Motioner i Andra kammaren, Nr 260 (Motion 1917:266 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 260.

Nr 266.

Av herr Palmstierna, om skrivelse till Kungl. Maj.t ifråga om
upprättandet av en kontinuerlig statistik rörande handelsomsättningen
mellan de nordiska länderna m. m.

Under den kris, vilken nu skakar vår världsdel, ha de tre nordiska
rikena instinktivt känt behovet av ökad samverkan. Inför faran ha
de tydligare än på länge förstått värdet av en fast samhörighet. Eegeringar
och folk ha knutit nya förbindelser och mer än en gång har
enheten i uppträdandet vunnit uttryck, som gagnat de tre rikenas gemensamma
neutralitetspolitik.

Redan under de första krigsdagarna (8 aug. 1914) avgåvo regeringarna
i de norska och svenska riksdagarna förklaringar om att neutraliteten
skulle till det yttersta upprätthållas och att »bindande försäkringar»
utväxlats i syfte att förhindra att krigstillståndet i Europa skulle
kunna medföra, att det ena riket vidtoge fientliga åtgärder mot det andra.
Snart efteråt (12 nov. 1914) avlämnade samtliga de tre rikena en gemensam
protestnot mot den engelska Nordsjöförklaringen av åen 2 november
1914, ett resultat av förhandlingar, som på svensk inbjudan förts
mellan regeringarna.

En månad därefter (18, 19 dec.) sammankommo nordens statschefer
och utrikesministrar till det möte i Malmö, som hälsats med enstämmig
glädje i hela Skandinavien och varvid överenskoms om att »fullfölja det
så lyckligt inledda samarbetet och att i sådant syfte, så ofta omständigheterna
därtill föranledde, anordna nya sammanträffanden mellan representanter
för regeringarna». Dylika sammankomster ha även kommit
till stånd såväl i Köpenhamn (9 mars 1916) som Kristiania (22 sept. 1916),

Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 sand. 116 käft. (Nr 266.) 1

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

och de ha uppfattats såsom en borgen för att de tre folken »äro fast
beslutna att i broderlig sammanhållning fullfölja sin lojala, ingen hotande
och ingen utmanande politik».

Vid det sistnämnda mötet togs ett steg mot framtiden, som är väl
värt att uppmärksamma. Det förklarades nämligen i kommunikén, att
»för hävdande av de handelspolitiska intressen, efter kriget böra i''alla
tre länderna vidtagas förberedande åtgärder under inbördes samverkan
mellan de organ, åt vilka denna angelägenhet är eller blir anförtrodd».
Samtidigt konstateradés »önskvärdheten av att ett mera utvecklat samarbete
mellan så många neutrala länder, som möjligt, måtte åstadkommas
för tillvaratagande av gemensamma intressen med uteslutande av
varje partitagande för den ena eller andra av de krigförande grupperna.»

Gemensamheten i uppträdande mellan regeringarna har yttermera
synbart framträtt genom kommunikén den 29 december 1916 i anledning
av presidenten Wilsons märkliga fredsnot.

Det Nordiska Interparlamentariska Förbundet, vars hela syfte är sammanhållning
i Norden för fredliga uppgifter, har vid sina delegerademöten
ägnat de gemensamma intressen, krisen framkallat, ingående förhandlingar.
Yid mötet i Köpenhamn den 2—3 september 1915 uttalades
»en säker förhoppning om att det samarbete mellan de nordiska
folken, som nu under så ödesdigra förhållanden tagit sin början och
vars åstadkommande ständigt utgjort ett av det nordiska Interparlamentariska
Förbundets högsta strävanden, skall framdeles fullföljas och utvecklas
icke endast under kriget, utan även därefter under kommande
fredens dagar för befordrandet av andra gemensamma intressen». Yid
mötet i Stockholm den 29 och 30 aug. 1916 fortsattes på den inslagna
vägen och förbundet uttalade sig för »samarbete mellan de tre nordiska
landen på det socialpolitiska området och största möjliga ömsesidighet
i fråga om den sociala lagstiftningen». Men härtill kom att mötet tog
initiativ till den hänvändelse »till de tre nordiska rikenas regeringar att
gemensamt rikta en anmodan till andra neutrala stater att deltaga i en
konferens med uppgift att överlägga om bästa sättet att i samband med
ett blivande fredsslut arbeta för att under de neutrala staternas medverkan
sunda folkrättsliga och ekonomiska principer må fastslås till tryggande
av en varaktig fred samt för att på samma gång de neutralas
befogade intressen må tillvaratagas». Det är med anledning av denna
framställning, ministermötet i Kristiania enat sig om att något i åsyftad
riktning borde göras från nordens statsledningar.

Motioner i Andra kammaren, Nr 2(i(>.

‘5

Den gångna tiden har visat, att icke endast från regeringars och
halvofficiösa riksdagsinstitutioners sida steg vidtagas för samverkans befrämjande.
Även resp. riksbanksledningar ha funnit sig böra sammanträffa
för att gemensamt rådgöra om spörsmål rörande valutapolitiken
och de krav krisen ställt på de sedelutgivande institutionerna, såsom
i fråga om guldinlösen, utfärdandet av särskilda skiljemynt m. m. Också
enskilda organisationer, representanter för speciella yrkesintressen och
näringsgrenar ha funnit önskvärt att under händelsernas hårda tryck
finna möjlighet till intimare samverkan och understöd än tillförne. Jag
vill erinra om det möte, som hölls den 6 och 7 juli 1916 i Kristiania
på inbjudan av Den norske handelsstands fnellesforening mellan reprent
anter för Sveriges allmänna handelsförening, Svenska Handelskammarmötet,
Den danske handelsstands fadlesrepresentation och nämnda
norska organisation. Man enades där om stadgar för skandinaviska handelskammarmöten
— en motsvarighet således till de nordiska sjöfart smötena
— vilka skola hållas i regel vartannat år, omväxlande i de tre länderna.
Uti § 1 heter det: »Representanter för ledande kandelskorporationer i

de tre skandinaviska länderna sammanträda till regelbundna handelsmöten
för att upptaga till behandling frågor av kommersiell art, som kunna
vara av gemensamt intresse och betydelse för de tre ländernas näringsliv».
Efter det godkännande, som från resp. länders organisationer numer
avgivits, får denna betydelsefulla sammanslutning anses vara verkställd,
och till bekräftelse härpå har också delegerade — 25 från vardera
landet — redan blivit utsedda och ett arbetsutskott med 4 från
varje land tillsatts. Detta skall ha en permanent sekreterare och förbereda
alla ärenden, som föreläggas mötena. Det första väntar man skall
hållas redan i vår.

Det är en allsidig sammansättning med representanter för handel,
sjöfart, industri och bankväsen förteckningen över delegerandena utvisar,
och utan tvivel kommer denna från början ganska fast lagda
organisation att i skillda avseenden utöva ett avsevärt inflytande på
samverkan i Norden mellan olika näringsgrenar för tillvaratagande av
gemensamma intressen. Det bekymmersamma läge, våra små stater kunna
bli utsatta för, om ett handelskrig fortsätter det pågående, anser man
komma att bli föremål för sammanslutningens närmaste överläggningar.

