Motioner i Andra kammaren, Nr 188 (Motion 1917:188 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

*■

Nr 188.

Av herr Lindman m. fl., om skrivelse till Kung!. Maj:t angående
utredning i fråga om utveckling och ''uppehållande av en
på inhemska råämnen och naturtillgångar grundad, för,
landets behov tillräcklig tillverkning av konstgödselmedel.

I eu vid fjolårets riksdag i denna kammare framlämnad motion
(nr 103) betonades, med utgångspunkt från erfarenheter under världskriget,
att det vore av oerhörd vikt för ett land att inom egna gränser
kunna producera, vad som oundgängligen erfordras för de dagliga behoven,
i främsta rummet födoämnen, och föreslogs, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta
om skyndsam utredning angående de åtgärder från det allmännas sida,
som ytterligare borde vidtagas för jordbrukets främjande, med beaktande
isynnerhet av de synpunkter, som i motionen framhöllos och vilka berörde
en hel rad av åtgärder i olika riktningar. Motionen blev i vissa
delar bifallen, i andra åter avslagen under hänvisning till redan i gångvarande
eller planlagda åtgärder, som förmentes fylla rättmätiga krav
på statshjälp för det närvarande i vidkommande grenar av lanthushållningen.

Det är icke vår avsikt att här återkomma till de då avvisade förslagen,
vilka torde arbeta sig fram till ökat beaktande vart för sig och
i olika sammanhang. Vi vilja nu rikta riksdagens uppmärksamhet på
eu särskild, enligt vår mening för vår lanthushållning och vår folknäring
synnerligen viktig fråga, nämligen frågan om tryggandet av
jordbrukets förseende med tillräckliga mängder växtnäring. — Denna
fråga hänger så till vida samman med den ovanberörda motionen, som
avhjälpandet av de där påtalade bristerna i fråga om vården av den
naturliga gödseln tydligen är det första, som bör vidtagas för tryggande
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 sarnl. 84 höft. (Nr 188.) 1

Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

av växtnärings förrådet vid varje enskilt jordbruk. De nuvarande förhållandena-tala
synnerligen kraftigt för, att allt blir gjort som kan göras
för att ytterligare stegra jordbrukarnas intresse härvidlag. Just nu
måste kreatursgödselns rationella tillvaratagande och användning särskilt
uppmärksammas, med hänsyn till konstgödselmedlens höga pris
och svårigheten att överhuvudtaget anskaffa dylika.

Det är emellertid frågan om kort stgödselmedlen som vi här vilja avhandla.
Att denna fråga för närvarande är högst aktuell visas bäst av
de många framställningar, som från jordbrukare!^!! riktats till våra
myndigheter om vidtagande av åtgärder för tillhandahållande av konstgödselmedel
till skäliga priser. Vid frågans behandling bör man, synes
det oss, skilja på två väsentligt olika moment, nämligen 1) åtgärder för
fyllandet av de närmaste behoven, främst nästa jordbruksårs, men förövrigt
behoven så länge den nuvarande krisen varar, och 2) åtgärder
för lösande i stort av vårt lands framtida konstgödselmedel fråga. Det är det
första momentet, de ovanberörda framställningarna avse, och hava dessa
nu blivit föremål för framställning till riksdagen i en av Kungl. Maj:t
avgiven proposition. Här skall således till behandling upptagas huvudsakligen
det senare momentet, eller vad som från det allmännas sida
möjligen kan och bör göras för att trygga vårt lands framtida behov av
konstgödselmedel.

Att staten nu bör vidtaga kraftiga åtgärder för att till blivande
jordbrukssäsong nödiga kvantiteter konstgödselmedel tillföras marknaden
och där betinga skäliga priser, därom torde, praktiskt taget, full enighet
råda. Huruvida och i vad mån staten har anledning att medverka till
jordbrukets förseende med denna nödvändighetsvara även för framtiden,
kommer i det följande att i olika sammanhang avhandlas.

Om man vid början av 1916 års riksdag kunde åberopa den oerhörda
vikten för landet av att jordbruksproduktionen så långt möjligt motsvarar
landets behov, med hur mycket större eftertryck kan man icke i
år peka på detta faktum? Sedan några dagar har vårt neutrala land
måst pålägga sitt folk avsevärd konsumtionsinskränkning i fråga om den
främsta folknäringsartikeln, brödet, och stor knapphet råder redau även på
andra matvaruartikbir. Under senare år ha, som bekant, rätt mycket
ordats om att jordbruket borde inriktas mera på bröd sädesodling samt
att mjölk- och smörproduktionen borde inskränkas, enär vår smörexport
egentligen vore förlustbringande. Från jordbrnkarehåll har även medgivits
det riktiga uti att brödsädesproduktionen stegrades något, dock
ej på husdjursskötselns bekostnad, ty denna gren av lanthushållningen,
som under de senaste årtiondena med mödosamt och ihärdigt arbete

Motioner i Andra kammaren, AV 188.

bragts’ till avsevärd såväl kvantitativ som än mer kvalitativ utveckling,
borde icke, menar man, trängas tillbaka. I sin nådda omfattning bär den
mycket gott rum vid sidan om en ökad brödsädesproduktion. Rätt märkligt
är det ock att iakttaga, hurusom det endast behövts avstängning av
råvarutillförseln till margarinfabrikerna och försvårande av kraftfodertillförseln
för ladugårdarna, för att vi samtidigt med införande av brödransoneringen
skulle stå inför en kännbar såväl mjölk- som smörknapphet.
Detta synes oss tyda på, att utöver fordran på en och annan förskjutning
i livsmedelsproduktionen — och främst nu mot ökad brödsädesproduktion
— måste ställas kravet på stegring i jordbruksproduktionen
i allmänhet. Vårt jordbruk måste bringas därhän, att det kan frambringa
väsentligt större totalkvantitet livsmedelsprodukter.

Men om detta erkännes vara ett samhälleligt intresse, så måste
också statsmakterna göra vad på dem kan ankomma för ytterligare utveckling
av jordbruket och stegring av dess produktion.

