Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1964 (Motion 1964:1057 Andra kammaren - höst)

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1964

Nr 1057

Av herr Heckscher m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
nr 171, angående reformering av de gymnasiala
skolorna m. m.

(Lika lydande med motion nr 867 i Första kammaren)

Samhällets växande behov av väl utbildad arbetskraft är framträdande
på de flesta onn-åden, inom näringslivet lika väl som inom förvaltningen,
undervisningsväsendet och forskningen, för serviceuppgifter och vårduppgifter,
i hemlandstjänst och utlandstjänst. Ungdomen är medveten om detta
och efterfrågar i ökande omfattning ändamålsenliga utbildningsmöjligheter.
Man räknar med att flertalet av en årskull inom kort kommer att
söka sig vidareutbildning efter den obligatoriska skolan. Större möjligheter
än vad som för närvarande finns måste därför skapas för olika typer av''
utbildning för att kunna tillgodose ungdomens individuella intressen och
förmåga samt därigenom även bättre tillgodose arbetsmarknadens krav.

Mot bakgrund av'' ovanstående ter sig en omfattande och genomgripande
översyn av hela vårt utbildningsväsende som ofrånkomlig. I och med riksdagens
beslut år 1962 om införande av 9-årig obligatorisk skolplikt kan
detta arbete redan sägas vara påbörjat. Övergången till grundskola nödvändiggör
nu även förändringar av till denna skola anslutande skolformer.
Av dessa gymnasiala utbildningsanstalter står nu gymnasiet och fackskolan
först i tur, medan frågan om yrkesskolan dessvärre kommer att tagas upp
först vid ett senare tillfälle.

Även på vuxenutbildningens område måste reformer vidtagas. Rätten
till utbildning får inte begränsas till en kort period i ungdomsåren. Den bör
vara en återkommande möjlighet för alla dem som efter en tid i förvärvslivet
kommer till klarare insikt om sina förutsättningar och intressen.

Ytterligare områden inom skolväsendet isom tarvar en översjm skulle
kunna nämnas, vilket emellertid i detta sammanhang saknar relevans. Vad
som däremot bör understrykas är att de reformer som vidtages i nuläget
ingalunda kan betraktas som slutgiltiga. Den snabba samhällsutvecklingen
nödvändiggör en fortlöpande reformering av utbildningsväsendet. Av vikt
är därför att vårt skolsystem ges en utformning som utan alltför stora
svårigheter kan anpassa sig till ändrade förhållanden. Grundskoleformcn
bör således inte betraktas som definitiv, och ej heller bör det vertikala sambandet
mellan den gymnasiala och den obligatoriska utbildningen låsas
I —Bihang till riksdagens protokoll 1964. 4 samt. Nr 1057

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196i

fast inom allt för snäva gränser. En eventuell justering måste kunna göras
utan att förorsaka kedjereaktioner genom hela skolsystemet.

Gymnasiets dimensionering

I proposition nr 171 anges de faktorer som departementschefen anser vara
av betydelse i samband med frågan om gymnasiets dimensionering. Därvidlag
framhålles att inom ramen för disponibla materiella och personella
resurser bör dels ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning, dels avnämarnas
efterfrågan på gymnasieutbildade utgöra riktpunkter för utbildningsplaneringen.

Enligt vår mening utgör ifrågavarande efterfrågesidor en lämplig grund
för bedömningen av den gymnasiala utbildningens kvantitativa utbyggnad.
I fråga om de gymnasiala skolorna var för sig anser vi emellertid de för
den totala dimensioneringen föreslagna riktlinjerna böra på ett mera ändamålsenligt
sätt modifieras. Våra ståndpunkter skall i det följande motiveras.

Ungdomens efterfrågan på gymnasieutbildning. Rätten att fritt välja
studieväg är en av de grundläggande principerna för grundskolan. Detta
system förutsätter att eleverna genom studie- och yrkesorientering samt
enskild rådgivning kommer fram till en realistisk uppfattning om sina
egna studieförutsättningar och intressen samt att den sålunda erhållna
uppfattningen verkligen får bilda grunden för valet. Därest andra faktorer
än ovanstående tillätes att dominera vid studie- eller yrkesval blir resultatet
mer eller mindre misslyckat.

Det kanske största och mest svårlösta problemet härvidlag är föräldrarnas
och barnens attityder till olika yrken. Här gör sig de sociala värderingarna
gällande med stor intensitet. Rågången kan sägas gå mellan praktiska och
teoretiska yrken. Åtskilliga tragedier och katastrofer vittnar om missriktade
ambitioner, falska värderingar och prestigetänkande. Dessa attityder
bottnar i ett förlegat klasstänkande. Välståndssamhällets framväxt innebär
en utjämnande förändring i ekonomiskt avseende. Den sociala prestigen
bygger emellertid på andra värderingar, som innebär att som nämnts typen
av yrke spelar stor roll.

Att komma till rätta med problem av denna typ blir inte lätt, vilket bl. a.
belyses av det förhållandet att ca 75 procent av eleverna inom grundskolans
nionde årskurs innevarande hösttermin valt någon av de fem mer teoretiska
linjerna.

Enligt vår mening bör stora ansträngningar göras för att med hjälp av
en utbyggd och intensifierad studie- och yrkesorientering nå fram till en
situation där det fria valets principer äger sin rätta tillämpning. Vi har
all anledning förmoda att ett dylikt förhållande på lång sikt skall kunna
uppnås. Vi anser emellertid att till dess ett system med kvalifikationsspärrar
har en viktig uppgift att fylla. Det gäller här någonting så betydelsefullt
som att söka ge våra ungdomar en till deras anlag och intressen väl tillrätta -

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1964

‘4

lagd utbildning. Den rådande situationen, där som i det föregående nämnts
på studie- och yrkesval negativt verkande faktorer äger stor inverkan, tilllåter
enligt vår mening ingen efterfrågestyrd utveckling. Dessa verkningar
bör ej underskattas. En utformning i dagens läge av intagningsbestämmelserna,
där det fria valet oreserverat får utgöra norm, skulle för flera elevkategorier
komma att innebära en hård press och i åtskilliga fall leda till
personliga misslyckanden i stället för till den goda start i livet, som en
rätt avvägd utbildning utgör. Hur vi anser nämnda kvalifikationsspärrar
böra fixeras skall i samband med frågan om intagning till gymnasiala
skolor redovisas.

Vi vill understryka att kvalifikationskrav bör vara det enda förekommande
hindret för ungdomens efterfrågan på utbildning. Övriga på utbildningsefterfrågan
bromsande faktorer — sociala och geografiska — får ej
förefinnas. Därvidlag vill vi i likhet med departementschefen betona, att
den av årets riksdag beslutade studiefinansieringsreformen i väsentlig grad
är ägnad att undanröja i detta sammanhang förekommande ekonomiska
hinder. Den gymnasiala utbildningens geografiska spridning återkommer
vi till i annat sammanhang.

Samhällets efterfrågan på gymnasieutbildade. Att vårt samhälle har behov
av ett under överskådlig tid ständigt växande antal personer med kvalificerad
utbildning är ostridigt. En mängd undersökningar och prognoser
talar för detta. Inte minst har frågan om det framtida behovet av arbetskraft
med gymnasial utbildning belysts av 1960 års gymnasieutredning.
Den undersökningen visar att år 1984 enligt en lägre beräkningsgrund ca
75 procent av en årskull 17-åringar påbörjar teoretisk utbildning. Enligt en
högre beräkningsgrund erhålles procenttalet 90.

Samhällets efterfrågan på arbetskraft inrymmer krav på att allt flera
ungdomar får bättre utbildning. Detta innebär, att lika väl som en kvantitativt
breddad utbildning måste komma till stånd, så måste även bildningsinnehållet
fördjupas eller kvalitativt förstärkas. En kvantitetsökning kan
givetvis tillgodoses medelst en ökad elevintagning till gymnasiala skolor.
Samtidigt måste ökade krav på undervisningens kvalitet och elevernas
prestationsförmåga och kunskapsstandard uppställas.

