Motioner i Andra kammaren, Nr 1 (Motion 1933:1 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

Nr 1.

Av herr Lundstedt, om upphävande av 18 kap. 10 § strafflagen
m. m.

Nedanstående framställning är försedd med följande rubriker:

Sid.

Frågan om homosexuella handlingars straffbarhet bedömes utifrån rådande straff rättsdoklrin.

..................... 3

Realiserbara synpunkter på frågan om homosexuella handlingars straffbarhet . . 8

Sociala nackdelar av homosexuella handlingars straffbarhet........ 9

Närmare örn ett straffbuds sociala funktion..............11

Straffbudet mot homosexuella handlingar kan icke fullgöra någon social funktion 14

Behovet av straffbud mot utpressning................18

Överblick av homosexuella handlingars straffbarhet under olika tider och i olika

länder . 19

Detaljmotivering för yrkandet......................24

Omkring den 17 sista december publicerades ett meddelande, att justitieministern
på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallat professor R.
Bergendal att inom justitiedepartementet biträda med utredning rörande partiella
reformer på straffrättens område. Enligt justitieministerns meddelande
till tidningarnas telegrambyrå skulle fråga vara närmast örn bl. a. utpressning,
fosterfördrivning och vissa sedlighetsbrott. Föreliggande motion var,
när detta meddelades, redan i det väsentliga utarbetad. Angående densammas
tillkomst må följande upplysas.

På en rundfråga i Dagens Nyheter den 3 juni 1932 angående den intervjuades
inställning till homosexuella handlingars straffbarhet (18: 10 strafflagen)
svarade jag, att jag endast på grund av hopade göromål uppskjutit
realiserandet av min länge hysta avsikt att väcka motion i riksdagen angående
upphävande av straffbarheten i fråga, som enligt min mening vore icke blott
meningslös utan direkt skadlig. I anledning av detta svar, som meddelades
i tidningen under rubriken »Motion planeras i riksdagen», mottog jag av en
läkare underrättelsen, att denne, som länge intresserat sig för frågan, vore
villig lämna mig en utredning angående sakens läge ur medicinsk synpunkt.
Jag antog erbjudandet och erhöll sedermera en uppsats, betitlad »Örn homosexualitet»,
vilken här närslutes och i det följande betecknas såsom Bilaga.
Då Bilagans författare önskar vara anonym och jag själv saknar nödiga insikter
för att kunna bedöma dess innehåll ur vetenskaplig synpunkt, begärde
jag angående densamma av min Uppsalakollega professorn i psykiatri med.
dr B. Jacobowsky ett yttrande, som jag också erhöll och som är av denna
lydelse:

»Professor Vilhelm Lundstedt har till mig överlämnat en maskinskriven
uppsats av anonym författare med titeln »Om homosexualitet» med anhållan

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 4 sami. Nr 1 — S.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

om mitt uttalande angående arbetets vederhäftighet. Efter genomläsning av
uppsatsen får jag anföra följande.

Uppsatsen utgöres av en väl disponerad, rätt uttömmande populär översikt
över våra kunskaper rörande homosexualiteten, i huvudsak i enlighet med
Hirschfeld, men kompletterad med en rad egna iakttagelser och rön och en
del tillämpningar på speciellt svenska förhållanden. Författaren förfogar
uppenbarligen över en stor personlig erfarenhet på området, och hans framställning
i de mera beskrivande delarna verkar i huvudsak trovärdig och sakkunnig.
På ett antal punkter i de mera resonerande delarna av uppsatsen
är tonen starkt subjektiv och ger åt framställningen en prägel av mänskligt
dokument. Uppsatsen i sin helhet kan emellertid betecknas såsom en i stort
sett tillförlitlig vägledning vid studiet av ämnet.

Ulleråkers sjukhus den 14 december 1932.

B. Jacobowsky.

Med. dr, professor i psykiatri.»

Att jag icke inhiberat föreliggande motion efter kännedom örn det ovannämnda
utredningsbeslutet i justitiedepartementet beror mindre därpå, att motionen
redan var i det närmaste utarbetad än på följande synpunkter. Av
beslutet i fråga framgår, såvitt det publicerats, icke otvivelaktigt, att överhuvud
fråga är även örn 18:10 strafflagen. Men även örn så vore fallet, är
dock detta utredningsuppdrag så omfattande, att man icke med säkerhet kan
förvänta, att lagförslag i ämnet skall kunna framläggas för riksdagen så
tidigt som önskligt vore. Vidare kan möjligen befaras, att i den officiella
utredningen vissa synpunkter skulle komma att saknas, som här nedan framställas
och enligt min mening äro av vikt för åstadkommande av en sådan
lag på detta område, att samhällets intresse på bästa sätt tillgodoses. I det
sagda ligger ingen kritik av förmågan hos den synnerligen skicklige vetenskapsman,
åt vilken det ifrågavarande utredningsuppdraget lämnats. Saken
är endast den, att han representerar en allmän inställning till de rättsliga
problemen, som enligt min mening icke är sakligt motiverad. Ytterligare ma
märkas, att den utredning i Bilagan, som jag har förmånen att hänvisa till,
torde giva min motion ett särskilt intresse, vad än den nämnda officiella utredningen
kommer att innehålla.

De sociala misförhållanden, som föranleda denna motion, äro visserligen
av gammalt datum, men de ha likväl full aktualitet, utgörande som de äro
en daglig plåga för ett stort antal människor i vårt land. Därför är det,
såsom jag antydde, en angelägen sak, att en lagändring snarast möjligt kommer
till stånd. Och det är för att möjliggöra, att riksdagen redan nu, oaktat
officiella utredningar i ämnet icke föreligga, skall kunna intaga detaljerad
ståndpunkt till frågan, som jag sökt belysa densamma så pass allsidigt, som
det varit mig möjligt med hänsyn till den tid, som stått till buds. Flertalet
riksdagsledamöter skulle kanske likväl för sitt ståndpunktstagande i detta
ärende ha funnit sig bättre betjänta av en mera kortfattad framställning. För
andra åter skulle en sådan framställning ha kunnat i den ena eller andra
punkten väcka tvivelsmål, som jag hoppas de nu skola finna tillräckligt ingående
besvarade för att kunna bestämma sig i frågan. Behandlingen av

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

ämnet har emellertid försvarats därav, att den härskande straffrättsläran
bryter sig med nyare allmänna straffrättsliga synpunkter. Dä även den förra
synes i det väsentliga leda till den uppfattning i föreliggande sak, som här
förfäktas, har jag ansett det vara lämpligt att föra undersökningen efter
båda linjerna. Dock har jag huvudsakligen uppehållit mig vid de nyare synpunkterna,
då enligt min mening de andra icke äro hållbara. Och jag har
därvid jämväl fullföljt syftet att fästa riksdagens uppmärksamhet på vikten
för det rättsliga reformarbetet av att man beaktar ohållbarheten i vissa utgångspunkter,
som falskeligen läggas till grund för en mängd rättsliga institutioner
bade pa straffrättens område och därutanför.

Frågan om homosexuella handlingars straffbarhet bedömes utifrån
rådande straffrättsdoktrin.

Såsom jag pa andra ställen sökt utreda1 är den hittills förhärskande lärans
syn på straffets grund och syften icke hållbar. Då emellertid denna lära alltjämt
har s. a. s. officiell giltighet, är det nu först nödvändigt att bedöma,
huruvida homosexuella handlingars1 2 straffbarhet utifrån denna lära kan anses
motiverad. Enligt densamma i dess mera moderna utformning anses grunden
till straffbarheten ligga i brottslingens felaktiga viljebeskaffenhet. Felaktigheten
skall ligga däri, att viljan varit inriktad på för samhället farlig
handling.3 Detta anses vara grund till straffbarheten i den mening, att utan
sådan grund straffet skulle vara ett omotiverat intrång på personens integritet.
Därmed återkommer man faktiskt till den äldre formuleringen, enligt
vilken straffet är att betrakta såsom en rättvis vedergällning, alldenstund
brottslingen förtjänat detsamma genom sin skuld. Då detta resonemang vilar
på ologiska föreställningar,4 är det visserligen sant, att man blott utifrån
detsamma icke kan draga några konsekvenser med hänsyn till föreliggande
fråga. Emellertid är nu tanken bakom det ifrågavarande resonemanget, att
fråga är örn en felaktig vilja, för vilken personen är på det sätt »ansvarig»,
att det legat inom hans personliga kvalifikationer att giva den en annan inriktning.
Genom detta betraktelsesätt kommer det moraliskt förkastliga i
handlingen att utgöra ett nödvändigt brottskriterium. Å andra sidan kan
man icke undgå att finna, att mangen handling, som är och måste förbli
straffbelagd, icke är moraliskt förkastlig i den allmänna meningen, särskilt

1 Se särskilt mina arbeten »Principinledning. Kritik ay straffrättens grundåskådningar», 1920
nedan kallad »Kritik av straffrättens grundåskådningar»; »Till frågan om rätten och samhället!
Svar till professor Thyrén», 1921, nedan kallad »Svar till professor Thyren»; »Obligationsbcsretmet
Senare delen, 1, 1930, s. 189—204.

2 När jag i det följande icke utsäger något annat, avser jag med homosexuella handlingar endast
handlingar av homosexuell person och dessa handlingar såsom sådana, d. v. s. bortsett från alla
med handlingarne förbunda moment och konsekvenser, vilka ha särskilda förutsättningar ntöver
homosexualiteten.

3 Brottets karakterisering såsom en samhälls farlig handling är ett ödesdigert tankefel, varom
so Svar till professor Thyrén, s. 12—18. Detta tankefel bildar utgångspunkten för verklighetsfrämmande
resonemang i väsentliga frågor.

4 Se kritik av straffrättens grundåskådningar, bl. a. s. 11—15, s. 22—24, s. 30—36; Svar till
professor Thyrén, bl. a. s. 8—12; Obligationsbegreppet I, s. 4—7; Obligationsbegreppct II bl a
8. 77—91, s. 195—204.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

icke i den allmänna mening, som framträder inom »brottslingens» klass eller
miljö. Med hänsyn härtill säger man, att kriteriet på en straffbar handling.
ett brott, är icke, att den strider mot en moralisk utan mot en rättslig
plikt. Även örn den sålunda överträdda plikten icke varit moralisk utan
blott rättslig,1 så blir dock meningen med hela konstruerandet, att själva
överträdandet innefattar skuld,1 2 varigenom straffet blir något som brottslingen
gjort sig förtjänt av och sålunda rättvist. Allt detta är nu ingenting annat
än luftteorier. Skulle man verkligen söka att använda sådana kriterier på
straffbara handlingar, så skulle överhuvud en strafflag icke kunna uppehållas.
Icke blott homosexuella handlingars straffbarhet utan straffbarheten
av vilken handling som helst, som nu faller under strafflagen, vore det omöjligt
att motivera. Detta följer därav, att begreppen objektiv plikt, objektiv
skuld, objektiv rättvisa icke är något annat än uttryck för varandra motsägande,
alltså osammanhängande, föreställningar.3 Saken torde emellertid
ganska lättfattligt kunna åskådliggöras i anslutning till ett vanligt brottsexempel,
såsom stölden.

Skulle man nu här verkligen under allvarlig reflexion anlägga synpunkten
av straffet såsom något rättvist, så bleve den konsekvensen ofrånkomlig, att
stöldstraffet finge upphävas. Ty är det icke obestridligt, att det i allmänhet
är de fattiga men icke de rika som stjäla? Är det icke också uppenbart,
varför det i allmänhet är de fattiga men icke de rika som stjäla? Är det
rättvist, att en fattig person skall få lida för en handling, som han normaliter
icke skulle ha kunnat begå, örn han varit rik? Nu vill man emellertid säga,
att det icke är alla fattiga som stjäla. Det är sant. Men det, som här inom
de fattigare lagren skiljer fåren från getterna och driver de senare till brottet,
är omständigheter, över vilka en människa pa intet sätt kan vara herre,
levnadsmiljö, uppfostran, intellektuell förmåga att värdesätta en handlings
sociala karaktär och överblicka dess konsekvenser, moralisk kraft att motstå
frestelsen, sålunda dels påtvingade yttre omständigheter och dels medfödda
anlag på intellektets och känslans områden. Även om man nu godtoge fantasien
örn en objektiv rättvisa — kunde likväl någonting mera oförnuftigt utletas
än påståendet, att denna rättvisa krävde, att nian skall straffas för en
handling, som kanske icke beror på annat, än att man haft de eller de föräldrarna;
kanske icke på annat, än att man fötts och vuxit upp i storstädernas
sämsta fattigkvarter; kanske icke på annat, än att man t. ex. från barndomen
av föräldrar eller andra handledare skickats ut att tigga sig till det
ena eller andra, ja att i nödfall söka och taga ur andras fickor och gömmor;
kanske icke på annat än att man genomgående uppfostrats av och tillsammans
med förbrytare och annat slödder? Även örn man, som sagt, godtoge
tron på en objektiv rättvisa, så måste likväl denna fråga besvaras med nej.
Ty denna rättvisa kunde ju icke vara oss bekant annorlunda än genom våra

1 En blott och bart på papperet konstruerad distinktion, utan allt reellt underlag.

2 När man, såsom ofta sker, kallar denna skuld för rättslig och icke moralisk så föreligger
återigen endast ett ord, varigenom man söker överbygga gapet mellan teori och verklighet

3 Om allt detta se de nyss gjorda Hänvisningarna samt dessutom Obligationsbegreppet II, s.

39 ff. samt s. 282—291.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

känslor. Nu strider det emellertid uppenbarligen emot normala människors
känslor, att med beaktande av de nämnda omständigheterna hävda, att gärningsmannen
gjort sig rättvisligen förtjänt av straff. Man vore därför frestad
fråga sig, hurudan den hjärna är beskaffad, som kan hävda, att rättvisan
kräver, att en person straffas för handlingar, som ha sin orsak i sådana
honom övermäktiga omständigheter, som jag nu gav exempel på — man vore
frestad därtill, örn man icke visste, att resonemanget icke har med intellektet
att skaffa utan beror på nedärvda rättsliga fördomar. Vad nu sagts i avseende
å tjuvnadsbrottet har givetvis sin motsvarighet i avseende å alla brott.

— Jag har på detta sätt framställt saken för att nödga envar, som icke insett
det straffrättsliga skuldbegreppets rent imaginära karaktär, att allvarligen
övertänka saken. Eljest hade jag ju kunnat mera kortfattat avfärda
detta skuldbegrepp blott med en hänvisning därtill, att detsamma liksom alla
andra »objektiva värden» falla utanför den rumstidliga värld, som människorna
leva i.1

Man torde, därest man fördjupar sig tillräckligt i detta ämne, nödgas komma
till resultatet, att straffbarhetens motivering därmed, att handlingen moraliskt
vore, såsom det heter, att lägga brottslingen till last, saknar all grund
i faktiska förhållanden. Emellertid finns nu inom den moderna straffrättsvetenskapen
en mer eller mindre stark tendens att upphäva straffbarheten för
vissa hitintill kriminaliserade handlingar. Till dessa handlingar höra de
homosexuella, som för övrigt i flera kulturländer icke äro straffbara. Bland
de över 10,000 undertecknarna av en petition angående upphävande av homosexuella
handlingars straffbarhet i Tyskland finnas en mängd namnkunniga
rättslärda, däribland också åtskilliga straffrättsprofessorer.2 Att rättsvetenskapsmännen
själva i de länder, där de ifrågavarande handlingarna äro kriminaliserade,
synas böjda för upphävande av straffbarheten, beror framför
allt därpå, att man — trots sin bundenhet i de fantastiska rättskonstruktionerna
— icke kan undgå att märka, att straffbarheten här icke blott är till
ingen social nytta utan också direkt skadlig, varom jag senare skall yttra
mig. Men vidare är overkligheten i talet om straffbarheten såsom i moralisk
mening rättfärdigad för nutidens jurister — tack vare särskilt den medicinska
vetenskapens undersökningar — mera direkt i ögonen fallande i fråga örn
homosexuella handlingar än de flesta andra straffbelagda handlingar, i vilket
avseende följande anmärkningar må göras.

En självfallen utgångspunkt för den straffrättsliga skuldkonstruktionen
har varit och måste — därest ett visst sken av logik skall kunna uppehållas

— vara tron på dogmen om viljans frihet.''5 I sådana fall där omständighe 1

Obligationsbegreppet II, s. 282—291.

! Världens vid sekelskiftet och årtiondena därefter väl främsta namn på kriminalrättens område,
v. Liszt, finns icke Iliand dessa undertecknare. Men det beror endast därpå, att han då
icke levde. I sina skrifter har han klart och tydligt uttalat sig emot homosexuella handlingars
principiella straffbarhet.

3 Numera, då determinismen vunnit terräng, säker man bestrida denna utgångspunkt. Faktum
är emellertid, att determinismen råkar i motsägelse med skuldkonstrnktionen. Ty även när man
tror sig kunna laborera med ett rättsligt, i etiskt avseende indifferent skuldbegrepp, skall skulden
bero där> å att handlingen personligen kan f örebrås gärningsmannen. Se t. ex. Mezger,
Strafrecht, 1931, s. 248, en av de senaste auktoriteterna för att sknldbegreppet är oberoende av

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

terna på ett mera uppenbart sätt varit personens vilja övermäktiga, där inser
man också lättare det ohållbara i skuldkonstruktionen. Och det är ju för
envar tydligt, att medfödd homosexualitet icke kan föras tillbaka på en felaktig
vilja, för vilken personen vore på det sätt ansvarig, att det legat inom
hans möjlighet att giva den en bättre inriktning. Visserligen kan det alltid
nied tron på »viljans frihet» sägas, att även om personen nu icke är ansvarig
för sin homosexuella allmänna inställning, så har han dock haft »fri» möjlighet
att bekämpa denna och att avstå från handlingar, som äro uttryck av
hans homosexualitet. Men sedan man väl en gång kommit till insikt om, att
allt tal örn ansvar för själva homosexualiteten är ogrundat, så kan man, därest
nian reflekterar, icke undgå att märka, att den värdering vore uppenbart
godtycklig, enligt vilken den homosexuella driftens tillfredsställande borde
vara straffbar, men det illegitima könsumgänget straffritt. Man kan icke
bortse från det förhållandet, att i och för sig den homosexuella handlingen
är lika naturlig som det vanliga könsumgänget mellan heterosexuella personer.
I båda fallen ha ju handlingarna varit lika naturliga uttryck för personernas
drifter. När homosexuella handlingar i strafflagen betecknas såsom
»otukt som emot naturen är», så är därför detta uttryckssätt givetvis motsägelsefullt
och sålunda oförnuftigt, såvitt fråga verkligen är örn tillfredsställande
av homosexuell persons könsdrift. Att handla i enlighet med sin
drift kan icke vara att handla »mot naturen». Snarare skulle detta uttryck
kunna användas, ifall en homosexuell t. ex. gift sig och nödgar sig till könsumgänge
med sin hustru. Givetvis finns det nu en mängd människor, vilka
antingen på grund av bristande kunskap eller reflexionsförmåga eller
på grund av reflexionens bristande makt över deras känsloliv starkt
reagera emot homosexualiteten och på grund av sådan inställning finna det
rättvist, att de homosexuella handlingarna måste vara straffbara. Det är
dock icke sådant som straffrättsläran avser med sitt krav på straffets rättvisa.
Utan den föreställer sig en objektiv rättvisa. Ehuru man nu förbiser,
att en sådan överhuvud icke kan identifieras i sinnevärlden, så synes man
dock flerstädes inom straffrättsvetenskapen vara tämligen på det klara med,
att någon sådan rättvisa icke kan åberopas för straffbarheten av de ifrågavarande
handlingarna, m. a. o. att dessa icke »moraliskt kunna läggas vederbörande
till last».1 På detta sätt, d. v. s. därigenom att den straffrättsliga
skuldkonstruktionens ohållbarhet i hithörande fall måste kunna genomskådas
av sträf frätts vetenskapen själv, kan man säga, att det överensstämmer med
dess uppfattning örn straffets »rättsgrund», att de handlingar lämnas strafffria,
som endast äro utslag av medfödd homosexualitet.

Emellertid förhåller det sig nu så, att den vanliga straffrättsläran icke
blott talar örn straffets rättsgrund utan jämväl uppställer särskilda s. k.

tron på viljana frihet. En sådan förebråelse är givetvis å ena sidan nödvändig för föreställningen
om skuld men å andra sidan meningslös, örn icke viljan betraktades såsom fri orsak till handlingen.
— En sak för sig är sedan, att indeterministerna med sin tro på viljans frihet omedvetet
råka i motsägelse till en annan kardinalpunkt i den straffrättsliga skolastiken, nämligen örn
kausalsammanhang mellan viljan och handlingsbeslutet. Se härom Obligationsbegreppet II, s. 191 f.

