Motioner i Andra kammaren, nr 290 (Motion 1954:290 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

Nr 290.

Av herr Pettersson i Dahl m. fl., angående den framtida utformningen
av närings- och bebyggelsestrukturen i landet.

Den allt starkare koncentrationen av bebyggelse och näringsliv till några få
stortätorter medför mycket allvarliga olägenheter såväl för den alltmer sammanträngda
tätortsbebyggelsen som för de alltmer uttunnade glesbygderna.
Dessa problem har i olika avseenden blivit föremål för statsmakternas uppmärksamhet,
och en del åtgärder har vidtagits i syfte att råda bot på de mest
framträdande olägenheterna, inte minst vad beträffar de sociala förhållandena
i såväl storstäderna som glesbygderna. Man kan erinra om de beslut
som fattats rörande bostadspolitikens utformning, bebyggelseplanering, lokaliseringsplanering
och jordbruksplanering. Det synes oss emellertid stå klart,
att någon tillfredsställande lösning av dessa problem inte kan vinnas, förrän
frågan om samhällets bebyggelse- och näringsstruktur tages upp till diskussion
i hela sitt sammanhang.

Befolkningsomflyttningen från landsbygden till städerna och de övriga tätorterna
har under senare tid varit av betydande omfattning. Befolkningsutvecklingen
i vårt land framgår av följande sammanställning:

Antal invånare

År Landsbygden Städerna

1900 4 032 490 1 103 951

1910 4 154 803 1 367 600

1920 4 161 378 1 743 111

1930 4 146 316 1 995 875

1940 3 990 520 2 380 912

1950 3 764 127 3 282 793

1953 3 704 835 3 445 771

Landets 133 städer hade vid den preliminära sammanräkningen vid det senaste
årsskiftet 3 494 044 invånare.

Den ovanstående sammanställningen utgör emellertid inte i och för sig
något exakt mått på befolkningsomflyttningens omfattning. Hänsyn måste
nämligen tagas till att städernas befolkningstillväxt delvis har sin grund i
inkorporeringar av kringliggande landsbygdskommuner. Å andra sidan måste
emellertid uppmärksammas, att en betydande befolkningsutflyttning även
äger rum från den egentliga landsbygden till köpingar och municipalsamhällen.
Köpingarna uppvisade 1952 eu folkökning av 15,20 promille, municipalsamhällena
en folkökning av 9,99 promille, medan den övriga landsbygden

1 Bilxang till riksdagens protokoll 19C>4. 4 samt. Nr 290.

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

under samma år fick sin befolkning minskad med 0,91 promille. De 260 köpingarna
och municipalsamhällena i vårt land hade den 1 januari 1953 en
folkmängd av 617 572 personer.

Landsbygdens flyttningsförluster, som i utpräglad grad varierat efter det
allmänna konjunkturläget, framgår av följande tabell, hämtad ur Gösta Ahlbergs
avhandling »Befolkningsutveckling och urbanisering i Sverige 1911—
1950»:

År	Nettout- flyttning	År	Nettout- flyttning
1930 ....	____ 23 700	1947 ....	---- 29 000
1933 ....	---- 7 400	1948 ____	____ 17 800
1937 ....	____ 33 400	1949 ____	. . . . 20 800
1940 ....	____ 13 900	1950 ____	____ 23 900
1946 ....	. . . . 40 000	1951 ____	. .. . 28 000

Mot befolkningsuttunningen på landsbygden svarar, såsom framhållits, i
motsvarande grad en befolkningskoncentration till städer och övriga tätorter.
Städernas folkmängd, som 1943 utgjorde 2,6 milj. människor eller 19,90 proc.
av landets befolkning, hade år 1953 vuxit till 3,4 milj. människor eller 48,19
proc. av den totala befolkningen. Denna befolkningsrörelse har särskilt koncentrerats
mot de stora städerna, vilket belyses av följande sammanställning: Folkmängd

i de större städerna 1943—1952

	1943	1946	1949	1952
Stockholm .......	..... 643 179	690 108	733 615	761 787
Göteborg .......	..... 290 494	325 563	349 145	363 000
Malmö .........	..... 163 116	176 659	189 232	198 645
Norrköping .....	..... 73 564	80 228	84 035	87 451
Hälsingborg .....	..... 64 040	69 051	71 151	71 999
Örebro .........	..... 56 989	61 492	65 690	68 753
Uppsala .........	..... 41 779	48 725	61 539	65 841
Västerås.........	..... 42 707	51 034	57 824	63 633
Borås ...........	..... 50 541	53 494	57 043	59 712
Linköping .......	..... 45 664	49 258	53 232	57 585
Eskilstuna.......	..... 43 546	49 421	52 742	55 474

Mest markerad har, såsom framgått, befolkningskoncentrationen till
Stockholm varit. Hela Stor-Stockholms folkmängd som vid 1950-talets ingång
uppskattades till inemot 970 000 personer, beräknas enligt den generalplan
för Stockholm, som framlades 1950, stiga till 1,1 milj. år 1960 och 1,3
milj. år 1970. Enligt den preliminära sammanräkningen vid årsskiftet hade
Stor-Stockholm 1 029 198 invånare, innebärande en ökning under 1953 med
9 247 personer, och det kan ifrågasättas, om inte folkmängdstillväxten tenderar
att bli starkare än som förutsatts i nämnda generalplan. Under år 1953
har visserligen befolkningstillväxten i Stockholm kännetecknats av en viss

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

stagnation, som delvis beror på en minskad inflyttning. Några definitiva
slutsatser om utvecklingstendenserna kan emellertid inte dragas på grundval
härav. Det måste nämligen stå klart, att bostadsbristen utgjort och fortfarande
utgör en kraftig broms på inflyttningen till Stockholm.

Malmö hade vid årsskiftet 202 316 invånare, en ökning under 1953 med
3 671 personer. Stor-Malmö beräknas ha drygt 225 000 invånare. Göteborgs
folkmängd utgjorde vid samma tillfälle 367 449 invånare, innebärande en
ökning under 1953 med 4 426 personer. Stor-Göteborg kan beräknas ha i det
närmaste 410 000 invånare.

Om utvecklingen fortsätter i samma riktning, kommer om 10 ä 15 år ytterligare
ett antal städer att överskrida folkmängdstalet 100 000.

Befolkningsomflyttningen har emellertid, såsom understrukits, varit av
större omfattning än som framgår av befolkningssiffrorna från den administrativa
indelningen. Tätbebyggelsen i vårt land omfattade den 31 dec.
1950 i det närmaste 4,7 milj. människor, medan glesbebyggelsen räknade
ungefär 2,4 milj. människor. På den egentliga landsbygden är alltså endast
ungefär en tredjedel av landets befolkning bosatt. Denna befolkningsomflyttning
beror givetvis — med den näringsstruktur som landsbygden har
—- huvudsakligen på den utflyttning som äger rum från jordbruksnäringen.

Den i jordbruk med binäringar sysselsatta delen av befolkningen, som år
1940 utgjorde 31,9 proc., hade år 1950 nedgått till 23,4 proc. och minskas årligen
med 2 å 3 proc. Antalet företagare inom jordbruket har under femårsperioden
1945—50 minskats med cirka 5 000 per år. Hela jordbruksbefolkningen
utgjorde år 1945 2 008 000 personer, men år 1950 hade den gått ned
till 1 765 000 personer, vilket betyder en minskning med 243 000 personer.
Stadsnäringarna räknade år 1945 4 666 000 personer, men år 1950 var siffran
5 282 000 personer, alltså en ökning på 373 000 personer. Det måste understrykas,
att denna utveckling varit mera markerad under senare tid. Under
perioden 1931—40 var jordbrukets förluster till stadsnäringarna cirka
28 000 personer per år, men under perioden 1941—50 har jordbruket årligen
förlorat cirka 46 500 personer till stadsnäringarna. Det bör vidare uppmärksammas,
att denna befolkningsomflyttning från jordbruket från år 1930 mer
än tidigare koncentrerats till städerna på de smärre tätorternas bekostnad.