I detta sammanhang är en rad faktorer av betydelse. Frågan om undervisningsformer,
klass-storlekar, homogeniseringsgrad, begåvningsreserv, den
s. k. pedagogikens multiplikatorteori in. in. Även om vi icke tillmäter dessa
faktorer betraktade var för sig alltför stor vikt, vill vi ändå peka på att inte
minst åtskilliga praktiska svårigheter är förenade med en alltför kraftig
ökning av antalet elever. Dessa svårigheter får inte nonchaleras. Strävan
att göra allt flera delaktiga av gymnasiestudier får med andra ord inte
undanskymma det faktum att kravet på hög kvalitet i undervisningen bör
öka i takt med utvecklingen.

Ovanstående innebär emellertid inte att vi motsätter oss Kungl. Maj :ts

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 är 196i

förslag beträffande den kvantitativa omfattningen av gymnasium och fackskola
omkring år 1970. Vi biträder sålunda departementschefens förslag
att som riktpunkt uppställes att 30 procent av årskullen nämnda år intages
i gymnasier samt 20 procent i fackskolor.

Det gymnasiala skolsystemets struktur

Den helhetssyn på det gymnasiala utbildningsväsendet som departementschefen
ger uttryck för anser vi vara principiellt riktig i fråga om den s. k.
horisontella samordningen. Integrationssträvandena får emellertid på intet
sätt utgöra ett självändamål, utan skolorganisationen måste anpassas efter
lokala och regionala förhållanden. Sålunda kan i vissa fall en vertikal samordning
mellan grundskolans högstadium och gymnasium eller annan gymnasial
skolform utgöra den bästa lösningen.

Vår uppfattning rörande dessa frågor leder till att vi i motsats till departementschefen
anser att även fristående fackskolor bör få upprättas efter
prövning i varje enskilt fall. En samordning kan därvid äga rum med
övriga på orten förekommande skolor ■—• grundskolans högstadium eller
yrkesskola.

Departementschefens inställning till fristående fackskolor finner vi inte
stämma överens med vad som på annat ställe i propositionen framföres
om folkhögskolornas framtida roll som värdefulla alternativ till framför
allt den sociala fackskolan. Då departementschefen av allt att döma inte
avser att föreslå en ändrad lokalisering beträffande folkhögskolorna utan
dessa även framdeles kommer att utgöra fristående enheter, förefaller
departementschefens restriktivitet avseende de fristående fackskolorna inkonsekvent.
I synnerhet äger detta omdöme giltighet för vad som i propositionen
framhålles om den s. k. spontana frekvensen. Det torde nämligen
knappast kunna hävdas annat än att förhållandena härvidlag är likartade
för de bägge skolformerna.

Även om vissa ändringar avseende integreringsfrågorna enligt vår mening
är befogade anser vi det böra understrykas att Kungl. Maj :ts förslag innebär
en geografisk spridning av gymnasial utbildning av betydelse. Glesbygdens
ungdom bör ha samma tillgång till utbildning som ungdom i mera
tättbebyggda trakter. Även om detta önskemål inte helt förverkligas genom
regeringsförslagets ikraftträdande, så kommer dock utbildningsmöjligheterna
för dessa kategorier att avsevärt förbättras.

Den gymnasiala utbildningens målinriktning beröres av departementschefen.
Därvid framhålles att studievägar alltjämt måste finnas som har
till huvuduppgift att förbereda för studier vid universitet och högskolor
eller för direkt yrkesverksamhet och att därjämte behövs kortare studievägar,
vilka siktar på en yrkesverksamhet på mellannivå eller på fortsatt

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 dr 190i 5

utbildning av mera speciell karaktär samt att slutligen erfordras yrkesutbildning,
som bygger direkt på grundskolan.

Ovanstående avgränsning mellan de gymnasiala skolformerna anser vi
böra ligga till grund för en närmare bestämning av ifrågavarande skolors
kompetensvärden. I synnerhet fackskolans kompetensvärde är till den grad
oklart angivet att vi befarar att negativa verkningar kan uppstå i fråga om
elevrekryteringen.

I detta sammanhang bör frågan om benämningen på personer som genomgått
teknisk fackskoleutbildning beaktas. Därvidlag är enligt vår mening
»fackskoletekniker» mest adekvat. I likhet med TCO anser vi att ifrågavarande
kategorier inte bör »bibringas föreställningen, att de direkt efter
avslutade fackskolestudier kommer att erhålla sådana anställningar, som
kan betecknas som ingenjörsbefattningar».

I propositionen föreslås inrättandet av ett permanent statligt organ, kompetensråd,
som skall ha till uppgift att klarlägga frågor av nämnd art. Häremot
har vi intet att invända. Framhållas bör emellertid — med största
respekt för problemets vidd — vikten av att de sakkunniga ålägges att snarast
möjligt utarbeta förslag rörande fackskoleutbildningens kompetens.

Mål och innehåll

I SOU 1963: 42 framhålles följande:

»Gymnasieutbildningens innehåll och mål har man tidigare sökt precisera
genom huvudsakligen allmänna överväganden. Gymnasieutredningen har
sökt mera konkret fastställa kraven på gymnasiet och därigenom nått fram
till en uppfattning om hur dess innehåll och mål bör avgränsas.»

För att få ett grepp om de krav som skulle konkretiseras begränsade
utredningen dessa till avnämarnas, samhällslivets och individens egna krav.
Avnämarnas och individens krav fastställdes genom bearbetning av det
material som insamlats genom omfattande enkäter. Men i fråga om samhällslivets
krav måste utredningen medgiva, att de »låter sig ej på samma
sätt kartläggas empiriskt» och att »det här i själva verket ytterst är fråga
om värderingar».

Departementschefen anför i detta sammanhang att »när utredningen
analyserar individens egna krav gäller det eleven i skolsituationen». Vidare
framhålles att den vuxne individen därvidlag kan ha helt andra synpunkter.
Men varför har då inte detta område blivit föremål för undersökningar?
En kartläggning härav skulle ha givit utredningen en avsevärt säkrare
bedömningsgrund för sin framställning. Många remissinstanser är på denna
punkt mycket kritiska, bl. a. skolöverstyrelsen efterlyser »vuxen-kravet».

Enligt vår mening är det värdefullt alt kartlägga elevernas önskemål om
elt nytt gymnasium.

Vad som utgör allmänhetens krav på ifrågavarande utbildning borde därjämte
ha kartlagts genom en undersökning rörande vuxna. I fall detta hade

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1061

gjorts, skulle utredningen enligt vår mening ha erhållit ett faktiskt underlag
för en analys av begreppet allmänbildning, vilket i sin tur utgjort en lämplig
bedömningsgrund för en bestämning av samhällets krav på gymnasial
utbildning.

I fråga om avnämarundersökningen bör framhållas att frågorna har
formulerats så att svaren kommit att innehålla upplysning om vad som
fordras för att sköta en speciell arbetsuppgift. Detta innebär dock inte
nödvändigtvis att avnämaren anser det vara tillräckligt om den anställde
behärskar just den speciella arbetsuppgiften. Det är att förmoda, att denne
även har intresse av att de anställda besitter kunskaper t. ex. i filosofiska
eller historiska ämnen. På grund av undersökningens karaktär har emellertid
inte avnämarnas helhetssyn härvidlag kunnat tillkännages. Detta är
enligt vår mening beklagligt, desto mer som gymnasieutredningens konstruktion
av utbildningsinnehållet i hög grad bygger på dessa avnämarundersökningar,
vilket även motsvarande förslag i propositionen gör.

Således anser vi bildningsinnehållet såsom det är utformat i regeringsförslaget
i alltför hög grad vara präglat av nyttokrav, inriktade på behovet
av kunskaper och färdigheter. Detta innebär inte att vi negligerar dessa
krav. Tvärtom anser vi gymnasiet böra förmedla ett rikt mått av fasta
kunskaper och färdigheter. Samhällsutvecklingen fordrar en utökning härvidlag
inte minst på de moderna språkens, teknikens, naturvetenskapens
och samhällskunskapens områden. Vi vill emellertid kraftigt understryka
att bildningsinnehållet därutöver alltid måste inbegripa de historiska perspektiv,
den värdesättning av livsåskådningsfrågornas betydelse och den
estetiska skolning, som är nödvändiga förutsättningar för en allsidig personlighetsutveckling
under utbildningsåren.

