Motioner i Andra kammaren, nr 175 År 1956 (Motion 1956:175 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 175 År 1956

Nr 175

Av herr Skoglund i Umeå m. fl., angående en reformering
av skogslagstiftningen.

De svenska skogstillgångarna är av största betydelse för vårt folks livsmöjligheter.
De ger full försörjning av råvara för tillverkning för vår egen
förbrukning av alla de mångfaldiga produkter, som i våra dagar framställes
av virke. Men därutöver räcker denna råvara till för en exportproduktion
av betydande mått. Skogsprodukterna är den största gruppen av de
varor som vi avyttrar i andra länder. De utgör inte långt ifrån hälften av
hela vår export. Dessa enkla fakta är tillräckliga för att ge en bild av vad
skogen betyder för hela det svenska folkets levnadsstandard.

Det är ett intresse för envar svensk medborgare att förutsättningar skapas
för att skogsmarken utnyttjas tillfredsställande, att skogen skötes på bästa
sätt och att avkastningen ställes till förfogande för industri och handel så
rationellt som möjligt. Detta är krav som kan ställas på landets skogsägare
av olika kategorier. Att de uppfyllas är också i deras eget intresse, ty därigenom
kan avkastningen av skogsbruket ökas både kvantitativt och värdemässigt.
Men eftersom vi alla har intresse av skogsnäringens effektivitet,
är det naturligt att vi genom samhället ger stöd åt skogsägarna för ett
bättre utnyttjande av den naturtillgång skogen utgör.

Det allmännas stöd kan ges med olika medel, som emellertid måste inriktas
mot samma mål och därför bör vara samordnade. I ett land som
Sverige med demokratiskt samhällsskick och näringslivet i stor utsträckning
under enskild ledning måste huvudlinjen i det allmännas strävan efter
bättre förhållanden på skogsbrukets område vara yrkesutbildning och upplysning.
Denna verksamhet bör nödvändigtvis grundas på en vidsträckt
forskning, genom vilken förutsättningarna för ett framgångsrikt skogsbruk
klarlägges. Forskningsresultaten är emellertid tidsbegränsade. De innefattar
vid varje tidpunkt endast hur långt forskningen då hunnit. De är heller
aldrig entydiga och obestridda. Det går därför inte för sig att binda det
allmännas krav på skogsbruket till vissa forskningsresultat. I den allmänna
upplysningen särskilt gäller det att hålla sig till det mera enkla och
obestridda. Själva grundlinjerna får fastslås i lagstiftning. En dylik kan
också vara nödvändig inom särskilda områden för att ge rättsligt underlag
åt utvecklingstendenser, som kan bedömas leda till bättre förhållanden.

Utvecklingens gång medför att den statliga skogspolitiken ständigt måste
omprövas. Det torde vara obestridligt att just nu de statliga åtgärderna be -

Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1956

träffande skogsbruket är i behov av översyn. Minst gäller kanske detta
skogsforskningen, som under senare år befunnit sig under expansion. Denna
utveckling pågår alltjämt. Den högre skogliga undervisningen kan dock
behöva upprustas. Beträffande yrkesutbildning och upplysningsverksamhet
gäller visserligen inte detsamma. Den sistnämnda, som för det allmännas
räkning väsentligen bedrives av skogsvårdsstvrelserna, är just nu
under översyn hos särskilda sakkunniga (1955 års skogsvårdsutredning),
vilkas utredning får avvaktas. Troligen kommer den mera skolmässiga
yrkesutbildningen inom skogsbrukets område att likaledes underkastas
prövning sedan den pågående utredningen om jordbrukets yrkesutbildning
slutförts. Dessa sidor av den statliga skogspolitiken skall därför ej beröras
i detta sammanhang. Det område som för närvarande inte synes ha uppmärksammats
är däremot skogslagstiftningen. Enligt vår mening är det
ett trängande behov att densamma nu omprövas. Det gäller både den egentliga
skogsvårdslagstiftningen, frågan om skogsmarkens arrondering till
lämpliga brukningsenheter och problemet om rättsliga normer för samarbete
inom småskogsbruket i och för skogstillgångarnas skötsel och avverkning.
I det följande tillåter vi oss att anlägga vissa synpunkter på riktlinjerna
för en dylik omprövning samt förslag till dess genomförande.

Under senare tid har den offentliga diskussionen kretsat kring frågan
huruvida de sAenska skogstillgångarna utnyttjas rationellt. Det har tvistats
om vilka kategorier av skogar det är som sköts bättre eller sämre. Särskilt
har det satts i fråga om det mindre skogsbruket bedrives på ett nationalekonomiskt
tillfredsställande sätt. Något material föreligger emellertid
inte varpå kan grundas någon bestämd uppfattning i detta avseende.
Nyligen har emellertid uppdrag lämnats statens skogsforskningsinstitut
att utreda denna fråga. Framförda åsikter vilar därför mest på en personlig
erfarenhet av mer eller mindre begränsad omfattning. Ett allmänt omdöme
om olika skogsägarkategoriers skötsel av skogen kan knappast för
dagen innefatta mera än att statens och andra offentliga skogar i huvudsak
sköts väl. Naturligtvis finns det folk som kritiserar de allmänna skogarnas
mera konservativa skötsel. Men fråga är väl om inte en sådan också har
sitt berättigande vid sidan av andra metoder. Vem skulle kunna representera
denna sida av skogsskötseln om ej det allmänna? Om välskötta skogar
i större utsträckning befinner sig i bolags ägo eller i bönders går däremot
ej nu att mera bestämt avgöra. Endast en sak är självklar, nämligen att
bättre skogsvård är erforderlig på alla ägarkategoriers skogar. Kravet på
effektivare skogsvård bör kunna förena alla.