Såsom väl är känt, ha också statsmakterna sedan långt tillbaka
på mångfaldigt sätt stött och befordrat särskilt jordbruksnäringen, och
att det allmännas verksamhet härvidlag icke varit förgäves, därom vittnar
den — man kan gott säga — storartade utveckling, vårt jordbruk haft att
uppvisa under senare tid, och varom några i förutberörda fjolårsmotion
anförda liksom andra statistikens siffror bära vittne. Särskilt om man
tager i betraktande, att industri- och stadssamhällena ständigt draga friska
armar från jordbruket, måste dettas utveckling sägas vara mycket aktningsvärd.
Men på intet område av nationell verksamhet få vi nöja oss
med vad vi redan uppnått, och allraminst på detta område. Ju mer vår
industri tillväxer, dess större krav rikta sig mot landets uråldriga modernäring
och dess angelägnare blir det för statsmakterna att på olika sätt
befrämja densamma. Härtill kommer, att i vårt nordliga, hårda klimat
och under vårt lands skiftande jordmånsförhållanden jordbruket bedrives
under väsentligt ogynnsammare omständigheter än i de flesta andra
jordbruksidkande länder, vilket ytterligare stegrar behovet av det allmännas
stöd.

Vid de ständigt ökade strävanden för jordbrukets förkovran, som
sålunda bli nödiga, har man att särskilja dem, som avse den kvantitativa
utvecklingen genom nyodlingar och verkligt nyskapande av självständiga
mindre jordbruk, och dem, som avse den sä att säga kvalitativa utvecklingen
eller stegringen i såväl brutto- som nettoavkastningen vid de
enskilda jordbruken genom bättre utnyttjande av de hjälpmedel, som
vetenskap och teknik efterhand ställa till lantmannens förfogande. I

4 Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

vårt land finnes, som bekant, ännu gott utrymme för båda dessa slag
av strävanden.

Bland de hjälpmedel, som under det senaste halvseklet kommit
till mera allmän användning vid jordbruket, torde konstgödselmedlen intaga
främsta platsen ifråga om förmåga att stegra åkerjordens avkastning.
Bättre, framförallt djupare brukning av jorden, förädling av kulturväxterna,
lämpligare växtföljder in. m. äro åtgärder, som var för sig
hava stor andel i det högre utbytet, men ingen torde kunna jäva, att
konstgödselmedlen, rätt använda, överträffa varje annan enskild åtgärd
för skördarnas förökning. Man kan utan överdrift säga, att utan konstgödselmedlen
skulle Europas folk stått på eu lägre levnadsstandard än
de nu stå, och dess övriga näringar skulle icke ha kunnat nå den utveckling
de ha att uppvisa.

Av stort intresse härvidlag äro några i Tyskland publicerade siffror
rörande förhållandena mellan konstgödselanvändning och skördestegring
i Tyskland och Frankrike.

Veteskörd per hektar i kilogram:

årsgenomsnitt

	1881—86	1911—13
Tyskland..	............................................. 1,280	2,230
Frankrike	............................................... 1,200	1,360
	Konstgödsel per hektar, kilogram:
	kali	salpeter
Tyskland	................................................. 12.5	8.10
Frankrike.	..................................................... 0.806	4.io

Sistnämnda siffror, som gälla de senaste åren före kriget, avse
växtnäringen i vederbörande gödselslag fördelad på landets hela odlade
jordareal. Under det att för 30 år sedan de båda ländernas veteskördar
voro relativt lika höga, har Tysklands veteskörd per hektar nu nära
fördubblats medan Frankrikes ökats med en knapp tiondel.

Ett av de länder, som förbruka relativt största mängderna konstgödselmedel,
är Belgien, vilket land på sina knappa 2 miljoner hektar
odlad jord år 1909 förbrukade cirka 5Va miljoner deciton konstgödselmedel,
eller i medeltal cirka 280 kilogram per hektar, och därtill stora
mängder jordförbättringsmedel såsom kalk och märgel m. fl. Men så
står också Belgien inom jordbruksstatistiken främst bland länderna, vad
avkastningen av flertalet grödor angår. Av intresse kan vara att nämna.

Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

att Belgien före kriget tävlade med det stora Frankrike om tredje platsen
såsom ckilesalpeterförbrukande land.

För vårt eget land må här anföras några siffror rörande tillverkning,
import och export samt förbrukning av konstgödselmedel för ett
par av de senaste åren:

	1913	1914
Tillverkning, kilogram ...............................	266,412,984	260,166,062
Värde, kronor ......................................... Import, kilogram............................................	14,583,597	14,346,460
138,443,071	150,742,781
Värde, kronor.................................................	13,400,030	15,843,406
Export, kilogram............................................	54,833,801	57,614,564
Värde, kronor..................................................	4,588,073 83,609,270	4,337,545
Importöverskott, kilogram ..............................	93,128,217
Värdeskillnad, kronor...................................	8,811,957	11,505,861
Förbrukning, kilogram ...............................	350,022,254	353.294,279
Värde därav kronor.......................................	23,395,554	25,852,321
Gör, fördelat på 3,703,958 hektar odlad jord, per hektar kilogram..................	94.5	95.4
Jämfört med Belgien använda vi	sålunda cirka	eu tredjedel så

mycket konstgödsel, och vårt land befinner sig dock långt ifrån bland
de länder, som använda minst. Att märka är även, att Belgiens höga
tal till dels torde bero på att man där använder en del inhemska lågprocentiga
fosfat.

Till komplettering av jämförelsen med Belgien kan förtjäna anföras
dess och våra skördesiffror per hektar för de tre växtslag, rörande vilka
siffror för en del främmande länder äro intagna i Statistisk årsbok,
nämligen spannmål, potatis och sockerbetor.

Skörd	per hektar:	1919	Sverige 1913	1914	Belgien 1913	1914
spannmål,	kilogram ...	... 1.618	1,724	1,336	2,432	2,425
potatis		.... 10,063	13,495	11,318	20.006	ö
sockerbetor		... 29,190	29,145	27,416	26.767	•?

I fråga om spannmål och potatis ligger sålunda Belgien betydligt
över, men i fråga om sockerbetor kunna vi gott taga upp tävlan, och
det ligger nära till hands att förklara detta därav, att vid sockerbetsodlingarna
använda även vi lämpliga mängder konstgödsel; för denna
gröda torde vi gödsla ungefär lika mycket som de belgiska jordbrukarna.

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

Utan att förbise eller förringa andra faktorers inverkan kan man
i de anförda exemplen säkerligen utläsa den stora betydelsen av eu
riklig och rätt användning av konstgödselmedlen vid jordbruket, vilken
betydelse ju också länge varit insedd. Med tillhjälp av konstgödselmedlen
kan lantmannen tillföra jorden lättlöslig växtnäring i den
proportion, som passar för de olika växterna; han har i dem ett synnerligen
kraftigt medel att påverka växtodling i önskvärd riktning, främst
till högre avkastning men därmed också till gynnsammare ekonomiskt
resultat.