Sistnämnda moment anser vi ej fått tillräckligt utrymme i regeringsförslaget.
Avvägningen mellan gymnasiets personlighetsutvecklande uppgift
och den s. k. samhällsnyttans krav finner vi sålunda otillfredsställande
och anser därmed en mycket viktig uppgift för vår tids skolreformer icke
övertygande löst, nämligen i vad gäller att ekvivalera kunskapsstoffet från
artskilda områden inom vår civilisation i syfte att underlätta för ungdomen
och nå fram mot en kulturell helhetssyn.

Enligt vår mening bör gymnasiets främsta målsättning bestå i att förbereda
en mycket stor del av en årskurs för fortsatta högre studier. Detta
gäller även gymnasiets tekniska och ekonomiska linjer, även om dessa
förutom ovanstående även skall förbereda direkt yrkesverksamhet. Med
hänsyn till denna målsättning anser vi vissa krav böra uppställas i fråga
om utbildningens kvalitet. Dessa krav, vilka berör områden som gymnasietidens
längd, intagning till gymnasium, betygssättning samt studiernas

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1964

avslutning, skall i det följande redovisas under respektive rubriker, men
först skall frågan om gymnasiets differentiering beröras.

Gymnasiets differentiering

I stället för att som hittills erbjuda eleverna att välja mellan tre olika
gymnasier — allmänna gymnasiet, handelsgymnasiet och tekniska gymnasiet
-— skall enligt propositionen upprättas ett enhetligt gymnasium, som
bjuder allmän, ekonomisk och teknisk studiegång. Detta gymnasium, uppdelat
på fem linjer — humanistisk, samhällsvetenskaplig, naturvetenskaplig,
ekonomisk och teknisk — skall i lägsta årskursen vara svagt differentierat
med samma eller liknande kurser för större delen av eleverna. Differentieringen
ökar i de högre årskurserna. Innehållet i samtliga linjer får en
gemensam kärna av ämnen, vilken är stor i lägsta årskursen men som
därefter minskar. Utöver dessa kärnämnen kommer att erbjudas ett antal
tillvalsämnen, olika för olika studievägar. Ett gymnasium så konstruerat
kallas i propositionen ett tillvalsgymnasium.

Vi förordar i princip ett tillvalsgymnasium efter de riktlinjer som propositionen
anger. Riskerna för felval torde i det föreslagna gymnasiet vara
små genom att i årskurs 1 ett så stort antal ämnen är gemensamma för de
olika grupperna och att därigenom möjlighet ges att byta linje mellan
första och andra årskurserna.

Vi delar vidare departementschefens uppfattning att gymnasiet genom
sin nya organisation bör kunna geografiskt bredda möjligheterna för fackgymnasiala
studier. En organisatorisk utformning med allmängymnasiala
och fackgymnasiala linjer inom ramen för samma gymnasiala enhet skulle
även kunna medföra att de olika studievägarna ansågs likvärdiga. Förslaget
om att samtliga linjer skall berättiga till högre studier är i och för sig önskvärt
men behöver kompletteras.

Vi delar sålunda departementschefens uppfattning att intagningen till
universitet och högskolor skall grundas på gymnasiebetyget men att hithörande
frågor är så utomordentligt komplicerade att de bör bli föremål
för en grundlig utredning. I avvaktan på utredningsresultatet anser vi de
i propositionen angivna behörighetsreglerna kunna provisoriskt godtagas.
Ytterligare en utredning synes dock påkallad rörande hetygsskalornas utformning
och tillämpning, vilket framgår av yrkandet i avsnittet Betyg,
flyttning in. in.

Gymnasietidens längd

Kungl. Maj :ts förslag avviker endast i smärre grad från gymnasieutredningens
beträffande studietidens längd på det nya gymnasiet. Utredningen
har belyst problemen kring såväl studiemål som studietid och olika skolformers
samordning och menar, att dessa faktorer måste ses under en
gemensam aspekt och få ett bestämmande inflytande på gymnasiets orga -

8 Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1964

nisation. Diskussionen om studieinålet har nära anknutits till frågan om
gymnasietidens längd. Utredningen föreslår att gymnasiet i framtiden blir
3-årigt, dock med undantag för den tekniska linjen som blir 4-årig. Utredningen
har granskat de olika argument som framförts för en längre studietid
än 3 år. Ett argument har varit att grundskolan skulle ge en svagare
grund för gymnasiestudier än exempelvis realskolan. Utredningen delar
inte denna uppfattning. Utredningen framhåller även att ett fjärde gymnasieår
skulle innebära stora kostnader; de årliga merkostnaderna kan —
även om endast en fjärdedel av gymnasisterna erbjudes en 4-årig studiegång

- beräknas till 150 å 200 milj. kronor. Det skulle även enligt utredningen
bli svårt att få fram tillräckligt många lärare och skollokaler för ett fjärde
år. I debatten har sagts att många elever inte orkar med en 3-årig studiegång.
Utredningen konstaterar i detta sammanhang att 2/3 av eleverna
nu genomför studierna i gymnasiet utan försening samt att det är angeläget
att i varje fall en stor del av eleverna i framtiden får möjlighet att genomgå
gymnasiet på samma tid som nu. För elever som har svårigheter att klara
av hela det ordinarie studieprogrammet föreslår utredningen att s. k. mindre
studiekurser införes. En elev kan enligt detta förslag minska sitt studieprogram
genom att avstå från ett eller två, i undantagsfall tre ämnen. Efter
den normala studietiden kommer sådan elev att sakna vissa ämnen, som
han emellertid skall kunna läsa in under ett fjärde år om han så önskar.
Kostnaderna för en sådan förlängd undervisning uppskattas till 3 å 4 milj.
kronor årligen.

Här nämnda uppläggning av studietiden förordas av departementschefen
med undantag för vad som gäller frågan om vissa ämnens utelämnande.
I propositionen föreslås härvidlag en något restriktivare linje.

Beträffande grundskolan som lämplig grund för gymnasiestudier vill vi
erinra om att det kommer att dröja flera år innan något som helst faktiskt
underlag för en sådan bedömning kan erhållas. I befintligt läge med en
lokalt och successivt påbörjad grundskola har utredningen inte haft annat
val än att låta sin konstruktion av det nya gymnasiet bygga på riksdagsbeslutet
om grundskolans utformning. Vad som i detta sammanhang anföres
beträffande grundskolan måste således bygga på antaganden.

Grundskolans elevunderlag är i fråga om kunskapsstandard och prestationsförmåga
ytterligt heterogent, varför s. k. individualiserad undervisning
bör och enligt bestämmelserna skall tillämpas. Tre villkor för ett framgångsrikt
bedrivande av ifrågavarande undervisningsform måste emellertid
uppställas.

1. Små klassenheter

2. Väl utbildade lärare

3. Effektiva hjälpmedel i undervisningen.

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 100i

Den nuvarande situationen lämnar mycket övrigt att önska vad beträffar
nämnda punkter. Dagens genomsnittsklass på grundskolans högstadium
torde bestå av ett trettiotal elever ur vitt skilda begåvningsskikt samt en
i bästa fall behörig lärare otillräckligt utrustad med pedagogiska hjälpmedel.

Ovanstående utgör ingen ljus bild av undervisningssituationen men återspeglar
inte desto mindre det faktiska läget. Huruvida här påtalade förhållanden
är att betrakta som initialsvårigheter eller ej är mycket beroende
på de närmaste årens utveckling. Enligt vår mening måste åtminstone
lärarbristen hävas och antalet elever per klass sänkas innan grundskolan
kan förverkliga den avsedda uppgiften att ge eleverna eu god grund för
gymnasiala studier.

Ekonomiska hänsynstaganden användes av bl. a. utredningen som argument
mot en längre studiegång än 3 år. Utredningen påpekar att ytterligare
ett studieår innebär ökade studiekostnader för eleverna och större ekonomiska
insatser från samhällets sida samt dessutom stora kostnader genom
det produktionsbortfall som uppstår. Merkostnaderna uppskattas som
nämnt till 150 å 200 miljoner kronor årligen.

