta folklagers
ekonomiska och kulturella nivå och sålunda tillföra samhället synnerligen
värdefulla fördelar.

Ett allmänt införande av åtta timmars arbetstid på de områden,
vilka inrymmas i det av lantdagen antagna lagförslaget, möter icke
enligt lantdagens uppfattning i praktiken oövervinneliga hinder. En sådan
arbetstid har under senaste månader införts på de flesta områden inom

Motioner i Andra Tcammaren, Nr 2.

fabriksindustrin och i avsevärd utsträckning jämväl vid handelsrörelser
och hantverkerier. Allmänt har den under ifrågavarande tid genomförts
i metall-, såg-, trä-, pappers-, textil-, sten-, glas- och grafisk industri
samt vid flera utarbeten. Därjämte har densamma införts vid särskilda
statens arbeten, såsom vid stats]ärnvägarnas verkstäder och vid järnvägsbyggnadsarbeten.
Likaså hava flere kommuner besluta tillämpa den
vid sina arbeten. Då arbetstiden under dag före sön- och helgdag ofta
bestämts kortare än den vanliga, har antalet arbetstimmar per vecka
särskilt inom industriella områden understigit fyratioåtta timmar. Där
åtta timmars arbetstid ej ännu införts, kan detta otvivelaktigt genom
lämplig arbetsanordning utan större svårigheter förverkligas, i synnerhet
om denna reglering på vissa områden får ske inom de för dessa lämpade
gränser. Beträffande företag och allmänna inrättningar, som förmedla
allmän samfärdsel, kan åtta timmars arbetstid, för så vitt densamma icke
redan tillämpats, med större eller mindre tillskottskostnader införas
jämväl på dessa områden, därest för arbetets reglering medgives tillräcklig
möjlighet.

1 Finland har icke ännu inom flertalet industrier vunnits någon
nämnvärd erfarenhet därom, huru en sålunda förkortad arbetstid inverkar
på produktionen. Men för så vitt i Finland och särskilt i andra länder
erfarenhet beträffande arbetstidens förkortning och i synnerhet åtta timmars
arbetstid föreligger, har ett sådant resultat ganska allmänt ernåtts,
att produktionskostnaderna och ett företags rentabilitet genom ökande
av arbetsintensiteten och höjande av arbetets kvalitet med tiden icke
märkbart undergå en förändring till det sämre på grund av en dylik
förkortning, som därjämte ofta giver upphov åt viktiga tekniska förbättringar.
Vid sådant förhållande synes icke heller tillräcklig anledning
förefinnas för farhågan, att ett allmänt införande av åtta timmars arbetstid
skulle i längden försvåra den inhemska industrins konkurrensförmåga
med utländsk. Härtill föreligger så mycket mindre skäl, som
det måste anses sannolikt, att en dylik arbetstid inom kort skall komma
att allmänt tillämpas även i andra kulturländer. Särskilt synes i industrier,
där arbetet fortgår dygnet om, arbetets ändamålsenliga tekniska
anordning leda därhän, att i stället för två tolvtimmarsskiften införes
tr eski ftessy stem.

Med fäst avseende å dessa synpunkter och därjämte med beaktande
av att ett allmänt och bestående införande av åtta timmars arbetstid
icke bör lämnas beroende av fria arbetsavtal och administrativa bestämmelser,
har lantdagen skridit till lagstiftningsåtgärd beträffande införande
av åtta timmars arbetstid.

Motioner i Andra kammaren. Nr 2.

Ifrågavarande lag liar utsträckts till industriella företag och handelsrörelser
ävensom annan med dem jämförlig affärsverksamhet samt till
största delen av de företag och allmänna inrättningar, som förmedla
olikartad trafik. Utom lagen lämnas sådana verksamhetsområden, som
huslig ekonomi, jordbruk och i samband därmed bedrivna näringar samt
sjöfart, likasom ock polis- och brandväsendet, vilkas säregna arbetsförhållanden
icke beträffande arbetstid synas kunna ordnas inom ifrågavarande
lags gränser.

Med arbetare avses i lagförslaget förutom egentliga lönarbetare
även sådana biträden, vilka icke innehava en ledande ställning i affären,
salut vid kommunikations- och andra allmänna inrättningar till deras
betjäning hörande personer. Sålunda skulle lagen icke beröra tjänstemän
vid allmän inrättning, som faller under lagens område, ej'' heller
andra personer, vilka såsom sjuksköterskor eller postförare och brevbärare
på landet, icke kunna hänföras till respektive inrättningars betjänte
ej heller till egentliga arbetare vid dessa.

Vid industriella företag och handelsrörelser samt därmed jämförliga
rörelser och inrättningar torde i de flesta fall normalarbetstiden utan
större svårigheter kunna fastställas till högst åtta timmar i dygnet och
till nittiosex timmar under två veckor, men i några fall synes arbetets
beskaffenhet kräva möjlighet till en mer rörlig reglering som endast
begränsas av förenämnda veckotimantal. Tillätes därutöver med arbetares
och delvis dessutom med inspektionsmyndighets samtycke vid
behov högst tvåhundrafemtio timmars övertidsarbete i året, är arbetarskyddet
tillfredsställande betryggat, och å andra sidan har tillräcklig
möjlighet lämnats för en ändamålsenlig arbetsreglering inom de flesta
av dessa verksamhetsområden och särskilt även inom sådana, där en
oavbruten drift av tekniska skäl är nödvändig. Men att tillämpas vid
sådana företag, som avse utdrivning och flottning av virke eller lastning
och lossning av varor, är ovannämnda reglering av arbetstiden alltför
trång. På dessa områden kunde arbetet lämpligen ordnas, därest såsom
högsta gräns för tillåtna arbetstimmar fastställes det timantal under fyra
veckor, som motsvarar i medeltal en veckoarbetstid av fyratioåtta timmar.
En sålunda fastställd normalarbetstid lämpar sig otvivelaktigt även för
kontorsarbeten, vid vilka uppgörandet av månads- och i synnerhet av
årsräkenskaper kräver en exceptionellt lång arbetstid.

Vidkommande arbetstidens längd vid trafikförmedlande företag och
allmänna inrättningar bör vid dess reglementering beaktas särskilda speciella
omständigheter. Enligt införskaffade uppgifter kan en normal Bihcmg

till riksdagens protokoll 1918. 4 sand. 2 käft. (Nr 2.) 4

Motioner i Andra hammarm, Nr 2.

arbetstid vid järnvägarna icke i lag bestämmas enligt timantal per dag
eller beräknat ens för två veckor, utan bör såsom tidsgräns ställas ett
timantal, beräknat för fyra veckor. Åven å några andra verksamhetsområden,
såsom vid automobiltrafik på landsorten, av fångförare verkställd
fångtransport och delvis vid post- och tullväsendet, är eu större
rörelsefrihet vid anordningen av arbetstiden likaså av nöden. Enär
ytterligare icke heller i allmänhet anledning synes föreligga att på ifrågavarande
områden, som merendels direkte tlnderlyda staten, eller att, med
bibehållande av det för övertidsarbete reserverade årliga timantalet lika
stort som för industri och handel, fastställa längsta normalarbetstid även
på samtliga dessa områden till etthundranittiotvå timmar under fyra
veckor. Med hänsyn därtill att införandet av åtta timmars arbetstid,
även om den sålunda reglementeras, kan på ifrågavarande områden
möta oövervinnerliga svårigheter, synes det därutöver vara oundgängligt,
att senaten berättigas i särskilda fall, med inspektiossmyndighets tillstyrkan,
för kort tid i sänder medgiva undantag i den här framställda
regleringen av arbetstiden.