En annan sak är på vilket sätt det svenska folket skall kunna dra största
nyttan av skogstillgångarna. Härvid går det emellertid inte att ensidigt
se på det rent ekonomiska. Även befolkningspolitiska och sociala synpunkter
bör beaktas. Det kan vara nyttigt att pröva om nationen är betjänt
av att ha en sådan splittring av skogsmarken på ett stort antal

Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1956

ägare som nu är fallet eller om en sammanläggning till större enheter vore
mera fördelaktig. Det förmenas att både skogsvård och virkets utdrivning
skulle kunna ske mera rationellt och därför mera ekonomiskt om skogsbruket
kunde i största utsträckning bedrivas i storbrukets form. Småskogsbruket
skulle leda till att virkets produktionskostnader blir för höga. Helt
säkert har det större skogsbruket bättre möjligheter än det mindre att mekanisera
arbetsprocessen. Men utvecklingen inom jordbruket visar att även
små brukningsenheter kan genom anlitande av maskinstationer och på
annat sätt följa med rätt bra i en dylik utveckling. Vad arbetskostnaderna
beträffar har det mindre skogsbruket snarast en fördel, där det är möjligt
att utföra arbete i skogen med ägarens eller hos honom för jordbruksdriften
anställdas arbetskraft. I den mån en sådan arbetsinsats kan ske vid tidpunkter
då själva jordbruket kräver en lägre sådan blir givetvis arbetskostnaden
låg. Man kan rent av säga att för dylika småskogsbruk föreligger
på så sätt en fördel i jämförelse med större. Nu synes einelleitid
genom jordbrukets mekanisering och därav föranledd minskning av den
anställda arbetskraften en arbetsinsats som den ovan antydda inte vara
att påräkna i samma omfattning som förut. Vid småskogsbruk som måste
helt lita till direkt för skogsbruket anställd arbetspersonal uppstår allt
större svårigheter. Småskogsbruket kan inte erbjuda arbetskiaften kontinuerlig
sysselsättning och kan inte tillhandahålla bostäder och andra
sociala förmåner i samma omfattning som storskogsbruket. Under sådana
omständigheter kan den mindre skogsägaren inte utan vidare hävda sig i
konkurrensen om arbetskraften. Det blir svarare att bedriva skogsbruket
effektivt. Man kan därför inte undgå att erkänna att just i fråga om anskaffandet
av arbetskraft kan det mindre skogsbruket stå inför en kris av
allvarligt slag. Delta är givetvis socialt sett även en arbetarfråga. Det gäller
huruvida den i småskogsbruket anställda arbetskraften skall få arbetsvillkor,
som är likvärdiga med övriga skogsarbetares.

Det göres också gällande att uppdelningen av våra skogar på så många
ägare skapar ett osäkerhetsmoment för den industri som arbetar med virke
som råvara. Konjunkturväxlingar medför ökat eller minskat utbud av
virke, och det blir svårt för industrien att hålla en jämn drift och säker sysselsättning
för sina anställda. Egentligen borde, säges det, industrien också
äga råvaran d. v. s. skogarna. Om detta kan sägas att konjunkturväxlingarna
drabbar i allmänhet främst exporten. Under en depressiv tendens
faller både priser och efterfrågan. Industrien behöver då mindre råvara
och erbjuder skogsägarna sämre priser med minskade avverkningar som
följd. Givetvis kunde det vara lättare att genomföra eu av samhället och
industrien samfälld strävan att upprätthålla driften även i en lågkonjunktur
om skogstillgångarna befunne sig på ett färre antal händer. Men det
torde inte möta oöverstigliga svårigheter att koppla in även bondeskogsbruken
i sådana krisbekämpande åtgärder. Sedan numera över hälften

Motioner i Andra kammaren, nr 175 är 1956

av den skogsareal, som äges av enskilda personer, är ansluten till skogsägarföreningarna,
har på detta område olägenheterna av skogstillgångarnas
splittring i betydande grad minskat. Detta gäller även i fråga om saluföiandet
av virket. Detta kan med tillhjälp av skogsägarföreningarna
numera ske ganska rationellt och effektivt även från småskogsbruket. En
annan sak är att skogsägarföreningarnas tillkomst givetvis medfört nya
problem för industriens råvaruanskaffning. Dessa ligger dock på ett annat
plan.