Det kan omedelbart sägas att bilden är ofullständig, eftersom eu faktor
saknas, nämligen den samhällsekonomiska vinst, som skulle uppkomma
i den mån ytterligare studieår ger en gedignare bildningsstandard. Utredningens
ställningstaganden präglas härvidlag av uppfattningen att ekonomiskt
är detsamma som billigt, och man tar av allt att döma ingen hänsyn
till att all prissättning står i relation till den kvalitet som bjudes.

Relevant i kostnadssaminanhang är även följande frågeställning. Om
tre gymnasieår visar sig utgöra en otillräcklig grund för studier på universitets-
och högskolenivå, kommer då inte studietiden på denna nivå att förlängas
— förutsatt att nuvarande kunskapsstandard skall bibehållas? Detta
skulle betyda större kostnader för stat och enskild än om denna studiegång
lades på gymnasierna.

Även mot bakgrund av nuvarande kvarsittningsfrekvens måste eu treårig
normalstudietid anses otillräcklig. En undersökning — där studiegången
följts för de elever, som påbörjade gymnasiestudier höstterminen 1959 —
visar att ca 58 % av pojkarna avlade studentexamen utan försening, medan
motsvarande procentsats för flickornas del var 67. Enligt vår mening bör
detta undersökningsresultat ej ignoreras. Därest över en tredjedel av en
årskull gymnasister visar sig oförmögna att tillfredsställande tillägna sig
undervisningen, måste detta innebära all studiegången är alltför forcerad.

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 19(H

Att under sådana förhållanden fastställa en normalstudietid som är kortare
än den nuvarande anser vi inte ägnat att förbättra situationen.

1 propositionen förordas som nämnts en treårig studiegång. I själva
verket lämnas emellertid vägen öppen för ett fyraårigt alternativ. Elev
kan nämligen under vissa omständigheter läsa en mindre studiekurs. En
dylik studiegång leder fram till en begränsad gymnasiekompetens men
utelämnade ämnen kan inhämtas efter den normala studietidens slut genom
s. k. förlängd undervisning.

Eftersom ifrågavarande system är avsett som en stödåtgärd för vad gymnasieutredningen
benämner lågpresterande elever föreligger således härvidlag
inte något fritt val. Snarare är den mindre studiekursen att betrakta
som ett alternativ till kvarsittning och elever som icke är lågpresterande
men som ändå efterfrågar en jämförelsevis lugn studietakt utestängs således
från denna möjlighet. Av syftet med systemet följer även att ämnesbortval
ej kan ske förrän under andra årskursen. Vid denna tidpunkt är studietiden
redan långt framskriden, och vi fruktar att många elever med behov
av lägre studietakt vid det laget redan befinner sig ohjälpligt »efter». Ty
är ej första årskursen väl inhämtad, så kommer ju nästkommande års
inlärning att formligen »hänga i luften». Ökat tidsutrymme genom bortval
av vissa ämnen torde endast i begränsad omfattning kunna tillrättalägga
sålunda uppkomna kunskapsbrister.

Av i det föregående nämnda skäl anser vi en enhetlig treårig studietid
ej vara till fyllest. Även om vi ej heller finner den i propositionen föreslagna
fyraåriga varianten övertygande, talar åtskilligt för en i tiden differentierad
studiegång. I detta sammanhang anser vi valfrihetens principer böra tilllämpas.
De som på ett tillfredsställande sätt kan eller tror sig kunna klara
studierna på tre år bör ej försinkas av ytterligare ett studieår. Lika väl
bör de, som av en eller annan orsak efterfrågar en långsammare arbetstakt,
t. ex. för att genom ökad tid till fördjupning göra studierna mera meningsfyllda,
få möjligheter därtill.

Med anledning av det sagda förordar vi en fast organiserad fyraårig studiegång
parallellt med en treårig sådan, varav följer att på varje gymnasieort
eleverna skall ges möjlighet till val mellan dessa båda studiegångar.

Vi förordar däremot Kungl. Maj :ts förslag i vad gäller studietiden på
gymnasiets tekniska linje. Beträffande den ekonomiska linjen finner vi
en längre normalstudietid än tre år vara befogad. SACOrs framhållande
av att gymnasieutredningens utformning av den i utbildningen förekommande
yrkesundervisningen jämförd med den som förmedlades i det tidigare
tvååriga handelsgymnasiet, innebär en klar uttunning, utgör tvivels -

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196''r

utan en riktig bedömning. På denna punkt förekommer inga ändringar i
propositionen. Under iakttagande av den ekonomiska linjens målsättning,
nämligen att dels förbereda för högre studier, dels ock att förbereda för
direkt yrkesverksamhet, yrkar vi på en uppläggning av studietiden liknande
den som gäller för teknisk linje d. v. s. en fyraårig studiegång som dock
kan avbrytas efter tredje årskursen av elever som önskar bedriva fortsatta
studier vid universitet eller högskola. Under det fjärde skolåret skall undervisningen
vara klart målinriktad på kommande yrkesverksamhet. Det må
härvid ankomma på skolöverstyrelsen att med utgångspunkt från dessa
allmänna anvisningar uppgöra kurs- och timplaner. Hänsyn må därvid
även tagas till våra yrkanden i det följande.

Läroplanen

Den översikt över gymnasiets uppgifter, som gymnasieutredningen under
rubriken »Gymnasiets mål» givit i sitt huvudbetänkande, har departementschefen
inget att invända mot utan anser att den bör ligga till grund för
avsnittet »Mål och riktlinjer i läroplanen för gymnasiet». Utredningens
översikt innehåller fem avdelningar.

1. Personlighetsutveckling

2. Förberedelser för kommande verksamhet

3. Kommunikationsfärdigheter

4. Förberedelser för samhällslivet

5. Studie- och arbetsvanor.

De allmänna anvisningar om gymnasiets mål och innehåll som står att
finna under ovanstående rubriker täcker i stort sett de områden som vi
finner väsentliga. En anmärkning riktar vi emellertid mot utredningens
sätt att negligera religionsundervisningen. Denna bör enligt vår mening
på gymnasiestadiet fördjupas och där innefatta såväl kristendomskunskap
med anknytning till både kulturhistoriska frågor och livsåskådningsfrågor
som religionshistoria och orientering om andra religioners uppbyggnad och
källskrifter. Vi vill understryka vikten av att nämnda moment medtages i
läroplanen.

De tim- och kursplaner gymnasieutredningen framlägger med utgångspunkt
från ovan nämnda anvisningar innehåller många nya inslag, som
vi finner väl värda att pröva. Därvid noterar vi med tillfredsställelse utredningens
positiva inställning till en förstärkt allmänbildning på det matematisk-naturvetenskapliga
området. Att gymnasiet bör ge naturvetenskaplig
orientering åt alla elever anser vi i likhet med såväl utredningen som
departementschefen önskvärt.

Utredningen framhåller således betydelsen av naturvetenskaplig undervisning
även på humanistisk, samhällsvetenskaplig och ekonomisk linje.
Det bör ej förnekas att tendensen är densamma i fråga om humanistisk
bildning på icke-humanistiska linjer. Den breddning av bildningsinnehållet

12 Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år It)(il

som blir följden härav finner vi i princip riktig, även om vi kraftigt vill
betona att nämnda uppläggning av undervisningen ej får leda till att fördjupningen
av bildningsinnehållet i för varje linje karakteristiska ämnen
eftersättes. Kemiämnets uppläggning och omfattning utgör emellertid enligt
vår mening ett exempel på att sistnämnda krav inte i alla sammanhang
är tillgodosett även om departementschefen härvidlag i viss mån korrigerar
utredningens förslag.

Även om uti’edningen enligt vår mening har en principiellt riktig inställning
beträffande hithörande frågor anser vi, som även i det föregående
påtalats, det humanistiska bildningsinnehållet uttunnat och feldisponerat.
I linje härmed har de historiska och de estetiska ämnena — i vid bemärkelse
— fått en svag ställning. Som exempel härpå kan nämnas litteraturstudiet
och litteraturhistorien, musik och konst i alla former, kristendomskunskapen
och religionshistorien, den klassiska kulturen, medeltidskulturen
och renässansen. I själva verket har enligt vår mening många moment som
är speciellt ägnade att ge den nödvändiga bakgrunden till vår egen tid samt
berika individens eget inre liv tillbakasatts i en utsträckning som hindrar
en allsidig personlighetsutveckling.