Utöver den arbetstid, som sålunda skulle ställas till arbetsgivarens
förfogande, bör möjlighet ytterligare beredas för utförandet av övertidsarbete,
när exceptionella förhållanden sådant kräva. Uti föreliggande
lag har fördenskull intagits ett särskilt stadgande om nödarbete.

Ävenså har lantdagen ansett nödigt i lagförslaget intaga bestämmelsen,
att arbetare bör till söndag eller under annan tid av
veckan beviljas en oavbruten ledighet från arbetet under minst trettio
timmar.

En på ovan anförda grunder byggd lag kan naturligtvis icke innehålla
annat än de allmänna stadganden, enligt vilka arbetstiden inom
ifrågavarande, synnerligen olikartade områden skall ordnas. Noggrannare
bestämmelser om lagens tillämpning på de verksamhetsområden, där en
mera detaljerad reglementering är av nöden, och vidkommande särskilt
trafikförmedlande företag och allmänna inrättningar, hava lämnats beroende
av instruktioner, som senaten utfärdar eller som enligt dess förfoganden
utfärdas. Likaså bör det ankomma å senaten att ordna övervakandet
av lagens efterlevnad.

Beträffande det antagna lagförslagets detaljbestämmelser framhåller
lantdagen följande.

Lantdagen har ansett lämpligt fördela de rörelser, företag och inrättningar,
vilka skola underlyda denna lag, i tvenne särskilda grupper,
av vilka den ena omfattar industriella företag och handelsrörelser, ävensom
med dessa jämförliga verksamhetsområden, och den andra trafik -

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

förmedlande företag samt allmänna inrättningar. En sådan indelning är
nödvändig därför, att till den senare gruppen hänförda rörelser och inrättningar
hava, såsom tidigare anförts, i vissa avseenden försatts i annan
ställning än övriga lagen underkastade verksamhetsområden. Sålunda
blir det ock möjligt att beträffande olika grupper på olika sätt definiera
de personer, som stå under lagens skydd. Med beaktande av likartade
synpunkter har lantdagen därjämte särskilt uppräknat tullverket, kanaler
och fängelser såsom lagen underlydande inrättningar samt å andra sidan
tydligt från dess område avskilt huslig ekonomi och jordbruket jämte
dess binäringar.

Underkastade bestämmelserna i denna lag äro sådana mejerier, som
icke drivas i omedelbart samband med lanthushållning, utan som äro
särstående affärsföretag. Lantdagen har emellertid ansett nödigt att beträffande
dessa mejerier medgiva tillämpning av det undantagsstadgande,
som ingår i 3 mom. 2 §.

Enär det icke befunnits vara skäl att i själva lagen bestämma, å
vilken myndighet det ankomme att övervaka lagens efterlevnad, har i
3 § likasom på andra ställen i lagförslaget använts benämningen inspektionsmyndighet.

Enär det är naturligt, att vid bestämmandet av den för övertidsarbete
utgående förhöjda avlöningen jämväl löneförmåner in natura böra
tagas i beaktande, har därom något uttryckligt stadgande icke intagits
i lagförslaget.

Stadgandena i lagförslagets 4—10 §§ hava i en del punkter något
ändrade tagits ur den av 1909 års lantdag antagna förordningen angående
arbetet i industriella samt vissa andra yrken. Likväl har i förstnämnda
paragraf införts ett sådant tillägg, att nödarbete är tillåtet jämväl
när avbrott i arbetet skulle förorsaka förskämning eller förstöring
av egendom, vara eller råämne. Vidare har stadgandet om söndagsvila
inskränkts så till vida, att detsamma icke ställer hinder för utförande
av nödarbete och ej tillämpas på de fall, där arbetets tekniska beskaffenhet
icke medgiver de särskilda fackarbetare, som hava tillsyn över
arbetet, fullständig befrielse från detsamma.

Vidkommande särskild straffbestämmelse rörande företrädare för
arbetsgivare har lantdagen ansett ändamålsenligt att i detta avseende
likställa företrädare med arbetsgivaren. Tillika har det befunnits sakenligt
att i lagen införa ett specialstadgande för de fall, då arbetsgivare
är staten, kommun eller församling och då den tjänsteman, som bryter
mot lagen, sålunda icke avser egen fördel och för övrigt är underkastad
noggrannare kontroll.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

18 §■ Med hänsyn därtill, att lagens tillämning på några områden icke

-är möjlig inom allra närmaste framtid, har i lagförslaget införts ett
stadgande, med stöd varav den på vissa områden kan vid behov något
framskjutas.

På grund av det ovan antörda får lantdagen vördsamt anmäla,

att lantdagen godkänt följande lagförslag att stadfästas
och till verkställighet befordras i en ordning, som
under lantdagens medverkan bör tillkomma:

Lagom
åtta timmars arbetstid.

1 §•

Denna lag äger tillämpning å:

1) nedannämnda rörelser och företag, för så vitt därvid såsom arbetsbiträde
användes annan än make, maka eller egna barn:

a) hantverks- och fabriksrörelse samt andra industriella yrken;

b) byggande, reparation och underhåll av hus och hamn samt av
bana, bro, väg och annan kommunikation sanstalt;

c) bärgnings- och dykeriverksamhet;

d) badstuga och badinrättning;

e) röjnings-, rensnings-, torrläggnings- och renhållningsarbete;

f) skogs- och vedhygge;

g) utdrivning och flottning av virke;

h) lastning och lossning av varor;

i) handels-, kontors- och nederlagsrörelse;

k) värdshus-, hotell- och kaférörelse; ävensom

l) yrkesdrifter och företag, vilka äro att anse såsom jämförliga med
de förenämnda; samt

2) nedannämnda yrkesdrifter och inrättningar, för så vitt därvid
användas tjänste- och arbetsfolk:

a) järnvägs- och spårvägstrafik-, post-, tull- och telefoninrättningar
samt kanaler;

b) automobiltrafik och formansrörelse;

c) sjukhus och fängelser; samt

d) rörelser och inrättningar, vilka äro att anse såsom jämförliga
med de förenämnda.

Motioner i Andra kammaren, Nr X.

21)

Vad i denna lag stadgas, avser jämväl rörelse eller företag, som
drives av staten, kommun, församling, förening eller inrättning, ändå
att rörelsen icke idkas såsom näring:.

Denna lag äger icke tillämpning å kuslig ekonomi, ej keller å jordbruket
ock dess binäringar eller arbeten, som i omedelbart samband
med jordbruket komma till utförande.

2 §•

Arbetare må i de i 1) punkt 1 mom. 1 § nämnda rörelser och företag,
med nedan i denna paragraf nämnda undantag, icke användas i
regelbundet arbete längre än åtta timmar i dygnet ock icke längre än
nittiosex timmar under två veckor.