Med den ovan tecknade befolkningsomflyttningen har följt en snedvridning
i könsproportionerna. Sedan 1930-talet råder på landsbygden överskott
av män, medan en relativt stor övertalighet av kvinnor är utmärkande för
flertalet städer, särskilt de större. Enligt den preliminärt kända folkmängdsfördelningen
vid slutet av år 1952 var antalet kvinnor på 1 000 män på hela
landsbygden 939 och i städerna 1 084. Detta förhållande torde även framgå
därav att födelseöverskottet på landsbygden år 1952 var 4,68 promille och för
städerna 7,17 promille. För den egentliga landsbygden eller jordbruksbygden
är denna (utveckling givetvis ännu mer markerad.

Disproportionen i befolkningsfördelningen har medfört allvarliga olägenheter
såväl för de koncentrerade tätorterna som för glesbygderna.

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

Storstadssamhället.

Befolkningsanhopningen i de överdimensionerade stortätorterna har skapat
svåra problem för storstadsbefolkningens vidkommande och därmed
också för samhället. Stockholm liksom de öriga storstäderna brottas med
en betydande bostadsbrist. Av en undersökning som bostadsstyrelsen gjorde
under hösten 1953 framgick, att av totalantalet på 97 000 sökande utan
egen lägenhet var inte mindre än 62 procent bosatta i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Vid en sådan ytterligare befolkningsökning, som beräknats
enligt den ovannämnda generalplanen för Stockholm, kan ifrågasättas,
om det är möjligt att lösa detta problem på ett tillfredsställande sätt inom
överskådlig framtid. Det bör uppmärksammas, att Stockholms stad enligt vad
vi erfarit i sin generalplan reserverat mark för nya industriområden av betydande
storleksordning, varigenom man alltså medvetet eftersträvar att
ytterligare öka koncentrationen till huvudstaden.

Av den bostadspolitiska debatt, som hösten 1953 fördes i Stockholms stadsfullmäktige,
framgick, dels att man överväger att förflytta byggnadsarbetare
från andra orter för att kunna forcera bostadsproduktionen i Stockholm,
dels också att den för bostadsbyggandet exploaterbara marken i
Stockholms stad inom snar framtid kan väntas vara slut. Det sistnämnda
problemet söker man bemästra genom ökad bostadsproduktion i grannkommunerna
inom Stor-Stockholmsområdet. Det bör i detta sammanhang
uppmärksammas, att byggnadskostnaderna i Stockholm bl. a. till följd av
högre löner och högre omkostnader är åtskilligt högre än i andra städer.

1 omtbristen inne i storstaden har redan i stor utsträckning tvingat till
utflyttning till förortssamhällen av sovstadskaraktär — en utveckling som
framför allt för Stockholms vidkommande ytterligare måste komma att markeras
enligt det ovan tecknade läget. Inte minst härigenom får en bebyggelsekoncentration
som Stockholm och andra storstäder mycket stora trafikproblem
att brottas med. Avstånden mellan bostadsort och arbetsplats blir
stora. En stor del av storstadens befolkning måste tillbringa avsevärd tid
med att förflytta sig till och från arbetsplatsen, d. v. s. med ett improduktivt
resande. Spårvägar och tunnelbanor, gator och ledningar av olika slag
blir härigenom långa och dyrbara att finansiera. Varudistributionen blir sannolikt
särskilt kostnadskrävande. Trafiken i en sådan stad som Stockholm
går långsamt och ofta med svåra stockningar. Nödvändigheten av att avlasta
gatorna är ett motiv för nya tunnelbaneprojekt. Det pågående tunnelbanebygget
i Stockholm torde nu komma att kosta cirka miljarden kronor. Dyrbara
parkerings- och garageutrymmen måste iordningställas, över huvud
taget kan konstateras, att en storstadsbebyggelse kräver serviceanordningar
av sådan omfattning, att ett rationellt tillvaratagande av arbetskraften
försvåras. Det synes uppenbart, att en bebyggelsekoncentration som Stockholms
närings- och transportekonomiskt överskridit sitt optimum.

Därtill kommer, att storstadsmiljön knappast kan sägas ge individen de
bästa möjligheterna till en lyckosam personlig utveckling. Brottsligheten

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

är betydligt större i storstäderna än på landsbygden. Av de cirka 180 000
straff lagsbrott, som under 1952 kom till polisens kännedom, ägde cirka
36 000, eller 20 procent, rum i Stockholm, 18 000, eller 10 procent, i Göteborg
och 10 000, eller 5,5 procent, i Malmö. Särskilt har ungdomsbrottsligheten
visat sig vara ett svårlöst problem för storstäderna. Av en 1952 framlagd
utredning (SOU 1952: 5) framgick, att huvudparten av de fångar å
fångvårdens anstalter, vilka ådömts straff före fyllda aderton år, var från
de tre största städerna. Det torde också vara så, att det stjäls och lånas
förhållandevis mera bilar i storstäderna än i landsorten. De gängbildningar,
som är utmärkande för storstadsungdomen, medför ur samhällets liksom
ur individens synpunkt ofta svåra olägenheter. Av de 1951 för skyddsuppfostran
omhändertagna ungdomarna var 4 200 från städerna och 2 900
från landsbygden och av de för samhällsvård omhändertagna 16 800 från
städerna och 9 600 från landsbygden. Av fylleriförseelserna år 1951 begicks
32 356, eller 83,3 procent, i städerna och 6 491, eller 16,7 procent, på landsbygden.
På enbart Stockholm och Göteborg kom 5 259 resp. 5 024 sådana
förseelser.

I storstäderna tillmätes inte hemmet och familjen, som enligt vår uppfattning
måste utgöra grundvalen för vårt samhälle, samma centrala betydelse
som på landsbygden. Antalet äktenskapsskillnader var år 1950 i städerna
6 042 och på landsbygden 1 966, d. v. s. 185,7 resp. 52,3 per 100 000
invånare. Tillgängligt statistiskt och annat vetenskapligt material kan icke
ge något exakt besked om förekomsten av nevrosfall och förolyckade existenser
i storstäder och på landsbygd, men man kan hålla för sannolikt, att
storstadssamhället i det avseendet är en betydligt ogynnsammare miljö
för individen än landsbygdssamhället.

Glcsbebyggelsen.

Å stora delar av landsbygden har folkavflyttningen fortskridet så långt,
att det nödvändiga underlaget saknas för upprätthållande av den allmänna
standard, som är önskvärd i våra dagars samhälle. Ännu mindre finns det
förutsättningar för uppnående av den fortsatta standardhöjning, som måste
eftersträvas. Befolkningstalet är inte tillräckligt för att det skall bli ekonomiskt
möjligt att förse bygden med gemensamma anläggningar och service
av olika slag. Den befolkning, som stannat kvar i bygden, representerar
ett alltför klent skatteunderlag, för att skolundervisning, bibliotek och andra
gemensamma angelägenheter skall kunna ordnas på ett tillfredsställande
säll. Socialvården, särskilt ålderdomsvården, måste liksom skolväsendet
bli föremål för en centralisering, som ur bygdens och individernas synpunkt
inte är önskvärd. Handel, hantverk, kommunikationsföretag och andra serviceyrken
får ett alltför klent underlag för att kunna drivas i bygden. Vägarna
kan i en markerad glesbygd inte hållas i acceptabelt skick, och kommunikationerna
kan därmed icke heller ordnas på ett tillfredsställande sätt.
Det blir också alltför dyrbart all tillgodose bygden med tidsenliga samlingslokaler
och fritidsanläggningar. Kultur- och föreningslivet kan därför icke
utvecklas i önskvärd grad.

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

Den allmänna service, som för vår tids människor anses nödvändig, har
å stora delar av landsbygden ur kostnadssynpunkt blivit omöjlig att uppehålla.
Följden har blivit, att glesbygderna inte kunnat erbjuda den trivselmiljö,
som vår tids människor betraktar som önskvärd. Det är obestridligt
att ett visst befolkningsunderlag är nödvändigt för att de gemensamma anordningarna
i en bygd skall kunna anbringas på ett tillfredsställande sätt
och för att varor och tjänster skall kunna tillhandahållas befolkningen i
bygden rationellt. Då befolkningstalet sjunkit till en viss nivå, påskyndas
därigenom avfolkningen ytterligare, och därmed reduceras ännu mera bygdens
möjligheter att lösa sina problem. Denna utveckling har redan på ett
markant sätt framträtt å stora delar av landsbygden och måste för framtiden
inge de allvarligaste farhågor.

