Motioner i Andra kammaren, Nr 29 (Motion 1931:29 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

Nr 29.

Av herr Lundstedt, angående viss ändring i nationernas förbunds
akt.

Nedanstående framställning är försedd med följande rubriker:

Sid.

Allmänt örn motivet för motionen........................................................................ 1

Vissa för »folkrätten» betydelsefulla misstag i uppfattningen av rätten inom

en stat ................... 9

Den s. k. rätten mellan staterna, »folkrätten» ................................................ 23

»Folkrättens» farlighet................................................................... .....,•................ 29

.Allmänt om förbundsaktens rättsliga grundval................................................... 37

Förbundsaktens fredstryggande betydelse ..................................................... 44

Slutanmärkning ..................................................................................................... 80

Allmänt om motivet för motionen.

I få ting förspörjes en sådan enighet som därutinnan, att vår utrikespolitik
bör så bedrivas, att största möjlighet finnes för, att Sverige i
händelse av ett nytt europeiskt krig skall kunna hålla sig utanför detsamma.
Denna enighet är ju också helt naturlig. För varje politisk
gruppering, som ytterst låter sig bestämmas av sin uppfattning örn det
mest gagneliga för hela folket, måste det vara något självfallet, att ingenting
kan för landet vara en mera angelägen sak än eftersträvandet aA7
en politik, som icke råkar bort från neutralitetsbanan. Ehuru det kan
verka nära nog triArialt, måste lik\''äl i detta sammanhang uppmärksamheten
fästas därpå, att ett nytt europeiskt krig, kanske till och med inom
de närmaste decennierna, icke ligger utanför de praktiska möjligheternas
gränser. Jag behöver i sådant avseende icke påminna örn Alissa allmänt
kända, av åtskilligt att döma kanske olösliga, motsättningar inom den
europeiska politiken. Vad som emellertid icke får glömmas är, att begränsningen
av ett eventuellt uppblossande krig till ett fåtal makter under
vissa mycket antagbara förhållanden kan betraktas såsom mindre
sannolikt, än att större delen av- hela vår världsdel skall bliva indragen
i konflikten. Möjligheten för Sverige, att vid ett allmänt europeiskt krig
kunna hålla sig utanför detsamma, kan likväl ingalunda betraktas såsom
utopisk. Vår erfarenhet från det sista, stora kriget ådagalägger ju
detta. Denna erfarenhet kan möjligen begagnas för inslående på en förut
seende politik, som ökar möjligheterna för oss att kunna hålla oss utanför
en framtida europeisk katastrof. Beaktar man å ena sidan det nu

Bihang lill riksdagens protokoll 1031. 4 sami S haft. (Nr 29.)

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

sagda, och solber maxi å andra sidan göra sig en örn också blott mycket
svag bild av den förödelse, som världskriget drog över dali indragna
länder och människomiljoner, så torde man finna det ofrånkomligt, att
ingenting kan vara av större intresse för hela vårt folk, än att det
orubbligt föres en klokt förutseende neutralitetspolitik.

Betingelserna för effektiviteten i våra neutralitetssträvanden äro
flera. En närmare undersökning i sådant avseende faller utanför ramen
av min framställning. Denna är motiverad därav, att den möjligheten
givetvis alltid kan vara förhanden, att en än så medvetet inriktad
neutralitetspolitik genom förbiseende av vissa sammanhang helt
omärkligt kan komma att slå in på spår, som slutligen leda till att
neutralitetssträvandena i händelse av ett europeiskt krig icke längre
kunna, eller i allt fall blott med ökade svårigheter kunna, genomföras.
Ja, enligt min mening har i själva verket så redan skett genom vår anslutning
till nationernas förbund på ett sådant sätt, att vi känna oss
bundna av sanktionsbestämmelserna (16 och 17 artiklarna) i förbundsakten.
Faran härav för vår neutralitet har ofta påpekats. Hedan å
den första förbundsförsamlingen påyrkades från Sveriges sida en ändring
i 16 art. till minskning i denna fara, ett yrkande som även i förbundsförsamlingen
1921 antogs. Emellertid har ändringen aldrig »trätt
i kraft», enär den nödiga ratificeringen uteblivit. Från svensk sida har
faran i fråga ånyo markerats, bland annat i det att professor Undén —
såsom ledamot i den i början av förra året tillsatta internationella
kommittén för införande av den s. k. Kellogpaktens idé i förbundsakten
—• sökt förhindra sådana konsekvenser av denna förbundsaktens
»reformering», att faran av våra »sanktionsplikter» ökades.1 Nämnas
må jämväl, att, när Tyskland vid sitt inträde i förbundet sökte förbehålla
sig att för sin del såsom avrustat land varda befriat från »sanktionsplikter»,
förbundsrådet förklarade, att varje förbehåll i sådant avseende
vore oförenligt med medlemskap i förbundet. När jag nu oaktat
frågans nyssantydda antecedentia tager upp densamma, så är det, dels
därför att jag icke anser ens den av förbundsförsamlingen 1921 medgivna
(dock icke ratificerade) ändringen, tillfredsställande, och dels därför
att hela saken enligt mili mening måste skärskådas ur delvis andra synpunkter
än dem, som hittills framkommit, synpunkter ägnade att —
örn de verkligen allvarligen beaktas —• stämma hela förbundet till särskild
betänksamhet gentemot sanktionssystemet och vissa andra »folkrättsliga»
ting och i allt fall underlätta för de nordiska länderna, därest
de så önska, att varda befriade från dessa »sanktionsplikter». Örn hållbarheten
i dessa synpunkter kommer att erkännas av de svenska statsmakterna,
kan — i enlighet med vad jag nyss tillåtit mig understryka
— för vårt land ingen viktigare angelägenhet finnas än att här snarast
möjligt söka bromsa upp och växla in vår ifrågavarande politik på ett

1 Se även Statens off. utr:r 1930:12, s. 83 f.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

nytt spår. Detta är anledningen till att jag till kammaren för dess
övervägande vågat rikta nedanstående framställning, till sitt innehåll
och omfång avvikande från vad som gemenligen i motionsväg plägar
anföras. Dock vill jag tillägga, att jag näppeligen skulle lia företagit
denna handling, örn jag icke genom vissa uttalanden då och då på
skilda politiska håll i den svenska pressen1 bibragts den övertygelsen,
att redan omedelbart åtminstone någon resonans för densamma skall
finnas, och att den småningom skall kunna ytterligare växa.

Den felaktiga inriktning av vår politik, som jag nu vill påtala, är
intimt förbunden med rådande föreställningar angående en internationell
rättsordning, en folkrätt, Dessa föreställningar äro ohållbara. Det
finns ingen folkrätt i deli mening, som man faktiskt föreställer sig med
detta begrepp. Den folkrätt, som man tror på, är till väsentlig del en
fantasiprodukt, föranledd av vissa falska föreställningar, som i alla länder
råda angående den inhemska rätten. Det är väl sant, att man på
vissa områden och under särskilda förutsättningar kan säga, att det finns
realiteter, som föranleda talet örn tillvaron av en folkrätt. Sålunda eidet
ju påtagligt, att under fredliga och normala förhållanden överenskommelser
mellan stater på det ekonomiska området faktiskt uppehållas.
Men såsnart en spänning uppstår mellan makterna, i vilken det gäller
deras livsintressen, då blir folkrätten till en spindelväv mellan krig
och fred. Detta sammanhänger därmed, att själva idéunderlaget för
folkrätten icke består i ett tillräckligt hänsynstagande till reella förhållanden
utan i stor utsträckning innefattar verklighetsfrämmande
spekulationer. Även örn denna förvirring i underlaget icke direkt har
några större nackdelar under fredliga och normala förhållanden, så föranledes
dock därav en för mänskligheten farlig missuppfattning av
folkrättens reella betydelse under kritiska tider. — Jag skall nu först
kortfattat skissera innebörden av det nu sagda. Därefter skall jag övergå
till en mera utförlig argumentation.

Framför allt skall nu folkrätten innefatta de olika staternas s. k. suveränitet.
Detta betyder, att varje stat skall ha rätt att härska över sitt
område. Denna föreställning motsvaras så av tron på de olika staternas
rättsliga plikter att respektera varandras härskarrättigheter. Därav
följer åter att en stat, som söker hindra annan i utövandet av sin härskarrätt,
åsidosätter sin egen plikt och kränker den andra statens rättighet.
Med andra ord, det föreligger en pliktvidrig (rättstridig) rättskränkning,
som producerar för den förfördelade staten ett rättsligt anspråk
av ett eller annat slag mot den rättskränkande staten, som på grund, av

1 .lag nämner särskilt den i Genévepolitiken väl orienterade utrikespolitiske redaktören
Sven Backlunds artiklar i Ny Tid och annorstädes, senast i Göteborgsposten den 25 november
1930, ävensom sistnämnda tidnings egen ledare dagen därelter.

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 2U.

sin skuld är skyldig att underkasta sig vad som erfordras för tillgodoseendet
av anspråket i fråga. Sker icke sådan underkastelse i godo, skola
vissa tvångsmedel, i sista kand kriget, kunna anlitas. Detta anses innebära,
att staternas rättigheter äro rättsligen skyddade. Det är emellertid
av synnerlig vikt att observera, att den rättsliga makt, som vore
innesluten i en stats rättsanspråk, skall vara fullkomligt väsensskild
från dess på bärskaror grundade makt och fullkomligt oberoende av sådan
makt. Den allra minsta lilla »suveräna» stat tros kunna lia rättslig
makt gentemot en stormakt.

Till folkrätten bör vidare, att staterna sig emellan kunna avsluta av7
tal, vilka tros vara rättsgiltiga. Detta innebär, att de skola kunna giva
uppbov åt nya rättigheter och förpliktelser, vilka i sin tur skola vara
rättsligen skyddade genom allehanda tvångsreaktioner enligt den internationella
rättsordningen. Ytterligare ingår i folkrätten sådaut som att
icke förolämpa en annan stat, t. ex. genom våldförande eller ärekränkning
av dennas olika representanter. Sker sådant föreligger den ena
statens rättskränkning av den andra, och rättsliga tvångsmedel mot den
»skyldiga» staten kunna ifrågakomma till gottgörelse av rättskränkningen.
Ingen torde kunna bestrida, att vad jag nu antytt skall utgöra
rentav själva elementen i folkrätten. Reglerna angående allt dylikt
anses, såsom en berömd folkrättsförfattare uttrycker sig, t. o. m. bilda
den fasta grundvalen för den oskrivna folkrätten, bilda folkrättens äldsta,
viktigaste och heligaste bestånd.1

Nu torde emellertid envar medgiva, att det som bevis för all denna
härlighets tillvaro icke är nog, att påståenden därom finnas tryckta i
de folkrättslärdas skrifter eller att» dess förmenta existens bildar utgångspunkt
för statsfördrag eller andra diplomatiska aktstycken. Örn
rättigheter och plikter, rättsverkningar av avtal, rättskränkningar,
rättslig skuld etc., skola vara något annat än tomina ord, örn de skola
ha avseende å verkliga fakta, så borde på något sätt dessa faktas tillvaro
kunna styrkas. Ingen, varken folkrättslärd eller annan, har dock
någonsin kunnat påvisa några fakta bakom de ifrågavarande orden.
Och vilken faktisk grund skulle väl kunna anföras t. ex. för detta tal
örn varje stats rätt att härska över sitt område och örn därav följande
internationella rättsförhållanden? Naturligtvis skulle ingen annan faktisk
grund för detsamma kunna utletas i våra dagar än den, som tilläventyrs
funnits i århundraden, ja i årtusenden. Men detta måste, ju göra
saken synnerligen misstänkt. Ser man på Europas och en del av Asiens
karta under de sista två eller tre tusen åren, så finner man, att »stats
suveräniteter» utplånats, att många staters s. k. härskarrätt vidgats,
andras kringskurits samt att helt nya »statssuveräniteter» tillkommit.
Och alla dessa förändringar lia i allmänhet, såvitt de utplånade eller
kringskurna »statssuveräniteterna» angår, skett långt ifrån frivilligt

Von Liszt — Fleischmann. I)as Völkerrecht. 1925, s. lid.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 5

utan tvärtom under de kraftigaste protester. Ha då dessa suveräniteter
från början varit falska och. därur härflytande rättigheter varit
oäkta1? Ty staters verkliga rättigheter, det allra förnämsta i den över
alla krigiska maktresurser stående folkrätten, kunna väl icke sitta så
löst, att de konsekvent måste upphöra genom maktspråk, som just saknar
varje annan auktoritet än den, som följer av sådana resurser. Därmed
vore ju för övrigt hela rättighetstanken kastad över ända. Ty
rättsmakten skall ju utmärkas därav, att den är en annan makt än den
fysiska våldsmakten!

I själva verket har nu allt detta tal örn staternas rättigheter, de må
härflyta omedelbart ur suveräniteten eller ur kränkningar av vare sig
suveränitet eller ingångna statsfördrag, icke grund i något unnat än en
falsk analogisering. Det är nämligen det allmänna rättsmedvetandets
betraktelsesätt, ursprungligen anlagt å förhållandena mellan de enskilda
människorna i ett land, som man sedermera applicerat på förhållandena
mellan de olika »suveräna» staterna. Nu låter sig ett sådant
betraktelsesätt med förnuftiga grunder visserligen icke heller försvaras,
såvitt angår individerna i ett land. Meri här, inom staten, voro och
äro alltjämt rättskänslorna hos ett folk, det allmänna rättsmedvetandets
föreställningar, icke utan ett betydande verklighetsunderlag. Ty de
bilda en ideologisk, d. v. s. metafysisk, överbyggnad på vissa faktiska sociala
förhållanden, i sin tur beroende på uppehållandet — genom domstolar,
åklagare, exekutions- och andra administrativa myndigheter — av
en viss ordning för människornas handlingssätt i förhållande till varandra
och tingen. Denna ideologiska överbyggnad har nian sedan långliga
tider, i fullkomlig okunnighet örn dess fantastiska karaktär och
just på grund av bristande förståelse för den faktiska bakgrunden för
densamma, flyttat över på förhållandet jämväl mellan de olika folken.
De sociala realiteter, som i verkligheten, låt vara omedvetet, utgjort
underlaget för det allmänna rättsmedvetandet och. dess yttringar, funnos
och finnas alltjämt till blott inom staterna, blott i förhållandet mel:
Ian de enskilda individerna. Men de saknas i internationella förhållanden.
Visserligen kunna även här spåras vissa ting —■ t. ex. det tryck
sorn statliga kontrahenter kunna utöva på varandra till överenskommelsers
fullgörande, ett tryck ofta förstärkt av medvetandet örn den moraliska
åskådningen inom andra länder — som göra, att under politiska
förhållanden av ett visst lugn talet örn uppehållandet av s. k. folkrättsliga
regler kan sägas vara föranlett av vissa fakta. Men i situationer,
där konflikten tillspetsas till att röra en .stats egen tillvaro eller dess livsintresse,
där kan rättsföreställningen komma att helt och hållet sväva i
luften. Då har »rätten» endast och allenast den kraft, som innefattas i
blotta tron på de mystiska makter, som skola finnas inneslutna i en stats
»rättigheter» och dess på »rättskränkning» mot densamma vilande
»rättsanspråk», en tro som emellertid icke allenast blir vanmäktig inför

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

de reella förhållandena utan också, enär den icke vilar yå några realiteter,
kan bli och faktiskt ofta blir ett medel för fa nät i serin gen av de
egna intressena.

Just i de situationer, då »folkrätten» skulle tänkas utgöra en hämning
mot krigiska förvecklingar, visar den sig bestå i intet annat än
den från den enskilda staten hämtade rättsideologien utan något underlag
i fakta. Inom landet ha vi det allmänna rättsmedvetandets rättsidéer
såsom falska uttryck för vissa dock faktiskt existerande förhållan
den. Mellan folken ha vi i de kritiska situationerna, då det just gäller
fredens bevarande, blott de tomma, abstrakta idéerna örn rättigheter och
plikter och vad därmed tros hänga samman. Örn de rådande inhemska
rättsföreställningarna skulle man med visst fog kunna säga: ingen rök
utan eld. Men de internationella rättsföreställningarna äro i det avgörande
ögonblicket intet annat än rök, och en mycket farlig sådan genom
dess bedrägliga verkan.

När jag nu går att närmare utföra argumentationen för dessa uttalanden,
så måste denna helt naturligt bliva ganska omständlig. Till
äventyrs finnas bland kammarens ärade ledamöter personer, så främmande
för de synpunkter jag utvecklar, att de finna det alltför anspråks
fullt av mig att vilja på detta sätt anhålla örn kammarens uppmärksamhet.
Härtill måste jag genmäla huvudsakligen dessa två ting. För det
första hänvisar jag till vad jag inledningsvis särskilt betonade, nämligen
att för vårt land enligt min mening ingenting kan vara mera angeläget,
än att en ändring åstadkommes i det avseende, som här påyrkas.
Under sådana omständigheter skulle jag svika min plikt som ledamot
av riksdagen, örn jag icke i mån av de ringa krafter oell den begränsade
tid, som står mig till buds, sökte rikta uppmärksambeten på en för landet
vital fråga, som jag icke har anledning förmoda tillsvidare bliva av
någon annan upptagen till granskning. För det andra vore det ju meningslöst
att i en sak av denna art göra en framställning, som icke innefattade
den nödiga argumentationen. Det grundläggande i denna utgöres
— såsom förstås av det föregående — av en utredning om falskheten
i de momstatliga rättsbegreppen. Utan en sådan utredning är det helt
enkelt omöjligt att komma till någon klarhet i avseende å de mellan -folkliga rättsföreställningarna. För att utredningen i fråga dock icke
må svälla ut alltför mycket i riksdagstrycket har jag på åtskilliga ställen
inskränkt mig till hänvisningar till tryckta skrifte]-.1

1 Dessa äro raina arbeten: (Principiuledning. Kritik av straffrättens grundåskådningar»,
1920 (nedan kallat Principinledning); »Till frågan örn rätten och samhället. Svar till professor
Thyren», 1921 (nedan kallat Svar till professor Thyrén); »Obligationsbegreppet. Förra
delen», 1929 (nedan kallat Obligationsbegreppet, I): »Obligationsbegreppet. Senare delen
Första häftet», 1930 (nedan kallat Obligationsbegreppet II, 1).

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

Jag önskar här klargöra — ehuru det indirekt mäste framgå redan av
det föregående — att min kritik av folkrätten vilar på synpunkter, som
i allmänhet icke gillas inom den rättsvetenskapliga världen, icke heller
av dem, vilka i den officiella internationella diskussionen representera
de olika länderna. Jag tillåter mig dock samtidigt fästa uppmärksamheten
på att det vore oklokt att fästa avgörande vikt vid detta förhållande.
Det är i min rättskritik faktiskt fråga örn ett upprivande av grunden
för den härskande rättsåskådningen. Att denna därvid icke blott tiger
och samtycker säger sålunda ingenting. Mina rneningsmotståndare kunna
dock näppeligen betraktas såsom opartiska bedömare av vad jag fört
fram. I den mån de gå till angrepp, kämpa de uppenbarligen pro arn
et foch, d. v. s. för egna hemmet och härden, för hävdande av åsikter,
till vilka de själva, deras fäder och förfäder uppfostrats,1 i vilka de levat
och frodats och på grund av vilka de byggt sin ställning i samhället. Att
gentemot mig åberopa den härskande rättsvetenskapens auktoritet vore
därför tämligen meningslöst. Frågan måste i stället bli. huruvida några
sakliga grunder blivit framställda emot det, som jag fört fram och sökt
hävda. Och svaret på den frågan torde utfalla negativt.1 2 3 4 Min otvivelaktigt
grundligaste kritiker finner huvudinvändningen emot min rättsåskådning
ligga däri, att jag blott håller mig till den naturliga världen
och icke vill förstå, att rätten tillhör en andlig värld!''

I beaktande av dessa förhållanden synes det rimligare att vid värdesättning
av betydelsen av min rättskritik fästa något avseende vid att
åtskilliga röster dock höjts till förmån för ett beaktande av min rättskritik.
1 I avseende å dessa röster finns nämligen ingen särskild grund
för antagandet, att de skulle bero på bristande förmåga av objektivitet.
Emellertid vill jag härmed endast ha sagt, att det icke torde vara försvarligt,
att under hänvisning till den gängse rättsvetenskapens ståndpunkt
avvisa en framställning, som dels innefattar argumentation för
denna rättsvetenskaps genomgående vidskepliga grundläggning och dels
utgiver sig för att röra en livsfråga för hela vårt folk. Det yrkande, som
jag i slutet av min framställning riktar till den ärade kammaren, är av
sådan beskaffenhet, att man i hela landets intresse kan fordra, att det

1 Walz, Wesén des Völkerrechts lind Kritik der Völkerrechtsleugner, 1930, säger uttryckligen,
att jag försöker omstörta en årtusenden gammal vetenskaplig byggnad.

2 Att här framlägga utredning till styrkande av detta påstående låter sig icke göra. .lag
får inskränka mig till en hänvisning till litteraturen i ämnet.

3 Walz, a. a. s. 147. Se härom närmare Obligationsbegreppet II, 1. s. ‘J8‘J ff.

4 I sådant avseende nämner jag här endast, att min engelska bok »Superstition or rationality
in action for peace? ...A criticism of jurisprudence», 1925, översatts till och publicerats
på japanska språket med den motiveringen, att densamma »kastar ett nytt ljus över
den fredsrörelse, som nu råder i världen».

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

icke avvisas av andra skäl, än att den framställda argumentationen Verkligen
har visat sig på någon väsentlig punkt ohållbar.

Man kunde möjligen förmena, att även örn mina synpunkter visade sig
sakligt grundade, så vore det dock icke lämpligt, att riksdagen befattade
sig med en framställning, pä detta sätt grundad på vetenskapens allra
sista resultat, vilka icke ens hunnit införlivas med vetenskapen själv.
Saken skulle med andra ord icke ännu vara mogen för införande i den
aktuella politiken. En dylik invändning skulle väl i allmänhet vara befogad.
Här torde densamma dock icke kunna godtagas. Man bär att
mot varandra väga''ä ena sidan det eventuella menet av att denna sak.
såvitt den innefattar i det hela hittills obekanta synpunkter, redan nu
föres fram till politisk granskning, och ä andra sidan vikten av att densammas
behandling icke uppskjutes till en oviss framtid. I förra avseendet
torde det vara svårt att utleta något annat än dels svårigheten att i
svenska riksdagen finna på samma gång kunskapsrika, skarpsinniga och.
framför allt, från rättsliga fördomar frigjorda personer för en saklig
beredning av ärendet, dels ock samma svårighet, såvitt det gäller dess
vidare behandling inför internationellt forum. Henna nackdel reduceras
emellertid, så vitt jag kan finna, helt och hållet vid beaktande därav att.
även örn frågan med hänsyn till dessa svårigheter skulle falla en eller
flera gånger, så måste den enligt sin egen beskaffenhet falla framåt.
Denna sak är sådan, att även en negativ utgång av dess behandling i
riksdagen måste vara bättre än ingen behandling därstädes alls. Detta
torde inses, så snart man därefter å andra sidan beaktar vikten av att
intet onödigt dröjsmål här äger rum. Härom måste allmänt sägas, att
det ligger fara i dröjsmål. Hela frågan i det skick, vari den här framlägges,
har uppkommit genom nationernas förbund och akten för detta.
Det gäller nu, åtminstone i första hand, att få till stånd en sådan ordning,
att Sverige må kunna fortfara att tillhöra förbundet men återgå
till en politik, inställd på neutralitet i händelse av ett krigsutbrott. Det
säger sig självt, att en sådan ändring lättare kan tänkas bli genomförd,
medan förbundsinstitutionen ännu befinner sig så att säga i sin linda.
Vidare kan tiden för denna angelägenhets ordnande också tänkas försittas
därigenom, att de politiska förhållandena mellan Europas stormakter
tillspetsas på ett sådant sätt, att en ifrågavarande aktion från Sveriges
sida i det allmänna orostillståndet måste inhiberas, av hänsyn kanske
icke minst till den spröda förbundsbyggnaden själv. När det kanske sé
äntligen bryter löst, kan det vara för sent för oss. och vårt land ligger
där med sina »sanktionsplikter».