Där arbetets tekniska beskaffenhet eller annan tvingande omständighet
sådant påkallar, må arbetare sysselsättas längre än åtta timmar i
dygnet, dock så att veckotimmarnas antal därigenom icke ökas.

I rörelse ock företag, vilka avse utdrivning ock flottning av virke
eller lastning och lossning av varor, samt vid kontorsarbeten och i
mejerier ävensom vid de rörelser och företag, vilka omnämnas i 2) punkt
1 mom. 1 §, må arbetare icke sysselsättas i regelbundet arbete längre
än högst etthundranittiotvå timmar under fyra veckor.

Vid gruv- och bergsindustri inberäknas i arbetstiden nedstigandet i
och uppstigandet ur gruva; så ock i annat arbete förflyttning från en
av arbetsgivaren bestämd utgångsplats till den egentliga arbetsplatsen
samt återvändande därifrån till den bestämda utgångsplatsen.

3 §•

Utöver den arbetstid, som omnämnes i 1 mom. 2 §, må arbetare
med eget begivande sysselsättas i övertidsarbete högst tio timmar i
veckan, och utöver den i 3 mom. 2 § nämnda arbetstiden fyratio timmar
under fyra veckor, dock i vartdera fallet icke mer än etthundrafemtio
timmar om året, samt dessutom med inspektionsmyndighets begivande,
då arbetets regelbundna fortgång ovillkorligen sådant kräver, ytterligare
högst etthundra timmar om året.

För övertidsarbete, som utföres utöver den dagliga arbetstiden, erlägges
under de två första timmarna en med minst femtio procent och
därefter eu med minst etthundra procent förhöjd avlöning.

4 §-

Då naturtilldragelse, olyckshändelse eller annan fara hotar att avbryta
eller redan avbrutit arbete eller då avbrott i arbetet skulle för -

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

orsaka förskämning eller förstöring av egendom, vara eller råämne, få
de i 2 och 3 §§ stadgade arbetstiderna, för så vitt dessa omständigheter
sådant påkalla, måttligt förlängas, dock icke under längre tid än fyra
veckor. Sådant arbete inberäknas icke i övertid, som omförmäles i 3 §.

Anmälan om sålunda vidtagen förlängning av arbetstiden skall av
arbetsgivaren ofördröjligen insändas till inspektionsmyndighet under noggrant
angivande av orsaken till åtgärden samt förlängningens omfattning
och varaktighet. Inspektionsmyndigheten äger, efter prövning av
sakens beskaffenhet, låta vid anmälan bero eller vidtaga åtgärd om förlängningens
begränsning eller inställande.

Vad i 2 mom. 3 § stadgas om avlöning för övertidsarbete må tilllämpas
jämväl på dylikt nödarbete.

5 §•

Till söndag skall arbetare givas en oavbruten ledighet från arbetet
under minst trettio timmar. Där sådant likväl icke är möjligt, skall
motsvarande ledighet givas under annan tid av veckap.

Dessa bestämmelser må emellertid icke äga tillämpning å de i 4 §
omförmälda fall, ej heller å den, där arbetets tekniska beskaffenhet icke
medgiver de särskilda fackarbetare, som hava tillsyn över arbetet, fullständig
befrielse från detsamma.

6 §•

Därest arbetstiden i de i 1) punkt 1 mom. 1 § nämnda rörelser
och företag är åtta timmar i dygnet och arbetet icke är ordnat i varandra
regelbundet avlösande skiften om åtta timmar, skall arbetaren
Under arbetet beredas åtminstone en regelbunden vilotid av minst en
timme, för vilken tid han fritt skall få avlägsna sig från arbetsplatsen.
Detta gäller dock icke sådana arbetare, vilkas vistelse på arbetsplatsen
är nödvändig för arbetets fortgång.

Där arbetet är anordnat i varandra regelbundet avlösande skiften
om högst åtta timmar, skall arbetarna antingen medgivas minst en halv
timmes måltidsrast eller beredas tillfälle att spisa under arbetstiden.

Vilotider eller måltidsraster må icke medräknas i arbetstid, där arbetaren
under desamma är oförhindrad att avlägsna sig från arbetsplatsen.

^ §■

över utfört övertidsarbete och nödarbete samt över erlagd avlöning
för dem vare arbetsgivare skyldig att föra förteckning, som vid

Öl

Motioner i Andra hammaren, Nr 2.

anfordran skall företes inspektionsmyndighet samt delegerad för arbetarna.

Arbetsgivare vare på arbetarnas yrkande skyldig att utan avgift
månatligen lämna utdrag ur denna förteckning åt arbetarnas delegerade.

8 §■

I varje denna lag underlydande rörelse, arbetslokal eller på egentlig
arbetsplats skola genom arbetsgivarens försorg denna lag och tillkännagivande
om den gällande fördelningen av arbetstimmar på lämpligt
ställe hållas tillgängliga.

Om fördelningen av arbetstimmar skall snarast möjligt anmälan
göras hos vederbörande inspektionsmyndighet.

9 §•

Arbetsgivare vare förbjudet att förlänga i denna lag stadgade arbetstider
genom att utgiva arbete till utförande i hemmet.

10 §.

Tillsynen över efterlevnaden av denna lag handhaves av vederbörande
inspektion, på sätt därom är särskilt stadgat.

11 §•

Bryter arbetsgivare eller den, som honom i enskild rörelse, företag
eller inrättning företräder, mot denna lags bestämmelser om arbetstid,
straffes med böter minst fem och högst tjugufem mark för varje arbetare,
som han i strid med denna lag använt i arbete, och för varje
dygn, som arbetaren sålunda lagstridigt sysselsatts, dock icke mer än
sammanlagt tiotusen mark. Har överträdelsen skett trots inspektionsmyndighets
förbud eller därest densamma upprepas, vare böterna högst
femtio mark för varje arbetare och dygn, dock icke sammanlagt mer än
tjugutusen mark.

Arbetsgivare eller hans företrädare, som i annat avseende bryter
mot stadgandena i denna lag, straffes med böter minst tjugofem och
högst ettusen mark.

År staten, kommun eller församling arbetsgivare, skall den tjänsteman,
som är ansvarig för lagens efterlevnad, straffas med böter minst

Motioner i Andra hammaren, Nr 2.

tjugofem och högst ettusen mark eller, om brottet upprepas, med böter
högst tvåtusen mark.

12 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag utfärdas
av Finlands senat.

Då lagens tillämpning inom de i 2) punkt 1 mom. 1 § nämnda
områden, på grund av arbetets tekniska beskaffenhet, årstiden eller annan
tvingande omständighet, visar sig ogenomförbar, äge senaten, på
inspektionsmyndighets förord, rätt att för högst ett år i sänder medgiva
undantag från arbetets anordnande i överensstämmelse med denna lag.

13 §.

Denna lag träder i kraft tre månader efter dess stadfästande. Senaten
äge dock rätt att beträffande verkställigheten bevilja uppskov, högst
under sex månader, på de områden, där lagens tidigare genomförande
möter oövervinnerliga hinder.

Genom denna lag upphävas eller ändras, med undantag av stadgandena
angående barns arbetstid, de lagstadganden och övriga bestämmelser,
som äro mot denna lag stridande.