Mot en uppluckring av gällande principer för skogens fördelning på
olika ägarkategorier kan starka invändningar anföras ur social synpunkt.
Ett mycket stort antal bondebruk skulle förlora sin bärkraft om de miste
skogstillgången. Det vill med andra ord säga att en generationsperiod efter
skogens avyttring skulle innehavarna av dylika jordbruk få en väsentligt
sänkt levnadsstandard. Väl låter det sig tänkas att så småningom en utjämning
skedde, i någon mån genom sammanläggning av brukningsdelar
men i huvudsak genom jordbrukens nedläggande och de presumtiva brukarnas
överförande till industri och andra liknande näringar. Men övergången
skulle bli ytterst svår för samhället att bemästra och skapa ekonomiska
och psykologiska olägenheter för ett stort antal människor. Dessutom
säger de norrländska ägostyckningarnas historia oss att en sådan
ändring av statens jordpolitik att skogen skulle övergå till större enheter
med framför allt bolag och samhälle som ägare konnne att medföra en utglesning
av befolkningen i vissa delar av landet. Naturtillgångarnas effektiva
utnyttjande kräver helt visst att människor är hos oss bosatta även
annorstädes än i tätorterna. Slutligen vill vi påpeka att ur ekonomisk och
social jämvikt är det betydelsefullt att landets realvärden inte behärskas
av ett litet fåtal. Så länge, såsom nu är fallet, dispositionen av dylika värden
helt sker genom ägarens avgörande eller på hans uppdrag är det ur demokratisk
synpunkt viktigt att äganderätten är i görligaste mån spridd bland
medborgarna.

Ur nu anförda synpunkter hävdar vi att den förefintliga ägarfördelningen
inom skogsbruket i princip bör upprätthållas. Det innebär att
skog som är förenad med jordbruk bibehåller denna anknytning och att
bolag och ekonomiska föreningar endast i särskilda fall efter tillstånd tilllåtes
förvärva jordbruk och skog. I sådana fall där det framkommer giltig
anledning att bondeskog uppgår i större komplex hör detta som nu
ske genom förvärv av det allmänna. Å andra sidan bör eu ytterligare uppdelning
av skogen ingalunda uppmuntras. Endast när det gäller brukningsdelar,
som inte på annat sätt kan göras bärkraftiga och vilkas innehavare
inte kan få en rimlig utkomst genom verksamhet utanför det egna
jordbruket men detta icke synes böra nedläggas, är en komplettering
genom skogstilldelning från det större skogsbruket berättigad. Helt naturligt
kan detta endast gälla i begränsad omfattning. Med vad vi nu saot

Motioner i Andra kammaren, nr Ilo år 1956

hax- vi ej velat påstå att alla småskogsbruk kan drivas på ett tillfredsställande
sätt. Många av dem har så ringa areal att detta är omöjligt.
En sammanläggning till större skogsbruk av dylika små skogsägor är
emellertid en fråga som helt faller inom ramen för jordbrukets yttre
rationalisering.

Det nu sagda får ej heller tolkas så att vi skulle underskatta betydelsen
av skogsbrukets sammanförande till lämpliga förvaltningsenheter. I
det föregående har vi antytt att för bondeskogsbrukets del är det viktigaste
problemet hur samverkan skall kunna ske mellan skogsägarna för
att kunna tillgodose behoven av arbetskraft och tekniska hjälpmedel. Men
även för denna skogsbrukskategori vållar ägosplittringen i fråga om skogsmarken
stor olägenhet. Långa och smala eller i annat avseende olämpligt
arronderade skiften är tyvärr mycket vanliga. För storskogsbruket
är ägosplittringen en kanske ännu större nackdel. Utbyte av skogsskiften
mellan det allmänna, bolagen och enskilda ägare bör därför underlättas
genom en anpassning av vederbörande lagstiftning. Härtill återkommer
vi nedan.

Inom ramen för den nu antydda uppfattningen om statens skogspolitik
övergår vi nu till att diskutera de lagstiftningsåtgärder som vi finner erforderliga
för att skapa ökad effekt av landets skogsbruk.

Nu gällande skogsvårdslag är visserligen av ett relativt sent datum.
Den har inte varit i kraft tio år än. Men det kan sättas i fråga om inte
utvecklingen på skogsbrukets område efter senaste världskrigets slut varit
sådan att denna lagstiftning nu ter sig som föråldrad. Särskilt påtaglig
är den förändrade inställningen till frågan om skogstillgångarnas föryngring.
Återväxtåtgärderna tar mer och mer formen av plantering och
sådd. Den mera primitiva vägen över självföryngring användes mindre
och mindre. Viljan hos skogsägarna att vidtaga åtgärder för att skapa ny
skog i stället för den avverkade är numera så stor att trots de mycket
stora ansträngningarna att anskaffa plantor och frö, som både skogsvårdsstyrelserna,
domänstyrelsen och enskilda bolag gör, är efterfrågan betydligt
större än tillgången. Detta visar att tiden är inne att låta skogsvårdslagen
kräva mera på detta omi-åde.

Eu av de principer varpå den nuvarande skogsvårdslagen vilar benämnes
den ekonomiska. Den tar sig uttryck redan i 1 § genom kravet att
skogen skall skötas så att hl. a. tillfredsställande ekonomiskt utbyte vinnes.
Detta krav är ej entydigt. Det skall innesluta såväl den nuvarande
ägarens intresse för dagen, ägarnas intresse generation efter generation
och samhällets. Ägaren kan ej bedöma och hopjämka detta komplex. Och
det allmänna tar alltför stort ansvar på sig om det försöker att påtvinga
ägaren en ståndpunkt, som kanske måste vara både tidsbetonad och i
grunden subjektiv. De största praktiska olägenheterna får emellertid ti 11-lämpningen av denna princip på föryngringens område.