Ytterligare en sida av saken tillåter jag mig att i detta sammanhang
beröra. Jag tror, jag vågar påstå, att de realiteter, som jag här framlägger
såsom tillhörande rättsmaskineriet, äro av sådan beskaffenhet, att

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

de oberoende av alla specialstudier kunna förstås av förståndiga män
och kvinnor. Vad som kan vara mera svårbegripligt är vissa sidor av
min kritik av härskande rättsåskådning. Här blir saken invecklad, enär
jag nödgas söka följa fantastiska tankegångar, genom vilka blicken för
realiteterna blivit undanskymd. Man torde dock icke behöva till det
yttersta anstränga sig och alldeles icke i detalj lia uppfattat innebörden
av denna kritik, för att man skall kunna förstå, att den riktar sig emot
en verklighetsfrämmande åskådning, utan vilken de folkrättsliga föreställningar,
som innefatta grundtankarna för förbundsakten, vore otänkbara.
Och en djupare förståelse för saken kan icke vara av nöden, för
att man skall kunna godkänna mitt yrkande, som positivt icke sträcker
sig längre än till begäran örn en omsorgsfull utredning i ämnet, såvitt
fråga är örn vår neutralitet. Och för övrigt, vore det icke vid närmare
eftertanke något bakvänt att taga avstånd från mitt yrkande av den anledning,
att jag tvungits kritisera läror av ödesdiger beskaffenhet för
aktuell politik (både inrikes och utrikes), vilka genom sin förvirrade karaktär
gjort, att kritiken i detaljerna blott med svårighet kunde följas?
Just dessa lärors för det praktiska livet skadliga natur måste väl göra
det motiverat att just inför riksdagen framlägga en kritik av dem, såvitt
dylik kritik är behövlig för motivering av en aktuellt politisk fråga
av största betydelse. Att det tarvar viss tankeansträngning för att nödtorftigt
tillgodogöra sig kritiken ifråga synes mig vid angivna förhållanden
icke alls kunna tillmätas någon betydelse såsom invändning.

Beaktas nu att det enligt min mening rör sig omedelbart örn ett livsintresse
för hela vårt folk, medelbart örn synpunkter av vikt också för
världsfredspolitiken, därmed för hela mänskligheten, så torde man kunna
förstå min taktik, som just är att söka draga denna fråga ifrån biblioteksborden
och det akademiska kivet och föra in den i folkens och män
niskornas eget liv. Det är alls ingen akademisk fråga, utan en fråga örn
krig eller fred både för vårt eget och andra folk, en fråga som icke blir
mera akademisk därför, att den är förbunden med synpunkter, vilka det f
med hänsyn till natur- och socialvetenskapernas utvecklingsstadium icke
varit möjligt att förrän i våra dagar anlägga.

Vissa för »folkrätten» betydelsefulla misstag i uppfattningen av rätten

inom en stat.

Den rättsåskådning jag nu går att kritisera är icke karakteristisk för
Sverige eller Norden. Den är gemensam, för alla civiliserade länder, åtminstone
de länder, vilkas juridik jag Ilar någon kunskap örn: utom Nordens
sålunda Tyskland, Österrike, Ungern, Italien, Spanien, Portugal,
Frankrike, England och Nordamerikas förenta stater.

I denna rättsåskådning räknar man med tillvaro av rättigheter. Man
kan t. ex. ärva eller förvärva äganderätt till tingen. Har jag t. ex. köpt

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

en sak, så Ilar jag äganderätt till densamma. Därmed åter menar man
en rättslig makt, herravälde, bestämmanderätt — eller hur mån nu uttrycker
det — över saken. Rättsåskådningens mening är utan ringaste
tvivel den, att den s. k. ägaren har denna rättsliga makt alldeles oberoende
av det faktiska, örn .jag så får siiga, rättsmaskineriet, d. v. s. av att
s. k. rättsregler uppehållas, varigenom Iian möjligen kan tilltvinga sig
återfående av saken från tjuven eller annan obehörig innehavare, eller
varigenom tjuvar, försnillare, olovliga begagnare ete. bli straffade, eller
varigenom »ägaren» kan tilltvinga sig skadestånd av den, som anställt
skada å saken. Att den rättsliga makt, som tros innefattad i äganderätten,
skall finnas till oavsett uppehållandet av alla sådana rättsregler,
blir uppenbart därigenom, att tillämpningen av sådana regler gentemot
tjuven, försnillaren, skadegöraren o. s. v. själv motiveras därmed, att dylika
personer gjort ingrepp i, kränkt äganderätten. Frågar man sig då
efter den grund på vilken man bygger påståendet örn tillvaron av en
äganderätt, sä kan intet förnuftigt svar erhållas. Ty ännu har man aldrig
visat något faktum till stöd för den rättsliga makt, som äganderätten
skall utgöra. Tror man detta oaktat på dess existens, så nödgas man —
såsom också sker i den allra modernaste rättslitteraturen — förlägga densamma
till en särskild andlig värld, som är oförenlig med den naturliga
värld, i vilken vi leva. En sådan äganderätt må man nu förnöja sig
med, så mycket man kan, inom den högre juridiken. I den praktiska politiken
torde man saklöst kunna lämna densamma åt sitt värde och i stället
hålla sig till de realiteter, som man i det allmänna rättsmedvetandet
och den därpå sig stödjande juridiken förfalskat till en äganderätt.

Ty naturligtvis finns de tvissa realiteter, som föranlett denna övernaturliga
tro på äganderätt. Men man har fått hela sammanhanget örn
bakfoten. Örn jag köpt mig t. ex. en cykel, så får jag i allmänhet ha densamma
i fred, så att ingen utan mitt medgivande använder den. Är icke
min rättsmakt därmed klar och tydlig? frågar man, och så resonerar man
vidare på följande sätt. Örn någon tar cykeln ifrån mig eller utan mitt
tillstånd begagnar den eller anställer skadegörelse å densamma, så straffas
lian för stöld, olovligt begagnande eller skadegörelse samt får betala
skadestånd till mig, och cykeln kail med hjälp av rättsligt tvång av mig
återfås från tjuven eller begagnaren, därest den ännu finnes i behåll hos
dem. Dessa iakttagelser äro nu i och för sig visserligen riktiga. Men
det är en upp- och nedviindning av licia saken, när man tror att rätts
reaktionerna ifråga skulle vara motiverade såsom följder av att ett ingrepp
gjorts i min äganderätt. Denna tro innefattar, att äganderätten
finnes till oberoende av möjligheten av dessa och liknande rättspåföljder.
Men antag nu för ett ögonblick, att möjligheten av dylika rättspåföljder
vore utesluten. Detta skulle ju betyda, att vem som helst skulle
utan risk av dessa påföljder kunna göra vad som helst med cykeln. Tanken,
att jag såsom ägare till cykeln skulle få lia den i fred för min räk -

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

ning, skulle under sådana omständigheter förnuftigt vis aldrig kunna uppstå.
Och det vore meningslöst att tala örn cykeln såsom varande min mera
än någon annans. Man finner sålunda, att min s. k. äganderätt till cykeln
icke kan vara något annat än en viss trygg position i avseende å
densamma, som uppkommer för mig såsom en konsekvens av uppehållandet
av nu antydda rättsregler. Ä ena sidan angå ju dessa regler icke
mina handlingar i avseende å cykeln. Vad jag gör med densamma drager
ingen menlig rättspåföljd med sig. Ä andra sidan angå reglerna ifråga
just alla andras handlingar i avseende å cykeln. Be riskera rättsreaktion,
örn de utan mitt medgivande företaga sig något i avseende å densamma.
Det allmänna medvetandet härom avhåller praktiskt tapet alla
människor från att störa mig i mitt innehav av cykeln, vartill så ytterligare
kommer, att vindikationsrätten och skadeståndsrätten göra det
möjligt för mig att i de undantagsfall, då sådan störning skett, återfå
cykeln respektive erhålla skadeersättning.1

Ett mycket vanligt missförstånd av mili äganderättskritik består däri,
att man tror denna innefatta endast ett förnekande av »äganderättens»
absoluta karaktär och ett hävdande av dess begränsning på det sätt, att
den i vissa fall finge maka åt sig för andras intressen. En sådan diskussion
rör sig emellertid örn påvens skägg. Vad jag opponerar emot är i
verkligheten något helt annat, nämligen själva äganderättstanken, vilken
kan visas vara logiskt omöjlig. Jag anmärker på, att man icke förstått,
att »äganderätten» blott är en konsekvens av rättsmekanismens uppehållande
i vissa avseenden. Jag opponerar som sagt emot själva äganderättstanken
över huvud, som alltid måste innesluta den orimliga tron
på en på sig själv vilande, d. v. s. fritt i rymden svävande äganderätt,
örn man så vill en äganderätt in abstracto. Tanken, att äganderätten vore
absolut, är något för sig, som följer logiskt ur föreställningen örn en
äganderätt in abstracto. När nu jurisprudensen, med bibehållen tro på
äganderättens (in abstracto) existens, börjat frångå sin gamla uppfattning
om äganderättens absoluta karaktär, så är detta endast en kovändning,
föranledd av ett omedelbart och oemotståndligt tryck från det praktiska
livet. Ur synpunkten av förnuftig grundval för lagstiftning almed
sådan »korrigering», sorn faktiskt innefattar uppgivandet av konsekvenserna
av hela grundåskådningen, icke mycket vunnet. Den skolas
tiska förvirringen har snarare ökats, såsom jag flerstädes framhållit.2
Talet örn en relativ äganderätt, lika oförnuftigt som tanken på en absolut
äganderätt, får den särskilda komik över sig, som lätt faller över (leii
mera detaljerade — luftbyggnaden.

Av det sagda förstår man, att den s. k. äganderätten icke är något annat
än en gammal, genom tiderna kvarlevande fantasiprodukt, fullt jämförlig
med vildens tro pä amuletter och andra talismaner, vilka, utrusta 1

Närmare härom i Obligationsbegreppet, I ■< S. jfrd med 3 och 4 SS.

5 Se t. ex. Obligationsbegreppet 1, s. (12 If,

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

de med eu hemlig kraft, skola skydda honom. Det kan visas, att denna
mystiska äganderätt över huvud icke är en inom kristenheten gjord upp
tinning utan har sina rötter i det mest primitiva, till uråldriga vidskepliga
föreställningar anknytande, känslolivet hos människan. Man kan
emellertid fråga sig, vad det är som gör, att även vår mera upplysta tids
människor alltjämt röra sig med sådana bakvända föreställningar an
gående alldagliga företeelser, vad det är som gör, att denna uppenbara
overklighet i det nutida rättsmedvetandet framträder såsom en självklar
realitet. Till svaret pä den frågan är det nödvändigt att tangera ett annat
spörsmål, det nämligen vad anledningen ytterst kan vara därtill, att
dessa rättsreaktioner — straff, skadestånd, vindikation — uppehållas på
ett sådant sätt, att konsekvensen blir tillkomsten av den s. k. ägarens fria
handlingsmöjligheter i avsende å en sak. Anledningen är den, att sådana
eu »ägares» positioner äro, av lätt förklarliga skäl, synnerligen eftersträvansvärda
för människorna. Det är genom utsikten att komma i sådana
positioner, som människorna eggas till direkt eller indirekt produktivt
arbete. Dessa positioner förskaffar man sig nämligen i princip — bortsett
fran arv och gåva — genom arbete i vidsträckt mening vare sig omedelbart
eller, framför allt, via penningar såsom bytesmdel. Det produktiva
arbetet är grundvalen för hela samhällsekonomien. De ifrågavarande
rättsreaktionerna — såvitt därigenom följa trygga positioner, som kallas
äganderätt — uppehållas sålunda av den anledning, att sådana positioner
helt enkelt äro nödvändiga för samhällsekonomien såsom produktionsstimulerande
faktorer.1

Nu är denna sak liksom rättsmaskineriet i det hela något synnerligen
invecklat. Att människorna i allmänhet i sitt dagliga liv skulle kunna
intellektuellt ha klart för sig vad som föregår inom rätten är uteslutet.
Vid de olika rättsföreteelserna reflekterar man i allmänhet icke direkt
över rättsmekanismens grund, över dess nödvändighet för samhällets bestånd.
Rätten blir sitt eget ändamål, nämligen att hävda sig själv, d. v. s.
rättvisan. Men denna tros bestå framför allt i realiserandet av människornas
sedan urminnes tider antagna rättigheter och därmed korrespon
derande plikter. Oförmågan att i det dagliga livet kunna genomskåda de
samhällsnyttiga synpunkterna bakom rättsföreteelserna låter i människornas
känsloliv behovet att få de för en person menliga rättsreaktionerna
motiverade ur rättvisans synpunkt bli dominerande. Och så kommer
det sig, att i rättsmedvetandets föreställningssätt realiteterna bakom
den s. k. äganderätten förflyktigas. Oförmågan att med sinnet direkt
uppfatta dessa leder till en förväxling av primärt och sekundärt. Straff,
skadestånd och vindikationsrätt fattar man såsom rättvisa reaktioner mot
en person för hans kränkning av annans äganderätt. Men i verkligheten
är det så, att det rättsliga uppehållandet av sådana reaktioner leder till
dessa riskfria handlingsmöjligheter för ägaren i avseende å tinget, vilka

1 Se härom närmare Obligationsbe-greppet I. s. Ilo ff.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 13

man falskeligen tror härflyta ur en på sig själv vilande äganderätt.1
Denna äganderätt interpoleras i människornas fantasi, utan någon som
helst reell grund, mellan själva rättsfaktum — t. ex. att man köpt eller
ärvt en sak2 — och rättspåföljden, t. ex. att köparen kan tilltvinga sig
sakens utfående, skadestånd för skada å densamma o. s. v. Undersöker
man noga vad som här faktiskt skett, skall man finna, att denna interpolering
av en äganderätt är fullkomligt meningslös, alldenstund »äganderätten:)
icke kan finna någon plats i det faktiska sammanhanget.

Det förhåller sig på liknande sätt med den s. k. fordring srättigheten.
Borgenärens »fordran» är väsentligen ingenting annat, än att gäldenären
riskerar att tvingas till betalning av visst belopp, örn han icke fullgör ett
visst handlingssätt gentemot borgenären. Talet örn dennes rättsliga makt
gentemot gäldenären eller örn en fordringsrätt såsom grund för betalningstvånget
å gäldenären är bevisligen ren fantasi.3 Dessa »fordringsrättigheter»
skola nu framför allt uppkomma genom ett avtal. Den ena kontrahentens
löfte till den andra tros skapa en rättslig förbindelse för den
förre och en därmed korresponderande fordringsrätt för den senare. Då
den rättsliga vidskepligheten just på denna punkt är särdeles signifikativ
för tankegången inom folkrätten, skall jag tillåta mig påvisa densamma.

Här finnas nu särskilt två olika teorier till förklaring av avtalslöftets
rättseffekt, viljeteorien och tillitsteorien. De ha båda det gemensamt, att
de innefatta tro på ordmagi. Enligt viljeteorien skall rättseffekten uppstå
därigenom, att part i löftet givit uttryck åt sin vilja. Enligt tillitsteorien
skall rättseffekten uppstå genom parts till andra parten avgivna
löfte, oberoende av örn detta motsvaras av löftesgivarens vilja. Man tror
sålunda i båda fallen, att parterna i ett avtal genom sina löften kunna
skapa rättsförhållanden, nämligen uppkomsten av fordringsrättigheter
för löftesmottagaren och rättsliga förpliktelser för löftesgivaren. Ja.
visst! »Varde ljus, och det vart ljus». Sådana magiska maktfullkomligheter
äro dock något, som man eljest endast har tilltrott ett högsta väsen.
Primitiviteten i dylika föreställningssätt minskas alldeles icke genom tron,
att löftet hade denna skapande förmåga på grund av rättsordningen. Denna
tro innefattar nämligen en ny vidskeplighet. Med »rättsordningen»
kan ju i detta sammanhang omöjligen avses det faktiska förhållandet, att
lagar uppehållas därigenom att rättegång kan föras, dom givas och domen
exekveras. Ty meningen är ju, att de rättsförhållanden, som skola lia skapats
genom löftet, själva i fall av behov skola bli föremål för rättegång,
dom och exekution. Men därmed kan ju tillkomsten av rättsförhållandena
i fråga icke vara beroende av de faktiskt uppehållna lagarna. Följaktig
gen kan. när »rättsordningen» åberopas, icke avses något annat än den

1 Örn rättsmedvetandets irrationella syn på saken se närmare Obligationsbegreppet. II, 1.
s. 77—91, jfda med s. 189 — 273 jämte där gjorda hänvisningar.

■ Vad sådant »laga lång» i verkligheten innebär se Obligationsbegreppet I s. 118 t.

a Se härovan Obligationsbegreppet I. s. 42 57 och s. 119 -122.

14 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

s. k. positiva rätten, varmed man föreställer sig ett över det faktiska rättsmaskineriet
upphöjt system av bud och befallningar, s. k. normer. Tron på
den »positiva rätten» innefattar emellertid ett komplex av övernaturliga
föreställningar. Först och främst förutsätter den existensen av en levan
de enhetlig vilja, som icke är en människas och som är överordnad över
människornas viljor. Det har utretts, att en sådan vilja icke existerar —
på jorden. Vad som i sådant avseende kan finnas ovan molnen borde
vara utan intresse. Man vore icke på minsta sätt hjälpt, ens om man
kunde konstatera en sådan övermänsklig vilja med från densamma utgående
normer. Därtill måste nämligen — för att det hela skall kunna gå
ihop — ytterligare komma en övernaturlig kraft hos dessa normer, varigenom
den övernaturliga kraft kunde ingjutas i avtalande partens löfte,
att detta bleve ordmagiskt skapande. Både vilje- och tillitsteorierna äro
och förbliva sålunda den rena ordmagien. Åberopandet av »rättsordningens»
kraft innefattar endast ytterligare förvirrande mystik.1

Hur skola då dessa genom löftet och dess accepterande uppkomna rättigheter
och plikter mellan parterna kunna förklaras? De kunna alls icke
på naturlig väg förklaras, ty de existera endast i människornas fantasi.
De äro, liksom vi sett angående äganderätten, blott tomma interpoleringar,
som man på fri hand, d. v. s. utan all verklig grund, inskjutit i det faktiska
sammanhanget mellan avtalet och tvångsreaktionen mot den, som
icke fullgör vad han lovat i avtalet. Sådana fantastiska interpoleringar
ha här på liknande sätt som äganderättskonstruktionen sin grund i det
irrationella rättsmedvetandets behov att få rättsreaktionen mot gäldenären
att framstå såsom rättvis: han har ju kränkt borgenärens rättighet
och därmed åsidosatt sin egen rättsliga plikt. Därmed föreligger skuld
och han har gjort sig förtjänt av tvångsreaktionen mot sig. Av vad jag
utvecklat inses att sådana »förklaringar» till rättsförloppet icke kunna
vara några förklaringar. Men naturligtvis finns det förnuftiga grunder
för tvångsreaktionen mot den som bryter sitt i avtalet givna löfte. Saken
är såtillvida mycket enkel. Samhällsekonomien är givetvis icke hjälpt
enbart med produktionen av varor. Dessas omsättning är också nödvändig.
Utan omsättning skulle jämväl produktionen nödvändigt avstanna.
Omsättningen åstadkommes just genom avtalet. Men avtalet skulle uppenbarligen
vara odugligt som omsättningsmedel, örn det icke hade rättslig
effekt, d. v. s. örn icke löftesgivaren genom risken att eljest drabbas av
vissa menliga rättsreaktioner eggades att fullgöra sitt löfte.2 Bakom
uppehållandet av en ordning, som innefattar avtalets rättseffekt, ligger
sålunda intresset för människorna att kunna leva. Under dessa omständigheter
torde man kunna lämna den på ordmagi och övrig mystik vilande
rättvisechimären, genom avtalet skapade rättigheter och skyldigheter, åt
sitt värde.

1 Se närmare om saken Obiigationsbegreppet I, s. 128 —Kil, och II, 1, s. 149—180.

- Se härom närmare Obiigationsbegreppet I. s. 135 ff.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

Dessa rättsmedvetandets irrationella föreställningar om rättvisan såsom
grund för rättsliga tvångsingrepp emot den enskilde individen behärskar
hela juridiken, fastän ingen människa vid närmare eftertanke borde kunna
undgå att förstå, att dessa rättsliga tvångsingrepp äro nödvändiga för
samhällets bestånd. Så t. ex. tros straffet vara motiverat därav, att brottslingen
gjort sig förtjänt av straffet genom sin skuld och att detta därför är
rättvist. Låt oss ett ögonblick granska denna tanke. Vi kunna ju taga
ett vanligt brott, t. ex. stölden. Visserligen har ohållbarheten i talet örn
rättvisan i tjuvens bestraffning, enär han skulle lia kränkt annans äganderätt,
redan påvisats. Emellertid kan orimligheten i antagandet av rättvisan
såsom grund för stöldstraffet enkelt och lättfattligt ådagaläggas på
ett sätt, som var och en sedan kan övertyga sig örn måste lia tillämplighet
ifråga örn straffet för vilket brott som helst. Skulle lagstiftaren verkligen
på fullt allvar mena, att stöldstraffet måste vara motiverat genom
sin rättvisa, så bleve konsekvensen helt enkelt, att stöldstraffet finge upphävas.
Ty är det icke obestridligt, att det i allmänhet är de fattiga men
icke de rika som stjäla? Är det icke också uppenbart, varför det i allmän
het är de fattiga men icke de rika som stjäla? Är det rättvist, att en fattig
person skall få lida för en handling, som han icke skulle ha kunnat begå.
örn han varit rik? Nu vill man emellertid säga, att det icke är alla fattiga
som stjäla. Det är sant. Men det, som här, inom de fattigare lagren, skiljer
fåren från getterna och driver de senare till brottet, är omständigheter,
över vilka en människa på intet sätt kan vara herre: levnadsmiljö, uppfostran,
intellektuell förmåga att värdesätta en handlings sociala karaktär
och överblicka dess konsekvenser, moralisk kraft att motstå frestelsen, salunda
dels påtvingade yttre omständigheter och dels ärvda anlag på intellektets
och känslans områden. Kan — också med utgångspunkt i den falska
tron på en objektiv rättvisa — någonting sakligt utletas i påståendet, att
rättvisan kräver, att man skall straffas för en handling, som kanske icke
beror på annat, än att man haft de eller de föräldrarna, kanske icke på
annat, än att man fötts och vuxit upp i storstädernas sämsta fattigkvarter,
kanske icke på annat, än att man t. ex. från barndomen av föräldrar eller
andra handledare skickats ut att uppsnoka vad ätbart som helst för att
stilla sin hunger, ja att i nödfall söka och taga ur andras fickor och gömmor;
för en handling, som kanske icke beror på annat, än att man genomgående
uppfostrats av och tillsammans med förbrytare och annat slödder?
Man vore frestad fråga sig, hurudan den hjärna är beskaffad, som kan
hävda, att rättvisan kräver, att en person straffas för handlingar, som lia
sin orsak i sådana honom övermäktiga omständigheter, som jag nu gav
exempel på — man vore frestad därtill, om man icke visste, att resonnemanget
icke har med intellektet att skaffa utan beror på nedärvda rättsliga
fördomar. Vad nu sagts i avseende å tjuvnadsbrottet har givetvis
sin motsvarighet i avseende å alla brott.

Redan av det nu påpekade följer, att det är uteslutet att finna någon

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

grund, som i mening av rättvisa motiverar straffet.1 Men var oell en
både lärd oell olärd, som något reflekterar över samhällsmekanismen, kan
inse, att människornas fortsatta liv i kultur och civilisation skulle vara
uteslutet, örn det icke i samhället genomfördes en strafflag, varigenom
en mängd närmare fixerade handlingssätt, de s. k. brotten, tillbakahölles.2
Under dessa omständigheeter kan intet annat intresse av strafflagens
uppehållande utletas, som icke vore bestämt av uppenbart falska föreställningar,
än intresset för det för individens faktiska strävanden oundgängligen
nödvändiga beståndet av ett samhälleligt helt, utan vilket —- örn
nu ett sådant tankeexperiment finge göras — människorna icke skulle
kunna utveckla sina livsmöjligheter såsom civiliserade varelser.

Det kan visas, att jämväl uppehållandet av skadeståndsrätten är nödvändigt
för åstadkommande av den allmänna trygghet i samhället, som
är en väsentlig förutsättning för all håde produktion och omsättning. Örn
en person genom vårdslöst handlingssätt vållar skada för en annan, blir
han, örn uppgörelse i godo icke kan träffas, dömd att betala skadestånd,
och denna dom kan därefter exekveras. Den för produktion och omsättning
i samhället nödiga allmänna trygghetskänslan ligger nu på två olika
sätt i bakgrunden för denna skadeståndsprincip. Det allmänna medvetandet
örn att skadeståndsreaktionen regelmässigt är förbunden med vårdslösa
skadegörelser eggar människorna i allmänhet att undvika sådana och
att i stället för vårdslöshet iakttaga ett aktsamt handlingssätt. Denna
skadeståndets prevenerande funktion utgör den primära och dominerande
synpunkten. Det är ju tydligt, att de vårdslösa handlingssättens nedbringande
till så liten frekvens som möjligt ur samhällets synpunkt måste
vara det viktigaste. Men å andra sidan är det också givet, att — när trots
den prevenerande funktionen vårdslösa skadegörelser likväl i undantagsfall
måste kunna inträffa — den genom preventionen alstrade trygghets
känslan ytterligare förstärkes genom det allmänna medvetandet örn, att
rättsreaktionen på sådana skadegörelser icke består i tvångsbetalning till
statskassan utan formas till ett skadestånd åt den skadade själv. Att detta
senare dock förnuftigtvis måste vara en relativt underordnad synpunkt
måste kunna inses.3

Ehuru skadeståndsrättens utomordentliga nyttighet, ja nödvändighet, för
hela samhällsekonomien blir uppenbar för envar, så snart uppmärksamheten
riktats därpå, gör likväl rättsvetenskapen ingen direkt användning
av detta sakförhållande i sin behandling av skadeståndsrätten. Den nyssnämnda
primära och dominerande synpunkten tappas bort, varigenom
man totalt missförstår betydelsen av den andra synpunkten, rättsreak 1

Se ytterligare härom Principinledning, s. 10 fl.; Svar till professor Thyrén, s. 8 ff.:
Obligationsbegreppet II, 1, s. 195 ff.