Att växtodlingens ekonomi röner en gynnsam inverkan av konstgödselmedlen,
är ju lätt insett. Den högre skörd, som framkallas, är ju
ofta värd flera gånger så mycket som de använda gödselmedlen, medan
den kostnad för grödan, som härrör av jordegendomen och å densamma
nedlagda arbeten, husen, inventarierna, utsädet och brukningsarbetet,
är i stort sett oförändrad. Med de höga kostnader, som nu nedläggas
på dikningar, husbyggnader, anskaffande av maskiner och redskap m. m.,
följer såsom ett oavvisligt krav, att grödorna måste vara rikliga för att
ej bli för dyrbara. *

Då det ur folknäringssynpunkt är av största intresse att kunna
såväl föröka våra åkrars avkastning som framställa deras skördar till
lägsta möjliga produktionskostnad, så torde i det föregående vara nog
anfört för att ådagalägga, att vi i konstgödselmedelsfrågan ha en fråga
av verkligt stor betydelse för hela landet. Konstgödselmedlen äro att
betrakta såsom en oumbärlig råvara för vår förnämsta produktion, livsmedelsproduktionen,
och vilja vi se denna produktion tryggad och forkovrad,
så måste vi börja med att trygga dess tillgång på denna råvara.
År det ett nödvändigt säkerhetsvärn för landet, att dess egen livsmedelsproduktion
kan så långt möjligt fjolla folkets behov, så är det sålunda
lika visst ett säkerhetsvärn, att tillräckliga mängder konstgödselmedel
stå jordbrukarna till buds samt att dessa kunna frambringas så vitt möjligt
inom landet och av dess egna råämnen.

Det torde icke kunna undgå någon, att just häri ligger konstgödselmedelsfrågans
tyngdpunkt, då det gäller statsmakternas ställningstagande
till densamma. Men om tillgodoseendet av ett viktigt samhällsintresse
kan sammanfälla med uppmuntrande av nya industrigrenar,
stödda på inhemsk förbrukning, så ha statsmakterna, synes det oss,
dubbel anledning till kraftigt ingripande på det eller de sätt, som
befinnas lämpliga. Av de ovan anförda siffrorna framgår, att värdet å
i det svenska jordbruket årligen använda konstgödselmedel för närvarande
uppgår till omkring 25 miljoner kronor, att den inhemska till -

Motioner i Andra kammaren, AV 788.

verkningen är värd något över 14 miljoner, att importen representerar
över 15 miljoner och att vi 1913 och 1914 exporterade för omkring
4 Va miljoner kronor per år. Utgå vi från att förbrukningen inom ej
långt avlägsen framtid kan fördubblas och att det importerade kan till
väsentlig del ersättas av inhemsk produkt men exporten tilltaga, så är
det tydligt, att det skulle finnas rum för en betydande industri på detta
område, om andra förutsättningar finnas eller skapas.

Frågan är sålunda dels denna: Åga vi förutsättningar för att inom
landet grunda och uppehålla en på egna råämnen baserad konstgödselmedelindustri?
Och dels denna: Vad kan och bör staten göra för att
stödja uppkomsten och utvecklingen av eu dylik industri, om förutsättningarna
finnas? Men en tredje fråga framställer sig även: Vad kan
och bör staten göra för att i möjligaste mån trygga tillgången av konstgödselsmedel
till skäligt pris av det eller de slag, som eventuellt ej
kunna frambringas inom landet? — Det är dessa frågor, som nu med
styrka framträda och för vilkas besvarande vi finna en skyndsam och
allsidig utredning starkt av behovet påkallad.

Innan vi gå att formulera vår hemställan, må emellertid på grundval
av tillgängliga uppgifter ävensom en del upplysningar, som vi varit i
tillfälle inhämta, lämnas en kort översikt av frågans allmänna läge ävensom
en antydan om, vad som enligt vår mening kan tänkas ifrågakomma
att åtgöras från statens sida.

Bland konstgödselmedlen förekomma som bekant främst tre slag
eller grupper: kvävegödselmedel, fosfatgödselmedel och kaligödselmedel.
Det ges även blandade eller sammansatta konstgödselmedel, men dessa
äro åtminstone för närvarande av mindre betydelse.

Bland kvävegödselmedlen intager alltjämt chilesalpetern hedersplatsen.
Sverige använde under åren 1912—1914 cirka 35 miljoner kilogram
chilesalpeter per år för en kostnad av omkring 7 miljoner kronor; en
ganska stor summa, men helt säkert väl använd. De naturliga salpeterlagren
i Chile äro emellertid av så begränsat omfång, att deras uttömmande
anses vara en tidsfråga. Det är därför lyckligt, att vetenskap
och teknik förmått att efter hand öppna flera nya vägar för jordbrukets
förseende med kvävenäring åt växterna, med utnyttjande av den outtömliga
kvävekällan luften. På detta område kan alltså varje land, som
det vill, bli oberoende av andra länder; dock ha icke afla lika goda
förutsättningar för alla slag av luftkväveindustri.

Det ges för närvarande tre, praktiskt tillämpade förfaranden för
utvinnande av gödselkväve ur luften: 1) Förbränning av luften genom
elektrisk ström enligt den kända Birkeland-Eyde-metoden. 2) Bindande av

Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

luftkväve vid högre temperaturer genom kalcinmkarbid. 3) Direkt föreningav
kväve och väte till ammoniak enligt liabers (och eu del ändras)
förfarande. Dessa tre metoder lämna var sin produkt, nämligen respektive
kalksalpeter (eller Norgesalpeter), kalkkväve samt ammoniak, som
överföres i ammoniumsulfat; det sistnämnda som bekant ett sedan rätt
länge ifrån kokserier och gasverk hämtat gödselsalt, som där erhålles
såsom biprodukt. Kalksalpeterframställningen enligt det anförda förfarandet
kräver så stora mängder elektrisk energi, att den är ekonomiskt lönande,
endast där man förfogar över omfattande mängder billig vattenkraft,
vilket är fallet t. ex. i Norge, där metoden exploaterats. Av kalkkväve
tillverkas ganska betydande mängder i vårt land. Tillverkningen utgjorde
för år 1913 18,352,492 kilogram och 1914 13,328,385 kilogram,
varav exporterades år 1913 16,929,803 kilogram och 1914 4,957,993
kilogram. Det är tydligt att detta gödningsmedel i början mötts med
misstro inom landet. Professor Söderbaum uttalar också (i meddelande
nr 138 från Centralanstalten) den meningen, att »den i användningen
obekväma och till sina verkningar icke fullt säkra cvanamiden» (= kalkkvävet)
icke i längden kan väntas kunna uthärda konkurrensen med sina
värdefullare medtävlare, salpeter och ammoniak. I Tyskland synes man
dock, åtminstone tills vidare, vara mindre sträng mot detta gödselmedel,
men kan detta, såsom av uttalanden framgår, bero på nu rådande
exceptionella förhållanden.