1 Jfr Stjernberg, Kommentar till strafflagen kap. 17—18, 1930, s. 83.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

straffteorier, vilka, bortsett från deras orealiserbara beskaffenhet, gentemot
proklamationerna örn straffets rättvisa måste betraktas såsom fulla av motsägelse.
Dessa teorier innefatta, att straffets syftemål läge helt utanför
straffet självt. Men om straffet vore motiverat därigenom, att brottslingen
gjort sig förtjänt därav genom sin skuld, så kan därmed icke rimmas tanken,
att straffet icke hade ändamål i sig självt utan vore till för syften, som
intet hade att skaffa med straffets karaktär att vara en rättvis reaktion mot
brottslingen. Vare emellertid denna motsägelse här endast parentetiskt anmärkt.
De syften, som enligt rättsvetenskapen med straffet skola fullföljas
och i förevarande fall kunna diskuteras, äro att förbättra brottslingen samt
att avhålla (framför allt genom avskräckning) denne och andra från att i
framtiden begå det brott, som är i fråga. Det är i detta sammanhang överflödigt
att visa upp att antagandet av sådana syften med straffet, åtminstone
i fråga örn de flesta brottskategorier, icke kan på förnuftigt sätt motiveras.
Ty det säger sig ju självt, att dylika syften med straffet för homosexuella
handlingar äro fullkomligt orealiserbara. Att straffarbetet i fängelset skulle
komma personens homosexualitet att vare sig försvinna eller minska i intensitet
är det väl ingen som tror. Och lika orimlig är tanken, att vare sig
den frigivne delinkventen eller en ännu ostraffad homosexuell person skulle
genom straffhotet avhållas från att tillfredsställa sina naturliga drifter, ett
tillfredsställande som, alldeles oavsett straffhotet, enligt sakens natur gemenligen
sker i sådan hemlighet, att personen icke räknar med att »obehöriga»
få någon kunskap därom. Ett närmare ingående på denna sak torde vara
överflödig. Man kan tryggt konstatera, att homosexuella handlingars straffbarhet
icke går att, utifrån de s. k. straffteorierna, förena med den härskande
straffrättsvetenskapen, ehuru tilläggas måste att straffbarheten i allmänhet,
det må vara fråga örn snart sagt vilket brott som helst, icke rimmar sig med
dessa teorier.

För enkelhetens skull har jag hittills utgått från att fråga vore örn medfödd
homosexualitet. Inom medicinsk vetenskap synes nu emellertid åsikterna
vara delade i frågan, huruvida homosexualiteten verkligen alltid är medfödd
eller huruvida den även kunde vara förvärvad. Man synes dock såtillvida
vara enig, att den existerande homosexualiteten i allmänhet är medfödd. Även
antaget att homosexualiteten i enstaka fall vore förvärvad, skulle likväl utifrån
nu anlagda synpunkter resultatet bliva, att homosexuella handlingar utefter
hela linjen borde lämnas straffria. Ty först och främst hade vi ju den
stora mängden av fall, i vilka homosexualiteten faktiskt vore medfödd. Bland
de återstående få fallen skulle, på grund av bristande utredning örn att homosexualiteten
vore förvärvad, återigen det stora flertalet få överföras till medfödd
homosexualitet. Blott i en ytterligt liten procent av fall av förvärvad
homosexualitet torde en sådan utredning vara tänkbar. Men även där detta
vöre händelsen, vore därmed ingen grund för homosexuella handlingars bestraffande
given. Ty sedan väl driftlivet blivit homosexuellt inställt, måste
ju handlingen för den handlande te sig lika naturlig som motsvarande handling
av en medfött homosexuell ter sig för denne. Straffbarheten av den

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

handling eller serie av handlingar, varigenom homosexualiteten skulle ha förvärvats,
kunde åter icke ifrågasättas annorlunda än ur följande två synpunkter.
»Förvärvaren» kunde straffas, därest han såsom ännu heterosexuell (angående
betydelsen av detta ord se Bilagan) kunde överbevisas örn att ha begått
homosexuella handlingar. Och den, som eventuellt förfört honom till
homosexualitet, kunde straffas för detta sitt handlingssätt. Båda möjligheterna
vore förenliga med den vanliga straffrättsläran.1

Beträffande homosexuella handlingar, företagna av bisexuella personer (angående
detta ords betydelse se Bilagan), torde endast det påpekande böra
göras, att även utifrån den allmänna straffrättsdoktrinen det icke lär kunna
upprätthållas någon skillnad i fråga örn straffbarhet mellan homosexuella
handlingar, företagna av homosexuell person och sådana av bisexuell person.
I det konkreta fallet hunna de relevanta omständigheterna givetvis för en
bisexuell vara fullt desamma som för en homosexuell. Ett öppethållande
av straffmöjlighet beträffande de förra skulle nödvändiggöra för ett fällande
säkerligen föga givande processuella utredningar, vilka dessutom måste betraktas
såsom särdeles olämpliga genom det grävande i folks intimaste personliga
angelägenheter, som de kunna innefatta. En sådan synpunkt måste
givetvis även den vanliga straffrättsläran beakta, även örn synpunkten ifråga
principiellt icke har någon plats bland alla rättskonstruktionerna.

Realiserbara synpunkter på frågan om homosexuella handlingars

straffbarhet.

När jag så pass ingående uppehållit mig vid vad som kan antagas vara den
härskande straffrättsvetenskapens av psykiatrien influerade ståndpunkt till
denna lagstiftningsfråga, så har det skett därför, att densamma givetvis har
en viss politisk betydelse. Örn den ledande straffrättsvetenskapen tenderar åt
de homosexuella, handlingarnas straffrihet, så kunna ju de officiella experternas
utredningar och omdömen förutses gå i samma riktning. Och riksdagen influeras
självfallet av experternas ståndpunkt, redan därför att de äro experter,
d. v. s. oavsett örn deras ståndpunkt har reella grunder eller icke. Men såsom
vetenskapligt, d. v. s. sakligt, stöd kan man icke åberopa sig på den härskande
straffrättsvetenskapens ståndpunkt, helt enkelt därför att denna är icke vetenskaplig,
d. v. s. icke grundad på sakliga synpunkter. Visserligen synes
man i förevarande fall inom denna vetenskap hamna i en uppfattning, som
efter vad nedan skall visas, är sakligt hållbar. De resonemang, som leda
fram till denna uppfattning, äro emellertid — såsom vi sett -— av den art.
att de, örn de konsekvent fullföljdes, skulle leda till upphävande av straffbarheten
för alla brott! De kunna alltså icke vara något att verkligen bygga på.
Det gäller därför nu att söka betrakta föreliggande fråga med bortseende från
de gängse konstruktionerna, kretsande kring brottslingens förment samhälls 1

Såvitt denna uppehåller en skenbar konsekvens. Detsamma gäller givetvis även ifråga örn
homosexuell handling av heterosexuell person, som icke »ffirförts> till eller eljest >förvärvat>
homosexualitet. Att straffa den heterosexuelle men icke den homosexuelle skulle dock bliva
orimligt, varom nedan.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

farliga vilja och dennas uttryck i handling såsom en rättvis grund för straffreaktionen
mot honom. Man kan då utgå ifrån, att all utredning saknas för
att straffet hade något ändamål i sig självt. Man kan vidare utgå ifrån, att
det enskilda straffet i det konkreta fallet har sin fullt uttömmande raison
d’étre såsom ett led i straffbudet. Örn straffet icke utdömdes och exekverades
i enlighet med ett givet straffbud, så betydde ju detta att straffbudet icke
uppehölles och sålunda icke »gällde». Därmed ledes man över till frågan vilken
betydelse av ett straffbud, d. v. s. av en handlings straffbarhet, som vid
frågan örn straffbudets stiftande eller vidmakthållande lämpligen bör vara bestämmande
för lagstiftaren. Denna vittfamnande fråga skall här nedan givetvis
icke behandlas mera ingående, än som kan vara till gagn för ett fullt motiverat
ståndpunkttagande i avseende å homosexuella handlingars straffbarhet
eller straffrihet.

Sociala nackdelar av homosexuella handlingars straffbarhet.

Om man gör det tankeexperimentet, att i tidernas lopp någon strafflag eller
därmed i effekt på något sätt jämförlig ordning aldrig hade uppehållits, så får
man bilden av människor, levande helt och hållet utanför samhällsliv, alltså
icke tillnärmelsevis så pass kultiverade som de primitivaste negerstammar,
utan likt vilda djur fullständigt ociviliserade. Och denna bild skulle hänföra
sig till en forntid, oändligt avlägsen. Ty människorna skulle, därigenom att
de icke kunnat tillfredsställa sina sociala instinkter och bygga samhällen, stått
så illa rustade, att de mycket snart dukat under i kampen för tillvaron och
utrotats. Beaktar man sålunda, att strafflagen verkligen är en nödvändig
betingelse för samhället och sålunda också för människornas faktiska strävanden
såsom samhällsindivider, och beaktar man vidare vad som förut sagts örn
rättvisekonstruktionens imaginära natur, så kan — därest man är frigjord
från sådana konstruktioner — vid strafflagstiftningen (liksom civil- och processlagstiftningen)
intet annat intresse utletas än hänsynen till vad som är
nödvändigt eller nyttigt för människornas faktiska strävanden, hänsynen alltså
till beståndet av ett samhälleligt helt, utan vilket människornas livsmöjligheter
skulle så förändras, att dessa strävanden bleve orealiserbara. Varthän ett sådant
hänsynstagande leder ifråga om en handlings straffbarhet eller straffrihet
kan givetvis ofta bli föremål för skilda värderingar,1 som taga sig uttryck
i politiska strider. I avseende å en mängd handlingar är värderingen
dock praktiskt taget enhällig, och lagstiftaren behöver icke hysa den minsta
tvekan angående vad som i avseende å en handlings straffbarhet eller strafffrihet
är det bästa för samhället. Det »brott», som nu är under behandling,
torde, när man satt sig tillräckligt in i saken, få hänföras till denna kategori.
D. v. s. olämpligheten ur sociala synpunkter av dess straffbarhet torde då
vara uppenbar. Ty kan väl överhuvud något enligt rådande social värdering
gagnelig! utvinnas av förevarande straffbud? Vid den frågans besvarande
må först en del påtagliga sociala nackdelar av detta straffbud påvisas.

1 Se härom Obligationsbegreppet II, 8. 249—259.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

I Bilagan beräknas sammanlagda antalet av homosexuella (och bisexuella)
män över 15 år i vårt land till 100,000. Homosexualiteten bland kvinnor
säges ha lika stor utbredning. Antalet skulle sålunda bli omkring 200,000.
Också örn man nu väsentligen reducerade denna siffra — exempelvis till
50,000 — så är det likväl uppenbart, att antalet är så stort, att örn förekommande
homosexuella handlingar kunde beivras samt också verkligen beivrades,
så skulle fängelserna icke räcka till för att mottaga homosexuella förbrytare
och straffprocessen i landet skulle väsentligen röra sig kring 18: 10 strafflagen.
Jämför man härmed den faktiska situationen inom rättskipningen -—
utvisande att homosexuell handling av kvinna överhuvud aldrig bestraffas
samt att blott ett försvinnande litet antal män sakfällas1 — så står man här
inför ett straffbud, som i strid med sitt innehåll tillämpas blott på män, vars
användning även beträffande dessa blott beror på exklusiva tillfälligheter, och
som därigenom dels hos dem, som reflektera över förhållandet, sårar rättskänslan,
dels ock undergräver respekten för strafflagens allmänna auktoritet.

Ehuru .straffbudet sålunda, såvitt som det överhuvud uppehålles, endast
tillämpas, i strid mot själva principen för en lag, rent sporadiskt, hör det dock
till gällande lag, d. v. s. straffhotet vilar på ett ödesdigert sätt över de homosexuella
männen. (I det följande inbegripes i detta ord även de bisexuella.)
I sådant avse.ende må först erinras örn att det utgör en särskild grund för
utpressningshandlingar mot dem. En inblick i vad detta innefattar lämnas i
Bilagan.1 2 Att det föreligger ett betydande allmänt intresse att motverka och
om möjligt få bort hela denna utpressningskategori är otvivelaktigt. En nödvändig
förutsättning härför är, att de homosexuella handlingarnas straffbarhet
upphäves. Straff hotet, understruket genom utpressningshandlingar, måste
för mången verka neddragande på livsmodet och hela hans sociala inställning.
Detta är i två avseenden att betrakta såsom menligt ur det allmänna bästas
synpunkt. Ty först är det ju tydligt, att de homosexuellas insatser i samhällslivet
i högre eller lägre grad måste hämmas därav, att deras driftliv faller
under strafflagen med allt vad därtill hör av självförakt, av skamkänsla över
att arten av deras naturliga känsloliv måste döljas, av oro, kanske förtvivlan
över att möjligen utstötas ur eller ses över axeln inom den miljö, de eljest tillhöra.
Ett beaktande av det allmänna bästa innefattar emellertid värnandet
icke blott örn materiella värden utan även ideella sådana. Bortsett sålunda
från vad det nyss sagda betyder till minskning i ifrågavarande människors,
örn jag så får säga, sociala kapacitet torde det vara ofrånkomligt, att humanitära
ideal, som numera äro allmänt erkända, trampas ned av en ordning, vilken
på antydda sätt utlämnar tusentals människor åt själsliga lidanden utan
att, såsom vi sedermera skola finna, något som helst socialt nyttigt med denna

1 Onder 5-årsperioden 1926—1930 ha årligen i genomsnitt 31 män av underrätt dömts till
straff efter 18: 10 strafflagen. Hur många av dessa, som dömts för homosexuella handlingar, och
hur många för tidelag, därom har jag icke kunnat erhålla upplysning, som för övrigt icke torde
ha någon större betydelse i detta sammanhang.

2 I Bilagan betonas dock icke en annan, med utpressning jämförlig sak, nämligen tvångsmakten
över den homosexuelle, varigenom han såsom annans redskap drives in på brottets bana. Dylikt
tvång torde icke sällan förekomma gentemot sådana homosexuella personer, hos vilka det icke
finns några medel att utpressa.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

ordning kunde vinnas i utbyte. Det är visserligen sant, att det icke är enbart
det ifrågavarande straffbudet som medför dessa ödesdigra konsekvenser, vilka
omedelbart bero på allmänhetens moraliska reaktion emot icke blott homosexuella
handlingar utan själva homosexualiteten. Men denna moraliska reaktion
har ett betydande stöd just i straffbudet och det är givetvis hopplöst att
på upplysningens väg söka bemästra densamma, så länge straffbudet icke är
upphävt.

Till sist bör bland de sociala olägenheterna av detta straffbud nämnas den
eggelse till skandalhunger och sensationslystnad, som alltid inneslutes i ett
åtal för »brott» av ifrågavarande slag.

Närmare om ett straffbuds sociala funktion.

Det är sålunda, örn man lägger det ena till det andra, betydande sociala
värden, som skadas genom att straffbudet ifråga hålles vid liv. Under dessa
omständigheter kan dess fortfarande giltighet förnuftigtvis icke försvaras, såvida
man icke kan påvisa, att genom uppehållande av detta straffbud någon
avsevärd social nytta utvinnes. Nu synes visserligen redan det sagda giva vid
handen, att så icke kan vara förhållandet, alldenstund däri -— utom mera
direkta nackdelar — även påpekats, att endast en liten bråkdels procent av
fallen beivrades. Men låt oss gå metodiskt till väga. Låt oss antaga, att motarbetandet
av homosexuella handlingar i och för sig verkligen innefattade ett
intresse, som förnuftiga människor på grund av sin kunskap örn hithörande
förhållanden ville tillskriva en socialt nyttig betydelse. Även örn detta antagande
vore riktigt, följde dock därav på intet sätt, att de homosexuella
handlingarnas straffbarhet uppbures av ett socialt intresse. Detta måste ju
ytterligare ha till förutsättning, att de homosexuella handlingarna verkligen
kunde i någon avsevärd grad motarbetas genom straffbudet emot dem. Innan
denna fråga upptages till direkt behandling, måste nu först undersökas, huru
i allmänhet ett straffbud fungerar i samhället.

Den allmänna, på mycket ytliga iakttagelser grundade föreställningen är,
att straff bar heten av en handling verkar så, att människorna avskräckas från
att begå densamma. Det är nu visserligen sant, att straffet såsom avskräckningsmedel
har ett visst inflytande på brottsfrekvensen. I sådant avseende
måste nu först erinras örn sådana fall — t. ex. uppror eller upplopp (särskilt
anförandet därav), offentlig uppmaning till brott, offentligt eller skriftligt
förtal eller ärekränkning, våld eller misshandel å öppen gata, mängden av
s. k. politiförseelser m. m. — i vilka brottet s. a. s. enligt sin beskaffenhet
måste begås öppet och icke kan begås i hemlighet. Här verkar straffbarheten
givetvis avskräckande, ehuru man får komma ihåg, att brottspreventionen
även här i högre eller lägre grad är beroende jämväl på moralinstinkter
emot den brottsliga handlingen, uppkomna på det sätt att straffbudet, som
allmänneligen efterföljts — omedelbart på grund av avskräckningen, medelbart
på grund av sin sociala betydelse •— härigenom s. a. s. rycker den allmänna
moralen med sig mot det ifrågavarande brottet.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

Lämna vi emellertid nu antydda brott åt sidan, så är det tydligt, att straffets
avskräckande verkan närmast yttrar sig däri, att brottslingen söker sig
ett sådant tillfälle, att han tror sig skola kunna undgå upptäckt och därmed
straff. Därigenom måste vid själva brottets begående fruktan för straffet
ovillkorligen få en högst reducerad betydelse. Man kan under dessa omständigheter
med skäl fråga sig, huruvida straffets avskräckande verkan överhuvud
— ifråga örn den stora mängden av brottskategorier — kan anses
ha någon social betydelse. Faktiskt måste denna fråga nekande besvaras.
Antag nämligen, att brottsimpulserna icke hämmades av något annat än straffskräcken.
Antag sålunda framför allt, att alla moraliska hämningar mot
brottet saknades. Det är nu givet, att praktiskt taget människorna av sin
egoism eller andra passioner skulle drivas hän emot flera eller färre brott. Den
rena indifferentismen skulle representeras av en handfull individer, vilka vi
naturligtvis kunna lämna ur räkningen. Den högsta tänkbara brottshämmande
verkan av straffet såsom injagande fruktan för brottets begående, d. v. s.
såsom avskräckningsmedel, skulle sålunda bli den att alla människor i samhället
visserligen avhölles från att begå brott i ur upptäcktssynpunkt riskfulla
situationer, men att de därför uppsökte eller avvaktade de brottstillfällen,
då de trodde sig fullt säkra för upptäckt och straff. Det kan nu visserligen
visas, att fruktan för straffet icke kunde ha ens denna verkan. Av sina
passioner skulle människorna drivas till brott utan att alls bry sig örn upptäcktsrisken.
1 Men låt oss likväl förutsätta, att fruktan för straffet hade nyss
sagda effekt. Huru mycket vore väl samhället betjänt med en sådan brottshämmande
verkan? Ju mindre given straff konsekvensen tedde sig för en individ,
ju svagare bleve den hämmande verkan, som medvetandet örn straffbarheten
utövade på, hans brottsimpulser. Och denna verkan upphörde helt och
hållet i samma ögonblick, som omständigheterna gestaltade sig så, att han
överhuvud icke längre funne sig behöva räkna med upptäckt av sitt planerade
brott. Dylika tillfällen skulle naturligtvis förr eller senare och upprepade
gånger under ett liv yppa sig för snart sagt alla individer i ett land.
Lägg nu härtill, att även sträf friskens blotta reducering ned emot ett minimum
just ifråga örn s. k. grövre brott, vid vilka brottsimpulserna vanligen
äro särskilt starka, måste för mängden av individer leda till förflyktigande
av varje brottshämning på grund av fruktan för straffet, och man förstår, att
detta antagande, att straffbarheten prevenerade mot brott genom straffet såsom
avskräckningsmedel, endast är ett tankeexperiment, som visar oss antagandets
orimlighet. Det måste ju faktiskt innefatta, att samhället skulle
översvämmas av brott, d. v. s. att det icke skulle kunna existera och därmed
icke heller någon strafflag.