Vi vill även i detta sammanhang rikta en anmärkning mot kursinnehållets
markanta nutidsinriktning.

Då den övervägande delen av studierna skall inriktas på samhälls- och
kulturutvecklingen under de senaste 100—150 åren, blir sannolikt bristen på
bakgrund så stor, att kunskapen om nutidsutvecklingen blir mycket svårförvärvad,
om den inte skall begränsas till att vara alltför ytlig. Begränsningen
i tim- och kursplanen i orienteringsämnen drabbar särskilt antiken,
de klassiska språken och kristendomskunskapen samt delar av historien,
litteraturhistorien och äldre skönlitteratur samt filosofien.

Kungl. Maj :ts förslag innehåller vissa ändringar i förhållande till utredningen
som vi vill uttrycka vår tillfredsställelse över. I synnerhet gäller
detta ämnet religionskunskap, där departementschefen föreslår en väsentlig
utvidgning på vissa linjer. I övrigt är avvikelserna från utredningsförslaget
inom den humanistiska ämnesgruppen obetydliga — beträffande den ovan
påtalade nutidsinriktningen obefintliga — varför ovan redovisade synpunkter
på kursinnehållet om än i modifierad form står fast även i fråga
om propositionen. I det följande skall i huvudsak de undervisningsämnen
behandlas, där vi anser ändringar befogade. Först skall emellertid frågan
om timtalet beröras.

Departementschefen frånsäger sig bestämt någon ändring av de av gymnasieutredningen
föreslagna timtalen 34, 32 och 30 för årskurserna 1, 2
resp. 3. I propositionen framhålles: »Vill man realisera önskemål om större
utrymme för ett eller flera ämnen måste därför detta enligt min mening
ske på bekostnad av andra ämnen.»

För det första må framföras att timplanerna rimligen inte behöver —

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 10(ii

avseende timtalet — dimensioneras lika på alla linjer. Vi kan inte finna
några principiella skäl för att lika timtal skall gälla för t. ex. teknisk
linje och naturvetenskaplig linje. Departementschefens argument mot en
differentiering härvidlag anser vi ej övertygande.

Det veckotimtal (96) som förordas i propositionen innebär jämfört med
nuvarande förhållanden en kraftig reducering. Sålunda inrymmer timplanerna
på det nuvarande gymnasiets sociala gren 101,5 veckotimmar. Motsvarande
timtal för den språkliga grenen är 105, den matematiska grenen
104,5 och tekniska gymnasiet hela 115,5. Endast handelsgymnasiet har ett
timtal som underskrider 100.

Gymnasieutredningen framför skäl för en minskning av elevernas arbetsbörda,
av vilka vi finner de flesta vara beaktansvärda. Vi vill i likhet med
utredningen betona att det för gymnasisternas personliga utveckling är
angeläget att skolan inte lägger beslag på alltför stor del av deras tid.
Eleven bör således ha rimlig tid för verksamhet utanför skolan.

I samband med hithörande frågor bör emellertid ihågkommas att elevernas
arbetstid innehåller två komponenter — skolarbetstid och hemarbetstid.
Tillsammans utgör dessa en arbetstid per vecka, som enligt en av utredningen
verkställd undersökning närmar sig 50 timmar. I genomsnitt belöpte
sig undersökningsunderlagets hemarbetstid till 17,2 timmar under den
aktuella undersökningsveckan. Vid beaktande av undervisningens utformning
på det nya gymnasiet, innehållande moment avsedda att hos eleverna
inöva studietekniska färdigheter, förefaller det inte orimligt att detta kan
komma att i viss män nedbringa gymnasisternas hemarbetstid. En effektivisering
av undervisningen under lektionstid främst genom en ökad tillgång
på pedagogiska hjälpmedel bör verka i samma riktning.

Att närmare tidsange den reducering som kan bli följden av ovannämnda
faktorer låter sig givetvis inte göras. Vi avser heller inte att göra detta, utan
vill enbart peka på att alternativa möjligheter står till buds då det gäller
att minska elevernas arbetsbörda.

Studietidens längd är av betydelse i samband med hithörande frågor.
Vårt förslag på denna punkt ger eleverna en valmöjlighet, som icke är
oväsentlig. De, som av en eller annan anledning efterfrågar ett förhållandevis
lugnt studietempo, äger rätt att utsträcka studierna under fyra år.
Sålunda kan ungdomar som ägnar sig åt annan personligt värdefull tidskrävande
sysselsättning använda sig av den möjligheten. Aktiv idrottsutövning,
konstutövande i olika former, föreningsverksamhet, individuella
sludieintressen in. in. är exempel härpå.

Med anledning av det sagda anser vi den i propositionen angivna »timlalsramen»
kunna utvidgas till att omfatta maximalt 100 veckotimmar på
de treåriga linjerna. För de fyraåriga linjerna bör gälla ett förhållandevis
lägre veckotimtal. Det totala veckotimtalet bör därvid ej överskrida 120.
På grund av utbildningens karaktär inbegripes inte gymnasiets tekniska
och ekonomiska linjer i det sistnämnda.

14 Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196b

Religionskunskap. Ämnet kristendomskunskap ges i propositionen den
nya benämningen religionskunskap och föreslås omfatta undervisning i
kristendom och därutöver icke-kristna religioner och livsåskådningar. Däri
kan vi instämma men önskar dock kraftigt understryka, att i vår kulturmiljö
undervisningen i kristendom måste utgöra tyngdpunkten. Huvudsyftet
måste vara att göra ungdomen förtrogen med den kristna traditionens
uttryck i språk, litteratur, konst, samfundsliv och livsföring, d. v. s.
vårt västerländska religiösa och kulturella arv. Härav följer, att huvudansvaret
för utbildningen av lärare i ämnet måste ligga kvar vid de teologiska
fakulteterna.

Med tillfredsställelse noterar vi, att vid de gemensamma samlingar, som
skall ersätta de hittillsvarande morgonsamlingarna, inga ämnen får uteslutas,
alltså ej heller religiösa och etiska. Vi vill dock betona, att den förutsatta
förnyelsen av samlingarna ej bör få hindra, att det värdefulla i de
nuvarande morgonsamlingarna bevaras, främst deras karaktär av att vilja
skänka inre samling och bereda känsla av gemenskap. I alla skolor bör
anordnas gemensamma samlingar så, att varje elev ges tillfälle att deltaga
i dem minst halva antalet veckodagar, i första hand på förmiddagstid.

Vad beträffar veckotimtalet för ämnet konstateras med tillfredsställelse,
att propositionen icke följt gymnasieutredningen och fackskoleutredningen
i synen på utrymmet för gymnasiets och fackskolans religionsundervisning
utan i anslutning till framförda reservationer föreslagit, att ämnet skall
läsas på samtliga linjer och i förhållande till gymnasieutredningens förslag
med något ökat timtal. Vi anser emellertid, bl. a. mot bakgrund av den breda
folkopinion som tog sig uttryck i namninsamlingen för gymnasiets kristendomsundervisning,
att de i propositionen föreslagna veckotimtalen är otillräckliga
vad beträffar tre av gymnasiets fem linjer, önskvärt är, att opinionens
krav på fem vtr för ämnet på de humanistiska, samhällsvetenskapliga
och naturvetenskapliga linjerna förverkligas. Talet om att praktiskt taget
allt historiskt stoff kan uteslutas ur religionsundervisningen och överföras
på annat ämne är orimligt. All framställning av kristendomen blir missvisande,
ja stundtals falsk, om inte undervisningen behandlar idéinnehåll
och historiska former samtidigt och i anknytning till varandra.

Vi föreslår sålunda att antalet vtr för ämnet religionskunskap utökas
med 2 på de humanistiska och samhällsvetenskapliga linjerna samt med
3 vtr på den naturvetenskapliga linjen, allt jämfört med propositionens
förslag.

Ifrågavarande utökning bör enligt vår mening ske utan begränsning av
antalet vtr för annat ämne och alltså genom en utökning av den totala
timplanen.

Konst- och musikhistoria. Vi anser en av skolans viktigaste uppgifter
för att främja kulturlivet vara att ge en estetisk fostran i syfte att hos eleverna
träna upp personlig smak och urskilj ningsförmåga samt ett verkligt
intresse för konstnärlig verksamhet.

Motioner i Andra hammaren, nr 1057 år 1964 15

Det nya ämnet konst- och musikhistoria inrymmer enligt den av gymnasieutredningen
uppgjorda läroplanen ovanstående moment, förutom att
undervisningen även skall utveckla elevernas förmåga att uppleva skilda
epokers kulturliv. Vi förordar sålunda ämnets införande liksom det för
ämnet anslagna timtalet på humanistisk, samhällsvetenskaplig och naturvetenskaplig
linje.

Vi nödgas emellertid tyvärr konstatera att ämnet inte är representerat
på gymnasiets tekniska och ekonomiska linjer. Detta kan ej accepteras då
enligt vår mening alla gymnasieelever bör få del av estetisk fostran. Eftersom
tekniker och ekonomer ej sällan utövar ett stort inflytande på samhällets
utveckling i estetiskt avseende bör inte minst dessa kategorier äga
kännedom om och förståelse för hithörande spörsmål.

Således bör konst- och musikhistoria även införas på teknisk och ekonomisk
linje och därvid tillerkännas samma timtal som gäller för övriga
på gymnasiet förekommande linjer. I detta sammanhang må nämnas att
vi med tillfredsställelse noterat departementschefens intresse för att vidga
möjligheterna för elevernas studium av dessa ämnen genom införandet av
den estetiska varianten även inom den ekonomiska linjens språkliga alternativ.

Betonas skall slutligen betydelsen av att en för undervisningen anpassad
lärarutbildning inrättas, vilket är oundgängligt om det estetiskt fostrande
momentet i ämnet skall bli tillgodosett. Veckotimmar för ämnet må på
respektive linjer erhållas genom en utökning av timplanerna med motsvarande
tid.

Naturkunskap. Under rubriken »Gymnasiets mål» berör gymnasieutredningen
det naturvetenskapliga området. Man framhåller att den tekniska
och naturvetenskapliga utvecklingen fortskrider snabbt och att »det är
nödvändigt att väcka elevernas förståelse för denna forsknings funktion
i dagens samhälle och att göra dem medvetna om att naturvetenskapliga
upptäckter förändrar betingelserna för samhällslivet. För att de skall kunna
ta ställning till många av de problem, som berör både dem själva och
samhället, är det oundgängligt att de ges teknisk och naturvetenskaplig
orientering».

Vi delar helt och hållet utredningens uppfattning på ovannämnda punkter
och anser även mycket tala för att denna orientering på de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och ekonomiska linjerna skall tillägnas eleverna
inom ramen för ett integrerat ämne. Det bör emellertid framhållas att
integreringen som i detta fall medför en långtgående uppsplittring av hittillsvarande
undervisningsämnen försvårar lärarutbildningen och frestar
till alltför stor ytlighet i undervisningen. Vi anser emellertid det föreslagna
ämnet erbjuda sådana fördelar då det gäller att förmedla naturvetenskaplig
orientering, att vi med vissa undantag, vartill vi återkommer senare, förordar
dess tillkomst. Ovan påtalade problem måste emellertid beaktas och
lösas om syftet med undervisningen skall kunna realiseras.

1(5 Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1965

Geografi. Geografi inrymmer dels samhällsorienterande stoff, dels naturvetenskapligt
orienterande stoff. Ämnet föreslås nu upphöra som självständigt
ämne, varvid de moment som hör till det naturvetenskapliga området
— i huvudsak naturgeografi — skall uppgå i det nya ämnet naturkunskap,
och de kulturgeografiska och ekonomisk-geografiska delarna skall
uppsamlas i ämnet samhällskunskap.

Vad först naturgeografien beträffar vill vi i likhet med flera remissinstanser
icke godta att denna del av äinnet får så litet utrymme inom
naturkunskapsämnet och att det praktiskt taget helt försvinner från naturvetenskaplig
och teknisk linje. Gymnasieutredningen bortförklarar detta
med att framhålla att »geovetenskaperna representerar en så liten avnämargrupp
att specialkrav från detta håll inte kan beaktas inom gymnasiet».

Utredningen bortser därvid ifrån det rika mått av allmänbildningsvärde,
som naturgeografien besitter, och ämnets betydelse för vår förmåga att
uppfatta och förstå samspelet mellan de faktorer som påverkar olika regioners
landskapsbild. Vi yrkar på att det naturgeografiska stoffet måtte ges
ökat utrymme inom ämnet naturkunskap på humanistisk, samhällsvetenskaplig
och ekonomisk linje.

Vi yrkar vidare att på naturvetenskaplig och teknisk linje geovetenskaperna
måtte företrädas av ett särskilt ämne benämnt naturgeografi. 2 vtr
bär därtill anslås på vardera linjen. Tid för ämnet bör lämpligen erhållas
genom reducering av ämnet fysik med 1 veckotimme. Den återstående tiden
bör ställas till förfogande genom att timplanerna på respektive linjer utökas
med en veckotimme.

Ämnets regional-geografiska sida har fått en jämfört med naturgeografien
starkare ställning. Momenten inrymmes i ämnet samhällskunskap, där en
rad discipliner är integrerade — förutom ovanstående även statskunskap,
nationalekonomi och sociologi. Ämnet samhällskunskap återkommer vi till
i annat sammanhang, varför bär endast de geografiska momenten är av
betydelse. Därvid kan flera argument mot en integrering framföras. Vi
lever i en tid då de internationella förbindelserna är livligare än någonsin
och följaktligen kraven på kunskap om och förståelse för olika länder och
folkslag större än någonsin förr. En homogen geografiundervisning torde
utgöra den bästa lösningen i vad gäller att bibringa eleverna dessa kunskaper.

Åtskilliga av de frågeställningar som i nuläget behandlas i samband med
geografiundervisningen ligger otvivelaktigt inom ramen för det samhällsvetenskapliga
området. Med anledning härav vill vi i vad gäller kulturgeografien
begränsa oss till följande yrkanden. De för ämnet samhällskunskap
anslagna timmarna första terminen av första gymnasieåret skall
användas till ett koncentrerat studium av främmande länders kulturgeografi.
De därvid vunna kunskaperna kommer studiet av såväl samhällskunskapen
i övrigt som andra ämnen till godo. Undervisningen i den nu

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1961 17

ifrågavarande delen av ämnet samhällskunskap skall handhas av lärare
med kulturgeografisk skolning. Härav följer även, att sådana lärare skall
finnas inom ämneskonferensen för samhällskunskap.

Samhällskunskap. Ämnets nuvarande kursinnehåll består huvudsakligen
av statsvetenskapliga moment. Härvidlag innebär enligt vår mening Kungl.
Maj :ts förslag en försvagning. Således har åtskilliga delar av statskunskapen
utelämnats som t. ex. socialpolitiken, förvaltningen, försvaret och
domstolsväsendet. Enligt vår mening är det ur både den enskilde individens
och samhällets synpunkt angeläget att dessa spörsmål behandlas.

Som i det föregående omnämnts biträder vi i princip departementschefens
förslag i vad avser det integrerade ämnet samhällskunskap. Vissa tillkommande
delar behandlas emellertid på ett för gymnasister alltför högt och
krävande plan. I synnerhet gäller detta åtskilligt nationalekonomiskt stoff.

Med anledning av det sagda yrkar vi på en omfördelning av kursinnehållet,
så att visst mått av ekonomisk teori måtte utgå och lämna plats för
ovan berörda moment tillhörande statskunskapen.

Försöksverksamhet med tidningsstudium. Vi yrkar på att försöksverksamhet
med kontinuerligt tidningsstudium skall bedrivas i syfte att ge
gymnasisterna en god nutidsorientering och samtidigt stimulera dem till
ett aktivt studerande av dagspressen. Detta studium bör försiggå inom
ramen för »timmar till förfogande» på samtliga inom gymnasiet förekommande
linjer.

Historia. Departementschefen framhåller att »ämnet historia bör utformas
i det stora hela på det sätt utredningen föreslagit». Detta innebär att
departementschefen förordar den i annat sammanhang påtalade nutidsinriktningen
i ämnet. Vi riktar allvarlig kritik mot den snedvridning av
det historiska perspektivet, som blir en följd av att de senaste 150 årens
historia skall behandlas under två årskurser medan allt övrigt stoff —
frånsett vissa inslag i de tematiska studierna — hänförts till årskurs 1.
Att i årskurs 1 föra studiet fram till 1815 är enligt vår åsikt orimligt.
Vi anser att en förskjutning av tidsgränsen bör göras, så att man i årskurs

1 i stället för till 1815 läser till omkring 1720 på humanistisk-samhällsvetenskaplig
linje och till 1789 på de naturvetenskapliga, ekonomiska och tekniska
linjerna. De positiva följderna härav är påtagliga. De i årskurs 2
anbefallda återblickarna skulle kunna utgå, vilket innebure, att man slopar
den egendomliga form av repetitioner med fördjupning i sådant historiskt
stoff, vilket i realiteten endast i korthet hunnit behandlas föregående läsår.
Vidare skulle de i grundskolans undervisning mindre väl tillgodosedda
1600- och 1700-talcn kunna bli mer tillfredsställande behandlade, en ovärderlig
vinst med tanke på dessa seklers ofantliga betydelse för bl. a. den
industriella, parlamentariska, kolonialpolitiska och idéhistoriska utvecklingen.

2 llihang till riksdagens protokoll 196b. b sand. Nr 1057

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1065

Vi yrkar således på att ovan föreslagna ändringar av kursinnehållet
måtte vidtagas.

I fråga om samhällskunskap och naturkunskap har vi funnit övertygande
skäl tala för en viss ämnesintegrering. Beträffande historieundervisningen
som bl. a. föreslås inrymma följande moment, nämligen idé-, kyrko-,
konst-, litteratur- och musikhistoria, har vi emellertid en annan uppfattning.
Vi anser ansvaret för de historiska återblickarna på vissa av ovannämnda
moment böra vila på respektive ordinarie ämnen. Således bör kyrkohistorien
behandlas inom ramen för ämnet religionskunskap, konst- och musikhistoria
inom ämnet konst- och musikhistoria och litteraturhistoria inom ämnet
svenska.

Det sagda innebär givetvis inte att ifrågavarande stoff helt kan utelämnas
i den ordinarie historieundervisningen. Allmänna kulturhistoriska synpunkter
på ämnet måste givetvis anläggas även framdeles, där sammanhanget
så påkallar.

Vi yrkar på att åtgärder vidtages i enlighet med ovan angivna riktlinjer.

Språkundervisning. Vi anser det i hög grad befogat med en förstärkning
av språkundervisningen på naturvetenskaplig och teknisk linje. Med anledning
därav biträder vi de ändringar i förhållande till gymnasieutredningens
förslag, som departementschefen härvidlag vidtager. Utöver ovanstående
har vi vissa yrkanden att göra.

Enligt vår mening bör det ej i första hand ankomma på gymnasiet att
tillhandahålla undervisning i en mängd språk men däremot att bibringa
eleverna gedigna kunskaper i ett fåtal språk. Vi föreslår därför att språkundervisningen
måtte begränsas till att omfatta de mest användbara språken,
nämligen engelska, tyska, franska, spanska och ryska samt finska
(det sistnämnda ej som nybörjarspråk). I detta sammanhang bör nämnas
att departementschefens skrivning på denna punkt är att betrakta som
positiv.

Vidare yrkar vi på att B-språket automatiskt bör föras vidare från grundskolan
till gymnasiet för att tillfredsställande kunskaper i åtminstone två
språk skall bli normalt för de framtida studenterna.

Kungl. Maj :ts förslag i vad gäller ämnet allmän språkkunskap kan vi
ej biträda. Den tid, som frigöres genom ämnets bortfall, anser vi böra
fördelas på A-, B- och C-språken så att på humanistisk linje dessa förstärkes
med vardera 1 veckotimme.

Övrigt beträffande läroplanen. Vi biträder Kungl. Maj :ts förslag i vad
avser utökningen jämfört med gymnasieutredningens förslag av ämnet
matematik på ekonomisk linje.

Även den i propositionen föreslagna förstärkningen av kemiämnet biträdes.

Förstärkningar av vissa ämnen föranleder enligt departementschefen
minskningar i veckotimtalen för andra ämnen. Yrkandena härvidlag biträ -

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196t

des med undantag för vad som gäller gymnastikämnets reducering. Fysisk
fostran tillmäter vi stor vikt och anser de av gymnasieutredningen föreslagna
timtalen utgöra ett minimum av tid, som bör anslås för undervisningen.

I fråga om ämnet gymnastik yrkar vi således på att 8 veckotimmar måtte
anslås för undervisningen på samtliga linjer; detta utan begränsning av
annan undervisning.

Beträffande gymnasiets kurs- och timplaner i övrigt biträder vi i alli
väsentligt Kungl. Maj :ts förslag.

Även på fackskolans tekniska linje föreslår departementschefen en reducering
av timtalet för gymnastik. Vi biträder ej Kungl. Majt:s förslag på
denna punkt utan yrkar på en utökning av timtalet med 1 veckotimme
på ifrågavarande linje. Den tekniska linjens timplan må därvid utökas med
motsvarande tid.

Undervisningens utformning

Stor vikt har tillmätts skapandet av en organisation, där självständiga
arbetsformer tillämpas. På den grund som lagts inom den obligatoriska
skolan byggs en studieteknisk träning, som ytterligare utvecklas genom
en successiv övergång från dagläxor till långläxor och sedermera till s. k.
beting. Till sista årskursen förlägges slutligen specialarbete, som skall utföras
av eleven enskilt eller i grupp.

På detta område finner vi Kungl. Maj :ts förslag synnerligen beaktansvärt.
Vi vill emellertid erinra om att den utformning som departementschefen
avser att ge undervisningen medför kraftigt ökade behov av allmänna
pedagogiska hjälpmedel. Denna sida av saken får inte eftersättas, därest
undervisningen skall kunna nå sitt syfte. Bl. a. bör en förstärkning ske
i fråga om AV-bjälpmedel, och i synnerhet måste gymnasiernas bibliotek
rustas upp. Den sistnämnda frågan skall i annat sammanhang beröras.

Även spörsmålet om elevantalet i klasserna är i detta sammanhang av
stor betydelse. Departementschefen följer på detta område gymnasieutredningens
förslag och föreslår 30 som delningstal i såväl gymnasium som
fackskola. Till yttermera visso föreslås länsskolnämnd äga rätt att medge
undantag från denna regel. Sålunda kan och kommer med säkerhet klasser
på 32, 33 eller ännu högre antal elever finnas inom nämnda skolformer.

Skäl som anföres mot lägre elevantal är dels ekonomiska och dels rådande
lärarbrist. Vad det förra beträffar är det på kort sikt mer kostnadskrävande
med lägre elevantal, men om arbetsförhållanden och arbetsresultatet
blir bättre och av högre kvalitet kan man våga påstå att på längre
sikt ett lägre delningstal även ur ekonomisk sypunkt är att föredraga.

Det låter bestickande alt rådande brist på kvalificerade lärare skulle
motivera högt elevantal. Samma argument kan anföras i motsatt riktning.

20 Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1965

Det synes oss vara ännu svårare för en icke rutinerad och okvalificerad
lärare att med gott resultat undervisa i förhållandevis stora klasser.

Lärarnas arbetsbörda kommer att i gymnasiet och i fackskolan vara
mycket betungande, och därför måste man i möjligaste mån eliminera
sådana försvårande faktorer som ej tjäna gymnasiet. Ett högt elevantal
per klass är en sådan faktor.

Om man för dagen skall acceptera 30 som delningstal bör detta utgöra
maximital, som således garanterar ett icke högre elevantal per klass.

Emellertid anser vi det vara nödvändigt att snarast kunna sänka elevantalet
till 25 och föreslår i likhet med vissa remissinstanser att riksdagen
redan nu fattar principbeslut härom. Vidare bör enligt vår mening en
tidsplan för en successiv sänkning av elevantalet till 25 per klass fastställas.