Det måste också understrykas, att den ovan påtalade disproportionen i
könsfördelningen innebär ett mycket allvarligt problem ur landsbygdens
synpunkt. Stora svårigheter uppstår för familjebildningen. Kvinnounderskottet
får delvis ses som en följd av ett alltför ensidigt näringsliv, som
inte kunnat ge kvinnorna tillfredsställande sysselsättningsmöjligheter, men
det torde också ha sin förklaring i att kvinnorna i större utsträckning än
männen funnit glesbygdernas svårigheter att skapa trivsel tryckande. Det
bör emellertid i sammahanget understrykas, att inte minst jordbruksnäringen
är i behov av kvinnans arbetsinsats. Uppmärksammas bör vidare, att
den pågående befolkningsomflyttningen medfört en ogynnsam åldersstruktur
för jordbruksbygden och den egentliga landsbygden.

Den ovan påtalade ensidigheten i näringslivet medför också den olägenheten,
att ungdomen får sämre möjligheter till yrkesval efter personlig läggning.
Detta ökar i sin tur benägenheten till flyttning. Vidare bör understrykas,
att orter med ensidigt näringsliv löper större risker ur konjunktursynpunkt.

Ur samhällets synpunkt.

Såsom ovan framhållits har den pågående befolkningsomflyttning, som leder
till en alltmer markerad överdimensionering av storstäderna och en allt
starkare uttunning av glesbygderna, mycket allvarliga konsekvenser ur individernas
och därmed ur hela samhällets synpunkt. »Hopskockningen» i
storstäderna synes oss, såsom vi framhållit, vara i hög grad irrationell. Det
måste därför ur samhällets synpunkt anses nödvändigt, att koncentrationen
av näringsliv och bebyggelse till storstäderna hejdas.

Det är naturligt att landsbygden kommer i centrum för intresset, då det
är den som får släppa till folkmaterialet. Man måste vara ense om att jordbruksnäringen
alltjämt är en grundval i vårt näringsliv. Ett bärkraftigt inhemskt
jordbruk är nödvändigt för tryggande av folkförsörjningen och därmed
ett beredskapsintresse av första ordningen. Man kan emellertid inte
tänka sig att ett sådant jordbruk skall kunna upprätthållas, om inte jordbrukets
folk får samma standard i ekonomiskt, socialt och kulturellt avseende
och samma trivselmöjligheter som andra yrkesgrupper. Såsom ovan

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

framhållits krävs det ett visst befolkningsunderlag för att man i en bygd
skall kunna skapa den trivsel och allmänna service, som anses nödvändig
och önskvärd. Ett livskraftigt jordbruk, som är ett primärt intresse ur samhällets
synpunkt, förutsätter alltså en levande landsbygd.

Den meningsriktning, som vi representerar, har vid upprepade tillfällen
understrukit, att befolkningsomflyttningen från landsbygden till storstäderna
måste hejdas. Det är enligt vår uppfattning nödvändigt att snara och
effektiva åtgärder i detta syfte vidtages. I stora delar av landsbygden är
befolkningstalet nu så lågt, att man inte längre har möjligheter och resurser
att skapa en levande bygd.

Den samhällsstruktur, som blir resultatet av en fortsatt befolkningsrörelse
av samma karaktär som den pågående, synes oss komma att kännetecknas
av en alltmer överdimensionerad storstadsbebyggelse och en alltmer
uttunnad glesbebyggelse. En sådan utveckling måste enligt vår uppfattning
vara olycklig och ödesdiger ur hela samhällets synpunkt. Det gäller därför
att skapa en sådan bebyggelse- och näringsstruktur i samhället, att de avigsidor,
som är förenade med en överdimensionerad tätortsbebyggelse och en
alltför uttunnad glesbebyggelse, undvikes. Enligt vår uppfattning måste näringsliv
och bebyggelse ordnas på ett sådant sätt, att befolkningen på landsbygden
får rika kontaktmöjligheter med tätorternas affärs- och kulturliv,
samtidigt som stadsbefolkningen får ökad beröring med landsbygdens arbetsmiljö
och rekreationsmöjligheter. Vi måste ha städer och tätorter av en
för våra förhållanden mer proportionerlig storleksordning. Där så är lämpligt
måste nya tätortsbildningar skapas som ekonomiska och kulturella
centra för bygden. Genom en sammanhållning till lämpligt avvägda bebyggelseenheter
får man större möjligheter att åstadkomma de gemensamhetsanläggningar,
som är nödvändiga. Ett pa rationellt sätt differentierat näringsliv,
som härvid förutsättes, ger också de bästa möjligheterna till ett rationellt
tillvaratagande av de lokala arbetskraftsresurserna, som i orter med
ensidigt näringsliv ej kan effektivt tillvaratagas. En överdimensionering av
bebyggelsen kräver, såsom framhållits, serviceanordningar, som i verkligheten
innebär en misshushållning med arbetskraften.

Försvarssynpunkter.

Den ojämna befolkningsfördelning, som blivit resultatet av den ännu pågående
befolkningsrörelsen från landsbygden till tätorterna, innebär för
samhället stora olägenheter inte minst ur försvarspolitisk synpunkt. Vid en
oinskränkt luftkrigföring innebär tätortsbebyggelsen ett utomordentligt faromoment.
Särskilt Stor-Stockholm på gränsen mellan två världssystem utgör
ett inbjudande huvudanfallsmål i en krigssituation. Härigenom — liksom
genom övriga tätortskoncentrationer — bar vi själva skapat ett ur luftförsvarssynpunkt
mycket ogynnsamt läge. Vid krigstillfälle måste oproportionerligt
stora stridskrafter till förfång för styrkan i det aktiva invasionsförsvaret
bindas till skydd för tätorterna. Därjämte måste ofantliga investeringar
göras för att åstadkomma erforderliga skyddsrumsanläggningui och

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

dylikt för storstädernas befolkning — investeringar som vid en naturligare
befolkningsfördelning skulle kunna med större effekt främja det aktiva försvaret
eller på annat sätt komma samhället till godo. En storstadskoncentration
som Stockholm synes vara i hög grad lättåtkomlig för en atombomb
liksom för robotvapen.

Samtidigt måste understrykas att en fortsatt uttunning av landsbygdsbebyggelsen
även innebär allvarliga risker ur försvarssynpunkt. Vid en utpräglad
glesbebyggelse får landsbygden minskade möjligheter att lösa de problem,
som uppstår vid den evakuering, som vid krigstillfälle måste bli nödvändigare
och mera omfattande i samma mån som befolkning och bebyggelse
koncentrerats till de stora städerna. Hemortsförsvaret i glesbygderna
blir också lidande genom minskade rekryteringsmöjligheter för t. ex. hemvärn
och lottarörelse.

Både ur synpunkten av en tillförlitligare verkande mobilisering och med
hänsyn till försvaret av viktiga landsdelar skulle åtskilligt vara vunnet med
en jämnare befolkningsfördelning mellan länen. Genom en sådan befolkningsutjämning,
vilken givetvis måste gå hand i hand med en ändamålsenlig
differentiering av näringslivet, skulle bl. a. de nu glesast befolkade länen
kunna bli väsentligt mera självförsörjande än hittills, till båtnad för både
civilbefolkningen och försvarsmakten, särskilt när förbindelserna vid krig
riskerar att bli avbrutna.

Ur försvarssynpunkt är det alltså väsentligt, att den hittillsvarande befolkningsrörelsen
och näringslivsförskjutningen i riktning mot de stora tätorterna
bringas att upphöra och att strömmen såvitt möjligt vänds i riktning
mot landsbygden. Stor-Stockholm utgör härvidlag givetvis det vanskligaste
problemet, men även en rad andra tätorter med starkt koncentrerade
industrier utgör faromoment för hela vårt land. Det måste understrykas, att
åtgärder mot befolkningsökning och för befolkningsininskning i de stora
tätorterna inte minst är motiverade av beredskapshänsyn. Härmed förenas
samtidigt humanitära synpunkter. En omfattande evakuering av Stor-Stockholm,
som måste äga rum i en krigssituation, kan säkert endast i exceptionellt
gynnsamma fall ske utan mycket svåra lidanden för de evakuerade.