Ehuru vår sträf fr ätts vetenskap har förbisett saken, är därför något helt
annat än fruktan för straffet oundgängligen nödvändigt till motverkande av
brottsliga handlingar. Detta andra kan icke vara något annat än en allmänt
utbredd, spontant reagerande moralisk känsla, en pliktkänsla emot de straffbelagda
handlingarna, om man så vill en allmänt utbredd moralinstinkt emot

1 Se härom mitt Svar till professor Thyrén, s. lil, och jfr även s. 131—135 därst.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

dem. Det säger sig ju självt, att människor i allmänhet icke ofelbart begå
t. ex. s. k. förmögenhetsbrott, så snart de erhållit ur upptäcktssynpunkt fullkomligt
riskfria tillfällen till sådana handlingar. De flesta avhållas likväl
därifrån just av sin moralinstinkt däremot. Att en allmän moralinstinkt emot
de flesta straffbelagda handlingar existerar är notoriskt. Likaså det särskilt
beaktansvärda förhållandet, att denna moralinstinkt reagerar mot den straffbelagda
handlingen såsom sådan, d. v. s. bestämd genom vissa objektivt fixerbara
karakteristika, som väl innefatta motivläget men utesluta brottslingens
egen moraliska situation vid handling still fället. En grundläggande social betydelse
har denna pliktkänsla mot brottet just genom sin, moraliskt bedömt,
ytliga karaktär, genom sin karaktär att utan reflexion över den handlandes
moraliska inställning absolut avböja handlingen endast och allenast därför,
att den faktiskt framträder såsom straffbelagd, d. v. s. såsom ett brott. Det
kan nu visas, att denna visserligen ytliga men just därigenom fasta och för
samhällsbeståndet nödvändiga moralinstinkt mot brotten astadkommes just
genom strafflagens uppehållande. Det måste vidare till sakens förståelse märkas
två ting. För det första att denna pliktkänslas mot brottet stora betydelse
beror på det socialt psykiska trycket från den miljö, i vilken den inför brottsfrestelsen
stående personen rör sig. Dennes egen s. a. s. privata pliktkänsla
skulle motverkas av hans personliga intressen att begå handlingen. Pliktkänslan
reagerar på ett helt annat, på ett otyglat sätt hos dem, som icke,
åtminstone icke vid tillfället ifraga, ha något intresse av att brottet begas.
Det är denna hos omgivningen utbredda och utan hinder av egna motverkande
intressen reagerande pliktkänsla, som för den inför brottsfrestelsen stående
genom suggestivt tryck på honom åstadkommer den där oreflekterade moralinstinkten
mot handlingen, som utan diskussion av skäl för eller emot densamma
kommer denna att framstå såsom något, som utan vidare är absolut
förbjudet. Vidare är det av vikt att beakta betydelsen i ett annat avseende
av denna just oreflekterade, instinktmässiga reaktion mot brottet. De mera
betydande brotten framdrivas ofta av människornas känslor av hat och hämnd
eller andra lidelser, d. v. s. instinktmässiga reaktioner, emot medmänniskor.
Här är varje klart dömande reflexion över brottets följder utesluten. Dessa
undermedvetna, av förnuftet obundna impulser kunna icke ens i sådana fall,
då brottsupptäckt är ofrånkomlig och straffet sålunda med nödvändighet förestående,
motverkas av fruktan för straffet. Ty sådan avskräckande verkan
förutsätter det, som just här är uteslutet, nämligen reflexion över följderna
av brottet. Dessa undermedvetna impulser till ett brott kunna endast och allenast
motverkas av reflexionslöst verkande impulser mot samma brott. Dessa
senare impulser inneslutas i det genom medvetandet örn strafflagens uppenållande
alstrade spontana, instinktmässiga avböjandet av den straffbelagda handlingen.
Jag anser mig angående allt detta icke böra belasta utrymmet nied
en närmare utredning utan hänvisar till vad jag i sådant avseende pa andra
ställen utvecklat.1 Äro mina synpunkter i det väsentliga riktiga — och till

■ Se Kritik av straffrättens grundåskådningar, s. 22-36, och Svar till professor Thyrén s.
105—135^ Såsom i vissa avseenden belysande kan jag jämväl hänvisa till mina skri iler 1 orliudsfrigan
nr rättslig synpunkt, 1920, samt Vaner får totallörhudet icke inforas.^, 1922.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

dato ha de icke i sak blivit bemötta — är det ofrånkomligt, att vad som giver
strafflagen dess väsentliga betydelse för samhället — åtminstone örn man
bortser från sådana särskilda brott, vilka enligt sin beskaffenhet begås mer
eller mindre öppet — är dess nu berörda moralbildande verkan. Om man lämnar
ur sikte en del förhållanden, vilka i detta sammanhang äro utan varje
intresse, måste därför förnuftigtvis vid strafflagstiftningen städse det spörsmålet
träda i förgrunden, huruvida ett ifrågasatt straffbud kan anses ha förmågan
att bland dem det gäller gripa fatt i moralen, så att det kan dirigera
moralinstinkterna till kamp och seger över impulserna till den straffbelagda
handlingen.

Straffbudet mot homosexuella handlingar kan icke fullgöra någon social

funktion.

Vända vi oss nu åter till de homosexuella handlingarna, så är det ju tydligt,
att här icke kan vara fråga örn någon straffets sociala funktion såsom
avskräckningsmedel. Detta följer därav, att dessa handlingar å ena sidan
innefatta utlösning av en stark drift och å andra sidan enligt sin beskaffenhet
merendels företagas under sådana omständigheter, att de agerande tro
sig vara fullständigt eller tillnärmelsevis skyddade mot risken av upptäckt
och straff. Men å andra sidan, vore det väl tänkbart, att strafflagen här
skulle kunna verka moralbildande? Vid denna frågas besvarande måste man
skilja mellan homosexuella handlingars begående av homosexuella (inkl. bisexuella)
och heterosexuella personer.

Frågan blir alltså först, om det vore tänkbart, att straff budet ifråga kunde
allmänneligen s. a. s. gripa fatt i de homosexuellas moral och dirigera denna
till ogillande och därmed till förhindrande av homosexuella handlingar. Det
nekande svaret är så uppenbart, att frågan förefaller meningslös. Ifrågavarande
handlingar äro ju utslag av personernas naturliga drifter. Den etik,
som kan utbildas i dessa människors erotik, måste givetvis stå i förhållande
till arten av deras könsdrift på samma sätt som de heterosexuellas ifrågavarande
etik är bestämd av arten av deras könsdrift. Straffbudet, såvitt det
avser de homosexuella själva, synes sålunda icke kunna fullgöra någon social
funktion. Emellertid måste till undvikande av missförstånd här påpekas,
att straffbarheten av ifrågavarande handlingar, begångna av homosexuell
person, kunde tänkas bidraga till motverkande av sådana handlingar
av heterosexuell person. Att av sådan anledning kriminalisera den homosexuelles
handling läte dock näppeligen förena sig med sociala synpunkter
såsom bestämmande för strafflagstiftningen. En homosexuell handling av
homosexuell person är med hänsyn till väsentliga faktiska omständigheter
och till hela motivläget en fullständigt annan handling än homosexuell handling
av heterosexuell person. Med straffbarheten av homosexuell persons handling
skulle sålunda preveneras icke mot dylika handlingar, ty ett sådant syfte
var orealiserbart, utan mot helt andra handlingar, nämligen homosexuella
handlingar av heterosexuell person. Onekligen skulle situationen vara icke
blott egendomlig utan fullkomligt unik, i det att något motstycke icke ginge

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

att uppleta. Och anledningen till uppställandet av denna unika figur skulle
icke kunna vara någon annan än den, att — såsom vi strax skola se — det
icke läte sig göra att lämna den homosexuelles handling straffri, men kriminalisera
den heterosexuelles (homosexuella) handling. Visserligen har
straffet intet självändamål. Men å andra sidan skulle straffbudet kunna
förfela sitt syfte, örn detta sattes så avlägset, att det avsåge prevention icke
av sådana handlingar som den bestraffade utan helt andra, låt vara skenbart
av samma slag. I sådant avseende får man här särskilt betänka, att
de ifrågavarande heterosexuella personernas1 antal är försvinnande litet i
jämförelse med de homosexuellas. Hade förhållandet varit det motsatta, skulle
man möjligen ha kunnat på allvar reflektera på anordningen. Såsom saken
faktiskt ligger till, synes den utesluten. Att ställa ett antal människor under
ett straffbud, som blott hade förmåga att psykologiskt verka på en liten
procent av detta antal, dylikt skulle stå i strid med den numera utbildade
humanitära uppfattningen, att strafflidandet är ett tvångsmedel, som icke bör
tillgripas, såvida icke det sociala gagnet därav påtagligen uppväger den sociala
skadan. Och vid bedömande av den frågan har man här att lägga märke
till icke blott det fullkomligt unika förhållandet, att straffbudet skulle faktiskt
gälla, låt oss säga 25,000 människor, bland vilka det a priori vore fullkomligt
ineffektivt beträffande t. ex. de 20,000, utan jämväl att själva straffbudet
såsom hämning på de återstående 5,000 (de heterosexuella, säkerligen
en proportionerligt alltför hög siffra) vore ytterst problematiskt. Ty dessa
senare ha ju den mest betydande hämning mot homosexuella handlingar i sina
egna kroppsliga anlag. Ha dessa hämmande anlag intet betytt, så lär icke
heller straffbudet kunna i någon större skala väcka moralinstinkten emot de
homosexuella handlingarna. Beaktas nu ytterligare, att det, såsom strax skall
påvisas, är diskutabelt, huruvida det överhuvud föreligger något allmänt intresse
att förebygga varje de heterosexuellas medverkan till homosexuella
handlingar, och beaktas slutligen, att frågan om heterosexuell persons »förförelse»
ligger utanför diskussionen i detta sammanhang, så torde det vara
överflödigt att ytterligare säga något till förklaring av det påståendet, att
ett straffbud avseende homosexuella personer icke kan ur sociala synpunkter
vara motiverat endast därigenom, att det i någon mån kunde bidraga till hämning
av homosexuella handlingar av heterosexuella personer. Man måste därför,
såvitt jag kan finna, stanna därvid, att homosexuella personers straffbarhet
icke har någon social funktion att fullgöra.

Vad åter angår homosexuella handlingar av heterosexuella personer ligger
saken givetvis annorlunda till. Ty såvitt dessa avses, går straffbudet icke
emot utan överensstämmer med personernas naturliga anlag. Emellertid får
nu med hänsyn till motivet för handlingen göras skillnad mellan dem, som
blott av medkänsla med eller vänskap för den homosexuelle låna sig därtill,
och dem som taga betalt för tjänsten. Håller man sig nu till det förra al ''

MjcI ifrågavarande heterosexuella personer åsyftar jag dem, som icke utan vidare, fullständigt
oberoende av varje strålund, genom sina naturliga anlag avhålla sig från homosexuella handlingar.
Den stora mängden heterosexuella personer faller givetvis helt utanför den krets, å vilken
straffbudet kan tänkas ha någon betydelse.

Motioner i Andra Tcammaren, Nr 1.

ternativet, så inställer sig genast den reflexionen, att den praktiska möjligheten
att bestraffa den heterosexuelle, under det att den homosexuelle går
fri, måste bli extraordinärt minimal. Ty huru skulle väl en åklagare — särskilt
vid det förhållande att bisexualitet i stor skala existerar — kunna gentemot
den tilltalades påstående, att han vore homosexuell (eller bisexuell), föra
utredning örn hans heterosexualitet? Med läkares hjälp vore kanske en sådan
utredning möjlig. Men vore det verkligen lämpligt att belasta straffprocessen
med sådant? Den frågan torde med så mycket större fog kunna
framställas, som ytterligare följande synpunkter understicka densamma. Dels
är det enligt det föregående högst tvivelaktigt, huruvida straffbudet i någon
avsevärd utsträckning kunde ha någon moraliskt hämmande verkan på personer,
som icke ens genom sina naturliga anlag låtit avhålla sig från homosexuella
handlingar. Dels förefaller det också dubiöst, huruvida det i och
för sig — d. v. s. bortsett från möjligheten av den heterosexuelles »förförelse»
till homosexualitet — kunde anses föreligga ett socialt intresse att söka förhindra
de heterosexuellas medverkan till homosexuella handlingar genom sådan
medverkans straffbarhet. Ett närmare ingående härpå kan på grund av tidsbrist
icke ske. Blott följande skall sägas. En utgångspunkt är ju, att den
homosexuelles handlingar böra vara straffria. Ytterligare en sak torde man
kunna utgå ifrån, nämligen att det icke kan vara en socialt likgiltig sak,
huruvida tusentals individer i samhället förhindras att i väsentligt avseende
leva i enlighet med sin natur och dymedelst få sitt känsloliv förkrympt. Av
Bilagan framgår emellertid, att tillfredsställandet av den homosexuella driften
är i viss grad beroende på medverkan från heterosexuella personers sida.
Under dessa omständigheter synes det icke kunna föreligga något socialt intresse
att söka förebygga en sådan medverkan. Lägges det ena till det andra,
synes man nödgad att rentav betrakta de heterosexuellas straffbarhet vid
sidan av de homosexuellas straffrihet såsom inkonsekvent, bortsett från den
praktiska svårigheten i fråga örn dess genomförbarhet. Såvitt jag vet, finns
det icke heller någon strafflag, som uppehåller en sådan olikhet. Enligt
de lagar eller lagförslag, i vilka den homosexuelles handlingar äro straffria,
äro jämväl homosexuella handlingar av heterosexuell person straffria.

Har den heterosexuelle för sin medverkan betingat sig vederlag, så kan
givetvis diskuteras, huruvida ett övervägande ur sociala synpunkter leder
till att ett sådant handlingssätt bör kriminaliseras. Den frågan har dock icke
något att skaffa med straffbarheten av homosexuella handlingar i och för sig.

Resultatet hlir sålunda, att även om det kunde betraktas såsom ett socialt
intresse att motverka homosexuella handlingar, så läte sig ett sådant motverkande
dock icke åstadkommas genom deras kriminalisering, enär sträf fbudet
här överhuvud icke kan fullgöra någon social funktion. F. ö. torde
framställningen även ha givit vid handen, att också det hypotetiskt gjorda
antagandet, att det förefunnes ett socialt intresse att motverka ifrågavarande
handlingar, i verkligheten var ogrundat.

För fullständighetens skull må emellertid nu den frågan beröras, örn icke
detta oaktat den ifrågavarande straffbarhetens upphävande måste anses stö -

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

tande för det allmänna rättsmedvetandet. Utan tvivel vänder sig den stora
allmänheten mot homosexualiteten med, ofta mycket höggradig, moralisk indignation.
Och rättsvetenskapen ser saken ofta så, att rätten är ett uttryck
av det allmänna rättsmedvetandet.1 Detta senare är emellertid ett fatalt
misstag, varpå i detta sammanhang uppmärksamheten måste fästas. Rättsmedvetandet
är icke grundläggande för utan tvärtom omedelbart väsentligen
dirigerat av rätten. Att bygga rätten på rättsmedvetandet är därför ogörligt,
hur utomordentligt stor betydelse detta än har för samhällsmekanismens
uppehållande.2 Emellertid är det för lagstiftaren alltid av vikt att ha sin
uppmärksamhet inriktad på det allmänna rättsmedvetandets föreställningar.
Hur irrationella dessa än äro, kan det likväl under särskilda omständigheter
vara ett socialt intresse, att lagarna formas efter dess yttringar, nämligen
när motsatsen skulle kunna uppfattas såsom en kränkning av »rättvisan»
och därigenom komma att undergräva respekten för lagstiftarens auktoritet.
Att i förevarande fråga lägga det allmänna rättsmedvetandet till
grund för lagstiftarens ståndpunkt vore dock sannerligen uttryck för en antisocial
princip. Ty varpå grundar sig denna utbredda rättskänsla emot homosexualiteten?
Väsentligen på två faktorer, båda av den art, att de uppenbarligen
icke böra få spela någon roll. Den grundläggande faktorn är den
rena ignoransen. Detta inses ju omedelbart därav, att den moraliska indignationen
här alldeles icke begränsar sig till homosexuella handlingar utan jämväl
avser själva homosexualiteten, En moralisk indignation emot människor
på grund av något, som vid närmare undersökning visar sig icke vara något
annat än deras skapnad, torde få hänföras till primitivi te ter, av vilka en klok
lagstiftare icke kan lata sig bestämmas. Hos den, som på detta område är
upplyst, torde näppeligen någon annan moralisk indignation kunna ifrågakomma
än den, som riktar sig mot den moraliskt indignerade ignoransen själv.3
Den andra faktorn är den ifrågavarande strafflagsparagrafen, genom vilken
de homosexuella männen ställas, såsom det på folkspråket heter, »utanför lagen».
En bättre underblåsare av rättsmedvetandets primitiva reaktioner än
själva strafflagen kan givetvis icke tänkas. Men det är också tydligt, att,
såvitt rättskänslan mot homosexuella handlingar fått sin styrka genom hithörande
straffbud, är det en petitio principii att åberopa sig på denna rättskänsla
i diskussionen om straffbudets upphävande.

Ytterligare en sak måste i detta sammanhang påpekas. Psykologisk erfarenhet
giver vid handen, att, därest människorna allmänneligen vore tillräckligt
insatta i de hithörande faktiska omständigheterna, så skulle alla
de, vilkas känslor äro på vanligt sätt influerade av deras reflektionsförmåga,

1 Se Obligationsbegreppet II, s. 75 f., s. 105 f., s. 179 f.

2 Se härom Obligationsbegreppet I, s. 4—7, samt II, s. 74—91.

3 Må man läsa den gripande skildringen av Radclyffe Hall, Ensamhetens brann, Tidens
förlag, 1932. — Denna bok — som även genom sin konfiskering(l) i England, författarinnans
hemland, blivit belysande för okunnighetens och hyckleriets makt — angår visserligen
huvudsakligen den kvinnliga homosexualiteten. Men bokens anklagelse mot samhället har sin
fullständiga giltighet även med hänsyn till de manliga offren för den allmänna vidskepligheten
eller — ännu vedervärdigare —- det sociala hyckleriet på detta område, för övrigt lämnas där
också en hastig men förfärande inblick i den manliga homosexualitetens av den allmänna »moraliska»
indignationen betingade följder.

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 4 sami. Nr 1—2.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

icke kunna moraliskt reagera emot homosexuella handlingar, i allt fall icke
starkare än emot det illegitima umgänget mellan heterosexuella personer. Och
ur det allmännas synpunkt måste det ovillkorligen vara mera angeläget att
få den moraliska indignationen att reagera emot sådant könsumgänge än mot
homosexuella handlingar. Med det förra äro påtagliga allmänna olägenheter
förbundna, som de senare äro fria ifrån: veneriska sjukdomar och oäkta
barnsbörd. Det är sant, att den manliga prostitution, som följer i homosexualitetens
släptåg, måste betraktas såsom ett socialt ont. Men frågan är:
kan det i sådant avseende ens tåla någon jämförelse med den vanliga kvinnliga
prostitutionen? Härmed är naturligtvis icke sagt, att det illegitima vanliga
könsumgänget borde kriminaliseras. Härmed är endast sagt, att den
gängse moraliska indignationen mot det homosexuella umgänget, särskilt i
beaktande av att det icke finns något legitimt sådant, är av mest primitiva
och vidskepliga slag, samt att det därför icke är lämpligt att underblåsa
denna indignation genom strafflagen utan tvärtom är en för det allmänna angelägen
sak att i görligaste grad motverka densamma.

Såsom en sammanfattning av resultatet av ovanstående kan sålunda sägas,
att homosexuella handlingars straffbarhet förnuftigtvis icke kan anses
motiverad, därest icke sådan straffbarhet är gagnelig ur sociala synpunkter,
att dessa handlingars straffbarhet i skilda avseenden medför sociala nackdelar,
att sagda straffbarhet icke i något avseende kan medföra socialt gagn
samt att därför den ifrågavarande straffbarhetens upphävande är en betydande
social angelägenhet.

Behovet av straff bud mot utpressning.

Emellertid är det nu icke tillräckligt med det ifrågavarande straffbudets
upphävande. Jag har förut erinrat örn detsammas betydelse såsom stöd för
utpressning mot den homosexuelle. Med hänsyn till allmänhetens nyssberörda
»moraliska» fördömande av homosexualiteten är det emellertid självfallet, och
framgår för övrigt mycket starkt av Bilagan, att utpressning kan komma i
fråga även efter upphävandet av straffbarheten för homosexuella handlingar.
Dock blir situationen i två avseenden förändrad efter ifrågavarande lagändring.
Dels kan utpressaren icke längre hota med angivelse till åtal. Dels
kan, när utpressaren hotar med annan skandalisering, offret utan åtalsrisk
hos polisen eller annan åklagare framställa begäran örn utpressarens omhändertagande.
Men här yppa sig emellertid nu med gällande ordning tvenne
motigheter. Av dessa bör kanske först nämnas, att utpressningen i fråga endast
är straffbar, örn den faller under 15: 22, 1 st. eller 15: 23 strafflagen.
Det senare lagrummet är visserligen tillämpligt, när utpressaren icke lyckats
avtvinga offret några medel, men förutsätter a andra sidan att det meddelande,
varmed hotas, är »brottslig gärning». Det förra lagrummet förutsätter
att utpressaren framtvingat någon uppoffring från motpartens sida
samt att det skett »utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt». Det citerade
uttrycket innehåller efter orden ingen realiserbar mening och dess tolkning
är därför osäker. Och otvivelaktigt torde vara att det har sina svarig -

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

heter att bevisa, att det meddelande, som utpressaren hotat att göra, innefattade
»brottslig gärning» (efter 16: 8 strafflagen). Den andra motigheten
för den av utpressaren attackerade ligger däri, att han genom sin angivelse
till åtal riskerar det som han framför allt annat fruktar, nämligen att hans
namn i det ifrågavarande sammanhanget skall komma till offentligheten eller
i det fall bli känt på ett sätt, som han är rädd för.

Av dessa skäl äro först och främst sådana lagbestämmelser erforderliga,
att varje utpressning medelst hot att lämna tredjeman meddelande örn homosexualitet
eller homosexuell handling blir straffbar och det vare sig utpressaren
till någon del vinner sitt syfte eller icke. Huruvida därvid 8 § i det
av professor Thyrén 1920 framlagda lagutkastet (Förmögenhetsbrotten. Första
delen) kan tjäna som förebild skall ej dryftas. Frågan torde falla inom det
professor Bergendal lämnade utredningsuppdraget. Nämnas må blott, att
en särskild skärpa i straffet för ifrågavarande slag av utpressning kanske
kunde tagas i övervägande såsom en nyttig motvikt emot den gängse »moraliska»
indignationen över homosexualiteten. Vidare är det angeläget att
skaffa laglig garanti för att utpressningsoffret icke riskerar att bliva på något
sätt blottställd genom sin åtalsangivelse.

Överblick av homosexuella handlingars straffbarhet under olika tider

och i olika länder.