I ammoniumsalterna har man, enligt fackmäns mening, att se
framtidens förnämsta kvävegödselmedel, och det är till belysande härav
ganska intressant att se utvecklingen härvidlag inom Tyskland de senaste
aren. Tyskland konsumerade följande mängder chilesalpeter under här
nämnda “år: 1880 55,000 ton, 1885 155,000 ton, 1890 330,000 ton,
1901 517,000 ton, 1910 723,000 ton och 1913 747,000 ton. Samtidigt
användes ammoniumsulfat — delvis importerat, delvis erhållet från kokserierna
— i följande mängder: 1900 125,000 ton, 1909 280,000 ton,
1911 368,000 ton och 1913 450,000 ton. Dessa siffror belysa ytterligare
vilken snabb utveckling användningen av konstgödselmedel har att uppvisa
inom det tyska riket. Vad vi här velat åskådliggöra är emellertid
det förhållandet, att redan innan den av luftkvävet (på syntetisk väg)
framställda ammoniaken fanns att tillgå, hade ammoniumsulfatet upptagit
en mycket skarp konkurrens med chilesalpetern. Härtill har kommit,
att år 1914, då tillförseln av chilesalpeter som följd av krigstillståndet
avstängdes, den föromnämnda Haberska metoden var klar till praktiskt
utnyttjande. Den fabrik, som exploaterar metoden, nämligen Badische
Anilin- und Sodafabrik, har att uppvisa följande snabba utveckling i

Motioner % Andra kammaren, AV 188.

sin tillverkning av ammoniumsalt: 1913 30,000 ton, 1914 00,000 ton,
1915 150,000 ton och 191G (uppskattning) 300,000 ton och har under
sista tiden upprättat väldiga nya fabriksanläggningar för produktionens
ytterligare utvidgning. Samtidigt har ammoniumsulfatframställningen
vid kokserier och gasverk högst, avsevärt utvecklats, så att den tyska
industrien redan kan leverera det tyska jordbruket mera kvävegödselmedel
än detta använde före kriget, då chilesalpeterinförseln var fri.
Åven kalkkväve tillverkas nu i stor omfattning i Tyskland, men de
anförda siffrorna tyda dock på, att ammouiumsalterna komma att bli do
förhörskande. Man kan med skäl fråga, huru de allmänna förhållandena
nu skulle tett sig för Tyskland, om icke dess kväveindustri varit mäktig
av den utveckling, som här ovan berörts.

Vad nu beträffar frågan om kvävegödselmedel och kväveindustri
för vårt land, så torde den kunna sägas ligga ganska gynnsamt. Skulle
det efter utredning befinnas lämpligt att igångsätta tillverkning av
kalksalpeter, så ha vi, åtminstone i Norrland, vattenkraft av det billiga
slag, som erfordras. Kalkkväve tillverkas, som nämnt, redan, men synes
man, så vitt nu kan bedömas, för framtiden ej böra bygga så mycket
på detta såsom gödselmedel. Ur kalkkväve lär dock numera såvä.1
ammoniak som ammoniumsulfat med ekonomiskt tillfredsställande resultat
framställas, och är för övrigt dylik tillverkning redan igångsatt inom
landet. Ammoniumsulfat med ammoniak framställd på direkt (syntetisk)
väg ur luftkvävet tillveikas också redan inom landet, nämligen av aktiebolaget
kväveindustri i Göteborg efter en av svenskarna Björne och
Thorssell utarbetad, tills vidare hemlighällen metod för ammoniakframställning.
I pressen har meddelats, att nämnda bolag redan till instundande
vårsäsong kommer att utsläppa sitt gödselmedel i marknaden.
Liksom fallet är i Tyskland vid de Haberska fabrikerna, så ställer man
även vid Göteborgsfabriken i utsikt att framdeles tillverka även salpetersvrade
saker för jordbruket. Ammoniumsalterna ha nämligen, såsom
av föromnämnda meddelande (nr 138) från Centralanstalten kan inhämtas,
vissa skadliga, verkningar på en del växter, då salterna givas i större
kvantiteter, och är det därför ett önskemål att även kunna tillverka
salpeter för göd^ingsändamål. Särskilt för vårt lands jämförelsevis
kalla och torra klimat visa sig salpetersalterua äga vissa företräden
fram för am m oniu msul fa tet.

Tekniskt ligger frågan sålunda fördelaktigt, men detta är, såvitt
av förefiutliga uppgifter framgår, även fallet ekonomiskt sett. Före
kriget kostade ett kilogram kväve i chilesalpeter kronor 1.40 å 1.50
per kilogram, nu kostar det kronor 2.50 å 2.80. Det uppgives att den
Bihang till riksdagens protokoll lb 17. 4 samt. 84 höft. (Nr 188.) 2

10 Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

nämnda tyska fabriken (Badische Anilin- und Sodafabrik) kan framställa
svavelsyrad ammoniak (ammoniumsulfät) för 50 pfennig per kilogram kväve.
Detaljpriset till jordbrukarna är, så vitt av tillgängliga uppgifter framgår,
1.08 mark för närvarande, men tänker man sig efter kriget 0.95 å l.oo
mark per kiloprocent kväve i svavelsyrad ammoniak och 0.8 0 å 0.8 5
mark i kalkkväve. Verkan av kvävet i dessa gödselmedel är i regel
åtskilligt lägre än i chilesaipetern, men de angivna siffrorna tyda på,
att tävlan med dennas före kriget gällande pris kan upptagas, och man
bör även ha rätt vänta, att metoderna kunna ytterligare förbilligas
efterhand vid verklig stordrift.