Det synes oss därför vara nödvändigt att redan i fredstid en förskjutning
sker till landsbygden av industrier och befolkning. Det bör betonas att de
krigsviktiga och för folkförsörjningen oumbärliga industrierna bör lokaliseras
till de områden, där de är minst sårbara. En sådan strukturförändring
minskar krigsriskerna, och om kriget skulle komma ger den oss större möjligheter
att reducera förlusterna i såväl människoliv som egendom.

Orsakerna till befolkningsomflyttningen.

Det har i det föregående framgått att den stora befolkningsomflyttningen
från landsbygden till tätortskoncentrationerna har sin grund i ett flertal olika
omständigheter. Den primära och oftast mest framträdande orsaken synes
vara den ekonomiska eftersatthet, som alltjämt kännetecknar landsbygdens
näringsliv. Jordbruket, den dominerande näringsgrenen på landsbygden, har

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

visserligen under senare tid erhållit betydligt bättre villkor än tidigare. Men
alltjämt kvarstår en ekonomisk klyfta mellan denna näring och stadsnäringarna.
Enligt statistiska centralbyråns inkomststatistik för år 1952 hade
jordbruket den lägsta medelinkomsten, 5 719 kronor. Medelinkomsten inom
industri och hantverk var 7 448 kronor. År 1951 utgjorde den genomsnittliga
timlönen för manliga lantarbetare kronor 2,18 medan den genomsnittliga
timlönen för industriarbetare var kronor 3,29. Om med sistnämnda
grupp sammanföres arbetare inom byggnadsverksamhet och samfärdsel utgjorde
medelförtjänsten per timme kronor 3,44.

Det bör understrykas att den reglering av löneförhållandena, som dyrortsgrupperingen
innebär, i hög grad medverkat till att avflyttningen från landsbygden
fått så stora proportioner. Den genomsnittliga löneinkomsten per
timme för industriarbetare var år 1951 kronor 2,85 i dyrortsgrupp 1 och
kronor 3,92 i dyrortsgrupp 5. Det synes oss uppenbart att staten genom dyrortsgrupperingssystemet
favoriserat en för hela samhället oförmånlig utveckling.

Även om i framtiden arbetskraft i viss utsträckning kommer att lösgöras
från jordbruket, är det klart att ifrågavarande problem inte kan lösas enbart
med att arbetslönerna på landsbygden föres upp i paritet med lönerna
i städerna. En betydande orsak till befolkningsavflyttningen från landsbygden
har nämligen varit, att landsbygdens näringsliv helt enkelt inte kunnat
bereda den från jordbruket friställda arbetskraften sysselsättning. Ett differentierat
näringsliv är av avgörande betydelse för bibehållande av en bygds
befolkningstal. En inom Boråstraktens regionplaneförbund företagen undersökning
(redovisad i motion II: 196/1953) ger bl. a. belägg härför. Även
folkmängdssiffrorna vid det senaste årsskiftet gav vid handen, att landsbygdskommuner
med ett mera differentierat näringsliv lyckats hålla sitt befolkningstal
betydligt bättre än de rena jordbrukskommunerna.

Med bygdens ekonomiska bärkraft sammanhänger dess möjligheter att
ordna en för befolkningen tillfredsställande allmän standard och trivselmiljö.
Landsbygdens befolkning har inte haft samma möjligheter till bildning
och utbildning som städernas. Kulturlivet har inte haft samma rika
utvecklingsmöjligheter på landsbygden som i städerna. Serviceanläggningar,
kommunikationer, samlingslokaler och andra gemensamma anordningar har
inte kunnat tillhandahållas landsbygdens folk i samma utsträckning som
städernas, vilket i stor utsträckning bidragit till att framför allt ungdomen
lämnat landsbygden.

Det måste över huvud taget konstateras, att landsbygdens avfolkning givetvis
kommer att fortsätta, så länge den befolkning, som bor i glesbebyggda
områden, måste nöja sig med en sämre arbetslön och med en i flera avseenden
lägre standard i fråga om social och kulturell service av olika slag än
befolkningen i de medelstora och större städerna.

1 sammanhanget bör dock framhållas, att vid sidan av ovan påtalade materiella
och kulturella förhållanden en utpräglad övervärdering av storstadssamhället
som sådant spelat en framträdande roll för utvecklingen. Stor -

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

städernas neonljus och nöjesetablissement har i flera fall haft en större
dragningskraft på ungdomen än de ekonomiska och materiella realiteterna
givit underlag för. Film, teater, veckotidningspress och skönlitteratur har
i det stora hela propagerat för en personlighetstyp, som hör till storstadssamhället.
Den storstadsmyt, som bl. a. härav följt, måste enligt vår uppfattning
sägas ha sin grund i en felaktig värdering. Många inflyttade landsbygdsungdomar
har aldrig kunnat anpassa sig i storstaden, som utgör en
helt annan kulturmiljö än landsbygdssamhället. Prestigeskäl har emellertid
oftast hindrat dem att återvända till hembygden. Det kan naturligtvis inte
vara någon uppgift för samhället att påverka värderingen, men det bör
understrykas att ökade sysselsättningsmöjligheter och bättre trivselmiljö på
landsbygden ger de i stor stadsmiljön missanpassade större möjligheter att
återvända till hembygden.

Planering såtgärder hittills.

Strävandena måste enligt vår uppfattning inriktas på att uppnå en mer
proportionerlig fördelning av näringsliv och bebyggelse mellan landsbygd
och stadsbygd liksom mellan olika delar av landet. En sådan målsättning är,
såsom av det föregående framgått, motiverad ur såväl landsbygds- som
stadsbygdsbefolkningens synpunkt och därmed ur hela samhällets. Den meningsriktning,
som vi representerar, har alltid understrukit att näringslivet
— för att kunna uppnå högsta möjliga produktivitet — måste bygga på det
privata initiativets och vinstintressets grund. Det måste med skärpa betonas
att en statlig detaljreglering av näringslivet inte kan leda fram till den
effektivitet, som är önskvärd, och inte heller kan lösa andra härmed förenade
problem. Samtidigt måste emellertid understrykas att utvecklingen
inte kan få överlämnas åt de s. k. fria krafternas spel. Då utvecklingen är
av allra största betydelse ur samhällets synpunkt, måste det vara en angelägen
uppgift för samhället att medverka till en tillfredsställande lösning
genom att ge de impulser, som är nödvändiga härför. Enligt vår uppfattning
måste det vara en gemensam angelägenhet för det enskilda näringslivet och
samhället att söka skapa sådana förutsättningar och resurser, att en rimligare
fördelning av näringsliv och bebyggelse kan uppnås.

Den lokaliseringspolitik, som bedrives från statsmakternas sida, kan emellertid
i det stora hela knappast sägas ha till något huvudsyfte att fördela
näringsliv och bebyggelse mellan stad och landsbygd på ett proportionellt
sätt — med undantag givetvis för den inom arbetsmarknadsstyrelsen upprättade
lokaliserings- och utredningsbyrån. Planeringsverksamheten på ifrågavarande
område kan inte sägas ha någon enhetlig inriktning. År 1952
erinrade såväl Kungl. Maj :t som riksdagen vid beslutet om upprättande av
lokaliserings- och utredningsbyrån om det allvarliga problem, som Storstockholms
tillväxt innebär. I fjol uttalade riksdagen i anledning av motionerna
nr 173 i första kammaren och nr 221 i andra kammaren, att den
fortgående urbaniseringen och i synnerhet koncentrationen av befolkningen
liksom av förvaltningen och företagsamheten till Stockholm i skilda samman -

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

hang och ur olika synpunkter noga bör följas av myndigheterna. Men såsom
av det föregående framgått syftar man med generalplanen för Stor-Stockholm
till ytterligare koncentration av företagsamhet till Stockholmsregionen. Samma
inriktning härskar i andra större städer och tätorter. Ett stort antal
städer har särskilda organ, som verkar för att knyta industrier till orten.
Sådana städer har i betydande omfattning lämnat subventioner av olika
slag till industrier, som lockats att förlägga sin verksamhet till staden.

Behovet av utredning.