Motioner i Andra kammaren, nr Ilo dr 1056

Enligt 14 § är skogsägaren skyldig att vidtaga sådana åtgärder som är
erforderliga för att nöjaktig återväxt skall komina att finnas å det avverkade
området inom skälig tid. Men i motiven till lagen säges att den
ekonomiska principens tillämpning innebär att detta krav inte får ställas
högre än att med hänsyn till avverkningskostnaderna det ur ekonomisk
synpunkt blir lönande att bedriva skogsbruk på området i fråga. Om detta
villkor kan anses uppfyllt avgöres vid tillämpningen genom anlitande av
s. k. lönsamhetskalkyler, där föryngringskostnaderna framräknas till en
tänkt avverkningstidpunkt efter viss räntefot och det erhållna beloppet
jämföres med en beräknad virkesfångst under samma tid omvandlad till
penningar efter antagna virkespriser. Beträffande dylika kalkyler kan
generellt sägas att de i praktiken inte blir hållbara, ty antagandena är
och måste vara alltför godtyckliga. Men vad värre är, själva principen
torde vara felaktig. Den utgår från att skogsföryngringen är eu kapitalinvestering.
I fråga om marker som så att säga av ålder legat kala är
detta riktigt. Men efter kalavverkning av skog är föryngringskostnaderna
en driftkostnad, en ersättning av förslitna produktionsmedel. I dylika
fall, som är det normala, är följaktligen föryngringsåtgärderna en
avverkningskostnad. Detta är också den ståndpunkt skattelagstiftningen
intar, i det kostnader för föryngring är avdragsgill omkostnad. Givetvis
finns det i fråga om föryngringen många grader av relation mellan kapitalinvestering
och ersättningskostnad till vilken hänsyn bör tagas. Utgångspunkten
för kravet på återväxtåtgärder i fall som avses i skogsvårdslagens
14 § bör likväl vara att föryngringskostnad är avverkningskostnad.
Vid överenskommelse, vid villkor eller åläggande som skogsvårdsstyrelsen
har att ombesörja i detta avseende bör kravet på åtgärdernas omfattning
få ställas härefter. Men även då fråga är om återväxtåtgärder efter
avverkning som avses i 15 och 1(3 paragraferna bör fordringarna kunna
ställas högre än enligt nuvarande skogsvårdslag.

Skogsvårdslagen grundar sig på en ytterligare princip av diskutabelt
värde, nämligen den att utvecklingsbar skog inte får avverkas annorledes
än efter ändamålsenlig gallring. Helt allmänt är det naturligt att tolkningen
av vad som skall förstås med utvecklingsbar skog är svår. Delade
meningar måste råda, och kontroverser mellan skogsvårdsstyrelserna och
skogsägarna kan därför inte undgås. Det är inte bra att lagstiftningen
vilar på mångtydiga principer. Så långt möjligt måste man söka undgå
detta.

Nu har det dessutom i praktiken visat sig att denna princip om skydd
för den utvecklingsbara skogen leder till svårigheter med avseende på föryngringsarbetet.
Moderna metoder gör relativt stora föryngringsytor ekonomiskt
fördelaktiga. Det kan ofta befinnas rimligt att i dylika områden
inbegripa mindre insprängda partier av skog som åtminstone av någon
anses som utvecklingsbar. Skogsvårdsstyrelserna kan ge tillstånd till av -

Motioner i Andra kaminuren, nr 175 År 1956

verkning i dylika fall. De gör det nog ofta också, varvid de tillämpar
metoden att låta skogsägaren ställa säkerhet för föryngringsåtgärdernas
utförande. Till en början lämnades dylika avverkningstillstånd i huvudsak
till bolagen, i fråga om vilka det var lättast att få säkerhet för återväxtåtgärderna.
Förfarandet betraktades av bondeskogens ägare som diskriminering
av dem. Numera är förfaringssättet mera utbrett. Skyddet av
den utvecklingsbara skogen har därför blivit ganska uppluckrat utan att
därigenom någon skada skett.

Vad som sålunda utvecklingen fört med sig ställer frågan om det finns
verklig anledning att bibehålla en så svårbestämbar princip som grundval
för skogsvårdslagen. Det är nämligen inte möjligt att avgöra om det
är av betydelse för någon att skogen får stå kvar och växa tills den slutat
att vara utvecklingsbar. Det beror helt och hållet på hur industrien efterfrågar
olika virkessortiment. Det måste vara priset på virket som avgör
till vilken ålder det ur ekonomisk synpunkt är lämpligt att förlägga slutavverkningen.
Detta är inte bara en fråga för den som äger skogen, när
avverkningen skall ske, det har också avseende på folkhushållet. Vad
samhället kan ha att bevaka ur egna och kommande skogsägares intresse
är dels att skogsmarken ovillkorligen utnyttjas effektivt och att återväxtåtgärder
obönhörligen utförs, då så erfordras, och dels att skogen skötes
så att i huvudsak jämn avkastning erhålles från envar skogsägares mark.

I vår tid kan det inte räcka med att det allmänna har möjligheter att
motverka för stor eller olämplig avverkning. Fall förekommer där det
kan vara rimligt att förmå skogsägaren att avverka mer än han gör. I
främsta rummet gäller detta då ändamålsenliga gallringar inte vidtages.
Men understundom tillätes skog bli för övermogen till skada för både produktion
och kvalitet. Det bör klart framgå ur skogsvårdslagen, att skogsvårdsstyrelserna
har befogenhet att ingripa i dylika fall. Redan nu försöker
otvivelaktigt styrelserna att komma till rätta med dylik vanskötsel
och väljer därvid överenskommelsernas väg. Detta är givetvis förmånligt
då det går att nå resultat härigenom. Men när detta i extrema fall misslyckas
bör även här tvångsmedel kunna tillgripas. Den vanliga metoden
med avverkningsförbud kommer inte här i fråga. I stället borde en dylik
skogsägare kunna åläggas att överlämna skötseln och förvaltningen av
skogen till något sakkunnigt organ, varom närmare skall talas nedan.
Även möjligheterna att påskynda restaurering av kalmarker och vanskött
skogsmark bör ägnas uppmärksamhet vid en reformering av skogsvårdslagen.