Andra symptom på hur behovet av praktisk samverkan tar sig uttryck
är framställningen om de nordiska juristmötenas återupptagande i
en arbetsduglig form och de nordiska kvinnornas nybildade samorganisa

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

tion »för samarbete mellan de nordiska kvinnosaksorganisationerna i och
för bevakande av gemensamma intressen i lagstiftningsfrågor rörande
kvinnor och barn», varjämte inom den pedagogiska världen och bland
bkandnmiens tidningsmän önskvärdheten av att tillgodogöra si0, samarbetets
fördelar lett till närmanden av fördelaktigt slag. Likaså ha steg
vidtagits för ett samarbete mellan nationalekonomer av facket för belysning
av gemensamma ekonomiska uppgifter för de tre folken.

Det ligger icke någon sentimentalitet eller påfallande känslobetoning
över dessa strävanden över mötena och deras förhandlingar, utan de
präglas av en nykter och klar insikt såväl om de faktiska intressen, vilka
bäst främjas under gemensamt arbete, som om den begränsning gemensamheten
till båtnad för alla bör i vissa avseenden åsättas. Man har
ett intryck av att viljan till praktisk handling på de områden, där goda
resultat kunna vinnas, börjat tränga igenom.

Det är all anledning för oss att tillvarataga de värden, detta kan
medföra för de nordiska folkens egen inre utveckling och deras möjlighet
att upprätthålla full självständighet i en värld, där bekymren hopa
sig för de mindre staterna.

Särskilt på det ekonomiska området är det angeläget, att statsmakterna
överväga vad som bör göras till befordran av samverkan, när intressegemenskap
förefinnes, ty de tendenser, som nu göra sig gällande
inom näringslivet, mana onekligen till sammanhållning. Det är knappast
något tvivel därom att den nationalhushållning, vilken uppvuxit
under de sista århundradena, visat sig vara en allt för trång ram för
näringsväsendet, och man iakttar strävanden att på ett eller annat sätt
vidga densamma i syfte att få en säkrare bas för arbetsfördelning och
erövringar å världsmarknaden. Redan före krigets utbrott varsnades
hur enskilda näringsgrenar inom vissa stater över de nationella gränserna
slutit avtal med varandra för att inom ett område, större än den
enskilda statens, vara fri från konkurrens och kunna utnyttja detta till
vinningar på marknader, där konkurrensen måste slås ned. Yissa företeelser
angåvo även, att staterna själva icke voro okänsliga härför. Benägenheten
att vidga gränserna för hemmamarknaden genom rnellanstatliga
överenskommelser i syfte att till både parters fördel utnyttja
den möjlighet att komplettera varandras tillgångar, staterna äga och
att såmedels åter tillförsäkra den självtillräcklighet, staten ensam icke
längre förmådde åstadkomma, har framträtt såväl inom den ena som
den andra av de nu kämpande maktgrupperna, innan kriget accentuerat

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

denna tendens. Men det är likväl först under kriget under dess
oerhörda påfrestningar och det till ytterlighet skärpta motsatsförhållandet
mellan de båda lägren, som planerna att på samma gång vidga hemmamarknaden
och sluta den för utomstående samt fullt utnyttja dessa fördelar
till att besegra motståndaren ekonomiskt, varhelst han påträffas,
tagit mera fast form och blivit föremål för såväl statsmyndigheters som
affärsorganisationers överläggningar. Härom har även i Sverige en
litteratur hunnit uppstå. Jag saknar anledning att närmare ingå på
en redogörelse för dem och de förslag och uttalanden, som gjorts. Såsom
exempel på arten av de förslag vilka framkommit, återges emellertid
i vissa delar den andra Pariskonferensens 14—16 juni 1916 beslut,
vilka på grund av sin officiella karaktär tilldraga sig särskilt intresse.

y> Övergång såtgärder framdeles för de allierade ländernas återupprättande
beträffande handel, industri, jordbruk och sjöfart.

II.

Då genom kriget alla han delstraktater mellan de allierade och de
fientliga makterna ha blivit upphävda och då det är av stor betydelse,
att vid tiden för det ekonomiska återuppbyggande, som måste följa på
fientligheternas avslutande, ingen av de allierades frihet får begränsas
av de allierades fordringar på »mest gynnad nation», äro de alla eniga
om att fördelarna med denna mest gynnad klausul skola nekas de fientliga
makterna ett antal år framåt, som skall gemensamt fastställas.

Under denna tid skola de allierade anstränga sig att bjuda varandra
ömsesidiga avsättningskompensationer, försåvitt de i föregående
paragraf nämnda föranstaltningarna skulle leda till vilka som helst för
deras handel skadliga följder.

in.

De allierade förklarade sig eniga om att vilja bevara för de förbundna
länderna, framför alla andra länder, deras naturliga hjälpkällor
under hela den tid som åtgår för resp. länders återuppbyggande beträffande
handel, industri, lantbruk och sjöfart. I detta syfte ämna de träffa
särskilda föranstaltningar för att underlätta det ömsesidiga utbytet av
sina produkter.

IV Till

försvar för inre kommersiella, agrariska och martima intressen
mot ekonomiska angrepp genom översvämmande med varor eller genom.

6 Motioner i Andra kammaren Nr 266.

vilken som helst illojal konkurrens vilja de allierade gemensamt fastställa
en tidsperiod, under vilken handeln med fientliga makter skall
vara underkastad särskild behandling och under vilken de därifrån härstammande
varorna antingen skola vara föremål för införselförbud eller
för andra effektiva metoder. De allierade skola på diplomatisk väg
träffa uppgörelse om de specialbetingelser, som under nämnda tidsrum
skola finna användning på fientliga fartyg.

De allierade skola bestämma förhållningsregler, antingen gemensamt
eller var för sig för att på sitt område hindra fientliga undersåtar i utövandet
av vissa verksamheter, som beröra lantförsvaret eller den ekonomiska
oavhängigheten.

Beständiga jäv anställning ar för ömsesidig lijålp och samarbete
mellan de allierade.

De allierade skola oförtövat träffa nödiga åtgärder för att göra sig
oavhängiga av fientliga länder, försåvitt angår råämnen och fabrikat, som
äro av betydelse för den normala utvecklingen av deras ekonomiska
självständighet. Dessa förhållningsregler skola taga sikte på att säkerställa
icke blott de allierades oavhängighet med hänsyn till deras leveranskällor
utan också deras finansiella, kommersiella och maritima organisation.

De allierade skola träffa sådana föranstaltningar som i utförandet
av detta beslut, allt efter varans natur synas mest ändamålsenliga, under
hänsyns tagande till de huvudlinjer som deras ekonomiska politik följer.
De kunna härvid t. ex. betjäna sig av subventionerade företag, som stå
under statens egen ledning och kontroll, eller lämna finansiellt understöd
till uppmuntrande av vetenskapliga och tekniska undersökningar
och till utveckling av nationella industrier och hjälpkällor, införa tullavgifter
. eller förbud av tillfällig eller varaktig natur, eller kombinera
dessa olika metoder.

Av vad art dessa metoder än må vara, som skola bli använda, är
det av de allierade eftersträvade målet: att i tillräcklig grad öka produk -

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

tionen inom det egna landet som helhet betraktat, att sätta dem i stånd
att upprätthålla och utveckla deras ekonomiska oberoende gentemot det
fientliga utlandet.

II.