Lokaliseringsfrågor och lokaliseringspolitiska åtgärder har berörts i ett
flertal offentliga utredningar under senare tid. Norrlandskommittén har i
sina betänkanden diskuterat en rad lokaliseringspolitiska problem, som berör
Norrland. Men framför allt är att uppmärksamma utredningen rörande näringslivets
lokalisering (SOU 1951: 6), som behandlade frågan om lokaliseringsplanering
och dess samordning med särskilt bebyggelseplaneringen och
jordbruksplaneringen. I direktiven för denna utredning framhölls det att
näringslivets lokalisering borde inriktas så, att befolkningen komme att fördela
sig på landsbygd och olika tätorter på sätt som främjade en gynnsam
samhällsbildning. Det bör vidare erinras om att åtskilliga av de faktorer, som
kan påverka utformningen av näringslivets och bebyggelsens struktur, varit
eller är föremål för utredning.

Utredningen om näringslivets lokalisering har ingående diskuterat åtskilliga
av de problem, som är av väsentlig betydelse för vårt syfte. Den inskränkte
sig emellertid i sina konkreta förslag till frågan om lokaliseringspolitikens
organisation. Det enda resultatet hittills av denna utredning har
blivit den ovvanämnda lokaliserings- och utredningsbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen,
som visserligen varit av betydelse för forskning och rådgivning
på området men som dock inte kan sägas vara till fyllest för en ändamålsenlig
lokaliseringspolitisk organisation. Enligt vår mening bör organisationen
snarast möjligt utbyggas med organ på läns- och framför allt kommunstadiet.
Det förslag till länsorganisation, som utredningen om näringslivets
lokalisering avgav, kräver enligt vår mening en översyn. En utredning
bör undersöka huruvida företagareföreningarna bör anförtros de lokaliseringspolitiska
uppgifterna på länsstadiet och organ av samma fristående karaktär
skapas även på kommunstadiet.

Utredningen om näringslivets lokalisering ansåg sig inte ha möjligheter
att ta upp någon diskussion om vilken storlek på ett samhälle som är den
ideala. Det synes oss emellertid nödvändigt att frågan om näringslivets och
bebyggelsens struktur i hela sitt sammanhang nu tages upp till diskussion
snarast möjligt. Det är anledning att hysa de allvarligaste farhågor för den
koncentration av näringsliv och bebyggelse till stortätorterna och den uttunning
av landsbygden, som fortgår och som kan befaras tilltaga i styrka.
Ekonomiska, sociala och försvarspolitiska synpunkter motiverar, att frågan
snarast möjligt blir föremål för utredning. Vi vill härvid inte minst understryka
frågans vikt ur försvarssynpunkt. Lokaliseringsutredningen, som i

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

viss utsträckning diskuterade denna synpunkt, inskränkte sig till att föreslå,
att det skulle överlåtas åt de militära myndigheterna, civilförsvarets myndigheter
samt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap att från fall till
fall bevaka försvarsintressena i lokaliseringspolitiken. Enligt vår mening
måste emellertid även i detta avseende enhetliga principer fastställas som
ett led i det stora sammanhanget.

Det är naturligt att ladsbygdsproblemen kommer i förgrunden, eftersom
ett centralt led i strävandena måste vara att skapa förutsättningar för ett
mera differentierat näringsliv på landsbygden. Vi vill härvid understryka,
att med dessa strävanden måste på ett mera tillfredsställande sätt än som
hittills skett samordnas den planering, som äger rum för det framtida jordbruket.
Det är nödvändigt att en enhetlig inriktning i detta avseende kan
uppnås.

Av primär betydelse är givetvis att landsbygden får sådana resurser, att
den på ett ändamålsenligt sätt kan utgöra grundvalen för ett differentierat
näringsliv. Lokaliseringsutredningen diskuterade i viss utsträckning sådana
problem men avgav inte förslag till deras lösande. Det gäller t. ex. kollektiva
anläggningar, såsom lokala vägar, vatten och avlopp, telefon och elkraft,
vidare sådana anläggningar som butiker, kaféer och biografer samt av
samhället eller ideella organisationer drivna hälso- och sjukvårdsinstitutioner,
barnkrubbor, skolor, samlingslokaler och bibliotek. I viss utsträckning
har sådana problem varit eller är föremål för utredning i olika kommittéer,
men för att en enhetlig inriktning i strävandena skall kunna uppnås, måste
hela frågan om landsbygdens behov och resurser tagas upp till prövning i
det stora sammanhanget.

En primär åtgärd i strävandena att skapa ett mera differentierat näringsliv
på landsbygden måste enligt vår uppfattning vara en kartläggning av behov
och förutsättningar i de olika bygderna. Härför kräves en sådan bygdeplanering,
som i det följande närmare utvecklas. Det bör utredas hur en sådan
bygdeplanering skall kunna genomföras.

Planeringsfrågor.

I varje kommun gäller det att lägga till rätta för en expansion av näringslivet.
Härvid kommer i förgrunden frågor om tomtmark, vatten och avlopp
och andra gemensamhetsanläggningar, bostäder, lokaler för näringsidkare
etc. En översiktsplanering jämsides med en ekonomisk planering blir därvid
nödvändig. Det nuvarande generalplaneinstitutet såsom instrument för en
översiktlig framtida planering inom de enskilda kommunerna synes emellertid
vara alltför osmidigt och åsamkar kommunerna mycket dryga utgifter.
Ett till sin utformning smidigare och mera lätthanterligt generalplaneinstitut
med mindre ekonomiska konsekvenser för kommunerna är därför erforderligt.
För den kommunala detaljplaneringen skulle det också vara av mycket
stort värde om ett byggnadsplaneinstitut kunde skapas som i sig förenade
den nuvarande byggnadsplanens fördelar utan att belastas med stadsplanens
långt gående ekonomiska och andra konsekvenser. 1947 års byggnadslag har

Motioner i Andra kammaren, nr 2!)0.

tvingat fram en bebyggelseplanering, som direkt främjat tätorternas expansion
till nackdel för glesbebyggelsen. En snar översyn av byggnadslagstiftningen
på hithörande områden är därför erforderlig.

För att nå fram till ett fullgiltigt resultat, då det gäller landsbygdens upprustning,
torde det i vissa fall bli nödvändigt att bygdernas resurser och behov
kartlägges från grunden genom en s. k. bygdeplanering i intimt samarbete
med kommunerna och ortens befolkning. Det nuvarande regionplaneinstitutet
synes vara användbart för att lösa den översiktliga planeringens
problem i ett län, en länsdel eller större näringsgeografisk enhet, och det
tillförsäkrar planeringsarbetet ett värdefullt och nödvändigt lekmannainflytande.

Ekonomisk standard och sysselsättning.

ökade möjligheter till sysselsättning på landsbygden och arbetslöner i paritet
med dem, som arbetarna erhåller i stadsbygden, är, såsom vi framhållit,
av primär betydelse, om befolkningsförflyttningen skall kunna hejdas. De
förutsättningar och behov, som de olika bygderna i detta avseende kan ha,
skulle framgå av en sådan bygdeplanering, som vi i det föregående har diskuterat.
De direkta initiativen i syfte att skapa förutsättningar för ett mer differentierat
näringsliv i bygden bör tagas av den lokala lokaliseringsnämnden
i samråd med företagareföreningen och det centrala lokaliseringsorganet.
Det synes oss emellertid samtidigt vara nödvändigt att staten medverkar
till att goda resurser skapas för dessa strävanden. Det gäller att jämna vägen
för den eftersträvade utvecklingen genom att skapa en lämplig miljö och
goda förutsättningar för företagsamhet av olika slag i landskommunerna.
Härmed åsyftas bl. a. den allmänna service, som är nödvändig för företagsamheten.
Det gäller t. ex. vägar, kommunikationer, elkraft, iordningställda
planerade områden för bebyggelse etc. Det är väsentligt att i detta avseende
villkoren blir likvärdiga överallt, där förutsättningar i övrigt finns för företagsamhet,
t. ex. i form av råvaror och arbetskraft. Det måste här i huvudsak
röra sig om generella åtgärder till nytta och hjälp för det enskilda näringslivet
och det fria initiativet. Genom en sådan utjämning vinner företagarna
ökad frihet vid valet av ort för lokalisering av företagen. Sådana åtgärder
är enligt vår uppfattning de viktigaste som över huvud taget kan vidtagas
för utveckling av ett rikare och mer differentierat näringsliv på landsbygden.
Då dessa strävanden i det stora hela över hela landet måste följa
samma linjer, bör det ankomma på utredningen att diskutera principerna
för desamma. Åtskilliga av de åtgärder, som kan ifrågakomma, har tidigare
varit förmål för utredning men har inte prövats i det stora sammanhang,
som nu ur hela samhällets synpunkt är nödvändigt. En investeringsfond
är enligt vår uppfattning nödvändig för den erforderliga upprustningen
av landsbygden, till vilken fråga utredningen även bör taga ställning.