Enligt föreliggande lagförslag borde fullvuxen arbetares arbetstid
bland annat inom de yrken, vilka den av 1909 års senare lantdag godkända
förordningen angående arbetet i industriella samt vissa andra
yrken berör, reglementeras väsentligen annorlunda än i sagda förordningskett
Denna förordning bör vid sådant förhållande tidigare stadfästas.
Därjämte bör jämväl den av 1909 års senare lantdag godkända förordningen
angående yrkesinspektionen vinna stadfästelse tidigare än denna
lag, enär denna förutsätter, att yrkesinspektionen är ordnad enligt de i
sagda förordning angivna grunder.

Lantdagen uttalar förty såsom sin uppfattning,

att de av 1909 ars lantdag antagna förordningarna
angående arbetet i industriella samt vissa andra yrken
och angående yrkesinspektionen böra, innan lagen om åtta
timmars arbetstid stadfästes, stadfästas i en ordning,
som under lantdagens medverkan bör tillkomma.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2. 33

Lantdagen har vid utarbetandet av förevarande lagförslag tagit
under övervägande, huruvida jämväl sjukvårdspersonalen samt den lägre
tjänstemannakåren vid särskilda allmänna inrättningar, i synnerhet vid
järnvägarna och postverket, borde ställas under skyddet av denna lag.
Med hänsyn därtill, att tillämpningen av åtta timmars daglig arbetstid
inom sjukvården skulle på grund av betydande merkostnader och av
bristen på bostäder och vårdare för närvarande möta stora svårigheter,
i synnerhet med avseende å mindre sjukhus och barnbördshus i landsorten,
och då en reglementering av tjänstemäns arbetsförhållanden i
denna lag icke synes vara ändamålsenlig, har lantdagen icke utsträckt
lagförslaget till dessa persongrupper. Då Lantdagen likväl hyser den
mening, att arbetstiden jämväl för hithörande personer borde i lag begränsas,
får Lantdagen anhålla,

att regeringen snarast möjligt måtte tillsätta en kommitté
för att undersöka, på vilket sätt sjukvårdspersonalens
och vid särskilda allmänna inrättningar anställda
lägre tjänstemäns arbetstid kunde i lag bestämmas med
iakttagande, för såvitt möjligt, av de grunder, vilka stadgas
i lagen om åtta timmars arbetstid, och

att Regeringen på grundvalen av kommitténs utredning
måtte till Lantdagen avlåta proposition i ärendet.D

Internationell eller nationell lagstiftning.

Som synes av den lämnade redogörelsen har under de senaste åren
utanför Sverige försiggått ett utomordentligt och mångskiftande lagstiftningsarbete
med syfte att åvägabringa en kortare lagstadgad maximalarbetsdag
för större eller mindre medborgargrupper än den som arbetsgivarna
praktiserat utan statsmakternas ingripande. Europeiska stater och
utomeuropeiska, stora stater och små, gamla kulturstater och unga, jungfruliga
industriella stater och icke-industriella, ha antagit lagar om
maximalarbetsdag inom industri och även hantverk. Antingen för vissa
yrken, åldrar eller kön eller ock generellt för alla arbetare. Icke så få
ha gått ända ned till 8 timmars maximalarbetsdag, den socialdemokratiskt
betonade arbetarrörelsens gamla fordran. Den ena staten efter den
andra har i fråga om arbetarskyddslagstiftning rörande maximalarbetsdag
passerat förbi Sverige. Vårt land befinner sig härvidlag längst bak på
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 4 sand. 2 Käft. (Nr 2.) 5

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

sladden, till ringa heder för oss, som icke så sällan högljutt yvas över
att vara banbrytare på både den materiella och den andliga kulturens
områden.

De stater, som nu vågat sig på att införa en maximalarbetsdag mer
eller mindre nära 8-timmarsgränsen, ha lagstiftat med hänsyn till sina
egna arbetares villkor och behov och med hänsyn till sina egna talande
samhällsintressen. De ha icke ängsligt sneglat på grannen för att avvakta,
om icke han skulle vidtaga samma åtgärd på samma gång. De
stater, som hittills gått i spetsen för arbetstidens förkortning till 8 timmar,
ha veterligen icke därigenom störtat sig själva och sin industri in
i sådana ekonomiska äventyr, att de önska det gjorda ogjort. Tvärtom
må de, så långt erfarenheten räcker, väl av det ekonomiska och sociala
experimentet. Yad som icke blott icke till skada utan till gagn för
samhället, industrin och stora fattiga medborgarlager låter sig göra i
en mängd andra länder, borde väl också kunna med god vilja åstadkommas
i Sverige. Det är högt på tiden att Sverige i fråga om lagstiftning
rörande maximalarbetsdag rycker fram i staternas främsta led,
visserligen med all nödig aktsamhet, så att icke verkliga samhällsintressen
sättas på spel, men också med den mandom, som påstås tillhöra
det svenska folktemperamentet.

Arbetstidens längd i Sverige.

En förutsättning för ett svenskt parlamentsbeslut om maximalarbetsdag
är dock att man känner hur det faktiskt förhåller sig med arbetstidens
längd inom Sverige. Den lagstadgade maximalarbetsdagen har i en
del länder, t. ex. Norge och Schweiz, varit fast fotad på ingående undersökningar
om arbetstidens längd inom de ländernas industri och även hantverk
och närliggande yrken. Tyvärr brister icke så litet i vår kännedom
om den arbetstid, som för närvarande praktiseras i Sverige. Den
senaste stora undersökningen om arbetstidens längd inom Sveriges industri
och hantverk ligger redan ett tiotal år tillbaka i tiden. Den
utgavs av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik från trycket år
1911, men refererar sig i fråga om tiden närmast till år 1905 med en
del kompletterande uppgifter för åren 1906 och 1907.

Undersökningen rörde industri och hantverk. För industriellt yrke
räknades varje yrkesrörelse, där minst tio arbetare under någon tid av
året samtidigt sysselsättas. Jordbruket med binäringar samt handel och
transportväsende ingingo icke i undersökningen. Hela antalet arbets -

Motioner i Andra kammaren, Nr ti.

ställen, som berördes av samma, var 19,879 samt antalet arbetare 345,446,
av vilka 292,001 eller 84,5 % voro män och 53,445 eller 15,5 % kvinnor.
De talrikaste arbetarna, nämligen 56,065 eller 16,3 % av samtliga, tillhörde
trävaruindustrin. Därnäst kom närings- och njutningsänmesindustrin
med 35,631 arbetare eller 10,3 %. Undersökningen riktades huvudsakligen
in på att konstatera dessa arbetares ordinarie arbetstid, såväl nettoarbetstid
per vecka som per dag.

141,750 arbetare eller 41,l % hade en nettoarbetsvecka på mindre än
60 timmar, 119,807 arbetare eller 34,7 % en vecka på 60 timmar och
72,494 arbetare eller 20,9 % en vecka på över 60 timmar. 11,339 arbetare
eller 3,3 % hade ett obestämt antal timmar per vecka. Av hela
antalet redovisade arbetare hade alltså omkring tre fjärdedelar eller 75,8
% högst 60 timmar per vecka. Den genomsnittliga nettoarbetstiden per
vecka var 59,5 timmar.