Att vi äga möjligheter att själva lösa den viktiga kvävegödselfrågan,
synes oss alltså fullt klart; frågan är blott, hur den bäst löses
och i vad mån staten bör medverka. — Härvid kan bland annat komma
ifråga anläggande av en fabrik för tillverkning av kalksalpeter eller
Norgesalpeter i Norrland, där såsom nämnt den iämpliga vattenkraften,
till väsentlig del tillhörande staten, finnes att tillgå. För en sådan
anläggning talar också, att salpeter är den form för kvävegödselmedel,
som bäst lämpar sig för Norrland och att de dryga frakterna göra det
önskligt att hava något slag av kvävegödseltillverkning även i övre
Norrland. I Trollhättan planeras visserligen, av intressenter förbundna
med den norska luftkväveindustrien, en fabrikationsanläggning (om 10,000
kilowatt) för framställande av kväveprodukter, dock ej, efter vad det
antages, kalksalpeter för jordbruket, utan närmast produkter för sprängämnes-
och andra behov. — Visar det sig emellertid, att den förutberörda
frågan om överförande av den enligt Habers och andra liknande
metoder framställda ammoniaken till salpeter är löst på ett även ekonomiskt
tillfredsställande sätt, så kan det hända att den Birkeland-Eydeska kalksalpetermetoden
befinnes mindre lämplig. Kan till exempel ammoniumsalpeter
framställas billigt nog, så menar man, att vi i detta salt skulle
få ett kvävegödselmedel förenande chilesalpeterns och ammoniumsulfatets
förtjänster utan att äga någonderas nackdelar, och då detta salt rent
innehåller 35 procent kväve, skulle det erbjuda även den för särskilt
vårt land så önskvärda egenskapen att såsom koncentrerat draga relativt
mindre frakt.

En viktig faktor är bland annat att kolindustrien mer och mer
synes röna påverkan av dess biproduktanvändning. I Tyskland övergår
man nu alltmer från den rena kolförbränningen såsom oekonomisk till
kolens förkoksning, varigenom ammoniakutvinningen ur kol mångdubblas
mot tidigare. Åven hos oss kan möjligen koksframställning i förening

Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

med gödselmedeltillverkning befinnas böra befräm jas. Här finnas säl linda
en hel del spörsmål att klarlägga.

Men även på ett annat område än produktionens kan statens medverkan
bli nödig för en betryggande lösning av vår kvävegödselmedelfråga,
nämligen handelns område. Att jordbruket bör beredas tillgång
på konstgödselmedel till så låga pris som möjligt, är redan framhållet.
Å andra sidan är det av största intresse för landet, att en kväveindustri
av lämplig omfattning kan uppehållas, varav följer, att den i vissa lägen
kan behöva stöd mot utländsk konkurrens, om denna skulle hota vår
industris bestånd. I)et är av allt att döma ej alls omöjligt, att några
år efter krigets slut stark utländsk konkurrens kan uppstå på detta
område. I Tyskland, där som nämnt kväveindustrien skjutit stark fart
under kriget, synes man redan planera eu omfattande export av kväveindustrialster,
främst gödselmedel. Vad chilesalpetern angår är den i
och för sig mycket konkurrenskraftig, enär dess pris ej väsentligt behöver
påverkas av dess brytnings- och beredningskost.nader. Och med den
utveckling luftkväveindustrien nu visar sig mäktig, kan det tänkas, att
innehavarna av ehilesalpeterlagren finna det klokast att ej för mycket
spara på dem, ty nya kväveindustrier kunna möjligen sänka deras ekonomiska
värde än mer. Åtminstone före kriget ägdes de största salpeterlagren
av engelska kapitalister, och det är ju icke uteslutet, att även
andra än de anförda omständigheterna kunna medverka till att salpeterlagren
i raskare tempo än förr komma att realiseras. Det kan här
förtjäna omnämnas, att under trycket av krigsförhåliandena Tyskland
funnit sig nödsakat att provisoriskt införa ett statsmonopol beträffande
handeln med kväveindustriens produkter.

Om sålunda under fria handelsförhållanden tillförseln av kvävegödning
till en tid skulle kunna bliva nog så tillfredsställande, talar
erfarenheten sitt tydliga språk, att vi icke böra onödigtvis göra ose
beroende av tillförsel utifrån. Ur denna synpunkt, liksom även med
hänsyn till blivande traktatsförhandlingar, är det av största vikt, att
våra möjligheter till inhemsk tillverkning av kvävegödningsmedel klarläggas,
och att sedermera produktionen, där den befinnes ekonomiskt''
bärkraftig, på allt sätt befordras. Endast härigenom blir det möjligt
att effektivt reglera priset å denna för vårt jordbruk så viktiga vara,
samtidigt som utsikten öppnas för en export, för vilken vårt land synes
äga vissa förutsättningar.

Någon fara för överproduktion på kvävegödselmedlens område torde
under inga förhållanden vara att räkna med de närmaste åren, allraminst
för vårt land, tv vårt behov är särskilt på detta område mycket tänj -

12 Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

bart uppåt. Vårt jordbruk kan, om tillgången blir tryggad samt priserna
moderata och någorlunda stabila, med lätthet utnyttja den dubbla och
snart nog den tredubbla mängden kvävegödselmedel mot förr. Kvävenäringen
befordrar, som känt, främst växternas vegetativa delar och
därmed deras massa, något som är att taga vara på isynnerhet hos oss
med vår särskilt i vissa landsdelar utpräglade foderproduktion. Bästa
sättet att utvidga brödsädesodlingen utan tillbakaträngande av nötkreatursskötseln,
är att höja avkastningen från våra ängs- och hagmarker, betesvallar
och andra vallar samt att stödja den nämnda husdjursskötseln
mera på betesdrift än för närvarande. Detta är också vad man nu
nlanerar vid jordbruket, men intet kan mera effektivt bidraga till genomförande
av detta program än lätt tillgång till lämpliga och billiga
kvävegödselmedel att användas å de olika vallarna och betesmarkerna.
Vad spannmålsproduktionen angår, så är det ett bland jordbrukare allmänt
känt, och erkänt förhållande, att särskilt de sä desgrödor, vanligen
havregrödor, som komma sist i omloppet, i regel lida brist på kvävenäring.
Endast till dessa grödor skulle med fördel kunna användas mer
kvävegödsel, än som svarar mot de 35,000 ton cliilesalpeter, som vi per
år importerade före kriget. Såsom allmän sats kan sägas, att vårt jordbruk
knappast kan använda för mycket kvävegödselmedel, om de användas
rätt.

En sak, som hänger intimt samman med kvävegödselmedelfrågan
och kväveindustrifrågan i stort, är i det föregående endast vidrörd, men
bör här ytterligare framhållas med ett par ord. Det är den stora betydelsen
för staten att säker tillgång finnes på inhemsk råvara för sprängämnestillverkningen
och dithörande industrigrenar. Betydelsen härav
behöver ju icke vidare utvecklas. År eu inhemsk konstgödselmedelsfabrikation
i och för sig ett säkerhetsvärn för landet, så är detta i dubbel
måtto fallet med kväveindustrien. En inhemsk kväveindustri av tillräckligt
omfång måste numera sägas vara av fundamental betydelse för
varje lands oberoende.