Att fortfarande i en mängd s. k. civiliserade länder homosexuella handlingar
såsom sådana äro straffbara, säger oss intet till stöd för att några förnuftiga
synpunkter kunna utletas för bibehållande av sådana straffbud. Denna frågas
hela historia utvisar nämligen, att straffbarheten från början varit bestämd
endast av superstitiösa föreställningar.1 I antiken voro hithörande handlingar
i och för sig icke straffbara. Straffbarheten förutsatte särskilda omständigheter.
Vad som åstadkom omsvängningen var kristendomen, som härvid
stödde sig på bibeln. Dennas drakoniska föreskrifter emot sodomi torde
emellertid haft sin grund i uppfattningen, att det här var fråga om hedniska
laster. Såväl i de romanska som de germanska länderna är det kristendomen,
som har att tillskriva sig »förtjänsten» av straffgrymheterna på detta område
under medeltiden och allt intill början av 19:de århundradet, ställvis intill
våra dagar.1 2 Man har velat åberopa sig på uttalanden av Tacitus till stöd
för att sodomi bestraffades hos germanerna före kristendomens införande.
Emellertid saknas all faktisk grund för att den homosexuella handlingen såsom
sådan här bestraffades. Det finns ingen anledning antaga annat än att
straffbarheten, liksom i antiken, har förutsatt särskilda utanför homosexualiteten
liggande omständigheter. Den religiösa bakgrunden framträder tydligt
däri, att sodomi tillsammans med hädelse och kätteri av juristerna långt fram

1 Se härom Iiirschfeld, Pie Homosexualität des Mannes und Weibes, 1914, s. 810 ff., som ligger
till grund för en stor del av det följande.

2 Pedicatio (r nitus in anum) var, åtminstone intill världskriget, i England och Skottland
belagt med livstids straffarbete, i Victoria i Australien med dödsstraff. I avseende å en del
laguppgifter i det följande står jag icke för dem, såvitt fråga är om tiden efter världskriget.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

i tiden hänfördes till minina ecclesiastica. Oräkneliga äro de, som under medeltiden
och lå,ngt fram i nyare tiden för sina medfödda anlags skull efter utstående
av allt slags skymf och tortyr fatt sätta livet till pa hulet, eller genom
levande begravning, genom stryp ning, genom drankning eller genom halshuggning.
Ett enda år, så sent som 1730, blevo t. ex. blott i Holland på
grund av homosexuellt brott 38 män strypta, 15 hängda, tva dränkta och tva
halshuggna. Sedan många sekler tillbaka hade da »sodomiter» varit fredlösa
och likställda med mördare och rövare. Vanligen behandla lagarna tidelag
och sodomi tillsammans. Möjligen har redan i äldsta medeltiden även den lesbiska
kärleken (tribadi) kommit i samma klass. 116 art. i den s. k. Carolina,
Karl V:s Peinliche Gerichtsordnung (av 1532), liksom den ända till 1813
gällande lagen i Bayern, bestraffade alla tre slagen på samma sätt, den förra
lagen med bålet, den senare också med bålet, dock först efter delinkventens
föregående halshuggning. Carolina torde, såsom vi strax skola se, haft bet^ -delse för den nordiska uppfattningen. Såvitt jag känner, har tribadi faktiskt
icke varit straffbar i Sverige, icke ens efter införande av nuvarande strafflag,
vars ordalag dock omfatta jämväl sådana handlingar. Hur Christian V :s
lov ävensom danska strafflagen av 1866 (177 §) i detta avseende tolkats, kan
jag icke yttra mig örn.1 Norska strafflagen av 1842 liksom den nuvarande
begränsade sig uttryckligen till umgänge mellan män. I mitten på 1800-talet
upphävdes straffet för könsumgänge mellan kvinnor i Tyskland, såvitt på den
tiden överhuvud homosexuella handlingar där voro straffbara, varom nedan.
Upphävandet av straffet för tribadi lär där så skett helt oavsiktligt, genom
bristfällig formulering. Alltjämt äro formuleringarna i åtskilliga strafflagar
sådana, att jämväl tribadi faller därinom. Utom i den nyss upphävda danska
strafflagen liksom i deli svenska är detta fallet i flertalet av de schweiziska
kantoner, varest de homosexuella handlingarnes principiella straffbarhet gäller;
likaså i staten New York. Huruvida detta även betyder, att tribadi faktiskt
är straffbar, eller huruvida icke straffbuden tolkas såsom avseende blott
manligt umgänge, därom kan jag icke yttra mig. I nyare lagar eller lagförslag
som i princip lämna homosexuella handlingar straffria, meddelas alltid
strafföreskrifter under förutsättning av tillkomsten av särskilda omständigheter.
Dessa föreskrifter göra merendels ingen skillnad, alltefter som umgänget
är mellan män eller kvinnor. Detta är den nya danska lagens ståndpunkt,
likaså ståndpunkten i nedan berörda norska och schweiziska lagförslag. Samma
är förhållandet i franska code pénal och av denna mera omedelbart influerade
lagar. Det tyska riksdagsutskottets nedan berörda förslag begränsar
sig åter till manligt umgänge.

Vid sidan av avrättningsstraffet för homosexuella handlingar förekommo
kastrering och andra kroppsstraff, såsom avskärandet av öronen och utstickandet
av ögonen. Dylika straff, ävensom skampålen, synas framför allt ha
kommit till användning, när handlingen icke fullbordats utan stannat vid för 1

I skrivande stund erhåller jag på begäran det meddelande från professor Krabbe i Köpenhamn,
att gamla danska strafflagens 177 § aldrig har tillämpats på tribadi samt att icke heller
andra straffbestämmelser tillämpats därpå.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

sök. Vad detta skampålsstraff kunde innebära förstår man av en skildring
därav från England ett så sent år som 1810. 7 medlemmar av en homosexuell
klubb i London hade dömts till skampålen på Haymarket. Det heter i denna
skildring1 bl. a. följande:

»Den avsky, som alla samhällsskikt kände över dessa eländas avskyvärda
handlingar, föranledde många tusenden att såsom åskådare närvara vid deras
bestraffning .. . Klockan 1/21 kommo sherifferna och cityföreståndare med mer
än hundra beridna och med pistoler beväpnade konstaplar och med hundra
poliser till fots. Detta manskap beordrades till »Old Bailey Yard», varest en
vagn, som plägade användas för fångtransport från Londons fängelser till
galärerna, stod i ordning för brottslingarna . . . Den första hälsning, som bestods
brottslingarne, var en salva av smuts och en serenad av visslingar, tillmålen
och förbannelser, varigenom de nödgades kasta sig ned med ansiktet
mot vagnsbotten. Pöbeln, framförallt kvinnorna, hade samlat stora mängder
gatusmuts för att bereda ett varmt mottagande åt föremålen för deras
harm . . . Smutsregnet fortfor under färden till Haymarket. Redan innan
halva vägen tillryggalagts, voro offren icke längre igenkännliga som mänskliga
varelser. Hade vägen varit ännu längre, skulle de i vagnen lia blivit fullkomligt
överhöljda med avskräden. Värdshusvärden (en av de dömda), en stor
stark karl, som satt något avsides från de övriga, kunde icke så lätt dölja sig
som de andra mindre männen. Därför, ävensom emedan han var mycket känd,
bombarderades han med dubbelt raseri. Döda katter och hundar, avfall, potatis,
rovor o. s. v. regnade från alla sidor ned på honom, varvid hans skenbart
manliga hållning inbragte honom särskilda förbannelser, och endast vagnens
fortsatta fart hindrade att han omedelbart mördades . .. Innan de uppnådde
platsen för skampålen, voro deras ansikten genom slag och smuts fullständigt
vanställda. Och vid bestigandet av skampålen sågo de ut som en hög träck.
Omkring femtio kvinnor fingo tillstånd att ställa sig omkring dem och kastade
nu oupphörligen på dem smuts, döda katter, ruttna ägg och potatis samt
blod, avfall och dynga, som innehöllos i hinkar, vilka hade släpats dit av
några slaktare från St. James torg.»

Jag har anfört denna skildring, enär den synes mig belysande för arten av
det rättsmedvetande, som ligger i bakgrunden för homosexuella handlingars
straffbarhet. Det rättsmedvetande, som det är en för lagstiftaren angelägen
sak att beakta och omhulda måste vara lett eller åtminstone på något sätt influerat
av sociala instinkter. De instinkter, som i rättsmedvetandets reaktioner
mot de homosexuella komma till synes, äro tydligen av ett annat slag.
Året för den nu beskrivna händelsen (1810) avrättades för övrigt i England
två personer för homosexuellt brott. Dödsstraffet kvarstod här till 1861 och
i Skottland till 1889. I England ersattes dödsstraffet med livstids straffarbete,
som alltjämt gäller. Emellertid synes brottet ifråga (buggery) ha
begränsats till pcdicatio (coitus in arnim), dock, synes det, icke blott mellan
män utan även pcdicatio mulieris (mellan man och kvinna).2 1885 tillkom
emellertid i England en ny lag, som beläde enklare slag av homosexuella
handlingar med fängelse eller straffarbete i högst 2 år. Det var efter denna
lag, som Oscar Wilde omkring 10 år efter dess tillkomst kunde dömas.

1 Återgiven av Hirscbfeld efter Dohrén, Englische Sittengeschichte, Berlin 1912, Bd II, 8. 31 ff.
8 Sådan onaturlig otukt» mellan heterosexuella har blott i ett fåtal länder varit straffbar.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

Bortsett från England verkade upplysningstidens anda en betydande omsvängning
på detta område. Österrike och Preussen synas ha varit de länder,
som först avstodo från dödsstraffet för homosexuella handlingar (1787,
resp. 1794). Men deras sträf frihet infördes först i den Napoleonska lagstiftningens
länder (1810). Såsom följd därav råder i princip alltjämt stråffrihet
i Holland, Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien, Italien, Rumänien,
Monaco, Luxemburg samt de schweiziska kantonerna Genf, Waadt, Wallis
och Tessin. Exemplet följdes mycket snart av Bayern (1813) och senare av
Wurtemberg (1839), Braunschweig samt Hannover (1840). Bajern tilldrager
sig ett särskilt intresse av två skäl. Dels berodde Bayerns upphävande
av straffbarheten på inflytande av en av alla tiders störste kriminalister nämligen
Anselm von Feuerbach. Dels var Bayern 1865 ståndaktigt, när dess
regering, framhävande behovet av en enhetlig tysk lagstiftning i ämnet, påyrkade
straffbarhetens införande i överensstämmelse med vad som gällde i
Preussen och Sachsen. Bayerska kammaren avslog yrkandet med den motiveringen,
att det saknades all rättsgrund att bestraffa en könslig handling,
som utfördes av två vuxna individer under ömsesidigt medgivande. Vad regeringen
gjorde gällande innefattade icke ens skuggan av en rättsgrund.
Överensstämmelse med grannstaterna kunde likaväl åstadkommas på den motsatta
vägen, nämligen därigenom att dessa avskaffade en straffbarhet, för
vilken icke funnes någon rättfärdighetsgrund.

Efter tyska rikets uppkomst gäller nu visserligen för både Bayern, Wurtemberg,
Braunschweig och Hannover detsamma som för Tyskland i övrigt
nämligen 175 § i tyska strafflagen (1872). Märkas må angående detta stadgande,
att straffminimum är så lågt som en dags fängelse. Är straffet sålunda
högst väsentligt lindrigare än enligt förut gällande 143 § i 1851 års
preussiska strafflag, så har dock straffbudet på grund av judikaturen kommit
att bli avsevärt mera omfattande än sistnämnda stadgande, i det att man
efter nu gällande lag dömer till straff för alla slags beischlafsähnliche Handlungen,
d. v. s. icke blott, såsom enligt föregående praxis, coitus in anum
utan även immissio in os och inder femora samt dessutom åtskilligt annat.
Härigenom har emellertid rättspraxis väsentligen utvidgat brottsrekvisitet
utöver, vad som hävdades av straffrättsvetenskapens främsta representanter,
såsom Binding och v. Liszt, vilka för straffbarhet fordra coitus in anum.

I det strafflagsförslag som 1927 framlades för tyska riksdagen intogs ett
stadgande örn fängelsestraff för beischlagsähnliche Handlungen mellan män.
I motiveringen anföras först synpunkter emot sådan straffbarhet, därefter
synpunkter för densamma. Med den uppfattning, som jag i det föregående
hävdat angående straffets sociala funktion, är ohållbarheten i dessa senare
synpunkter uppenbar. Ett närmare ingående på saken torde vara överflödigt
så mycket hellre som vederbörande riksdagsutskott år 1930 låt vara med obetydlig
majoritet gått in för upphävandet av straff för homosexuella handlingar
såsom sådana. På grund av de politiska förhållandena har tyska riksdagen
icke yttrat sig angående lagförslaget ifråga.

I Schweiz framlades 1918 ett förslag till gemensam strafflag för samtliga

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

kantonerna. Enligt detta förslag äro de homosexuella handlingarna i och för
sig icke straffbara. Sådan straffbarhet, som ditintills förelegat för de flesta
kantonernas del skulle sålunda med förslagets antagande upphävas.1

Vända vi oss därefter till de nordiska länderna, så torde ett stadgande i
Gulatingslagen angående sodomi (däremot icke tribadi) såsom urbota brott
vara det äldsta kända stadgandet. Under 1500- och 1600-talet återspeglar
sig den kontinentala uppfattningen i dansk (och norsk) praxis, som med sina
dödsdomar för sodomi anses ha tagit den förut berörda 116 art. i Carolina till
förebild. Denna praxis avsatte sig i Kristian V:s danske lov (1682), som
föreskrev, att »Omgsengelse, som er imod Naturen, sträffis med Baal og Brand»
(6. 13. 15). Stadgandet avsåg såväl tidelag som sodomi. Vårt eget lands rättshistoria
utvisar det egendomliga förhållandet, att vi icke haft någon straffbestämmelse
emot sodomi vare sig i landslagen eller i 1734 års lag, oaktat
tidelag där fanns bestraffat. Det är först genom 18:10 i nuvarande strafflag,
som homosexuella handlingar blivit uttryckligen kriminaliserade. Utan tvivel
är det inflytandet av den tyska (eller danska) rätten, som likväl verkat, att
sodomi hos oss bestraffats åtminstone under slutet av 1600-talet och därefter.
I 1683 års krigsartiklar och kungl, rådens brev av 1713 föreskrives, att sodomi
skall vara straffbart lika väl som tidelag. Och ehuru missgärningsbalken
i 1734 års lag blott upptager tidelag, utvisar rättspraxis, att jämväl
sodomi bestraffats, dock icke med döden, fastän tidelagsdelinkventen enligt
10 kap. M. B. skulle »halshuggas och i håle brännas».

I strafflagarna för Norge (1842) och Danmark (1866) ingingo stadgande^
till innehållet ungefärligen av det slag, som sedermera blev svensk lag
i 18:10 strafflagen. Emellertid var det, som redan nämnts, blott den norska
strafflagen, som uttryckligen begränsade straffbudet till homosexuella
handlingar mellan män, under det att formuleringarna i danska och svenska
strafflagen täckte såväl förhållandet mellan kvinnor som mellan män. — Emellertid
gälla numera i både Norge och Danmark nya strafflagar och de hithörande
frågorna ha där kommit i nya lägen.

Den nya danska strafflagen (1930) har i princip upphävt de homosexuella
handlingarnas straffbarhet. Vad Norge angår, så har visserligen dess nuvarande
strafflag (1902) alltjämt ett stadgande (213 §) angående straff för
homosexuella handlingar. Men atal far endast ske, när det »paakrseves av almene
hensyn». Detta torde betyda, att stadgandet praktiskt taget icke tilllämpas.
I varje fall har det enligt uppgift icke använts någon gång under
de sista 25 åren. Huruvida något åtal dessförinnan grundats å detsamma känner
jag icke till. Emellertid är av vad jag förut utvecklat tydligt, att den
norska ståndpunkten icke är rationell. Örn ett ifrågavarande stadgande aldrig
tillämpas eller, såsom hos oss, blott tillämpas ett fatal gånger örn aret gör
ur social synpunkt icke mycket stor skillnad, sa långe det även i förra fallet
i allmänna medvetandet framstår såsom tillhörande gällande rätt. De sociala

1 När eli gemensam schweizisk strafflag kommer att antagas är synnerligen ovisst. I flera
avseenden ha de olika kantonerna skilda intressen. Emellertid kan nämnas, att den ifrågavarande
straffbarheten upphävts i Basel-Stadt licke Basel-Land) genom en lag 1919.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

nackdelar, som förut påpekats, göra sig nämligen då gällande, örn ock i lägre
grad. Emellertid framlades 1925 av en år 1922 tillsatt kommitté ett förslag
till revision av 1902 års strafflag. Här föreslogs slopandet av straffbudet
mot homosexuella handlingar såsom sådana.1 Regeringen ville emellertid icke
ansluta sig till förslaget, enär man ansåg det »overveiende betenkelig å legalisere
perverse forhold av den her nevnte art». Detta torde dock få betraktas
såsom en missuppfattning av frågeställningen. Dels kan en homosexuell handling
av homosexuell person icke betraktas såsom något mera perverst än själva
existensen av en sådan person. Men denna existens är givetvis lika naturlig
som existensen av vad som helst, som faktiskt existerar. Dels är det att
missförstå strafflagen och dess funktion, om man tror, att densamma »legaliserar»
de handlingar, som lämnas straffria.

Den givna överblicken över lagstiftningen på området torde ha bekräftat
vad som förut hävdats, nämligen att det här är fråga örn ett straffbud, som
icke har något annat än okunnighet och vidskeplighet att bygga på. överblicken
ådagalägger vidare, att denna grundval fått sig en första allvarlig skakning
genom upplysningsidéerna på 1700-talet. Som ett bestående resultat av denna
skakning kan antecknas de homosexuella handlingarnas principiella sträfffrihet
i en lång rad av Europas kulturländer (se ovan). Slutligen lia vi också
sett, hur just i våra dagar i flera högtstående länder, varest straffbarheten
fortfarit, grundvalen för densamma utsatts för en förvittringsprocess genom
de upplysningens vindar, som trots all vidskeplighet, bigotteri och hyckleri
svepa fram. I Danmark har denna förvittringsprocess redan slutfört sitt verk.
I andra länder pågår den. Kanske bör till sist, i anledning av den stundom påstådda
faran för rasens förfall på grund av homosexualitet, erinras därom
att, såvitt jag är riktigt underrättad, ett så livskraftigt land som Japan i
princip icke bestraffat homosexuella handlingar och att varken dess nuvarande
strafflag eller praxis infört deras kriminalisering. En japansk jurist
har meddelat mig uppgiften, att i hans hemland under feodaltiden (sträckande
sig som bekant till 1868) rått den uppfattningen, att det vanliga könsumgänget
vore något orent i jämförelse med det homosexuella umgänget.

Detaljmotivering för yrkandet.

Nog vare sagt, för att envar må kunna förstå, att bibehållandet i vår strafflag
av straffbudet mot homosexuella handlingar icke kan på ett förnuftigt
sätt motiveras. Emellertid kriminaliseras i 18:10 strafflagen icke blott
»otukt, som emot naturen är» utan även »otukt med djur», s. k. tidelag. Vore
det rimligt att, därest lagstiftaren nu tager itu med stadgandet, icke helt upphäva
detsamma utan endast ändra det så, att tidelag alltjämt förbleve kriminaliserat?
Säkerligen icke. Tiden tillåter mig nu icke att närmare ingå på
en argumentation. Endast följande må nämnas.

1 Kommittén kunde därvid bl. a. åberopa sig på att Getz, Norges hittillsvarande största namn
på kriminallagstiftningens område, redan 1889 ifrågasatt upphävandet av straffet för »onaturlig
otukt».

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

Tidelagets straffbarhet har gamla anor i vårt land. Den återfinnes i 1734
års lag, i landslagen, ja i vissa av våra landskapslagar. I bakgrunden för
dess kriminalisering ligga religiösa föreställningar, ävensom på okunnighet
beroende fruktan för handlingens följder, en monstruös avkomma.1 Några
förnuftiga synpunkter kunna icke motivera bibehållandet av straff för tidelag
såsom sådant. Den som begått tidelag kan lia varit i strafflagens mening
otillräknelig. Då kan ju straffbarhet icke komma i fråga. Eller också kan
han möjligen utan att lia varit på detta sätt otillräknelig lia varit behäftad
med sexuell böjelse för ett sådant brott. Även nu har straffbarheten ingen
funktion att fylla. Till sist kan han, även sexuellt, ha varit beskaffad på
vanligt sätt. Handlingen har då begåtts antingen av blyghet gentemot kvinnor
eller på grund av annat hinder för könsumgänge med kvinnor, i förening
med personens högre värdering av tidelagshandling än masturbation. Straffbarheten
skulle sålunda motiveras därav, att delinkventen handlade i enlighet
med en smak på området, som skilde sig från den allmänna värderingens. Att
det funnes något socialt intresse att med straffbud motverka en sådan smakriktning
vore en ren fiktion. Först och främst må de lärde tvista örn, vilken
smak i förevarande avseende som med hänsyn till heterosexuell mans driftliv
vore att anse som den sundare eller mindre osunda. Men även antaget, att
valet därvid folie på masturbationen, så vore ju därmed icke sagt, att straffbudet
mot tidelag hade något socialt värde att tillvarataga. Naturligtvis kan
det icke antagas, att tidelagets straffrihet skulle medföra fara för minskning i
de manliga äktenskapskandidaternas antal. Män, som vore i behov av straffbud
för att i sådant avseende göra sitt val, torde det icke finnas något socialt
intresse att förmå till äktenskap, framför allt icke därest deras ifrågavarande
smak anses tillhöra ärftliga anlag. Återstår då, att handlingen skulle
såra sedlighetskänslan. Man frågar sig då vilkas: delinkventens, likasinnade
kumpaners eller djurets? Ty det rör sig ju icke om handlingen,
begången annat än i hemlighet. Har den åstadkommit »allmän förargelse eller
fara för andras förförelse», då faller den in under 18:13, 1 st. i strafflagen.
Såvitt tidelag ur förnuftiga synpunkter skall vara straffbart, måste det givetvis
vara i enlighet med ett sådant straffbud. Örn man på grund av det
principiella upphävandet av tidelagets kriminalisering kan ha behov av någon
ändring av sistnämnda stadgande för rekvisitets utformning eller för straffskärpning,
torde icke här behöva dryftas.