Lönsamheten i landsbygdens näringsliv måste bli lika god som i städerna,
så att lika goda arbetslöner kan utbetalas på landsbygden som i städerna.
Härvid måste understrykas alt dyrortsgrupperingen av löner och skatter snarast
möjligt måste avskaffas.

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

Lokaliseringspolitik.

Det är av avgörande betydelse att få till stånd en lokaliseringspolitik, som
på grundval av de möjligheter, som kartlagts genom bygdeplanering, medverkar
till en förnuftig fördelning av näringsliv och bebyggelse över landet.
Den direkta lokaliseringspolitiken bör syfta till att i de enskilda fallen söka
uppnå en lämplig utplacering av företagen, att motverka ensidighet i enskilda
orters näringsliv och därmed minska konjunkturkänsligheten, utjämna
könsproportionerna och ge ungdomen bättre valmöjligheter mellan
olika yrken i hemorten, att skaffa ersättning för nedlagda företag, där så
är önskvärt, samt att begränsa de större tätorternas tillväxt.

Härutöver kräves enligt vår uppfattning en speciell lokaliseringspolitik,
som syftar till att tillvarataga alla arbetskraftsreserver även partiellt arbetsför
arbetskraft. På landsbygden finns de, som måste erhålla sysselsättningstillfällen
vid sidan av jordbruket och skogsbruket. Framför allt måste
sådana möjligheter skapas att den på landsbygden uppväxande ungdomen
kan beredas sysselsättning och därmed möjligheter att stanna kvar på landsbygden.
Dessa sysselsättningsproblem måste snarast möjligt bringas till en
lösning, inte minst med tanke på den svaga tillväxten av de produktiva åldrarna
under de närmaste årtiondena och näringslivets stora behov av arbetskraft
för en önskvärd och nödvändig expansion, som förmår säkra en
fortsatt välståndsutveckling.

Det bör i detta sammanhang starkt understrykas, att sammanslagningen
av småbruk kommer att få ofördelaktiga följder för landsbygden ur befolkningssynpunkt.
Därmed undanryckes nämligen förutsättningarna för en
arbets- och levnadsmiljö, som har spelat och allt framgent måste spela en
avgörande roll för vårt samhälles bestånd. Lösningen av landsbygdens problem
synes bäst främjas genom att småbruket bibehålies i så stor omfattning,
som det är möjligt. Frågan om den fulla sysselsättningen för småbrukets
folk kan många gånger lösas på ett lyckligare sätt genom ökade möjligheter
till andra kompletterande sysselsättningar, tillgång till skog o. s. v.,
än genom en ökning av arealen.

Det torde vidare stå klart, att en påskyndad sammanslagning av småbruk
inte under de närmaste årtiondena kommer att kunna tillföra industrien
tillnärmelsevis samma arbetskraftstillskott som en ökad differentiering av
landsbygdens näringsliv kan göra. En omflyttning av arbetskraften skulle
också ställa betydligt större krav på tätorternas investeringar i bostäder, skolor,
vatten- och avloppssystem, kommunikationer, samlingslokaler etc. Näringslivets
lokalisering och bemästrandet av deltids- och säsongarbetets problem
intar en nyckelposition, då det gäller att lösa landets arbetskraftsfråga.
Det rör sig här främst om komplicerade organisationsfrågor, som måste lösas
i intimt samarbete mellan näringsliv och samhälle.

Den lokaliseringsverksamhet, som främst i form av lokaliseringsrådgivning
för närvarande bedrives av lokaliserings- och utredningsbyrån inom
arbetsmarknadsstyrelsen, synes oss otillräcklig, som vi tidigare framhållit -

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

Målsättningen för dess verksamhet bör också tagas upp till diskussion. Vid
bedömningen av en orts arbetskraftsresurser måste man räkna med den arbetskraft,
som bor på orten men har arbete på annan ort på grund av bristande
sysselsättning i hemorten. Likaså måste man i prognoser för framtiden
räkna med den naturliga folkökningen liksom också med den successivt
helt eller delvis friställda arbetskraften i jordbruk och skogsbruk. Vid
en successiv utbyggnad av ortens näringsliv kunde dessa arbetskraftsresurer
tillvaratagas på orten och måste följaktligen räknas in i ortens arbetskraftsreserv.
Att i lokaliseringskalkylerna räkna med en fortsatt avflyttning
från landsbygden och en därmed successivt expanderande arbetsmarknad i
de större tätorterna synes oss vara en orimlig grund för överväganden i lokaliseringsärenden.
Vid val mellan objektivt likvärdiga lokaliseringsorter
måste landsbygdslokalisering förordas. Frågan om det centrala lokaliseringsorganets
framtida verksamhet bör på grundval av vad som anförts tas upp
till omprövning. Samarbetet med näringslivet och dess organisationer träder
härvid i förgrunden. Väsentligt är att lokaliseringspolitisk planeringsexpertis
ställes till kommunernas och planeringsinstitutionernas förfogande.

För en effektiv lokaliseringspolitik är det nödvändigt att lokaliseringsorganet
på ett tidigt stadium får uppgifter om planerade nyetableringar och
större om- eller utbyggnader av redan etablerade företag. Även nedläggning
av företag och större inskränkningar i driften måste i god tid komma
till lokaliseringsorganets kännedom. Lokaliseringspolitikens upplysningsoch
rådgivningsverksamhet får inte enbart inskränkas till de fall, då direkt
hänvändelse till lokaliseringsorganen sker. En önskvärd decentralisering av
den lokaliseringspolitiska verksamheten och ett betryggande lekmannainflytande
måste eftersträvas.

Begränsning av de större städernas tillväxt.

Om avflyttningen från landsbygden skall kunna hejdas, synes det oss nödvändigt
att vidtaga åtgärder till begränsning av de större städernas tillväxt.
Det är angeläget, att initiativ snarast möjligt tages i detta avseende. Sedan
landsbygdens befolkning tunnats ut och stora kapitalinvesteringar för stadsbygdens
utbyggnad gjorts, måste det bli betydligt svårare att åter sprida näringsliv
och bebyggelse ut över landsbygden.

Det måste utredas, vilka instrument som härvid lämpligen bör stå till förfogande
för lokaliseringspolitiken. I första hand torde krävas intensifierad
lokaliseringsrådgivning och upplysning från det centrala lokaliseringsorganets
sida. Denna verksamhet måste inriktas på alla storstäder med deras
omgivande regioner, inom vilka en effektiv samordning av den kommunala
verksamheten måste komma till stånd och innefatta såväl decentralisering
inom regionerna som utflyttning av industrien samt effektiv begränsning av
nyetableringar. Det bör övervägas, huruvida statliga flyttningsbidrag skulle
kunna utgå vid utflyttning av industrier genom förmedling av det centrala
lokaliseringsorganet.

Ett viktigt led i kampen mot bostadsbristen i storstäderna bör vara, att

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

företagen i sådana centrala stadsdelar, som är färdiga för sanering, effektivt
uppmuntras att överflytta verksamheten till andra kommuner, som
snabbare kan tillgodose lokal- och bostadsbehovet. Därigenom skulle underlättas
och påskyndas en önskvärd sanering av gammal stadsbebyggelse, och
bostadsbristen i de större städerna skulle kunna snabbare bringas att upphöra.

Det bör understrykas att decentralisering av statsförvaltningen även måste
vara ett viktigt led i strävandena att lösa ifrågavarande problem för huvudstadens
vidkommande.

Stöd åt företagsamheten.