Bland fosfatgödselmedlen är främst att nämna superfosfat, därnäst
tomasfosfat och slutligen benmjöl, det sista ett sammansatt gödselmedel,
som dock kvantitativt är av så ringa betydelse att det kan lämnas å
sido i detta sammanhang. Följande siffror angiva inhemsk produktion,
import, export och förbrukning av superfosfat och tomasfosfat för nedannämnda
år:

Motioner i Andra kammaren, Nr 188. 13

	År 1913	År	1914
	mängd kg.	värde kr.	mängd kg.	värde kr.
Tillverkades.
Superfosfat ...........................	......... 184,259,070	9,882,891	188,116,470	10,631,374
Tomasfosfat...........................	......... 18,353,900	584,860	16,688,000	550,491
Importerades:
Superfosfat ...........................	......... 3,260,464	187,477	4,162,633	289,771
Tomasfosfat...........................	......... 21,169,540	783,273	14,428,710	552,304
Exporterades:
Superfosfat ...........................	......... 36,036,998	1,982,035	41,842,062	1,836,359
Tomasfosfat..........................	......... 1,846,550	64,629	3,747,265	128,708
Tillgängligt för förbrukning:
Superfosfat ...........................	......... 151,486,536	8,088,333	150,437,041	9,084,786-
Tomasfosfat...........................	......... 37,676,890	1,302,904	27,369,445	974,087

Av dessa siffror framgår, att vår inhemska fosfattillverknirig, tagen
i dess helhet, mer än täcker den egna förbrukningen, i det exportöverskottet
av superfosfat är ej oväsenligt större än importöverskottet
av tomasfosfat, helst procenthalten av för växterna upptagbar fosforsyra
är avsevärt högre hos superfosfatet (20 procent mot 10—17 procent).
Vad tomasfosfatet beträffar, så erhålles detta, som bekant, såsom biprodukt
vid viss tackjärnstillverkning, och är dess mängd sålunda beroende av
denna tillverkning. 1 följd härav kan aldrig den inhemska tomas fosfatfabrikationen
väntas täcka mer än en mindre del av vårt jordbruks
fosforsyrebehov, den övervägande delen måste täckas av andra fosfatgödselmedel
och fylles för närvarande, som synes, av superfosfat. Det
är därför i och för sig glädjande, att vår superfosfatindustri nått den
utveckling, som de ovan anförda siffrorna angiva, men tyvärr lider
denna industri av den svagheten, att den icke bygger på inhemska råämnen.
Vad detta innebär under osäkra yttre förhållanden, ha vi erhållit
mycket kännbar erfarenhet av under nu pågående kristid. Under
det att priset per 100 kilogram 20-procentig superfosfat åren närmast
före kriget var omkring 7 kronor, var det hösten 1916 uppe i 17 kronor
och för instundande vårsäsong lär ännu högre pris vara att vänta, såvida
ej något effektivt kan åtgöras häremot från statens sida. En prisstegring
på 150 procent på en för jordbruksproduktionen så ytterst
viktig vara som fosfatgödselmedlen, kan ej undgå att få menliga följder.
Det ligger i sakens natur, att jordbrukarna, som av nödtvång och vana
äxo ytterst försiktiga i sin ekonomi, av dylik prisstegring bringas att
inskränka användningen till det minsta möjliga, och då fosforsyre -

Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

näringen särskilt inverkar på växternas kärnbildning, blir brödsädesfrågan
eller spannmålsfrågan över huvud på grund av det anförda förhållandet
än sämre ställd, än som betingas av läget i övrigt. Det torde
vara en bland jordbrukarna allmänt gjord erfarenhet, att 1916 års skörd
givit väsentligt mindre i kärna, än vad man väntat; detta beror visserligen
av flera orsaker, men för många fall är en av orsakerna saknaden
av den fosforsyra, som skulle ha tillförts, om fosfatpriserna varit lägre.

Prisstegringen beror delvis på att de nödiga råvarorna stigit i
pris, men mest på de stegrade frakterna för råämnena. Superfosfatét
tillverkas av i naturen befintliga högprocentiga råfosfat genom dessas
finfördelning och behandling med svavelsyra. 1 det färdiga superfosfatet
är fosforsyrehalten ungefär hälften så hög som i råfosfatet. För att
undvika allt för dryga frakter för super fosfatets nyttiga del, fosforsyran,
böra alltså möjligast högprocentiga råfosfat användas vid fabrikationen.
Förekomsterna av dylika högprocentiga råfosfat äro emellertid få, ävensom
rätt begränsade; den förnämsta råvaran till det 20-procentiga superfosfatet
hämtas från Florida. Enligt erhållna uppgifter ha de ökade
frakterna och assuransavgifterna medfört en prisstegring, beräknad per
100 kilogram superfosfat, av nära samma belopp som superfosfatets pris
före kriget. För svavelsyrans framställande måste råämne, svavelkis,
för närvarande också hämtas utifrån, nämligen från Norge eller andra
länder. Prisstegringen å svavelkis är en av de starkaste kristiden har
att uppvisa och bidrager därför rätt avsevärt till prishöjningen på det
färdiga superfosfatet.

Frånsett att det liksom rörande chilesalpetern endast är en tidsfråga,
när de nu kända förekomsterna av verkligt högprocentiga råfosfat
börja sina, så är det av de anförda förhållandena tydligt, att även i
fosfatgödselfrågan en så att säga ny lösning skulle vara önskvärd liksom
i kvävegödselfrågan. När en gång fraktsatserna återgått till normal
nivå, bör väl superfosfat åter kunna säljas till rimligt pris, men det
kan vara långt dit, och tiden synes nu därför vara inne att på allvar
återupptaga den gamla frågan om utnyttjande av våra apatitförekomster
för framställande av fosfatgödselmedel. Apatiten, som bland annat förekommer
inblandad i järnmalm i våra norrbottniska malmfält, kan ej användas
för superfosfatberedning, men försök ha icke saknats att på
annan väg utnyttja de möjligheter, som här erbjuda sig. På 1890-talet
gjordes försök av professor Wiborgh, varvid det en tid omtalade Wiborghsfosfatet
framställdes. För några år sedan uppfann numera professorn
vid tekniska högskolan W. Palmser en metod att på elektrokemisk
väg ur apatit och andra mindervärdiga råfosfat framställa hög -

Motioner i, Andra kammaren, Nr 188.