En ovanligt kort arbetstid, högst 48 timmar per vecka, hade sammanlagt
20,096 arbetare, motsvarande 5,8 % av hela antalet. Gruvdriften
kunde uppvisa det största antalet arbetare med en arbetstid på
48 timmar och därunder. Den gällde för 9,176 arbetare eller 64,7 % av
samtliga vid gruvdrift anställda. Därnäst komma glasbruk, glassliperier
och glasmålerier med kort arbetstid, den grafiska industrin, arbetarna
vid bagerier, mejerier och tobaksfabrikör, valsverksarbetarna inom malmförädlingsindustrin
o. s. v.

A andra sidan hade 18,300 arbetare eller 5,3 % en abnormt lång
arbetstid, minst 72 timmar per vecka. Något mer än hälften, nämligen
9,435 arbetare, hade en arbetstid av 72 timmar, 1,361 hade 73—77,
1,740 hade 78 timmar, 384 hade 79—83 timmar, 5,298 hade 84 timmar,
och 82 hade över 84 timmar. Det är framförallt grupperna trämasse-
och pappersindustri, närings- och njutningsämnesindustri samt
malmförädlingsindustri, som i sig innesluta de flesta arbetarna med
ovanligt lång arbetstid.

Inom pappers- och trämasseindustrin hade ej mindre än 5,318 arbetare
eller 30,2 % en arbetstid av 72 timmar och däröver. Av dessa
hade de allra flesta precis 72 timmar. Inom närings- och njutningsämnesindustrin
gällde en arbetstid å 72 timmar och däröver för 4,459
arbetare eller 12,5 %. 1,531 hade 84 timmars arbete i veckan. Detta

vid råsockerbruken under kampanjen. Inom malmförädlingsindustrin hade
3,807 arbetare eller 19,6 % en arbetsvecka av minst 72 timmar. 2,118
arbetare hade 84 arbetstimmar per vecka. Denna ytterligt långa arbetstid
hade framförallt masugns-, martinverks- och hyttarbetare. Inom beklädnadsindustrin
förekom 72 timmars arbetsvecka för 1,278 arbetare eller

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

5,9 %. De tillhörde så gott som uteslutande hantverksmässigt drivna
sömnadsfabriker, skrädderier, skofabriker och skonåtlerier.

Vad nettoarbetstiden per dag beträffar, så hade 64,509 arbetare eller
18,6 % under 10 timmar, 179,293 arbetare eller 51,9 % precis 10 timmar
och 90,408 eller 26,2 % mer än 10 timmar. 11,230 eller 3,3 %
hade obestämt antal timmar. Den genomsnittliga nettoarbetstiden per
dag var 10 timmar.

En mycket kort nettoarbetstid per dag, d. v. s. högst 8 timmar, hade
15,000 arbetare eller 4,4 %. En ovanligt lång arbetstid återigen hade
följande antal arbetare.

Antal arbetare med ovanligt lång arbetstid.

Yrkesgrupp.	12 timmar.	12 Va timmar.	13 timmar.	13 Va timmar.	14 timmar.	Över 14 timmar.	Summa.
Skogsbruk....................	620	14			255		889
Gruvdrift.................................	253	—	—	—	—	8	261
Annan brytningsindustri ............	38	2	2	—	—	—	42
Närings- och njutningsindustri ...	3,819	56	52	4	59	15	4,005
Textilindustri ...........................	8	—	—	—	—	—	8
Beklädnadsindustri...................	1,030	53	108	19	61	15	1,286
Läder-, bår-, gummiindustri.........	32	—	—	—	—		32
Trävaruindustri ......................	399	3	13	2	11	—	428
Trämasse- och pappersindustri......	5,321	—	—	—	—	—	5,321
Grafisk industri ........................	—	—	—		—	—	—
Malmförädlingsindustri...............	5,879	8	16	•	—	—	5,903
Metallindustri...........................	484	6	2	—	2	2	496
Maskin- och skeppsbyggnadsin-dustri .................................	195	3				1	199
Jord- och stenindustri ...............	1,022	. —	—	—	—	2	1.024
Kemisk-teknisk industri..............	222	2	6	—	—	—	230
Byggnadsindustri .....................	116	14	—	—	7	—	137
Belysning och vattenledning........	153	—	—	—	—	—	153
Samtliga yrkesgrupper	19,591	161	199	25	395	43	20,414

Senare än och vid sidan av den stora utredningen om arbetstidens
längd i industri och hantverk ha cn del specialundersökningar blivit

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

verkställda. Årligen sedan 1911 publiceras redogörelser för arbetstidens
längd inom jordbruket, men då det icke i denna motion ifrågasättes,
att en eventuell lagstiftning om maximalarbetsdag skall omfatta även
jordbruket med binäringar, är det onödigt att ingå på redogörelsernas
innehåll. För hamnarbetaryrket föreligger sedan 1915 en undersökning
som även omfattar arbetstidsförhållandena. Den påbörjades 1914 och
rörde huvudsakligen hamnarbetarna i Göteborg. (59 företag med 9,583
arbetare undersöktes. Den ordinarie nettoarbetstiden (d. v. s. bruttoarbetstiden
med rasterna, i regel 2 timmar, frånräknade) visade sig
vara:

Timmar.	Företag.	Arbetare- antal.	Procent.
9 ........................................................................	2	470	4,9
9 Vs........................................................................	9	2,592	27,o
9 S/4 ........................................................................	4	548	5,7
10 .......................................................................	51	5,832	60,9
10 Vs........................................................................	3	141	1,5
Summa	69	9,583	100

Den ordinarie nettoarbetstiden per vecka var 57 timmar för 692
arbetare eller 7,2 %, 57 timmar för 2,370 arbetare eller 24,7 %, 57—60
timmar för 3,684 arbetare eller 38,5 %, 60 timmar för 2,696 arbetare
eller 28,1 %, över 60 timmar för 141 arbetare eller 1,5 %. Därjämte förekom
övertidsarbete i mycket stor utsträckning. För 3,783 arbetare vid
30 företag ställde sig antalet arbetstimmar under icke ordinarie arbetstid
i procent av hela antalet arbetstimmar sålunda: högst 2 % för 537
arbetare, 2—6 % för 703 arbetare, 6—10 % för 1,651 arbetare, över 15 %
för 892 arbetare.

1915 publicerades av socialstyrelsen resultaten av tvenne 1913 och
1914 utförda undersökningar rörande de hygieniska förhållandena inom
cellulosaindustrin. Undersökningarna, som sträckte sig blott till en del
av samtliga fabriker, omfattade även arbetstiden.

Av 839 arbetare, sysselsatta inom större fabriker, hade 532 skift på
12 timmar, 231 arbetade på 8 timmars skift och 76 voro dagarbetare
med i regel 10 timmars nettoarbetstid per dag. Inom syreberedning,
kokarehus och sodahus var arbetet på 8 timmars skift det vanligast

Motioner i Andra hammaren, Nr 2.

förekommande. Inom massabingar och pappsalar arbetades uteslutande
på 12 timmars skift. I övriga avdelningar var arbetet 12 timmars skift
det förhärskande.

Inom mindre fabriker undersöktes arbetstiden för 119 arbetare vid
sulfitfabrikerna och 175 vid sulfatfabrikerna. 78 av de förra och 102
av de senare arbetade på 12 timmars skift. Inom de mindre cellulosafabrikerna
befanns sålunda 12-timmarsskiftet vara i ännu högre grad
förhärskande än inom de större.