3 Se härom närmare Principinledning, s. 21 ff., och Svar till professor Thyrén, s. 105 !f.

3 Se härom min Kritik av Nordiska skadeståndsläror i Tidskrift f. Retsv., 1923, s. 85—89.
s. 102 -106.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

tionens utformning till ett skadestånd. Man tror nämligen, att skadeståndstvånget
mot den vårdslöse skadegöraren Ilar sin grund däri, att det
är rättvist, att han får betala ersättning. Genom sin vårdslösa skadegörelse
har han begått en klandervärd handling, innebärande en pliktöverträdelse.
På grund av denna sin skuld har han gjort sig förtjänt av skadeståndstvånget.
Och dock kunna sådana rättfärdighetssynpunkter omedelbart
visas vara fullkomligt orealiserbara. Man menar tydligen, att
skadeståndsreaktionen vore motiverad just i sin egenskap av rättvis vedergällning,
Såsom rättvis kunde dock en vedergällning, också inför de mest
minimala pretentioner, icke te sig, såvida den icke i motsvarande situationer
drabbade alla lika. Men det säger sig ju självt, att ett och samma
skadeståndstvång drabbar synnerligen olika, alltefter olika personers förmögenhetsställning.
Skulle något sken av rättvisa sålunda kunna bevaras,
kunde överhuvud någon regel för skadeståndets storlek icke fastställas,
utan detta måste bestämmas än si, än så, allt efter skadegörarens förmögenhetsförhållanden.
Emellertid menar man nu något särskilt, när man
tror sig kunna motivera skadeståndstvånget med rättvisa. Man tar ett
visst fall och ställer de båda parterna upp emot varandra, den skadade
och skadegöraren, och företager, såsom man tror, ur förnuftssynpunkt
en avvägning av bådas intressen. Man frågar så här: vilkens intresse
är ur förnuftssynpunkt mest beaktansvärt, den skadades intresse av att
erhålla gottgörelse för skadan, eller skadegörarens intresse att slippa betala
ersättning. Och eftersom nu skadegöraren gjort något klandervärt,
deklareras hans intresse vara underlägset den förres. Jag skall här icke
närmare utreda, hurusom denna nu antydda frågeställning beror på ett
fullkomligt missförstånd av hela rättsmekanismens natur. Man stirrar
sig blind på ett visst enskilt fall, ett litet obetydligt moment, som man
ryckt loss ur sitt sammanhang och som i detta lösryckta tillstånd överhuvud
icke kan bli föremål för en saklig granskning. Hur skulle ett sakligt
motiverat omdöme angående skadeståndsrättens funktion kunna avgivas
på grund av blott och bart den undantag ssituation, då skadegörelse
skett, med totalt förbiseende av den oräkneliga mängden av »fall», då
skadegörelse kunnat ske men icke skett, endast och allenast av den anledning,
att det uppehälles — en skadeståndsrätt? Jag skall som sagt icke
närmare ingå härpå.1 Jag endast vill med exempel påvisa, även bortsett
från nu antydda kritik, hur ohållbar den anlagda rättvisesynpunkten
måste te sig vid en nykter betraktelse. En fattig stackare har av vårdslöshet
tillfogat en miljonär skada för några tusen kronor. Kan det i och
för sig anses förnuftigt, att den fattige mannen med hustru och oförsörjda
barn kanske skall få sättas på bar backe, på det att miljonären skall få
sin förlust ersatt? En sak är ju, att en sådan rättsregel måste uppehållas.
Men att detta skulle framgå såsom det genom sin förnuftighet rättvisa
resultatet av den nämnda intresseavvägningen, skulle förvisso bestridas

1 Se om saken Obligationsbegreppet T, s. 93 — 101.

Bihang lill riksdagens protokoll Wilt. h sami. S hafi. (Nr 29.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

just av förnuftiga människor, såvitt de överhuvud hade någon känsla för
»rätt och orätt». En förnuftig avvägning av de uppställda intressena i
det angivna fallet måste hos sådana männskor leda till motsatt resultat.
Hade åter skadegöraren varit miljonär och den skadade fattig, så skulle
givetvis intresseavvägningen ifråga ha lett till skadeståndstvång för den
förre. Naturligtvis måste situationen också kunna tänkas sådan, att intresseavvägningen
icke kan fälla något bestämt utslag, enär den ena förnuftiga
människan skulle göra den värderingen, den andra en annan.

Man förstår av det sagda, att skulle man verkligen försöka att realisera
några synpunkter av rättvisa, så skulle man få döma än si, än så. Några
regler angående skadestånd skulle överhuvud icke kunna uppehållas. Men
nu är det, såsom jag påvisade, med hänsyn till den allmänna rättssäkerheten
och omsättningen av största vikt, just att denna regel uppehälles,
att skadestånd vilar å den person, som genom sin vårdslöshet vållat skada
för någon. Denna synpunkt kan verkligen användas såsom realiserbar
grund för en skadeståndsrätt, under det att ett försök att verkligen tilllämpa
rättvisesynpunkterna skulle leda till ett kaotiskt tillstånd i stället
för en regelbunden ordning.

Till det sagda kommer nu ytterligare, att skuld hos skadegöraren, manifesterad
genom hans vårdslösa handlingssätt, överhuvud icke, lika litet
som skuld hos brottslingen, kan tänkas motivera rättsreaktion såsom en
rättvis vedergällning mot honom. Visserligen måste medgivas, att rättsvetenskapen
för att få någon styrsel på detta godtyckliga skuldbegrepp
har gjort en konstruktion, som kommer det hela att gå utmärkt bra ihop
— på papperet. Men det tråkiga är, att denna konstruktion icke har den
mest minimala kontakt med den värld, vari människorna leva. Jag syftar
på rättstridighetsbe greppet. Detta innebär, att över de enskilda människorna,
domstolarna och andra myndigheter stöde befallande och förbjudande
normer, skapande för människorna rättslig plikt att handla i enlighet
med dessa normer. På detta sätt skulle varje brott och vårdslös skadegörelse
komma att ur rättslig synpunkt — och det var ju det man ville
åstadkomma — innefatta ett pliktvidrigt handlingssätt. Nu kan det emellertid
visas, att rättstridighetsläran vilar på en serie av misstag.1 Här
skall i sådant avseende blott erinras därom, dels att sådana normer icke
kunna lia existens, av den anledning att det icke finns något subjekt, varifrån
de kunna tänkas emanera, dels ock att — även antaget att normerna
funnes — deras pliktskapande effekt måste ligga utanför ett i den naturliga
världen uppfattbart sammanhang. Och vad som tilläventyrs kan tilldraga
sig i andevärlden är eller borde åtminstone vara utan intresse för
aktuellt samhällsliv och därmed för aktuell politik.

Med ovanstående har jag endast genom en central exemplifiering velat

1 Se härom Principinledning, s. 10 ff, Svar till professor Thyrén, s. 8—74, samt Obligationsbegreppet,
II, 1, s. 39—44, s. 195—204.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 19

belysa, hurusom rättsvetenskapen, stödjande sig på det allmänna rättsmedvetandets
föreställningar, söker pressa in rättsregler, vilkas uppehållande
har fullgod förklaring i nödvändigheten därav för människornas fortsatta
liv i kultur och civilisation, under en absolut — d. v. s. i en högre värld
existerande — rättvisas synpunkter. Det kan visas över hela rättsområdet,
hur det råder en kamp mellan dessa verklighetssynpunkter och fantastiska
rättviseföreställningar.1 Det kan också visas, att rättsmedvetandets
ifrågavarande föreställningar örn rättigheter, rättskränkningar och
skuld såsom rättvis grund för rättsreaktioner själva omedelbart ha sitt
nödvändiga stöd i — dessa rättsreaktioner. Kort och schematiskt förhåller
det sig på följande sätt: vissa samhällsnyttiga intressen sätta sin prägel på
rättsordningen, som i sin tur leder och uppehåller rättsmedvetandet; och
denna rättsordningens betydelse för rättsmedvetandet är i längden och i
det stora hela just beroende av att rättsordningen är bestämd av vad som
enligt förhärskande värdering är nyttigt för det allmänna.2

•

Det är detta, som avses, när jag inledningsvis betonat, att hela den
rättsliga föreställningsvärlden icke är något annat än en ideologisk överbyggnad
på vissa sociala realiteter, sammanhängande med det faktiska
rättsmaskineriet. Ideologisk: d. v. s. denna överbyggnad har visserligen
sin objektiva förklaringsgrund i det faktiska rättsmaskineriet, men subjektivt,
i föreställningssättet, har den ingen annan grund än sig själv,
d. v. s. i blotta idéen örn rättigheter och rättsplikter såsom varande det
centrala i en viss abstrakt ordning av rättvisa. Själva det faktiska rättsmaskineriet
(de med en viss opartiskhet och likformighet ledda och avdömda
rättegångarna ävensom domarnas exekvering med praktiskt taget
oemotståndlig makt) tros i denna idévärld vara till för att i fall av behov
skydda rättigheterna och i görligaste mån realisera rättvisan. Alltså,
vad som är en nödvändig faktisk orsak till att dessa övernaturliga rättsidéer
överhuvud kunnat bemäktiga sig människornas sinnen, betraktar
man såsom en följd av dem. Se där den förfalskning, som i det allmänna
rättsmedvetandet göres av de rättsliga realiteterna!

Det levande livet, med människornas strävanden att utveckla sina livsmöjligheter
såsom samhällsindivider, är så starkt, att också i och för sig
livsfientliga faktorer, även örn de icke kunna tillintetgöras, likväl kunna
betvingas och i betvingat tillstånd tagas i människornas tjänst just till
realiserandet av nyssantydda strävanden. Min avsikt är icke att här
söka närmare antyda, huru under årtusendenas lopp människorna, utan
medveten klarhet örn den förväxling de göra av sant och falskt, av primärt
och sekundärt, tagit det allmänna rättsmedvetandets irrationella
föreställningar i sin tjänst, huru dessa införlivats i rättsmaskineriet och

1 Se Obligationsbcgreppet II, 1, s. 187—241.

2 Det närmare härom se Obligationsbegreppet II, 1, s. 74—91.

20 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

där ingå såsom nödvändiga små kuggar för att uppehållandet på ett tillfredsställande
sätt av stora delar av rättsordningen överhuvud skall kunna
åstadkommas.1 Här skall endast erinras örn en sida av saken, som är
av yttersta vikt för förståelsen av de härskande rättsföreställningarnas
ödesdigra betydelse i förhållandena mellan folken. Vad som åsyftas är
det mera negativa, huru rättsmedvetandets idéer inom en stat förlora sin
genom sin osannhet farliga karaktär just därigenom, att där dock uppehälles
en faktisk ordning. Denna håller, trots allt, de fantastiska föreställningarna
i schack och hindrar dem att med någon större kraft bryta sig
ut över de skrankor som äro nödvändiga, örn de icke skola bliva till människornas
förgörelse. I detta avseende må följande här få meddelas.

Rättsmedvetandets rättigheter skola ju finnas till oberoende av det faktiska
rättsmaskineriet (rättsordningens uppehållande). Genom detta abstrakta
fonderande av rättigheterna erhålla de med logisk nödvändighet
absolut karaktär. Eftersom rättighetsmakten skall existera oberoende av
allt statligt tvång, så kan det icke finnas något annat än personens egen
vilja, som blir bestämmande för, örn en »välförvärvad» rättighet skall
stanna kvar hos honom eller icke. Då nu rättighetsmakten givetvis skall
vara något annat än ett tomt ord, så blir resultatet, att rättighetshavaren
i princip måste vara befogad att själv med sina faktiska resurser och
sålunda — allt efter behov och förmåga — med hänsynslöst våld hävda
sin rättighet. Den mest blodiga självtäkt inom »samhället», ett allas krig
mot alla, är därför i princip den ofrånkomliga konsekvensen av rättsmedvetandets
rättigheter. Det är ett psykologiskt spörsmål av största intresse,
huru det kommit sig, att under dessa omständigheter t. o. m. eljest
klart reflekterande människor icke för länge sedan bragts till insikt örn,
att människors »rättigheter» äro genuina vidskepligheter, att sätta i paritet
med tron på djävlar och troll. I stället förmenar man i allmänhet, att
det förhåller sig så, att rättigheterna till sitt »egentliga väsen» ha denna
absoluta karaktär. Men, konstruerar man nu vidare, det civiliserade samhället
låter sig ej förena med de våldsamheter och den blodighet, som
skulle bli följden av de absoluta rättigheternas realiserande. Därför överlåtes
det åt vissa samhällsorgan att, i den mån rättigheterna icke på frivillighetens
väg realiseras, ombesörja detta genom en särskild processuell
ordning. Och härmed är jag i denna del av min framställning framme
vid själva kärnpunkten, som i folkrätt spolitiken blivit förbisedd. Genom
den absoluta rättighetsmaktens överlåtande på samhällsorganen, genom
att faktiskt en rättsordning uppehälles och i det hela fullkomligt tyglar
rättsmedvetandets rättigheter, förlora dessa inom staten sin1 fördärvbringa
lide karaktär. — Frågar man sig, hur det allmänna rättsmedvetandet,
som själv »producerat» just de absoluta rättigheterna, kan nöja sig med,
att de på detta sätt kringskäras, så skulle ett tillräckligt svar bliva alltför

1 Se härom Obligationsbegreppet II, 1, s. 83—90, jämte där gjorda hänvisningar. Några
antydningar skola dock göras under rubriken »Folkrättens farlighet».

Motimer i Andra kammaren, Nr 29.

vidlyftigt för att bär lämpligen kunna inpassas. Blott så mycket skall sägas,
att det sammanhänger med, vad jag nyss antydde, att rättsmedvetandet,
trots all sin oförnuftighet, är av utomordentlig betydelse för hela rättsmekanismens
uppehållande. Man kan säga, att på botten av rättsmedvetandet
går en av sociala hänsyn bestämd grundton, som i viss grad angiver
takten och gränserna för rättsmedvetandets föreställningar örn rättvisan
och dess realiserande. Den s. k. självtäktens uppenbaia fientlighet
mot det nationella samhället har fört det nationella rättsmedvetandet så
långt i riktning mot uppgivelse av sina egentliga idéer och av de absoluta
rättigheterna, att den s. k. självtäktens »orättfärdighet» i stor utsträckning
numera kan sägas vara rättsmedvetandets eget postulat.

Nu säger visserligen senare tiders jurisprudens, särskilt den s. k. rättspositivistiska,
att den aldrig trott på några absoluta rättigheter. Ur dess
synpunkt skulle sålunda min kritik endast slå in öppna dörrar. Härtill
måste nu först sägas, att den ifrågavarande jurisprudensen, örn den kan
ha någon saklig grund för sin mening, fullkomligt förnekar sig själv, då
den producerar sig på det folkrättsliga området. Ty där, i förhållandet
mellan folken, kan det ju aldrig vara fråga örn något annat än de absoluta
rättigheterna, vilket också tager sig uttryck däri, att rättighetshavaren
i yttersta hand har att själv väpnad till tänderna hävda sina egna
rättigheter! Vid detta förhållande har rättspositivismens bestridande av
de absoluta rättigheterna i detta sammanhang intet direkt intresse. Men
det kan likväl vara lämpligt att påpeka, att dess ståndpunkt innebär ett
uppgivande av konsekvenserna av hela det grundlag, varpå den alltjämt
faktiskt bygger. I likhet med den äldre jurisprudensen innefattar även
rättspositivismen tro på individernas rättigheter, d. v. s. på rättigheter
in abstracto, vilka skola finnas oberoende av det faktiska rättsmaskineriet.
Men detta leder logiskt, såsom redan visats, till det principiella antagandet
av rättigheter i absolut mening. Denna syn på saken måste
bryta sig igenom, så snart den icke hämmas av positivt uppehållen rättsordning.

Man söker visserligen bortförklara denna genanta konsekvens med följande
resonemang. Människorna äro subjekt för rättigheter, icke såsom
enskilda individer utan blott såsom leder i samhällsorganisationen. Därav
måste följa, att rättigheterna icke kunna vara absoluta utan till själva
sin upprinnelse och natur måste vara sådana, att deras genomförande
icke kan stå i strid med betingelserna för samhällets bestånd och nyttiga
utveckling. I sin isolering låta ju sådana satser mycket bra. Men selman
dem i det sammanhang, vari de insättas, måste de betraktas såsom
rena meningslösheter. Ty först och främst är talet örn människorna såsom
varande i rättsligt avseende blott leder i samhällsorganisationen en
faktisk osanning. Hur många människor äro verkligen fyllda av en känsla
av samhällssolidaritef? Men även om vi blott hålla oss till detta fåtal, så
vöre det dock endast en försvinnande obetydlig procent, en handfull svär -

22 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

mare, som skulle kunna tro, att de verkligen uppgivit sin individualitet.
Alltså, den stora massan människor känna sig — åtminstone jämväl —
som individer och inrätta sig i sina rättsliga angelägenheter — åtminstone
jämväl — som individer. De flesta rättsliga transaktioner i det dagliga livet
vore otänkbara, örn människorna hade uppgivit sin individualitet. Under
dessa omständigheter blir talet örn människorna såsom, ur rättslig synpunkt,
endast leder i samhällsorganisationen icke annat än en konstruktion
på papperet, för vilken inga fakta kunna anföras. Men också med jurisprudensens,
rättspositivismen däri innesluten, egna utgångspunkter, blir
sådant tal bara en i sammanhanget motsägelsefullt inslungad fras. Ty
till dessa utgångspunkter hör ju framför allt, att individerna skola vara
självständiga subjekt för rättigheter håde emot varandra och t. o. m. mot
samhället. Denna motsägelse hos jurisprudensen är endast ytterligare
ett indicium på, att föreställningarna angående existensen av människors
rättigheter icke låta förena sig med betingelserna för ett samhälle. Man
känner detta på sig och vill fördenskull med resonemang av nu antydd
art söka mjuka upp rättighetshegreppet och anpassa det efter samhällets
behov. Låt vara att jurisprudensen i allmänhet vant sig vid konstruktioner,
vilka liksom en kautschuk kunna godtyckligt allt efter syftet format
och hanteras, så ligger det dock helt annorlunda till vid rättighetsbegreppet.
Detta är i all sin övernaturlighet dock såtillvida att likna
vid en gråsten, att det icke låter sig uppmjukas på ett för samhällsvetenskapen
brukhart sätt. Rättighetsbegreppets relativa oskadlighet inom ett
land kan därför icke bero på något annat än den faktiskt uppehållna ordningen,
som tyglar rättighetsfantasien och hindrar den att släppa sig lös
och animera människorna att till ömsesidigt fördärv hävda sina »rättigheter»
i dessas absoluta karaktär. När rättsvetenskapen, åberopande
sig på rättigheternas inordnande under samhällsordningen, bestrider deras
absoluta och farliga natur, är sålunda detta bestridande lika meningslöst,
som örn exempelvis en naturvetenskapsman förklarade, att de mest
blodtörstiga vilddjur icke vore farliga för människorna, och till stöd för
ett sådant påstående hänvisade publiken till ett menageri, varest det
stöde en var fritt att genom burarnas galler övertyga sig örn djurens
ofarlighet.

Detsamma, som nu sagts örn rättigheternas avtruhhning och behärskning
genom rättsmaskineriet, gäller givetvis också rättvisechimären i det
hela. Detta följer ju redan därav, att rättvisan själv framförallt skall
bestå just i rättigheternas realiserande och i gottgörelse för rättskränkningar.
I övrigt hänvisar jag till det ovan sagda angående straff och
skadestånd, varav ju framgår, att dessa rättsreaktioner genomföras stick
i stäv mot »rättvisan».

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 23

Den s. k. rätten mellan staterna, »folkrätten».

Övergå vi nu till en granskning av »rätten» mellan folken, så kan först
konstateras, att vissa allmänna rättsföreställningar äro alldeles de samma
som inom de olika länderna. Man tror på vissa staternas ursprungliga
rättigheter och plikter mot varandra. Man tror vidare, att staterna genom
avtal kunna ömsesidigt rättsligt hinda varandra, d. v. s. producera
särskilda rättigheter och plikter mot varandra. Vidare tros en stat kunna
genom sitt handlingssätt rättsligen kränka en annan och därigenom ådraga
sig skuld, som motiverar rättsliga reaktioner, analoga med straff eller
skadestånd inom en stat.

Denna överensstämmelse i föreställningarna angående saken har nu ingen
motsvarighet, när man går till saken själv. Vad som utgör det sakliga
underlaget för rättsföreställningarna inom ett land existerar helt enkelt
icke i förhållandena mellan folken. Detta kan nu mycket tydligt belysas
genom exempel. Örn t. ex. inom ett land en förening av personer
förmenar sig ha en fordran mot en annan förening av personer och denna
senare icke frivilligt betalar, så skulle det icke anses ha något med fordringsrättens
hävdande att skaffa, örn ordföranden i den förra, själv väpnad
till tänderna, satte sig i spetsen för de på samma sätt väpnade föreningsmedlemmarna,
hotande att hugga ned så många av den andra föreningens
medlemmar, som vore nödvändigt för att komma åt kassan. Emot
att betrakta sådant som rättsligt förfarande till rättigheters realiserande
resa sig enligt härskande åskådning följande för envar påtagliga invändningar.
1) En rättighet anses icke föreligga blott därför att den förmenta
rättighetshavaren själv påstår det. Utan dess existens måste först fastställas
efter omsorgsfull utredning enligt vissa möjligast fasta principer
(lagar) av därtill möjligast skickliga och opartiska personer (domare).
2) Men icke ens efter det sådant fastställande skett, anses det vara rättsligt,
att rättighetshavaren — örn den »förpliktade» föreningen vägrar att
låta honom komma i åtnjutande av rättigheten — på antytt sätt hugger
ned den »förpliktade» föreningens medlemmar. Utan rättighetshavaren
får nöja sig med vad en särskild exekutiv myndighet efter hans hänvändelse
till denna kan åstadkomma. Man måste ju medgiva, att dessa invändningar
avse något för den nationella rätten väsentligt.

Gå vi nu till förhållandena mellan folken,1 så spela, likaledes enligt
härskande åskådning, sådana invändningar ingen som helst roll i frågd
örn »rätt» eller »orätt». Det är tvärtom allmänt antaget, att, örn en
stat finner sina rättigheter kränkta av annan stat och denna vägrar att
frivilligt giva satisfaktion, så kan den förra handla så, som den »anser
nödvändigt för rättens hävdande, d. v. s. eventuellt gripa till krig».2

1 Därvid bortses för enkelhets skull tillsvidare från akten för nationernas förbund, vars
betydelse sedan skall behandlas.

1 Jfr de sakkunnigas utredning rörande Sveriges försvarspolitiska läge etc. i Statens off.
utr:r 1930: 12, s. 9.

24 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

Efter sådana iakttagelser står man först frågande efter meningen med
att tala örn å ena sidan den nationella oell å andra sidan den internationella
rätten. Nu kan man visserligen använda orden så, som man
behagar. Detta kan dock stundom endast ske till en viss gräns, örn icke
den rena meningslösheten skall uppstå. Med rätten inom ett samhälle
avser man ju något för detta oumbärligt. Och det oumbärliga skall ju
— hur falskt man nu än ser på det hela — sammanhänga just därmed,
att parten själv varken får bestämma, att han har en rättighet, eller, sedan
sådan av opartisk domstol fastställts, med våldsamma resurser realisera
rättigheten. Under dessa omständigheter förefaller det ju såsom
den rena meningslösheten, att i förhållandena mellan folken under rättsrubriken
införa något — som är diametralt motsatt den nationella rätten
— nämligen den statliga partens ensidiga förfäktande av rättighetens
existens och en sålunda förfäktad rättighets realiserande genom
partens väpnade makt. Rätt i ena fallet: vad som efter givna lagar
fastställes såsom rättigheter av opartiska domstolar och realiseras genom
ordnat tvång, där rättighetshavarens egen makt är av absolut ingen
betydelse. Rätt i andra fallet: partens eget fastställande av sin
rättighet och dennas realiserande genom partens egen makt, i fall av
behov hans blodiga förgörelse av motparten. Det rör sig här örn en för
mänskligheten alltsedan gamla tider så livsviktig fråga, att det måste
vare uteslutet, att det i rättsbegreppet enligt den allmänna åskådningen
verkligen vore fråga örn denna meningslösa jonglering med »rätten» såsom
blott ett tomt ord. Det måste ligga någon (inbillad) princip bakom
rättsbegreppets användande på de varandra till sin natur fullkomligt
olikartade företeelserna, en princip, enligt vilken denna olikhet dock för
rättsbegreppet änsåges vara oväsentlig, i jämförelse med vad som vore
gemensamt. Det torde vara uteslutet att framställa en sådan princip
annat än på grund av den förväxling av fakta och fantasier, som enligt
det föregående karakteriserar den nationella rättsåskådningen. Det förhåller
sig uppenbarligen på följande sätt enligt de rådande föreställningarna,
såvitt de »systematiserats» av rättsvetenskapen.