Till sist må nämnas, att meningslösheten i att kriminalisera tidelaget såsom
sådant numera synes vara ganska allmänt erkänd.2 Detta straff har upphävts
i den nya danska strafflagen. Det tyska strafflagsförslaget av 1925,
»Die Reichsratsvorlage», stannade visserligen för homosexuella handlingars
straffbarhet men slopade likväl kriminaliseringen av tidelaget. Det är sant,
att denna återupptogs i 1927 års, för riksdagen framlagda, förslag. Men den
ströks därefter ånyo av riksdagsutskottet. Det förut berörda norska kom 1

Se härom Almquist, Tidelagsbrottet. En straffrättshistorisk studie. 1926.

s För upphävande av tidelagets straffbarhet uttalar sig också Almquist a. a. s. 43. Jnstitierådet
Wedberg, som recenserat nrbetot ifråga, instämmer med honom, Sv. J. T. 1926, b. 232.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

mittéförslaget intog också den ståndpunkten att straffbarhet här icke borde
ifrågakomma. I det schweiziska lagförslaget av 1918 finns möjligheten av
tidelagets såsom sådant bestraffning icke berörd.

Härmed torde nu tillräckliga grunder vara anförda för upphävandet av
18: 10 strafflagen i dess helhet. En mycket viktig sak återstår dock att beröra
i fråga om de homosexuella handlingarna. Hela den föregående framställningen
har berört frågan örn straffbarhet eller straffrihet i princip för
homosexuella handlingar, d. v. s. dessa handlingar såsom sådana. Liksom
det illegitima könsumgänget i princip är straffritt men under särskilda omständigheter
faller under än den ena än den andra strafföreskriften, så kan
icke heller från den homosexuella handlingens principiella straffrihet dragas
slutsatsen, att den icke under några omständigheter bör vara straffbar. Faktiskt
förhåller det sig så i alla länder — som icke kriminalisera homosexuella
handlingar i och för sig och som i detta sammanhang kunna ha något intresse
— att sådana handlingar äro straffbara, åtminstone örn de begås med
våld, mot person under viss ålder eller på ett den allmänna sedlighetskänslan
sårande sätt. I ingen lag eller lagförslag äro hithörande synpunkter mera
fullständigt utförda än i den nya danska lagen. Såvitt homosexuella handlingar
enligt denna bestraffas, göres ingen skillnad mellan manligt och kvinnligt
umgänge. Reglerna för de homosexuella handlingarnas straffbarhet äro
i övrigt kortfattat följande.

1. Straffbarhet inträder, enligt 225 § 1 st., i händelse omständigheterna
vid gärningens begående motsvara dem, under vilka heterosexuellt könsumgänge
är straffbart, i följande fall: kvinnan har våldtagits (216 §), kvinnan
var avvita (eller i allt fall intagen på sinnessjukhus) eller ock på grund
av sitt tillstånd oförmögen att motsätta sig handlingen eller inse dess betydelse,
vare sig nu gärningsmannen försatt henne i sådant tillstånd eller
icke (217 §), könsumgänget har, utan att 216 § eller vissa moment av 217 §
äro tillämpliga, åstadkommits genom visst hot mot kvinnan (218 §), den ena
personen var anställd vid det fängelse eller annan anstalt, där den andra var
intagen (219 §), könsumgänget har åstadkommits därigenom, att mannen
grovt missbrukat kvinnans beroende ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avseende
(220 §), könsumgänget har skett med barn under 15 år (222 §). Denna
regel gives, som sagt, i 225 § 1 st., som också angiver straffskalan för de
ifrågavarande homosexuella handlingarna. Denna är i vissa fall mildare, i
andra fall åter strängare än straffskalorna i de nyss angivna stadgandena.
Men givetvis bli straff skalorna i dessa av betydelse för straffmätningen i
225 § 1 st., som har en latitud från en månads till 6 års fängelse. Ur den
synpunkten bör också erinras örn 224 §, enligt vilken straffskalorna i 216—
220 §§ samt 222 § proportionsvis minskas örn könsumgänget har bestått i
annat än samlag.

2. För att man eller kvinna skall straffas för heterosexuellt könsumgänge
med person under 18 år fordras, att den minderårige förförts genom grovt
missbruk av andra partens på ålder och erfarenhet beroende överlägsenhet
(223 §, 2 st.). I homosexuella förhållanden åter straffas en person med

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

27.

upp till 4 års fängelse för otuktig handling med person under 18 år, utan att
någon som helst förförelse behöver föreligga. Dock kan straffet bortfalla,
därest personerna äro varandra ungefärligen jämnbördiga i ålder och utveckling
(225 §, 2 st.).

3. Förförelse genom missbruk av på ålder och erfarenhet beroende överlägsenhet
är emellertid en förutsättning för att homosexuell handling med
person under 21 år skall vara straffbar (225 §, 3 st.).

4. Homosexuell handling mot betalning är straffbar för mottagande, icke
för betalande parten (230 §).

5. Till sist märkes 232 §, en motsvarighet till 18: 13, 1 st. i vår strafflag
och sålunda överhuvud icke förutsättande könsumgänge. Emellertid kan
ju stadgandet komma i fråga till bestraffning av homosexuella såväl som
heterosexuella handlingar.

Ett närmare ingående på dessa stadganden eller på andra lagar eller lagförslag
i förevarande avseende är för mitt syfte överflödigt. Blott några
påpekanden skola göras. Det torde vara ställt utom allt tvivel, att all förnuftig
grund saknas att gå längre i fråga örn de homosexuella handlingarnas
straffbarhet än den danska lagen gjort. Däremot synes det mig kunna sättas
i fråga, huruvida icke denna lag i ett par punkter gått för långt.

I sådant avseende torde särskilt böra påpekas det betänkliga i 3 st. av
225 §, enligt vilken person straffas för homosexuellt umgänge med annan
under 21 år, därest denne därtill förförts genom den förres missbruk av sin
genoin ålder och erfarenhet överlägsna ställning. Det förutsättes icke ens
grovt missbruk. Med denna föreskrift har man med ena handen tagit åter
en väsentlig del av vad man givit med den andra. När man dock medgivit
(225 § 2 st.) att homosexuell handling med person över 18 år i princip bör
vara sträf fri, så synes det, med en sådan utgångspunkt, vara oklokt att här
införa ett särskilt förförelserekvisit intill 21 år, en försiktighet, varigenom
det goda syftet med denna lagreform väsentligen förfelas. Stadgandet måste
bli en källa till utpressning och trakasserier. De sociala nackdelar i övrigt,
som varit förenade med det homosexuella umgängets principiella bestraffning,
skola i hög grad kvarstå. Allmänheten behåller alltjämt ett lagligt
stöd för sin moraliska indignation emot homosexuella individer. Ehuru någon
statistik att gå efter saknas, kan man dock vara övertygad örn, att mängder
av aktivt homosexuella i, låt oss säga, 30-årsåldern och därutöver söka sig
umgänge med personer mellan 18 och 21 år. Nära nog alltid är då det
ifrågavarande förförelsemomentet så pass sannolikt, att stadgandet giver den
yngre den olyckliga makten över den äldre. Någon tillförlitlig utredning
angående behovet av detta stadgande torde icke kunna anses föreligga, allra
minst med den utgångspunkten, att mans förförelse av kvinna mellan 18 och
21 år till samlag, trots dettas ofta fullkomligt ruinerande följder, lämnas
straffritt. Visserligen kan sägas, att olika meningar råda angående just den
homosexuella psykologien under de ifrågavarande åren. Dock torde den medicinska
åsikten vara den, att fullständig sexuell mognad inträtt vid 18 års
ålder även för man. Och även om det utredes, att homosexuell förförelse av

.28

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

man mellan 18 och 21 år kan tänkas lättare medföra allvarlig skada för
honom i sexuellt avseende än motsvarande heterosexuella förförelse för kvinna,
så är därmed kriminaliseringen av förstnämnda förförelse ingalunda given.
Utan rättsfrågan synes vara denna: giver erfarenheten någon anledning till
sociala farhågor i sådant avseende, vilka överväga de uppenbara sociala nackdelarna
av den ifrågavarande kriminaliseringen? På hela detta område gagnas
det allmänna säkerligen mera av straffbarhetens alltför snäva gränser än
av dess alltför vidsträckta. För övrigt märkes att, om i vår strafflag nu
införes en bestämmelse om straff för homosexuellt umgänge med person under
18 år, så har dock redan därmed antagits en skyddsålder, som är icke
mindre än 3 år högre än den högsta nu gällande skyddsåldern för kvinna
i fråga örn heterosexuellt umgänge.

Det är sant, att i förevarande avseende det schweiziska lagförslaget (1918)
såtillvida intager en i förhållande till den danska lagen t. o. m. skärpt ståndpunkt,
som oberoende av förförelse homosexuell handling med omyndig person
är straffbar. Men dels är myndighetsåldern här 20 år, dels kan man
förklaras myndig vid 18 års ålder. Denna senare anmärkning föranledes
också av tyska riksdagsutskottets förslag (1930), som kriminaliserar förförelse
av minderårig person. Minderårighet råder till fyllda 21 år. Men också
här kan redan 18-åringen förklaras fullmyndig. Bortser man från den holländska
strafflagen, synes den danska lagen i nu berörda avseende icke ha
någon förebild i de lagar, som principiellt upphävt straffbarheten av homosexuella
handlingar. I Frankrike är skyddsåldern 13 år, i Belgien 16 år,
i Italien 12 år (16 år därest personen var oförvitlig), i Spanien 12 år o. s. v.
Går man till franska code pénal, finner man att (vid detta liksom de flesta
andra hithörande brott) ingen ens formell skillnad göres mellan det heterosexuella
och homosexuella umgänget, utan det talas blott örn otuktig handling
mot barn »av ena eller andra könet under 13 år» (331 art. 1 st.). Det
finns visserligen i dessa länder också en skyddsålder av 21 år, men förutsättningen
är då, att gärningsmannen vanemässigt befrämjat »la débauche
ou la corruption de la jeunesse de l’un ou de l’autre sexe» (334 art. i franska
code pénal).

Även stadgandet i 230 § av danska lagen angående straffbarhet för
mottagande av vederlag för medverkan till homosexuella handlingar synes
mindre vidsynt. Det har upptagits från 5 § i den provisoriska lagen av
1 april 1911. Kvinnor, som idka vanlig yrkesmässig skörlevnad, falla icke
under strafflagen. Likväl kriminaliseras enstaka homosexuella handlingar
mot betalning! Detta stadgande torde vara riktat mot den manliga yrkesprostitutionen,
men till undvikande av bevissvårigheter beträffande yrkesmässigheten
ha erhållit den föreliggande formuleringen. Man måste ju räkna
med förhållandena sådana de faktiskt äro. Nu förhåller det sig ju faktiskt
så, att mängder av homosexuella människor äro hänvisade att söka utlösning
för sin drift hos heterosexuella människor, som vilja ställa sig till förfogande.
Att dessa för dylika prestationer, till vilka de icke drivas av någon naturlig
böjelse, betinga sig ett vederlag ligger i sakens natur. Det kan med

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

hänsyn till det sagda starkt ifrågasättas, om ens den yrkesmässiga prostitutionen
här lämpligen bör kriminaliseras. Och låter det sig icke göra att
åtkomma denna utan att jämväl belägga en enstaka homosexuell handling
mot vederlag med straff, då synes mig klokheten ovillkorligen bjuda att överhuvud
icke ha någon kriminalisering i förevarande avseende. Motsatsen är
ju att direkt driva stora grupper av de homosexuella i armarna på lagbrytare,
på kriminella element. Och givet är att det i och för sig i samband blott
med upphävandet av den principiella straffbarheten av homosexuella handlingar
icke kan vara nödvändigt att kriminalisera sådan handling mot betalning.
Gör sig behovet ur sociala synpunkter av en sådan strafföreskrift
gällande genom den principiella straffriheten för homosexuella handlingar, så
får givetvis i sinom tid frågan upptagas till behandling.

Ytterligare en sak att undersöka vore principerna för straffmätningen och
dessas hållbarhet, när, såsom skett genom 1 st. av 225 §, en latitud från
1 månads till 6 års fängelse skall sättas i relation till straffskalorna i de
där nämnda stadgandena. En sådan undersökning behöver dock här icke
komma i fråga. Ty i detta sammanhang är ju intresset endast att i princip
upphäva homosexuella handlingars straffbarhet. Att, till den del som homosexuella
handlingar i vårt land böra förbliva straffbara, fråga i detta sammanhang
icke behöver väckas om en ökning i straffet utöver vad som hittills
gällt torde vara uppenbart. Veterligen utvisar icke heller erfarenheten något
behov i sådant avseende. Därest med upphävande av nuvarande 10 § i 18
kap. strafflagen ett stadgande införts, som kriminaliserar bl. a. t. ex. homosexuell
handling under sådana omständigheter, som avses i 15: 12 strafflagen,
och sådan gärning begåtts med den verkan, att den våldförde lidit
kroppslig skada, så måste givetvis vid dömandet stadgandet ifråga konkurrera
med annat tillämpligt lagrum. Tydligt är emellertid, att införandet
av principiell straffrihet för homosexuella handlingar måste leda till, att den
nuvarande straffskalan, såvitt dylika handlingar dock under särskilda omständigheter
skola förbliva straffbara, under vissa omständigheter (t. ex.
okvalificerat homosexuellt umgänge med 17-åring) måste te sig alltför sträng.
Att vid homosexuell gärning under sådana förhållanden, som avses i 12, 13
och 15 §§ i 15 kap. strafflagen, brottet icke städse skulle kunna åtalas av
allmän åklagare (jfr 15: 16 strafflagen), därtill torde ingen grund kunna
anföras.

Huruvida ett på nu angivet sätt begränsat sträffbud mot homosexuellt umgänge
bör utesluta eller omfatta sådant umgänge mellan kvinnor kan diskuteras,
med hänsyn till att tribadi i vårt land hittills faktiskt icke varit straffbar.
Å andra sidan torde läkarvetenskapen näppeligen giva något stöd för
en sådan skillnad. Följdriktigt synes därför jämväl tribadi böra omfattas
av ett blivande straffbud. Att åter i detta stipulera en förhöjd skyddsålder
(18 år) endast för män förefaller dock vara ett opraktiskt konsekvensmakeri,
som möjligen även i andra avseenden är omotiverat. Som vi sett, återfinnes
icke heller en sådan distinktion i danska strafflagen (och för övrigt icke heller
i annan av mig känd lag eller känt lagförslag).

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

Då å ena sidan det principiella upphävandet av homosexuella handlingars
straffbarhet är det väsentliga och skulle medföra nyttig verkan av stor betydelse
jämväl utan införande av ovan berörda straffbud mot utpressning
och å andra sidan ett förslag till sådant straffbud kan tänkas tarva tidsödande
förarbeten, är det icke lämpligt att sammankoppla de båda frågorna.
Jag ämnar därför framställa ett särskilt yrkande angående utpressning.

På grund av vad jag nu anfört tillåter jag mig framställa det yrkande,

att riksdagen måtte besluta såväl att för sin del upphäva
10 § i 18 kap. strafflagen samt i dess ställe antaga ett stadgande
av innehåll att otukt, utövad mellan personer av samma
kön, skall beläggas med fängelse i högst 6 månader eller
straffarbete i högst två år dels därest gärningen skett under
omständigheter motsvarande dem, som framgå av något av
följande stadganden, nämligen 12, 13 och 15 §§ i 15 kap. samt
6—9 §§ i 18 kap. strafflagen, dels ock därest gärningen begåtts
med person mellan 15 och 18 år, i vilket senare fall
straffet dock må bortfalla, såvitt som personerna i ålder och
utveckling äro varandra ungefärligen jämbördiga, som även
att hos Kungl. Maj :t anhålla örn utarbetande av härmed överensstämmande
lagförslag att framläggas vid nästa års riksdag.

Stockholm den 12 januari 1933.

V. Lundstedt.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

Bilaga.

OM HOMOSEXUALITET.

Uppsatsen skriven november 1932.

Inledning.

I föreliggande uppsats kommer att lämnas en något utförligare redogörelse
för homosexualitet och bisexualitet än vad som förut publicerats på svenska
språket. Ämnet är mycket stort, och den utländska vetenskapliga litteraturen
därom är synnerligen riklig. I denna uppsats kommer endast det väsentligaste
att framhållas. Framställningen grundar sig uteslutande på vetenskapliga
fakta samt på personlig erfarenhet om de homosexuellas förhållanden
i Sverige.

I uppsatsen kommer största avseendet att fästas vid den manliga homosexualiteten,
ehuru den kvinnliga är lika vanlig. Framställningen skulle bli
alltför tungrodd, örn under de olika rubrikerna den kvinnliga homosexualitetens
parallellföreteelser alltid behandlades. Man bör dock komma ihåg, att vad
som sägs örn den manliga homosexualiteten alltid har sin motsvarighet inom
den kvinnliga. För övrigt är den kvinnliga homosexualiteten av mindre intresse
i detta sammanhang, då det aldrig förekommer, att kvinnliga homosexuella
handlingar straffas, ehuru den svenska lagen i detta avseende ej gör
någon skillnad mellan män och kvinnor.

Begreppsbestämningar.

Heterosexuella kallas de personer, vilkas könsdrift är inriktad på det motsatta
könet, något som ju är det vanliga.

Homosexuella kallas de personer, vilkas könsdrift är inriktad på deras eget
kön. Man kan även uttrycka saken så, att homosexuella äro de, som hava det
motsatta könets könsdrift. Det senare uttryckssättet understryker mera de
homosexuellas särart och gör det lättare för de heterosexuella att förstå de
homosexuellas känslor. Det är lättare för en annan man att sätta sig in i,
att en man har samma känslor för en man som en kvinna har, än att förstå,
att en karl skulle kunna vara erotiskt intresserad av en annan karl.

Vidare innebär begreppsbestämningen, att den homosexuelle icke har någon
erotisk åtrå efter personer av motsatta könet, tvärtom är ett erotiskt närmande
till en person av motsatt kön den homosexuelle i regel i högsta grad motbjudande
eller omöjligt.

Bisexuella kallas de personer, vilkas könsdrift samtidigt eller omväxlande
är inriktad såväl på det motsatta som på deras eget kön.

Med könsdrift menas i detta sammanhang alla dess former från högsta andliga
sublimering till grövsta sinnlighet. Det är könsdriftens inriktning som
är det väsentliga i begreppsbestämningarna. En människa, som känner sig
erotiskt dragen till en annan av samma kön, är homosexuell eller bisexuell,
även om någon kroppslig beröring dem emellan aldrig förekommit eller varit
ifrågasatt, och två personer av samma kön kunna hava könsligt umgänge med
varandra, utan att för den skull vara homosexuella eller bisexuella. Vidare
kan en person i undantagsfall utföra samlag med person av motsatt kön och
dock vara homosexuell.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

Pseudohomosexualitet är ett samlingsbegrepp för de fall, då personer utöva
könsumgänge med personer av deras eget kön, trots att de förstnämnda äro
heterosexuella, och deras könsdrift alltså ej är inriktad på det egna könet utanpå
det motsatta.

Homosexuell är likvärdigt med det mindre brukliga uttrycket homoerot.
För homosexualitet har även använts uttrycken inversion, perversion samt de
mera inadekvata päderasti, sodomi. Något svenskt ersättningsord för homosexuell
finnes ej utom i slangspråket. Det ibland använda ordet kvinnohatare
duger ej.

Psykiska särdrag vid homosexualitet.

Homosexualitet åtföljes alltid av psykiska särdrag i fråga örn intressen,
smak, vanor etc., vilka äro utmärkande för det motsatta könet. Dessa särdrag
kunna vara mer eller mindre framträdande, men finnas alltid i någon
form. Många homosexuella kunna i sin samvaro med andra människor så dölja
dessa, att intet skiljer dem från de heterosexuella, andra däremot äro till hela
sitt väsen och alla psykiska yttringar lika det motsatta könet. Så kunna
homosexuella män vara så kvinnliga, att de riktigare borde betraktas som
kvinnor med manliga könsorgan, än som män med kvinnlig könsdrift.

Så höggradig kvinnlighet hos homosexuella män hör dock till undantagen.
Vanligen är den ej mera framträdande, än att den undgår omgivningens uppmärksamhet.
Att en man ej är road av jakt eller andra manliga idrotter, men
kanske i stället sysslar med matlagning eller broderi, att hans hem är smakfullt
inrett, kanske pyntat, att han går klädd i kvinnliga smycken eller älskar
bakelser, sådant kommer i allmänhet ej människor att tänka på, att han kan
.vara homosexuell, och för övrigt behöver han ej vara det. Men klär han ut
sig till kvinna och dansar plastisk dans med mjuka graciösa rörelser, borde
de kunna förstå hur det är fatt.