1916 publicerade socialstyrelsen resultatet av en undersökning om
arbetstidens längd vid friser salong er och badinrättningar. Undersökningen
är mycket fullständig och omfattar arbetstiden i dess helhet.

För 1,479 biträden i rakstugor var den vanligast förekommande
nettoarbetstiden per dag 10—11 timmar å veckans fem första vardagar
och 12—13 timmar å lördagarna. På lördagarna hade 762 eller 51,5%
12—13 timmars arbetsdag och 243 eller 16,4 % den utomordentligt långa
arbetstiden på 13 timmar och däröver. Rakstugorna stängdes sent och
rasterna folio bort. I fråga om nettoarbetstiden per vecka hade 68,6 %
en arbetstid på 63—69 timmar. 119 biträden arbetade 69—72 timmar
och 25 över 72 timmar.

Inom damfrisérsalongerna var den vanligast förekommande nettoarbetstiden
per dag 10—11 timmar å veckans fem första dagar samt
11—12 å lördagar. 19,6 % av biträdena hade 11—12 timmar måndag
—fredag och 42,2 % samma arbetstid på lördag. 5,5 % hade 12 timmar
och däröver måndag—fredag och 11,1 % samma arbetstid lördag. Den
vanligast förekommande nettoarbetstiden per vecka var 65,66 timmar.
13,3 % av biträdena hade 66—69 timmar, 8,9 % hade 69—73 timmar,
11,1 % hade 72—75 timmar och 3,4 % hade 75 timmar och däröver.
Ett rätt stort antal hade sålunda en abnormt lång arbetstid.

Den ordinarie arbetstidens längd för personalen vid badinrättningar
kan man bedöma bäst genom att ta kännedom om nettoarbetstiden per
vecka. Undersökningen rörande personalen vid årsföretagen visade en
i hög grad bristande överensstämmelse mellan de från företagens innehavare
och de från personalen lämnade uppgifterna. Vilka man nu än
må tillmäta den största vederhäftigheten, faktum är i alla händelser, att
arbetstiden är orimligt lång. Det synes av nedanstående statistiska
tabell:

Motioner i Andra kammaren, Nr i*.

Netto arbetstid per vecka,	Enligt uppgifter från företagens innehavare.	Enligt uppgifter från personalen.
Antal badpcrsonal.	Antal badpersonal.
Absolut.	%■	Absolut.	%■
Under 48 timmar	12	1,8	8	— 2,2
48—54 » ...................................	47	7,2		0.8
54—60 .. ...................................	66	10.2	17	4.7
60—66 »	115	17,7	17	4.7
66-72	186	28,7	112	30.7
72-78	103	15,9	95	26.0
78—84 » ....................................	78	12,0	81	22,2
84—90 » ....................................	38	5,9	25	6,8
90 och däröver ....................................	4	0,6	7	1,9
Summa	■ 649	100, o	365	100,o

Allmänna skäl för lag om 8 timmars maximalarbetsdag.

Såväl av den allmänna utredningen om arbetstiden inom industri och
hantverk som av specialutredningarna framgår klart, att i många fall tilllämpas
en så överhövan lång arbetstid, att ett ingripande från statens sida
är val motiverat. Att för ett kanske mycket knappt uppehälle nödgas arbeta
72 timmar och däröver i veckan överensstämmer under inga omständigheter
med en arbetande människas behov av vila och vederkvickelse.
Den som dag ut och dag in en längre tid går under en så tyngande
arbetssele måste med nödvändighet brytas ned fortare än vad fallet skulle
vara, om arbetet anpassades efter normala mänskliga krafter. När samhället
ser, att arbetet för många dess arbetare gestaltar sig som ett
överansträngande släp, som i förtid sliter ut, leder till tidig utmattning
och tidig död, är det samhällets plikt att träda till för att hjälpa dem,
som uppenbarligen icke själva äro i stånd att tillvarataga sina intressen.

Nu kan dock mot de hittills förefintliga undersökningarna riktas
åtskilliga anmärkningar. Man kan icke ur dem få eu samlad och
pålitlig översiktsbild över arbetstidens längd just nu inom industri och
hantverk jämte närliggande yrken. De specialutredningar, som ligga
oss närmast i tiden, röra sig huvudsakligen på industrins och hantverkets
ytterkanter. Den omfattande, 1911 publicerade utredningen återigen

Motioner i Andra hammaren, Nr 2.

ligger alltför långt borta i tiden för att helt kunna tillerkännas avgörande
vitsord i fråga om de nu gällande förhållandena. Arbetsvillkoren
ha varken med avseende på arbetstidens längd eller andra för arbetarna
viktiga bestämmelser stått stilla under de gångna tio åren. Det starka
trycket från arbetarnas livsintressen och från deras organisationer har
säkerligen åstadkommit någon förkortning av arbetstiden. De kollektivavtal,
som under de senaste åren slutits mellan arbetarnas och arbetsgivarnas
organisationer, berätta att en reglering av arbetstiden nedåt
har skett. Hur avsevärd denna förkortning av arbetstiden i allmänhet
kan vara, har man dock icke material att nu säkert kunna bedöma, vadan
en generell utredning om arbetstidens längd är på sin plats.

Just denna omständighet, att man i Sverige liksom i andra länder
kan spåra en huvudsakligen av arbetarklassens motrörelse buren tendens
att undan för undan pressa ned arbetstidens längd, har man från de
genstörtigas och likgiltigas sida tagit till intäkt för den uppfattningen,
att samhället borde låta sakerna ha sin gilla gång utan att lägga sig i
den. Mången, vars föreställningsvärld mer eller mindre inspireras av
kapitalistiska intressen, säger, att arbetsgivarna och arbetarna borde få
sköta sina mellanhavanden själva, när nu resultatet av deras uppgörelse
åtminstone i fråga om arbetstidens längd pekar på en utveckling till det
bättre.

Varje vaken social iakttagare måste erkänna, att arbetarklassens självbevarelsedrift
i kampen för kortare arbetstid och bättre arbetsvillkor i övrigt
visat sig från sin allra bästa sida. Stora äro de offer arbetarna bringat,
när de med sina fackliga organisationer som vapen steg för steg banat
sig fram, tum för tum tillkämpat sig varje bit mark av högre levnadsstandard
att bygga sin tillvaro på. Icke de härskande klassernas högsinthet
och framsynthet men väl arbetarnas egen ekonomiska och politiskt
organiserade kraft har i regel varit drivkraften till de framsteg,
som blivit tagna utan lagstiftningens hjälp. Den ger ock förklaringen
till historien om lagstiftningen angående maximalarbetsdag. Om organisationen
växer till, om arbetarmassorna sätta sig i rörelse och högljuddare
ge uttryck åt sina fordringar, då gå framstegen hastigare. Men
framstegen saknas och stanna, så snart organisationen slappnar till.
Arbetarnas fackliga organisationsväsende är ryggraden i deras strävande
att skapa om arbetsvillkoren till det bättre. Så är det och så skall det
förbli. Men alla arbetares möjlighet till organisation och möjlighet till
befrielse genom egen kraft är icke obegränsad. \ issa arbetaregrupper,
förslavade av ogynnsamma arbetsförhållanden, äro ur stånd att själva
framtvinga bättre förhållanden och äro hart när omöjliga att organisera.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2. 41

?n, j10^.stående arbetarna med speciell yrkesutbildning, som mangrant

Klia sina ac lga organisationer, kunna reda sig på egen hand, pressa
ned maximalarbetsdagen till 8 timmar och till och med därunder Arbetargrupper
utan speciell yrkesutbildning råka på efterkälken. De sjunka
och mista just därigenom förmågan att taga sig upp. Lång arbetstid,
iten lön usel hygien sammansvärja sig för att hindra deras räddning.
Det samhälle, som vägrar att där träda hjälpande emellan, sviker sin
solklara plikt att söka, ge alla små medborgare, som ärligen arbeta, eu
människovärdig levnadsstandard.