Den grundläggande tanken är, att rättvisan skall i görligaste mån realiseras.
Denna rättvisa kretsar kring människornas förmenta rättigheter
och skyldigheter, vilkas realiserande sålunda just utgör huvudsaken
i den ideella rättsordning, som skall ligga i bakgrunden för det hela.
Detta anses vara det väsentliga, själva kärnpunkten, i rätten. Följaktligen
skall det ingå i både den nationella och internationella rätten.
Skillnaden mellan de båda blir på detta sätt »endast», att i den natiotionella
rätten tillkommer en förstärkning av den ideella rättsordningen:
det faktiska rättsmaskineriet med sina stödjepunkter i laga]'',

auktoritativa domstolar och exekutiva myndigheter, en förstärkning som
sålunda den internationella rätten saknar.

Därmed har då hela saken ställts på huvudet. Efter vad jag förut

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 25

har sökt visa är rättsmaskineriet — d. v. s. den yttre apparaten och dess
inställning på och influerande av människornas sinnen — den enda realiteten
i den nationella rätten. Allt det andra, om rättigheter och plikter,
avtals såsom sådant rättsgiltighet och hela rättvisetanken, är endast
och allenast en i människornas fantasi gjord överbyggnad på nämnda
realitet. Har jag haft skäl för mina resonemang angående föreställningarna
örn den nationella rätten, så blir alltså konsekvensen ofrånkomligen
den, att hela folkrätten omedelbart icke rör sig örn annat än
vissa fantasier, vilka man i okunnighet örn deras chimäriska natur gjort
till det ‘principiella underlaget för all rätt. Därmed får då denna i och
för sig upprörande cynism — att som rättens hävdande betrakta vad
som försiggår, när en stat själv efter vissa grunder upphäver sina intressen
till rättigheter och tilltvingar sig deras realiserande genom dödande
och fördärvande av annan stats medborgare, såvitt icke redan
hotet därom gör tillfyllest — sin förklaring. När man kommit fram till
tron på en folkrätt, så har man just haft i sikte denna chimäriska rättvisas
ordning med staternas rättigheter och plikter, deras skuld, som
kräver rättvis reaktion, deras avtal med ordmagisk förmåga att omskapa
rättsförhållanden — allt saker och ting, som ingen dödlig ännu kunnat
upptäcka med sina sinnen.

Tron på existensen av en folkrätt vilar sålunda på fantasien örn en
rättviseordning, på något sålunda, som, objektivt sett, måste betraktas
såsom en lögn. Må statsmännen och världsfredstankens särskilt utvalda
representanter söka sätta sin in i detta förhållande! Denna insikt är, såsom
vi skola finna, ingalunda utan en mycket stor betydelse för navigeringen
i nationernas förbund, såvitt en tryggare fredskurs skall kunna
hållas.

I.början av framställningen framhöll jag emellertid, att vissa realiteter
kundo under fredliga och normala förhållanden skönjas såsom anledning
till de folkrättsliga spekulationerna. Dessa realiteter ha dock
inga med de nationellträttsliga realiteterna jämförliga drag. Låt oss ett
ögonblick granska situationen t. ex. vid staternas s. k. suveränitet, rättigheten
för en stat att härska över sitt område. Såvitt här den rent »rättsliga»
sidan av saken är i fråga, har denna rättighet sin förebild i den
enskildes äganderätt. Givet är också att man tänker sig suveränen lia
en rättslig makt över territoriet, analog med ägarens rättsliga makt, låt
vara att rättighetens »innehåll» skall vara olikartat i de båda fallen.
Men nu lia vi ju förut sett, att individens s. k. äganderätt icke kunde
vara något annat än en position i avseende å tinget, som uppstod som en
konsekvens av det faktiska rättsmaskineriet, d. v. s. därav att s. k. regler
om tingets vindicerande åt »ägaren» och örn straff och skadeståndstvång
för rånare, tjuvar, åverkare, lorsnillare och skadegörare uppehöllos med
en viss opartiskhet och överlägsen kraft. Värjo motsvarighet härtill
saknas nu vid staternas suveränitetsrättigheter! Vi se här sålunda ytter -

26 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

ligare ett oförtydbart bevis på det förut sagda, att det icke är realiteterna
man gått efter, utan att det är fantasien om de enskildas rättigheter, som
man tagit och applicerat på förhållandena mellan staterna. Alldeles detsamma
gäller i fråga örn avtalets »rättsstiftande kraft». De realiteter,
som inom staten ligga bakom föreställningen örn avtalets ifrågavarande
»kraft», har man lämnat obeaktade. Liksom man därför tror på avtalets
såsom sådant, d. v. s. dess rent ordmagiska, förmåga att skapa rättigheter
och plikter mellan enskilda parter, antager man också, att staterna
genom sina fördrag kunde tillskapa rättigheter och plikter mellan varandra.
.

Att dessa rättighetsfantasier från den nationella rätten kunnat på det
internationella området uppehållas, fastän här det reella underlaget saknas,
torde nu bero på bland annat följande omständigheter, vilka jag
avsett, när jag medgivit, att under fredliga och normala förhållanden
vissa realiteter kunde spåras bakom talet örn staternas rättigheter och
plikter.

1. Först kan nämnas, att det givetvis är av största vikt för den allmänna
välfärden, att de olika folken, såsom det numera, i demokratiens
tidevarv, heter, få styra sig själva utan inblandning från andra folks
sida. Den ifrågavarande nyttan besjälar i allmänhet — det visar erfarenheten
— hela folket såsom dess livsintresse. Också örn det teoretiskt
skulle låta säga sig, att en viss nation skulle vinna mera på att »sammanslås»
med en annan, så behöver detta icke spela någon roll, så länge
nationalitetskänslan reser sig däremot. Yad som här blir bestämmande
är folkens egen värdering av frågan. Och så länge nationalitetskänslorna
i allmänhet äro så utpräglade, som de hittills varit, finns en naturlig
tendens under lugna förhållanden hos ett folk att icke blott vilja hävda
sig självt såsom självständig nation utan jämväl respektera motsvarande
strävan hos andra folk. Självfallet är att allt detta innefattar en
viss hämning för ett land mot att söka inkräkta på ett annat lands frihet
att styra sig självt. Man måste dock observera, att dessa folkens
strävanden efter att få utan inblandning från andras sida styra sig själva
icke kunna identifieras med folkens rättigheter att styra sig själva. Detta
följer ju redan av att det icke kan finnas några rättigheter. Men det
följer också därav, att dessa strävanden äro och förbli endast vad de äro
och att man från deras fakticitet allenast kan draga den slutledningen,
att det givetvis är en angelägenhet av utomordentlig vikt att söka i görligaste
mån hindra folken från att inkräkta på varandras s. k. självbestämning.

2. Oundgängligt är även att samverkan råder mellan de olika folken.
Och sättet för denna samverkan har sitt naturliga medium i statsfördraget,
på samma sätt som inom staten avtalet är det självfallna och främsta
omsättningsmedlet. Det blir därför av utomordentlig vikt för det
helas väl, att statsfördrag upprätthållas. Detta är också klart insett av

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

åtminstone ledningen inom de olika länderna. Att detta har faktisk betydelse
för statslördragens upprätthållande är tydligt. Man måste dock
observera, att detta icke låter identifiera sig vare sig med fördragets förmåga
att skapa rättigheter och plikter eller med de realiteter, som inom
staten kunna innefattas i talet örn avtalets rättsliga giltighet.

3. Fruktan för krig är givetvis en utomordentlig stark press på de
olika staterna att respektera varandras självbestämning och fullgöra ingångna
fördrag. Denna fruktan spelar roll icke blott för den militäriskt
svagare staten utan jämväl för den starkare. Även ett segerrikt krig
kan kosta mera än det smakar. Men dessutom är att märka, att också för
den i våldsmakt överlägsna staten kriget icke är utan sina äventyrligheter,
särskilt örn det är den staten, som på något sätt sökt lägga sig i den
andras styrelse eller underlåtit att fullgöra ingånget fördrag. Av skäl,
som i nästa punkt skola beröras, kan det då lätt hända, att den får större
svårigheter att kämpa mot än blott den svagare statens stridskrafter.
Man måste dock observera, att den press till respektering av statens självbestämning
och av statsfördrag, som ligger i fruktan för krig, orimligen
kan anses lia rättslig karaktär. Detta är ju uppenbart av det föregående
men blir tydligt, örn man blott besinnar, att en stat av fruktan för
krig också kan känna sig nödgad att avstå från sina s. k. rättigheter,
vare sig de skola härflyta av »suveräniteten» eller av fördrag.

4. Till sist återstår att nämna ytterligare något, som är ägnat att egga
staterna att respektera varandras områden och ingångna fördrag. Vad
jag nu åsyftar har också den betydelsen, att det kastar ett särskilt sken
av rättslighet över det hela. Insikten hos stora mängder bland folken och
hos de ledande personerna örn det skadliga för den allmänna välfärden av
att hindra en nation att bestämma över sig själv inom det område, som
det en gång genom omständigheterna kommit att få betrakta som sitt,
samma insikt örn vikten för hela mänskligheten av att en samverkan råder
mellan de olika folken och att för den skull ingångna statsfördrag respekteras,
och örn den särskilda fara, som statshandlingar i strid mot det
nu sagda innebära för uppkomsten av krig och därav följande förödelse
omedelbart för parterna själva, medelbart även för andra —■ insikten örn
allt sådant och örn dess betydelse för hela mänskligheten samt den hårda
erfarenheten av krigets olyckor lia återverkat på människornas känsloliv
och hos de olika folken förmått åstadkomma moraliska reaktioner emot en
stat, som kränker annans s. k. suveränitet eller bryter ingånget fördrag.
Dessa moraliska reaktioner erhålla ökad styrka därigenom, att de så att
säga bäras upp av föreställningen örn, att rättigheter blivit kränkta och
åtagna rättsplikter blivit åsidosatta. Denna föreställning åter stammar
från det allmänna rättsmedvetandet hos individerna, grundat, efter vad
jag förut nämnt, på det inomstatliga rättsmaskineriet. Överhuvud är det
ju också vid närmare reflexion uppenbart, att den rättsliga fostran, som
de olika folken erhållit genom sina egna inomstatliga faktiska rättsord -

28 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

ningar, här är av stor betydelse. Dea. är ett mycket väsentligt moment i det
komplex av faktorer, som utgör förutsättningen för neutrala folks moraliska
reaktioner mot en »rättskränkande» stat, reaktioner, vilka kunna taga
sig uttryck på olika sätt till den kränktes undsättning. Medgivas måste
också att den särskilda utprägling, som den inomstatliga rättschimären erhållit
genom sin användning i »folkrättens» tjänst, ytterligare uppeggar
folkens ifrågavarande moraliska reaktioner. Medvetandet hos ledningen
av ett land örn styrkan och betydelsen av den moraliska indignation, som
i andra länder kan uppstå i anledning av en stats »rättskränkning» av
en annan stat, manar och varnar till försiktighet.

Nu berörda tvång på staterna att respektera varandras intressen och ingångna
överenskommelser har betydelse blott inom en viss gräns. Det
verkar, såsom jag allmänt betecknat det, under fredliga och normala förhållanden.
Uppstår spänning mellan två stater och når denna en viss
höjd, då sprängas sådana band oemotståndligt sönder. Det som håller
längst är väl ofta fruktan för kriget. Men även denna får vika, när
andra intressen göra sig obetvingligt breda. Och vad angår hänsynen
till andra folks och den allmänna välfärden, så finns i sådana fall ett utmärkt
medel däremot: det egna intressets sofistikinspirerande förmåga.
Denna kommer det egna intresset att bemantlas i rättens ädla färger, mot
vilka moralreaktionerna från andra folk intet förmå. F. ö., det finns kanske
ett eller flera betydande länder, vilka ha gemensamma intressen med
den krigiskt stämda. Detta kan vara fullkomligt tillräckligt för att i sådana
länder växla in moralreaktionerna på ett därefter lämpat spår. —
Man kan naturligtvis med sina ord — såsom en ren meningslöshet— hänföra
den i de 4 punkterna nämnda hämningen på de enskilda staternas
handlingssätt till »rätten» och i anledning därav talar örn deras »rättigheter»
och »plikter». Gör man detta, så måste emellertid ihågkommas,
dels att sådan »rätt» och sådana »rättigheter» äro något annat än det, som
man inom folkrätten avser med »rätt» och »rättigheter», dels ock att
rättsföreställningar på sådan grund måste bliva synnerligen bedrägliga
och ett byggande på dem ödesdigert, vartill kommer att de, under särskilda
omständigheter, äro direkt farliga för freden mellan folken.

Härefter kunna vi återgå till de folkrättsliga idéerna. Oaktat dessas
fantastiska karaktär måste det medgivas, att de, såsom nyss antyddes,
kunna ha ett visst inflytande till förekommande av krigiska förvecklingar.
Framför allt får icke glömmas, att de små nationerna under seklernas
lopp haft ett betydande gagn av föreställningarna örn sin rättsliga
integritet. I hägnet av sådana rättsföreställningar hava småstaterna
otvivelaktigt åtnjutit en viss trygghet. Med hänsyn härtill skulle det
också för Sverige ha saknats särskild anledning att i detta ämne göra sin
stämma hörd, örn icke under senaste decenniet de falska rättsföreställningarna
genom den inom nationernas förbund förda politiken tagits i
bruk på ett sådant sätt, att därigenom vår neutralitet råkar i fara. Syf -

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 29

tet med denna min framställning är alldeles icke att söka påverka någon
till förnuftig omläggning av sina rättsföreställningar. Utan syftet är
endast att söka bidraga till den internationella politikens återförande såtillvida
i gamla gimgöl-, att rättighetschimären icke ytterligare utnyttjas
utöver bristningspunkten, utan att det gagn, som åtminstone Sverige
(och andra småstater) hittills haft av densamma, må kunna fortfara.
Vad jag syftar till är, kort sagt, att Sverige må kunna åberopa sig på
sin »suveräna rättighet» för att själv i händelse av ett europeiskt krig
få bestämma sig för att — örn det icke bliver direkt angripet — föra en
sträng neutralitetspolitik. Vad som häremot kunde sägas är väl endast,
att Sverige — låt vara att det för vissa situationer avsagt sig sin neutralitet
— dock fått fullgott vederlag genom medlemskapet i nationernas förbund
och därmed förenade rättigheter. Bedrägligheten i en sådan invändning
skall nu åskådliggöras. Till den ändan måste först uppvisas faran
i allmänhet av att laborera med folkrättsliga föreställningar. Därefter
skall jag söka klargöra att — hur stor betydelse man än måste tillmäta
själva folkförbundstanken — ingenting kan var osäkrare att bygga framtidspolitik
på än den »rättsställning», som vi liksom andra förbiindsmedlemmar
skola anses intaga »i kraft av» förbundsakten.

»Folkrättens» farlighet.

En sak för sig är nu, att den folkrättsordning, som man tror på, icke
finns. En annan sak är, att denna tro är så stark, att icke ens, när
uppmärksamheten direkt inriktas på beviset för folkrättens existens,
några tvivelsmål uppstå. Frånvaron av allt påtagligt rättsmaskineri
tyckes icke i allmänhet stämma till någon besinning utan i stället till
deklarationer, sådana som att en stat, som blivit rättsligen kränkt, måste

»taga rätten i sina egna händer. Självhjälp och intervention från
andra staters sida, vilka sympatisera med den förorättade, utgöra de medel,
genom vilka folkrättens regler kunna genomföras och faktiskt också hli
genomförda.»1

Samma tanke återfinnes ju i den förut citerade officiella svenska försvarsutredningen,
där ju påpekas, att parten själv kan hävda rätten genom
krig. Här ha vi kärnpunkten. Ingen som helst faktisk grund har
kunnat anföras för detta folkrättstal. Inom ett land har man lagar att gå
efter samt skickliga och opartiska domare för att tillämpa dem (ävensom
ordnat tvång för domarnas exekvering i fall av behov). Men t. o. m.
sådana domare kunna ha mycket svårt att på bästa sätt tolka innehållet
i stiftade lagar. Det enda, som likväl i dylika fall gör, att vi finna deras
avgöranden vara av rättskaraktär, är just detta, att det är skickliga och
opartiska personer, vilka gjort sä gott de kunna, utan hänsyn till egna

1 Citat i översättning Irån ett berömt folkrättsligt verk av Oppenheim—Mc Nair, International
law, 1928, s. 14.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

intressen. Men först och främst vad har i uppseglande konflikter en
statsstyrelse överhuvud att gå efter vid fastställandet av sina egna rättigheter
och plikter? Allmänna rättsmedvetandet? Utan styrsel av ett
detsamma tyglande rättsmaskineri kan rättsmedvetandet under omständigheter
bli till något fullkomligt irrationellt, en lekboll i de egna intressenas
spel. Men det finns dock kutymer att gå efter? När det gäller
en verklig eller inbillad livsfråga för ett land, finnas inga normerande
kutymer, helt enkelt därför att de borttolkas. De kunna t. ex. av part
visas strida mot den verkliga folkrätten, själva den folkrättsliga rättviseordningen.
Detta är ofta synnerligen lätt, eftersom dels denna ordning
blott är en fantasiprodukt, och dels publiken (närmast det egna folket)
kan vara mindre nogräknad med argumentationen och därför lätt att
övertyga. Vidare kan en viss kutyms tillämplighet bortresoneras genom
lämplig framställning av det faktiska läget och olika faktas innebörd.
Hur långt tillbaka i historien får man t. ex. gå vid tillrättaläggandet av
situationen? På den frågan har man intet tillförlitligt reglerande svar.
Men man har dock allahanda internationella fördrag och överenskommelser
att rätta sig efter? Dock blott i begränsad mängd. Och vidare:
sådana kunna bliva föremål för tolkning, bestämd av de egna intressena
och dessas spel på rättsmedvetandets känslosträngar, överhuvud
anhåller jag, att man ville göra det icke orimliga tankeexperimentet, att
ryska revolutionen utbrutit vid världskrigets början och att för den skull
centralmakterna avgått med segern. Är det någon som tror, att den tilllämpade
folkrätt, vi då fått skåda under alla dessa år, hade haft någon
likhet med den vi faktiskt skådat? Skulle då t. ex. ententmakternas
»folkrättsliga» krav att få Wilhelm II och vissa tyska militära och civila
tjänstemän utlämnade till bestraffning ha kunnat tänkas framställt,
skulle då »rätten» till Elsass ha bedömts så, som nu skett, skulle då
»skulden» till kriget lia så bedömts, att Tyskland kunde till svältgränsen
pressas för att till andra länder utbetala miljardernas skadestånd? Å
andra sidan är det svårt att förstå, att ryska revolutionens försenade utbrott
skulle kunna utgöra ett rättsfaktum, ledande till en fullkomlig omkastning
av resultaten av folkrättens tillämpning i nu berörda punkter.
Skulle man möjligen emot resonemanget vilja invända, att det här varit
fråga blott örn tillämpning av en av segrarna dikterad fredstraktat, varigenom
den folkrättsliga situationen förändrats, så visar detta ju endast
ytterligare hän på orimligheten i att låta den statliga parten såsom högsta
domare bestämma vad som är hans rättigheter. Förtröstar han blott
på segern, kan han deklarera vilket intresse som helst som sin rättighet
och efter segern diktera en fred, tack vare vilken detta intresse blir rättsligen
grundat i högsta folkrätt. Nu åberopar sig emellertid fredstraktaten
därpå, att Wilhelm II begått »den svåraste kränkning av den internationella
moralen och fördragens helighet», och (beträffande Elssas-Lothringen)
att Tyskland hade att »gottgöra den orätt som Tyskland år 1871

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

begått såväl emot Frankrikes rätt som också emot befolkningens vilja»,
samt (beträffande skadeståndet) att »Tyskland och dess allierade vore
ansvariga såsom anstiftare1 av alla förluster och skador», som segerstaterna
lidit på grund av »det dem genom Tysklands och dess allierades
angrepp påtvungna kriget». Det är sålunda, såsom för övrigt nedan
skall närmare utredas, utom all fråga, att fredstraktaten i dessa ärenden
utgiver sig för att vara en tillämpning av folkrätten, ja av den allra
högsta och förnämsta folkrätten, den internationella moralen, som givetvis
icke kan vara något annat än själva den ursprungliga internationella
rättviseordningen.

Man ser av det sagda, att just när fråga är örn staternas livsintressen
eller i allt fall spänningen mellan de olika makterna nått en viss styrka,
då anpassar sig »folkrätten» för en part helt och hållet efter hans egna
intressen, åtminstone örn han själv eller i kombination med sympatiserande
stater känner sig tillräckligt stark för att på detta sätt våga hävda
»folkrätten». När nu själva folkrättsvetenskapen tvingas att helt öppenhjärtigt
förklara till bevis för folkrättens verklighet, att vid mellanfolkliga
konflikter den kränkta parten själv och hans allierade taga
denna rätt i egna händer och efter bästa krafter och förmåga realisera
densamma, så torde utan överdrift kunna sägas, att därmed angivits
folkrättens motto: bocken som trädgårdsmästare. Visserligen talar Oppenheim
blott örn den »kränkta» parten och dennas allierade. Men då
»rätten» tages i egna händer och skall realiseras genom »självhjälp», så
betyder detta, att rättighetsläget bestämmes av part själv. Vad hindrar
nu, att båda parterna deklarera sig som »förorättade» och skaffa sig sympatier
hos andra. Hur det verkligen och definitivt hänger ihop med
rättsfrågan får man sedan kanske icke veta, förrän den ena partssidan
ligger där förblödd och vanmäktig. Då vet man, att den hade orätten
på sin sida och att den andra parten med sina allierade icke gjort något
annat än hävdat rätten!

Också detta bestyrkes av folkrättsvetenskapens egna utsagor i sak, örn
ock icke direkt i ord. I en upplaga redan före världskriget skrev Oppenheim
vad som i översättning lyder sålunda:

»Kränkningar av folkrätten äro visserligen vanliga. Men överträdarne
(the offenders) försöka alltid bevisa, att deras handlingar icke innebära
någon kränkning och att de hava rätt enligt folkrätten att handla, som
de göra, eller åtminstone att ingen folkrättslig regel står emot deras handlingssätt.
Har någonsin en stat erkänt, att den stöde i begrepp att bryta
mot folkrätten eller att den någonsin gjort det? Faktum är att staterna,
när de bryta mot folkrätten, aldrig bestrida dess existens utan tvärtom
erkänna denna genom att bemöda sig att giva folkrätten en för deras
handlingssätt gynnsam tolkning» (kurs. här)!

1 I de franska och engelska texterna talas i 231 art. om Tysklands etc. ansvarighet såsom
havande förorsakat alla förluster och skador. I den tyska översättningen heter det, att
Tyskland etc. vöre ansvarigt såsom »Urheber aller Verluste etc.».

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

Visserligen är detta uttalande såtillvida ohållbart, som talet om folkrättens
kränkning och örn dess överträdare måste innefatta en cirkel i
tankegången. Å ena sidan har ju part själv att taga rätten i egna händer,
å andra sidan hävdar ju enligt uttalandet varje part, att han har
rätten på sin sida. Under sådana omständigheter saknas ju all möjlighet
att (före fredsslutet!) konstatera »rättsläget» mellan parterna och sålunda
tala örn någon rättskränkning. Men härigenom får uttalandet å
andra sidan stor betydelse. Ty det innefattar nu indirekt ett medgivande
från mest sakkunniga håll, att folkrätten icke är något annat än fraser,
som av partssidorna ömsesidigt utnyttjas till stärkande och uppfanatiserande
av deras intressen. Lägger man det ena till det andra, så synes
det ofrånkomligt, att folkrättsvetenskapen icke kan prestera bevis för att
vad den själv avser med folkrätten väsentligen är något annat än den
»ordning», som praktiseras mellan rovdjuren. Skillnaden synes i princip
vara så gott som ingen. Mellan folken följer den verkliga rätten den
part, som har de starkaste artificiella vapnen. Mellan rovdjuren följer
rätten den part, som har de starkaste naturliga vapnen, de kraftigaste
käftarna, de vassaste tänderna och de skarpaste klorna.