Detsamma är förhållandet med de homosexuella kvinnorna. Endast i undantagsfall
gå de klädda i stövlar eller stärkkrage, ströva omkring i skogen
med bössan på axeln, eller dricka mörka groggar och röka stora cigarrer på
bjudningar. Vanligen skilja de sig i sitt uppträdande ej mycket från andra
kvinnor.

En del homosexuella äro så tränade på att upptäcka sådana psykiska särdrag
hos andra, att de t. ex. på en restaurang med stor säkerhet kunna utpeka
dem bland publiken som äro homosexuella. Något hemligt tecken de
homosexuella sins emellan finnes ej. Men en gest, sättet att gå eller hålla
cigarretten kan vara tillräckligt för att ställa diagnos.

De homosexuellas särart framträder mången gång, ja kanske oftast, redan
under barndomen och uppväxtåren, yttrande sig vad beträffar pojkar i större
lust till flickornas vanliga lekar och sysslor än till upptåg och slagsmål. Skolpojkar
äro i regel mycket känsliga för denna egenart, och många äro de homosexuella,
som under skoltiden haft kvinnliga öknamn.

Att de homosexuellas natur även inverkar på deras yrkesval i många fall,
är tydligt. De äro mindre lämpade än andra män till kroppsarbete, särskilt
grovarbete, varför de i allmänhet undvika sådant arbete och i stället söka sig
anställning inom t. ex. affärsvärlden, ägna sig åt studier o. s. v. Ibland är
yrkets samband med deras kvinnlighet påtaglig, t. ex. beträffande kockar,
damskräddare, dekoratörer. Även lusten att i sitt yrke få vara tillsammans
med unga män kan inverka, t. ex. beträffande officerare. Likaså inverkar
de homosexuella kvinnornas manlighet ofta på deras yrkesval, ja ofta mycket
mera påtagligt än vad som gäller för de homosexuella männen.

De homosexuella äro i regel samhällsnyttiga, plikttrogna och stillsamma
människor, som icke väcka något uppseende. Undantag finnas dock, och som

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

så ofta sker, blir den stora massan gärna bedömd efter dessa få, som på ett
otrevligt sätt draga uppmärksamheten till sig. Professor Wigerts påstående i
»Psykiska sjukdomstillstånd» att homosexualitet ofta är förbunden med moralisk
hållningslöshet och patologisk lögnaktighet, tror jag ej är riktig, såvida
han med ofta avser, att dessa moraliska defekter äro vanligare bland homosexuella
än andra. Att homosexualitet kanske mer än heterosexualitet är förenad
med överkänslighet, nervositet, hysteri kan medgivas, men därvid bör
samtidigt framhållas, vilka oerhörda psykiska påfrestningar de homosexuella
äro utsatta för just till följd av sin homosexualitet. För övrigt är det oriktigt,
att en psykiatriker på grund av de erfarenheter han vunnit bland sitt
klientel bedömer de homosexuella i allmänhet, ty det är endast mycket få av
de homosexuella, som någonsin rådfråga läkare för sin homosexualitet.

De homosexuellas läggning tar sig många gånger uttryck i altruism, försonings-
och medlartankar, humanitet. Många av kulturhistoriens största personligheter
hava varit homosexuella. Även bland diktare och konstnärer finnas
många homosexuella. I den bildande konsten återge gärna de homosexuella
konstnärerna föremålen för sin åtrå och skönhetsdyrkan, den manliga kroppen.
Ännu mera framträder homosexualitetens betydelse för konstnärligt skapande
och ideellt tänkande, då det gäller kvinnorna. Det förefaller nästan, som örn
en viss manlighet vore nödvändig, för att en kvinna skall kunna göra sig gällande
på dessa områden.

De homosexuella äro emellertid ofta oföretagsamma, hava svårt att förverkliga
sina intentioner och förbli i allmänhet vanliga medelmåttor. Hos en del
tar den sexuella driften överhand och de förfalla till sorgliga människovrak.

Kroppsliga särtecken vid homosexualitet.

De homosexuella förete ibland, men långt ifrån alltid, kroppsliga sekundära
könskaraktärer tillhörande det motsatta könet, t. ex. för män dålig skäggväxt,
mjukt huvudhår, kvinnlig typ på hårväxten vid blygden, högt stämläge, utvecklade
bröst, breda höfter och mer eller mindre kvinnliga former i övrigt,
för kvinnor skäggväxt, basröst, manliga former etc. Sådana konträra sekundära
könskaraktärer kunna dock förekomma även hos heterosexuella. Ej heller
är det regel, att de förekomma hos homosexuella. Män med väl utvecklade,
typiskt manliga kroppar kunna även vara homosexuella. Det finns homosexuella
boxare.

Könsorganen avvika ej till sin form och storlek från det normala. Deras
generativa funktioner äro ej heller störda. En homosexuell man kan, därest
han Alekas fullfölja ett samlag, mycket val befrukta en kvinna, och en homosexuell
kvinna kan bliva befruktad och föda barn. Annorlunda förhåller det
sig med könskörtlarnas inresekretoriska funktion. Det är avvikelsen i denna
funktion som är orsaken till homosexualitet, men därför skall redogöras
längre fram.

Könsdriftens yttringar.

Redan från dess första början är den homosexuelles könsdrift inriktad på
hans eget kön. Dess art är från början svärmisk, oftast fri från tanken på
några sexuella närmanden. Sådan kan den i undantagsfall förbli hela livet
igenom. De homosexuellas kärlek kan vara lika vacker, hängiven och självuppoffrande
som de heterosexuellas, och i styrka står den ej dessas efter. Oftast
är dess första föremål en skolkamrat eller någon annan jämnårig. Den
homosexuelles känslor för sin vän äro emellertid i motsats till den vanliga
vänskapen mellan ett par jämnåriga kamrater från början erotiskt betonade.

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 4 sami. Nr 1—2.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

I en del fall kunna naturligtvis dessa känslor från början åtföljas av ömsesidiga
sexuella Handlingar. Därvid spelar den gemensamma masturbationen,
som ej är ovanlig bland skolpojkar, föga eller ingen roll som förledande moment.
Snarare kan framhållas, att den homosexuelle till följd av sin blyghet
för andra pojkar och den särställning han ofta intar bland kamraterna vanligen
ej kommer att deltaga i deras påhitt av detta slag.

Förr eller senare, kanske först sedan flera föremål för de svärmiska känslorna
avlöst varandra, kommer det till sexuella handlingar, kyssar, omfamningar
och könslig tillfredsställelse. En pockande åtrå efter sexuell samvaro
fortsätter så livet igenom, men för de flesta homosexuella förblir dock kärleken
och ej sinnligheten det väsentliga och värdefulla.

De homosexuellas könsdrift kan liksom de heterosexuellas antingen vara
bunden till en enda människa eller omfatta samtidigt flera människor av den
typ, som väcker deras känslor. I det senare fallet, som är det vanligaste, kan
han samtidigt stå i sexuellt förhållande till flera personer. Somliga utnyttja
alla tillfällen till könsligt umgänge med vilken person som helst, bara den
tillhör hans eget kön.

I regel måste emellertid vissa förutsättningar finnas för att ett närmande
skall kunna komma till stånd. En del föredraga robusta, kraftiga män, andra
mera förfinade. Bildade söka ofta sin motpart bland obildade. Uniformer
äro för många en stor lockelse. En del föredraga jämnåriga, andra äldre
eller yngre. Åldern 18—25 år är för de flesta den mest önskvärda.

I detta sammanhang bör den ganska vanliga missuppfattningen korrigeras,
att de homosexuellas könsdrift vanligen vore inriktad på minderåriga. I det
avseendet skilja sig de homosexuella ej från de heterosexuella.

Sätten för könslig samvaro äro många. Följande kunna nämnas: för män
masturbatio mutualis (digitatio) 40 %, immissio penis in os (fellatio, penilinctio)
40 %, immissio penis inter femora (appressio) 12 %, immissio penis in anum
(pedicatio) 8 %\ för kvinnor digitatio, cunnilinctio, appressio, coitus cum
phallo. En del föredraga att spela den aktiva rollen, andra den passiva. Oftast
bytas dessa roller turvis. Vanligen är motpartens orgasm mera åtrådd
än den egna.

För en heterosexuell äro dessa former för sexuell samvaro i högsta grad
motbjudande och oförståeliga. De framkalla äckel och avsky, vilka känslor
även överflyttas på den homosexuelles person. Härvid kan det emellertid kanske
hjälpa något att halla i minnet, att en homosexuell man ej har en mans
känslor, utan en kvinnas, att för den homosexuelle mannen en annan mans könsorgan
ej äro motbjudande utan motsatsen, samt att den homosexuelle mannen
icke liksom kvinnan äger ett speciellt organ för könsumgänge med en man.

^Det vore omänskligt att tvinga en homosexuell till fullständig sexuell avhållsamhet,
lika omänskligt som att ålägga en heterosexuell ett livslångt celibat.
De homosexuellas behov av sexuell utlösning är minst lika stort som de
heterosexuellas och växlar i styrka från individ till individ som bland dem.
Vissa omständigheter, t. ex. att de homosexuella äro hänvisade att vara samman
med personer, av samma kön, d. v. s. deras sexualobjekt, i badhus, bekvämlighetsmrättnmgar,
gemensamma sovrum o. s. v., verkar sexuellt uppeggande,
under det att andra på det heterosexuella könsumgänget återhållande
moment saknas, såsom risk för havandeskap och venerisk smitta. De
homosexuella utöva också könsumgänge minst lika ofta som de heterosexuella.
Att en sådan handling i Sverige och en del andra länder är straffbar, utövar
så gott som ingen hämmande inverkan. Man kan räkna med, att i Sverige årligen
utövas hundratusentals sådana handlingar, som enligt 18 kap. 10 §
strafflagen skulle kunna straffas med två års straffarbete för var och en.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

Det är lika omöjligt att genom lagstiftning förhindra homosexuellt könsumgänge,
som det skulle vara att med en lagparagraf försöka utrota onani.

Vad hittills sagts örn könsdriftens yttringar gäller för alla homosexuella.
I ett avseende, och ett mycket viktigt sådant, skilja sig de homosexuella i två
grupper. De som tillhöra den ena gruppen, söka sin motpart bland andra
homosexuella, de som tillhöra den andra gruppen känna sig dragna enbart till
heterosexuella. Denna indelning har den allra största betydelse för de homosexuellas
levnadsförhållanden och för deras straffrättsliga ställning, och jag
måste framdeles återkomma till densamma. Naturligtvis är gränsen mellan
de bägge grupperna ej skarp, för en del är det likgiltigt örn motparten är
homosexuell eller heterosexuell. Storleksförhållandet mellan de bägge grupperna
är svårt att bedöma, men sannolikt äro de ungefär lika stora. Så mycket
är dock säkert, att för många är det en absolut nödvändighet att deras
känslor skola vara besvarade för att ett sexuellt förhållande skall kunna uppstå,
under det att för andra en annan homosexuell i erotiskt avseende är lika
motbjudande som en kvinna och endast en sexuellt fullt normal man kan väcka
deras åtrå. Endast i ett avseende skall betydelsen härav i detta sammanhang
framhållas. De som föredraga ett sexuellt förhållande med andra homosexuella
kunna i sin kärlek finna samma lycka som de heterosexuella. De som
endast känna sig dragna till heterosexuella kunna visserligen nå ömsesidig
sexuell tillfredsställelse, men deras kärlek kan aldrig bliva besvarad. I bästa
fall kan den homosexuelles kärlek besvaras med vänskap.

De homosexuellas förhållande till det motsatta könet.

För kvinnliga behag är den homosexuelle mannen fullkomligt okänslig, och
tanken på ett sexuellt närmande är motbjudande. För de flesta skulle ett
samlag med en kvinna vara fullkomligt omöjligt. Kommer ett sådant till
stånd, utgår alltid initiativet från kvinnan. För att ej betraktas som en stackare
har mannen i så fall ej kunnat draga sig undan. Kvinnans kyssar och
smekningar äro honom plågsamma och endast genom att tänka på en åtråvärd
man kan han fullfölja akten. Helst skulle han önska att kvinnans kropp vore
en livlös docka.

_ I sällskap är han däremot långt ifrån någon »kvinnohatare», så länge erotiken
ej är med i spelet. Han dansar vanligen gärna och kan även i övrigt
uppträda som en god kavaljer. Men kvinnorna märka i regel att han ej är
intresserad av dem på samma sätt som andra män, vilket gärna av dem
uppfattas som oartighet. Därför trivs han bäst bland fruar och äldre damer,
ja bland dessa trivs han t. o. m. bättre än andra herrar.

Ej ovanligt är, att en homosexuell man och en kvinna bliva intima vänner.
Ett sådant vänskapsförhållande anföres ofta som bevis för att mannen ifråga
icke skulle vara homosexuell (ex. Michelangelo och Vittoria Colonna). Ofta
visar emellertid förr eller senare väninnan erotiska känslor för sin manlige
vän, och då är det goda förhållandet slut.

Vanligen förblir den homosexuelle mannen ogift. Homosexualitet är en
vanlig orsak till ungkarlsståndet, men detta erkännes sällan för eller förstås
av omgivningen och de anhöriga, och de mest olika skäl och befängda förklaringar
anföras. De anhörigas ofta pockande önskan om giftermål är för
många homosexuella mycket besvärande. I samband härmed kan anföras,
att en persons homosexualitet i regel ej är känd ens för hans närmaste anhöriga.

Det händer dock att homosexuella gifta sig. Motiven kunna vara ekonomiska
eller önskan att få ett hem, skaffa sig en social ställning, fortplanta

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

en släkt eller rent av eftergift för kära anförvanters böner. Längtan efter
egen avkomma spelar också in. Sådana äktenskap bliva i regel mycket olyckliga.
Ofta försummar mannen sin hustru och kan ej avstå från att tillfredsställa
sin egen böjelse.

Bisexualitet.

Utom rent heterosexuella och rent homosexuella människor finnas sådana,
vilkas könsdrift än är inriktad på det motsatta, än på det egna könet. Det
kan förhålla sig så, att de samtidigt äro erotiskt intresserade för bägge könen,
men vanligare är, att de periodvis förhålla sig som homosexuella, periodvis
som heterosexuella. Även hos de bisexuella kunna finnas mer eller
mindre framträdande kroppsliga och psykiska sekundära könskaraktärer, vilka
äro utmärkande för det motsatta könet.

Det utgöra övergångsformer mellan heterosexuella och homosexuella, och i
sitt driftliv närma de sig den ena eller den andra gruppen. En del förhålla
sig vanligen som homosexuella och bliva endast undantagsvis erotiskt intresserade
för det motsatta könet, andra förnimma endast svaga homosexuella
känslor och söka som regel sitt sexuella umgänge hos det motsatta könet.

Då man talar örn bisexualitet tänker man närmast på den rent sexuella
driftens inriktning. Skulle man medtaga alla dem, vars psyke visar antydan
till sådan läggning, som egentligen utmärker det motsatta könet, skulle
de bisexuellas antal bliva mycket stort, ty den utpräglat manliga och utpräglat
kvinnliga människotypen är ej så vanlig, som man i allmänhet föreställer
sig.

Orsaken till homosexualitet och bisexualitet.

Ännu råder bland stora delar av allmänheten den uppfattningen, att homosexualitet
skulle bero på förförelse eller endast uppträda hos dem, som genom
ett utsvävande liv blivit trötta på kvinnligt umgänge och önska nya irritament
för sin könsdrift. Ätt en så genomgripande förändring av en människas väsen,
som homosexualiteten utgör, skulle lia sådana orsaker, horde dock för varje
tänkande människa te sig absurt.

Homosexualitet är av konstitutionell art och beror, möjligen alltid, åtminstone
i de flesta fall på en medfödd, kanske även nedärvd, säregen form
av könskörtlarnas inre sekretoriska verksamhet.

Även obildade människor torde väl hava klart för sig, vilken oerhörd betydelse
könskörtlarna, testiklar och äggstockar, hava ej endast för könsdriften,
utan även för framkallandet och vidmakthållandet av könets kroppsliga
och psykiska särtecken. Kastreras en tjur, blir han en oxe. Så förlorar
även en man, som blivit berövad sina testiklar, sin könsdrift och sin manlighet
(eunucker, kastratsångare, krigsinvalider), och en kvinna, vars äggstockar
borttagits eller förstörts genom sjukdom, mister sin könsdrift och
kvinnlighet.

Dessutom ha upprepade vetenskapliga experiment visat, att örn man på ett
djur opererar bort djurets könskörtlar, och på det så behandlade djuret överflyttar
könskörtlar från ett annat djur av samma art men motsatt kön, djuret
förvandlas och får det motsatta könets drift och kroppsliga särmärken. (Se
den utmärkta redogörelse härför, som lämnas i prof. Gadelius’ »Det mänskliga
själslivet».)

Könskörtlarnas verkan åstadkommes genom att från dem till blodet avsöndras
ett ämne, ett så kallat hormon, som är olika för de olika könen, och
genom inverkan på nervsystemet utövar sitt inflytande på driftlivet och
kroppsutvecklingen.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

Dessa hormon avsöndras från särskilda celler, de så kallade pubertetscellerna,
vilka i grupper ligga inbäddade — i testiklarna mellan sädeskanalerna
och kallas Leydigska celler — i äggstockarna mellan äggblåsorna och
kallas theca-luteinceller. De bägge slagen celler äro av olika utseende. I
testiklarna bildas dessutom sädeskropparna, vilka genom körtlarnas utförsgångar
avsöndras utåt, och i äggstockarna finnas äggblåsorna där äggen bildas.
Då ett ägg avstötts, omvandlas äggblåsan till en s. k. gul kropp, vilken
har en annan inresekretorisk uppgift, nämligen att förbereda och vidmakthålla
havandeskap. Örn således könskörtlarnas verksamhet såväl tjänar driftlivet
som fortplantningen, så utövas denna verksamhet av skilda delar i körtlarna,
vilka var för sig kunna genom sjukdom eller på annat sätt sättas ur
funktion. Detta förklarar att könsdriften kan vara upphävd men fortplantningsförmågan
bibehållen och tvärt om.

Förklaringen till homosexualitet är den, att hos den homosexuelle pubertetscellerna
äro av samma slag, eller i varje fall avsöndra samma hormon, som
vanligen endast finnes hos det motsatta könet.

Hur kan då detta vara möjligt? Jo det förklaras genom könsorganens bisexuella
anlag. Varje man kan förvissa sig örn, att hos alla människor anläggas
såväl manliga som kvinnliga organ, enbart genom att betrakta sina egna.
i och för sig meningslösa bröstvårtor. Alla könsorganens delar anläggas hos
båda könen, ehuru vissa delar komma till full utveckling hos männen, andra
hos kvinnorna. Så motsvarar kittlaren hos kvinnan manslemmen, de stora
blygdläpparna hos kvinnan och pungen hos mannen hava uppstått ur
samma anlag, en utbuktning av urinröret hos mannen utgör ett outvecklat
och återbildat livmoderanlag o. s. .v. I enstaka fall kunna både manliga och
kvinnliga könsorgan nå full utveckling hos samma individ. Sådana människor
kallas hermafroditer.

Även de bägge könens olika könskörtlar utvecklas ur samma anlag, vilket
hos fostret är beläget vid bakre bukväggen intill ryggraden. De färdigbildade
könskörtlarna förskjutas sedan nedåt, varvid äggstockarna komma att stanna
inom bukhålan, under det att testiklarna förskjutas genom ljumskkanalen ned
i pungen. Tack vare vetskapen örn denna könsklörtlarnas utveckling ur ett
gemensamt anlag, är det ingen svårighet att förstå, att testiklar kunna innehålla
kvinnliga pubertetsceller och äggstockar manliga.

Att homosexualitet beror på könskörtlarnas verksamhet har bevisats vara
riktigt genom operativa ingrepp på människor. Robert Lichtenstein redogör
för ett sådant, av Steinach opererat fall, 1916 opererades i Wien cn typiskt
homosexuell man. Båda testiklarna måste avlägsnas därför att de voro angripna
av tuberkulos. Samtidigt överfördes till honom en testikel från en
typiskt heterosexuell man. Redan 12 dagar efter operationen märktes de första
tecknen på normal könsdrift, alla homosexuella böjelser försvunno, och
mannen förblev heterosexuell. Då denna uppgift lämnades, hade han observerats
i sju år efter operationen. Suggestiv inverkan är utesluten. Mannens
kropp företedde nämligen före operationen tydlig kvinnlighet, vilken
försvann efter operationen och efterträddes av manliga sekundära könskaraktärer.

Flera sådana operationer hava utförts med samma resultat. Vad som i det
relaterade fallet är särskilt anmärkningsvärt är emellertid följande. Vid mikroskopisk
undersökning av den homosexuelles testikel, visade det sig att pubertetscellerna
i denna icke liknade de Leydigska cellerna i en normal testikel
utan theca-luteincellerna i en äggstock.

I det relaterade fallet voro den homosexuelles båda testiklar avlägsnade.
Kvarlämnas cn eller båda blir effekten ej så frappant. Den homosexuelles
manlighet ökar, men den eller de kvarlämnade testiklarna äro alltjämt verk -

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

samma. För full effekt fordras total kastration och därmed även förstörande
av fortplantningsförmågan.

Könskörtlarna äro emellertid ej de enda inresekretoriska körtlar, som utöva
inflytande på kroppens utveckling. Ej heller är det säkert att det från
könskörtlarna avsöndrade hormonet är ett enda hormon. Det skulle kunna
vara sammansatt av flera hormon med var sin speciella verkan. Detta skulle
kunna förklara det egendomliga förhållandet, att homosexualitet ibland är
förenad med kroppsliga konträra könskaraktärer och ibland ej.