Vid utbyggandet av landsbygdens näringsliv torde småföretagsamheten
komma att spela den största rollen. Genom bilismens utveckling och vidgad
tillgång till elektrisk energi har spridning av industri till landsbygden möjliggjorts
och givit de mindre industriföretagen förutsättningar att hävda
sig i konkurrensen med storföretagen. Dessa företagsenheter är också ur
psykologisk synpunkt värdefulla, då de synes erbjuda bättre betingelser för
arbetsglädje och trivsel än storföretagen. Det effektivaste stödet torde kunna
åstadkommas genom företagarföreningar. För närvarande finns dylika
föreningar i tretton län, varjämte i ytterligare tre län tillkommit sammanslutningar
med liknande syfte. Verksamheten har sedan länge erhållit ett
ganska omfattande statligt stöd. En inom handelsdepartementet nyligen
verkställd översyn av företagarföreningarnas verksamhet har visat, att denna
verksamhet är gagnelig ur flera olika synpunkter. Företagarföreningarnas
lokaliseringsverksamhet, som bedrives i nära samarbete med arbetsmarknadsorganen,
har medfört resultat av stor ekonomisk och social betydelse
för åtskilliga kommuner, inte minst på landsbygden. Föreningarna
har i stor utsträckning bedrivit upplysnings- och rådgivningsverksamhet i
samband med nybyggnader, anskaffning av maskiner och redskap och andra
med nyetablering, utvidgning samt rationalisering av företag sammanhängande
åtgärder. Denna verksamhet har i många fall kunnat kombineras med
finansiell hjälp till erforderliga investeringar.

Det bör fastslås, att denna verksamhet varit av stort värde i strävandena
att hålla sysselsättningen på en hög nivå och att åstadkomma bättre försörjningsmöjligheter
för befolkningen inom områden med ett mindre väl utvecklat
näringsliv. Det är emellertid nödvändigt, att denna verksamhet erhåller
betydligt ökade resurser. Redan småföretagsutredningen föreslog på
sin tid att verksamheten skulle utbyggas till att omfatta hela landet, d. v. s.
även de län, där företagarföreningar ännu icke bildats. Företagarföreningar
bör snarast möjligt bildas i de län, där sådana ännu icke finns, och ökade
administrations- och personella resurser måste ställas till förfogande.

Rådgivning av såväl teknisk som ekonomisk art är synnerligen värdefull
för småföretagsamheten, inte minst för den nödvändiga rationaliseringen
och tidsanpassningen av driften och produktionsinriktningen. En tillfreds -

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

ställande lösning av kreditfrågorna är synnerligen viktig för att småföretagens
produktion inte orimligt skall fördyras genom dyrbara finansieringsmetoder
till följd av kapitalsvårigheter. En utökad förtroendelångivning,
d. v. s. toppkredit utan bankmässig säkerhet och till låg ränta, bör i större
utsträckning möjliggöras. Till företagarföreningarnas låneverksamhet bör
ökade belopp ställas till förfogande. Vidare bör övervägas införande av en
ny låneform, enligt vilken toppkrediter finge tagas på den ordinarie lånemarknaden
med statlig garanti.

Ur lokaliseringssynpunkt är det viktigt att tillfredsställande lösa frågorna
om t. ex. upplysning och rådgivning med bl. a. marknadsundersökningar
och projektering till nyetableringar, råd och upplysningar över huvud taget
till småföretagsamheten och propaganda för ny företagsamhet, förbättrade
kontakter med myndigheter, institutioner och marknadsorgan, en organiserad
samverkan mellan småföretagarna vid inköp, produktion och försäljning
samt en ändamålsenlig organisation av mässor och utställningar. Allt
detta är frågor, som hittills lättare kunnat lösas i de större tätorterna, vars
näringsidkare därigenom vunnit fördelar. Effektivt arbetande företagarföreningar
bör emellertid kunna utjämna dessa skillnader, varför de framför
allt blir ett stöd för landsbygdens näringsliv.

Stöd åt nyetableringar inom näringslivet framstår inte minst ur landsbygdens
synpunkt såsom angeläget. Med nuvarande utformning av skattelagstiftningen
är emellertid nyetableringar starkt missgynnade i förhållande
till gamla vinstgivande företag, som vid utvidgning av driften och upptagande
av nya tillverkningar har möjlighet att draga av de första årens driftunderskott
på den gamla verksamhetens överskott. Det är synnerligen angeläget
att härvidlag ge nyetablerade företag bättre villkor. Det bör utredas
huruvida icke nyetableringar under en viss tid borde beredas möjlighet att
inom rörelsen utjämna uppkomna under- och överskott.

Vid utredning bör vidare övervägas hur lokalfrågan för småföretagsamheten
skall kunna lösas på effektivaste sätt. Statens möjligheter att stimulera
tillkomsten av s. k. hantverkshus bör undersökas.

Vad här anförts om stimulerande av ny företagsamhet på landsbygden utgår
självfallet från den synpunkten, att redan befintlig företagsamhet icke
far lämnas åt sitt öde. Inom del område, som vanligen kallas jordbrukets
binäringar, finns företagsenheter och grupper av företag som kommit att
dominera näringslivet i sin ort, särskilt inom frukt- och trädgårdsodlingen.
Ett uppmärksammande av dessa specialodlingars behov och förutsättningar
utgör också ett stöd för utvecklande av landsbygdsnäringarna, och det bör
föranleda ökat intresse från samhällets sida rörande odlings-, distributionsoch
konserveringsproblem.

Fiskerinäringens utvecklande och stärkande är också inom vissa områden
ett betydelsefullt led i strävandena alt främja ett mångsidigt näringsliv på
landsbygden.

2 Bihang till riksdagens protokoll 495b. 4 saml. Nr 290.

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

Kommunikationsfrågor.

Ett förbättrat vägnät, som förenar de olika bygderna med varandra och
som även kan bära tyngre trafik, och över huvud taget förbättrade kommunikationer
är en förutsättning för en önskvärd utveckling av landsbygdens
näringsliv. Höga transport- och färdtaxor utgör en svår belastning för verksamhet,
som är beroende av stora avstånd, varigenom stora delar av landsbygden
blir missgynnade. Man måste därför enligt vår uppfattning eftersträva
enhetlighet i kommunikationskostnaderna. Genom en sådan ordning
skulle landsbygdens befolkning få rikare möjligheter till kontakt med tätorternas
affärs- och kulturliv, samtidigt som tätortsbefolkningen i större
utsträckning skulle kunna lära känna landsbygdens arbetsmiljö och tillgodogöra
sig dess rekreationsmöjligheter.

Frågan om taxor, om antalet linjer och turer samt antalet fasta stationer
för biljettförsäljning och expedition av olika slag av gods m. m. bör inte
få göras beroende av de olika linjernas lönsamhet var för sig. Där de ekonomiska
förutsättningarna för privat drift saknas, bör det allmänna ordna
tillfredsställande kommunikationer. Vid sidan av alla andra synpunkter
härvidlag kan ofta gälla, dels att kommunikationsmöjligheterna utgör en
grundläggande förutsättning för ett uppblomstrande näringsliv, som i framtiden
kan göra trafikföretaget bärkraftigt, dels att de nuvarande förhållandena
leder till en ur samhällets synpunkt felaktig inriktning av näringslivet,
om områden med goda förutsättningar i form av naturtillgångar och
arbetskraft hålles tillbaka till följd av kommunikationsväsendets utformning.
De ofta otillfredsställande trafikförbindelserna och de höga transportkostnaderna
har i ett mycket stort antal fall avskräckt från anläggande av
industrier i stora delar av Norrland och andra avlägsna glesbygder och har
sålunda i stor utsträckning bidragit till svårigheterna för dylika områden
att inhämta det försprång, som andra landsdelar erhållit. Även kostnaderna
för persontrafiken är av stor vikt för förutsättningarna för näringslivets
lokalisering i glesbygderna.

Avgörande betydelse ur lokaliseringssynpunkt har framför allt frakttaxornas
höjd samt frågan om samordning av olika trafikföretag och trafikmedel.
Enligt vår mening bör successivt och med viss övergångstid införas obligatorisk
samtrafik för person- och godsbefordran mellan järnvägar och alla
reguljära bil- och busslinjer, som berör mer än en kommun. Sådan samordning
måste även omfatta privatägda trafiklinjer. I dylik samtrafik bör
genomgående taxeberäkning tillämpas. Taxepolitikens betydelse som ett lokaliseringspolitiskt
medel bör undersökas. Härvid bör bl. a. uppmärksammas
taxetabellernas indelning i avstånds- och viktklasser, möjlig differentiering
av tarifferna på olika slag av varor samt befraktning i olika riktningar.
Taxorna bör så avvägas, att de inte missgynnar glesbygderna och
Norrland och inte heller småföretagsamheten.