Vad som nu skildrats är ett uttryck för det särskilda sätt, varpå rättighetschimären
verkar i förhållandena mellan folken, jämfört med dess
betydelse inom staten. Här har dock »rättigheterna» sin stödjepunkt i den
faktiskt uppehållna ordningen. De kunna icke med någon effekt urgeras
utanför rättsmaskineriets gränser och kunna därför icke bliva till någon
större skada, men, såsom jag påpekat, till utomordentligt gagn. I internationella
förhållanden åter kunna rättigheterna härja hur som helst.
De lia ingen faktisk grund utan utbildas bokstavligen i tomma rymden.
Den absoluta naturen hos rättigheterna, som inom staten fullständigt
dämpades, framträder ohejdad mellan staterna, så snart en konflikt blivit
tillräckligt tillspetsad. Då kräva »rättigheterna» sin realisering till varje
pris, utan hinder av ordnat tvång och utan hinder av några hänsyn till
mänsklighetens i det hela välfärd.

För att förstå faran i de absoluta rättigheternas hävdande är det nödvändigt
att kortfattat göra några jämförande påpekanden. Vad som gör
att rätten inom staten får en sådan kraft och styrka, det är dess oumbärlighet
för samhället, betingad därav att rättsreaktionerna i det hela
genomföras med konsekvens och oemotståndlighet. Människorna lia på
känn, att rättsreglerna principiellt äro nödvändiga för dem alla. Därmed
uppstår kontakt med den sociala instinkten, vilken kommer rättsreglerna
att omfattas av rättsmedvetandet, så att detta ogillar de mot
rätten stridande handlingssätten och håller rätten i »helgd». Det står
ofta en gloria av religiös vördnad kring »rättigheterna» och »rätten», vilket
just sammanhänger med den instinktiva känslan av rättens oumbärlighet
för människorna såsom individer i samhället. På så sätt blir rättskänslan
ett särskilt medel, varigenom människorna eggas till handlings -

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 33

sätt i överensstämmelse med rättsreglerna. Enär denna eggelse genom
den sociala instinkten dels djupt rotas i känslolivet och dels är i det hela
allmänt rådande, hlir den — på vägar, som här icke skola utredas — en
motvikt och den väsentligaste, om icke enda, motvikten mot de mänskliga
passionerna och den omedelbara egoismen, vilka i princip leda till
handlingar, som stå i strid med rättsordningen. Just på grund av sitt
ursprung i samhällsinstinkten är denna rättskänslans betydelse beroende
av, att den kan fungera socialt, d. v. s. verkligen leda till rättsreglernas
uppehållande. Men detta förutsätter tillvaron av auktoritativa lagstiftare,
domare och exekutivmyndigheter. Därför är det allmänna rättsmedvetandets
betydelse för samhället, hur mycket än det självt medverkar
till rättsmaskineriets fungerande, dock fullständigt beroende av detta.
D. v. s. det råder en ständig växelverkan mellan rättsmedvetandet och
rättsmaskineriet, utan stöd i vilket senare det förra skulle förflackas. De
absoluta rättsidéerna skulle först taga överhand för att småningom efterträdas
av renodlade hämndinstinkter och den animal! primitiva egoismens
drifter.

Rättsmedvetandets nu antydda betydelse och sätt att verka inom ett
land har ingen motsvarighet på det internationella området. Här har,
som redan nämnts, förflackningen tagit överhand. Rättigheterna i deras
absoluta karaktär kunna få fritt spelrum och bli bestämmande för tillhimpningen
av de »rättsregler», som man inbillar sig gälla. I den mån
de absoluta rättsidéerna bliva dämpade, beror sådant förvisso icke på någon
folkrättslig ordning, som skulle hålla dem i schack. Fastmera hiden
tygling av »rättigheternas» framfart, som kan spåras, en följd av
rättsföreställningarnas utbildning under de inomstatliga rättsmaskineriernas
kontroll. Bortsett från det mera omedelbara inflytandet av dessa
på rättskänslorna, måste också beaktas, hur rättsordningen i ett land möjliggör
vetenskaper och deras framsteg ävensom ökad folkupplysning, allt
i sin tur av betydelse för rättsordningens egen utveckling. Den allmänna
kulturnivån inom den nutida civilisationen, på detta sätt beroende av den
inomstatliga rättens uppehållande, får givetvis i sin tur stor betydelse
för människornas uppfattning av mellanfolkliga förhållanden. De olika
»staternas», »folkens» åskådningar och känsloreaktioner äro givetvis omedelbart
beroende av de enskilda människornas sätt att tänka och känna.
Är det sålunda tydligt, att de internationella rättsföreställningarna, såvitt
de äro av nytta, för denna nytta lia att tacka den kontroll på rättsmedvetandet,
som utövats genom de inomstatliga rättsmaskinerierna, sä
är det å andra sidan lika tydligt, att denna kontroll — just därför att
den icke sammanhänger med någon insikt örn de ahsoluta rättsidéernas
oförnuftighet och farlighet — icke kan lia någon betydelse, när staternas
intressen råka i spänd konflikt med varandra och »rättigheternas» absoluta
natur alldeles icke motsäges av erfarenheten, som tvärtom lär, att
staterna taga »rätten» i egna händer och själva hävda densamma, i fall

fiihang lill riksdagens protokoll Will. ''/ saini S hafi (Xr 20.) 3

34 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

av behov, genom krig. Hur mycket än folkens internationella rättsmedvetande
kan vara influerat av de respektive landens rättsordningar, så
lia därför de olika staterna dock en helt annan inställning till den inbillade
folkrättsordningen än de enskilda individerna till den inomstatliga
ordningen. Rättsmedvetandet, med dess socialt inriktade funktion enligt
det förut framhållna, har för individerna inom ett land gjort det till i
allmänhet en självklar sak, att hänsyn till den enskildes trygghet och välfärd
får vika, när sådant på ett för alla uppenbart sätt blir av nöden för
det helas väl. Men i förhållandet mellan staterna pockar varje »individ»
(d. v. s. stat) på sig själv såsom ett absolut värde, vars uppoffrande för
det allmännas väl icke kommer ifråga. I förhållandena mellan de olika
staterna har aldrig funnits någon auktoritativ makt, som konsekvent gör
sig gällande genom ett regelmässigt fungerande reaktionssystem, jämförligt
med den interna straff- och skadeståDdsrätten. Därigenom har
intet funnits, som — i analogi med rättsmedvetandets uppgivande av sina
ursprungliga, absolut på den enskildes värde inriktade, idéer till förmån
för hela landets bästa — i motsättningen mellan staterna förmått rycka
det allmänna rättsmedvetandet med sig till inställning på något över den
enskilda staten överordnat, till inställning på mänsklighetens bästa.
Tvärtom; eftersom den faktiska grunden för både det internationella och
nationella rättsmedvetandet är en och densamma, nämligen det inomstatliga
rättsmaskineriet, har det i båda fallen (d. v. s. i inomstatliga förhållanden
endast såvitt det helas väl klart och tydligt är ifråga och rättsmedvetandet
förty sträcker sig utöver de enskilda intressena) blivit inställt
på samma mål: den enskilda statens bästa. Därmed giver sig då
den ödesdigra konsekvensen av sig själv: staten tager rättigheten i sina
egna händer, väjande för inga konsekvenser vid dess realiserande, likgiltig
för människornas olyckor både i den egna och, framför allt, andra
stater. Och hur skulle väl rättighetens fastställande av en stat kunna influeras
av hänsyn till mänsklighetens öden? Den har ju sitt stöd i ett
rättsmedvetande, som, när det verkligen gäller, är inställt pä intet annat
än den ifrågavarande statens väl.

Det vore ett mycket ytligt sätt att se på denna sak, örn man avfärdade
densamma därmed, att de falska rättsföreställningarna icke kunde ha
någon nämnvärd betydelse i jämförelse med de faktiska intressena. Även
dessa senare spela roll för människornas handlingssätt genom föreställningarna
örn desamma. Beaktas nu att de falska rättsföreställningarna
just kunna lia ett utomordentligt stort inflytande på föreställningarna örn
staternas intressen, så förstår man, hur ytlig den supponerade invändningen
i själva verket är. Vad nu rättsföreställningarna på detta sätt
kunna betyda för intressepolitiken kan givetvis icke här närmare utvecklas.
Men några antydningar må göras.

Det går i allmänhet numera icke för ett lands styrelse att mer eller
mindre öppet åberopa maktlystnad, chauvinism eller hänsyn till landets

Motioner i Andra kammaren, Nr 2d. 35

ekonomiska vinning för en våklsaktion mot annat land. Att brutalt hävda
sitt eget lands krasst materialistiska intressen på bekostnad av ett annat
lands är numera så gott som uteslutet. T. o. m. för att rycka det egna landets
befolkning med — och lång (.mera då för att vinna opinionen i andra
länder på sin sida — är det nödvändigt att utsmycka den verkliga motiveringen,
den må ha utgjorts av ren egoism eller nationalistiska hat- och
hämndkänslor, i de vackraste färger. Den nödiga ideella täckmanteln,
genom vilken hela världen, snart sagt, stundom låter lura sig, kan nu endast
åstadkommas medelst dessa allmänt i folkmedvetandet rådande men
lika fullt rent vidskepliga rättsföreställningar. Men genom deras anbringande
uppnås två ting. Dels framträder intresset i synnerligen presentabelt
skick. Dels vinner det också avsevärt i styrka: det blir nämligen
uppfanatiserat. Och för fanatismen finns, som bekant, inga gränser. Man
måste här komma ihåg, vad jag förut helt kort påpekat, nämligen att
rättskänslorna ofta genom sin djupa, stundom nära nog religiösa, förankring
i känslolivet erhålla en särskild styrka, varigenom de hålla stånd
gentemot andra mänskliga passioner. Den gloria av helighet, av absolut
okränkbarhet, som .stundom omstrålar »rättigheten», kommer en suggestiv
kraft att utströmma från densamma, verkande på människornas sinnen
som en särskild eggelse till handlingssätt, vilka innefatta rättighetens respekterande.
Må man nu betänka vad det innebär, att sådana rättskänslor
icke, såsom på det interna området, sätta sig till motvärn mot utan tvärtom
aöra gemensam sak med och underblåsa hat, hämnd och egoism!

Men, invändes det möjligen, en sak är nu tillvaron av nationalistiska
och egoistiska intressen. Det går dock icke utan vidare att upphöja dem
till rättigheter. Jo, det är just sådant, som inträffar. Åter stå vi inför
den olyckliga, ali »rätt» bakomliggande grundtanken: de absoluta rättigheterna,
vilka här — i mellanfolkliga förhållanden — parten har att med
egna händer söka exekvera. I sådant avseende hänvisas till det föregående.
— Alltnog. Man förstår faktiskt på ett infernaliskt sätt att taga de
vidskepliga rättsföreställningarna i sin tjänst för politiska syften. Det
är just genom att upphöja vissa uppfattningar örn nationens intressen till
dess rättigheter, genom att ombilda allehanda fullkomligt oförnuftiga
vedergällnings- och revanschtankar till något så sublimt som rättsliga idéer
—- det är just genom sådan idealistisk förklädnad, som nationalism och
chauvinism uppkomma och hållas vid liv. Dessa falska rättsföreställningar
utgöra faktiskt en särskild kraftkälla för underblåsandet och eggandet
av egoismens, hämndens och hatets passioner bland folken. Själva
folkrättsvetenskapen medgiver ju, såsom vi sett, åtminstone indirekt, att
i ett krig alla kämpa för sin rätt. Örn icke detta att ha rätten på sin sida
vore av ofantlig betydelse, varför skulle det då med sådan energi trumfas
in i huvudet på varje soldat, att han kämpar för sitt lands heliga rättigheter!
Mordet på österrikiska tronföljarparet i Serajevo i juli 1914 uppkonstruerades
genast såsom den serbiska statens rättskränkning mot

Motioner i Andra kammaren, Nr 2d.

Österrike-Ungern. Därmed hade den gamla Donaumonarkiens styrelse en
synnerligen välkommen rättsgrund för sitt ultimatum med ty åtföljande
våldsaktion mot Serbien. Här låg alltså för centralmakterna den omedelbara
rättsskulden till kriget. Och vilken roll som krigseggelse spelade
icke därefter den motsatta koalitionssidans paroller örn Tysklands rättsliga
(eller moraliska, vilket här är identiskt detsamma) skuld till kriget
och örn dess kränkning av den »internationella moralen» och »fördragens
helighet»? Världskriget gav sannerligen en bild av, hur staternas rättigheter
i absolut mening hävdades utan att modereras av några hänsyn
till vad som är gagneligt för de bortom landets gränser levande folken.
När dessa slumrande rättighetskrafter börja röra på sig, då vet man
aldrig, hur det kan sluta. Det kan gå lyckligt. Men det kan också gå
olyckligt. Fara är dock alltid å färde, ty ali styrsel i en tyglande rättsordning
saknas. Väckas dessa mystiska krafter till fullt liv och råka de i
full och fri funktion, ve då människorna, leva de även i det först »rättskränkta»
landet. Ty inom kort är o alla parter »rättskränkta» och deras
kränkta rättigheter kräva satisfaktion. D. v. s. å ömse sidor driva rättighetskrafterna
ohejdat sitt spel, likgiltiga för människornas, de levandes
och de kommandes, öden; likgiltiga för örn alla samlade humanitetsvärden,
hela människosläktets arv av kultur och civilisation skulle gå förlorade.
Den blodvåg, som för 15 år sedan hotade att dränka hela vår världsdel,
torde vittna örn att detta icke är överdrifter. Det fanns icke ett bland de
krigförande folken, som icke inbillade sig gå i döden för hävdande av
högsta rättfärdighet, för hämnande av fosterlandets eller dess allierades
kränkta rätt till vare sig ära eller nationell fördel. Med ett ord: det
fanns intet krigförande folk, som icke, åtminstone i begynnelsen, besjälades
av sin iver att med blodigaste vapen hävda rätten eller moliden i
världen.

Min avsikt är icke att i denna framställning närmare beröra avrustningsfrågan,
Men ett observandum måste här göras angående ett förbisett
sammanhang. Bortsett därifrån att de nu kritiserade rättsliga föreställningarna
innefatta en väsentlig hämning på de olika staterna att träda
in för en allmän ned- och avrustning, måste uppmärksamheten fästas
därå, att till och med en åstadkommen allmän avrustning i längden icke
ensam skulle utgöra någon verklig garanti emot krigsfaran. Avrustningstanken
har i sådant avseende ett nödvändigt komplement i en omläggning
av de nu kritiserade rättsföreställningarna. Ty sädinge rättsföreställningarna
träda i hat- och hämndinstinkternas tjänst, sålänge vedergällning
på fullaste allvar kan krävas i rättens helgade namn, då skola
bokstavligen nära nog i en handvändning de nödiga angrepps- och försvarsmedlen
kunna produceras. För krigsindustriens och den militära teknikens
kapacitet finnas numera inga överskådliga gränser.

Motioner i Mildra kammaren, Nr 29.
Allmänt örn förby.ndsaktens rättsliga grundval.

Vad som nu skildrats utgör det rättsliga underlaget för förbundsakten.
När det talas om det nya rättsläge, som genom nationernas förbund införts
i förhållandena mellan folken, oell örn de förpliktelser, som förbundet tillhörande
stater åtagit sig, så kan intet annat avses än rättseffekter, som
skola lia inträtt genom den staternas överenskommelse, som innefattas
i förbundsakten. Men att förbundsakten medförde dessa rättseffekter
måste givetvis, på samma sätt som andra internationella överenskommelsers
rättsverkan, bero på den hittills gällande folkrättens kraft, på hittills
rådande principer örn staters rättigheter och plikter samt rättsliga förmåga
att genom överenskommelser gestalta rättsförhållandena sig emellan.
Att hävda att förbundsakten grundlagt en ny folkrätt eller i allt fall
stärkt den hittillsvarande folkrätten blir därför endast en sofistisk lek med
ord, såvitt syftet därmed vore att för den »nya» folkrättens (d. v. s. efter
världskriget) räkning komma ifrån de anmärkningar örn folkrättens äventyrlighet,
som i det föregående meddelats. Ty om man eliminerar all tro
på ordmagi och andra övernaturliga ting, så kan ju förbundsaktens egen
förmåga att grunda en ny folkrätt eller förstärka den gamla icke vila på
något annat än den kraft, som överenskommelser enligt ditintills rådande
folkrättsprinciper skola lia haft. Därmed är det förnuftigtvis uteslutet att
urgera någon annan grund för den »nutida» folkrätten än de gamla metafysiska
folkrättsidéerna.

Kanske menar man dock endast, att, ehuru själva folkrätten alltjämt
är densamma, så vore det likväl en helt ny anda, som i och med tillkomsten
av nationernas förbund besjälade tillämpningen av folkrätten. Som
bekant kan anden dock vara mycket villig, ehuru köttet är ytterligt svagt.
Därför återkommer alltid till sist såsom avgörande det spörsmålet, icke
hurudan den tillfälliga tillämpningen är under ett staternas tillstånd av
fortfarande utmattning och relativt fredliga förhållanden, utan hur pass
fast och tryggt det är, som man tillämpar. Och svaret på den frågan är
givet i det föregående.

Emellertid tyda nu vissa omständigheter pä att den anda, ur vilken nationernas
förbund vuxit fram, näppeligen i väsentliga avseenden kan betecknas
såsom ny i den mening, att den innefattade ett brytande mot de
folkrättsliga föreställningar, som enligt det föregående visats vara vadliga
för mänsklighetens välfärd. I sådant avseende skola nu en del påpekanden
göras. Dessförinnan önskar jag dock sä energiskt som möjligt
understryka följande. När jag nu nödgas beröra vissa sidor av den behandling,
som vederfarits Tyskland genom Versailles!reden, liro mina kritiska
anmärkningar på intet sätt riktade mot de i kriget segrande länderna
och lia överhuvud intet avseende å själva denna behandling såsom sådan.
Det är uteslutande de allmänna rättsliga idéer, som ligga i bakgrunden
för handlingssätten ifråga, vilka Sirö föremål för min kritik.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

Dessa rättsidéer lia sannerligen en lika trygg hemortsrätt i Tyskland som
i något av de länder, som voro dess motståndare under kriget. Det finns
därför heller ingen anledning antaga, att Tyskland och dess förbundna
— örn situationen vid krigsslutet varit omkastad — skulle ha mindre målmedvetet,
än som nu skett å den segrande sidan, »tillämpat» den folkrättsliga
chimären mot sina motståndare. Att saken här behandlas på sätt
som sker, har sin grund endast och allenast däri, att den på ett särskilt
sätt är ägnad att bidraga till övertygelsen örn svagheten, för att icke säga
rent ut nulliteten, i det folkrättsliga läge gentemot ett europeiskt krig,
som skall lia uppstått genom nationernas förbund, samt, i följd därav, örn
den extra fara, vårt eget land utsätter sig för genom sitt medlemskap i
förbundet, så länge detta medlemskap anses medföra våra s. k. sanktionsplikter.
Den nu följande framställningen är sålunda ett direkt led i den
argumentation, varpå jag stöder mitt till kammaren framställda yrkande.
Att den, liksom hela den föreliggande utredningen, möjligen kan
ha större räckvidd, är givetvis ingen anledning att inhibera densamma.
Kanske skall trots dessa anmärkningar någon likväl finna ämnet alltför
ömtåligt för att beröras inom den svenska riksdagen. En sådan grannlagenhet
torde dock bero på en icke fullt genomträngande analys av vad
frågan gäller. Man förväxlar då en undersökning av de för ulla folk, ingalunda
blott för segrarna i världskriget, faktiskt betydelsefulla rättsidéerna
med en undersökning av, hur vissa folk i vissa situationer bort
handla. En sådan undersökning som den sistnämnda är utan ringaste
intresse i detta sammanhang och skulle för övrigt fullkomligt gå i det
blå. Den förstnämnda undersökningen åter kan icke lia agressiv karaktär
åt något håll. Den rör sig endast och allenast örn en ren sanningsfråga,
alltså örn något som på erfarenhetens grundval låter sig besvaras.

Förbundsakten ingår såsom första del i fredsfördraget i Versailles 1919.
Den är författad på samma tid och av samma författare som fredsfördraget
i övrigt. Under dessa omständigheter finns ingen anledning att anse
själva förbundsakten bestämd av andra folkrättsliga föreställningar än
dem, som framträda i övriga delar av fördraget. Till förverkligandet av
detta fördrag behandlades tyska folket under första efterkrigsåren av segermakterna,
såsom örn det saknade den ställning av respektabilitet, som
andra civiliserade länder kunde glädja sig åt. Landet, redan utarmat av
kriget, tvingades till ekonomiska prestationer åt besegrarna i en skala,
som hittills varit okänd i världshistorien och som hotade att driva hela
folket till ruinens och upplösningens brant. Insikten örn det ödesdigra i
behandlingssättet för snart sagt hela världen ledde till någon uppmjukning
i de använda metoderna. Men alltjämt håller förödmjukelsen sitt
grepp örn folkets nacke, och det tvingas i all sin fattigdom att slava för
tillskapande av värden, som folket icke självt får tillgodogöra sig utan
skola bortföras till den forna fienden. Vilka för hela mänskligheten
olycksbringande följder, som i framtiden kunna spira upp efter denna

Motioner i Andro kammaren, Nr 29.

sådd, skall nedan beröras. Nu skall endast först understrykas, att denna
behandling i fredsfördraget alls icke framträder såsom rätt och slätt ett
uttryck för det gamla kända: vae vietis! Utan enligt 231 och 232 art. i
fredsfördraget är det frågan örn en ofullständig gottgörelse av de skadoi,
vilka Tyskland anstiftat genom sitt krigsangrepp och för vilka Tyskland
för den skull är ansvarigt. Skadeståndsanspråket skulle sålunda ha en
allmänt folkrättslig grund. Vissa folkrättslärda ha dock varit angelägna
att visa, att dessa artiklar icke avse någon som helst rättslig motivering
för Tysklands skadeståndsskyldighet. Het skulle nämligen icke finnas
några folkrättssatser, som reglerade segrarens ställning till den besegrade.
Må så vara. Men örn man ira händelsevis just hade behov av en »folkrättssats»,
varför skulle man då icke fabricera en dylik? I det virrvarr
av tomma abstrakta idéer, varifrån »folkrätten» hämtar sitt stoff, kan
man konstruera, hur man vill, hur det bäst passar sig. Man kan ju aldrig
»förbygga» sig. Allting går att vrida och vända efter behag, eller, kanske
riktigare, man kan i sina konstruktioner aldrig råka in i några verkliga
konflikter, eftersom man rör sig i en värld, där ingen verklighet finnes.
Men i förevarande avseende hade man alls intet behov att fabricera några
nya folkrättssatser. Det fanns dock redan fullt önskvärda sådana, nämligen
folkrättssatser som säga. att stater lia rättigheter och plikter, att
statsfördrag producera sådana samt att, örn kränkning av en rättighet
har skett, så erhåller den kränkta staten ett nytt rättsanspråk på gottgörelse,
till vars realiserande staten ifråga tager rätten i egna händer, därvid
användande sig av de tvångsmedel, som bliva nödvändiga. Det ar
sådana »folkrättssatser», som man indragit i fredstraktaten. De synas
här också nödvändiga. Ty här skulle nu konstitueras ett skadeståndsanspråk
av hittills i folkens historia oanade dimensioner. Man bör lägga
märke till, att ententmakterna i fördraget säga sig medgiva, att Tysklands
resurser icke räcka till för att säkerställa den fullständiga gottgörelsen
av alla de anstiftade förlusterna och skadorna. Men vad innefattar
detta? do, att egentligen vore Tyskland konkursmässigt och borde, örn
icke nåd ginge för rätt, uppdelas mellan segermakterna. En sådan ståndpunkt,
mot vars bakgrund det faktiskt hävdade skadeståndsanspråket
mäste fä ett försonligt skimmer över sig, låter dock svårligen i våra tider
motivera sig på basis av det gamla öppet brutala: vae vietis! Elimineras
den särskilt åberopade ansvarigheten pä grund av upphov till förlusterna
och skadorna, så skulle nämligen ingen annan grund kvarstå an: vae
vietis! Det är sant, att man sökt hävda, att fredsfördraget självt vore att
betrakta såsom en särskild rättsgrund för rättsanspråken mot Tyskland, i
det att ju Tyskland här såsom kontrahent förpliktat sig till motparterna.
Men en sådan fördragets rättsförbindande verkan kundo ju omöjligen ha
en förklaring, motsvarande den som antages i avseende ä rättseffekten
av inomstatliga avtal. Ty det är allmänt antaget i inomstatlig både rättsvetenskap
och rättspraxis, att en person icke kan rättsligen förbindas

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

benoni ett avtal, vartill lian tvungits genom hot, som innebär trängande
fara för lians liv. Detta var emellertid exakt den situation, i vilken Tyskland
förmåddes att underteckna fredstraktaten. Vill man åberopa själva
det ingångna fördraget såsom rättsgrund, så blir detta därför blott en
omskrivning för, att vae vietis!, segrarens makt att under våldshot diktera
sina anspråk, utgjorde en folkrättslig princip. Ty på annan väg kan fördragets
rättsstiftande karaktär icke vindiceras. Som sagt måste det ba
burit emot att på basis av en sådan folkrättssats urgera en ståndpunkt,
som faktiskt innefattade, att tyska nationen icke längre hade rättsligt existensberättigande.
Må man också ånyo erinra sig, att den rättsliga grundvalen
till nationernas förbund skulle läggas just av dem, som dikterade
freden, och i samband därmed. Vae vietis! såsom högsta folkrättsprincip
rimmar sig icke med de rättsidéer, som tagit sig uttryck i förbundsakten.