För att möjliggöra utbytet av sina produkter skola de allierade
träffa förhållningsregler för att lätta sina ömsesidiga handelsförbindelser
såväl genom upprättandet av mera direkta och snabba land- och sjötransportmöjligheter
till låga satser, som genom utvidgning och förbättring
av post- och telegrafväsendet m. m. d.

III.

De allierade skola sammankalla en konferens av tekniska delegerade
för att träffa förhållningsregler för den största möjliga ömsesidiga
samstämmighet i patentlagstiftningen, ursprungsbevis och varumärken.
Med hänsyn såväl till patent och varumärken, som till »the Copyright»
till litterära och konstnärliga alster, som under krig uppstått i fientliga
länder, skola de allierade, såvitt möjligt, efter fientligheternas avslutning
gå tillväga på samma sätt.

De allierades tekniska delegerade skola utarbeta förslag till dessa
föranstaltningar.»

Nu torde man väl kunna utgå ifrån att åtskilligt av detta, som
även i ostentativt officiella former framförts, utgör led i den naturliga
strävan att imponera på motståndaren och förskaffa sig själv eu mer
gynnsam position vid blivande uppgörelser, då bytesobjekt, även om de
endast bestå av icke förverkligade planer, kunna komma väl till pass.
Men det vore dock lättsinnigt att lämna allt detta utan avseende. Naturlig
försiktighet bjuder att de neutrala överväga vad inflytande det kan
ha för dem, för den händelse klausulen om mest gynnad nation skulle
förändras i så måtto, att ett tre-tariffsystem med särskilda förmåner för
allierade stater upprättas och om speciella fördelar lämnas vid varutransport
å deras fartyg m. m. Det synes även som om de nordiska
regeringarna hade sin uppmärksamhet fäst på denna sak. Att döma av
kommunikén efter Kristianiamötet stå de i begrepp att under inbördes
samverkan vidtaga ''åtgärder för att värna de nordiska rikenas handelspolitiska
intressen såväl vid fredsslutet som efter det kriget med militära
vapen upphört. Det är tydligen defensivåtgärder med hänsyn till be -

3 Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

farade svårigheter att gentemot de väldiga maktgrupperingarna hävda
vår ekonomiska självständighet, som äro å bane.

Oavsett hur härmed må förhålla sig och i vad mån farhågorna
kunna anses vara berättigade eller ej, är det likväl påtagligt att våra
tre länder, för den händelse vi hade att uppvisa en enda konsumtionsmarknad
på 11 millioner invånare och en för bättre gemensamhetshushållning
ordnad råvarutillgång, än den nuvarande, skulle ha väsentligt
lättare att reda oss i världen. Vi kunna ej undgå att i vår ordning
erfara nationalhushållningens trånghet och ringa bärkraft för uppehållande*
av företag, vilka uppta tävlan med de störa på världsmarknaden. Det
vore helt visst i många hänseenden av betydelse, om de tre nordiska
länderna, utan att någons intressen tillbakasattes, kunde till ömsesidig
fördel enhetliggöra sina hemmamarknader, så att dessa komme att bilda
ett i stort sett gemensamt konsumtionsområde. Först i den mån detta
realiseras, kan erforderlig styrka och ryggrad givas åt det gemensamma
uppträdande utåt i ekonomiskt avseende, som Kristianiakommunikén förebådat.
Denna sida av spörsmålet om ekonomisk samverkan i Norden, den
inåt vända, är icke den minst viktiga och synes böra upptagas till behandling
såsom en förutsättning för och ett komplement till det, varom
regeringarna med hänsyn till utlandet eventuellt kunna överenskomma.

A den amerikanska kontinenten, där man med största iver bereder
sig att ta ledningen i staternas tävlan efter krigets slut, har man sedan
länge arbetat i den riktning, jag härmed antyder såsom lämplig för de
nordiska rikena. Mitt under det att förstörelsemedlen i vår världsdel
slår sönder årtiondens kulturverk, har man på andra sidan Atlanten
sammankomster för att dryfta hur Nord- och Sydamerika med dess mångfald
av stater kunna i ekonomiskt hänsende sluta sig närmare varandra
och utnyttja den uppkomna situationen. Det är också av stort intresse
för oss att iakttaga hur metodiskt man sedan lång tid arbetat för det
mål, vi här knappast hunnit skönja, såsom även för de skandinaviska
landen värt att eftersträva.

Nedan 1889—1890 sammanträdde på Förenta staternas inbjudan en
konferens i Washington, vari deltogo officiella representanter för 18
amerikanska stater, med uppgift att överlägga om på vad sätt Nordoch
Syd- samt Central-Amerikas gemensamma intressen bäst måtte kunna
vidtagas. Konferensen, som bl. a. ledde till det första uniforma skiljedomsavtalet
mellan de representerade staterna, fick flera och mer betydelsefulla
efterföljare i 1901 års Mexikokonferens, 1906 års konferens i Nio

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

Janeiro, där man beslöt att hos utrikesdepartementen i samtliga stater
upprätta arbetsutskott för samarbete med den centralorganisation, som
upprättades och 1910 års i Buenos Aires, där för första gången representanter
för samtliga amerikanska stater sammanträdde och slutligen
1915 års Washingtonkongress, som öppnades av Förenta staternas president
och f. ö. arbetade under mycket högtidliga former.

Första frukten av konferensarbetet blev bildandet av den officiella
Pan-Amerikanska Unionen 1907 med sin uti en av staterna själva och av
Carnegie skänkt byggnad. Den har en ständigt arbetande byrå,vars arbete
numer svällt ut att omfatta flertalet arbetsfält, där staterna äga gemensamma
intressen. Det är befordran av kommunikationsväsen av olika
slag — under kriget har stora insatser gjorts för att få amerikanska
fartyg att ta upp kusttraden i stället för de uteblivna tyska och engelska
— underlättande av kreditförhållandena genom utveckling av bankförbindelserna;
enhetliggörande av postportot; gynnsammare anordning
för behandling av postanvisningar; uniformerande av handelslagstiftningen;
utvecklande av gemensam agenturverksamhet; arbete för korresponderande
sociallagstiftning och lika behandling av arbetare, oberoende
av nationalitet, i försäkringshänseende; bedrivande av vidsträckt upplysningsverksamhet,
särskilt i kommersiellt hänseende och främjande av
samarbete mellan yrkesintressenter; publicerande av panamerikansk statistik
och redogörelser för pågående sammanslutningssträvanden m. m.
Härtill kommer att arbetet på ingåendet av traktater — ex. 1913 års —
med direkt fredssyfte haft sitt stöd inom Unionen. Det är en hel stab
av ämbetsmän med Förenta staternas förre minister uti Argentina såsom
verkställande direktör, som ägnar sig åt detta för varje år mer maktpåliggande
arbete och som under kriget fått ledningen i den starka, av
staterna understödda, rörelsen att på organisk väg förbinda de amerikanska
staterna till en ekonomisk enhet.

Unionens styrelse består av samtliga i Washington ackrediterade
21 sändebud för staterna jämte Förenta staternas utrikesminister och det
har visat sig vara det icke minst betydelsefulla att dessa i sådan fri,
för omedelbart praktiska syften inrättad form kunna sammanträffa och
vid sidan om den diplomatiska konventionalismen överlägga om hur de
måtte kunna »utveckla och befästa handelsförbindelserna, främja det
vänskapliga umgänget och bidraga till den ömsesidiga förståelsen» mellan
de representerade staterna och deras undersåtar. Man vet att de s. k.
A. B. C.-staternas (Argentina, Brasilien och Chile) medling under Mexiko Bihang

till riksdagens protokoll 1917. 4 samt. 116 käft. (Nr 266.) 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

krisens mest akuta skede härledde sig från Unionens styrelse. Det
tänkvärda yttrandet har också fällts att »för den händelse Europa haft
en motsvarande institution kunde det störa kriget måhända ha undgåtts. »
Verksamheten bekostas uteslutande av statsmedel.