Skogsvårdsstyrelsernas möjligheter att övervaka att erforderliga återväxtåtgärder
vidtages och att i huvudsak jämn avkastning erhålles bör
t. ex. kunna tryggas på följande sätt. Annan avverkning än genom ändamålsenlig
gallring får endast vidtagas efter det anmälan till skogsvårdsstyrelsen
skett och denna varil i tillfälle att tillvarataga dessa intressen

Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1950

genom överenskommelse eller åläggande. De grundläggande stadgandena
i skogsvårdslagen skulle med tillämpning av den uppfattning vi här gett
uttryck åt kunna få följande ungefärliga innehåll:

1) Skogsmark med därå växande skog bör skötas så att markens virkesalstrande
förmåga på lämpligt sätt utnyttjas och så vitt möjligt i huvudsak
jämn avkastning erhålles.

2) Skog må icke avverkas annorledes än genom ändamålsenlig gallring
med mindre anmälan därom viss tid innan gjorts till skogsvårdsstvrelsen
och från dennas sida anstalter träffats som säkerställer föryngring och en
i huvudsak jämn avkastning.

Från lagstiftningens sida lägges intet hinder i vägen för arrondering av
skogsägor genom utbyte av skogsskiften mellan det allmänna och fysiska
personer och mellan dessa senare sinsemellan, om bytena medför förbättrade
drittförhållanden. Med nuvarande rättspraxis kan detsamma sägas
om utbyte av skogsmark bolag och andra juridiska personer emellan. En
annan sak är om jorddelningslagstiftningen erbjuder tillräckligt enkla förfaranden
i fråga om instituten omskifte, ägoutbvte o. s. v. för att uppkommande
tillfällen till omarrondering av skogsmarken skall kunna effektivt
tillvaratagas. Principiellt har de 1953 tillkallade sakkunniga för utredning
av spörsmålet om ny fastighetsbildningslagstiftning och därmed
sammanhängande frågor (1954 års fastighetsbildningskommitté) i uppdrag
att pröva dessa spörsmål. I direktiven har emellertid inte frågan om skogsmarkens
arrondering särskilt berörts. Vi förutsätter att nämnda utredning
i alla fall kommer att inbegripa dessa frågor. Att lagen angående förbud
i vissa fall för bolag in. fl. att förvärva fast egendom försvårar ägobyten
mellan bolagen och andra skogsägare kan inte förnekas. En ganska
restriktiv tillämpning är otvivelaktigt erforderlig för att inte lagen skall
bli illusorisk. Men denna omständighet blir mera kännbar därigenom att
nuvarande lag är synnerligen föråldrad och bygger på en jordpolitisk uppfattning
som inte längre godtages i lagstiftningen i övrigt. Förfarandet vid
prövning av ansökningar om tillstånd från bolags sida är även ganska omständligt
och i hög grad formellt betonat. Allt detta gör att denna lag är
onödigt hindersam för rationaliseringssträvandena. Detta gäller både jordbruk
och skogsbruk.

En reformering av lagen om förbud i vissa fall för bolag m. fl. att förvärva
fast egendom har sedan åtskillig tid varit aktuell. Det ingick i 1951
års jordrationaliseringsutrednings uppdrag att pröva detta spörsmål. Från
denna utrednings sida framkom ett dylikt förslag 1954 (SOU 1954: 16).
Utredningen föreslog att den nu gällande lagen skulle utbytas mot en lag
om förbud för bolag, förening och stiftelse att förvärva jordbruksfastighet.
Någon proposition till riksdagen med anledning av detta förslag
har ännu ej framlagts. Enligt vår mening vore det ur synpunkten av skogs -

Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1956

brukets rationalisering olyckligt om något längre dröjsmål skulle uppstå
med denna frågas lösning.

Jordrationaliseringsutredningens lagförslag innebär onekligen eu betydande
förenkling. Den prövning av självklara förvärv som nu sker i länsstyrelserna
och är rent formell skulle upphöra. Vissa förvärvstall, som den
nuvarande lagen förutsätter skall behandlas mindre strängt inen som nu
saknar större aktualitet, försvinner ur lagen. Förslagets huvudbestämmelse
är att som förutsättning för förvärv skall fordras särskilda omständigheter.
Och eu omständighet som särskilt skall tala för bitall är att förvärvet utgör
ett led i markbyte varav jordbruksnäringen har gagn. Man kan givetvis
förutsätta att skogsbruket enligt utredningens mening är eu del av jordbruksnäringen.
Kan tvekan råda härom bör självklart ett törtydligande
ske. Även andra omständigheter bör givetvis kunna föranleda lantbruksnämnderna
att bifalla bolags ansökningar om markförvärv. Att lämna en
närmare redogörelse för de olika fall, där så kan befinnas lämpligt, äi ej
möjligt. Men det får självfallet tillses att lagstiftningen får en smidig tilllämpning
som anpassas efter verklighetens krav.

1 ett annat avseende kan man emellertid fråga sig om lagförslaget inte
ur de synpunkter vi här anlägger är för strängt. Att vi med den uppfattning
som tidigare här givits till känna anser det nödvändigt med stiäng
prövning av bolags ansökningar om förvärv av mark i enskild ägo är självfallet.
Men lagförslaget bibehåller den nuvarande lagens bestämmelse om
att förvärv från bolag till bolag skall underkastas prövning. Denna är nu
som tidigare sagts av helt formell natur. Även om man får räkna med
att så även skulle bli fallet efter lagförslagets genomförande kan man fråga
sig om inte detta är en onödig omgång. Det bör prövas om inte tillräcklig
kontroll av dylika förvärv kan ske i samband med beviljandet av lagfart.
Den här ifrågasatta förenklingen kan ha betydelse för främjandet av markbyten
bolagen emellan. Skogsvårdsstyrelserna, som det inte är avsikten att
uppdraga tillståndsgivningen åt, skulle då få ett område där de utan lagstiftningshinder
kunde verka för en ändamålsenlig anondeiing av skogsmarken.

Lagförslagets innebörd att tillståndsgivningen i fråga om bolagsförvärv
skulle uppdragas åt lantbruksnämnderna får betraktas som lämplig. Härigenom
kommer den moderna jordpolitikens ståndpunkt till jordens löidelning
mellan olika brukningsdelar att tillämpas i ett och samma organ.
Lantbruksnämnderna har organiserat samarbete med lantmäteriväsendet.
Redan nu förekommer samråd med skogsvårdsstyrelserna i många fali.
Genom eu ny lag på ifrågavarande område med nu antytt innehåll tår man
förutsätta alt ett ännu fastare samarbete skapas mellan lantbruksnämnder
och skogsvårdsstyrelser. Att centraliseringen av tillståndsprövningen av
bolagsförvärv upphör kan endast hälsas med tillfredsställelse. De llesla

2—143 56 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 4 samt. Nr 166 175

18 Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1956

ärendena skulle härigenom kunna avgöras med åtskilligt mindre formell
apparat än vad nu är fallet. Bättre möjligheter skulle också skapas för ett
positivt samarbete från skogsvårdsstyrelsers och lantbruksnämnders sida
till befrämjande av en bättre arrondering av skogsmarken. En energisk
och effektiv arronderingsverksamhet kräver samarbete från alla berörda
parters sida. Vid behandlingen av ärenden och utbyte av skogsmark melian
bolag och andra skogsägare kan det kanske därför vara av betydelse
om någon representant från storskogsbruket bereddes tillfälle att fungera
som ledamot av lantbruksnämnden.

I det stora hela finner vi jordbruksrationaliseringsutredningens förslag
till bolagsförvärvslag ägnat att läggas till grund för lagstiftningen. Viss
omprövning för att göra förslaget ännu mera lämpat för strävanden att
sammanföra skogsmarken i lämpliga brukningsenheter bör enligt vår
mening ske dessförinnan. Även i fråga om andra sidor av jordpolitikens
förhållande till bolagsförvärven kan nog också översyn erfordras. Då det
emellertid skulle falla utanför vårt syftemål i förevarande sammanhang,
går vi inte in på dylika spörsmål här utan vill endast uttala att det är
starkt av behovet påkallat att en förnyad prövning ofördröjligen kommer
till stånd av lagstiftningen om bolagsförvärv och förslag därefter omedelbart
förelägges riksdagen.

Vad slutligen beträffar samarbetet inom småskogsbruket för tillvaratagandet
av storskogsbrukets fördelar kan givetvis olika lösningar finnas.
Men gemensamt för alla måste vara att tillgång till sakkunnig driftpersonal
tryggas och möjligheter skapas för sysselsättning och anställning av heltidsarbetare.
Dessa senare bör dessutom kunna tillförsäkras bostäder och
andra sociala förmåner, som är vanliga vid storskogsbruket.

Röster har höjts för att skogsvårdsstyrelserna skulle utrustas med möjligheter
att åtaga sig skötseln av enskilda småskogsbruk. En sådan tanke
synes oss av såväl principiella som praktiska skäl olämplig. Det åligger
dessa styrelser att öva tillsyn över att skogsvårdslagstiftningen respekteras.
Detta är en grannlaga uppgift. Allting som kan uppamma föreställningen
att skogsägare behandlas olika i detta avseende måste undvikas. Att lägga
förvaltningsansvaret för vissa skogar på styrelserna skulle kunna skapa
missförstånd. Även rent praktiskt skulle en utveckling av nu antydd art
leda till besvärliga konsekvenser. Skogsvårdsstyrelsernas arbetsområde
skulle ökas oroväckande. Verksamheten bleve oöverskådlig och tungrodd.
Vid sidan av övervakningen av lagstiftningens efterlevnad är skogsvårdsstyrelsernas
huvuduppgift att sprida upplysning och ge undervisning för
att därigenom befordra en god skogsskötsel på de enskilda skogarna. Dessa
huvuduppgifter är givetvis till sin omfattning tänjbara. Fara skulle under
sådana förhållanden lätt uppkomma att de ställes i efterhand för påträngande
förvaltningsuppgifter. I själva verket synes oss en sund ut -

Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1956

veckling i stället böra leda till att skogsvårdsstyrelsernas nuvarande belastning
med stämplingar för avverkning och gallring efter hand begränsas.
Denna uppgift är i många fall inte av den kvalificerade natur att den kan
få inkräkta på styrelsernas viktigare verksamhetsgrenar. En frukt av utbildnings-
och upplysningsverksamheten bör bli att de mindre skogsägarna
bibringas förståelse för värdet av en god skogsvård samt låter dem själva
komina i besittning av den erforderliga kompetensen för dylika arbeten.
En utveckling i denna riktning är skönjbar men bör påskyndas. Biträde
med stämplingar och djdikt kan också erhållas från skogsägarföreningarna.
Utredning om dessa föreningars övertagande av sådana uppgifter från
skogsvårdsstyrelserna liksom även av andra skogsvården berörande organisatoriska
frågor är för närvarande föremål för prövning hos 1955 års
skogsvårdsutredning. Med anledning härav går vi därför ej vidare in på
dessa spörsmål i detta sammanhang.

I praktiken har skogsägarföreningarna redan tagit upp denna verksamhet.
Under sådana förhållanden kunde det kanske anses naturligt om dessa
föreningar också blev de organ som löste problemet om de mindre skogsägarnas
samverkan i fråga om skötsel, avverkning, försäljning m. m. Redan
nu förekommer det att åtminstone vissa skogsägarföreningar på uppdrag
av ägaren mot särskild ersättning övertar förvaltningen av enskilda skogar.
Givetvis är det möjligt för skogägarföreningarna både att tillhandahålla
sakkunnig förvaltningspersonal och att samordna skogsarbetet på olika
skogsbruk på ett sådant sätt att arbetarfrågan kan lösas något så när tillfredsställande.
Trots detta ställer vi oss skeptiska till tanken att detta
skulle kunna bli huvudvägen för samarbete inom småskogsbruket. Komme
ett större antal medlemmar att anlita skogsägarföreningarna för dylika
arbeten bleve verksamheten även för skogsägarföreningarna svåröverskådlig
och tungrodd. Med hänsyn till skogens nära samhörighet med jordbruket
kommer åtskillig smidighet att bli erforderlig vid ordnandet av förhållandena
mellan samarbetsorganet och den enskilde skogsägaren. Denne
senares möjlighet att öva inflytande bör vara så stor att han har en känsla
av att ha något att säga till om, vilket sannolikt blir svårt, när samarbetsorganets
lokala ledning blir rent tjänstemannabetonad. Härtill kommer,
som från åtskilliga håll påpekats, att vissa skogsägarföreningar numera
bedriver en omfattande industriell verksamhet. Föreningarnas ledande
organ kommer därför på visst sätt att företräda både köpar- och säljarintressen.
Detta kan komma att utsätta förtroendet från skogsägarnas
sida gentemot skogsägarföreningarna för påfrestningar. Dessa svårigheter
skulle helt säkert bli än större om skogägaren helt eliminerades vid försäljningen
av hans virke och skogsägarföreningen kom att företräda både
sig själv som köpare och skogsägaren som säljare. Oss förefaller det på
dessa grunder äventyrligt om skogsägarföreningarna finge förvaltningsansvar
över småskogsbruk i någon större omfattning. Skogsägarförening -

Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1956

arna är nämligen enligt vår mening av en så grundläggande betydelse för
småskogsbruket att allt som kan försvaga förtroendet för dem från skogsägarnas
sida bör undvikas. Det bör därför prövas om ej andra former för
samarbete de mindre skogsägarna emellan för skapande av gemensam
skötsel, avverkning och försäljning kan visa sig mera lämpade.

I åtskilliga länder är problemet om samarbete mellan mindre skogsägare
aktuellt. För Västtysklands och Schweiz’ del är det rent av brännande. Här
är ett dylikt samarbete en nödvändig förutsättning för att den skogsmark
som befinner sig i enskilda personers ägo skall kunna lämna en något så
när rimlig avkastning. Den är nämligen splittrad i en mängd mycket små
ägolotter. Såsom exempel kan nämnas att i Nordvästtyskland omfattande
Nordrhein — Westfalen, Niedersachsen, Rheinland — Pfalz, Hessen och
Schleswig—Holstein utgör småskogsbruk med en areal av 10 hektar och
mindre 33 och med 10—50 hektar 23 % av den till 1 185 000 hektar uppgående
arealen av skogsmark i enskilda personers ägo. Liknande förhållanden
förekommer och ännu mer utpräglat i Schweiz. Det säger sig självt att
rationellt skogsbruk knappast är möjligt å så små parceller.

Det är därför ganska naturligt att en livlig diskussion pågår i dessa
länder om samarbete mindre skogsägare emellan. Även lagstiftningsåtgärder
i detta syfte har vidtagits, något som också gäller Danmark och Finland.
Man kan gott säga att praktiskt taget alla former som kan tänkas
för ett dylikt samarbete varit föremål för övervägande. Det skulle föra alldeles
för långt att här lämna en redogörelse härför. Åtskilligt saknar dessutom
intresse på grund av skillnader länderna emellan beträffande jordpolitikens
inriktning. Men visst förekommer det samarbetsformer i de
nämnda länderna som i princip förefaller möjliga att använda även i vårt
land.

Går man såsom vi gör ut ifrån vår nuvarande jorddelningslagstiftning
och om man vidare tar hänsyn till de mindre skogsägarnas behov av husbehovsvirke
och deras möjligheter och vilja att i viss utsträckning använda
egen arbetskraft för skogsarbete, förefaller det oss som om följande form
för samarbetet skulle vara en tänkbar lösning. Ett antal mindre skogsägare
med varandra närliggande skogsområden bildar en skogsförvaltningsförening.
Åt denna överlämnar medlemmarna förvaltningen av sina skogsmarker
och betalar därför en viss årlig förvaltningsavgift till föreningens
administration. Avgiften kan bestämmas efter areal, efter virkes tillgång
eller annan liknande grund. Överlåtelsen av förvaltningen bör avse en inte
alltför kort tidsrymd och under denna vara bunden. Föreningen anställer
sakkunnig driftledare, och denne överenskommer med respektive ägare om
en plan för längre eller kortare tid i fråga om de arbeten av olika slag soin
skall förekomma å skogen. Om sättet för uttagandet av husbehovsvirke
avtalas också. Föreningen ordnar med nödigt driftkapital, vilket givetvis
kan ske på olika sätt. Föreningen har delbokföring för varje delägare, och

Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1956

avräkning sker årligen mellan medlemmarna och föreningen. Ur beskattningssynpunkt
bör ordnas så afl skogsägaren till beskattning redovisar de
inkomster och utgifter som faller på hans skogsområde. Föreningen har i
princip endast att upptaga förvaltningsavgiften som inkomst och administrationskostnaderna
som omkostnad. I den mån skogsägaren vill ha tillfälle
alt använda egen eller av honom anställd arbetskraft i skogsbruket bör
särskilt arbetsavtal träffas med föreningen, vari skogsägaren tillerkännes
rätt och ålägges skyldighet att utföra viss årlig arbetsprestation enligt
samma grunder som förekommer redan nu mellan större skogsägare och
skogsarbetare. Föreningen kan lämpligen anförtros att ordna med bostäder
o. d. för av densamma anställda arbetare. Helt naturligt kan en dylik skogsägarsammanslutning
modifieras på olika sätt alltefter behovet. Uppgifterna
kan begränsas och formerna jämkas. Ovanstående skiss är endast tänkt
som ett exempel på vår tankegång.

En fråga av stor principiell natur anmäler sig emellertid, nämligen om
medlemskap i en dylik förening skall kunna vara helt frivilligt eller om
en majoritet skall kunna påtränga en minoritet medlemskap. I utlandet förekommer
understundom ett visst dylikt tvång. För vår del finner vi inga särskilt
starka skäl tala för möjligheter till tvångsanslutning. Eftersom det i
många fall ingalunda är möjligt att skapa föreningar där medlemmarnas
skogsområden bildar ett sammanhängande helt på marken och då det väl
låter sig göra att få ett rationellt skogsbruk även om de till föreningen
hörande skogsmarkerna är belägna på kortare avstånd från varandra, synes
det oss fullt möjligt att få till stånd effektiva skogsförvaltningsföreningar
på helt frivillig grund. Det blir närmast en ren upplysningsfråga att skapa
tillräcklig anslutning i de enskilda fallen. Men eftersom vi förutsätter att
dylika föreningar skall vara öppna för alla mindre skogsägare inom ett
visst område bör, såsom ovan antytts, efter en reformering av skogsvårdslagen
möjlighet skapas för att skogsägare som vansköter sin skog skall
kunna åläggas att ansluta sig till dylik förening.

Den karaktär en skogsförvaltningsförening skulle komma att få om den
i princip får den utformning som här ovan antytts innebär helt säkert att
densamma knappast kan grunda sin rättsliga existens uteslutande på de
regler lagen om ekonomiska föreningar innefattar. Troligen måste en speciallag
skapas på samma sätt som skett i fråga om s. k. sambruksföreningar.

Enligt vår mening bör regeringen snarast låta utföra en utredning om
förutsättningar och former för samarbete mellan mindre skogsägare för
förvaltningen av deras skogar. Vad vi i detta avseende anfört bör därvid
tillsammans med andra uppslag komma under övervägande. Utredningen
bör även omfatta vad som från del allmännas sida kan åtgöras för att i
övrigt befrämja ett samarbete de mindre skogsägarna emellan till åstadkommande
av en för dessa skogsägare men också för hela vårt folkhushåll
nödvändig effektivisering av denna del av skogsnäringen.

Motioner i Andra kammaren, nr 175 år 1956

Med stöd av vad vi här anfört hemställes,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
snarast beträffande en reformering av vårt lands skogslagstiftning,
varvid av oss anförda synpunkter bör vinna beaktande
och särskilt följande utredningsuppgifter komma i
betraktande nämligen:

1) reformering av gällande skogsvårdslag;

2) översyn av lagstiftningen om förbud i vissa fall för bolag
etc. att förvärva fast egendom; samt

3) förslag till lagstiftning och andra åtgärder till befrämjande
av samarbete mellan mindre skogsägare för gemensam
förvaltning av skogstillgångarna.

Stockholm den 24 janauri 1956

Gösta Skoglund

P. Edvin Sköld

Hj. Gustafson

Arvid Andersson

Olof Persson

Olof W. Wiklund

Sigfrid Jonsson

Strömsund

Sthlm 1956. K. L. Beckmans Boktr.