.Bisexualitet förklaras genom att samma könskörtel kan innehålla såväl
manliga som kvinnliga pubertetsceller. Steinach har lyckats att på djur experimentellt
framkalla bisexualitet. Örn ett djur kastreras och därefter på detta
bredvid varandra inplanteras delar av såväl äggstock som testikel, kan det
lyckas att få båda körtelsubstanserna att läka in. En tvekönad könskörtel
utvecklas, i vilken^ stråk av Leydigska celler fläta sig samman med thecaluteinceller.
Ett så behandlat djur förhåller sig tidvis som en hane, tidvis
som en hona.

Vi veta alltså, att homosexualitet i de flesta fall beror på en medfödd anomali
i könskörtlarnas inresekretoriska verksamhet. Gäller emellertid detta
för alla fall?

En del psykiatriker kunna ej släppa den tanken, att homosexualitet kan
vara förvärvad, d. v. s. uppsta genom förförelse eller annan psykisk påverkan.
Så säger professor Wigert i »Psykiska sjukdomstillstånd»: »Det är en
ännu icke avgjord vetenskaplig stridsfråga, huruvida den verkliga homosexualiteten
alltid är medfödd, huruvida den icke också kan vara förvärvad genom
förförelse, särskilt i ungdomsåren, varvid åtminstone hos mindre sunt anlagda
individer den sexuella fantasien och hela känslolivet skulle kunna ledas
in på ett villospår. Mycket tyder på, att så faktiskt är förhållandet, åtminstone
när det gäller övergångsfallen, som i sin erotiska inriktning mot det
ena eller andra könet äro vacklande.»

Professor Gadelius säger i »Det mänskliga själslivet»: »Homosexualitet måste
under alla förhållanden uppfattas som en medfödd rubbning (kurs. av
mig), en perversion av anlagen även örn den s. k. förvärvade formen därav i
sm utveckling främjas av masturbatoriska debaucher eller, hos kvinnan, av
osunda äktenskapliga förhållanden m. m.»

Att en del fall av homosexualitet anses vara förvärvade, beror ofta på en
felaktig diagnos eller felbedömning av en förförelses betydelse. En person kan
förföras till deltagande i homosexuella könsakter, men därmed har han icke
blivit homosexuell, ej ens om han under aktens utförande känner tillfredsställelse.
Härvid förväxlas homosexualitet med pseudohomosexualitet.

Vidare är det ej ovanligt, att en från födelsen homosexuell person själv tror
och även kominer andra att tro, att hans homosexualitet beror på förförelse
vid ett visst tillfälle, ehuru tecken på homosexualitet redan tidigare funnits
och senare skulle kommit till tydlig utveckling, även örn den så kallade förförelsen
ej inträffat.

Tvärtom tala erfarenheterna från den manliga prostitutionen emot, att en
omriktning av könsdriften skulle kunna åstadkommas genom förförelse. De
heterosexuella prostituerade förbli heterosexuella även örn de ända från ungdomen
ideligen varit samman med homosexuella.

Det har framhållits, att homosexualiteten skulle ha ökat i Berlin de senare
åren, och att detta skulle bero på Magnus Hirschfelds »propaganda» för homosexualitet.
Säkert har homosexualiteten ej ökat, men pseudohomosexualiteten
kan ha ökat, och homosexualiteten kan ha blivit mera framträdande och iögonfallande
till följd av att toleransen för densamma ökat.

Så mycket kan anses säkert, att har sexualdriften hos en könsmogen person

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

väl fått sin heterosexuella inriktning, kan den omöjligt ändras till att hilva
homosexuell. Att däremot personer i pubertetsåldern genom förförelse eller
annan psykisk påverkan i undantagsfall skulle kunna bliva homosexuella, kan
ej uteslutas, men är ej heller bevisat.

Vidare är det ju möjligt, att en bisexuells könsdrift genom förförelse eller
andra tillfälligheter skulle kunna mera varaktigt inriktas på det egna könet.
Härvid spelar det dock säkert betydligt större roll, örn den person, med vilken
den bisexuelle kommer att först sympatisera, råkar vara man eller kvinna.

Psykoanalytikerna med Freud i spetsen hava kommit med helt nya förklaringar
till homosexualitetens orsak. De anse den som så mycket annat bero på
under tidigaste barndomen uppkomna psykiska komplex med förträngningar
och förskjutningar av primitiva önskningar, som ej blivit tillfredsställda. Härvid
tycks nästan allt kunna bliva orsak till homosexualitet. Än är det det berömda
Oedipuskomplexet, än är det mindervärdighetskomplex eller maktbegär,
än är det fixation till modern eller till fadern, till en syster eller en bror, allt
huller örn buller. Vilket torde kunna förstas, da t. ex. avsky anses vara detsamma
som åtrå. _ . s , ,

Som exempel på en psykoanalytisk uppfattning kan antöras Wilhelm stekel,
sådan han anger den i sitt verk »Onanie und Homosexualität». Könskörtlarnas
betydelse för driftlivet förnekas fullständigt. Resultaten av Steinachs testikeloperationer
avfärdas på ett par rader med »suggestion».. Medfödd homosexualitet
finns ej, men ej heller heterosexualitet. Alla människor äro fran födelsen
bisexuella. De heterosexuella förtränga sedan sin homosexualitet, de homosexuella
sin heterosexualitet. Att i vissa fall det är heterosexualiteten som förträngs,
kan hero på en väldig massa orsaker, varvid en orsak kan ha precis
samma verkan som dess kontradiktonska motsats. Alla dessa orsaker kan man
få lära känna, örn man orkar plöja igenom 525 tättryckta sidor. Bland annat
får man veta, att Don-Juantyperna, som jaga från kvinna till kvinna, egentligen
äro homosexuella o. s. v. ....

Det är märkligt, hur psykoanalytikerna släppt alla gammalmodiga kriterier
på vetenskap. För dem behövs ingen statistisk sammanställning av lyckade
och misslyckade behandlingsresultat. Allt anses bevisat med ett godtyckligt
tolkat exempel. Ej heller fordras någon objektivt fastställd diagnos. Man
ställer helt frankt upp ett påstående, och så bevisar man det med godtyckliga
drömtolkningar o. dyl. Med psykoanalys kan allt bevisas — och intet.

Naturligtvis ha psykoanalytikerna uträttat mycket gott, bl. a. genom att
framhålla könskörtlarnas oerhörda betydelse för mänskligt psyke. Det är bara
så svårt att veta, när man skall ta dem på allvar.

Förekomsten av homosexualitet och bisexualitet.

Homosexualitet är mycket vanligare än vad människor i allmänhet tänka
sig. Det är emellertid svårt att exakt avgöra, hur vanlig den är.

Åren 1903 och 1904 utförde Magnus Hirschfeld en systematisk statistisk undersökning
i detta avseende. Han ställde en rundfråga till 3,000 studerande
vid Tekniska högskolan i Charlottenburg och till 5,721 järnarbetare, tillhörande
en fackförening i Berlin. Två år tidigare hade doktor v. Römer gjort en
mindre undersökning bland studenter i Amsterdam, omfattande 595 personer.
1,756 studenter i Charlottenburg, 1,912 arbetare och 308 studenter i Amsterdam
besvarade rundfrågningarna. Följande procentsiffror erhöllos.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

Heterosexuella..............

Homosexuella..............

Bisexuella................

(av dessa övervägande homosexuella . .

Studenter i Studenter i
Amsterdam Charlottenburg

94.1 % 94.0 %

1.9 % 1.5 %

3.9 % 4.5 %

0.8 % 0.9 %

Arbetare i
Berlin

95.7 %
1.1 %
3.2 %
0.6 %)

Av dessa siffror drager Hirschfeld den slutsatsen, att de homosexuella utgöra
ungefär 2 %, vilket stämmer med de resultat han kommit till genom s. k. stickPro.
vf. V1C* Tilta homosexuella personer fått angiva, hur många homosexuella
de känna till inom en viss, för dem väl känd persongrupp. Hen angivna procentsiffran
behöver sannolikt ej reduceras. Räknar man emellertid med 1 %
homosexuella och 4 % bisexuella, bör man vara på den säkra sidan.

Antalet män över 15 års ålder var i Sverige år 1927 2,164,000. Tillämpas
ovanstaende procentsiffror, skulle i Sverige antalet homosexuella män över
15 ar vara ungefär 20,000 och antalet bisexuella män över 15 år ungefär
80,000.

. Hunna då siffror från utlandet tillämpas på Sverige? Ja utan tvekan. HärV-v?
3få*man» liksom i övrigt beträffande förekomsten av homosexualitet, lita
tl]1 de homosexuellas egna och andra initierades erfarenheter och omdöme.

Rör övrigt har det visat sig, att homosexualitet är ungefär lika vanlig över
hela världen, i alla länder och bland alla folk.

Det har ansetts att homosexualitet skulle vara ett degenerationstecken utmärkande
högt utvecklad kultur, ja, den har t. o. m. beskyllts orsaka äldre
kulturers undergång. Upptäcktsresande berätta emellertid i sina beskrivningar
av påträffandet och underkuvandet av primitiva folk, att homosexualitet förekom
bland vildarna, innan de kommit i beröring med den vita rasen. Ja, homosexualitetens
yttringar vörö bland dessa i regel ännu mera iögonfallande, eftersom
vildarna saknade kulturen.åtföljande hämningar och betraktade yttringarna
av homosexualitet lika naturligt som annan sexualitet.

Det är också föga troligt, att homosexualitetens förekomst skulle växla med
olika tidsskeden och olika kulturepoker. Att homosexualiteten för oss nutidsmänniskor
förefaller hava varit sa allmänt utbredd inom den gamla grekiska
och romerska kulturvärlden, beror säkert på att greker och romare ej ansågo
homosexualitet och andra yttringar av könsdriften vara något märkvärdigt, att
den med kristendomen införda etiken var dem främmande, och att därför till
följd av den större toleransen och förståelsen de homosexuella mera öppet kunde
visa sina känslor och ej^som hos oss voro förvisade till det fördolda.

Nej, homosexualiteten måste anses som en för hela mänskligheten giltig konstant,
som en i naturens ordning ingående nödvändighet.

Erfarenheten har även visat att homosexualiteten i stort sett förekommer
lika mycket bland alla samhällsklasser och yrken, även örn de homosexuellas
yrkesval enligt deras speciella läggning orsakar en något ojämn fördelning
Att homosexualitet är något vanligare bland tankearbetare än bland kroppsarbetare
bekräftas av Hirschfelds undersökning. Men den är långt ifrån någon
speciell överklassföreteelse, lika litet som något pariasmärke.

Vidare är homosexualitet ungefär lika vanlig bland kvinnor som bland
män. Men den gör sig mindre märkbar bland kvinnorna. Vem fäster sig
något vidare vid, att ett par flickor smeka varandra, gå i armkrok, dansa
med varandra, dela bädd etc., men skulle ett par män göra det, väcker det
uppseende.

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

De homosexuellas levnadsförhållanden.

Om de homosexuella väl i sitt arbete oell umgänge i regel äro som andra
människor, så gestaltar sig dock deras liv i många avseenden på ett särskilt
sätt. De kunna ej som de heterosexuella öppet visa sina erotiska känslor och
fritt bland andra umgås med dem de älska. De kunna ej som andra anförtro
sig åt någon vän eller anhörig rörande sina hjärteangelägenheter. De
äro tvungna att i viss mån spela teater i hela sitt liv, och då de komma samman
med andra homosexuella, känns det därför som en stor lättnad och befrielse,
att för en stund få vara sig själv. De homosexuella ha vanligen ett
dubbelt umgänge, dels vanliga människors umgänge, dels den krets av homosexuella,
som de kommit att tillhöra.

De homosexuella bilda nämligen, åtminstone i de större städerna, kotterier,
vilka träffas än hos den ene, än hos den andre av kotteriets medlemmar. Sådana
kotterier finnas inom alla samhällsskikt, lika väl bland hov- och diplomatkretsar
som bland fabriksarbetare. Gränserna mellan olika samhällsgrupper
bibehållas i stort sett, men ej så strängt, som vanligen annars är fallet.
Vid dessa bjudningar, till vilka det ej är sällsynt att herrarna ha med sig
handarbete, är samtalstonen ganska fri, men något oanständigt uppträdande
förekommer sällan. Herrarna tala med förkärlek örn varandra i femininum och
de flesta ha kvinnliga binamn. Högst sällan förekommer det att någon är
klädd som kvinna. Det händer dock ehuru mycket sällan, att baler arrangeras,
och då uppträda de feminina i damtoalett under det att de maskulina
fungera som dessas kavaljerer.

I utländska städer finnas restauranter, kaféer o. dyl. vilka frekventeras
uteslutande av homosexuella. Någon motsvarighet därtill finnes ej i Sverige.

Ofta äro de homosexuella sammanparade två och två, bo då tillsammans
och betrakta sig själva som gifta, även örn de icke som Oscar Wilde begå
den dumheten, att begära kyrkans välsignelse. I ett sådant förhållande kan
rymmas lika mycket hängiven och uppoffrande livslång kärlek som någonsin
i ett äktenskap, men det kan också liksom det senare präglas av kiv och
svartsjuka.

Vad som hittills sagts örn de homosexuellas levnadsförhållanden gäller huvudsakligen
de homosexuella, som erotiskt känna sig dragna till andra homosexuella.
För den andra gruppen, de som söka sin motpart bland de heterosexuella,
gestaltar sig livet betydligt olika. Visserligen känna de i regel
andra homosexuella och kunna deltaga i deras samkväm, men de hålla sig
mera för sig själva. Något intresse att inleda nya bekantskaper med homosexuella
ha de egentligen ej. Däremot söka de efter heterosexuella män av
den typ, som fångar deras intresse. För personer i deras egen umgängeskrets
våga de i regel ej visa några känslor, ty de kunna ju aldrig räkna med att
deras känslor äro besvarade, och ett närmande skulle säkert upptas mycket
illa och bemötas med förakt. De bliva därför med nödvändighet hänvisade
till sådana män, som för någon materiell vinnings skull vilja inlåta sig på
ett sexuellt förhållande, och bland dessa finna de oftast just den manliga typ
de söka rikligt representerad. Även en på det sättet uppkommen bekantskap
kan leda till ett långvarigt vänskapsförhållande, men i regel märker
den homosexuelle snart, att de ekonomiska förmånerna äro do viktigaste för
motparten, och förhållandet upphör, såvida det icke övergår i utpressningsstadiet.

Det torde nu vara tydligt, vilken stor betydelse det har, till vilken av ovan
isärhållna grupper en homosexuell hör. Tillhör lian den första gruppen, de
homosexuella som hålla sig till varandra, är han i sitt sexualliv nästan jämställd
med de heterosexuella, han är ej hänvisad till den manliga prostitutio -

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

nen och är i regel förskonad från utpressning, tillhör han den andra gruppen
är han en sorgligt ensam man, i sitt sexualliv tvungen att vända sig till yrkesmässigt
eller tillfälligt prostituerade och riskerar i synnerlig hög grad bliva
utsatt för utpressning, rån och andra våldsdåd.

Jag framhåller emellertid ännu en gång, att gränsen mellan de bägge grupperna
är flytande.

Den manliga prostitutionen och pseudohomosexualitet i övrigt.

Då det för ej så länge sedan i en Stockholmstidning uppgavs, att antalet
homosexuella prostituerade i Stockholm beräknas till många hundra, är denna
uppgift sannolikt ej överdriven vad numerären beträffar, men felaktig i så
måtto, att de prostituerade männen endast i undantagsfall äro homosexuella.
De allra flesta manliga prostituerade äro heterosexuella, fastän de mot betalning
tillmötesgå de homosexuellas önskningar.

De prostituerades antal ökar med ökande arbetslöshet.

Man måste skilja mellan tillfällig och yrkesmässig prostitution.

De yrkesmässigt prostituerade äro i regel asociala, farliga typer, som icke
ta några hänsyn, då det gäller att utnyttja sina »offer». De arbeta ofta
två eller flera tillsammans. Deras uppträdande på gatorna är ofta iögonfallande
och störande, de exponera sig ogenerat i bekvämlighetsinrättningar
och antasta personer, vilka de tro vara homosexuella.

En övergång till de tillfälligt prostituerade utgöra de, som visserligen hava
ett annat yrke, men driva prostitution som bisyssla.

Av de tillfälligt prostituerade äro en stor del arbetslösa, som av nöden
tvingas till prostitution, men upphöra därmed, då de åter få arbete. Men
även ett stort antal anställda med låga löner höra hit, framför allt militärt
manskap. De som tillhöra denna grupp taga i regel ej själva initiativet till
ett närmande, men ställa sig ej avvisande, då ett erbjudande göres dem. Det
ekonomiska vederlaget varierar i karaktär mellan överenskommen betalning
och gåva, ja det kan inskränka sig till bjudande på mat eller dryck, och då
är det ju egentligen ej längre fråga örn prostitution. Det är bekantskaper av
detta slag som kunna leda till långvariga vänskapsförhållanden, oftast medföra
de inga obehag, men kunna också resultera i utpressning, rån, ja kanske
dråp.

Yrkesmässig prostitution finnes i Sverige endast i de största städerna. Men
även i de mindre, örn ock ej i de minsta, erbjuder det inga större svårigheter
att träffa personer, som mot ersättning vilja tillmötesgå de homosexuellas
önskningar.

Förvärvsbegäret är den orsak, som i vanlighet överträffar alla andra orsaker
till, att heterosexuella personer utöva könsumgänge med homosexuella.
Men även andra motiv kunna ibland förekomma. Rädsla och viljesvaghet inför
ett förförelseförsök hör nog till sällsyntheterna, men rädsla för venerisk
infektion och för eventuellt faderskap kan spela in. Till och med önskan att
under tvungen avskildhet från en fästmö vara trogen, kan utgöra motivet.
Många män anse det nämligen vara mindre nedsättande för deras självaktning
att vara tillsammans med en homosexuell än att masturbera själva.

De heterosexuella män, som av förvärvsbegär eller annan anledning deltaga
i sexuella handlingar tillsammans med homosexuella, bliva i regel sexuellt
uppeggade av de manipulationer, som av den homosexuelle utföras med
deras könsdelar, de få erektion och nå orgasm. Men några erotiska känslor
för den man de äro tillsammans med hava de ej, och visa ej heller sådana
känslor genom kyssar eller smekningar. Vanligen sysslar deras fantasi under
akten med någon åtrådd kvinna. Att de av den utförda handlingen

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

skulle taga någon kroppslig skada är uteslutet. Ej heller förlora de till följd
av denna sin lust till kvinnor. Många gånger använda de just de pengar
de mottagit av den homosexuelle till traktering av sina flickbekanta.

De former av pseudohomosexualitet, örn vilka hittills talats, hava utgjort
sådana fall, där den heterosexuelle varit samman med en homosexuell. Att
två vuxna män, som bägge äro heterosexuella, med varandra utföra sexuella
handlingar, är under normala förhållanden en så stor sällsynthet, att man
knappast behöver räkna därmed. Däremot är det vanligt i fångläger, skyttegravar,
gemensamhetsfängelser o. dyl.

Hit hör även den gemensamma masturbationen, som är mycket vanlig bland
skolpojkar, men även kan förekomma inom kaserner. Det är denna företeelse
bland skolpojkar, som i många fall ansetts lägga grunden till en verklig, för
livet bestående homosexualitet. Detta är emellertid felaktigt. Dels är det ej
den ene pojkens kropp som väcker den andres lust, ej heller åtföljes handlingen
av några ömhetsbetygelser, dels vet man, att av alla de pojkar, som
under skoltiden varit med om sådana handlingar, de allra flesta under uppväxtåren
bliva heterosexuella, varför det måste finnas en djupare orsak till
att någon av dem blir homosexuell.

Utpressning, rån, dråp etc.

Till följd av homosexuella handlingars straffbarhet, men ännu mera till
följd av allmänhetens avsky för homosexualitet, äro de homosexuella mer än
andra människor utsatta för utpressning och misshandel. Det innebär för
de flesta homosexuella lika stora obehag, att t. ex. anhöriga, arbetschefer eller
arbetskamrater få kännedom om deras homosexualitet, som vad ett fängelsestraff
i och för sig skulle medföra. Detta veta utpressarna. Skall därför
de homosexuella kunna befrias från det hot, som ständigt vilar över dem,
måste ej enbart straffbestämmelsen för homosexualitet upphävas utan även
straff för utpressning tillämpas, ja helst borde även allmänheten ändra sin
skeva uppfattning och fördomsfulla förkastelsedom över de homosexuella. Så
som det nu är, är den homosexuelle praktiskt taget rättslös.

Utpressning kan vara av tillfällig eller långvarig art. I det första fallet
åtföljer den en tillfällig bekantskap, och utpressaren känner ej offrets namn
eller adress. En överenskommelse har träffats örn någon sexuell handling,
till vilken utpressaren beredvilligt erbjudit sig. Båda uppsöka av denna anledning
någon avlägsen plats eller den enes bostad. Väl ditkommen, rånar utpressaren
den homosexuelle. Han kan bliva nästan ihjälslagen, utan att
våga vända sig till polisen. Det är i regel endast örn han anträffas död, som
polisen får kännedom örn saken. Ofta framkommer ej heller då orsakssammanhanget,
men om detta blir känt, räknas den dödes homosexualitet som förmildrande
omständighet för dråparen. Han har, kantänka, blivit utsatt för
otillbörligt närmande och förförelse.