procentigt dikalcium fosfat (eller Palman-fosfat, som det ock benämnes).
Försökstillverkning pågår i mindre skala vid Trollhättan, och man synes
vara beredd att nu upptaga en tillverkning i stort. Denna metod har
särskilda fördelar att uppvisa. Den utnyttjar inhemska råfosfättillgångar
av även mycket låg procenthalt, andra ingredienser, såsom vid superfosfattiilverkningen
t. ex. svavelkisen, förbrukas icke, enär det för elektrolysen
nödiga saltet regenereras under processen. Utom råvaran är det
därför strängt taget endast vattenkraft som förbrukas, och då såväl råvaran,
apatiten, som vattenkraften finnas i rikliga mängder inom landet,
kan denna tillverkning sålunda byggas helt och hållet på inhemsk
grund. Den framställda produkten, difosfatet, lär bliva av en jämn,
högprocentig- sammansättning, oberoende av det använda råfosfatets fosforsyrehalt.
Dess halt av lör växterna upptagbar fosforsyra uppgår till
35 a 38 procent, alltså nära dubbelt mot i de högprocentiga superfosfaten,
en stor fördel med hänsyn till våra dryga frakter. Gödselmedlet
är prövat både inom och utom landet av kända vetenskapsmän på området,
och alla intyga att detsamma i gödselverkan fullt ut mäter sig
med superfosfat. Professor Söderbaum sammanfattar i eu berättelse sitt
omdöme sålunda: »På grund av de fleråriga vegetationsförsök, som i

det föregående dels i korthet refererats, dels utförligare blivit beskrivna,,
kan såsom slutomdöme uttalas, att det elektrolytiskt utfällda kalciumfosfatet
— förutsatt att det till sammansättningen motsvarar dikalciumfosfat
— under de iakttagna försöksbetingelserna utövat lika stor och
lika långvarig gödslingsverkan som superfosfat.» (Meddelande nr 95
(1907) frän Kungl. lantbruksakademiens experimentalfält.) Åven vetenskapliga
fältförsök (bland annat av professor Rnodin vid Centralanstalten)
synas bekräfta difosfatets goda verkan.

Vad tillgången på råvara för difosfatberedning angår, så torde
man åtminstone till eu början hava att bygga på förekomsterna vid de
norrbottniska malmfälten, om ock efterforskningar givit vid handen, att
lämplig råvara i någon utsträckning torde finnas även i mellersta Sverige.
Vid Gellivare (Malmberget) erhålles vid järnmalmens anrikningvärdelöst
apatitavfall, och vid Kiruna ges det vissa relativt fosforrika
malmsorter (så kallad G-malm), lämpliga att använda för difosfatfram8tällning.
Malmen blir genom processen rikare på järn och därför förbättrad.
Mängden råvara synes ge möjlighet att framdeles fylla landets
hela behov av fosfatgödselmedel. Snperlösfat och difosfat ha emellertid
helt visst gott utrymme bägge två, särskilt om man tager i betraktande
att mycket större mängder fosfatgödsel med fördel kunna användas
i den mån prisen kunna modereras. Huru difosfatframställningen

16 Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

ställer sig ekonomiskt, kan ju icke ännu med säkerhet bedömas, då tillverkning
i stort icke prövats, men mycket talar för, att den bör kunna
visa sig bärkraftig, och nu rådande förhållanden äro tydligen särskilt
ägnade att i detta avseende gynna fabrikationens igångsättande.

Att staten bör medverka till denna viktiga industris grundande
synes vara så mycket naturligare, som staten i egenskap av delägare i
de bolag, som äga de ovannämnda malmfälten, är hälftenägare till råvaran
samt disponerar den nödiga vattenkraften, och blir det en viktig
uppgift för eu utredning att utan dröjsmål klargöra det ur olika synpunkter
lämpligaste sättet för statens medverkan härvidlag. En sådan
medverkan är ock särskilt motiverad av att difosfattillverkningen ännu
icke prövats så i stort, att det privata kapitalet kan värn as draget till
densamma i nödig omfattning och att det bär gäller ett område av stor
nationalekonomisk betydelse. Om ytterligare experiment och försökstdlverkning
i stor skala behövas för metodens förbättring före de^-s utnyttjande
i stort, bör också sfaten, efter vederbörlig prövning, icke
underlåta att medverka härtill. Det gäller att såvitt möjligt påskynda
arbetet med alt förse den svenska åkerjorden med fosfat av helt och
hållet inhemskt ursprung, då beroendet av utlandet visat sig kunna
bliva vanskligt nog.

1 fråga om kaligödselmedJen synas våra utsikter att kunna göra oss
oberoende av utlandet åtminstone för närvarande vara rätt små. Vårt
behov av kalisalter för gödslingsändamål fylles nu så gott som uteslutande
genom import från Tyskland (Stnssfurtersalter) och är denna import
numera ganska omfattande. Beräknat i rent kali införde vi 1882
endast 898,000 kilogram men 1912 20,070,000 kilogram. Den införda
saltmängden utgjoide år 1913 80,121,382 kilogram, värda 5,481,490
kronor och år 1914 90,494,718 kilogram, värda 6,840,084 kronor. Då
det är ett känt förhållande, att kaligödslingen är av största vikt på
mineralfattiga jordar, alltså torvjord och mossjord, varav vi ha så mycket
i vårt land, samt att den även i övrigt lönar sig väl till vissa grödor
på fastjord, så är det endast i sin ordning att vår kaliförbrukning väx.-r.
Ju mer densamma växer, dess mer framträder ur nationalekonomisk synpunkt
frågan, om icke någon utväg skulle kunna utfinnas, varigenom
våra kalirika bergarters tillgång på det värdefulla växtnäringsämnet
kunde utnyttjas. Vi ha nämligen god tillgäng på dylika bergarter och
försök ha ej heller saknats att tillgodogöra dem för gödslingsändamål.
Man har försökt med enbart finfördelning, men gödslingsförsöken med
fältspatmjöl ha givit negativa resultat. Under senare tid ha emellertid
ett par allvarliga försök gjorts att utvinna kalit i för växterna upptag -

Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

bar form. Det ena iir ingenjören A. Lindblads och disponenten L. Yngströms
uppfinning att på elektrisk väg ur fältspat och fältspatrika bergarter
framställa ett i utspädda syror lättlösligt kalipreparat, som kallats
elektrolcali, men gödslingsförsöken ha ännu ej utfallit till detta preparats
förmån, såsom framgår av bland annat meddelande nr 119 från Centralanstalten
(Elektrolcali som kaligödselmedel, av S. Rhodin). Dessa arbeten
lära dock nu fortsättas i något annan riktning. Det andra försöket är
gjort av ingenjör AV. Juugner, som vid en fabrik invid Norrköping efter
av honom utarbetad metod framställer kolsyrat kali, vilket såsom vattenlösligt
givetvis är ett ypperligt gödselmedel; huruvida denna fabrikation
är ekonomiskt möjlig i större omfattning synes dock tvivelaktigt av det
skäl, att metoden förutsätter samtidig framställning i relativt stor myckenhet
av cement (cirka 3U av massan), som också måste avsättas, vadan
kalisaltet nästan får karaktär av biprodukt. Enligt sakkunnigas mening
kan vår kalifråga därför ännu icke anses löst, men det synes oss föreligga
de starkaste skäl för staten att uppmuntra och understödja fortsatta
försök till en lösning. Vid de borrningar, som med anslag av
statsmedel nu igångsatts i Skåne, väntar man sig, som bekant, att möjligen
även anträffa kalisalt]ager, ungefär motsvarande de tyska, och om
brytvärda dylika finnas, så ha vi givetvis där den bästa lösningen av
denna viktiga fråga.

Såsom saken nu står, synes det emellertid som om vi åtminstone
för den närmaste framtiden äro fortfarande hänvisade till de tyska kalisalterna
och vår strävan måste därför gå ut på att erhålla dessa i tillräckliga
mängder till lägsta möjliga priser. Det har under senare tid
emellanåt ifrågasatts, huruvida icke kalisaltimporten från Tyskland skulle
kunna ordnas så, att svenska jordbrukare kunde erhålla denna vara för
billigare pris. Denna fråga är ju för övrigt föremål för officiell utredning
för närvarande, men då på grund av de mellankommande kristidsförhållandena
denna utredning måste antagas bliva fördröjd, så synes
det oss lämpligt, att densamma kunde i den utsträckning lämpligt befinnes
ingå som ett led i en utredning av det slag, som vi föreslå. Av
särskild vikt är tydligen, att utredningen i kaligödselmedelfrågan tager
sikte på behovet av sakuppgifter för eu blivande handelstraktatförhandling
med Tyskland.

Av vad sålunda anförts synes oss tydligt framgå, att en allsidig,
men dock möjligast snabb utredning av hela vår konstgödselmedelfråga
är en angelägenhet av största vikt. Många av de spörsmål, som uppställa
sig, fordra experiment och försök, men dessa fä ej hindra att en
allmän utredning så fort som möjligt söker klargöra vad som omedelBihang
till riksdagens protokoll 1917. 4 sand. 84 käft. (Nr 188.) 3

Motioner i Andra kammaren, Nr 188.

bart bör planeras eller åtgöras under medverkan från statens sida. 1
anslutning därtill kan staten med lämpliga anslag stödja den experimentoch
försöksverksamhet, som bör pågå för att vetenskapligt och tekniskt
föra konstgödselmedelfrågan ytterligare framåt. Bland annat måste man
tillse, att vederbörande avdelningar vid centralanstalten ej sakna medel
för sin viktiga verksamhets bedrivande i nödig omfattning samt att goda
uppslag, som synas ägnade att förbättra den tekniska gödselmedelframställningen,
ej nödgas stå tillbaka av brist på medel.

Det land, som kan förse sitt jordbruk med billiga konstgödselmedel
i rikliga mängder, har häri en stor fördel gent emot andra länder
i den ekonomiska kampen. Skola vi kunna bjuda vara arbetare vid
jordbruk och industri goda levnadsförhållanden och vilja vi, att vårt jordbruk
och vår industri skola kunna taga upp tävlan med andra länders
i den ekonomiska kamp, som synes vara att vänta efter världskriget,
så lägga vi helt säkert en god grund härtill genom att förse vårt jordbruk
med billiga och goda konstgödselmedel.

På grund av vad sålunda blivit anfört hemställa vi,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta en skyndsam
och allsidig utredning rörande dels de förutsättningar
som kunna föreligga beträffande möjligheten att
på grundval av inhemska råämnen och naturtillgångar
utveckla och uppehålla en för landets behov tillräcklig
konstgödselmedelindustri, och dels de åtgärder, vilka
staten, i den mån förutsättningar av nu nämnt slag
föreligga, kan och bör vidtaga för att ej mindre stödja
utvecklingen av en dylik inhemsk industri, än även
i allmänhet befordra jordbrukets tillgång på konstgödselmedel.

Stockholm den 26 januari 1917.

Arvid Lindman.
J. P. Jesper son.
Sven Liibeck.

J. Åkerman.

Hans Andersson.
P. Nilsson, Bonarp.
Conrad Vahlquist.
K. Beckman.

Gast. Odqvist.

Karl Hildebrand.

Ad. Wiklund.

P. M. Olsson, Blädinge.

Arthur Gustafson, Kasenberg. Wilh. Hellberg. John Jönsson.
Axel Lundblad. Joh. G. Svensson. A. P. Gustafsson.

Motioner i Andra kammaren, Nr 188. 19

N. E. Nilsson. Edv. Andersson. Emil Bengtsson.

Karl Magnusson i Skövde.

Sig. A. Carlsson.

Alex. Thore.
Karl Kahlström.

K. J. Larsson.
David Norman.

C. 0. Svensson.

P. Nilsson, Gränebo.
E. Eäf.

C. 0. Johanson.
Swen Persson, Fritorp.
J. A. Jonsson.
Edvard Lithander.
Malte Sommelius.

Joh. Zelahn.

Carl Lindmark.
Eric Nillson.

Pehr Aug. Andersson.
Carl Lorentzon.

A. Henrikson, Heberg.
Alfred Pettersson.

M. Svensson.

0. E. Holm.

Karl Karlsson, Mo.

C. Wilh. Jönsson.

0. Älfr. Berg.

Jöns Jönsson.
E. Eurén.
Anders Elisson.
Nils Johansson.
Per Gabrielsson.
C. J. Öberg.

L. E. Gustafsson.
Aug. Lingström.
S. A. Larsson.
Walter Kant.

John Erlansson. P. Rydholm. S. Welin.

E. v. Hof st en.
A. V. Isaksson.
Gustaf Rydén.
Rosarus Andersson.
Sam. Söderberg.

Axel Westman.
Carl Hallendorff.
N. Gast. Akerlindh.
E. 0. Magnusson.
Axel Sundberg.

Axel E. Lindvall.

John Jeansson i Kalmar.