Anledningen därtill må emellertid nu vara vilken som helst; faktum
är, såsom jag redan nämnt, att man för sitt skadeståndsanspråk infört
en särskild motivering, som logiskt intet kan ha med »rättsprincipen»
vae vietis! att göra. Örn icke denna särskilda motivering nu skulle ha
folkrättslig karaktär, så är det omöjligt att alls finna någon mening med
densamma. Det är sant, att ordet »rätt» icke här förekommer. Att åberopa
sig därpå är dock intet annat än sofistik. Påstode man, att fråga
här vore örn moral och icke rätt, så läge däri intet förnuft. Ty, enligt
vad jag förut visat angående den abstrakta chimäriska rättviseordningen
såsom liktydig nied själva folkrätten, går det helt enkelt icke att skilja
den internationella moralen från folkrätten. Men vidare, vad som skulle
skilja rätts- och moralregler åt enligt de främsta folkrättslärdas uttalanden
vore intet annat, än att, under det att båda i fullt samma grad vädjade
till samvetet, så krävde endast rättsreglerna en yttre, utanför samvetet
varande, kraft för sitt genomförande.1 Men meningen var ju icke i
fredsfördraget, att Tyskland blott skulle prestera gottgörelse efter sitt
samvetes röst. Hade det legat så till, hade segrarna sannerligen icke fått
lif. en pfennig. För övrigt må här en gång för alla varnas för folkrättsexpertisens
försök att, när det passar sig, svänga sig undan med en fras
örn, att det nu gällde internationell moral och icke rätt. Det är ju till
exempel klart, att när kravet restes på Wilhelm Ilis utlämnande på den
grund, att han kränkt den internationella moralen, så ansåg man sig därmed
icke åberopa något, som skulle ha mindre stark exekutiv kraft än en
kränkning av den internationella rätten. Det är samma slags gränslöst
tänjbara stoff i dem båda. Och det kan just komma på ett ut, örn det är
internationella moral- eller rättsfantasier, som bidraga till katastroferna
för mänskligheten.

Emellertid giva nu redan själva ordalagen klart vid handen, att intet
annat än Tysklands internationellt rättsliga skuld till förödelserna är avsedd.
Varför skulle Tysklands skadeståndsskyldighet (till skillnad från

1 Oppenheim— Mc Nair. s. 7.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

landavträdelserna i allmänhet) uttryckligen motiveras därmed, att- fråga
vore om en gottgörelse för förluster och skador, för vilka Tyskland vore
såsom anstiftare (orsakande) ansvarigt, örn icke meningen just vore att
få det väldiga anspråket mot landet motiverat just med rättsliga synpunkter!
Att såsom ansvarig få betala ersättning för den skada man förorsakat
är blott och hart en omskrivning för rättslig skadeståndsskyldighet!
Man Ilar visserligen försökt sig på att bortförklara den »rättsliga»
sidan av saken därmed, att Tyskland i fördraget aldrig »erkänt» angreppets
»rättstridighet». D. v. s. av Versaillesfredsfördraget skulle icke
framgå annat, än att kriget från Tysklands sida vore ett; rättsenlig t angrepp!
Vilken mening skulle det då ligga i att motivera de ödesdigra
följderna för Tyskland med dess ansvarighet? I det ifrågavarande bortförklaringsförsöket
säges vidare, att Tyskland icke heller i fördraget har
»erkänt», att det haft uppsåt till eller vållat världskriget. Man glömmer
därvid, att landet dock »erkänner» sig som angripare! Skulle Tyskland
då lia gått i sömnen, när dess härskaror aggressivt kastades mot gränserna!
Dock återigen, vilken mening kunde ligga i understrykandet av dess
ansvarighet såsom anstiftare till alla förluster och skador, örn icke uppsåt
eller åtminstone vållande förelegat! Man kan tryggt lämna denna folkrättsexpertisens
sofistik till »folkrättens» rentvående åt dess värde. Håller
man sig till fakta och deras otvetydiga innebörd, så står det utom allt
tvivel, att hela denna sak i Versaillesfördraget betraktas såsom en rättslig
reaktion, motiverad av den oförrätt, som begåtts av Tyskland.

I Versaillesfördraget har sålunda tillämpats samma tanke, som behärskar
den interna rättsåskådningen och vars oförnuftighet jag här förut
har direkt och genom hänvisningar sökt ådagalägga, nämligen att straff
och skadestånd vore att anse såsom följder, vilka en person rättvisligen
gjort sig förtjänt av genom sin skuld. Är nu en sådan tanke på det inomstatliga
området logiskt omöjlig, så är den det givetvis också i mellanfolkliga
förhållanden. Ja, här blir dess absurditet än mer i ögonen fallande.
Här rör det sig ju icke örn enskilda personer utan örn förhållandet
mellan nationer. Hur skulle en nation kunna ha skuld ens i den falska
mening, vari inan inom, staten laborerar med detta begrepp! Det är blott
ren övertro, när nian antager, att en nation vore ett enhetligt viljesubjekt,
som kunde tillräknas vissa viljeuttryck såsom goda eller dåliga. Lämna
vi sådan övertro åt sitt värde, så kan ju nationens skuld icke betyda annat
än antingen de olika medborgarnas, d. v. s. folkets eller folkmajoritetens
skuld, eller också de styrande männens skuld. Vi se då först på det förra
alternativet.

Att majoriteten av det tyska folket, ja ens någon betydande minoritet
av detsamma, önskat detta krig vöre naturligtvis ett helt godtyckligt påstående.
Några som helst bevis för detsamma lia icke heller framlagts.
Menar man då möjligen, att skulden ligger däri, att de tyska medborgarna
av någon slags försumlighet tolererat en olämplig politik, som de bort

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

kulina inse skulle leda till katastrof? Inga som keist objektiva grunder
lia förebragts för att dylikt kunde sägas med större skäl örn tyska folket
än örn franska folket, serbiska folket, ryska folket etc. Meningen ifråga
är sålunda godtycklig och därmed uppenbart oduglig såsom grundval för
några slags rättsreaktioner. Kanske är då meningen, att tyska medborgares
skuld bestode däri, att soldaterna icke vägrade att följa krigssignalen
och hörsamma kommandoropen? En sådan tanke är dock orimlig
i två avseenden. Även Frankrike, Serbien, Ryssland etc. bade ju var för
sig en krigsmakt. Men krigsmaktens begrepp innefattar den underordnades
ovillkorliga lydnadsplikt under den överordnade. De tyska soldaterna
handlade sålunda endast på just samma sätt, som Frankrike, Serbien,
Ryssland etc. fordrade, att deras egna soldater skulle handla. Men
vidare är det ju tydligt, att vid ett sådant tillfälle som världskrigets utbrott
det belt enkelt skulle ha varit fysiskt omöjligt för tyska både soldater
och andra medborgare att kunna stävja arméernas framryckning
mot och över de ömsesidiga gränserna. Och icke ens den mest förbenade
rättsskolastik tillräkna!* det som skuld, att man underlåtit något, som man
fysiskt icke mäktat utföra. Till sist bör observeras, att stora mängder
av de tyska medborgare, av vilka vedergällning i rättfärdigbetens namn
nu och i framtiden utkräves, vid krigsutbrottet voro omyndig ungdom,
ja, t. o. m. barn oell ofödda. Men också bortsett från alla nu berörda synpunkter
måste varje sansat övervägande leda till obållbarbeten i antagandet
av någon i gängse mening skadeståndsgrundande skuld hos tyska
folket. Antagandet av sådan skuld måste ju förutsätta, att ett helt lands
enskilda innevånare vore genomträngda av två slags moral, en nationell
och en internationell, av vilka vid ett krigsutbrott den internationella
skulle undantränga den nationella. Men nu är det ett genom den hittills
gjorda erfarenheten över hela världen, inklusive sålunda segerlanden från
världskriget, ådagalagt faktum, att vid sådana tillfällen den internationella
moralen — såvitt man nu överhuvud kan spåra sådan inom ett folk
— helt och hållet går upp i eller undantränges av den nationella, tagande
sig denna uttryck i den lika mycket i Frankrike, Serbien, Ryssland etc.
som i Tyskland högt besjungna fosterlandskärleken.

Också örn man ställde sig på den gängse, efter vad det kan visas, oförnuftiga
ståndpunkten, att straff och skadestånd vore att motivera såsom
genom skuld förtjänt vedergällning, vore det sålunda likväl uteslutet att
med tyska folkets skuld kunna deducera fram någon slags rättslig motivering
för dess behandling enligt Versaillesfördraget, så länge icke någon
»rättvis» grund kunnat utletas, för att människor skola av andra påtvingas
lidanden för handlingar, som skett, då de voro minderåriga, barn
eller ännu icke födda, eller så länge icke någon »rättvis» grund kunnat
utletas för att det, som gillas ifråga örn Frankrike, Serbien, Ryssland etc.,
måste ogillas ifråga örn Tyskland, särskilt så länge icke någon »rättvis»
grund kunnat utletas för att fransmäns, serbers, ryssars etc. fosterlands -

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 48

kärlek vore något moraliskt gott, under det att tyskarnas vore ett moraliskt
ont.

Härefter gå vi till det senare alternativet: Tysklands behandling vore
att rättsligt (eller moraliskt) motivera nied de styrande männens skuld.
Låt oss, alltjämt med bortseende från det ohållbara i att överhuvud grunda
rättsreaktioner på något så imaginärt som personers skuld, antaga, att
här verkligen förelåge skuld. I). v. s. det skulle föreligga skuld hos Wilhelm
II och en bland miljonerna innevånare i Tyskland till antalet fullkomligt
försvinnande liten grupp av människor. Härom behöver ju endast
sägas, att allt förnuftigt sammanhang mellan detta lilla fåtals skuld
å ena sidan och å andra sidan förödmjitkandet och det ekonomiska förtryckandet
av ett helt oskyldigt folk är uteslutet. Antages det likväl, sa
måste det bero på rättslig vidskepelse.

Även i en annan mycket väsentlig punkt innefattar Versaillesfördraget
en »tillämpning» av folkrätten, nämligen den folkrättsliga tron pa staternas
absoluta rättigheter. Bestämmelserna angående Elsass-Lothringen
ha stor principen folkrättslig betydelse. De ådagalägga, att ingenting
annat än dess egen vilja kunde avhända en stat rättigheten över någon
del av dess territorium. Det framgår nämligen av ingressen före 51 art. i
fördraget, att Tyskland, i trots av Frankfurter freden 1871, aldrig haft
någon rättighet till de då avträdda områdena av Elsass-Lothringen. Ty
detta avträdande berodde enligt nämnda ingress på en orätt, som Tysk
land begick emot Frankrikes rätt och befolkningens vilja samt dess representanters
högtidliga protester i Bordeaux. I strid med en fredstraktat,
som respekterats i nära 50 år, hävdas sålunda i Versaillesfördraget,
att Tyskland under hela denna tid orättmätigt innehaft områdena ifråga.
Att i detta fördrag talas örn Tysklands moraliska, icke rättsliga, plikt att
äter gottgöra den orätt, som det begått 1871 genom att kränka Frankrikes
rättighet, säger givetvis ingenting, eftersom det just hör till moralen att
respektera andras rättigheter. För övrigt: meningen var ju icke, att
Tyskland i fråga örn avträdandet av Elsass-Lothringen hade att blott lyda
sitt samvete. Vad än Tysklands »samvete» menade om saken, var landet
nödgat avstå från områdena ifråga. Därmed är man ju, såsom vi nyss
sett, enligt själva rättsvetenskapen utanför det blott moraliska gebitet.
Eftersom man nu emellertid aldrig hört talas örn och väl icke heller kan
tänka sig något så befängt, soja att en stat skulle förvärva sig annan
stats rättighet genom att kränka densamma, så kunde ju icke heller
Frankrike förlora sin gamla »rättighet» över Elsass-Lothringen genom
Tysklands rättskränkning av densamma 1871. Och eftersom det då framtvungna
avträdandet enligt 1919 års fredsfördrag uttryckligen innefattade
blott en rättskränkning av Frankrikes rätt, måste ju följden bli, att
rättigheten över Elsass-Lothringen hela tiden stannat kvar hos Frankrike.

Med ovanstående har jag, såsom jag redan varit angelägen betona, icke
avsett att göra några anmärkningar angående segermakternas själva

44 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

handlingssätt gentemot Tyskland, vare sig ifråga örn skadeståndet eller
Elsass-Lothringen. Om de överhuvud kunnat handla väsentligen annorlunda,
än de gjort, därom har jag varken kompetens eller anledning att
yttra mig. Jag har endast velat erinra örn, hur de mest fantastiska folkrättsföreställningar
behärska förbundsaktens grundläggare, huru rättsligt
ansvar och rättigheter uppkonstrueras på grunder, vilka, så snart man
trycker något på dem, spricka sönder som bubblor, hur sådana imaginära
grunder också för en opartisk domare vore odugliga att använda, samt
hur orimligheten når sin klimax, när den segrande parten själv, tagande
rätten i sina egna händer, på dylika fantasier anses kunna bygga upp
rättsliga anspråk (eller moraliska, vilka givetvis äro identiskt lika farliga).
Beträffande särskilt skadeståndsanspråket mot Tyskland har jag
endast velat , visa, att i trots av Versaillesfördragets deklarationer någon
annan grund därför än vae vietis! icke kan åberopas och att pressningen
av Tyskland icke är, ur »rättslig» eller »moralisk» synpunkt, i ringaste
grad mera motiverat, än örn segermakterna besluta t. ex. att taga ut dessa
miljarder av de skandinaviska länderna. Förrän sådana ting bli fullt
insedda av deri civiliserade världens statsledningar, är inrättandet av en
förnuftig folkrätt icke tänkbar. Att Tyskland i fördraget uttryckligen
medgivit sin skadeståndsskyldighet, hör man i detta sammanhang tala så
tyst som möjligt örn. Man får gå mycket långt tillhaka i tiden — hos romarna
till sekler f. Kr. — innan man påträffar en rättslig vidskeplighet,
så primitiv, att man kunde rättsligen tvingas fullgöra »förbindelser», som
man under hot örn döden påtagit sig.

Förbundsaktens fredst ryg gande betydelse.

En närmare redogörelse för förbundsaktens innehåll skall här icke givas,
endast vissa grunddrag i densamma påpekas. Förbundets medlemmar
anses lia förpliktat sig att under vissa särskilda förutsättningar icke
gripa till krig. Härigenom får man fram begreppen tillåtet krig och
otillåtet krig. Tillåtet skall ett krig vara först och främst, när det
föranledes av tvist angående en s. k. inre fråga. I 1930 års försvarsutredning
hänföras »spörsmål örn råmaterielens fördelning, emigration och immigration,
tullpolitik o. s. v.» till »inre frågor». Och det medgives, att
sådana spörsmål »utgöra ofta örn icke de omedelbara, så dock de verkliga
krigsorsakerna».1 Med »inre fråga» kan ju icke heller, örn man vill ha någon
konsekvens i begreppets användning, menas något annat, än att dess
reglering faller inom en viss stats egen suveränitet. Antag t. ex. att
Tyskland, följande Frankrikes exempel angående Elsass-Lothringen, deklarerar,
att landavträdelserna i öster icke vore annat än följden av en
rättskränkning mot landet, varför man nu krävde respekten för Tysklands
gamla, alltjämt existerande, rättighet över områdena ifråga! Så''
Statens off. utr:r 1930: 12, s. 12, s. 36 f.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

som Tyskland då såge på situationen, förelåge ju endast ett hävdande
av suveräniteten över det egna territoriet. Grepe Tyskland nu på sadan
grund till krig mot Polen — utan att iakttaga förbundsaktens förhandlingsordning
— nog skulle saken håde för det egna folket och för andra
med detta sympatiserande folk kunna framställas så, som örn intet åsidosättande
av dess internationella förpliktelser skett. I allt fall förstår
man, att detta begrepp »inre fråga» betyder en utomordentligt användbar
möjlighet för stater, som så önska, att betrakta sina angreppskrig såsom
tillåtna. Kanske skall också förbundsrådet självt understundom finna
det lämpligt att begagna sig av ett sådant kryphål för att därmed
för tillfället sätta hela sanktionssystemet ur funktion. Förbundsaktens
ställning till »inre frågor» är särdeles signifikativ. Den är ett tydligt
bevis för, hur den »nya» folkrätten vördar de gamla fantastiska föreställningarna
örn staternas rättigheter. Hela förbundsakten syftar ju till
att så mycket som möjligt »förbjuda» krig. För att icke kränka staternas
rättigheter att själva reglera sina »inre frågor» nödgas den därvid
till »regler», enligt vilka nära nog varje numera i Europa tänkbart angreppskrig,
åtminstone från vissa besegrade staters sida, kan med litet god
vilja tolkas såsom ett tillåtet krig. Saken är i själva verket fullkomligt
grotesk. Vi göra det tankeexperimentet, att Tyskland i en framtid med
sina trupper besatte de avträdda schlesiska och ostpreussiska områdena,
därmed givande upphov till ett krig. Hur skall detta bedömas i förhållande
till förbundsakten? Har Tyskland bordat ett tillåtet eller otillåtet
krig? Rent »folkrättsligt juridiskt» ställer sig saken på följande sätt.
Hävdar man vae vietis! såsom folkrättsprincip, d. v. s. den segerrika
våldsmakten såsom »rättsskapande» kraft (varom ovan s. 39 f.), då har
Tyskland i och med världskriget förlorat »rättigheten» till de ifrågavarande
landområdena. Därmed kan kriget ur Tysklands synpunkt icke
röra en »inre fråga». Ställer man sig åter på den franska ståndpunkten
angående Elsass-Lothringen, så förelåge genom fredsslutet endast en rättskränkning
mot Tyskland, varigenom Tysklands »rättighet» till de ifrågavarande
områdena givetvis icke kunde upphöra. Tyskland hade sålunda
endast förlagt vissa trupper till områden inom sitt eget territorium.
Hur man huserade på eget territorium, vore väl dock endast en »inre
fråga». Härmed vill jag naturligtvis icke ens lia sagt, att tyskarna själva
skulle tänka på att föra ett sådant resonemang, ännu mindre att folkrättsexpertisen
skulle vara beredd att godkänna detsamma. Den finner
alltid utvägar. Konstruerandet i folkrättens fantasivärld har över huvud
inga gränser. Jag ville endast med mitt exempel ytterligare visa
hän på tänjbarheten i de folkrättsbegrepp, som förbundsakten vilar på.1

1 Faktiskt torde mitt resonemang dock vara omöjligt att vederlägga. Man kan icke emot
detsamma åberopa, att begreppet »inre fråga» i förbundsakten skall bestämmas »enligt internationell
rätt» (15 art. 8 st.). Ty vädur denna? Riter vad som förut visats den tänjbaraste
fraseologi. Den- som så önskar, måtte väl alltid för sin och sina vänners del kunna visa.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

Se vi emellertid nu bort från krig'', föranledda av tvister angående »inre
frågor», så förutsätter angripskrigets tillåtlighet, att detsamma föregåtts
av viss internationell procedur till tvistens biläggande. Förbundsaktens
fredsprincip kan sägas närmast ligga däri, att förbundsmedlemmarna
förplikta sig att låta alla mera allvarliga s. k. rättstvister gå till (skilje)
dom och övriga mera allvarliga tvister till förlikningsförsök inför förbundsrådet
(eller församlingen), dels ock förplikta sig att icke gripa till
krig, förrän tre månader förflutit efter avgivande av dom, respektive rådets
yttrande i saken. Respekteras icke domen, så kan part, till vars förmån
den avgivits »för genomförande av dess verkställighet»,1 (dock först
tre månader efter dess avgivande) börja krig mot den illojala parten. Vad
förlikningsförfarandet beträffar, så antingen åvägabringas förlikning
mellan parterna eller också icke. I senare fallet avger rådet ett förlikningsförslag
(rapport). Är detta förslag — utan ^beräknande av de tvistande
parternas egna röster — enhälligt, skall det lända till efterrättelse,
eljest icke. D. v. s. krig blir nu rättsligen tillåtet (dock icke förrän tre
månader efter rådets yttrande), dels för den lojala parten gentemot part,
som underlåter att foga sig efter enhälligt rådsbeslut, dels ock för båda
parterna, örn rådets beslut icke avgivits enhälligt. (Se härom 12, 13 och
15 art.) Såvitt ett krig nu på detta sätt är tillåtet, så ålägger visserligen
förbundsakten icke övriga förbundsmedlemmar att understödja detta
krig, icke ens såvitt detsamma tillgripits för att »verkställa» dom eller
enhälligt rådsbeslut. Men av hela andan i akten ävensom dess uttalanden,
att förbundsmedlemmarna endast förplikta sig att icke gripa till
krig mot den part, som fogar sig efter dom, respektive enhälligt rådsbeslut,
följer, att ett hjälpkrig av sistnämnda slag måste betraktas såsom
högst tillåtet och synnerligen lojalt. Men förpliktade vare sig till
direkt hjälpkrig eller annan hjälp åt den lojala parten, förpliktade till
s. k. sanktioner, äro förbundsmedlemmarna endast gentemot den, som
börjat ett enligt det nu sagda otillåtet krig, d. v. s.

»krig som påbörjats, utan att tvisten först hänskjutits till skiljedomseller
domstolsförfarande eller prövning inför rådet, eller som påbörjats
mot en makt, som ställer sig ett skiljedoms- eller domstolsuislag eller en
enhällig rådsrapport till efterrättelse, eller som påbörjats inom tre må att

den »internationella rätten» icke finge så utläggas, att en stat skulle kunna berövas sina
vällörvärvade rättigheter genom — rättskränkning från annans stats sida. Och om sådan
måste ju fråga här vara, såvitt icke were vietis! vore högsta rättsprincip. Men sådana rättsprinciper
kunna väl icke passa för den moderna folkrätten, på vilken världsfreden skall
byggas! Också örn emellertid nu — såsom ordalagen i förbundsakten närmast giva vid
handen — meningen vore den, att begreppet »inre fråga» alltid måste vara beroende på
rådets tillämpning av folkrätten, så skulle ju därpå endast behöva svaras, att, alldenstund
lörbundsakten själv vilar på folkrätten, förbundsakten icke kunde giva rådet makt att genom
falsk tillämpning av folkrätten i det enskilda fallet upphäva dennas kraft. Med andra ord,
allt är här lika möjligt eller, riktigare — omöjligt.

1 Uttrycket från Statens off. utr:r 1930: 12, s. 8.

Motioner i Andra kammaren. Nr 29.

nåder efter avgivandet av skiljedoms- eller domstolsutslaget eller av rådsrapporten,
vare sig denna är enhällig eller icke.1»

En stat som under sådana omständigheter griper till king anses därigenom
»ipso facto ha begått en krigshandling emot samtliga övriga medlemmar
av förbundet» (16 art. 1 st.). Dessa hava därför »förbundit sig»
att utföra vissa för den ifrågavarande staten menliga handlingar emot
densamma, s. k. sanktioner (16 art.). Sanktionssystemet skall enligt akten
(17 art.) kunna komma i funktion, även örn t. ex. Ryssland, som icke är
förbundsmedlem, skulle gripa till krig emot t. ex. Japan, Kina, Finland,
de s. k. randstaterna eller Polen o. s. v., utan att lia underkastat sig förbundsaktens
förhandlingsordning.

Vissa sanktioner äro obligatoriska i den mening, att givna krigsfakta
automatiskt leda till sanktionsplikternas aktualitet. Andra sanktioner
äro icke obligatoriska. Dessa senare äro av militär art, varom det heter,
att det åligger

»rådet att föreslå vederbörande regeringar, med vilka lant-, sjö- eller
luftstridskrafter de särskilda förbundsmedlemmarna skola bidraga till
de väpnade styrkor, som skola användas till liävdande av förbundsförpliktelserna»
(16 art. 2 st.).

Denna rådets rekommendation skall nu visserligen icke vara bindande
för en förbundsmedlem, som tvärtom själv avgör, huruvida han vill följa
densamma. Förhållandena kunna dock lätt tänkas vara sådana, att det
faktiskt bleve en mindre desperat åtgärd att hörsamma rekommendationen
än vägra följa densamma. Vidare är det intet, som hindrar, att förbundsmedlem
går mera aggressivt till väga, än rådet föreslår. Ty under
alla omständigheter blir ett bekrigande av den, som på angivna sätt brutit
mot förbundsakten, »rättsligen tillåtet». Också örn nu likväl t. ex. ett
land sorn vårt av ett eller annat skäl kunde känna sig fritaget från plikt
till militära saktioner, så kan dock dessas genomförande från andras sida
göra Sverige ovillkorligt förpliktat till en understundom för vår fredspolitik
mycket farlig, örn jag så får säga, inomstatlig sanktionshandling,
såsom framgår av bestämmelsen, att samtliga förbundsmedlemmar åtagit
sig att

»vidtaga erforderliga åtgärder för att envar inom sitt område underlätta
fri passage för styrkor tillhörande förbundsmedlem, som deltager
i gemensamma åtgärder till hävdande av förpliktelserna» (16 art. 3 st.).

Obligatoriska militära sanktioner måste även intolkas i den omedelbart
föregående satsen, att förbundsmedlemmarna skola

»ömsesidigt stödja varandra i motstånd mot de särskilda åtgärder, som
av en tordragsbrytande stat må riktas mot någon av dem».

Till nu antydda förpliktelser komma så ytterligare de vittgående obligatoriska.
ekonomiska sanktionerna (16 art. 1 st.). Innebörden av bestäm -

1 Citat från Statens off. utr:r 1930: 12, s. 14.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

melserna härom kunna lämpligen återgivas efter 1980 års försvarsutredning,
som beskriver dem sålunda:

»l:o) avbrytande av alla kommersiella och finansiella förbindelser med
den stat, som bryter mot akten, alltså spärrningsåtgärder, tjänande till att
förhindra personers eller föremåls direkta eller indirekta förflyttande
från det egna statsområdet till den fredsbrytande statens territorium,
eller befordran av meddelanden mellan dessa områden. Såsom exempel
på dylika åtgärder må nämnas avstängande av järnväg eller annat allmänt
kommunikationsmedel vid gränsen mellan de tvä länderna, gränsbevakning,
förbud mot utklarering av fartyg i direkt eller indirekt fart
till och från den fredsbrytande staten, förhindrande av postbefordran,
telegrafkommunikation och luftfart mellan de två länderna samt förbud
att utfärda pass för resa till den fredsbrytande staten;

2:o) förbjudande av varje slags förbindelse mellan statens egna innebyggare
och innebyggare i den stat, som bryter mot akten, varmed torde
åsyftas lagbestämmelser örn straff eller andra påföljder för personer i
den förra staten, som upptaga förbindelser av något slag med den andras
innebyggare;

3:o) förhindrande av alla slags finansiella, kommersiella och personliga
förbindelser mellan den fredsbrytande statens innebyggare och innebyggare
i alla andra stater, vare sig dessa tillhöra förbundet eller icke. Härmed
avses tydligen i främsta rummet försvårande eller omöjliggörande
av förbindelserna mellan fredsbrytare!! och stater utanför förbundet,
enär, under förutsättning att de under l:o) och 2:o) omnämnda sanktionsåtgärderna
allmänt iakttagas av förbundsmedlemmarna, ifrågavarande
åtgärder synas vara tillfyllest för fredsbrytarens isolering från
förbundets stater. Med vilka medel de här under 3:o) angivna åtgärderna
skola genomföras, utsäges icke. Till lands torde avspärrningen kunna
genomföras medelst transiteringsförbud, till sjöss genom en blockad medels
örlogsfartyg.» (Kurs. här).1

I den framställning, varifrån detta citat är hämtat, göres en utredning
angående »innebörden och konsekvenserna ur rent folkrättslig (kurs. här)
synpunkt av en tillämpning av» sanktionsbestämmelserna.1 2 Här utredes
särskilt, huruvida andra sanktioner än de rent militära »kunna fullgöras
av en stat utan att föranleda krigstillstånd», varmed uppenbarligen menas,
huruvida de skola anses (helt eller till någon del) råka i strid med
den allmänna folkrättens grundsatser. En sådan utredning är nu helt
och hållet utan intresse för praktisk politik. Örn en stat är i krig. låter
den förvisso sin hållning gentemot fientliga åtgärder från annan stat
icke bestämmas av de folkrättslärdas deduktioner utan endast av sina
egna intressen och av folkrätten, sådan denna gestaltas för att bekläda
dessa intressen. Tron på vissa mer eller mindre imaginära rättsprinciper
kan möjligen under särskilda förhållanden verka som en hämning mot
att med krigshandlingar besvara sanktionsåtgärderna. Faktiskt förhåller
det sig emellertid då ofta så, att intresset att icke komma på krigsfot

1 Se Statens off. utr:r 1930: 12. s. 15 f.

2 A. a. s. 27 ff.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

med den ifrågavarande staten uppväger intresset att med fientliga handlingar
besvara sanktionsåtgärderna. Lägg nu härtill, att de situationer,
vilkas möjlighet vi framförallt, efter vad jag senare skall visa, icke kunna
undgå att räkna med, äro sådana, att en stats livsintressen stå på spel
och följaktligen dess högsta rättigheter skola realiseras. Då blir en däremot
stridande folkrättstro till en fullkomlig bagatell, därest den icke
helt enkelt omlägges till överensstämmelse med den egna rättighetschimären.
Under dessa omständigheter torde man utan all särskild utredning
därom kunna räkna med, att även de icke direkt militära saktionernas
fullgörande mycket väl kunna och under vissa förhållanden nära nog
ofelbart måste föra oss in i kriget.

Ungefär ett och ett kvarts sekel har förflutit, sedan Sverige var invecklat
i ett krig. Det såg stundom hotfullt ut under världskriget, men
vi lyckades gå fria. Den största praktiska faran för oss synes alltjämt,
även bortsett från vårt medlemsskap i nationernas förbund, vara, icke
att ett krig bryter nt genom ett angrepp mot oss, utan att vi tvingades in
i en upprepad världskatastrof, d. v. s. ett king, vari Europas stormakter
invecklats. Örn icke en politik — vilken nu med uppgivande av våra
gamla ärorika neutralitetstraditioner fört oss till dessa, efter vad det
förefaller, för oss livsfarliga sanktionsåtaganden — skall betraktas såsom,
naturligtvis endast objektivt sett, den rena äventyrligheten, så
måste det vara därför, att dessa åtaganden i verkligheten icke vore för
oss livsfarliga. I beaktande av det förut sagda kunde dock en sådan
optimistisk syn på saken endast vara möjlig genom uppfattningen, att
ett krig, i vilket vi genom sanktionsbestämmelsernas tillämpning kunde
invecklas, numera — efter inrättandet av nationernas förbund — måste
betraktas såsom nära nog praktiskt uteslutet. Man kan emellertid fråga
sig, örn möjligheterna för ett sådant krig numera överhuvud äro mindre
stora än tillförene. »Världskrigets efterdyningar ha ännu icke lagt sig.
Hat och misstroende råder ännu mellan nationerna, och samförstånd dem
emellan har ej kunnat uppnås.» Sådana voro de ord, varmed ålderspresidenten
i år inledde det hälsningstal till kammaren, som han beseglade
med sin död. Förvisso talade han icke utan grundad övertygelse. Och
några skäl synas näppeligen kunna anföras för, att vår egen krigsfara
efter inrättandet av nationernas förbund vore mindre jin dessförinnan.
Icke kan den oinvigde utleta sådana skäl ur den mellanfolkliga politiken,
såvitt den framgått av pressen. Icke heller kunna sådana skäl vara
inneslutna i den »rättsliga kraften» hos förbundsakten. Ty, såsom i det
föregående visats, bygger denna på de gamla folkrättsföreställningarna,
gränslöst tänjbara och sålunda av någon nytta, endast så länge icke en
intressemotsättning av viss styrka gör dem betydelselösa eller rentav
farliga.

Bihang lill riksdagens pro!okall 19III. 4 sami. S hafi. (Nr 2!).)

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

Låt oss ett ögonblick granska de särskilda garantier mot krig, som
skola erbjudas genom förbundsakten. En hotfull tvist har uppstått mellan
två stater angående tolkning av fördrag eller annan folksrättslig
fråga. Tvisten hänskjutes, i lyckligaste fall, t. ex. till den ständiga domstolen
i Haag. Må man nu beakta, vad under föregående rubriker utvecklats
angående folkrättens oförnuftiga och lösliga beskaffenhet. Vi
lia sett, hur de främsta folkrättslärdas egna uttalanden utvisade, att
»folkrätten» vore något fullt godtyckligt, som parterna regelmässigt ömsesidigt
vända till sin egen förmån. Vi lia sett, hur själva stiftarne av
nationernas förbund funnit gränsregleringen i ett fredsfördrag, som respekterats
i bortåt 50 år, innefatta intet annat än en rättskränkning och
därför i saknad av rättslig kraft. Hur skall en part, dömd efter en sådan
»rätt», få någon respekt för en dom, som han finner gå emot, vad han
anser vara ett rättvist tillgodoseende av sina rättigheter? När själva
»rättsordningen» är på detta sätt godtycklig, vilka utomordentligt stora
krav måste då icke ställas på domarens opartiskhet? Men nu är det
snart sagt otänkbart, att domstolens ledamöter — vid en allvarlig konflikt
med vittgående konsekvenser -— verkligen skulle kunna för sitt
eget lands räkning vara likgiltiga för tvistens utgång. Enligt sakens egen
natur måste en domare här vara partsintresserad på ett helt annat sätt
än inom staten. Må man betänka vad sådant betyder i beaktande av
att den tillämpade s. k. rätten, just när situationen tillspetsats och rättspåfrestningen
blir som störst, låter vrida sig efter vars och ens behag.
Här saknas en grundförutsättning till förekommande av godtycklighet:
domarens känsla att vara bunden av objektiva grundsatser.

Vi antaga emellertid, att det i en vital fråga för ett land föreligger en
dom, som dess regering anser kränka dess rättigheter och därför åsidosätter,
vilket vi tänka oss kunna ske utan krigiskt angrepp eller annan aggressivitet.
Till »domens verkställande» kan nu den vinnande parten börja
krig, såvitt andra tvångsmedel icke göra till fyllest. Sanktionsplikter
från utomstående stater föreligga visserligen icke i detta fall. Men antag'',
att det var den betydligt svagare parten, som vunnit den s. k.
rättegången! Ensam kan han nu icke förmå något mot den tredskande
motparten. Rådet, som har att föreslå verkställighetsåtgärder (15 art.,
4 st.), torde nu näppeligen kunna underlåta att anbefalla sanktioner från
övriga staters sida. Någon förpliktelse att följa en sådan anbefallning
föreligger visserligen icke ens, örn rådets förslag varit enhälligt —- och
ännu mindre örn det avgivits med t. ex. en rösts majoritet! — men en del
stater kunna ju känna sig hågade. Kanske skall dock också den förlorande
staten genom att hänvisa till en dom, som kränkt dess suveräna rättigheter
kunna förvärva sig en del bundsförvanter, för sina egna intressens
skull beredda till motsanktioner. Man kan ju också tänka sig situationen
sådan, att den förlorande parten själv för att hävda sina genom domen
kränkta rättigheter måste gripa till ett otillåtet krig. Nu skulle han efter

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 51

förbundsakten få alla förbundsmedlemmars sanktionsåtgärder emot sig.
Detta skulle nog hålla honom tillbaka. Men det kan ju hända, att han
genomskådat vissa intressemotsättningar mellan staterna och förvissat sig
örn, att en betydande maktgrupp komme att förhålla sig passiv eller rentav
understödja honom med motsanktioner. överhuvud är det Idart, att, örn
det för den förlorande statens intressen finnes en djupare resonans hos
andra stater, så kunna de samtliga på ett för sina folk acceptabelt sätt
visa, att deras bristande respekt för »domen» är fullt lojal, därför att denna
själv innebure en upprörande rättskränkning. Domsrespekten kan ju
icke grunda sig på annat, än att man i fördrag förbundit sig därtill. Men
Frankrike fann ju fredsfördraget i Frankfurt vara rättskränkande. Och
Tyskland bröt fördraget örn Belgiens neutralitet. Visserligen befanns detta
på motsatta sidan vara ett »brott mot fördragens helighet». Men örn nu
själva domen visades vara en kränkning av högsta rättigheter — givetvis
den mest kvalificerade rättsliga ohelighet som kan tänkas — kunde det
också då vara ett »brott mot fördragens helighet» att icke respektera en i
denna yttersta grad ohelig dom?

Härmed har jag icke velat säga annat, än att den ena internationella
»domen» efter den andra kommer att efterlevas, men att å andra sidan, när
vitala intressen stå på spel, påfrestningen kan bli så stark, att alla band
sprängas, som en »dom» eljest skulle kunna lägga på handlingssätten. Ja,
spänningen mellan de motsatta intressena kan givetvis under omständigheter
vara så stark, att en stat —■ förutseende vare sig att en blivande »dom»
skulle komma att gå honom emot eller att en honom förmånlig »dom» icke
skulle betyda mera än blotta dokumentvärdet — åsidosätter all förhandlingsordning
och mobiliserar sina arméer. Kanske blir detta under omständigheter
rentav det mest antagliga tillvägagångssättet. Ty ligger likväl
en krigisk lösning sä att säga i luften, så torde ett uppskov för tillgodoseendet
av förhandlingsordningens föreskrifter få betraktas såsom en
synnerligen opraktisk möjlighet.

Givetvis ställer sig saken alldeles icke tryggare, när en s. k. intressetvist
uppstått. Naturligtvis spelar en enhällig rådsrapport mycket stor
roll —• såsom bevis för att den, som handlar däremot, riskerar att få
stormakterna emot sig. Blir rådets beslut åter icke enhälligt, så knyter
sig intresset först till frågan, vilken ställning stormakterna intagit
och hur de eventuellt fördelat sina sympatier. I varje fall skola nu förbundets
medlemmar enligt själva akten lia »rätt» tre månader efter beslutet
»att handla så, som de anse nödvändigt för rättens och rättvisans
hävdande». Vad som under föregående rubriker har utvecklats måste
giva vid handen, att detta icke är något annat än hela den rådande
rättsfredstankens bankruttförklaring. För övrigt är det givetvis föga
troligt, när verklig krigsfara föreligger, att en part bryr sig örn att respektera
tremånader sfristen eller att ens avvakta f redsprocedur en, utan
att han i stället omedelbart »hävdar rätten och rättvisan», ehuru han

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

enligt iörbnndsakten icke har »rätt» därtill. I avseende å icke mindre
»rätts-» än intressetvister bör överhuvud ihågkommas, att —- så snart
frågan om en krigisk »lösning» har verklig aktualitet — militär-tekniska
synpunkter kunna draga ett streck över förbundsaktens hithörande artiklar.

Lägges nu härtill den förut påpekade »tillåtligheten» enligt själva förbundsakten
av kring till »lösandet» av s. k. inre frågor, så inses redan
av det sagda att förbundsinstitutionen näppeligen kan åberopas såsom,
grund för påståendet, att möjligheterna för ett europeiskt krig numera
vore avsevärt mindre stora än tillförene.

Otvivelaktigt utgör stiftandet av nationernas förbund en märklig tilldragelse
i folkens historia. Missuppfattar icke förbundet sin kallelse,
kan det göra stort gagn, varom några antydningar i slutet. Men entusiasmen
på sina håll inom förbundet självt för dess kapacitet synes ha
inverkat på balanssinnet, såsom tydligt framgår av en av förbundssekretariatet
nyligen utgiven publikation angående förbundets verksamhet.
1 Med rätta betraktas här biläggningen av den grekisk-bulgariska
konflikten (1925) genom förbundsrådets funktion såsom ett bevis på förbundets
stora betydelse. Men denna betydelse överdrives omättligt genom
det sätt, varpå man antyder, att örn förbundet existerat tidigare,
så skulle kanske även världskriget lia kunnat förebyggas. En sådan antydan
måste anses ligga i den jämförelse, som göres genom framhävande
av följande 6 punkter, vilka skulle haft tilämpning vid 1925 års konflikt
men icke vid konflikten 1914 före världskrigets utbrott:

»1. Båda parterna voro bundna av fördrag (art. 12 i förbundsakten)
att icke gripa till krig.

2. Det fanns en organisation, vars plikt det var att påminna dem
örn denna förbindelse.

3. Denna organisation var i stånd att skrida till aktion. (Dess ständiga
personal erfor faran genom vanliga nyhetskanaler. Inom några
timmar därefter följde en appell från bulgariska regeringen, som omedelbart
vidarebefordrades av generalsekreteraren till rådets president.)

4. Rådet koncentrerade sig på uppgiften att försäkra sig om fientligheternas
omedelbara upphörande, därmed skiljande åt konfliktens
omedelbara orsaker (determining causes) och dess bakomliggande orsaker
(predisposing causes). Det är knappast nödigt att påminna örn att
denna distinktion icke stod klar för det allmänna medvetandet 1914.

5. I sin fortsatta aktion uppehöll rådet denna distinktion genom att
till operationsplatsen skyndsamt avsända experter, kvalificerade för att,
och blott instruerade att, taga befattning med problemet att åstadkomma
fientligheternas upphörande.

6. När fientligheternas upphörande tryggats, gjordes tvistens omständigheter
till föremål för vidare undersökning av en annan grupp av
experter, kvalificerade för den uppgiften.»2

1 Ten years ol world co-operation, 1930.

3 Översättning från Ten years of world co-operation 1930, s. 33 f.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 53

Det torde utan överdrift kunna sägas, att denna »jämförelse» är den
rena meningslösheten, uteslutande som den gör just de synpunkter, som
otvivelaktigt här hava betydelse. Dessa äro bland annat följande:

1. Grekisk-bulgariska konflikten utbröt endast relativt kort tid efter
världskriget, då faktiskt — såsom utredningen gav vid handen — ingendera
staten var allvarligt hågad bekriga den andra.

2. Konfliktsorsakernas vikt i fallet Grekland/Bulgarien (varom se Utrikesd:s
blåbok rörande N. F. för år 1925, s. 20 ff.) var, jämförd med
kraften i den spänning, som utlöste sig i världskriget, snarast som en
mygga i förhållande till en elefant.

3. Vid den grekisk-bulgariska konflikten representerade förbundsrådet
en oerhörd, ja, en oemotståndlig makt över de tvistande parterna.
Man visste långt före nationernas förbunds existens, att de förenade
stormakterna i allmänhet skulle kunna, örn de så önskade, förhindra ett
krig mellan ett par småstater. En sådan övermakt över de först
tvistande parterna år 1914 var utesluten, eftersom dels ett hot mot Österrike-TIngern,
självt en stormakt, ofelbart måste medföra, att ytterligare
en stormakt, Tyskland, ställde sig på dess sida, och dels kalkyleringarna
innefattade, åtminstone att Italien skulle förhålla sig neutralt. Såsom
de första krigsåren utvisade, innefattade emellertid icke ens koalitionen
Serbien—Ryssland—Frankrike—England—Italien någon absolut
makt höjd över Tyskland—Österrike-Ungern.

4. Sådana som förhållandena voro, skulle intet förbundsråd lia kunnat
omintetgöra den sistnämnda grupperingen. En enhällig rapport av
förbundsrådet skulle icke lia kunnat åstadkommas 1914. Därmed skulle
ju samtliga förbundsmedlemmar enligt själva akten ha haft full »rätt
att handla så, som de anse nödvändigt för rättens och rättvisans hävdande».
Men det var ju just denna »rätt», som hela världens folk till
det yttersta begagnade sig av i världskriget. M. a. o. världskriget vilade
på en anticipering av denna för b linds aktens princip.

5. Till sist måste också opponeras mot förbundssekretariatets jämförelsepunkt
nr 1. Tysklands beslut att deltaga i kriget hnplierade beslutet
att bryta fördraget angående Belgiens neutralitet. Det är sålunda
icke riktigt att framställa saken så, som örn icke kriget från
Tysklands sida vore »förbjudet» i fördrag. Förbundssekretariatets jämförelsepunkt
nr 2 är även haltande. Visserligen fanns 1914 ingen förbundsorganisation
och visserligen erinrades kanske Österrike-Ungern
och Serbien icke direkt örn sina plikter emot krig — vilket ju varit malplacerat
eftersom båda just voro i färd med att genom krig hävda sina
rättigheter —• men de mest energiska vädjanden att i godo söka slita
tvisten gjordes, framför allt från Englands sida. De återstående 4 punk -

54 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

terna i förbundssekretariatets jämförelse bliva efter det nyss här förut
framhållna utan allt intresse.1

Sådana försköningar av förbundets kapacitet, som innefattas i den
nu kritiserade jämförelsen mellan situationerna 1914 och 1925, kunna,
örn de naivt och okritiskt godtagas av de små staternas styrelser, bliva
ödesdigra för dessas utrikespolitik. Samma optimistiska syn på förbundets
fredsverkande förmåga framträder lyckligtvis icke i den »internationellträttsliga»
undersökning, som ingår i 1930 års officiella svenska
försvarsutredning. Hur angelägen än man här varit att erkänna framstegen
genom nationernas förbunds tillkomst och den därefter skedda utvecklingen,
nödgas man dock framhäva, att betydelsen av dessa framsteg
i stor utsträckning är beroende på subjektiv inställning. I sådant avseende
heter det i utredningen bland annat följande:

»Nationernas förbunds betydelse för världsfredens upprätthållande
måste dock alltid främst bliva beroende på det värde och det inflytande,
som de skilda medlemsstaterna vilja tillerkänna denna internationella
institution. Förbundsaktens bestämmelser äro så vagt avfattade, att den
goda viljan inom deras ram kan infoga snart sagt vilka fredsbevarande
åtgärder som helst, och samtidigt i många stycken så ofullständiga och
oklara, att den, som så finner med sina intressen förenligt, utan större
svårighet skall kunna finna de kryphål, som må befinnas för hans syften
behövliga. I stor utsträckning blir därför den framtida utvecklingen
beroende på den anda, i vilken förbundsakten kommer att tilllämpas.
— Det torde knappast kunna förnekas, att för närvarande i världen
och särskilt i Europa en stark fredsvilja gör sig gällande. Efter
världskrigets förödelser och dess på det hela taget för samtliga ledande
europeiska länder övervägande negativa residtat är detta också helt naturligt.
Även utan ett Nationernas förbund skulle så antagligen hava
varit förhållandet. Men genom förbundets tillkomst har denna fredsvilja
fått sin naturliga verksamhetsram och en mera nationell inriktning
än tillförene. Endast utvecklingen under de närmaste tiotalen år
kan utvisa, huruvida denna fredsvilja kommer att hålla i sig, och örn
den är av den art och den styrka, att den kan avsätta resultat, som kunna
bliva beståndande för framtiden. — Även örn världskriget sålunda
å ena sidan efterlämnat en stark fredsvilja hos folken, har det å andra

1 Jag har härmed endast velat visa, att den av förbundssekretariatet gjorda jämförelsen
är fullkomligt vilseledande. Däremot har jag naturligtvis icke velat säga, att icke ett tidigare
inrättatj folkförbund verkligen skulle lia kunnat leda in den europeiska politiken i sådana
strömfåror, att världskriget skulle lia kunnat förebyggas. Därom är det meningslöst att uttala!
annat än en erinran om, att den effekten icke skulle lia uppnåtts genom rättighetschimären
och dess hävdande genom sanktionshotet. Utan vad som då framför allt skulle
ha’ haft betydelse, vore det förtroendefulla utbytet av planer, önskningar och rådslag, varigenom
intressena kunnat jämkas, ävensom, såvitt politiska spänningar icke kunnat förebyggas,
ett förlikningsförfarande, icke byggt på rättvisechimären och fritt från allt sanktionshot.
Och det kan tilläggas, att ett folkförbund före världskriget skulle lia befunnit sig i ett vida
förhoppningsfullare; läge än det, som nu faktiskt inrättats. Vad som särskilt försvårar det
nutida nationsförbundets fredsgagnande verksamhet är just, såsom nedan skall närmare motiveras,
världskriget och vissa dess konsekvenser, vilka av förbundet upptagits såsom grundläggande
och för dess aktion bestämmande rättsprinciper.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

sidan frammanat vissa särskilda orosanledningar och konfliktämnen, som
i detta sammanhang icke få förbises. Vissa av fredernas bestämmelser,
såväl i territoriellt som i andra avseenden, hava i stället för att mildra
snarare ökat oron och osäkerheten i Europa. Den utarmning och förstörelse,
som följt i krigets spår, har i åtskilliga länder medfört statsrättsliga
och sociala omvälvningar icke alltid ägnade att verka i fredsbevarande
riktning.»1

Såsom här antytts, är den fredsvilja, som framträder nu efter världskrigets
utpumpning av krafterna och så länge det egentliga Centraleuropa
är praktiskt avväpnat, icke av något intresse för bedömande av
framtida freds- eller krigsmöjligheter i Europa. Vad som däremot har
det allra största intresse, det är de nya orosanledningar och konfliktämnen,
som världskriget frammanat och som »i stället för att mildra
snarast ökat oron och osäkerheten i Europa». Även i beaktande av allt
vad den officiella utredningen erkänner örn betydelse för freden av
förbundsaktens förhandlingsordning och »det rastlösa arbetet i Genéve
på de politiska, ekonomiska, sociala och humanitära områdena», giver
denna utredning själv ovillkorligen det intrycket, att faran för ett europeiskt
krig i framtiden åtminstone icke vore mindre nu, än den var
t. ex. ett tiotal år före världskriget. Det synes mig dock icke kunna
sägas, att man i utredningen gått till någon överdrift i sina farhågor.
Tvärtom synes det, som örn man varit allt för optimistisk, när man,
såsom skett, uttalat sig för möjligheten av att en icke nödtvungen Medsända
skulle kunna spira upp under de närmaste decennierna i skyddet
av nationernas förbund och därtill knuten verksamhet. Håller man sig
till de fakta, som äro tillgängliga, så förefaller det ytterst osannolikt, att
en sådan utveckling komme att ske, utan att den föregåtts av en omläggning
av vissa grundlinjer i förbundets allmänna ståndpunkt. Man behöver
i sådant avseende blott beakta tillgänglig erfarenhet från folkens
historia å ena sidan samt å andra sidan t. ex. Tysklands behandling i
Versaillesfreden, särskilt i fråga örn skadestånd och vissa landavträdelser.
Dessa senare måste ses mot bakgrunden av förbundsaktens 10 §,
där »förbundets medlemmar förplikta sig att respektera och att gentemot
alla yttre angrepp upprätthålla förbundets samtliga medlemmars
territoriella integritet». Den nya gränsregleringen avskär Tyskland
från betydande hjälpkällor, vilka landet redan före kriget fann nödiga
för sin ekonomi. För att landet efter den ekonomiska utsugning, som
skett och alltjämt sker, skall åter kunna komma i ett normalt läge, blir
behovet av dessa förlorade hjälpkällor av väsentligt ökad betydelse.
De komma förr eller senare att för landet självt framstå såsom absolut
oumbärliga. Det är icke tänkbart, att Tyskland i all fortsättning skall
kunna finna sig i en roll — olik alla andra »suveräna» staters att endast
tiga och lida. 10 § i förbundsakten, som nu utgiver sig för att

1 Statens otf. utr:r 1930:12, s. 38.

56 Motioner i Andra kammaren, Nr 2y.

rättsligen stadfästa denna kringskärning av gränserna, blir under dessa
omständigheter till en indirekt utmaning mot hela folket. Denna tanke,
att den besegrade för evigt skulle vara fastlåst inom de snäva gränser,
som segraren tillmätte honom, var mycket förklarlig vid tiden för fredsslutet.
Men uppehållandet alltjämt av en sådan tanke, liksom överhuvud
hela det ekonomiska trycket på Tyskland, innebär en visserligen
tyst, men dock fruktansvärd utmaning av det europeiska kriget.

Vi lia angående Tysklands framtid näppeligen anledning räkna med
annat, än att detsamma till sist skall stå fritt och färdigt för deltagande
såsom andra staters jämlike i den allmänna konkurrensen. Att den hittillsvarande
politiken mot landet skulle fullföljas på ett sådant sätt, att
nationens fulla tillfrisknande aldrig eller icke inom en överskådlig
framtid skulle bli verklighet, torde få betraktas, om icke såsom ett tomt
tankeexperiment, så likväl som något, vilket man önskado blott vore
ett sådant. Under alla omständigheter måste vi nu räkna med, att Tyskland
i sinom tid åter skall befinna sig i situationen att kunna fritt utveckla
sina möjligheter. Därmed reser sig frågan, örn landet därvid
skall kunna nöja sig med den gränsutstakning, som gjorts i Versaillesfreden.
Att bestämt besvara denna fråga jakande vore kortsynt. Hur
går det nu inom en stat, örn en viss klass finner sig inringad och saknar
möjlighet att tillgodose sina nödiga behov? Är fredsvägen stängd
för åstadkommande av förbättrade villkor, d. v. s. finnes intet parlament,
så sammansatt att en ändring i förhållandena kan åstadkommas
på lagstiftningens väg, då bryter sig den ifrågavarande klassen förr eller
senare med en mer eller mindre våldsam revolution ut ur inringningen.
En klassutjämning på lagstiftningens väg är oundgänglig, örn freden
inom en stat skall kunna bevaras. På analogt sätt förhåller det sig mellan
staterna. Maktutjämningar i godo bliva också här nödvändiga, örn
freden skall kunna bibehållas. Man frammanar kriget, örn man söker
här en gång för alla lägga absoluta band på en viss maktfördelning.
Enligt förbundsakten, som nu skall vara Sveriges fredstillit i ersättning
för dess sanktionsplikter, skall fredsvägen för en maktutjämning
till Tysklands förmån vara definitivt stängd. Därmed återstår för landet
ingen annan utväg ur instängdheten än »revolutionen», d. v. s. försöket
att med vapenmakt tilltvinga sig vad dess egen befolkning endast anser
vara sina oförytterliga, kränkta rättigheter.

Har man nu detta oaktat tron på fredens bevarande, så kan dylik icke
bero på annat än en tillit till förbundsaktens rättsliga kraft, stödd som
denna är på snart sagt hela världens sanktionsplikter. Denna tillit vilar
dock på lösa sanden. De, som ha sådan tillit, tänka icke synnerligen
djupt. De nöja sig med det närvarandes omedelbara intryck. Tiden för
de nyssberörda tendensernas mera öppna framträdande är ännu icke kommen.
Spänningen är ännu blott potentiell. Därför kan det nu förefalla,
som om förbundsakten medförde en verklig trygghet i fredsavseende.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 57

Alltsammans är emellertid endast ett sken, beroende på att Tyskland
ännu icke är i den situation, att det öppet kan visa vad det vill; ja,
landet ''är kanske ännu icke självt klart medvetet örn, vad det innerst
inne i verkligheten vill. Så länge situationen är sådan, kunna de falska
rättsföreställningarna hävdas i fredspolitiken, tillsynes utan all skada.
Men örn intet göres till föi*ebyggande av vad som är i skeende, då skall
småningom den tid vara inne, då emot Versaillesfredens rättsliga chimär
skall resa sig en annan rättschimär, som kanske till sist skall få
en bättre resonans hos folken, enär den dock vilar på nödvändigheten
för en hel nation att skaffa sig en oumbärlig grund för sin existens.

Till denna nationens såsom absolut tänkta rättighet att leva kommer nu
också en lika absolut »rättighet» att hävda sig emot de »rättskränkningar»,
för vilka den anser sig lia varit utsatt. Vad betyda gentemot sådana krafter
förbundsaktens artiklar örn »förbud» mot krig? Ett papper, icke mera
värt än det, varå fördraget angående Belgiens neutralitet var skrivet!
Tinder hela denna tid, då man icke, tack vare dess för närvarande bristfälliga
resurser, haft någon aggressiv känning av Tyskland, har man närt
landet med ett gränslöst hat till annat land. Bet finns intet ägnat att
mera alstra hat och att häftigare underblåsa hämndens passioner än förödmjukelsen.
Och aldrig kan en nations förödmjukelse få mera ödesdigra
verkningar, än när den består i att inför hela världen stämplas såsom
rättsligen skyldig till en världsbrand, såsom anstiftare till olyckor
för hela mänskligheten, såsom en brottsling den där rest sig upp emot och
kränkt den mellan folken rådande moralen. Driften hos ett folk att söka
med segerrika vapen utplåna sådan skam och hämnas sin kränkta ära
skall underblåsa dess passionerade iver att hävda sin absoluta »rättighet»
att som andra folk leva med i solen och att för den skull spränga de »rättskränkande»
band, som fjättra dess existensmöjligheter. Dylika tendenser
skola icke kunna hämmas, med mindre det från de ledande statsmännen i
handling visas, att tyska folket lika väl som varje annan nation kan gå
sin väg framåt utan att känna brottslingens förödmjukande pariasmärke
såsom ett band på sin existens. Insikten örn det vidskepliga i, att ett
helt folks moraliska förödmjukelse och därefter anpassade behandling i
materiella ting läte rättfärdiga sig såsom vedergällning för handlingar,
begångna av en till antalet försvinnande liten grupp av styrande personer
— insikten därom skall småningom bliva allmän och åtminstone på sina
håll leda förbundsaktens sanktionsplikter i en riktning motsatt den föreskrivna,
när detta folk en gång känner sig nog starkt att resa sig för att
hävda sina »rättigheter» att existera och att hämnas alla »rättskränkningar»
och »oförrätter». Antag att detta kunde ske i morgon dag! Är det
otänkbart, att en gruppering mellan Tyskland och vissa andra stater genast
vore given? Och hur skulle icke en sådan gruppering inverka på
sanktionsplikternas inriktning! Nog skulle de europeiska folken komma
med i kriget. Men på vilken sida? Den frågan finge nog besvaras olika

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

lör olika stater. — Också antaget emellertid att Tyskland, när det funne
sin tid kommen, icke erhölle några bundsförvanter utan hotades av all
världens sanktioner; det skulle kanske dock till sist hellre gå under i en
ojämn kamp än se sin »ära» och sina »rättigheter» trampade under fotterna.
För övrigt, hur vet man, att den kampen måste bli så ojämn? Vad
en så folkrik nation — känd för sin målmedvetna energi, sin naturvetenskapliga
uppfinningsrikedom och sin organisatoriska förmåga samt bragt
till förtvivlans brant — vad en sådan nation icke i framtiden skulle kunna
åstadkomma av giftiga gaser och gigantiska förstörelseredskap, vilka
skulle bringa allmän död åt hela arméer och städer, ja över stora landsträckor,
sådant torde vara säkrast att icke profetera något örn. Efter
ett sådant Ragnarök — frammanat av denna olyckliga folkrättspolitik —
bleve det kanske omöjligt att längre tala örn segrare och besegrade!1 Att
Tyskland är så gott som avrustat kan såsom invändning mot det sagda
icke tillmätas någon större betydelse. I sådant avseende hänvisar jag till
min anmärkning här ovan (s. 36) angående den nutida krigsindustriens
och militärteknikens möjligheter och avrustningens därmed sammanhängande
otillräcklighet mot krigsfaran.

Återigen upprepar jag, att en värdering av själva handlingssättet mot
Tyskland efter världskriget ligger fullständigt utanför min argumentation
och min framställning överhuvud. Världskriget drog faktiskt detta handlingssätt
med sig. Men det är nu av vikt för Sverige liksom för alla folk
att så mycket som möjligt se den genom handlingssättet ifråga uppkomna
situationen i ansiktet. Detta är för bedömande av vår ställning i nationernas
förbund, särskilt innebörden av våra »sanktionsplikter», en nödvändighet.
Jag har dels i allmänhet, dels genom att rikta uppmärksamheten
på nämnda särskilda situation sökt visa, att alla faktiska grunder
saknas för uppfattningen, att faran för ett vår neutralitet påfrestande
europeiskt krig numera, genom inrättandet av nationernas förbund, vore
mindre än tillförene. Under dessa omständigheter måste det stå fast, att
våra sanktionsåtaganden faktiskt innebära den rena äventyrlighetspolitiken,
huru mycket de än från vår sida kunna ha skett i helt annat syfte,
nämligen att öka vår trygghet.

Emot det nu sagda kan icke göras gällande, att Sverige i vederlag försina
sanktionsåtaganden dock hade vunnit den stora fördelen, att gentemot
angrepp från en stormakts sida vara skyddat genom den allmänna
sanktionsplikten. Såsom jag förut antytt, måste ett sådant sätt för vårt
indragande i krig med hänsyn till det europeiska politiska läget, såvitt det

1 Härmed är självfallet intet påstått angående den närvarande politiken i Tyskland. Jag
har endast hävdat vissa sannolika utvecklingslinjer, som måste anses naturligt framsprungna»
enligt all historisk erfarenhet, ur den befintliga objektiva situationen. För övrigt gjorde
lag dessa uttalanden redan för 7 år sedan. Se min »Folkrätten och Genévepolitiken*. 1924,
s. 63 ff.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 59

kan överskådas, anses såsom mindre sannolikt. Men låt oss likväl se, vad
vi verkligen vunnit i avseende å skydd mot dylika angrepp. Man menar
väl nu först, att den allmänna sanktionsplikten skulle verka i riktning av
att förebygga ett sådant krigsutbrott. Finnes nu verkligen ett djupare
intresse hos en stormakt att företaga ett angrepp mot oss, så måste medvetandet
örn faran därav, genom sanktionssystemet, för stormakten ifråga
närmast leda därhän, att dess utrikespolitik före angreppet söker sig in
i sådana spår, att sanktionssystemet, när det gäller, spränges. I det föregående
har just visats, att detta system vilar på en så vansklig grund, att
det intet förmår gentemot det statsintressenas spel, för vilket den europeiska
situationen nu och för en oöverskådlig tid framåt erbjuder den bästa
jordmån. Det finns ingen grund för antagandet, att något så osäkert fungerande
som detta sanktionssystem skulle erbjuda oss större garantier
utifrån mot ett stormaktsangrepp, än vi hade redan före folkförbundets
tillkomst.

Man har därför att granska situationen, i händelse vi verkligen blivit
angripna av en stormakt. Nu äro två möjligheter tänkbara. Antingen
komma sanktionsplikterna att i utförandet stanna vid vissa icke-krigiska
handlingar gentemot angriparen. Detta är visserligen osannolikt, vilket
framgår av det föregående. Skulle emellertid så ske, hade vårt land ingen
väsentlig hjälp därav. Eller också komma sanktionerna att i utförandet
innebära ett bekrigande av angriparen. Vare sig nu emellertid angriparen,
såsom nyss yttrats, lyckats förbereda en motkoalition eller icke, står
världskriget för dörren. Även i senare alternativet måste detta, att en
stormakt skall allmänt bekrigas, innefatta en sådan eventualitet. Och inför
hotet därav råka de sanktionspliktiga makterna i läget att nödgas avgöra
frågan ur synpunkten av sina egna livsintressen, vilka nu stå på spel.
Att i sådana fall en stat icke känner sig bunden av några »folkrättsliga»
förpliktelser eller att den i vart fall är kompetent att bortförklara dem,
det ådagalägges av världskriget och krigshistorien överhuvud. Det framgår
också av den utredning, som här givits av »folkrättens» karaktär.
Skulle därför verkligen sanktionspliktiga makter militäriskt rycka fram
till vår undsättning emot angreppet på oss, då betydde detta, att de funnit
situationen sådan, att det trots det inbrytande världskriget bäst överensstämde
med deras egna intressen att ställa sig på vår sida. Med andra
ord, ställningen är densamma, som om inga sanktionsplikter förelåge.

Sanktionssystemet fungerar synnerligen väl - på papperet. Det fungerar
utmärkt även i praktiken, men endast såvitt det hotar småstater, vilka
råkat i en utanför stormakternas intressesfär liggande konflikt. Man
borde lära sig förstå detta och begränsa sin optimism härtill. För befogenheten
i denna anmärkning behöver jag endast hänvisa till den omåttlighet
i tilliten till förbundets kraft, som framträdde i den här förut (ovan
s. 52 fl''.) kritiserade, av förbundssekretariatet självt gjorda jämförelsen
mellan konflikten före världskriget och den grekisk-bulgariska konflikten

Motioner i Andra kammaren. Nr 29.

1925. Så snart en stormakt är fast besluten att skrida till aktion, då rubbas
ofelbart förutsättningarna för hela förbundsorganisationen. Förbundsrådet
i en sådan situation och förbundsrådet i en enkel grekisk-bulgarisk
konflikt är helt enkelt till kvaliteten skilda institutioner — fastän
detta icke står skrivet i förbundsakten.

Slutanmärkning.

Den föregående framställningen skulle fullkomligt missförstås, örn däri
inlades ett avståndstagande från tanken att genom ett nationernas förbund
söka motarbeta krigsorsaker och befrämja fredsmöjligheterna i världen.
Som jag redan tillåtit mig nämna, är det icke otänkbart, att ett i tid
inrättat folkförbund skulle lia kunnat förebygga världskriget.1 Folkförbundets
fredsgagnande betydelse beror dock helt och hållet på de principer,
som äro bestämmande för förbundets politik. Det nuvarande folkförbundet
faller under kritik med hänsyn till tvenne dess fundamentala
principer. Det måste söka arbeta sig bort ifrån en av sina utgångspunkter,
nämligen att den fortsatta fredspolitiken skall vara ovillkorligt bunden
vid det läge, som tillskapades genom världskriget. Särskilt är det nödvändigt,
att initiativ från annan sida än Tyskland tages till förhandlingar
i syfte att undanröja det tillstånd, som efter vad jag förut påpekat,
måste utgöra en stark källa till oro för den europeiska freden. Det närmare
härom faller utanför denna framställning. Vidare är det nödvändigt,
att man övergiver principen örn en allmän sanktionsplikt för förbundets
medlemmar. Detta är en frontförändring, som, i olikhet med den föregående,
Sverige omedelbart torde kunna inrikta sig på att åstadkomma.
Dessa sanktioner skola ju, det är otvivelaktigt, ha sin förebild i de rättsliga
reaktioner, särskilt straffet, som tillhöra det inomstatliga rättmaskineriet.
Vad som utmärker straffet är emellertid, att det i det stora hela sett verkar
med sådan precision, att man kan säga, att det praktiskt taget innefattar
en opartisk tillämpning av en objektivt bestämd ordning. Ja, i det
allmänna medvetandet framstår straffpåföljden såsom nära nog med naturlags
nödvändighet förbunden med de bestraffade handlingssätten. Av
vad jag utvecklat angående folkrätten, jämförd med den inomstatliga
rätten, följer, att denna tro på krigssanktionerna såsom på något sätt analoga
med rättsreaktionerna inom en kulturstat är falsk. Krigssanktionerna
äro alls icke att förlikna vid några rättsreaktioner. De påminna då
hellre örn den terror, som hos vilda, ytterst primitiva folkslag utövas genom,
ur vår synpunkt, rent godtyckliga skräckinjagande handlingar. Men
ett sådant »straff» hos vildarna är dock i visst avseende mindre oförnuftigt
än krigssanktionerna, ty i förra fallet blir det dock så tillvida ett »straff»
och icke blott det rena slagsmålet, som den »straffande» förskaffat sig den

Se ovan s. 54 noten.

Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

nödiga övermakten, för att genomföra exekutionen. I viss överensstämmelse
därmed kan också sägas, att krigssanktionerna, såvitt stormakterna
därigenom hålla småstaterna i schack, äro nyttiga, i det att de kunna
förhindra sådana isolerade krig som t. ex. mellan Grekland och Bulgarien.
Därför kan det starkt ifrågasättas, huruvida icke stormakterna även i
fortsättningen borde efter vissa principer åtaga sig sanktionsplikter. Också
den frågan lämnas emellertid därhän i denna framställning. Men vad
som måste orubbligt stå fast, det är, att småstaternas sanktionsplikter
icke kunna annat än lända dem själva till den allra största fara.

För småstaterna är det av vikt, att de utan några som helst sanktionsåtaganden
kunna få vara med i nationernas förbund och åtnjuta det skydd,
som ett regelbundet (skilje)doms- eller förlikningsförfarande (med eller
utan för vissa fall åtagna sanktioner från stormakternas sida) kan erbjuda.
Att örn möjligt alla världens nationer överenskomma att låta varje
allvarligare konflikt hänskjutas till internationell förhandlingsprocedur
är naturligtvis av betydelse och i varje fall det enda, som för närvarande
överhuvud taget i verkligt fredsgagnande syfte kan åstadkommas. Det
allmänna moraliska trycket på en stat att fullgöra en sådan överenskommelse
blir alltid en press av större eller mindre styrka, som motverkar
överenskommelsens brytande. Den moraliska betydelsen av att icke åsidosätta
»folkrättsliga förpliktelser» erhöll åtskilliga bekräftelser under
världskriget. Hade Tyskland icke brutit fördraget angående Belgiens
neutralitet, hade dess ställning i världen efter kriget blivit en helt annan.
Häri ligger givetvis ingen motsägelse till vad jag förut hävdat. Jag har
aldrig bestritt de moraliska eller rättsliga föreställningarnas betydelse på
det internationella området. Tvärtom har jag sökt visa, att de verka på
både gott och ont. Men jag har hävdat, att de i förra avseendet intet äro
att bygga på, särskilt icke när hos makthavande stater varandra motsatta
intressen komma med i spelet. Fördragsbrottet angående Belgien är ånyo
ett utmärkt exempel. Genom detsamma utmanade Tyskland visserligen
övermakten emot sig. Men å andra sidan begicks det därför, att det enligt
Tysklands kalkyler var den nödvändiga förutsättningen för att förekomma
övermakten genom en snabb seger. Och hade tyskarna segrat, då hade
detta fördragsbrott icke längre legat dem i fatet, hur starkt brott det än
innefattade emot den »internationella moralen och fördragens helighet».
Alltså: en sak är att rättschimären och därmed förbundna moraliska föreställningar
utnyttjas, så långt det är möjligt, för fredsgagnande syften.
Men att inbilla sig att ett fördrag mellan förbundets medlemmar alstrade
plikter, vilkas fullgörande kunde i någon slags rättslig mening framtvingas
genom allmänna sanktioner, det är att fresta rättschimären utöver
bristning spunkten, det är att göra den sista villan värre än den första.
Sanktionsåtagandena måste begränsas till de situationer, då endast småstatsintressen
råkat i konflikt meri varandra. Men i dylika situationer äro

62 Motioner i Andra kammaren, Nr 29.

övriga småstaters sanktioner fullkomligt överflödiga. Allmänna sanktionsplikter
gentemot en stormakt åter betyda Ragnarök. Det särskilda
skydd mot varandra, som för stormakterna utöver ett allmänt fredligt internationellt
förfarande i vår tid kan ifrågakomma, torde lämpligast tillgodoses
genom särskilda fördrag, uppgjorda så mycket som möjligt i överensstämmelse
med ett fredligt folkförbunds anda.

Tag bort från förbundsakten eller begränsa i densamma på antytt sätt.
sanktionerna; inpassa i förbundsakten Kellogpaktens 1 och 2 artiklar;
behåll däri föreskriften att hänskjuta alla »rättsliga» konflikter, som parterna
icke finna sig i godo kunna lösa, till (skilje)domsförfarande; samt
inför i akten beträffande övriga för parterna själva olösliga konflikter
ett »bindande» förlikningsförfarande! En sådan förbundsakt torde giva
det mesta för freden, som överhuvud i ett sådant fördrag är möjligt att
åstadkomma. Väl kan den icke giva vad en viss kategori fredsvänner
tro kunna åstadkommas genom nationernas förbund. Men denna tro
är den rena utopien. Går man utöver en överenskommelse på basis av
nyss antydda allmänna linjer, så arbetar man direkt på explosionen;
man frammanar världskatastrofen.

Det är i synnerhet två misstag, som pläga begås vid bedömandet av
Kellogpakten. Det ena framträder i det gängse talet, att densamma
»egentligen endast» har psykologisk betydelse. Visst har den blott
psykologisk betydelse för freden. Men detta är den enda betydelse, som
i detta ämne överhuvud kan komma i fråga! Sanktionshotet har naturligtvis
också blott psykologisk betydelse. Det gäller just att få så starka
psykologiska faktorer emot kriget som möjligt. Och därvid har man
att beakta, att det moraliska tryck, som alstras av föreställningen örn
den rättsliga bundenheten av en sådan överenskommelse, till en viss
grad, såsom historien lär oss, verkar hämmande på fientligheter mellan
folken, under det att sanktionshotets fredsgagnande betydelse, såvitt
stormakterna icke vid tillfället äro eniga, många gånger örn uppväges
av dess fredsfarlighet, i det att detsamma till sist frammanar världskatastrofen.

Det andra misstaget angående Kellogpakten ligger däri, att man ävlas
att inarbeta dess tanke i den nuvarande sanktionsbetonade förbundsakten.
Man förbiser därvid, att denna senare bryskt svär emot hela
Kellogpaktens intensiva fredsidé, som kan uttryckas så: fred till varje
pris och återigen till varje pris! Att förfuska denna idé till: fred. eller
världsbrand!, det är icke en förfuskning; det är att döda fredsidéen.

På grund av det anförda och med hänsyn till vissa omständigheter,
som det skulle ha fört för långt att här utveckla, tillåter jag mig formulera
min hemställan sålunda,

Motioner i Andra kammaren, Nr 29. 63

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla om verkställande av en allsidig utredning av
frågan, under vilka förutsättningar Sveriges regering
borde göra en framställning hos nationernas
förbund örn sådan ändring i förbundsakten, att vårt
land — med i övrigt bibehållen ställning såsom medlem
av fordrandet — befriades från alla s. k. sanktionsplikter,
vilka kunde leda till landets indragande
i krigiska förvecklingar, åtminstone under den
följd av år, som dels ännu icke de nationella rustningarna
nedbragts till det minimum, som kan vara
erforderligt för världsfredens uppehållande, och dels
ännu icke en ny tidsanda, möjliggörande världsfredens
uppehållande på dylikt sätt, hunnit bemäktiga
sig människorna.

Stockholm den 19 januari 1931.

V. Lundstedt.