Så var förhållandet, då hästgardisten Ring slog ihjäl pianisten Karl Forsberg
förra året. Det torde emellertid icke finnas någon hästgardist i Stockholm,
som icke vet vad det betyder, att en främmande herre bjuder en gardist
med sig hem en kväll, och ingen kan väl inbilla sig, att en kraftig gardist ej
skulle kunna freda sig utan att ta till sådana våldsåtgärder. Med största
sannolikhet har det förhållit sig så, att Forsberg ej velat eller kunnat lämna
så mycket pengar, som gardisten fordrade, och att detta orsakade det dödande
slaget.

Även omständigheterna vid morden vid Sågaregatan och i Värmbol tala
för att de begåtts av en utpressare mot bakgrunden av homosexualitet. Möjligen
gäller detta ännu flera mord under den sista tiden i Sverige.

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

Ibland äro två eller flera personer i maskopi om en tillfällig utpressning.
Därvid tillgår ej sällan så, att en av dem, vanligen den yngste, bjuder ut sig
t. ex. i en bekvämlighetsinrättning, medan ett pär andra stå på lur ett stycke
ifrån. Örn någon nappar på kroken, tar lockbetet denne med sig till ett med
de andra överenskommet, avlägset ställe. Då dessa kunna beräkna att finna
den homosexuelle i någon komprometterande situation, dyka de fram, och
ställa honom till svars för att han »förför den oskyldige ynglingen». Den
homosexuelle har i ett sådant fall inget annat att göra, än att punga ut med
alla sina kontanter, kanske måste han också lämna ifrån sig klockan och
andra värdesaker, som han har på sig, och får tacka örn han kommer helskinnad
undan.

Även om en tillfällig utpressning kan vara i hög grad obehaglig, överträffas
den dock av den långvariga utpressningen, som för den homosexuelle kan
medföra årslånga, ja, livslånga lidanden, ekonomiskt utarma honom och genom
den psykiska påfrestningen driva honom till förtvivlan. Under hot att
bekantgöra den homosexuelles böjelser eller vissa sexuella handlingar för den
homosexuelles anhöriga, hans förmän eller arbetskamrater avfordrar utpressaren
en penningsumma, som vid första tillfället kan vara överkomlig. Lämnas
den begärda summan, dröjer det emellertid ej länge, förr än ett nytt krav
kommer, och så fortgår det med i regel för var gång ökat belopp. Också en
daglig beskattning med mindre belopp kan förekomma. En läroverkslärare
möttes t. ex. varje dag utanför sin bostad av en utpressare, som följde honom
till skolan och hotade att gå in i lärarkollegiet och omtala hans homosexualitet,
örn han icke lämnade 10 kr. varje gång. Ju mera framskjuten ställning
och ju bättre ekonomi en person har, desto större är faran för utpressning av
detta slag. Den ursprunglige utpressaren kan omtala sina lyckade kap för
andra^ personer, vilka också finna det lämpligt att utnyttja den homosexuelle,
och så kan denne bliva omgiven av en liga av utpressare, vilka alla fordra
sin tribut.

De utpressningsaffärer, som komma till allmänhetens kännedom, äro endast
en bråkdel av alla. Vanligen tar den homosexuelle sin hemlighet med sig i
graven. Det blev förra året bekant, (D. N. 13/9 1931) att en dansk metallarbetare
avpressat en homosexuell läkare i Lund sammanlagt 42,000 kr., därigenom,
att han försökte fortsätta utpressningen gentemot stärbhuset. I annat
fall skulle säkert ingen fått veta något om denna utpressningsaffär, lika
litet som någon skulle fått veta orsaken till övervåldet mot pianisten Forsberg,
såvida han ej avlidit av slaget.

Det kan förefalla egendomligt, att homosexuella överhuvud taget våga ge
sig i lag med okända personer, då de känna till vilka risker de löpa, men att
så sker visar, vilken obetvinglig styrka den homosexuella driften oftast har.
För de homosexuella, som söka sin motpart bland de heterosexuella, finns
ju ej heller något annat val. Ett avvisat närmande till en bekant skulle
medföra ännu större obehag. Oftast förlöper också en tillfällig samvaro utan
otrevliga följder. Den homosexuelle lär sig iakttaga viss försiktighet och kan
av en persons uppträdande och tal i viss mån bedöma, om han är farlig. De
oerfarna löpa den största risken, men ibland kan även den mest erfarne och
försiktige råka illa ut. Någon gång kan begäret vara så starkt, att varje
tanke på fara undanträngs, t. ex. då en lantbo, som i hemorten icke har några
möjligheter, gör ett kortvarigt besök i en storstad, icke har tid att välja, och
nödvändigt vill utnyttja tillfället för en sexuell utlösning.

De homosexuella borde emellertid ej så lätt ge efter för en utpressares hot.
I de flesta fall skulle hotet ej verkställas, även örn utpressaren avvisades.
Hans enda intresse är att få pengarna. Ett avvisande av utpressaren kan dock

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

medföra att hotet verkställes. Följderna kunna för den homosexuelle vara
tillintetgörande: förlust av anställning, anhörigas kärlek, socialt anseende,
vänskapskrets, friheten — ja, livet.

Till polisen kan den homosexuelle ej vända sig för att få hjälp. Han är i
detta avseende rättslös.

Homosexualitetens omändring till heterosexualitet.

Lika väl som det är omöjligt, att en person, vars könsdrift blivit inriktad
på det motsatta könet, kan bliva homosexuell, är det omöjligt för en homosexuell
att av egen kraft eller genom andras påverkan ändra inriktningen av
sin könsdrift.

Psykoanalytikerna påstå sig visserligen genom psykoanalys kunna omändra
homosexualitet till heterosexualitet. Någon sammanställning av lyckade
och misslyckade fall vid psykoanalytisk behandling har dock mig veterligen
icke publicerats, och då redogörelse lämnas för enstaka fall av lyckad
behandling är vanligen ej diagnosen säkrad, ej heller har den behandlade observerats
tillräckligt lång tid för att slutresultatet skall kunna bedömas.

Däremot kan homosexualitet omändras till heterosexualitet på operativ väg,
genom att den homosexuelles egna könskörtlar borttagas och till honom överföres
könskörtelvävnad från en heterosexuell person av samma kön. Inför
ett sådant ingrepp måste man emellertid ställa sig mycket betänksam. Skulle
transplantatet ej läka in, eller som också kan ske, efter någon tid förstöras
och uppsugas av kroppsvätskorna (resorberas), blir ju den behandlade berövad
all könsdrift och man har försatt honom i ett tillstånd, som är mera
beklagansvärt än det förra. Därtill är han ju berövad sin fortplantningsförmåga.

Kvarlämnas den ena eller bägge av den homosexuelles könskörtlar före
transplantationen, blir resultatet mycket tvivelaktigt.

Kunde sexualhormonerna framställas i ren form, skulle man möjligen kunna
framkalla och vidmakthålla heterosexuell könsdrift genom ofta upprepade
insprutningar av dessa hormoner på samma sätt som man behandlar sockersjuka
nied insulininsprutningar. Ännu är detta dock ej möjligt.

En del människor och även läkare tro, att örn en homosexuell man tvingade
sig till könsumgänge med kvinnor, han skulle kunna vänja sig därvid och
bliva kvitt sin homosexuella böjelse, ja man har för detta ändamål t. o. m.
tillrått äktenskap. Detta är emellertid ett fullkomligt misstag. Tvärtom kan
man säga, att den läkare, som av denna anledning råder en homosexuell man
att gifta sig, begår ett brott ej endast mot mannen utan även mot den kvinna,
denne gifter sig med.

Möjligheterna att omändra homosexualitet till heterosexualitet äro följaktligen
mycket små. Den operativa behandlingen kan av helt naturliga skäl ej
komma till allmän användning, och även om psykoanalytikerna skulle kunna
lyckas med sin behandlingsmetod, kan denna omständliga och långvariga
procedur knappast genomföras i sådan utsträckning, att den med tanke på de
homosexuellas stora antal kan få någon större betydelse.

Skulle det för övrigt vara önskvärt att homosexualitet helt försvunne? De
rent sexuella yttringarna av homosexualitet kunde mänskligheten säkert vara
utan, men hur ställer det sig med de psykiska? Sannolikt har homosexualiteten
icke saknat betydelse för kulturens utveckling, i det den dämpat verkningarna
av rent manliga och rent kvinnliga instinkter i riktning mot försonlighet
och humanitet. Ämnet är mycket intressant, men kan ej här utförligare behandlas.

Önska de homosexuella själva få sin könsdrift ändrad? En del önska det,

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

andra ej. De förra betrakta sin homosexualitet som en stor olycka och såge
intet hellre, än att de kunde bli som andra. Denna önskan är starkast i
yngre år. Ju äldre en människa blir, desto mera betänksam blir hon inför den
våldsamma omvälvning av hela hennes personlighet, som en omändring av
könsdriften skulle medföra. Det vore ju att börja ett nytt liv, ja, ett nytt liv
med ett gammalt bakom sig, på vilket den nya människan måste tänka med
vämjelse. Andra homosexuella plågas ej alls av sin homosexualitet och ha
ingen åstundan att få sin könsdrift omändrad. Många homosexuella män
skulle mycket hellre, örn så vore möjligt, på operativ väg låta förvandla sig
till kvinnor.

Homosexualitetens klassificering.

Homosexualitet har ansetts och anses än i dag av många som en naturvidrighet.
Det är denna ståndpunkt som ligger till grund för lagens uttryck
»som emot naturen är». Och då naturen är Guds skapelse, har homosexualitet
även ansetts som en förhävelse mot Gud, en gudssynd. De homosexuella
ha även ansetts vara förhäxade, besatta av djävulen. Och med
denna utgångspunkt ha homosexuella handlingar under långa tider straffats
med bålet. Så småningom, i det att det religiösa inflytandet på lagstiftningen
allt mera minskat, ha de homosexuella blivit vanliga brottslingar, ehuru
det gamla betraktelsesättet, som ovan nämnts, alltjämt lever kvar i lagtextens
formulering.

Med ökad upplysning och läkarvetenskapens utveckling har homosexualitet
blivit ansedd som sjukdom. De homosexuella ha tillerkänts rang, heder
och värdighet av sjuklingar och ha som sådana rönt en viss förståelse och
medlidande. Homosexualitet avhandlas i läroböckerna om sinnessjukdomar
och inrangeras i gruppen »sexuella perversiteter». Ofta jämställes den alltjämt
med andra former av perversitet. Den grundväsentliga skillnaden mellan
homosexualitet och andra perversiteter, och den förras jämställdhet med
heterosexualitet förbises ofta. Fetischism, sadism, masochism äro emellertid
sekundära avarter av könsdriften, som kunna förekomma såväl hos heterosexuella
som hos homosexuella.

Homosexualitet är emellertid ej någon sjukdom. Den kan knappast heller
betraktas som abnormitet i annat avseende, än att de homosexuella i förhållande
till de heterosexuella utgöra ett fåtal. Homosexualitet är en varietet.

Den stränga uppdelningen av människorna i två från varandra skarpt avgränsade
kön, är människopåhitt, och saknar motsvarighet i naturen. I naturen
finnas bär, liksom i de flesta fall, inga skarpa gränser, mellan man och
kvinna finnas övergångsformer, de homosexuella och de bisexuella. Men av
okunnighet om dessa former och av praktiska skäl, ha människorna allt efter
de yttre könsorganens beskaffenhet på ett felaktigt sätt indelat sig själva
i två grupper, män och kvinnor, och när så en del människors könsdrift ej
stämmer med den som är vanligast för den grupp de blivit tilldelade, kallas
den onaturlig.

Här kan på det enträgnaste hänvisas till den synnerligen läsvärda och
tankeväckande redogörelse för felaktig induktion, som Pontus Wikner lämnat
i föredraget »Kulturens offerväsen», ingående i hans »Vittra skrifter». De
homosexuella äro offer för en felaktig induktion.

Homosexulitetens naturlighet är det emellertid lika svårt för människorna
att medgiva som att inse felaktigheten i som axiom betraktade företeelser.
Det fanns en tid, då det var ett axiom, att solen kretsade kring jorden. Framläggande
av det rätta förhållandet väckte en storm av ovilja och religiös indignation.
Det har ansetts som ett axiom, att en man skall hava manlig köns -

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

drift och en kvinna kvinnlig. Att en del personer enligt naturens lagar hava
det motsatta könets könsdrift, är en tanke, som måste röna det allra största
motstånd, efter det strider mot något, som ansetts självklart. Och dock —
det ingår i naturens lagbundna ordning, att en viss, till storleken bestämd
del av människorna åro homosexuella, och denna lag gäller för alla världsdelar
och för alla raser. Den är lika orubblig som den naturlag, som bestämmer
relationen mellan männens och kvinnornas antal.

Den homosexuelle man, som dömdes för »otukt mot naturen», och inför
rätten yttrade: »Det var åtminstone inte mot min natur», hade rätt. Han
hade haft rätt, även örn han sagt: »Det var ej mot naturen.»

Här skall dock ej längre mera ordas om, huruvida homosexualitet är sjukdom,
abnormitet eller varietet. De homosexuella må gärna kallas abnorma
eller sjuklingar. Yad det nu gäller är att befria dem från tvånget att vara
brottslingar.

Avslutning.

Redogörelsen för homosexualitet och därmed förknippade förhållanden är
slut. Den har svällt ut till en mindre avhandling, trots ärlig strävan att begränsa
ämnet. Och dock finnes så mycket ytterligare, som skulle kunnat
framhållas. De homosexuellas värld är i viss mån en värld för sig, men
denna griper in i andra människors tillvaro på alla områden. Jämt och ständigt
möter man i det dagliga livet företeelser, som äro manifestationer av
den egenart, som homosexualiteten utgör, men endast den som är insatt i dessa
speciella förhållanden lägger märke till dem.

I uppsatsen har icke redogjorts för de homosexuellas straffrättsliga ställning
under olika tider och i olika länder, ej heller har framlagts något förslag örn
lagändring. Var och en som läst uppsatsen må själv bedöma, örn de homosexuella
böra behandlas som brottslingar eller ej. Avsikten med uppsatsen har
varit, att lämna en objektiv och vetenskapligt grundad framställning av homosexualiteten,
vilken skulle kunna tjäna som grund för en eventuell lagändring.

Här må dock till slut anföras, vad ett par svenska professorer i psykiatri
yttrat angående lämpligheten av homosexualitetens kriminalisering.

Redan den 26 jan. 1907 publicerade dåvarande överläkaren vid Uppsala
hospital, professor Frey Svensson i Dagens Nyheter en längre artikel i anledning
av att då en person dömts till 10 mån. straffarbete enligt 18 kap. 10 §
strafflagen. Ur denna artikel anföres följande: »Ingen människa straffas
för att hon bär klumpfot och för att hon måste bära sko af abnorm form. Homosexualiteten
bör lika litet vara straffbar, och lika litet det homosexuella
könsumgänget straffas under andra villkor än när det normala könsumgänget
gör det. Det bör naturligtvis betraktas såsom en privatsak hvad två fullvuxna
personer efter fri öfverenskommelse företa sig, såvida det icke ingriper stridande
i samhällsordningen eller har menliga följder för samhällets bestånd.
Däremot bör naturligtvis, örn tvång utöfvas, detta kunna straffas som våldtäkt;
straffbart bör ock vara homosexuellt umgänge mellan närmare anförvanter,
när det sker med personer i underlydande ställning, med afvita eller

med minderårig.--- — Vår strafflag uttrycker en annan mening---.

Emellertid äro alla sakkunniga jag känner — sakkunniga härvidlag äro läkarna,
icke juristerna -—• ense örn den åsikt jag här ofvan---— antydt.»

F. d. överläkaren å psykiatriska sjukhuset i Stockholm, professor Bror Gadelius
säger i sin bok »Det mänskliga själslivet»: »Då lagen i den offentliga anständighetens
intresse ännu lyfter sitt straffhot över den homosexuelles försyndelser,
representerar detta ett åskådningssätt, som på psykopatologiens nuvarande
ståndpunkt måste anses antikverat och ej låter sig försvara.»

Motioner i Andra kammaren, Nr 1.

Sammanfattning.

1) Homosexuella kallas de personer, vilkas könsdrift är inriktad på det egna
könet.

2) Bisexuella kallas de personer, vilkas könsdrift är inriktad samtidigt eller
omväxlande såväl på det egna könet som på det andra.

3) Det är könsdriftens inriktning som avgör, örn en människa är homosexuell
eller ej, och icke det förhållandet i och för sig, att hon övat könsumgänge
med annan person av samma kön.

4) Med pseudohomosexualitet avses det förhållandet, att en heterosexuell person
övar könsumgänge med annan person av samma kön.

5) Homosexualitet och vanligen även bisexualitet är förenad med psykiska
särtecken, vilka egentligen tillhöra det motsatta könet, och ofta även med
kroppsliga konträra könskaraktärer. Dessa särtecken framträda ofta redan
under barndomen.

6) Den homosexuelles könsdrift kan liksom den heterosexuelles vara såväl förandligad
som sinnlig. Den är minst lika pockande på att bliva tillfredsställd,
som den heterosexuelles. Könsumgänge utövas också minst lika
ofta av de homosexuella som av de heterosexuella, trots gällande lagbestämmelse.
Den form av könsumgänge, coitus in anum, som allmänheten
vanligen tillskriver de homosexuella, är minst vanlig.

7) Homosexualitet är medfödd. Den beror på en säregen verksamhet hos
könskörtlarna, vilket far sin förklaring genom könsorganens bisexuella
anlag. En heterosexuell person, som nått puberteten och väl fått sin könsdrift
inriktad på det.motsatta könet, kan ej genom förförelse eller annan
psykisk påverkan bliva homosexuell. Det anses möjligt, att en person
före och under puberteten genom förförelse skulle kunna bliva homosexuell,
men att så kan ske, är ej bevisat. Bisexualitet är även medfödd. Det är
dock möjligt, att en bisexuell person genom förförelse skulle kunna få sin
könsdrift mera varaktigt inriktad på det egna könet.

8) Minst 1 % av människorna äro homosexuella och minst 4 % bisexuella.
Homosexualitet och bisexualitet förekommer i stort sett lika mycket bland
män som bland kvinnor, inom alla yrken och samhällsklasser, i alla länder
och bland alla folk, under olika tidsskeden och kulturepoker. Det ingår
i naturens lagbundna ordning, att en viss, till storleken bestämd del av
människorna äro homosexuella.

9) Den homosexuelles levnadsförhållanden och straffrättsliga ställning påverkas
i viktiga avseenden^därav, huruvida han hör till den grupp homosexuella,
vilka sexuellt umgås med varandra, eller till den grupp, som söka sin
motpart bland de heterosexuella. I det senare fallet är han i sitt sexualliv
tvungen att vända sig till de yrkesmässigt eller tillfälligt prostituerade
männen, och han riskerar i högre grad än andra bliva utsatt för utpressning,
rån och andra våldsdåd.

10) De yrkesmässigt eller tillfälligt prostituerade männens antal i Stockholm
är mycket stort. Prostituerade finnas även i andra större städer i Sverige.
De prostituerade männen äro nästan undantagslöst heterosexuella. Förvärvsbegär
är den vanligaste orsaken till att heterosexuella män öva könsumgänge
med homosexuella, men även andra motiv kunna förekomma.
De former av pseudohomosexualitet, då två heterosexuella män öva könsumgänge
med varandra, äro under normala förhållanden en synnerligen
stor sällsynthet.

11) De homosexuella och bisexuella äro i synnerligen stor utsträckning och
mycket mer än vad människor i allmänhet föreställa sig utsatta för ut -

Motioner i Andra hammaren, Nr 1.

pressning, rån, dråp och mord. Till följd av nuvarande straffbestämmelse
äro de i detta avseende rättslösa.

12) De medicinskt sakkunniga anse, att homosexuellt könsumgänge ej bör vara
straffbart i andra fall, än då heterosexuellt könsumgänge är det.

Litteraturhänvisningar. ,

Magnus Hirschfeldt Die Homosexualität des Mannes und Weibes.

Bror Gadelius, Det mänskliga själslivet. Andra delen. Sid. 263—270.

Viktor Wigert, Psykiska sjukdomstillstånd. Första delen. Sid. 122—128. (Ingår i
Medicinskt folkbibliotek.)

F. Karsch-Haack, Das gleichgeschlechtliche Leben der Naturvölker.

Robert Lichtenstern, Die Uberpflanzung der männlichen Keimdriise.

Wilhelm Stekel, Onanie und Homosexualität.

INNEHÅLL.

Sid.

Inledning ..............................31

Begreppsbestämningar .........................31

Psykiska särdrag vid homosexualitet...................32

Kroppsliga särtecken vid homosexualitet.................33

Könsdriftens yttringar ........................33

De homosexuellas förhållande till det motsatta könet............35

Bisexualitet..............................36

Orsaken till homosexualitet och bisexualitet................36

Förekomsten av homosexualitet och bisexualitet..............39

De homosexuellas levnadsförhållanden....... 41

Den manliga prostitutionen och pseudohomosexualitet i övrigt........42

Utpressning, rån, dråp etc........... 43

Homosexualitetens omändring till heterosexualitet..............45

Homosexualitetens klassificering.....................46

Avslutning..............................47

Sammanfattning............................48

Litteraturhänvisningar.........................49

Bihang till riksdagens protokoll 1988.

4 sami.

Nr 1—8.