Det erkännes numera allmänt att Unionens verksamhet, ehuru den
aktivt framträdde först 1907, varit av genomgripande betydelse för sammanförandet
av fria stater med utpräglad självkänsla kring det gemensamma,
som skapats av geografiskt läge, historisk tradition och ekonomiska
betingelser, utan att deras självständighet lidit intrång därav.

Den väg, man här beträtt, är av stort intresse även för Nordens
stater, och det må uttalas att de regeringsmöten, kriget påkallat, icke
höra nedläggas sedan fredens dagar återkommit. Tvärtom böra dessa års
erfarenheter ha tillkännagivit hur viktigt det är att under normala tider
ha knutit en visserligen fri, men dock fast samverkan. Vi behöva regelbundet
återkommande regeringskonferenser, vilka icke äro för sin tillkomst
beroende av någon inbjudan från en av staterna. Det är betydande
uPPgifter av olika slag, som dessa skulle få att handlägga antingen omedelbart
eller efter förberedelser av sakkunniga institutioner.

Det må anföras några av de mer väsentliga spörsmål, vilka på det
ekonomiska området framställa sig och påkalla att på officiell väg befordras
genom gott samarbete.

När vi här i Norden varit inne på tankar om en närmare ekonomisk
samverkan mellan de tre folken, har det hittills varit tullunionen,
som hägrat för gemensamhetssakens förespråkare. Det behöver endast
erinras om hur omdebatterat detta spörsmål varit. Det var ett stående
ämne vid de på sin tid hållna nationalekonomiska mötena (i Göteborg
1863, Stockholm 1866, Köpenhamn 1872, Malmö 1881 och Köpenhamn
1888) och har även förekommit å allmänna handelsmöten (Köpenhamn
1885) och upptagits till debatt i de nationalekonomiska föreningarna
med inlägg av män såsom Marcus Rubin, C. F. Tietgen, Bredo Morgenstierne
och J. W. Arnberg, varjämte den »Nordiska föreningen för
ekonomiskt samarbete» ännu så sent som år 1904, sju år efter det
mellanrikslagen upphävts, utgav tre utredningar i ämnet, av vilka den
svenska författats av Sven Palme. Då förnimmelsen av att vi behöva
varandra, nu ånyo framträder och för första gången efter 1905 tagit sig
officiella uttryck, har man på sina håll de gamla tankarna kvar och vill
befordra det ekonomiska samarbetet genom steg i protektionistisk rikt -

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

ning. Symptomatisk härför var den debatt, vilken fördes vid det Nordiska
Interparlamentariska Förbundets möte i år om »den europeiska
handelspolitiken efter kriget och de tre nordiska länderna». Såväl inledaren
dr Karl Hildebrand som eu av de danska talarna, börskonsulenten
hr J. Schovelin — tidigare författare i ämnet — läto förstå att
förhållandena manade till att ånyo överväga möjligheterna av ett handelspolitiskt
närmande. I detta sammanhang bör ävenledes framhållas,
att prof. Nils Wohlin i sin skrift »Den europeiska handelspolitikens
sannolika omgestaltning efter kriget och följderna därav för Sverige» är
inne på samma väg utan att dock göra några direkta förslag.

Även om det synes mindre sannolikt, att de tre rikena nu skulle
vara mer beredda eller benägna att föra en gemensam handelspolitik
utåt, än de förr varit, och detta i all synnerhet om det skulle ske inyprotektionismens
tecken, så är det därför ingalunda sagt, att de icke
kunde finna det nyttigt att inåt, i förhållande till varandra, vidtaga åtgärder
i tullpolitiskt hänseende, som äro ägnade att till ömsesidig fördel
skapa en större hemmamarknad, än var stat för sig nu erbjuder, således
lättnader i tulltarifferna på sådant sätt och under villkor i övrigt att verkligt
utbyte av förmåner sker.

Det kan ifrågasättas om tiden icke är mogen för en noggrann
undersökning av mellan de tre rikena nu bestående tulltariffer. Deras
näringsliv har hunnit stabilisera sig så pass under rådande regim, att
man torde säkrare än för en del år sedan kunna få erfarenhet om de
bestående fördelar, handelsomsättningen kan vinna på ömsesidiga eftergifter
och lättnader i tullhänseende för inhemska råvaror och av väsentligen
inhemskt material förfärdigade halvfabrikat och, eventuellt, förädlade
alster. Ett studium av handelsstatistiken och tullbestämmelserna
visar även att det finns industrigrenar i endera landet, vilka, oavsett
tullen hos de andra, fått den naturligt behärskande ställning, att avsättningen
till dem fortgår, trots de uppresta skrankorna. Åtskilliga födoämnen
och råvaror tillförsäkras också något av landet från båda eller
endera av de övriga under sådana omständigheter att samtliga böra ha
fördel av om tullen sänkes eller försvinner.

Några exempel må anföras, vilka åskådliggöra här framlagd uppfattning.
Påpekas må likväl att statistiska jämförelser f. n. äro mycket
svåra att göra till följd av olikformigheten hos de resp. ländernas officiella
handels- och tullstatistik, varför man endast under mycket stark
reservation vågar göra några slutsatser.

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

Både Sverige och Norge utföra till Danmark högst betydande kvantiteter
trämassa, såväl mekanisk som kemisk, jämte cellulosa och papper.
År 1913 exporterades från oss: pappersmassa av trä för kr. 2,904,839;.
papper och papp för kr. 934,743. Från Norge anges: 20,522 ton
och 1,374 ton. Tnförseln från Danmark inom denna varugrupp visar
däremot relativt obetydliga kvantiter. Hos oss är pappersmassan fri
och papper och papp belagda med mindre tullavgifter. I Norge råder
samma förhållande, medan Danmark återigen har en tull av 7Va % å
pappersmassan och rätt avsevärda tullavgifter å papper och papp. Utsikten
för Danmark att tävla med Sverige och Norge på ifrågavarande
område torde få anses minimal och dess tullskydd enbart beröra dessa
länder utan att ens något protektionistiskt skäl synes kunna motivera
tullskyddet. Dess utbyte mot en förmån, lämnad av de andra rikena,
torde kunna övervägas.

Norge har liksom grannländerna en avsevärt hög tull å bomullsgarn
— 0,!g, 0,45 öre pr kg. — men Sverges export av denna vara är
betydlig, kr. 802,365, oaktat tullfriheten bortföll 1897; från Danmark erkålles
endast små kvantiteter. Till Danmark var vår export liten, men
därifrån kom garn, huvudsakligen garn i dockor för kr. 467,360,’ trots
vårt höga tullskydd. Det statistiska materialet synes tyda på att det
är garn av olika slag, som kommer från det ena och det andra landet
och ömsesidiga medgivanden skulle på samma gång kunna stärka produktionens
ställning, ge bättre arbetsfördelning och tillgodose konsumenternas
behov. En detaljundersökning skulle sannolikt visa sig fruktbärande
och ange i vilka speciella hänseenden tariffreduceringar med
fördel kan ske ej blott inom garn- utan hela textilbranschen.

Av levande djur ha vi en stor export såväl till Danmark (hästar
kr. 4,016,150, nötkreatur kr. 2,793,300) som till Norge (hästar kr. 155,000,
nötkreatur kr. 5,536,950). Införseln hit var däremot ringa — väsentligen
norska hästar — till följd av våra höga tullsatser (50 kr. pr häst
och 10 kr. pr nötkreatur). Danmark har tullfrihet, men Norge har högre
tull än vi på hästar (maximal SO kr. pr st.) och tullen å nötkreatur
är ävenledes betydlig kr. 0,05,—0,06 pr kg. levande vikt. Till Norge gick
såväl^ från Sverige som Danmark stora mängder färskt nötkött resp. för
1,295,032 kr. och 1,356 ton. Norges behov av de övrigas köttvaror
är påfallande liksom Sverige behöver den norska fisken (tullfri), men kötttullen
är 10 öre pr kg. i Norge. Vad smöret angår råder i Danmark
tullfrihet, medan hiorge har 0,is — 0,25 kr. pr kg. och vi 20 öre pr kg_

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

Fläsket är i Norge åsatt 0,is—0,oo kr. tull pr kg., hos oss 0,12 0,i» kr.

pr kg., men i Danmark tullfritt. Anförda förhållanden tillkännage don
relativt starka ställning Danmark intager, men det är anledning ifrågasätta
om befintliga tariffer med den utveckling kreatursskötseln tagit
längre motsvara situationens krav. Det må spörjas om icke den av ålder
och ända till 1871, då tull å ost infördes, mellan Sverige och Norge
rådande tullfriheten å matvaror av djur, kan återupprättas helt eller delvis
mellan de tre rikena.

I fråga om hudar, beredda, försiggår mellan Danmark och Sverige,
oavsett avsevärda tullsatser, en icke oväsentlig handelsomsättning. Norgesalpetern
pålägges i Sverige 15 % tull och den norka fiskkonservindustrien
har såväl i Danmark som Sverige att kämpa sig igenom ett högt tullskydd,
och den lyckas, emedan Norge på detta område har eu gynnad
ställning. Inom metall- och maskinindustrigrupperna förete taxorna sådan
olikformighet, att jämförelser knappast kunna verkställas, men man får
det intrycket att dessa uppgjorts mindre med hänsyn till de nordiska
grannländerna och deras konkurrensförmåga än till andra staters uppträdande.
Genom ömsesidigt tillmötesgående i fråga om en del halvfabrikat
skulle förädlingsindustrien av olika slag inom samtliga länder i
mer än ett fall kunna gagnas. Detta förhållande är väl värt en undersökning.
,

Vid ett övervägande av dessa angelägenheter bör ej heller förbises
att under tullskyddet ha monopolindustrier uppstått inom samma näringsgrenar
i de skillda länderna och överenskommelser angående prispolitik
och varukontingentering mellan dem har i vissa fall träffats. Riksdagarna
torde icke ha varit alldeles oberörda av detta förhållande tidigare.
Detta kan ej undgå att öva inflytande på omdömet angående önskvärdheten
att reducera befintliga tariffer.

Det bör icke förgätas att vi under mer än trekvarts århundrade samlevat
med vårt västra grannland på sätt här föreslås. Redan år 1815
infördes den första mellanrikslagen, varigenom hästar, boskap, spannmål
och viktualievaror av alla slag blevo tullfria vid in- och utförsel landvägen
och spannmål, fiskvaror och andra slag av livsmedel av vad slag som
helst förda sjövägen åsattes endast halva införseltullen. Snart nog togs
ytterligare ett steg i samma riktning med 1825 års lag, vilken nedsatte
tillien till hälften för en stor mängd varor såsom, förutom nyssnämnda,
även ull, garn, vävnader, band, papper, tegel, bleckplåtar, järnvaror m. m.
Det var ett djärvt steg, som då togs, men erfarenheten visade, att det

14 Motioner i Andra kammaren Nr 266.

lände båda till nytta. Denna mellanrikslag fick också stå i nära femtio
år, i det att först år 1874 en ny tillkom, vilken tog hänsyn till under
årens lopp försiggången utveckling inom näringslivet och öppnandet av
jäm\ ägen Stockholm Kristiania 1871. Den viktigaste ändringen torde
ha varit införandet av tullfrihet å ylle-varor, vilket motiverades därmed
»att ylleindustrien i vartdera landet tagit den skiljaktliga riktning att
det egentligen vore varor av grövre och billigare beskaffenhet, av vilka
tillverkningen i Norge kunde tävla med den svenska, varemot det vore
finare och dyrbarare yllevaror, som från Sverige införde till Norge. >

När år 1888 den stora systemförändringen skedde i Sverige med tullskyddsvännernas
seger måste detta givetvis i hög grad påverka mellanrikslagstiftningen,
i varje fall så länge Norge fortfor att vara frihandelsvänligt,
Det var frågan om hur förfaras skulle med utländska råvaror
eller väsentligen av dem framställda fabrikat, varpå århundradets tullgemenskap
bragtes att stranda. Sverige ansåg sig icke kunna ha en
öppen gräns över Norge, då övriga försågos med höga tullmurar och
Aorge ville å sin sida icke gå med på det differentialsystem, Sverige
föreslog. Så fast hängde man likväl samman och så betydande hade
fördelarne varit, att det dröjde till 1897 innan mellanrikslagens saga
blev all.

Ett gott uttryck för den gängse uppfattningen, innan den kanske lika
mycket av politiska som andra motiv framkallade brytningen inträdde, gav
dåvarande finansministern frih. F. von Essen i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
den 21 februari 1890: »Eders K. M:t lärer icke finna nödigt
att jag inför Eders Maj:t närmare utvecklar den stora betydelsen för
båda de förenade rikena av den i mellanrikslagstiftningen antagna grundsats
om ömsesidig tullfrihet för inhemska naturalster och tillverkningar.
Den utvidgning av det inhemska handelsområdet, som härigenom vinnes,
medför icke allenast ökad och lättad avsättning för vartdera landets produkter,
utan möjliggör även en fördelning av arbetet mellan de båda
länderna därigenom att fabriker, som tillverka samma grupp av varor,
kunna i vartdera landet inskränka sig till tillverkningen av de särskilda
varor eller klasser av varor, vilkas frambringande mest lämpar sig för
landets egendomliga förhållanden, varemot med ett inskränktare avsättningsomrade
samma fabriker icke skulle kunna påräkna avsättning för
hela sin tillverkning, därest den vore till arten sålunda begränsad, utan
skulle nödgas med väsentligt ökade produktionskostnader tillverka en
mängd olika varor, tillhörande samma grupp. Att bryta med nämnda

Motioner i Andra kammaren, Nr 2G6. 1*>

mellanrikslagstiftningens huvudgrimdsats bör därför icke utan mycket
starka skäl ifrågakomma, lika litet som det för närvarande kan anses av
behovet med nödvändighet påkallat ...» Den norska kommitté, vilken
1895 avgav sitt betänkande över läget, ser väl vad det kundo betyda, att
de båda ländernas handelspolitik blivit så olika, men i sin överblick på
den förgångna perioden säger den likväl följande, som är av intresse
även i dag: »den frygt, som her i Norge under Forhandlingerne om

Mellemrigsloven af 1874 tildels nteredes for, åt Aabningen af vört Marked
for den toldfrie Indförsel af Svenske Industriprodukter, paa Grund af
den svenske Industris store overlegenhed, skulde kvtele vor egen begyndende
Industris och hindre dens Udviklmg, i det hele taget maa siges åt
have vist sig åt vaere ugrundet. Den i de sidste 20 Aar ved Mellemrigsloven
af 1874 aabnede indbyrdes Konkurrance mellem Norge og Sverge
har ikke hindret den norske Industri foa åt udvikle sig efter en Maalestok,
som ikke har vseret seet under nogen tilsvarende tidligare Periode;
om der end kun paavises flere Felter, hvor den Svenske Industris Overlegenhed
er saa stor, åt vi ikke har kunnet optage konkurrancen eller
kunnet bolde Stillingen mod den paa vört indenlandske Marked, saa er
det paa den anden side sikkert nok, åt vi har mango betydelige Industrier,
som muulig kunde have naaet det Ståndpunkt, hvarpaa de nu befinde
sig, uden åt de med Held have benyttat Adgangen til åt skabe sig et
Marked i Sverge? Åt i det heletaget den ved Mellemrigsloven af 1874
aabnede Lettelse i Samhandelen med Sverige har en betydlig Andel i
den nogsaa respektable Fremgang i vor Industri som de sidste 20 Aar
kan opvise, lader sig neppe bestride».

Från båda sidor gavs livliga uttryck åt det gagn man haft av mellanrikslagen
och när förhandlingarne brusto vid förhandlingarna å Holmenkollen
i oktober 1896, stod man i själva verket så nära varandra, att
hade icke politiska motiv medverkat och hade underhandlarna varit andra
än de utsedda, skulle resultatet sannolikt blivit ett helt annat och vi
ännu länge ha haft en särskild tariff gällande. Kanske den skulle ha
överlevat året 1905. Norges övergång till tullskyddspolitik borde under
alla omständigheter kunna ha medverkat till dess befästande.

Dessa erfarenheter från såväl svensk som norsk sida har man att
bygga på, när det sättes i fråga att för framtiden beträffande de tre
nordiska rikena slå in på en handelspolitik efter analoga linjer. Något
dylikt bör ställa sig väsentligt lättare nu än för en del år sedan, då
tullskyddet vunnit insteg icke endast hos oss och Norge utan även i

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

Danmark, som långt ifrån lian betraktas såsom något frihandelsland,
även om dess industritullar äro mycket lägre än de andra staternas och
spannmålen går fri. Symptomatiskt för nuvarande tänkesätt är i varje
fall, att Nordiska Interparlamentariska Förbundet vid sitt delegerademöte
i Stockholm detta år enhälligt uttalade sig för en utredning angående
i vad avseende och i vad omfattning ökat samarbete mellan de tre nordiska
rikena må komma till stånd och man utpekade därvid särskilt
det handelspolitiska området.

Det bör måhända framhållas, att en uppgörelse av förordad beskaffenhet
sannolikt måste få karaktären av en handels- och sjöfartstraktat mellan
de tre rikena, som är fullständigt oberoende av de traktater något av
landen träffar med andra stater. Finns någon klausul om mest gynnad
nation i dessa, skulle denna sålunda icke berättiga till några av de i
den nordiska ömsesidighetstraktaten medgivna särskilda förmåner. Det
i olika länder nu diskuterade tre-tariffsystemet skulle följaktligen införas.
Det har av dr Karl Hildebrand erinrats om att 1911 års svensk-tyska
handelstraktat i slutprotokollet till art. 13 innehåller prejudicerande bestämmelser.
. Tyskland kan sålunda icke göra gällande mest gynnad
nations rätt i fråga om 1858 års svensk-danska deklaration rörande kustfarten
och handels- och sjöfartsförhållandena i Öresund eller uti de svensknorska
överenskommelserna beträffande handels- och sjöfartsförhållandena i
Idefjorden och Svinesund. Någon fullständig nyhet skulle det således icke
innebära att ha separata överenskommelser mellan de nordiska rikena, oberoende
av med andra träffade avtal, men det samband, som råder, bör
likväl uppmärksamheten fästas på.

Ovan har uttalats, att man endast med största svårighet kan betjäna
sig av gängse handelsstatistik och tulltaxor för anställande av jämförelser.
Redan C. Fr. Wcern skrev på sin tid, att »uppgifterna bliva i
hög grad ofullständiga och i hög grad missvisande» och det finns fortfarande
anledning instämma i detta omdöme. Sålunda kan transithandeln
icke vare sig i vår egen eller grannländernas statistik helt utskiljas
och värdeberäkningarna ske icke efter enahanda grunder; tulltaxorna
och de . handelsstatistiska tabellerna äro så olikformigt uppställda och
differentieringen av varuslagen verkställd efter så skiljaktiga synpunkter,
att man endast under reservation kan ställa siffrorna vid sidan av varandra.
. Förhållandet har länge varit insett och på begäran av Nordisk
Förening för ekonomiskt samarbete, som år 1904 hänvände sig till
Norges Statistiska Centralbyrå med en framställning angående nyttan

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

och angelägenheten av att erhålla en utförlig redogörelse för den interskandinaviska
handelsomsättningen, varav genom transitrörelsens utsöndrande
skulle framgå vad som effektivt förbrukades i vart och ett av
de tre länderna av varor, producerade i de tvänne grannländerna. Ett
samarbete kom också till stånd mellan kommerskollegii avdelning för
näringsstatistik och Danmarks samt Norges statistiska byråer, vilka med
understöd av resp. riksförsamlingar år 1909 publicerade ett betänkande,
vilket tyvärr ställts undan bland annat material på hyllorna. Det innehåller
likväl uppslag, som borde fullföljas, och den grund, vilken lagts
med detta arbete, manar till fortsatt uppbyggande av en tillförlitlig interskandinavisk
handelsstatistik. De svensk-norska kommitterade klagade
1896 över statistikens bristfälligheter och deras arbete på ordnandet av
handelsförbindelserna försvårades därigenom. Yi borde genom att bereda
tillgång till bättre statistiskt material än det nu befintliga, undvika att
samma olägenhet kvarstår, när interskandinaviska handelsfrågor ånyo bli
föremål för behandling.

Det är fördenskull synnerligen önskvärt att det tidigare inaugurerade
samarbetet mellan de näringsstatistiska myndigheterna får en fortsättning.
Därom uttalade sig även det Nordiska Interparlamentariska delegerademötet
på sitt förutnämnda möte, i det begäran framställdes »att genom
resp. regeringars försorg måtte upprättas en tillförlitlig och översiktlig
statistik rörande handelsomsättningen mellan de nordiska länderna såsom
eu fortsättning av det på initiativ av Nordisk Förening för ekonomiskt
samarbete år 1909 utgivna arbetet »Interskandinavisk Handelsomssetning».

I nära samband med de handelspolitiska förhållandena står sjöfarten,
och dess angelägenheter ha även plägat dryftas vid behandlingen av
kommersiella uppgörelser. Det är fördenskull naturligt att frågan om
de nordiska handelsflottornas förhållande till varandra bör tas under
övervägande i detta sammanhang. Sedan det svenska tonnaget, delvis
tack vare statens understöd, under de sista tio åren vunnit en utomordentlig
stark utveckling och skänkt oss goda direkta förbindelser med olika
världsdelar står Sverge mer i paritet med grannländerna och torde ha lättare,
än förut, att kunna upptaga förhandlingar i saken, om detta befinnes önskvärt.

Frånsett de avtal, vilka angå särskilda kuststräckor, regleras det inbördes
sjöfartsförhållandet nu av deklarationen den 16 april 1858 mellan
Danmark och Sverige—Norge rörande kustsjöfarten (cabotage), och de
skandinaviska länderna ha tillförsäkrat varandra ställning såsom mest
gynnad nation. Danmark och Norge intaga följaktligen samma ställBihang
till riksdagens protokoll 1917. 4 saml. 116 käft. (Nr 266.) 3

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

ning som övriga kulturländer hos oss. Mest-gynnad-nationsbegreppet har
emellertid, icke minst genom 1910 års tysk-svenska handelstraktat, fått
en så vidsträckt uttolkning, att man kan vara tveksam om några särskilda
förmåner av värde härutöver återstå att utbyta. Därtill kommer
att med aktiebolagsformens användning inom rederirörelsen har vidsträckt
möjlighet beretts för intresserade kretsar att vinna inflytande i fråga om
sjöfarten hos grannländerna.

Det, som från staternas sida närmast vore att reflektera på, är att
i fråga om statsubyentionerade linjer underhandling inledes om samtrafik
i de fall, då gemensam nytta med minsta kapitalutlägg därigenom kan
vinnas. Framlidne kapten W. Lundgren var målsman för dessa tankar
och bröt med Australien-linjen vägen för ett gott samarbete under full
samtrafik, något som, åtminstone till viss grad, rönt efterföljd, såsom
beträffande fraktavtal o. d. å andra transoceana ruter. I den mån från
staternas sida denna utveckling kan stödjas, vore det önskvärt, att intet
försummas därutinnan.

Det är också i ett annat avseende gemensamhetssträvandena ifråga
om sjöfarten böra vinna ett bättre uttryck, nämligen beträffande sjö''lagstiftningen.
Sedan år 1903 beslöt det nordiska sjöfartsmötet hos resp.
regeringar tillstyrka igångsättandet av en gemensam utredning om nya
nordiska sjölagsbestämmelser, men något resultat härav har icke avhörts.
Behovet därav är emellertid alldeles påfallande.

Utvecklingen på ifrågavarande område har gått mycket raskt under
senare år, och representanter för den nordiska sjöfartsnäringen ha under
årens lopp med fördel samarbetat för att få sina gemensamma intressen
bevakade vid förarbetena till den internationella sjörättens förnyande.
Men de nordiska sjölagarna visa däremot till följd av bristande samverkan
alltmer utpräglade skiljaktigheter. Den forna likheten har icke med
aktsamhet bevarats. Yid svensk förenings för internationell sjörätt möte
i Stockholm dagarna strax innan krigsutbrottet 1914 angav advokaten
Eliel Löfgren några av de viktigaste ändringarna. Den danska sjölagen
ansågs ha hållit sig bäst, ehuruväl den nya särskilda tillsynslagen faktiskt
ålagt redaren och befälhavaren skyldigheter utanför sjölagens ursprungliga
ram. Ur den norska sjölagen har den straffrättsliga delen
överflyttats till den allmänna strafflagen med delvis annat innehåll än de
övriga sjölagarna. Till den nya sjösäkerhetslagstiftningen har utbrutits
undersökningsförfarandet efter inträffad sjöolycka. De allmänna föreskrifterna
om dagboks förande ha utvidgats och preciserats i sjövärdig -

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

hetslagen och i detta sammanhang ha också givits föreskrifter om besättningen
och dess arbetstid, vilka väsentligen omgestaltat besättningens
ställning enligt sjölagen. I den nya svenska sjölagstiftningen har man
gått en annan väg — man har ansett, att grunderna för redares, betalhavares
och andras förpliktelser alltjämt borde utsättas i själva sjölagen,
i överensstämmelse med vad som redan skett i 1891 årslag. Men detta
har i sin ordning medfört en hel del tillägg och ändringar i sjölagens
text. I kapitlet om fartyg ha införts allmänna bestämmelser rörande
fartygs säkerhet, i kapitlet om besättningen ha införts stadganden om

villkor för anställning m. m. .

Det behöver här icke framhållas vilken betydelse det ager att vi

söka behålla den rättsenhet på sjölagstiftningens område, som de nordiska
folken med omsorg och möda tidigare uppbyggt, men skall sa ske, måste
— såsom ovannämnda svenska förening vid 1914 års möte payrkade
en gemensam utredning för den gemensamma sjörättens fortbestånd och
utveckling snarast möjligt igångsättes på initiativ av resp. regeringar.
Därom har också det norska stortinget år 1916, efter tillskyndelse av
samtliga partier, gjort framställning till regeringen.

Såsom naturliga led i strävan att enhetliggöra marknaden i de tre
nordiska länderna - i den mån detta är förenligt med gemensamma
intressen — böra alla åtgärder betraktas, vilka bidraga att inom det
större konsumtionsområdet göra kapitalet och arbetet fritt från de eoTänsningar
i rörelsefriheten, som bero av intvingandet i en nationalhushållnings
trängre ram. Nu har emellertid under senare år lagar tillkommit
vilka avse att förbehålla den inhemska marknaden åt det nationellt
färgade kapitalet och arbetet. Man kan hänvisa till den norska
koncessionslagstiftningen med dess rigorösa bestämmelser angående utländskt
kapitals åtkomst av landets råvarutillgångar, skogar, gruvor och
vattenfall och 1916 års svenska lagkomplex om inskränkningar i ratten
att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag m. m.
samt den danska lagen av 21 aug. 1908 — ändrad 1911 — angaen e
behandlingen av kroppsarbetare av främmande nationalitet. 1 samtliga
betraktas det nordiska grannlandets undersåtar såsom utlänningar i samma
bemärkelse som andra, vilka ej tillhöra den egna nationen.

Det bör dock vid eu allmän behandling av de angelägenheter, denna
motion berör, tagas i övervägande om icke ett ömsesidigt tillmötesgående
borde kunna lämnas och det likaställande mellan undersåtar i de tre

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

rikena och andra staters, som nu äger rum till följd av lagarnas beskaffenhet,
andras. Ett företräde synes böra ges åt svensk, dansk och norsk
tramtör andra nationaliteter i vår näringspolitiska lagstiftning.

Någon risk vare sig för kapital- eller arbetare vers vämning kommer
detta icke att medföra. Så rika äro vi icke på sparmedel och arbetskrafter,
att någon direkt olägenhet synes för något av landen kunna
uppstå härigenom, men det större konsumtionsområdet iunebure återigen
en säkrare regulator, vilken åstadkom jämnare rörelser i marknadsläget
något som under alla förhållanden blir till stadigvarande gagn.

Va.d särskilt arbetskraften angår, är det önskvärt att densamma vid
överskridandet av gränsen till det nordiska grannlandet icke bringas i
nämnvärt sämre läge än resp. undersåtar med hänsyn till gängse lagstiftning.
I synnerhet beträffande de förmåner det allmänna bereder vfd
sjukdom olycksfall och ålderdom, såsom genom understöds- och försäknngslagstiftning
av olika slag bör det undersökas, om icke ett likaställande
under vissa betingelser kan ifrågakomma. Faktiskt har Sverige
i detta avseende genom handelstraktaten den 2 maj 1911 tagit ett ste°-närmare Tyskland än sina övriga grannar. Det heter nämligen uti Art 2°-.. 6 traktatslutande parterna förplikta sig att ömsesidigt taga i välvilligt
övervägande frågan om svenska arbetares behandling i Tyskland och
tyska arbetares behandling i Sverige med hänsyn till arbetarförsäkringen
i ändamål att genom överenskommelser härom tillförsäkra det ena landets
arbetare uti det andra landet en behandling, som i möjligaste mån
medgiver dem lika störa fördelar. Dessa överenskommelser skola oberoende
av denna traktats ikraftträdande träffas genom ett särskilt avtal.»

Erinras må även om fattigvårdskonventionen med Danmark och
Norge den 26 maj 1914 och däri ingående stadganden om ömsesidighet
samt att de danska och svenska sjukkassorna år 1911 ingingo en överenskommelse
om fri överflyttning mellan de båda ländernas sjukkasseorgamsationer.
En arbetare, vilken flyttar från det ena landet till det
andra, kan härigenom utan vidare och utan alla avbrott omedelbart
fortsätta sin sjukförsäkring i det nya hemlandet. I den mån ett tillämpa*17
av denna princip vinner insteg mellan samtliga tre länder också
pa försäknngslagstiftningens alla områden, får detta helt visst en stor
betydelse för arbetskraftens rörelsemöjlighet inom Skandinavien.

Ett annat steg i riktning mot uniformitet har tagits av den
norska regeringen, då den tillställt de övriga ett förslag om tillsättande
av en gemensam kommitté för undersökning av möjligheten att få till

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

stånd en lagstiftning för cellulosa- och pappersindustrien om åttatimmarsskift.
Behovet av en särskild gemenskap i dessa angelägenheter
är därmed erkänt, och det torde vara önskvärt om detta initiativ ledde
till att fler spörsmål angående beredandet av uniforma bestämmelser för
arbetskraftens utnyttjande komme till stånd.

Yad handelslagstiftningen eljes angår ha vi under samarbete fått
lika lydande växellagar (1880) och lagar om skydd för varumärken utfärdade
i Sverige och Norge 1884 och i Danmark 1890 samt därefter
angående handelsregister, firma och prokura för Sverige av 1887, för

Danmark 1889 och för Norge 1890 och lagar om köp och byte för

Sverige 1905, för Danmark 1906 och Norge 1907, samt lag om kommission,
handelsagentur och handelsresande 1914 och lag om avtal och
andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område 1915. Det är, som
synes, en betydande gemensamhetslagstiftning, vilken härmed åstadkommits,
och arbetet på hithörande område fortsättes med fördel av den
skandinaviska obligationsrättskommittén.

Det är emellertid i ett avseende man har särskild anledning att

framhålla önskvärdheten av samverkan och detta gäller vissa sidor av

aktiebolag slag stiftningen, rörande vilken gemensamhet tyvärr saknas. Inom
dess ram behöves av allt att döma infogas stadganden beträffande truster
och monopolföretag i synnerhet sådana av utländskt ursprung. De stora
internationella trustföretagen ha fått sådant herravälde, att lagstiftningen
måste komma köpmän och konsumenter till understöd. Det må endast
erinras om den amerikanska petroleumtrustens framfart i samtliga de
tre länderna. Mot dylika är likväl den enskilda staten för svag, dess
konsumtionsområde är för litet mången gång, att regleringen av detsamma
kan bereda trusten sådant avbräck, att den bekvämas till medgivanden.
Ju fler stater, som uppträda enhetligt, desto bättre, och det
skulle utan tvivel vara synnerligen gagneligt, om de tre nordiska länderna
skaffade sina statsförvaltningar likartade befogenheter — efter
gemensam utredning och handlande i samförstånd till värnande av resp.
medborgares utplundring av utländskt trustvälde. De försök, som vid
inträffade fall gjorts inom handelsvärlden att träffa likartade uppgörelser,
ha givit vid handen, att det är ytterst svårt komma till samverkan, när
konkurrensen talar, och köpmännen bli lätt fullständigt beroende av trusten
till skada för den industriella och privata konsumtionen. Det blir statsförvaltningarna
som gemensamt måste gå emellan. Nu har såväl Norge
som Sverige sin trustutredning och det vore synnerligen önskvärt om

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

dessa jämte en eventuell dansk sådan kunde komma till ett för alla
antagligt resultat. Att erbjuda samlad styrka utåt i dessa angelägenheter
är en fördel, som ej bör underskattas.

För en ökad ekonomisk samverkan erbjuda sig en mängd andra
uppgifter för statsledningarna vid sidan om de här anförda. Man kan ju
i förbigående ytterligare nämna revision av postförbindelserna, utjämning av
frakttaxorna, gemensamhet i fråga om patentskydd m. m. Men vad som
omnämnts ger redan det en tillräckligt fyllig bild av hur mycket som
kan tagas i övervägande, om man verkligen vill anträda den förordade
vägen.

De fördelar denna erbjuder synas påtagliga. Våra tre folk representera
i själva verket väsentligen tre ganska olika ekonomiska typer
— den industrielle företagarens, köpmannens och sjöfartsidkarens — vilka
i åtskilliga avseenden väl komplettera varandras egenskaper. Samarbetet
bör därför kunna ge ömsesidig vinst. Och den fastare inre samhörigheten
medför dessutom större möjlighet att, i de fall detta erfordras,
kunna utöva ett gemensamt värn mot ekonomiskt tryck, som är den
enskilda staten övermäktigt.

Med stöd av det anförda hemställes fördenskull,

att riksdagen i skrivelse till K. M:t måtte anhålla: att

Kungl. Maj:t efter överenskommelse med Danmarks
och Norges regeringar måtte föranstalta om upprättandet
av en kontinuerlig statistik rörande handelsomsättningen
mellan de nordiska länderna såsom
en fortsättning av det på initiativ av Nordisk Förening
för ekonomiskt Samarbete år 1909 utgivna
arbetet »Interskandinavisk Handelsomssetning».

att Kungl. Maj:t efter därom till Danmarks och Norges
regeringar lämnat meddelande jämte hemställan till dem
om motsvarande åtgärder från deras sida ville för Sveriges
del föranstalta om en utredning huruvida och i vad mån
upprättandet av en särskild handelstraktat mellan de
tre nordiska rikena, avseende ömsesidigt tillmötesgående
i fråga om tullavgifter och andra handelsvillkor,
bör åstadkommas, samt, för den händelse utredningen
anger att upprättandet av en dylik traktat kan vara för

Motioner i Andra kammaren, Nr 266.

Sveriges del önskvärt, inleda förhandlingar med de
danska och norska regeringarna i sådant syfte;

att Kungl. Maj:t måtte, i samråd med de danska och
norska regeringarna, föranstalta om utredning angående
i vilka avseenden i övrigt såväl genom lagstiftning
som administrativa åtgärder ökad ekonomisk
samverkan må komma till stånd mellan de tre nordiska
rikena.

Stockholm den 16 januari 1917.

Erik Palmstierna.