. P6t 1icke för ,deilb 80111 tilläventyrs anse sig ha något att vinna
pa sina arbetares arbetsbelastning ned till den yttersta gränsen för
vansklig förmåga, att i början på 1900-talet, när statsmakterna rent av

tra^ai m,pa f°m Privata bet™ktade områden, krypa bakom
torkakade teoretiska formler om »avtalets frihet» från 1800-talets början

, n 8V0118ba lagstiftningen, representerad av både andra och första
kammaren, av både socialdemokrater, liberaler och högermän, har oåterkalleligen
i handling erkänt samhällets rätt och plikt att genom sina
myndigheter, sina lagar ge arbetarskydd åt dem som behöva skydd
^enom upprepade riksdagsbeslut har — som nämnts i början av motivei
ingen till denna motion — i den svenska lagstiftningen fastslagits, att
staten bor utan lyssnande till talet om »det fria avtalet» medelst lagar
orkorta arbetstiden, nar behov föreligger. Har icke en maximalarbetsdäg
stadgats för barn och minderåriga? Har icke nattarbete för kvinnor
förbjudits. Har icke riksdagen principiellt uttalat sig för förbud mot
mannens nattarbete i bagerier? Prejudikat finnas i fråga om svensk
lagstiftning pa arbetstidens område. Vid en lagstiftning om generell
maximalarbetsdag har talet om »arbetets frihet» lika litet värde som i
de nyss uppräknade fallen.

Avgörandet om staten får lagstifta om en maximalarbetsdag på 8 timmar
eller ej ar avhängigt av svaret på frågan: är åtgärden till övervägande
gagn eller ej? Att svaret för arbetarnas del är ett ja, utan tvekan
och reservationer, behöver ingen vidlyftig utläggning. Arbetskrafen
ar en arbetares enda kapital. Den alltför långa arbetstiden förstör
hans kropp, innan så i naturlig ordning skulle ske. Den långa arbetsi
en forstor icke blott rantan på arbetarens kapital. Den stjäl av kapitalet
självt Med lång arbetstid följer sjukdom för den enskilde arbetaren
och degeneration för släktet. Hemlivet spolieras. Den Överansträngde
arbetaren soker stimulans i alkoholen. Bristen på tid och andfig
kraft stängel- honom ute från den andliga kulturen. Det medborBihang
till riksdagens protokoll 1918. 4 samt. 2 käft. (Nr 2.) 6

4‘2 Motioner i Andra hammaren. Nr 2.

o-erliga intresset blir slappt. Den korta arbetstiden skänker förnyelse
åt hans kropp, skänker honom hemmet åter, sliter honom loss nr alkoholismens
bojor, ger spänstighet åt hans själ, öppnar kulturens riken för
honom, väcker hans slumrande medborgerliga intressen, gor honom till

611 ”Från \Industrins män reses ännu på många håll ett hårt motstånd
mot all lagstiftning om maximalarbetsdag, särskilt mot 8-timmarsdagen.
De förklara, att sådana lagar bringa industrin på fall, döda dess möjli
o-het till konkurrens med främmande länders industri, lul den grad
skulle den korta arbetstiden minska produktionen och oka produktionskostnaden,
påstå de. En blick tillbaka på den industriella utvecklingen
o-er starka sannolikhetsskäl för förmodan, att dessa olycksprofet^ se spöken
på ljusa dagen, såvida de icke med avsikt måla hm pa vaggen.
Samma klagovisor ha alltid under alla industrialismens utvecklingsepoker
hörts, då staten på ett eller annat område beslutat arbetarskyddslao-ar
Vid beslut om yrkesinspektion, om säkerhetsåtgärder, om förbud
mot minderårigas arbete, om förbud mot kvinnors nattarbete om maximalarbetsdag
i vissa yrken, om allmän maximalarbetsdag, alltid bär det
sagts, att industrin skulle tillfogas ett svårt hugg. Irofetiorna ha icke
i ett enda fall gått i fullbordan. Starka erfarenhetsskäl från alla länder,
där man prövat på lagstiftning om maximalarbetsdag, reducera aven farhågorna
till ett minimum. De ländernas industri ha uteslutande matt
väl av de antagna lagarna. Dess representanter vilja icke ga tillbaka
till den gamla långa arbetstiden. Till och med i de länder, dar man
o-ått så långt som till 8 timmars maximalarbetsdag, har industrin blivit
motsatsen till lamslagen och berövad sin konkurrenskraft. I samma riktning
går erfarenheten hos en mängd framsynta industriidkare, banbrytare
på industrins område, vilka genom praktiska experiment inom störa industriella
företag funnit arbetarnas och industrins intresse vara identiska i

fråga om arbetstidens förkortning. .

I alla länder, i alla industrier slår den uppfattningen med okad
hastighet igenom, att en kortare arbetstid, t. ex. 8 timmars maximalarbetsdag,
varken ökar produktionskostnaden eller minskar produktionen. 1 roduktionskostnaden
kan måhända ökas något på en del punkter men a andra
sidan minskas den på andra punkter genom besparingar i utgifterna för
kol lyse, oljor, genom bättre tillvaratagande av råvaror o. s. v. i den
korta arbetstiden ligger en sporre till frambringande av icke blott samma
utan t. o. in. större produktionsmängd, än vad den längre arbetstiden
förmår. Den utövar ett gynnsamt inflytande på samtliga produktionsfaktorer,
på både maskintekniken'' och den mänskliga arbetskrajten. En

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

växelverkan äger ruin mellan maskintekniken och arbetstiden. Dåliga tekniska
arbetsmetoder och lång arbetstid böra bop, förträffliga tekniska
arbetsmetoder och kort arbetstid likaså. Såvida icke speciella tekniska
omständigheter lägga hinder i vägen kan den mänskliga arbetskraften
genom större arbetsintensitet prestera samma och större arbetsresultat
vid en kortare arbetstid, åtminstone intill en viss minimigräns. Denna gräns
ligger ej över utan under 8 timmars maximalarbetsdag. Många ekonomer
anse den ligga vid 6 å 7 timmar. De intelligenta, dugande yrkesutbildade
arbetarna dragas till sådana enskilda industriella företag eller
industrigrenar, där arbetstiden är kort, arbetsförhållandena i övrigt
goda och arbetsmetoderna på en hög ståndpunkt. De slöa, orkeslösa,
mindre skickliga arbetarna befolka med eller mot sin vilja industriföretag
och industrigrenar med lång arbetstid, dåliga arbetsvillkor och föga
utvecklade arbetsmetoder. På sådana grunder har — för att nu nämna
blott en enda undersökning — en i »Schmellers Jahrbuch» för 1915
gjord ingående bearbetning av många års berättelser från den tyska
fabriksinspektionens verksamhet lett till följande sammanfattande resultat:
»Verkningarna av arbetstidens förkortning voro uteslutande gynn samma

för arbetarens arbetsförmåga och hälsa, lön, familjeliv, vederkvickelse
och utbildning. De industriella företagen gjorde besparingar i ljus,
kol och hyror, de förmåddes vidtaga förbättringar såväl i de tekniska
arbetsmetoderna som i hela företagets organisation. Så medförde förkortningar
av arbetstiden snarare en stegring än en förminskning av
företagens produktivitet och räntabilitet.»