En kommunikationsfråga av stor vikt är också frågan om över hela landet
enhetliga priser å bensin och annat motorbränsle. Helt fixerade enhets -

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

priser synes dock varken nödvändiga eller önskvärda, särskilt då med hänsyn
till att möjligheter till en effektiv priskonkurrens mellan olika företag
bör stå öppna.

En tillfredsställande utbyggnad av postförbindelserna och postverkets
service, utbyggnad av telefon och telegraf är också ett oeftergivligt villkor.

Vidare måste understrykas, att det inom stora delar av landet är av synnerlig
vikt, att mera tillfredsställande hamnar ordnas till båtnad för hela
näringslivet och i synnerhet för sjöfart och fiskerinäring.

Elkraftfrågan.

Tillgång till elkraft utgör en grundläggande förutsättning för utbyggandet
av landsbygdens näringsliv. Många kommuner saknar för närvarande möjligheter
till industriell expansion, emedan elkrafttillgången är otillräcklig.
Ett tillräckligt dimensionerat elnät, som täcker hela landet, måste därför
med samhällets aktiva medverkan snarast möjligt skapas.

Då kostnaderna för utbyggnaden blir för höga, är det fullt naturligt att
elektrifieringen i glesbygderna inte kunnat bedrivas i samma utsträckning
som i de mera centralt belägna bygderna. Det är nödvändigt att alla bygder
i vårt land snarast möjligt får tillgång till elektrisk kraft. För genomförande
av ännu återstående elektrifiering i avlägsna bygder krävs ytterligare bidrag
utöver de normala startbidragen enligt gällande bestämmelser. Om befolkningen
i glesbygderna får vänta alltför länge på elektriskt ljus och kraft,
är risken stor för att avflyttningen kommer att öka mycket starkt. Det är
alltså ett allmänt samhällsintresse att elektrifieringsfrågan snarast löses.
Förutsättningen för att elektrifieringen skall kunna påskyndas är emellertid,
att statsbidragsvillkoren blir gynnsammare. Det synes oss riktigt att
anslutningskostnaderna blir lika för alla, och detta borde enligt vår mening
också vara möjligt att genomföra. En rättvis lösning vore att alla finge
betala en viss fixerad del av anläggningskostnaderna, medan staten fick
svara för de eventuellt överskjutande kostnaderna.

Det föreligger i hela landet ett stort behov av upprustning av redan befintliga
landsbygdsnät. Många distributionsföretag har inte möjlighet att
tillgodose behovet av elektrisk kraft i önskvärd omfattning. Även underhållet
av näten har på senaste tiden måst eftersättas på grund av ekonomiska
svårigheter för distributionsföretagen, vilket medför ökade risker för driftavbrott.

Enligt vår uppfattning är det ett viktigt krav att i stort sett för hela kände
t enhetliga eltaxor införes. Det räcker inte med att uppsätta standardtariffer
och göra tillämpningen frivillig.

Social och kulturell standard.

Såsom vi understrukit är det nödvändigt att landsbygden snarast möjligt
erhåller en social och kulturell standard i paritet med stadsbygdens. Härvid
måste betonas betydelsen av en effektiv skatteutjämning. Till belysning
härav bör nämnas att år 1952 antalet skattekronor i de administrativa tät -

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

orterna tillsammans utgjorde 151 673 000 mot 76 866 000 för de egentliga
landskommunerna. Det förhållandet, att de större tätorterna drar stora fördelar
i skattehänseende av att till dylika orter lokaliserats förvaltningen, de
större sociala och kulturella institutionerna, de stora företagens kontor
in. m., framstår som en orättvisa mot glesbygderna. Det synes oss vara rimligt
att t. ex. aktiebolagen skulle betala sina skatter till den kommun, där
de driver sin verksamhet. Utredningen bör söka komma fram till en rättvis
lösning av dessa frågor.

Kommunernas eget initiativ är givetvis av avgörande betydelse för den
sociala och kulturella standardens utveckling, men det synes oss dock riktigt
att ur samhällets synpunkt pröva, hur de bästa möjligheterna i detta
avseende kan uppnås. Det måste också vara samhällets uppgift att medverka
till att kommunerna får ökade resurser. Härvid måste samtidigt understrykas
att kommunernas självbestämmanderätt inte får uppges utan
tvärtom måste stärkas. Verksamheten i bygden måste bygga på den enskilda
företagsamheten, den kommunala självbestämmanderätten och lekmannainflytandet.

Sådana resurser måste skapas, att sjukvård, social hemhjälp och åldringsvård
kan nå en tillfredsställande utveckling. Bostadspolitiken måste
utformas på ett sådant sätt, att bebyggelsen på landsbygden inte sättes i efterhand.
En tillfredsställande allmän pensionering av företagare och arbetare
måste snarast möjligt införas. Skolundervisningen och yrkesutbildningen
måste bli lika god på landsbygden som i städerna. Organisationen av
skolväsendet bör utformas så, att bygdeskolorna i största möjliga utsträckning
bevaras utan försvagning av skolformerna. De bästa möjligheter måste
skapas att berika kulturlivet genom musik, teater och konst. Behovet av
samlingslokaler måste tillgodoses.

Utan livskraftig ungdom kan ingen levande landsbygd skapas. Det är
därför nödvändigt att ungdomsfrågorna på landsbygden ägnas särskild
uppmärksamhet. Det gäller att ge ungdomen sådan bildning och utbildning
att den får ökade möjligheter till val mellan olika yrken. Möjligheter till
fritidsverksamhet är likaledes av största betydelse, ökat stöd måste ges åt
ungdomens föreningsverksamhet. Vad näringslivet beträffar gäller det att
pröva huruvida möjligheter kan beredas ungdomen att tidigare än som nu
vanligen är fallet tillträda egen rörelse eller jordbruk. Härför erfordras en
bättre lösning av de äldres pensions- och vårdfrågor samt en utökad och
smidigare driftkredit för de unga.

Det bör genom utredning prövas, dels hur den önskvärda sociala och kulturella
standarden på bästa sätt skall kunna uppnås, dels också i vilken utsträckning
samhället med ekonomiskt stöd kan medverka härtill.

De utredningar, som tidigare tagit befattning med befolkningsomflyttningens
problem, har enligt vår mening alltför ensidigt utgått från att det
är en fråga av betydelse endast för glesbygden. Såsom vi i det föregående
understrukit gäller det emellertid här i minst samma utsträckning vitala
problem för storstadsbefolkningen. Ur sociala liksom ur näringsekonomiska

Motioner i Andra kammaren, nr 290.

synpunkter är det angeläget att frågan om storstadskoncentrationens följder
snarast tages upp till diskussion. Liksom riktlinjerna för jordbrukspolitiken
genom ett omfattande utredningsarbete under åren 1942—46 klargjordes
ur hela samhällets synpunkt, gäller det nu att ingående pröva principer
och riktlinjer för den framtida utformningen av näringslivets och bebyggelsens
struktur. Det måste klarläggas vilken bebyggelsetyp som är mest
idealisk ur såväl individens som samhällets synpunkt. Detta syftemål kräver
omfattande ekonomiska och sociologiska undersökningar rörande såväl
landsbygdssamhället som tätortssamhället.

Med stöd av vad som ovan anförts får vi hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära
utredning rörande den framtida utformningen av näringsoch
bebyggelsestrukturen i landet i överensstämmelse med
motionens syfte.

Stockholm den 27 januari 1954.

Torsten Andersson
i Brämhult.

Nils Jönsson
i Rossbol.

C. O. Carlsson

i Bakeröd.

Gunnar Ericsson

i Näs.

Rob. L. Jansson
i Aspeboda.

Harald Andersson
i Dunker.

Gustaf Svensson

i Va.

Arvid Jonsson

i Skedsbygd.

Karl Andersson
i Björkäng.

Nils G. Hansson
i Skegrie.

Fridolf Jansson

i Benestad.

Sven Vigelsbo.

Helmer Johansson
i Norrfors.

Ivar Johansson

i Mysinge.

Anders Pettersson
i Dahl.

J. W. Pettersson
i Norregård.

Gunnar Larsson
i Luttra.

Stig F. Hansson
i Önnarp.

Holger Adolfsson.

Per Persson,
Norrby.

Harald Larsson
i Hedenäset.

J. Onsjö.

547097. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag