Motioner i Andra kammaren, Nr 219 (Motion 1916:219 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Nr 219.

Av herr Lindhagen, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
svenskt eller skandinaviskt regeringsinitiativ till sammankallande
av en fredskonferens av neutrala stater.

Under en resa, som några svenska fredsaktivister nyligen gjorde
till Holland, satt en natt en av mina reskamrater bredvid kusken på
en droska i Haag. Plötsligt gick under färden månen upp bakom en
skorsten och då sade kusken, en gammal man, till min kamrat: »Den
där är åtminstone allas vår tillhörighet. Vi slåss icke om honom.»

Ett gammalt ordspråk säger, att folkets röst är guds röst. I detta
fall var det så. Under yttrandet låg en skarp kritik av det förflutna
seklets så kallade praktiska politik och dennas slutliga gärning, världskriget.
Det innefattade också en erinran, att vi behöva något upphöjt,
som står över alla och vägleder alla. När allt kommer omkring, är
kanske det mest praktiska vi kunna företaga oss att låta idealen betyda
något även i politiken, på samma gång vi syssla med våra ordinarie
bemödanden för dagen.

När natten ligger svart över havet och stormen viner, är det
visserligen nödvändigt att se upp vart ögonblick med varje störtsjö
som kommer. Men det behövs dessutom en kompass och en vägledande
fyr. Annars inträffar det lätt, trots all praktisk förtänksamhet för stunden,
att fartyget driver in bland bränningarna och krossas fullständigt.

Den så kallade praktiska politiken har emellertid icke velat vara
med om ett sådant förutseende, och den sitter så fast i sina gamla
vanor, att den tydligen icke ens nu kan trots allt lösgöra sig från dem.
Den förstår icke eller vill icke förstå, att även folken i historiens mörka
och stormuppfyllda tider behöva eu oavlåtligt vinkande stjärna, som
leder och sprider ljus över vägarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 4 samt. 96 käft. (Nr 219.)

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Denna parlamentariska politik kar därför till vägledning alltid valt
vad man skulle kunna kalla minimiprogram, avfattade med den största
försiktighet för att dess bärare må kunna befinna sig i majoritet genast
och därigenom någorlunda snart förverkliga desamma. Dessa minimiprogram
hava emellertid den egenskapen, att de, väl framlagda, praktiskt
taget ögonblickligen förvandlas till maximiprogram, utöver vilka ingenting
mera blir möjligt, men ofta ännu mycket mindre till sist står
att uppnå. De äro vidare synnerligen äventyrliga för individerna, som
därigenom undanhållas varje världsåskådning och följaktligen också förmågan
av självständighet och personlig utveckling. Följden blir, att
när påfrestningarna från våldsmakterna i världen inställa sig till övermått,
finnes ej något motvärn i andlig kraft uppbyggd i sinnena. Och
så kommer den stora kraschen.

Under sådana förhållanden må man icke förundra sig över att
behovet här och var börjar vakna i folksjälen efter någon vägledning,
efter åsynen åtminstone av några verkliga maximiprogram också i
politiken, byggda på vad som ligger på djupet i tidens genom utvecklingen
vunna rättsmedvetande. Med dylika program hållas alla möjligheter
öppna. Det ligger en trollmakt över dem, därför att de innefatta
gamla oemotsägliga sanningar, som vädja till det goda hos alla människor
och därför äro ägnade att samla många .och avväpna motståndarna.
När man från en sådan utgångspunkt nalkas den fruktansvärda verkligheten
visar erfarenheten, att det ofta omedelbart och i längden nästan
alltid avlockas den vida mera förnuft än som kan åstadkommas med
den andra metoden.

Ett maximiprogram får ej stanna vid några allmängiltiga satser,
vilka, ehuru även de vägledande, ej kunna vara till fyllest. Programmet
måste från de allmänna utgångspunkterna konkretiseras och sammanvävas
såsom en röd tråd med dagsfrågorna. Det senaste århundradets
erfarenheter kunna lära oss åtskilligt i detta avseende.

Den franska revolutionen betecknade för Europa en ny vårbrytning,
framsprungen ur de båda motsatta krafter, som alltid vefka samtidigt,
de andliga och de materiella. De förnuftiga instinkterna i människonaturen
gingo till storms under nya fanor på vilka stod skrivet: frihet,
jämlikhet, broderskap. Men bakom dessa fanor fylkade sig nya materiella
intressen, en ny ledande klass, borgarklassen, och dess nya ideal:
näringsfriheten.

De solvarv, som följde efter denna vårbrytning, har nu i sin
ordning satt frukt. De nya frihetssträvandena ha frigjort ångan och

Motioner i Andra kammaren, AV 219.

elektriciteten. De mänskliga idealen ha däremot återigen kommit till
korta och nya bojor smitts för individerna, detta icke minst genom
nämnda naturkrafters frigörelse.

Näringsfriheten dominerade allt och blev en frihet för var och en
att reda sig bäst han kunde. I detta inbördeskrig dukade till sist de
svagare under, friheten i handel och vandel monopoliserades allt mer,
besittningen av jorden blev källan till en ofantlig vinning, omtanken
om det förnämligaste eller broderskapets förverkligande blev fortfarande
avskaffad hos styrelserna och omöjliggjord för den enskilde.

Och nu har en vinter, ja, en verklig sibirisk vinter, ånyo kommit
över världen. Den så kallade praktiska politiken har gjort en glänsande
konkurs med ofantliga skulder på sitt samvete och ringa tillgångar.
Yi måste åter börja om från början. Men huruledes?

Vi känna sagan om prinsessan Törnrosa, prinsessan, som blev begåvad
med alla tänkbara företräden, men i alla fall av ett oblitt öde
dömdes till en hundraårig sömn. Och allt ikring henne somnade på
på samma gång och runt om slottet växte upp en ogenomtränglig rosenhäck.
Många konungasöner försökte tränga sig in genom häcken och
bryta den skönas förtrollning. Men ynglingarna fastnade däri och kunde
ej göra sig lösa.

En sådan prinsessa är det stackars Europa. Ett barn av en mångfald
invandrade folkslags egenartade kraft och begåvad med tusen möjligheter
ligger hon nu och sover till synes dödens sömn. Dumheten
har lägrat sig likt tusenårig spindelväv över hennes rika andliga fallenheter.
Och runt omkring detta verk ha växlarena, fariséerna och de
skriftlärde eller alla dessa myriader auktoriteter av guds och människors
nåde, ställda på vakt kring uråldriga fördomar och maktfullkomligheter,
rest en till synes oöverstiglig och ogenomtränglig skyddsmur.

Många eldar hava tänts för att med sin värme väcka den sovande.
Många friska vindar ha prövat på verket men domnat av inför det
omöjliga. Många käcka strömmar ha försökt bortskölja förtrollningen
men runnit ut i ökensanden. Vilken Messias skall rädda prinsessan och
med vilken kungstanke skall han komma för att kunna göra det?

Det är folksjälen som ensamt kan uträtta detta, väckt av självbevarelsedriften
till uppror mot det oerhörda förtrycket och den skall
kunna göra det endast med kärlekens makt. Erfarenheten varslar, att
det kanske dock är »kärleken som övervinner allt» och icke knytnävarna
och streberierna. Man har också ett stöd i donna förhoppning uti fem

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

miljoner mördade soldaters oskyldiga blod, som ropar från jorden, och
dessa röster kunna svårligen i längden censureras. Den kommande tiden
bär på en folksjälens kungstanke, som vill bryta genom förskansningarna
och rädda de olyckliga europeiska folkens själ. Den nya vårbrytningens
fälttecken skönjas redan i dunklet och på dem står inskrivet:
bröd, frihet och självansvar. Världskrigets blod och tårar måste avkasta
åtminstone en gryning av humanismens inbrott över världen.

Många tecken bebåda denna längtan bland folken att taga saken
i egen hand, då regeringarna visat sig vanmäktiga.

Här skall närmast erinras om den allmänna svenska fredskongressen
den 25—27 juni 1915 i Varberg, enär denna enligt min uppfattning var
ett svenskt vårtecken samt jag därigenom också blir i tillfälle att, enligt
uppdrag givet kongressens tre delegerade, framföra kongressens uttalande
till svenska riksdagen. Nämnda kongress, som tillkom på initiativ
av svenska freds- och skiljedomsföreningen, var besökt av icke mindre
än 236 utsedda representanter från hela landet för freds- och nykterhetsföreningar,
arbetare- och kvinnoorganisationer, religiösa samfund och
andra för fredssaken intresserade sammanslutningar förutom 54 enskilda
deltagare och 6 utländska gäster. Vid kongressen antogs under entusiasm
åtskilliga uttalanden, samtliga betonande de oundgängliga förutsättningarna
för en varaktig världsfred. Kongressen beslöt vidare att
dessa resolutioner, som tolkade en utbredd stämning bland svenska
folkets djupa led, skulle i översättning på det diplomatiska språket tillställas
samtliga: staters regeringar och parlament såsom ett bidrag till
den världsopinion, särskilt från de neutrala staterna, som nu har rätt
och plikt att föra talan för ett förverkligande av löftet om fred på
jorden och människorna en god vilja. Slutligen beslöt kongressen att
särskilt hänvända sig till de nordiska ländernas regeringar och parlament
med en erinran om angelägenheten av en skandinavisk fredsmäkling på
sätt kongressens antagna resolutioner närmare utvisa.

Kongressens skrivelse till svenska riksdagen jämte resolutionen
bifogas härmed (bil. Al och B). Den skrivelse, varmed hänvändelse
skedde till utländska, icke skandinaviska regeringar och parlament jämte
den franska översättningen av resolutionerna äro likaledes bilagda
denna framställning (bil. C). Såvitt möjligt skedde överlämnandet till
de främmande statsmakterna vid uppvaktning, som kongressens delegerade
för ändamålet gjorde hos deras beskickningar och konsulat i Stockholm.
Ehuru något svar å hänvändelsen ej var ifrågasatt ha dock sådana inkommit
från engelska regeringen, engelska underhuset, påven och

Motioner i Andra kammaren, Nr 219. 5

belgiska ministern och biläggas jämväl dessa svar till intresserades
kännedom (bil. D).

Det kan synas anspråksfullt, att kongressen framträtt på detta
sätt. Då emellertid regeringar och parlament icke göra någonting för
ett maximiprograms framförande i världen, tvingar den hemska situationen
var och en att vara så att säga sin egen utrikesminister. Det
blir oundvikligt, att folken själva hålla folkriksdagar samt göra de hänvändelser
till utrikes makter, som man önskar böra äga rum men aldrig
kan erhålla, från en officiell regering.

Det närmare innehållet i Varbergskongressens maximiprogram och
dess tillämpning på vissa dagsfrågor framgår av resolutionerna. Av
detta innehåll må här endast återgivas ett stycke ur resolutionen med
protest’ mot kriget såsom innefattande en fredsaktivismens neutralitetsförklaring.
Den lyder:

»Kongressen vill hava uttalat, att vi böra känna varmt med alla
folk, med deras lika rätt att alla leva i solen samt med de stora egenskaper,
som äro deras särskilda egenart. Vi behöva för kulturutvecklingen
de latinska folkens klarhet och livliga intelligens; vi behöva den
germanska rasens organisatoriska kraft i tanke och handling; vi behöva
den sammansmältning av dessa egenskaper, som finnas hos den anglosachsiska
rasen; vi behöva de slaviska folken med deras rika anlag; vi
behöva de mongoliska folken, som under årtusenden byggt sin kultur på
jord och arbete. Vi behöva alla utvecklingsmöjliga folks individualiteter.

Det säges i denna neutralitetsförklaring, att vi också behöva de
mongoliska folken. Säkerligen är det just nu av vikt att räcka dem en
broderlig hand. De säga själva, att när europeerna orda om den gula
faran, är detta endast ett uttryck för deras onda samvete över den vita
olyckans verklighet för de asiatiska folken. På tre stora världsdelar
beror det nu, hur världen kommer att styras för framtiden. Man säger,
att Amerika kommer att övertaga den ekonomiska hegemonien el’ter
Europa. Men bakom allt detta reser sig den stora asiatiska gåtan. Vi
läsa i tidningarna i dessa tider understundom några få rader om något,
som dock kan bliva av den mest ödesdigra betydelse för oss alla. Det
är kampen i Kina mellan två idéer, representerade den ena av Sunjatsen
och den andra av Juansikaj.

Vad var det, som Sunjatsen, den kinesiske revolutionens andlige
ledare, lovade världen? Han har själv nedskrivit sitt program för ett
nytt Kina, uppbyggt på rätten. I detta förtjäna särskilt tre punkter
uppmärksamhet. Först ville han nalkas den politiska friheten genom

Motioner i Andra kammaren. Nr 219.

ett republikanskt styrelsesätt. Vidare ville han bereda folket ekonomisk
frihet och förekomma dess utsugning och för detta ändamål förordade
han införandet i hela landet av Henry Georges jordreform. Slutligen
var hans utrikespolitiska program detta: Kinas delaktighet i världsfreden.
Nu är maktpolitikern Juansikaj i färd med att ruinera Sunjatsens
program för politisk frihet. Säkerligen skall han också uppmuntra den
kapitalistiska industrialismen samt befrämja folkets utsugning genom
monopol på jordvärdena. Vad slutligen freden har att vänta av Juansikaj,
det får man en förkänning av genom hans förslag att i Kina införa den
allmänna värnplikten.

Allt detta utsäde har blivit sått av systemet Europa, och nu nalkas
skördens tid. Europas folk måste vakna upp för att rädda icke blott
sig själva utan världens alla folk. Men det är också det sista ögonblicket
att räcka en brodershand till de asiatiska folken. Om de
europeiska folken icke göra det nu, är det fara värt, att tillfället går
förlorat och mänskligheten i stället står inför utsikterna till nya fruktansvärda
världskrig.

Den nordiska fredskongressen 5—7 september 1915 i Köpenhamn
anslöt sig i väsentliga delar till Varbergskongressens uttalande på sätt
bifogade redogörelse för den förra kongressens uttalanden utvisar (bil.
E). Förslag, att kongressen i stället skulle inskränka sig till ett minimiprogram
i överensstämmelse med Anti-Oorlograads nedannämnda initiativ,
vann ej anslutning.

På enahanda ståndpunkt vilar också den Fordska fr edsexp editionens
uppfattning. Detta insågs av de skandinaviska fredsaktivisterna, som
därföre voro färdiga att mottaga dess deltagare som meningsfränder.
Delegationerna för de i expeditionen hitintills deltagande länderna (utom
Nordamerika, även Norge, Sverge, Danmark och Holland) hava i januari
1915 i Haag överenskommit om en grundval för expeditionens tilläm -nade neutrala fredskonferens på sätt bifogade uttalande utvisar (bil. F).
I detta uttalande framhålles, dels att en varaktig fred kan byggas icke
på militära hänsyn utan endast på rättfärdighet och humanitet, och dels
att förutsättningarna böra nu vara inne för avskaffande av rustningarna
efter allmän överenskommelse i samband med införandet av en internationell
rättsordning, som vill trygga individernas och folkens lika utvecklingsrätt
under hägnet av politisk, ekonomisk och andlig frihet.

Vid sidan av dessa fredssträvanden, som vilja utgå från ett maximiprogram,
har en rörelse blivit igångsatt särskilt från en fredsorganisation
i Holland, kallad Anti-Oorlog Hadd. som satt till sin uppgift att

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

verka för ett s. 1c. minimiprogram. Ett sådant program har också på
dennas initiativ blivit fastställt vid en sammankomst mellan deltagare
från flera länder i Haag den 7—10 april 1915. Denna rörelses verksamhet
i Sverge har tagit sig uttryck i bifogade upprop, däri ock ovannämnda
minimiprogram återgivits (bil. G). Det framgår av detta program,
att man ej ansett sig böra nu allsidigt utan endast i viss mån
röra vid nationalitetsfrågan, samt i avrustningsfrågan nu endast fordrar
nedsättning i rustningarna samt avskaffandet av kaparerätten och hävdandet
av havens frihet.

Onskligt vore, om dessa båda rörelser kunde samverka eller åtminstone
ej ginge i vägen för varandra. Från anhängare av ett maximiprogram
hava försök därtill på olika sätt blivit gjorda. Varbergskongressen
beslöt också uttala sig sympatiskt om en inbjudning att ansluta
sig till minimiprogrammet, på sätt kongressens resolution därom
närmare utvisar, ehuru den själv valde sin egen linje, maximiprogrammet.
Dessa närmanden hava emellertid bestämt avböjts. Det är också uppenbart
att för närvarande åtminstone de båda uppfattningarna grunda sig på
tämligen skiljaktiga sinnesriktningar. Antioorlogfolket representerar,
såsom det synes, den gamla parlamentariska majoritetspolitiken och de
hava också på många sätt sökt taga avstånd från så kallade »radikala»
fredsvänner. Anhängarna av ett maximiprogram företräda åter dem, som
längta efter nya humanistiska riktlinjer för politiken.

Förutom dylika allmänna fredsprogram hava även förekommit
åtskilliga socialdemokratiska partiuttalanden närmast för att främja sammanhållningen
inom internationalen men på samma gång innefattande
ett allmänt fredsprogram i större eller mindre omfattning. Såsom
representativa exempel på sådana uttalanden må åberopas: från officiellt
håll den svensk- dansk- norsk- holländska socialdemokratiska fredskonferensens
i Köpenhamn den 17—18 januari 1915 (bil. H) och från oppositionellt
håll den internationella socialistiska fredskonferensens i Zimmerwald
uti Schweiz i september 1915 (bil. I).

Fn särskild ställning intager den internationella kvinnokongressen som
ägde rum i Haag den 28 april—1 maj 1915 samt var besökt av representanter
från Belgien, Danmark, England, Holland, Italien, Kanada,
Nordamerikas förenta stater, Norge, Sverge, Ungern och Österrike.
Åven denna kongress antog åtskilliga resolutioner (bil. K). Kongressen
har genom utsedda delegerade drivit en synnerligen energisk propaganda
hos de krigförande och neutrala staternas regeringar.

Alla dessa program, till vilka kunde läggas åtskilliga andra, giva
en god föreställning om vad som • rörer sig just nu inom åtskilliga

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

folklager ock samhällsklasser i fråga om önskningar för framtiden.
Såsom exempel på en del frågor som enligt min uppfattning framställa
sig till övervägande i sammanhang med spörsmålet om en varaktig fred
tillåter jag mig hänvisa till bifogade promemoria (bil. L).

Oavsett dessa strävanden här och var bland folken kvarstår såsom
en oundgänglig angelägenhet att fortfarande påverka regeringar och
parlament. Parlamenten hava hitintills som sagt visat sig negativa och
vid det nordiska interparlamentariska delegerademötet i Köpenhamn
2—3 september 1915 fann man sig ej heller där uppfordrad av situationen
att gå längre i sina krav än att förorda nordisk neutralitet i
kriget (jämför motionen nr 156 i andra kammaren år 1916). En stor
del av delegerademötets deltagare hava emellertid enskilt förordat det
förenämnda positiva minimiprogrammet. Svenska regeringen tog som
bekant avstånd på visst sätt från det Varbergska maximiprogrammet,
som däremot väsentligen biträddes av förenämnda nordiska fredskongress
i Köpenhamn.

I detta sammanhang må erinras om att endast ett maximiprogram
kan upplösa den ofruktbarhet som för närvarande vilar över de krigförande
staternas mellanhavande. Den största segern är att övervinna
sig själv och utan att självövervinnelse får någon plats bland de krigförandes
styrelser är ingen välfärd för någon av dem att förvänta.

Låtom oss göra det tankeexperimentet, att Tyskland såsom för
närvarande förfogande över de största militära framgångarna överraskade
världen med att erbjuda sina medtävlare fredsunderhandlingar på grundvalen
av avrustning efter allmän överenskommelse i samband med
införande av en förnuftig internationell rättsordning, om vilken närmare
överläggningar också skulle äga rum. Vad skulle då inträffa? Säkerligen
skulle genom en sådan statsmannahandling folksjälen lösas från sina band
samt snart nog stormande såsom en oemotståndlig makt i hela världen
stödja ett sådant förslag. Tyskland skulle under alla förhållanden få en
moralisk makt, som vida överträffar dess militära, och landet skulle under
förhandlingarnas gång, med stöd av en världsopinion, vinna ett beaktande
för sina rättvisa fordringar i vida större omfattning än det
någonsin skall kunna lyckas genom ett krig. Tysklands styrelse skulle
också på detta sätt finna sin största fördel av att själv utöva rättvisa
mot andra, vilket kanske icke heller på annat sätt skulle kunna
ske. Detta är också ett exempel på möjliga verkningar, som endast
kunna åstadkommas genom ett maximiprogram såsom en vägledning
för folkopinionen i världen.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.
På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
taga i övervägande, huruvida genom svenskt eller
skandinaviskt regeringsinitiativ må kunna sammankallas
en officiell fredskonferens av neutrala stater
med uppdrag att uppgöra förslag till grundvalar fölen
varaktig fred, byggd på rustningarnas avskaffande
enligt allmän överenskommelse i samband med införande
av en internationell rättsordning, som vill trygga individernas
och folkens lika utvecklingsrätt under hägnetav
politisk, ekonomisk och andlig frihet.

Stockholm den 6 februari 1916.

Carl Lindhagen.

Till Sveriges Riksdag.

Bil. A.

På inbjudan av Svenska Freds- och skiljedomsföreningenfhölls den 25—27
juni 1915 i staden Varberg en allmän svensk fredskongress. Denna var besökt av
ett stort antal (236) utsedda representanter från hela landet för freds- och nykterhetsföreningar,
arbetare- och kvinnoorganisationer, religiösa samfund och andra för
fredssaken intresserade sammanslutningar.

Vid detta möte antogs under entusiasm åtskilliga uttalanden, samtliga betonande
de oundgängliga förutsättningarna för en varaktig världsfred.

Kongressen beslöt vidare, att dessa resolutioner, som tolkade en utbredd
stämning bland svenska folkets djupa led, skulle i översättning på det diplomatiska
språket tillställas samtliga staters regeringar och parlament såsom ett bidrag till
den världsopinion, särskilt från de neutrala staterna, som nu har rätt och plikt att
föra talan för ett förverkligande av löftet om fred på jorden och människorna en
god vilja.

Slutligen beslöt kongressen att särskilt hänvända sig till de nordiska ländernas
regeringar och parlament med en erinran om angelägenheten av en skandinavisk
fredsmäkling på sätt som dess antagna resolutioner närmare utvisa, och hemställes
därföre vördsammast, att Sveriges riksdag måtte taga denna sak under övervägande.

Samtliga de vid kongressen antagna resolutioner bifogas och åberopas.

Stockholm den 17 juli 1915.

På kongressens vägnar:

Jenny Velander. Carl Lindhagen. Carl Sundblad.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 4 samt. 96 höft. (Nr 219.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Bil. B.

Resolutioner antagna på Allmänna Svenska Fredskongressen
i Yarberg 25—27 juni 1915.

Protest mot kriget.

Under elva långa månader har nu världskriget pågått utan att det skönjes
något slut på eländet.

Detta krig är en vanära för den europeiska kulturen, en skamfläck i mänsklighetens
historia, ett brutalt återfall i barbari. Det väcker fasa och förtvivlan,
åstadkommer omätlig ödeläggelse av kulturvärden och försämrande av folkrasen.
Rättsbegreppen upprivas. Sinnena förvildas. Framtiden ligger mörk och ogenomtränglig
för våra blickar.

Kongressen måste därför protestera mot kriget och giva uttryck för sin
flammande indignation mot dem, som eggat folken mot varandra och därigenom
frammanat de lidelser, som utlöst sig i denna brutalitet utan like och i hänsynslösa
kränkningar av folkrättsliga förbindelser.

Men i knappt ringare grad än av kriget hämmas folkens utveckling av de
rustningar, som i alla stater bedrivas och som med naturnödvändighet måste leda
till krig. Kongressen protesterer också mot dessa rustningar och kräver, att samverkan
mellan nationerna regleras av andra synpunkter än det ständiga hotets.

Kongressen vill i stället hava uttalat, att vi böra känna varmt med alla folk,
med deras lika rätt att alla leva i solen samt med de stora egenskaper, som äro
deras särskilda egenart. Vi behöva för kulturutvecklingen de latinska folkens klarhet
och livliga intelligens; vi behöva den germanska rasens organiska kraft i tanke och
handling; vi behöva den sammansmältning av dessa egenskaper som finnes hos den
anglosachsiska rasen; vi behöva de slaviska folken med deras rika anlag; vi behöva
de mongoliska folken, som under årtusenden byggt sin kultur på jord och arbete.
Vi behöva alla utvecklingsmöjliga folks individualiteter.

Kongressen riktar en enträgen vädjan till alla länders regeringar och parlament
att verka för en snar fred samt att träffa sådana överenskommelser som för
framtiden grunda ett varaktigt fredstillstånd.

Genom vilka åtgärder kunna krig för framtiden omöjliggöras 2

Då till de nutida krigens orsaker i främsta rummet måste räknas:

dels föregående krigs våldserövringar och därav följande förtryck av främmande
nationer samt nutidens kapitalistiska och imperialistiska strävanden;

dels de på grund därav föranledda kapprustningarna och folkens militaristiska
uppfostran, alstrande ett allt hänsynslösare militärvälde, ett alltjämt växande maktbegär
samt stegrad misstänksamhet och fiendefruktan hos alla folk;

dels de ofantliga hindren för en verklig demokratis genombrott i samhällena
samt den kristna förkunnelsens urartniug till ett verktyg i kapitalismens och militarismens
tjänst i stället för att hävda folkens och individernas samhörighet och
broderskap,

så vill kongressen för skapandet av ett varaktigt fredstillstånd framhålla
följande nödvändiga åtgärder:

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

1) ett förbund mellan de civiliserade staterna för fred, fri handel och fri
samfärdsel mellan länder och koloniområden och i samband därmed inrättande av
ett världsparlament samt genomförande av undertryckta nationers självbestämningsrätt;

2) de nationella härarnas och det övriga krigsväsendets avskaffande; obligatorisk
skiljedom i alla mellanfolkliga tvistefrågor och inrättande av en internationell
ordningsmakt;

3) en omläggning av undervisning och uppfostran i syfte att hävda rätten
framför makten med betonande av de olika folkens och individernas solidaritet och
broderskap samt ett oavlåtligt förverkligande av demokratiens principer och folkets
självbestämningsrätt inom alla områden.

Uttalande om uppropet för varaktig fred.

Till kongressen hade ankommit en uppmaning att ansluta sig till internationella
mötets i Haag av den 7—10 april 1915 gjorda uttalanden om grunderna
för en varaktig fred.

Kongressen beslöt uttala sin sympati för denna framställnings syfte och för
den fredskänsla som i densamma kommit till uttryck. Men kongressen fann för sin
del att den icke kunde stanna vid de sålunda framförda kraven utan fordrade ett
mera klart och oförbehållsamt ingående på de oundgängliga förutsättningarna för
ett varaktigt uppnående av det gemensamma målet: en varaktig fred.

Belgiens återupprättelse.

Med anslutning till kongressens uttalande rörande nödvändigheten av att
genomföra undertryckta nationers självbestämningsrätt vill kongressen uttala, att
detta krav än mer skulle äventyras, därest det nu pågående kriget utmynnade i att
de undertryckta nationernas antal ökades. Kongressen får inlägga sin kraftigaste
protest mot de framförda tankarna att upphäva Belgiens självständighet. Såsom en
vakthållning kring ovannämnda krav riktas en hemställan till alla, som äga vilja
att arbeta för fred och frihet, att upptaga en okuvlig propaganda för Belgiens återupprättelse.

Må från alla folk och länder stiga ett allt högre rop: Giv Belgien åter dess
frihet och dess nu så förtrampade rätt.

Undertryckta nationers självbestämningsrätt.

Med anknytning till kongressens uttalande om nödvändigheten att genomföra
de undertryckta nationernas självbestämningsrätt, vill kongressen, utan att förbise
någon sådan nation, dock vid sidan av den belgiska frågan, varom kongressen redan
uttalat sig, särskilt erinra jämväl om några andra nationalitetsspörsmål, vilka ur
rättens och statsklokhetens synpunkter just nu hava en synnerlig aktualitet för det
europeiska statssystemets utveckling i fredens och samförståndets tecken.

Kongressen tillåter sig att till de många rösterna från skilda håll i världen
lägga även sin vädjan att på den fredliga och upplysta överenskommelsens väg
måtte dels återupprättas ett fritt och odelat Polen, dels Finland på ett för framtiden
betryggande sätt tillförsäkras sina utfästade konstitutionella rättigheter och
dels den Elsass—Lothringska frågan lösas på ett för alla vederbörande tillfredsställande
sätt; och kan kongressen i anslutning till en utbredd förhoppning bland
Skandinaviens folk ej underlåta att i detta sammanhang göra en erinran och vädjan
jämväl den nordschlesvigska frågan.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Skandinaviska folkens uppgift i fredsarbetet.

Då även de neutrala europeiska staterna högeligen lida av det nuvarande
krigstillståndet och] kränkas därav på mångahanda sätt i sin självbestämningsrätt;

då desamma på grund av sin ställning som neutrala dessutom hava en uppfordran
att i sin mån verka för ett bättre sakernas tillstånd;

då av dessa stater de nordiska länderna, samlade i enigt framträdande, synas
äga stora betingelser att vinna beaktande för sina synpunkter;

beslutar kongressen göra det uttalandet:

att de nordiska regeringarna och parlamenten böra sammankomma för gemensamma
överläggningar i denna enastående betydelsefulla angelägenhet;

att därvid bör verkas för gemensamt framträdande från de nordiska länderna
eventuellt samtliga neutrala stater att göra slut på krigsaktionen;

att vid nämnda sammanträffande överläggning vidare bör äga rum om förslag
till riktlinjer för en förnuftig världspolitik att från de nordiska ländernas sida eventuellt
framföras i anslutning till fredsmäklingen;

att därvid bör såsom ledande grundsats gälla, att en varaktig fred vinnes icke
genom en staternas ävlan att besegra varandra utan endast genom ett bemödande
från deras sida att övervinna egna maktinstinkter som vilja triumfera på rättens
och fredens bekostnad;

att vid sammankomsten slutligen bör komma till stånd ett samråd om de
nordiska ländernas inbördes samarbete för framtiden, särskilt om möjligheterna för
en skandinavisk avrustningsallians.

Organisation av fredsfolket inom landet.

Då folken ofta låta sig vilseledas av rustningsivrarnas, under fosterländska
talesätt dolda egoistiska och, med avseende å folkets verkliga intressen, rent landsfördärvliga
strävanden;

då vidare folken i sådana situationer låta sig överrumplas, enär de maktägande
i regel ställa dem inför ett fullbordat faktum, vilket hittills alltför ofta
kunnat ske, s enär respektive lands fredsvänner icke i tid organiserat sig och uppträtt
tillräckligt målmedvetet för att kunna förhindra själva krigsutbrottet, så uttalar
kongressen,

att ett enigt, planmässigt och målmedvetet uppträdande från samtliga fredsälskande
medborgares sida är den viktigaste förutsättningen för hävdandet av fredsvännernas
krav. Ett sådant arbete bör, för att verka samlande och möjliggöra ett
effektivt upplysningsarbete inom olika befolkningslager, bedrivas fristående från vad
som i detta avseende även göres inom de politiska partierna, varför kongressen
särskilt vill förorda ett kraftigt stödjande av det demokratiska fredsarbetet samt
att allmänna svenska fredskongresser årligen avhållas, till vilka icke allenast fredsföreningar
utan jämväl nykterhets-, ungdoms-, kvinno- och arbetaresammanslutningar
äga att deltaga genom ombud.

Arbetet för och arrangerandet av dessa kongresser bör lämpligast överlämnas
åt en av föregående kongress vald kommitté jämte Svenska Freds- och skiljedomsföreningens
centralstyrelse.

Orubblig'' neutralitet.

Kongressen vill på det kraftigaste protestera mot den för landet ödesdigra
propaganda, som från vissa kretsar — genom ansvarslösa tidningar och tidskrifter

Motioner i Andra hammaren, Nr 219.

samt på annat sätt — bedrives för att förmå vårt land att lämna den verkliga
neutralitetens grund och föra oss in på deras s. k. aktiva neutralitetslinje. Dessa
strävanden äro visserligen ännu vanmäktiga, men de innefatta dock brottsliga försök
att föra vårt land in i världskriget. Vi ropa därför till svenska folket: vakna upp.
Vi varna: se upp med krigsprovokatörema. Vi mana: skärp fredsarbetet.

Nykterhetsfolket och fredsarbetet.

Striden mot ett så förödande gift som alkoholen har i årtionden drivits efter
ungefär samma linjer bland alla civiliserade folk och därigenom åstadkommit ett
samarbete av storartad omfattning. Det är på tiden att detta samarbete växer ut
till en målmedveten kamp mot ett annat ont, som står hindrande i vägen för folkens
förbrödring, nämligen nationalismen och dess skyddsvakt, militärväsendet. Vart det
leder att låta detta växa sig så starkt som på senare tid varit fallet, visar det nu
pågående världskriget med slående klarhet.

På grund härav uppmanar Svenska Fredskongressen nykterhetsfolket att allmänt
ansluta sig till och kraftigt understödja fredsrörelsen och sålunda till oemotståndlig
kraft öka de krafter som vilja sätta rätten, ordningen och människokärleken
på den plats, där våldet och den internationella anarkien nu tronar.

Samvetsömma värnpliktige.

Med anknytning till sitt uttalande om militaristisk uppfostran som en av de
nutida krigens orsaker och om den allmänna krigstjänstens och de nationella härarnas
avskaffande som nödvändiga botemedel härutinnan vill kongressen kraftigt betona
kravet på befrielse från värnpliktens fullgörande för dem, vilka av sitt rättsmedvetande
känna sig därtill förhindrade.

Sur 1’invitation de la Société suédoise de la paix et de 1’arbitrage, un congrés
general suédois en faveur de la paix a eu lieu å Varberg (Suéde) du 25 au 27 Juin 1915.

Le congrés a réuni 236 délégués venus de toutes les parties du pays et
representant des sociétés dififérentes, sociétés de la paix, sociétés de tempérance,
organisations ouvriéres, union des femmes, sociétés religieuses et autres groupements
partisans de la paix.

Le congrés a adopté avec enthousiasme diverses propositions concernants les
conditions indispensables d’une paix durable.

Le congrés a décidé que les résolutions votées qui expriment des sentiments
tres répandus dans le peuple suédois seraient traduites dans la langue diplomatique
et présentées å tous les gouvernements et tous les parlements pour contribuer ainsi
å leur faire entendre la voix de 1’opinion de la population pacifique du monde entier,
spécialement des pays neutres population qui a le droit et le devoir de faire ce qui
est en son pouvoir pour håter Faccomplissement de la promesse de paix sur la terre
aux hommes de bonne volonté.

Stockholm le 17 Juillet 1915.

Pour les Congrés général suédois de la paix:

Jenny Velander. Carl Lindhagen. Knut Sandstedt.

Prof. d’école normale. Ma i re de Stockholm. Chef de Distriet.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Resolutions du Congres general suédois en faveur de la pair tenu å Vurberg (Suéde•)

les 25—27 Juin 1915.

Protestation contre la guerre.

Voici onze mois que dure la guerre sans que s’annonce la fin de cette catastrophe.

Cette guerre est un déshonneur pour la civilisation européenne, une täcke
infamante dans 1’histoire de 1’humanité, un retour honteux å la barbarie. Elle
provoque 1’horreur et le désespoir, ruine F oeuvre de la civilisation et avilit 1’humanité.
Le sentiment du droit est anéanti. Les esprits sont égarés. L’avenir se fait sombre
et impénétrable å nos regards.

Gest pourquoi le congres se voit obligé de protester contre la guerre et
d’exprimer toute son indignation contre ceux qui l’ont déchainée, qui ont lancé les
peuples les uns contre les autres en låchant la bride å toutes les passions, approuvant
par lå méme toutes les manifestations d’une brutalité sans exemple et la viol ållon
cynique des engagements intemationaux.

Toutefois le développement des peuples 11’est pas moms entravé par Faugmentation
constante des armements que par la guerre qui en est 1’aboutissement fatal.
Aussi le congres proteste-t-il de méme contre les armements et réclame une coopération
entre les nations basée sur d’autres principes que celui d’une menace perpétuelle.

Le congres tient å affirmer qu’on doit au contraire éprouver des sentiments
de profonde sympathie pour tous les peuples, reeonnaissant å tous des droits égaux
å avoir leur place au soleil et appréciant les qualités particuliéres qui sont le lot
de chacun. La civilisation a besoin pour se développer de la collaboration de tous
les peuples, des Latins avec la clarté et la vivacité de leur intelligence, des Germains
avec leur faculté d’organisation dans le domaine de la pensée comme dans celui de
faction, des Anglo-Saxons en qui se trouvent fondues pour ainsi dire ees diverses
qualités, des Slaves avec leur richesse de dons naturels, des Mongols qui pendant
des milliers d’années ont édifié leur civilisation sur lattachement å la terre et sur
le travail. La civilisation a besoin des génies nationaux de tous les peuples capables
de développement.

Le congres adresse un pressant appel aux gouvernements et parlements de
tous les pays pour quils s’efforcent de conclure prochainement la paix et de 1 etablir
sur des bases qui en garantissent la durée.

Des inoyens de reudre la guerre iinpossible.

Considérant que les guerres contemporaines ont principalement pour causes:

d’une part, les conquétes du passé, arrachées par la violence et, par suite,
Foppression de nations étrangéres ainsi que 1’extension du capitalisme et de
rimpérialisme;

d’autre part, conséquence de ce qui précéde, la rivalité en ce qui concerne
Faugmentation des armements, leducation militaire des peuples, le triomphe dun
militarisme de plus en plus arrogant, avide de puissance, entretenant la méfiance et
la crainte dans toutes les nations;

et aussi, les obstacles accumulés qui s’opposent au développement d’une vraie
démocratie, ainsi que Fasservissement du cbristianisme qui, au lieu d’étre un principe

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

cTunion entre les peuples et les individus, n’est plus qu’un instrument au service du
capitalisme et du militarisme;

en conséquence, le congrés propose, pour l’établissement d’une paix durable,
les mesures suivantes:

1) l’union des nations civilisées pour la paix, la liberté du commerce et

des Communications entre les différents pays y compris les colonies, la création

d''un parlement universel et la restitution aux nation opprimées du droit de disposer
d’elles-mémes;

2) la suppression des armées nationales et de tout le materiel de guerre;
1’obligation de 1’arbitrage dans tous les litiges internationaux et 1’établissement d’un
pouvoir exécutif international;

3) une réforme de 1’enseignement et de 1’éducation qui devront pénétrer la

jeunesse du sentiment de la supériorité du droit sur la force, en insistant sur la

solidarité fratemelle des peuples comme des individus; enfin une realisation continue
du programme démocratique avec le respect des droits des peuples dans tous les
domaines.

La restauration intégrale de la Belgique.

Comme suite å sa déclaration sur la nécessité de restituer aux nations

opprimées leur droit de clisposer d’elles-mémes, le congrés attire 1’attention sur la
nouvelle atteinte qui serait portée au droit des gens si la guerre devait avoir pour
résultat d’augmenter le nombre des nations opprimées. Aussi le congrés croit-il
devoir élever ses plus vives protestations contre l’idée qui a été exprimée d’attenter
å 1’indépendance de la Belgique. Que tous ceux qui ont å cesur de travailler pour

la cause de la paix et de la liberté fassent une propagande inlassable en faveur de

la restauration intégrale de la Belgique! Que de tous les pays et de tous les peuples
s''éléve un méme cri toujours plus impérieux: »Rendez å la Belgique sa liberté et
ses droits actuellement foulés aux pieds!»

Du droit des nations opprimées de disposer d’elles-mémes.

Comme suite å sa déclaration sur la nécessité de restituer aux nations

opprimées leur droit de disposer d’elles-mémes, le congrés tient å affirmer qu’?7
n’excepte aucune des nations opprimées. Mais å Göte de la question beige sur laquelle
il s’est déjå prononcé, le congrés croit devoir faire mention de quelques au tres
questions de nationalité qui, au point de vue du droit et de la sagesse politique,
offrent en ce moment un intérét tout particulie^ pour le développement du systéme
politique européen dans un esprit de paix et de concorde.

Le congrés se permet de joindre sa voix å toutes celles qui se sont élevées
de tous les points du monde pour demander que des conventions paciliques interviennent
pour reconstituer la Pologne libre et entiére, pour assurer å la Finlande des garanties
au sujet des droits constitutionnels qui lui avaient été reconnus et pour donner a la
question de 1’Alsace-Lorraine une solution qui satisfasse tous les intéressés. Dans le
méme ordre d’idées, le congrés ne peut s’empécher de rappeler 1’espérance qui survit
au eoeur des peuples scandinaves en ce qui concerne le nord du Schlesvig; puisse
l’appel du congrés en faveur de ce pays étre entendu!

Motioner i Andra kammaren, AV 219.

Organisation des amis de la paix.

Attendu que les peuples se laissent souvent égarer par les partisans des armements
qui, sous des apparences patriotiques, dissimulent des projets égoistes et
nettement contraires aux véritables intéréts du peuple;

attendu d’autre part que les peuples se laissent surprendre par les gouvernements
qui les mettent en face du fait accompli, ce qui a pu se faire trop souvent
jusqu’ici, les partisans de la paix dans les pays intéressés ne s’étant pas organisés
å temps et netant pas intervenus avec assez de decision pour pouvoir empécher le
déchainement de la guerre;

en conséquence, le congrés estime qu’une action concertée poursuivie avec
méthode et résolution par les citoyens partisans de la paix est le plus sur moyen
de faire triompher leur volonté.

(Test lå une oeuvre qui pour étre féconde et garder sa force d’union dans les
différentes classes de la population doit étre poursuivie indépendamment de la propagande
analogue faite au sein des partis politiques. Le congrés recommande surtout
de soutenir énergiquement la propagande pacifique inspirée par 1’esprit démocratique
et préconise la reunion annuelle d’un congrés general suédois en faveur de la paix
qui réunira les délégués, non seulement des sociétés de la paix, mais encore des
associations de jeunes gens, de femmes, d’ouvriers ainsi que des sociétés de tempérance.

La préparation et 1’organisation de chaque congrés seront coniiées å un comité
choisi par le congrés précédent ainsi qu’au comité central de la Société de la paix
et de 1’arbitrage.

Les amis de la tempérance et Loft livré de la paix.

La lutte contre les ravages de Lalcool s’est poursuivie depuis des dizaines
d’années ä peu prés d’aprés les mémes principes parmi tous les peuples civilisés et
il s’est établi ainsi une imposante collaboration internationale. Il est temps que cette
collaboration s’applique å la lutte, pour le moins aussi nécessaire, contre d’autres
maux qui empéchent le rapprochement fraternel des peuples, å savoir le nationalisme
et le militarisme. La faute a été de les laisser se développer comme on l’a fait
jusqu’ici et la guerre actuelle est lå pour montrer d’une maniére frappante ou cela
devait mener fatalement.

En conséquence, le congrés engage les amis de la tempérance å adhérer en
masse au mouvement de la paix pour le soutenir énergiquement et donner ainsi une
puissance irrésistible aux forces qui remettront le droit, l’ordre et 1’amour de
Lhumanité å la place ou régnent actuellement la violence et 1’anarchie internationale.

La mission des peuples scandinaves dans 1’oeuvre de la paix.

Considérant que les nations neutres de 1’Europe ont, elles aussi, å souffrir de
l’état de guerre actuel et sent lésées de bien des maniéres dans leurs propres droits;

considérant qu’en leur qualité de neutres elles ont le devoir strict de travailler
dans la mesure de leur pouvoir å 1’amélioration de l’état de choses présent;

considérant que, de toutes les nations neutres, ce sont les états scandinaves
qui semblent avoir le plus de chances de faire prendre en considération leur point
de vue;

en conséquence, le congrés décide de proposer:

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

que les gouvernements et les parlements scandinaves s assemblent pour conférer
sur ees circonstances d’une importance unique;

que cette assemblé des representants des trois pays prejare une intervention
commune des états scandinaves, éventuellement de tous les états neutres, en vue
d’offrir leur médiation qui mettrait aussitöt fin aux hostilités;

que cette méme assemblée établisse un projet de politique internationale
raisonnable qui pourrait étre proposé pas les états scandinaves å la suite de leur
offre de mediation;

que cette méme assemblée pose comme principe fondamental que, pour arnver
å une paix durable, il faut que les nations renoncent au désir de se vainere les unes
les autres et que chacune de son cöté sapplique a maitriser ses propres instinets de
domination qui autrement ne triompheraient qu au détriment du droit en compromettant
de nouveau la paix;

enfin que cette assemblée établisse une entente entre les pays scandinaves
pour leur collaboration dans 1’avenir et spécialement en vue d’arriver å conclure un
traité de désarmement entre les trois nations.

Resolution.

Le congrés avait été invité å souscrire aux déclarations faites ä la conférence
de La Haye du 7—10 avril 1915 au sujet des fondements d une paix durable.

Le congrés å décidé d’exprimer sa sympathie pour les intentions de cette
déelaration inspirée par un grand amour de la paix. Mais le congrés n a pas cru
pouvoir, pour sa part, s’en tenir aux conditions proposées et a demandé qu’on allåt
plus au fond de la question afin de poser avec plus de netteté et de precision les
conditions indispensables pour parvenir au but vers lequel nous nous efforcons les
uns et les autres, ä savoir: la paix durable.

Bil. D.

Dal Vaticano, le 28 Aout 1915.

Segreteria Di Stato Di Sua Santita.

(Stämpel.)

Nr 9072.

Monsieur.

Sa Sainteté a beaucoup agréé 1’hommage quau nom du Congrés général
suédois de la paix, vous Lui avez fait, vos deux collégues et vous, du fascicule
contenant les résolutions adoptées par ce Congrés dans ses réunions du 25 au 27
juin dernier.

L’Auguste Pontife s’unit trés cordialement au vceu que les Chefs des Nations
belligérantes, accueillant le désir grandissant de la paix, dont le besoin est désormais
si universellement ressenti, puissent mettre fin bientöt a cette horrible guerre.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1916■ 4 saml. 96 käft. (Nr 219.) 3

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Il demande å Dieu, avec ferveur, de håter le jour ou les peuples redevenus fréres
se contentent de rivaliser entre eux dans les voies pacifiques de la civilisation.
Agréez, Monsieur, 1’expression de mes sentiments distingués. /

Monsieur Charles Lindhagen.

Maire de Stockholm.

P. Gård. Gasparri.

Sir,

British Legation, Stockholm.
Stockholm, Sept. 6 1915.

I beg to inform you that I forwarded to His Majesty’s Governement the
address you were good enough to hand to me on July 24:th last, containing the
resolutions in favour of peace which were passed åt the congress åt Varberg.

His Majesty’s Government now authorise me to inform you in reply that it
is their desire that the war should be concluded on just terms, which will ensure
lasting peace and the opportunity for all nations of Europé to progress without
fear of agression.

I am, Sir,

Your obedient servant
Edw. Howard.

Mr Carl Lindhagen.

Mayor of Stockholm.

(Stämpel.)

Sir,

16:th September 1915.

I have the honom- to acknowledge the receipt after the copy of the Resolutions
passed by the Swedish Societies for Peace and Arbitration åt their Congress held
åt Varberg on the 25:th—27:th june last, transmitted to the British Parliament by
His Majesty’s minister åt Stockholm.

I, am convinced that it is the earnest desire of members of all parties in the
House of Commons, that the present war may be concluded on just terms, which
will ensure a lasting peace, and the opportunity to all the nations of Europé to
progress without fear of agression.

I have the honom- to remain, Sir,

Your obedient servant

Mr Carl Lindhagen, Stockholm.

James W. Loivther.
Speaker.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Stockholm, le 18 Aout 1915.

(Skrivelse till kongressens tre delegerade.)

En rentrant de voyage, j’ai appris votre visite å la Legation et j’ai été profondément
touche de cette démarche.

J’ai vivement regretté de n’avoir pu vous rencontrer å cette occasion.

Je vous remercie du témoignage de sympathie que vous avez adressé au
peuple Beige, au nom duv Congrés National Suédois de la Paix.

Je n’ai pas manqué de faire part de cette démarche sincére et spontanée
au Gouvernement du Roi, qui s en est montré vivement touche.

Yeuillez agréer, Monsieur, les assurances de ma considération la plus distinguée.

Le Ministre de Belgique en Suéde
Wauters.

Bil. E.

Resolutionerna vid 8:de Nordiska fredskongressen i Köpenhamn 5—7 sept. 1915

innehöllo med några enstaka förändringar samma önskningar och krav som Varbergskongressen.

Diskussionen om frågan genom vilka föranstaltningar kan krig för framtiden
undvikas? utmynnade i ett uttalande däri det heter, att åttonde nordiska fredskongressen
uttalar sig för följande för grundläggande av en varaktig fred nödvändiga
öranstaltningar:

»Ett förbund mellan de civiliserade staterna för fred, fri handel och fri samrdsel
mellan länderna och kolonialområdena och i samband härmed upprättandet
av ett världsparlament samt genomförandet av undertryckta nationers självbestämningsrätt; avskaffande

av de nationella härarna och allt övrigt krigsväsen, obligatorisk
skiljedom i alla mellanfolkliga tvistemål och upprättandet av ett internationellt
polisväsen;

en omläggning av undervisning och uppfostran därhän, att rätten bör sättas
över makten, att de skilda folkens och individernas solidaritet och broderskap betonas
och att verkliggörandet av demokratins principer och folkens självbestämningsrätt
inom alla områden bör genomföras.»

Till uttalandena vid mötet i Haag den 7 — 10 april i år anslöt kongressen sig
genom att uttala »sin sympati för de tankar som där framkommo och för den fredskärlek,
som där gav sig uttryck».

Motioner i Andra kammaren, Nr &19.

Rörande de skandinaviska folkens uppgift i fredsarbetet uttalade kongressen
att det bör komma förhandlingar till stånd mellan nordens regeringar och folkrepresentationer
och förslag till riktlinjer för en förnuftig världspolitik samt att
detta förslag eventuellt förelägges vid de kommande fredsförhandlingarna; att som
ledande grundsats härför bör gälla: att varaktig fred icke vinnes genom staternas
strävan att besegra varandra, utan endast genom en ansträngning från deras sida
att övervinna egna maktinstinkter som söka att triumfera på rättens och fredens
bekostnad samt att en förhandling bör komma till stånd mellan de nordiska ländernas
regeringar och folkrepresentationer om dessa länders inbördes samarbete för
framtiden, särskilt om möjligheterna för en skandinavisk S vrustning.

Angående de nordiska ländernas neutralitet uttalade kongressen sin fulla tillslutning
till de tre nordiska regeringarnas gemensamma strävanden att upprätthålla
ländernas absoluta och fortsatta neutralitet under kriget. Kongressen är förvissad
om, heter det, att strävanden i motsatt riktning icke i något av länderna skall
kunna rubba denna politik.

Beträffande undervisningen gjordes ett uttalande, däri framhålles att »den nuvarande
historieundervisningen måste omläggas, därvid fredssakens historia, det
fredliga arbetet, dess män och kvinnor och allt det som förhindrat kriget, däribland
företagna medlingar och skiljedomar, får en bredare plats. Krigens orsaker och
rysliga förlopp, dess fruktansvärda ödeläggelser och förråande inflytande gives den
rätta belysningen».

Om den allmänna värnplikten uttalade kongressen som sin uppfattning, att
den »långtifrån att vara en demokratisk inrättning i stället är världens mest odemokratiska
och ödesdigra institution. Den är i väsentlig grad orsaken till kapprustningarna
i Europa och därigenom ansvarig för den misstro och spänning som förde
till världskrisen».

Kongressen uppfordrade därför »fredsvännerna i alla länder att med all kraft
arbeta emot den allmänna värnpliktens princip».

Kongressen beslöt, att samtliga resolutionerna genom kongressens ordförande
och sekreterare skola överlämnas till de tre ländernas folkrepresentationer och
regeringar samt tillställas fredsbyrån i Bern och Internationella socialistiska byrån.

Bil. F.

Grandvalen för en neutral konferens enligt beslut i januari 1916 av de
danska, holländska, nordamerikanska, norska och svenska delegationerna
av den Fordska fredsexpeditionen.

Vi deltagare i Henry Fords expedition, tillhörande fem neutrala nationer,
vilja innan vi skiljas för att återvända till våra hemland uttala vår enstämmiga
anslutning till den plan för expeditionen, som går ut på att arbeta för en varaktig
fred, byggd icke på militära hänsyn utan rättfärdighet och humanitet.

Vi anse att förutsättningarna nu böra vara inne för avskaffande av rustningarna
enligt allmän överenskommelse, i samband med införande av en inter -

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

nationell rättsordning, som vill trygga individernas och folkens lika utvecklingsrätt
under hägnet av politisk, ekonomisk och andlig frihet.

Övervägandet av de närmare grunderna för en sådan rättsordning överlämnas
till den neutrala konferensen.

Bil. G.

Internationellt möte i Haag den 7—10 april 1915 rörande grunderna för en
varaktig fred på initiativ av Anti-Oorlog Rand.

Det svenska u

ippropet.

Hela världen önskar, att efter det fasansfulla krig, som nu rasar, må följa
en fred, byggd på varaktiga grunder. Det är de krigförande folkens önskan, och
det är även de neutralas. Alla hava de lidit under kriget. Tydligt och hårdhänt
har detta visat, i vilken grad mänsklighetens intressen numera äro och måste vara
solidariska.

Var och en som önskar en bestående fred bör sträva att avlägsna de orsaker,
som framkallat krig. Man kan tvista om de djupare liggande orsakerna, om krigets
sammanhang med de sociala förhållandena, om den roll nationalismen spelar, om de
omedelbara anledningarna till krigsutbrottet, om vem som bär det personliga ansvaret.
Men om vissa allmänna orsaker finnes intet tvivel.

Nationalitetskänslan har icke aktats, lika rättigheter ha förvägrats de erövrade
folken; detta har alstrat oro och spänning och givit näring åt de nationella
lidelserna. En viss samvetslös press har förgiftat folkens sinnen och försvårat förbindelserna
emellan dem, trots den fredskärlek, som utan allt tvivel lever i människomas
hjärtan.

Stormakternas expansionspolitik och imperialistiska tendenser, den skarpa
tävlingsstriden för monopolisering av nya marknader och förvärvande av kolonier
ha skapat farliga motsättningar.

Aktningen för rätten har icke till fullo genomträngt det allmänna medvetandet.
Trots folkrättens framsteg leva vi alltjämt i en internationell anarki.
Haagkonferensernas verk har förblivit ofullbordat. Lämpliga organ för utjämning
av stridiga intressen saknas.

De ständigt ökade rustningarna ha, långt ifrån att betrygga freden, skapat
en stämning av misstroende och fiendskap. Dessa rustningar ha eggat begäret att
krossa motståndaren och tillintetgöra medtävlare på handelns och näringarnas område.
De ha bibragt människorna den övertygelsen, att kriget vore oundvikligt,
och denna övertygelse har lamslagit alla ansträngningar, vilka gått ut på att binda
de krafter, som frambesvärja kriget.

Vårt politiska system, helt behärskat som det varit av tanken på »jämvikten
i Europa», har, i stället för att skapa en garanti för freden, tvärtom skärpt intressemotsatserna
och gjort varje liten lokal konflikt till en allmän krigsfara. I de diplo -

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

matiska förhandlingarnas och de hemliga traktaternas dunkel har spänningen vuxit
för att slutligen bli outhärdlig.

Allt detta måste man bemöda sig att ändra. Ett tillfälle härtill erbjuder sig
i samband med fredsslutet — ett tillfälle som kanske aldrig återkommer.

Hela mänskligheten kräver en hållbar och varaktig fred. De egentliga fredsunderhandlingarna
tillkomma naturligtvis de krigförande själva. Men de sålunda
räffade uppgörelserna böra fullständigas av en tredje Haagkonferens. Aven detta
är icke till fyllest. Folken ha också sitt ord att säga. Då det gäller att skapa ett
nytt mellanfolkligt rättstillstånd, måste alla goda krafter samverka.

Ett sådant rättstillstånd förutsätter genomförandet av de grundsatser, som
uttalas i de fem punkter, vilka följa här nedan. Härtill erfordras dels mellanfolkliga
traktater, dels med varandra överensstämmande nationella lagar, antagna
av varje stat för sig. Men om möjligt ännu viktigare är, att det skapas en ny
mellanfolklig anda, som gjuter kraft och liv i lagtexternas bokstav, så att efter
den förödelse vi nu bevittna en ny tid må randas.

För allt detta gäller det att #inna hela den civiliserade världens hjälp och
stöd. Mänsklighetens politiska och kulturella ledare, vilkas uppgift det är att hindra
nya angrepp på vår gemensamma odling, det fredliga arbetets skaror, kvinnorna, i
vilkas växande inflytande vi finna en ny förhoppning för freden, massorna, som nu
i skyttegravarna sett döden för ögat — alla böra samverka, ty alla ha samma mål.

Sverige får icke saknas i dessa strävanden. Vårt folk har njutit fredens
välsignelse under mer än ett århundrade; även det nu pågående kriget har givit
oss sina lärdomar, utan att vi själva behövt blöda. Detta ökar vår förpliktelse att
ställa oss i främsta ledet i den andliga kamp, där det gäller att åt mänskligheten
erövra en ny fred, i vilken rättfärdighet bor.

De här såsom grundvalar för en varaktig fred framställda önskemålen komma
att göras till föremål för en gemensam aktion i såväl krigförande som neutrala
länder. Vi uppmana eder organisation att genom mötesbeslut instämma i vår
önskan, att dessa grundsatser måtte inom en snar framtid genomföras.

Instämmandet tecknas å medföljande blankett, som insändes till Fredsuppropets
Expedition, Linnégatan 79, Stockholm, snarast möjligt, men senast före september
månads utgång.

Theodor Adelsivärd, Svante Arrhenius.

Ordf. i Svenska Fredsförbundet.

Richard Bergh.

Natanael Beskow.
Manfred Björkquist.

Tor Hedberg.

Rurik Holm,

Ordf. i Sv. Freds- o. Försvarsföreningen.

Herman Lindqvist.
Daniel Persson.

Karl Stenström.

N. A. Berg,

Ordf i Sv. Freds- och Skilj edomsfören
Hjälmar Branting.

Bertil Buhre.

Henrik Hedlund.

Ellen Key.

Agda Montelius.

K. H. Gez. v. Schéele.
Edvard Wavrinsky.

Anna Wicksell.

Fridtjuv Berg.

Signe Bergman.

Emilia Broomé.

Karl Fries.
Karl Hildebrand.
Selma Lagerlöf.

Oscar Montelius.

Karl Staaff.
Anna Whitlock.

Motioner i Andra hammaren, Nr 219.

Grundvalar lör en varaktig: fred.

Vid en överläggning i Haag 7 — 10 april 1915 mellan representanter från
såväl krigförande som neutrala länder har man enats om följande minimikrav för
tryggande av en varaktig fred:

I. Annektering eller avträdande av landområde får icke äga rum i strid
mot befolkningens intresse och önskan. Inbyggames medgivande skall om möjligt
inhämtas genom folkomröstning eller på annat sätt.

Staterna tillförsäkra inom var sitt område de olika nationaliteterna likhet i
medborgerliga rättigheter, religionsfrihet och fritt bruk av eget språk.

H. Staterna överenskomma att i sina kolonier, skyddsländer och intressesfärer
införa full handelsfrihet eller åtminstone lika behandling av alla nationer.

III. Haagkonferensemas arbete på utveckling av det mellanfolkliga rättstillståndet
fullföljes.

Dessa konferenser erhålla en fast organisation och sammanträda på regelbundet
återkommande tider.

Staterna överenskomma att hänskjuta alla tvistefrågor till rättsligt avgörande
eller till utredning och försök till förlikning. För detta ändamål inrättas bredvid
den bestående skiljedomstolen i Haag

a) en permanent mellanfolklig domstol.

b) en permanent undersökningskommission, som eventuellt också framlägger
förlikningsförslag.

Staterna förbinda sig att i samförstånd vidtaga diplomatiska, ekonomiska
eller militära åtgärder, därest en stat skulle gripa till vapen i stället för att underkasta
tvistefrågan avgörande vid domstol eller behandling av undersökningskommissionen.

IV. Staterna söka träffa överenskommelse om ömsesidiga inskränkningar i
rustningarna. Kaparrätten avskaffas, principen om havets frihet genomföres.

V. Utrikespolitiken underkastas en verksam parlamentarisk kontroll, så att
för parlamenten hemliga avtal ej bliva för folken bindande.

Bil. H.

Den socialdemokratiska svensk—dansk—norsk—holländska fredskonferensen i
Köpenhamn den 17—18 januari 1915,

anordnad av kommittén för skandinaviska arbetarrörelsens samarbete.

Representerade voro de socialdemokratiska partierna och landsorganisationerna
i dessa fyra länder.

De delegerade voro följande:

Sverige: Hj. Branting, Fr. Ström, Herm. Lindqvist, Ernst Söderberg.

Norge: Magnus Nielsen, J. Vidnes, Ole O. Lian, Sverre Iversen.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Danmark: Th. Stauning, F. Borgbjerg, Sigvald Olsen, Carl F. Madsen.

Holland: P. Troelstra, H. Van Kol, Wibaut, Vliegen.

Följande beslut fattades:

1. Den socialdemokratiska konferensen i Köpenhamn, som omfattar representanter
för Holland, Sverige, Norge och Danmark, har, liksom förut socialisterna
i Schweiz och Italien, känt behov av att samlas för att dryfta det rådande tillståndet
och ge uttryck åt de stämningar, som röra sig inom arbetarklassen, samt
att söka upprätthålla den internationella solidariteten under den kris, världen nu
genomgår. Konferensen konstaterar, att kapitalismen i dess imperialistiska form,
vilken kommit till uttryck i de ständigt stegrade kapprustningarna och i en hänsynslös
utvidgningspolitik, under medverkan av en hemlig och oansvarig stormaktsdiplomati
nu fört världen till den katastrof, som socialdemokratin förutsagt och
beständigt varnat de makthavande för. I detta ögonblick, då hela mänskligheten
uppfylles med avsky för de fasor och ödeläggelse!- detta krig bragt över världen,
ger konferensen uttryck åt den fasta och kraftiga fredsvilja, som råder inom de på
konferensen representerade ländernas folk. Konferensen betraktar som sin huvuduppgift
att samla och stärka den fredsvilja, som otvivelaktigt i alla länder kräver
krigets avslutande på sådant sätt, att en varaktig fred betryggas. Den vänder sig
med detta mål för ögonen till de socialistiska arbetarna i de krigförande länderna
och hänvisar till de principer för internationalens solidaritet och proletariatets rättskänsla,
vilka blivit fastslagna på alla internationalens kongresser. Kongressen i
Köpenhamn 1910 sammanfattade i sin resolution mot kriget dessa principer på så
sätt, att den förpliktade de socialistiska representanterna i parlamenten till att
verka för a) obligatorisk, internationell skiljedom, b) rustningarnas inskränkande
med allmän avrustning som mål, c) avskaffandet av diplomatins hemliga verksamhet
och full parlamentarisk ansvarighet för utrikespolitiken, d) erkännandet av folkens
självbestämmanderätt och strävanden att hindra krigiska angrepp och våldsamt
undertryckande.

Konferensen anser det därför som en plikt för alla socialistiska partier att
arbeta på ett snart fredsslut och därvid sätta in alla krafter på åstadkommandet
av fredsvillkor, som icke bära frön till nya krig utan bilda grundvalen för internationell
avrustning och utrikespolitikens demokratisering. Konferensen protesterar
mot folkrättsbrottet mot Belgien och uttalar förväntan om att socialisterna i alla
krigförande länder på det skarpaste skola motsätta sig varje annektering med våld
i strid mot folkens självbestämmanderätt. I det konferensen sålunda upprepar
internationalens fredsprinciper, uppmanar densamma den internationella socialistiska
byrån att, så snart förhållandena medgiva och senast vid fredsunderhandlingarna,
börja samla de socialistiska partierna till gemensamt rådslag om de fordringar, som
böra uppställas vid fredsslutet. Konferensen betraktar detta som en nödvändig
förutsättning för att fredsvillkoren icke skola fastställas utan det arbetande folkets
medverkan eller mot dess vilja och uppmanar arbetarna i alla länder att koncentrera
sina ansträngningar på åstadkommandet av en snar och varaktig världsfred.

Världskriget med alla dess fasor blev möjligt endast därigenom, att kapitalistklassen
i de olika länderna ännu har makten i sina händer. Konferensen uppmana!-därför arbetareklassen att med ännu större kraft och hänförelse arbeta på erövrandet
av den politiska makten, så att imperialismen kan krossas och den internationella
socialismen fullborda sin folkbefriande uppgift.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

2. Konferensen hemställer till socialisterna i de neutrala länderna att i parlamenten
eller på annat ändamålsenligt sätt vända sig till respektive regeringar med
anmodan om att taga i övervägande, huruvida de, var för sig eller gemensamt, tro
sig kunna med utsikt till framgång erbjuda de krigförande ländernas regeringar sin
medling till uppnåendet av en snar och varaktig fred.

3. Den socialdemokratiska konferensen i Köpenhamn erfar, att fem dumamedlemmar
i Ryssland, vilka samlats för att utarbeta en rapport till den nu pågående
konferensen, av denna anledning belagts med häkte. Konferensen uttalar sin sympati
för dessa fem partikamrater och sin skarpaste protest mot ett dylikt förfarande mot
arbetareklassens lagliga representanter.

Bil. I.

Manifest av internationella socialistiska konferensen i Ziminenvald

september 1915!

Till Europas proletärer!

Sedan mer än ett år pågår kriget. Miljoner av lik betacka slagfälten, miljoner
människor ha gjorts till krymplingar för hela livet. Europa liknar ett jättestort
människoslakthus. Hela den genom många generationers arbete skapade kulturen
är vigd till ödeläggelse. Det vildaste barbari triumferar i dessa dagar över
allt som hittills utgjort mänsklighetens stolthet.

Vilken också sanningen om det omedelbara ansvaret för detta krigs utbrott
må vara — ett står fast: det krig, som alstrat detta kaos, är en frukt av imperialismen,
strävandet hos de kapitalistiska klasserna inom varje nation att tillfredsställa
sin profitlystnad genom utsugning av människoarbete och naturrikedomar hela
jorden runt.

Ekonomiskt efterblivna eller politiskt svaga nationer duka därvid under för
stormakterna, som i detta krig försöka att med blod och järn ny gestalta världskartan
efter sitt utsugningsintresse. Så hotas hela folk och länder, som Belgien,
Polen, Balkanstatema, Armenien av ödet att helt eller delvis styckade annekteras
som bytesobjekt i kompensationsspelet.

Krigets drivande krafter framträda under dess utveckling i hela sin vidrighet.
Flik efter flik fäller av slöjan, med vilken avsikten med denna världskatastrof
doldes för folkens medvetande. Kapitalisterna i alla land, som av folkens förspillda
blod göra krigsprofitens gyllene guld, påstå att kriget gäller fosterlandets försvar,
demokratien, befrielsen av undertryckta folk. De ljuga. I själva verket begrava
de på de ödelagda fälten det egna folkets frihet i sällskap med andra nationers
oberoende. Nya band, nya bojor, nya bördor uppstå och proletariatet i alla land,
segrare som besegrare, kommer att få bära dessa. Höjt välstånd förkunnades vid
krigets utbrott — nöd och försakelser, arbetslöshet och dyrtid, undernäring och
folkfarsoter är det verkliga resultatet. I årtiondena skola krigskostnaderna förtära
folkens bästa krafter, sätta i fara de sociala reformerövringarna och hindra
varje steg framåt.

Bihang till* riksdagens protokoll, 1916. 4 samt. 96 höft. (Nr 219.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Kulturell ödeläggelse, ekonomisk nedpressning, politisk reaktion — det blir
denna hemska folkkamps välsignelser.

Så avslöjar kriget den moderna kapitalismen i all dess nakenhet, denna
kapitalism som blivit oförenlig inte blott med arbetarmassornas intressen, inte bara
med den historiska utvecklingens behov, utan med det mänskliga samhällets förutsättningar.

Det kapitalistiska samhällets härskande myndigheter, i vars händer folkens
öde vilade, de monarkiska såväl som de republikanska regeringarna, den hemliga
diplomatin, de mäktiga företagarorganisationerna, de borgerliga partierna, den
kapitalistiska pressen, kyrkan - alla bära de det fulla ansvaret för detta krig, som
uppstått ur den dem födande och av dem skyddade samhällsordningen och som föres
till förmån för deras intressen.

Arbetare!

Utsugna, rättslösa, ringaktade — vid krigsutbrottet, då det gällde att föra
eder på slaktbänken, till döden, nämnde man eder bröder och kamrater. Och nu,
då militarismen gjort eder till krymplingar, lemlästat, förnedrat och förintat eder,
fordra de härskande också att ni prisge edra intressen, edra mål, edra ideal, med ett
ord: den slaviska underkastelsen under borgfreden. Man berövar eder möjligheten att
offentliggöra edra åsikter, edra känslor, eder smärta, man förvägrar eder att framställa
och låta representera edra krav. Pressen nedtystad, de politiska fri- och rättigheterna
trampade under fotterna — så härskar nu militärdiktaturens pansrade näve.

Inför detta tillstånd, som hotar Europas och mänsklighetens framtid, kunna
och få vi inte längre stå ohörsamma. I årtionden har det socialistiska proletariatet
fört kampen mot militarismen. Med växande omsorg sysselsatte sig dess representanter
på vissa nationella och internationella kongresser med den från imperialismen
allt mera hotande krigsfaran. I Stuttgart, i Köpenhamn, i Basel ha de internationella
socialistiska kongresserna stakat ut den väg, som proletariatet hade att gå.

Socialistiska partier och arbetareorganisationer i olika land, som varit med
om att bestämma denna väg, ha sedan krigets utbrott ej respekterat de därav följande
förpliktelserna. Deras representanter ha uppfordrat arbetarna till inställande
av klasskampen, det enda möjliga och verksamma medlet för den proletäriska frigörelsen.
De ha beviljat de härskande klasserna krediten till krigets förande, de
ha för de mest olika tjänster ställt sig till regeringens förfogande, de ha genom sin
press och sina beskickningar sökt vinna de neutrala för sina respektive länders
regeringspolitik, de ha som gisslan för borgfredens bevarande utlämnat socialistiska
ministrar åt regeringarna och därmed ha de inför arbetarklassen, för dess nutid och
framtid, övertagit ansvaret för detta krig, dess syften och dess metoder. Och liksom
de enskilda partierna, så klickade också den alldeles särskilda representationen
för alla lands socialister: den internationella socialistiska byrån.

Dessa fakta ha medverkat till, att den internationella arbetarklassen, som ej
hemföl åt eller som befriat sig från den första krigsperiodens nationella panik
ännu den dag som är, i folkmordens andra år, ej funnit några medel och vägar att
samtidigt i alla länder kraftigt uppta kampen för freden.

I denna olidliga situation ha undertecknade, representanter för socialistiska
partier och fackföreningsrörelser samt deras minoriteter, vi tyskar, fransmän,
italienare, ryssar, polacker, letter, rumäner, bulgarer, svenskar, norrmän, holländare

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

27,

och schweizare1) som icke stå på den nationella solidaritetens mark med utsugarklassen
utan på den internationella proletariska solidaritetens och klasskampens
grund, mött samman för att på nytt återknyta de internationella förbindelsernas
sönderslitna trådar och kalla arbetarklassen till självbesinning och till kamp för freden.

Denna kamp är kampen för friheten, för folkförbrödringen, för socialismen.
Det gäller att uppta denna kamp för freden, för eu fred utan annektioner och krigsskadestånd.
Men en sådan fred är möjlig endast med utdömande av varje tanke
på kränkande av folkens rätt och frihet. Varken besättandet av hela länder eller
enskilda landsdelar får leda till dessas våldsinkorporering. Ingen annektion, varken
öppen eller maskerad, ej heller någon med våld utförd ekonomisk inkorporering,
som blott skulle göras ännu olidligare genom politiskt rättsberövande! Folkens självbestämmanderätt
måste vara orubblig grundsats i de nationella förhållandenas ordnande.

Proletärer!

Sedan krigets utbrott ha ni ställt eder handlingskraft, edert mod, eder uthållighet
i de härskande klassernas tjänst. Nu gäller det att träda fram för den egna
saken, för socialismens heliga mål, för de undertryckta folkens såväl som för de
förslavade klassernas befrielse genom den oförsonliga, proletäriska klasskampen.

Det är socialisternas i de krigförande länderna uppgift och plikt att med
full kraft upptaga denna kamp, socialisternas i de neutrala staterna uppgift och
plikt att med alla verksamma medel understödja sina bröder i denna kamp mot det
blodiga barbariet.

Aldrig i världshistorien gavs en mera bjudande, en högre, en upphöjdare
uppgift, och att fylla den skall bli vårt gemensamma verk. Intet offer är för stort,
ingen börda för tung att nå detta mål: fred mellan folken.

Arbetare och arbeterskor! Mödrar och fäder! Änkor och faderlösa! Sårade
och krymplingar! Eder alla, som liden av kriget och genom kriget, tillropa vi ut
över gränserna, över de rykande slagfälten, över ödelagda städer och byar:

Proletärer i alla fynd, förenen eder!

Zimmerwald (Schweiz), september 1915.

I den internationella socialistiska konferensens namn:

För tyska delegationen:

Georg Ledebour. Adolf Hoffman.

För italienska delegationen:

G. E. Modigliani. Constantino Lazzari.

För franska delegationen:

A. Bourderon. A. Merrheim.

För ryska delegationen:

N. Lenin. Paul Axelrod. M. Bobroff.

För polska delegationen: För den interbalkanska socialistiska federationen:

St. Lapinslci. A. Warski. Cz. HanecJci.
För svenska och norska delegationen:
Z. Höglund. Ture Nerman.

För holländska delegationen:

H. Roland Helst.

rumäniska delega- I bulgariska delegationens
namn: tionens namn:

C. Racovski. Was sil Kolarow.

För schweiziska delegationen:
Robert Grimtn. Charles Naine.

'') Englands Oberoende arbetarparti (I. L. P.) hade förklarat sig instämma i konferensens
syfte och utsett officiellt ombud till dess förhandlingar. Englands regering förvägrade emellertid
ombuden deras pass, så att resan till platsen föt konferensen ej kunde äga ruin.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

Bil. /C.

De vid den internationella kyinnokongressen i Haag 28—30 april 1915

fattade resolutionerna:

I. Kvinnorna och kriget.

1. Protest. Vi kvinnor, samlade till internationell kongress, protestera mot
krigets vansinne och fasor, då kriget innebär ett hänsynslöst offrande av människoliv
och förstörande av så mycket, som mänskligheten under århundraden strävat
att uppbygga.

2. Kvinnornas lidanden under krig. Denna internationella kvinnokongress
bestrider antagandet att kvinnorna kunna skyddas under modern krigföring. Den
uttalar den kraftigaste protest mot de avskyvärda oförrätter, för vilka kvinnorna
falla offer under krigstid, och i synnerhet emot det fasansfulla våldförandet av
kvinnor, som åtföljer alla krig.

II. Åtgärder för fred.

3. Fredsuppgörelsen. Denna internationella kongress av kvinnor, tillhörande
skilda nationer, klasser, trosbekännelser och partier, uttrycker enhälligt sin medkänsla
för alla, vilken nationalitet de än tillhöra, som lida under striden för sitt
land eller tyngas av krigets bördor.

Enär den stora massan av befolkningen i vart och ett av de nu krigförande
länderna anser sig strida icke som angripare utan till självförsvar och för sin
nationella existens, kan det ej förefinnas några oöverkomliga meningsskiljaktigheter
folken emellan, och deras gemensamma ideal utgöra en grundval, på vilken en
storsint och hederlig fred kan uppbyggas. Kongressen uppfordrar därför samtliga
regeringar att göra ett slut på blodsutgjutelsen och inleda fredsunderhandlingar.
Den kräver, att den kommande freden skall bli varaktig och därför vila på rättfärdighetens
grundsatser, vari inbegripas de, som funnit uttryck i de av denna
kongress antagna resolutionerna *), nämligen:

Att intet landområde skall avträdas utan samtycke av därinom boende män
och kvinnor, och att rätten till erövring icke erkännes.

Att autonomi och demokratisk representation ej skall förvägras något folk.

Att alla nationers regeringar skola överenskomma om att hänskjuta framtida
internationella tvistigheter till skiljedom och förlikning och att öva socialt, moraliskt
och ekonomiskt tryck på varje land, som vädjar till vapen.

Att utrikespolitiken skall underkastas demokratisk kontroll.

Att kvinnorna skola tillerkännas samma politiska rättigheter som männen.

4. Ständig medling. Denna internationella kvinnokongress beslutar att hemställa
till de neutrala länderna att omedelbart vidtaga mått och steg för att få till
stånd en konferens av neutrala stater, vilken utan dröjsmål skall erbjuda ständig
medling. Denna konferens skall inhämta förslag till uppgörelse från de krigförande
länderna och skall under alla förhållanden samtidigt förelägga dem alla antagliga
förslag som grundval för fred. 1

1) Dessa i sin helhet äro nr 5, 6, 7, 8, 9.

Motioner i Andra hammaren, Nr 219.

III. Principer för en varaktig fred.

5. Respekt för nationalitet. Denna internationella kvinnokongress erkänner
folkens rätt till självstyrelse och yrkar, att ingen landavträdelse skall äga ram utan
samtycke av landets män och kvinnor J), och yrkar likaså, att autonomi och demokratisk
representation icke skall förvägras något folk.

6. Skiljedom och förlikning. Denna internationella kvinnokongress, som anser
krig vara ett förnekande av framåtskridande och civilisation, yrkar, att alla nationers
regeringar skola ena sig om att hänskjuta framtida internationella tvistefrågor
till skiljedom och förlikning.

7. Internationell påtryckning. Denna internationella kvinnokongress yrkar,
att alla nationers regeringar överenskomma om att i samförstånd utöva socialt,
moraliskt och ekonomiskt tryck på varje land, som vädjar till vapen i stället för
att hänskjuta sin sak till skiljedom och förlikning.

8. Demokratisk kontroll av utrikespolitiken. Då krig i regel icke framkallas
av den stora massan av folket, som ej önskar krig, utan av grupper, representerande
särskilda intressen, yrkar denna internationella kvinnokongress, att
utrikespolitiken underkastas demokratisk kontroll, och förklarar, att den godkänner
som demokratiskt endast det system, enligt vilket män och kvinnor ha lika representationsrätt.

9. Kvinnornas medborgarrätt. Då det förenade inflytandet av alla länders
kvinnor är en av de mäktigaste krafterna till förebyggande av krig och eftersom
kvinnorna icke äga full ansvarighet och effektivt inflytande förr än de tillerkänts
samma rättigheter som männen, fordrar denna internationella kvinnokongress full
politisk medborgarrätt för kvinnorna.

•

IV. Internationellt samarbete.

10. Den tredje Haagkonferensen. Denna internationella kvinnokongress
yrkar, att en tredje Haagkonferens sammankallas efter kriget.

11. Internationell organisation. Denna internationella kvinnokongress yrkar,
att organiserandet av nationernas samfund skall ytterligare utvecklas på grundvalen
av konstruktiv fred och att detta skall innefatta:

a) Som en utveckling av skiljedomstolen i Haag en permanent internationell
domstol för att handlägga sådana frågor och tvistigheter av rättslig art, vilka
uppkomma vid tolkning av traktatsbestämmelser och mellanfolklig rätt.

b) Som utveckling av Haagfonferensens uppbyggande arbete en ständig internationell
kommitté med regelbundna sammanträden, i vilka kvinnor skola taga del,
icke för behandling av regler för krigföring utan av praktiska förslag till fortsatt
samarbete staterna emellan. Denna kommitté bör varo så sammansatt, att den kan
formulera och göra gällande de grundsatser för rättvisa, oväld och god vilja, i
enlighet med vilka beroende länders nationalitetssträvanden kunna bli fullständigare
erkända och icke endast stormakternas och de små nationernas utan även svagare

fl Kongressen förklarade genom särskild votering, att den med bestämmelsen om inte
överlåtande av landområde utan medgivande av där boende män och kvinnor förstod, att erövrarrätten
icke kan erkännas.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

länders och primitiva folks intressen och rättigheter småningom ordnas under en
upplyst internationell allmän opinion.

Denna internationella kommitté skall tillsätta:

ett permanent förliknings- och undersökningsråd för avgörande av sådana
internationella tvister, som uppstå genom ekonomisk konkurrens, handelns utvidgning,
folkökning samt förändringar i social och politisk standard.

12. Allmän awäpning. Denna internationella kvinnokongress, som uttalar
sig för allmän awäpning och inser, att detta kan uppnås endast genom internationell
överenskommelse, yrkar, som ett steg i denna riktning, att alla stater skola genom
en sådan internationell överenskommelse övertaga tillverkningen av vapen och övrig
krigsmateriel samt kontrollera all internationell handel därmed. Kongressen ser i
den enskilda vinst, som uppstår av de stora vapenfabrikerna, ett mäktigt hinder
för krigets avskaffande.

13. Handel och kapitalplacering, a) Denna internationella kvinnokongress
yrkar, att handelsfrihet tillförsäkras alla länder, att haven skola vara fria och
handelsvägarna öppna för sjöfart på samma villkor för alla nationer.

b) Då ett lands kapitalisters insättande av penningar i ett annat lands tillgångar
och de krav, som därigenom uppstå, äro en rik källa till internationella
förvecklingar, yrkar denna internationella kvinnokongress, att den princip omfattas
i största möjliga utsträckning, att sådana kapitalplaceringar göras på insättarens
egen risk utan att han kan ställa anspråk på officiellt skydd av sin regering.

14. Nationernas utrikespolitik, a) Denna internationella kvinnokongress
fordrar, att alla hemliga fördrag skola vara ogiltiga och att vid ratificering av
framtida fördrag med nödvändighet kräves deltagande åtminstone av folkrepresentationen.

b) Denna internationella kvinnokongress föreslår, att nationella kommittéer
tillsättas och internationella konferenser sammankallas för vetenskapligt studium
och utarbetande av grunderna och villkoren för varaktig fred, vilket skulle kunna
bidraga till upprättande av ett internationellt statsförbund.

Dessa kommittéer och konferenser skola erkännas av regeringarna, och kvinnor
deltaga i deras överläggningar.

15. Kvinnorna och den nationella och internationella politiken. Denna internationella
kvinnokongress förklarar som väsentligt att såväl nationellt som internationellt
i praktiken tillämpa principen, att kvinnorna skola ha alla borgerliga och
politiska rättigheter och skyldigheter på samma villkor som männen.

V. Barnuppfostran.

16. Denna internationella kvinnokongress påyrkar nödvändigheten av att så
leda barnens uppfostran, att deras tankar och önskningar inriktas på den varaktiga
fredens ideal.

VI. Kvinnorna och fredsuppgörelsen.

17. Denna internationella kvinnokongress yrkar, att i den varaktiga fredens
och civilisationens intresse konferensen för fredsuppgörelse efter kriget skall antaga
en resolution, som erkänner nödvändigheten att i alla länder utsträcka rösträtten
till kvinnorna.

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

18. Denna internationella kvinnokongress yrkar, att folkrepresentanter, skola
deltaga i kongressen för fredsuppgörelse efter kriget, och fordrar, att kvinnor däri
inbegripas.

VII. Åtgärder att vidtaga.

19. Kvinnornas röst vid fredsförhandlingarna. Denna internationella kvinnokongress
beslutar, att ett internationellt kvinnomöte skall hållas på samma plats
och vid samma tid som makternas konferens för fredsuppgörelse efter kriget, med
ändamål att framlägga praktiska förslag för denna konferens.

20. Sändebud till regeringarna. För att förmå samtliga regeringar att göra
slut på blodsutgjutelsen och åstadkomma en rättfärdig och varaktig fred utser denna
internationella kvinnokongress delegerade, som skola frambära till statsöverhuvudena
i de krigförande och neutrala länderna i Europa och till presidenten i Förenta staterna
de resolutioner, som fattats vid denna kongress.

Dessa sändebud skola vara kvinnor från såväl de neutrala som krigförande
länderna och utses av kongressens internationella kommitté. De skola som en
grundval för vidare åtgärder avgiva rapport över utgången av sitt uppdrag till den
internationella kvinnokommittén för varaktig fred.

Bil. L.

P. M.

rörande frågor, som exempelvis synas kunna komma under övervägande
vid diskussion om förutsättningarne för en varaktig fred.

Grundval.

En varaktig fred kan byggas icke på militära hänsyn utan endast på rättfärdighet
och humanitet.

Förutsättningarna böra nu vara inne för avskaffande av rustningarna efter
allmän överenskommelse i samband med införandet av en internationell rättsordning,
som vill trygga individernas och folkens lika utvecklingsrätt under hägnet av politisk,
ekonomisk och andlig frihet.

De närmare grunderna för en sådan rättsordning.

I. Politisk frihet.

a) Internationella angelägenheter:

1) internationell grundlag (magna charta):

Nationernas självbestämningsrätt *
problemet Europa
» Asien

» Afrika

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

2) internationell lagstiftningsmakt:
världsparlament
världsregering

3) internationell rättsskipning:
obligatorisk skiljedom
världsdomstol

4) internationell exekutiv myndighet:
mellanfolklig ordningsmakt

5) internationella federationer;

b) Nationella angelägenheter, som böra i huvudsak beaktas i alla stater:

1) regeringsmakten:
monarki eller republikanskt statsskick

2) folkrepresentationen:
politisk rösträtt för kvinnor
en- eller två-kammarsystem
deltagande i utrikespolitiken

omläggning av det parlamentariska systemet till grundvalar och taktik

3) ämbetsmannamaktens utnämning, utbildning, befogenheter och metoder

4) pressens reformering

5) yttrande-, tryck- och församlingsfrihet:
publicitet för offentliga handlingar och beslut.

II. Ekonomisk frihet.

a) Internationella angelägenheter:

1) rustningarnas avskaffande

2) havens frihet

3) rätt för varje stat till utfart till havet och till transitotrafik

4) internationell äganderätt till:
vissa farleder
vissa trafikmedel
vissa sällsynta naturrikedomar

5) havsfiskets ordnande

6) kolonialfrågan

7) frihandel eller skyddstullar

8) likhet i mynt, mått och vikt;

b) Nationella angelägenheter, som böra i huvudsak beaktas i alla stater:

1) jordfrågan (jordspekulation eller jord åt alla)

2) produktionssättet (vinst- eller behovsprincipen)

3) kreditväsendet (vinst- eller behovsprincipen)

4) beskattningen, direkt eller indirekt:
skatt på arbete eller vinst,

utgifternas bestridande med inkomster av allmän egendom.

III. Andlig frihet *).
a) Internationell angelägenhet: ,

införande av ett världsspråk, som inläres i alla världens skolor;

b För denna särskilt äro självfallet angelägenheterna upptagna under I och II även av
betydelse.

Motioner i Andra hammaren, Nr 219. 33

b) Nationella angelägenheter, som böra i huvudsak beaktas i alla stater:

1) religionsfrihet

2) undervisningens och uppfostrans omläggning:
kunskaper och karaktärsdaning

rätt framför makt
lika rätt till undervisning

3) folkhälsans försummade uppgifter:

den kroppsliga kulturen bör stå i jämnbredd med den andliga

4) allmän kulturell värnplikt för män och kvinnor:

odlingsarbete och skogsvård för att bereda rum för de fattiga i landet

andra arbeten till allmänt gagn

karaktärsutbildning

skapandet av respekt för individen och solidaritetskänsla på samma gång

5) funktionarismens problem:
maktutövare eller hjälpare
utbildning till social kompetens

6) avskaffandet av adelskap och ordensväsende.

Bihang till riksdagens protokoll 1916. 4 sand. 96 käft. (Nr 219.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 219.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

SID.

Motionen:

Den så kallade praktiska politiken............................................................................. 1

Minimiprogram......................................................................................................... 2

Maximiprogram........................................................................................................ 2

Allmänna svenska fredskongressen i Varberg:

tillkomst och uppgift .......................................................................................... 4

fredsaktivismens neutralitetsförklaring .................................................................. 6

de asiatiska folken ............................................................................... 5

Några andra fredskonferenser ........................................... 6

Regeringar och parlament.......................................................................................... 8

Ett tankeexperiment................................... 8

Bilagor:

Allmänna svenska fredskongressen i Varberg:

skrivelse till riksdagen (bil. A)............................................................................. 9

resolutioner (maximiprogram) (bil. B)..................................................................... 10

skrivelse med resolutionerna till icke skandinaviska regeringar och parlament (bil. C) 13

några svar (bil. D) ................................................................... 17

Nordiska fredskongressen i Köpenhamn:

resolutioner (bil. E)........................................................................................... 19

Fordexpeditionen:

antagen grundval för en neutral konferens (bil. F) ................................................ 20

Överläggningen i Haag på initiativ av Anti-Oorlog Raad (bil. G):

svenskt upprop................................................................................................... 21

minimiprogrammet ............................................................................................. 23

Socialdemokratiska svensk-dansk-norsk-holländska fredskonferensen i Köpenhamn:

beslut (bil. H) ................................................................................................... 23

Internationella socialistiska konferensen i Zimmerwald:

manifest (bil. I)................................................................................................... 25

Internationella kvinnokongressen i Haag:

resolutioner (bil. K)............................................................................................. 28

P. M. rörande frågor ägnade att övervägas vid diskussion om förutsättningarna för en
varaktig fred (litt. L) ......................................................................................... 31

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1916.