För samhällets vidkommande ligger fördelen av en kortare arbetstid
i öppen dag. Samhällspyramidens grundval är de stora arbetarskarorna,
dess fasthet försvagas om grundvalens fasta kraft försvagas. Hela samhället
förlorar i livsduglighet, om större eller mindre delar av arbetarklassen
leva under vidriga arbetsförhållanden, lång arbetstid inberäknad,
varigenom dess fysiska och andliga hälsa undergräves. Icke minst med
hänsyn till arbetarklassens allt mer stegrade inflytande i samhället är
det ett första rangens samhällsintresse att med alla till buds stående
medel bekämpa alla sådana underminerande krafter. I en tid, då ändock
den allmänna rösträttens princip är om än mycket bristfälligt genomförd
i det politiska livet och demokratin går sin oemotståndliga segermarsch
fram, är det betydelsefullare än någonsin förr, att samhället öppnar
möjlighet för alla sina medborgare att bli samhällsmedborgare i anda
och sanning. Mer än de flesta andra faktorer lägger den långa arbetstiden
hinder i vägen för arbetaren, då det gäller för honom att förvärva
den nödiga medborgerliga insikten och stärka det medborgerliga intresse,

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

varigenom han kan på bästa sätt utnyttja sina medborgerliga rättigheter
till hela samhällets båtnad. Den lagstadgade korta arbetstiden
återigen är en av de kraftigaste hävstänger, varmed samhället kan jämna
vägen för hela arbetarklassens höjning till ett uppnåeligt medborgarideal.

Till sist kanske någon motståndare pekar på världskrigets inflytande
på industrin och resonerar på samma sätt som herr Knut Larsson i första
kammaren, då fråga om lagstiftningens ingripande för borttagande av
nattarbete låg före: »Vi skola försöka att industriellt och kommersiellt
bereda oss på att efter det stora världskrigets slut upptaga kampen med
utlandet. Under sådana förhållanden tycker jag det är olämpligt att nu
tala om att man skall vidtaga åtgärder för inskränkande av arbetstiden
i Sverige.» Om benämningen verklighetsfrämmande kan fästas vid något
resonemang, så är det vid en sådan motivering för omedgörlighetens
avslagsståndpunkt. Just goda konjunkturer med intensiv industriell rörelse
frampressa nästan automatiskt förbättrade arbetsvillkor, högre
löner, kortare arbetstid. Den industri, som icke kan eller vill tillmötesgå
arbetarnas krav på förbättringar, blir oundgängligen efter i konkurrensen
om den tillgängliga arbetskraften. Sveriges industri efter kriget kan
icke undandraga sig denna allmänna ekonomiska lag. Den fruktansvärda
förstörelsen av miljoner och åter miljoner av de kraftigaste arbetarna
inom de stora, industriella staterna slår i dess industriella arméer gapande
luckor, som måste fyllas med arbetskraft från alla håll. De neutrala
ländernas arbetare, och det de bästa, måste bli föremål för en stark sugning,
som redan nu gjort sig gällande inom Sverige. De närmast efter
kriget följande åren komma helt visst att karaktäriseras av en våldsam
emigration av dugande arbetare, om icke samhället och industrin i förening
på fullt allvar uppbjuda sina krafter för att genomföra åtgärder,
som hålla Sveriges arbetare inom landet. Tron att åstadkomma detta
med lagar, som kringskära eller upphäva arbetarorganisationernas rörelsefrihet,
eller med lagar, som skapa konstlade förbud mot arbetaremigrationen,
är fåvitsk. Den enda framkomliga vägen är, att den svenska
industrin kan erbjuda de svenska arbetarna så pass goda förmåner, att
dessa kunna tävla med vad utlandet bjuder och därigenom binda arbetarna
hemma. En lagstadgad reglering av en kortare maximalarbetsdag
är en bland de viktigaste åtgärderna i rätt riktning.

För Sveriges arbetare ter sig införandet av 8-timmars lagstadgad
maximalarbetsdag alltmera som ett av deras viktigaste sociala livskrav.
Från djupet av den svenska arbetarvärlden, som lider under den överlånga
arbetstiden och andra otillfredsställande arbetsvillkor, ha under det

Motioner i Andra kammaren, Nr 2.

förflutna året ropen om 8-timmars maximalarbetsdag påtagligen vuxit i
styrka. Under de s. k. hungerdemonstrationerna våren 1917 restes
kravet på förbättrade arbetsförhållanden, däribland minskning av arbetstidens
längd, med särskild styrka vid sidan av kravet på mera och billigare
bröd. Demonstrationerna gällde visserligen i första rummet dyrtidsfrågan
men i andra rummet gällde de högre lön, kortare arbetstid
o. s. v. På en mängd möten under 1917 ha Sveriges arbetare energiskt
uttalat sig för införande av 8-timmars maximal arbetsdag. Vid landsorganisationens
kongress hösten 1917 förelåg frågan om maximalarbetsdag
till behandling genom en mångfald motioner från skilda fackföreningar.
I dessa påyrkades en kraftig aktion för 8-timmars maximalarbetsdag.
Från något håll yrkade man till och med på allmän arbetsnedläggelse,
om kravet icke skulle av vederbörande arbetsgivare bifallas.
Landsorganisationen uttalade sig ock för frågans kraftiga framförande.
Det är sålunda tydligt, att Sveriges arbetare fast och bestämt sluta sig
samman kring arbetarklassens gamla internationella fordran på 8-timmars
lagstadgad maximalarbetsdag.

På grund av det ovan anförda hemställes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning
om arbetstidens nuvarande längd inom industri, byggnadsverksamhet,
hantverk, kommunikationsväsende,
handel jämte närgränsande arbetsområden, både inom
allmänna och privata företag, samt på grundvalen av
denna utredning till riksdagen framlägga förslag om
genomförande inom angivna yrken av en maximalarbetstid
på 8 timmar per dag och 48 timmar i veckan,
där ej särskilda omständigheter ovillkorligen nödvändiggöra
en längre arbetstid.

Stockholm den 18 januari 1918.

Tvär Vennerström.

C. O. Johansson, Sollefteå. Fabian Månsson. O. W. Lövgren.

Alfr. Werner. Sten Berglund. H. Hansson i Mora.

Christian Ericson. K. J. Karlsson. Rikard Eronn.

Ernst Hage.