Intagning, betyg och studiernas avslutning

Inträde till gymnasium. Bestämmelserna för intagning bör enligt propositionen
vara desamma för alla studiekurser i gymnasiets första årskurs
och ingen spärr skall hindra tillträdet till gymnasium, dock med den
begränsningen att enbart elever från linjerna 9 g, h, t, m och s skall få
behörighet till gymnasiestudier utan kompletteringar.

Departementschefen anser således vissa behörighetsvillkor vara nödvändiga
för gymnasiestudier.

Vidare framföres att därest antalet sökande överstiger antalet tillgängliga
platser måste på något sätt val bland behöriga sökande träffas, varvid
betygen föreslås utgöra urvalskriterium. I propositionen understrykes även
vikten av att kompletterande hjälpmedel utarbetas, mindre att användas
som urvalsinstrument än som hjälpmedel för vägledning och råd inför val
av olika utbildningsalternativ.

Det sistnämnda betraktar vi som utomordentligt betydelsefullt. Under
rubriken »Den gymnasiala utbildningens dimensionering» har emellertid
dessa spörsmål behandlats, varför här endast skall framhållas den avgörande
roll för det fria valets rätta tillämpning, som en effektiv studie- och
yrkesorientering spelar. Då förhållandena härvidlag i nuläget lämnar mycket
övrigt att önska är det enligt vår mening inte minst ur den enskilde
elevens synpunkt önskvärt att vissa krav uppställs för intagning till gymnasiestudier.
Även detta har i det föregående motiverats.

Till skillnad från departementschefen anser vi inte alla ämnen böra
medräknas och ej heller samtliga ämnen böra ges samma vikt. Det är
framför allt kunskaper i kommunikationsämnen som är avgörande för
studieresultatet inom gymnasiet. Detta utgör ett faktum man inte kan
bortse från. Även departementschefen är inne på denna linje i och med
att lian uppställer ovan relaterade behörighetsvillkor. Med de i propositionen
föreslagna intagningsbestämmelserna är det emellertid åtminstone
teoretiskt möjligt för elever med »ettor» i för gymnasiestudier avgörande

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196b 21

ämnen att vinna inträde. Detta skulle både för den aktuelle eleven och för
undervisningssituationen i dess helhet vara synnerligen olyckligt.

För att undvika situationer av nämnt slag bör enligt vår mening intagning
ske enbart på basis av vederbörande elevs kunskaps- och prestationsnivå
i fråga om orienteringsämnena och kommunikationsämnena. Därvid bör
vissa ämnen åsättas högre koefficient i så måtto att poängberäkningen fördubblas
vad beträffar undervisningsämnena svenska, språk och matematik.

Slutligen vill vi än en gång understryka betydelsen av en intensifierad
studie- och yrkesvägledning, ytterst syftande till att göit» här förordade
intagningsbestämmelser överflödiga.

I samband med ifrågavarande avsnitt behandlar departementschefen
frågan om möjligheter till övergång mellan olika gymnasiala skolformer.
Därvid anges att någon reglering härav i författning tills vidare ej bör ske,
utan att det bör ankomma på skolöverstyrelsen att i berörda avseenden
utfärda anvisningar.

Vi har häremot inget att invända. I princip anser vi, att dylika övergångsinöjligheter
bör stå ungdomen till buds. övergång skall dock enligt
vår mening i förekommande fall föregås av något slags kompletteringsförfarande,
vilket även nödvändiggör att skolan härvidlag är eleverna
behjälplig.

Betyg, flyttning m. m. Departementschefen förordar att betyg skall ges
i skalan 0—5. Betygen skall vara relativa, d. v. s. varje elev jämföres med
övriga elever i riket på motsvarande kurs och avsnitt. Därmed försvinner
även begreppen underkänd och godkänd. Som hjälpmedel för betygssättningen
skall ställas centralt utarbetade skriftliga prov till förfogande i de
ämnen där detta är lämpligt.

Vi föreslår ett bibehållande tills vidare av den absoluta betygsskalan
icke minst med tanke på avnämarna, som fortlöpande bör få en klar uppfattning
om de gymnasieutbildades individuella standard. Den stora svagheten
hos den relativa betygssättningen ligger däri, att en sänkning av kunskapsnivån
från ett år till ett annat kan äga rum utan att detta återspeglas
i den enskilde studentens betyg. I vidare mening är vi skeptiska mot införandet
av relativ betygssättning på grund av uppfattningen att denna ej
i lika hög grad som den absoluta betygssättningen på lång sikt utgör ett
incitament till en jämn och bibehållen utbildningskvalitet.

Många oklarheter kvarstår emellertid beträffande betygsfrågan, varför
vi vill föreslå tillsättandet av en utredning, vars uppgift bör vara att
penetrera de bägge systemens effekter på olika områden. De erfarenheter
som hittills vunnits beträffande den relativa betygssättningen inom olika
skolformer bör därvid redovisas.

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196i

I propositionen förordas gymnasieutredningens förslag att såsom hjälpmedel
vid flyttningsproceduren införa en viss betygsgräns. Elever som uppnått
eller överskridit denna flyttas automatiskt, medan övriga diskuteras
från fall till fall.

Ett dylikt system — med eller utan den av gymnasieutredningen i föreliggande
sammanhang föreslagna reduktionen — kan vi inte acceptera. Till
yttermera visso finner vi det märkligt att såväl utredningen som departementschefen
så definitivt undervärderar kommunikationsämnenas betydelse.
Vi vill återigen poängtera att syftet med gymnasiestudier inte bör
vara att så snabbt som möjligt »slussa» största möjliga antal elever genom
utbildningen. Viktig är även utbildningens kvalitet. Den kvalitativa aspeklen
sätts emellertid enligt vår mening på undantag, därest Kungl. Maj :ts
förslag i berörda hänseenden blir normgivande.

I avvaktan på ovan begärda utredning förordar vi ett bibehållande av
nuvarande flyttningsbestäinmelser.

Vi vill uttrycka vår tillfredsställelse över Kungl. Maj :ts förslag i vad
gäller handläggningen av disciplinfrågor och därmed sammanhängande
spörsmål. Detta avser såväl samarbetsnämndens arbetssätt som slopandet
av betygen i ordning och uppförande.

Beträffande samarbetsnämndens sammansättning har vi emellertid kompletterande
yrkanden. I skoldebatten utgör samarbetet »hem och skola»
ett ofta återkommande spörsmål. Den stora betydelsen av ett dylikt samarbete
brukar därvid alltid framhållas -— en uppfattning som vi till fullo
ielar. I den i propositionen föreslagna samarbetsnämnden bör enligt vår
mening denna tanke kunna förverkligas och äga sin rätta tillämpning. Med
anledning därav yTkar vi på att målsmännen måtte inom samarbetsnämnden
få företrädas av en representant. Vad som under rubriken Betyg, flyttning
m. in. förordats bör även gälla för fackskolor.

Studiernas avslutning, inspektion m. m. I propositionen föreslås i stället
för nuvarande examinationsförfarande ett system med skriftliga prov av
delvis ny typ, spridda till större delen av läsåret i årskurserna 2 och 3.
Systemet skall kombineras med en ny typ av fackinspektion; inspektionen
skall tjäna ekvivaleringssyften, påverka undervisningen och ge möjlighet
till ämnesinformation och diskussioner som främjar gymnasiets verksamhet.
Inspektörerna skall ej delta i beslut om godkännande eller underkännande
av elev.

Ovanstående innebär även att censorsinstitutionen försvinner, vars
viktigaste uppgift består av dess funktion som ett mellan gymnasium och
universitet överbryggande element. Samhörigheten mellan de bägge utbildningsformerna
och därmed den smidiga och friktionsfria övergången för
studerande från gymnasie- till högre studier riskerar att försvåras därest

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år W04

denna sammanbindande länk tages bort. I synnerhet med tanke på de genomgripande
förändringar av gymnasiets kursplaner in. m. som kommer
att företagas är det önskvärt att ett intimt samarbete med anslutande skolformer
upprätthålles.

I detta sammanhang talas ofta om de praktiska svårigheter, som är förknippade
med censorsinstitutionens bibehållande. Vi vill emellertid erinra
om att den av departementschefen föreslagna kvantitativa utbyggnaden
av gymnasial utbildning fram till 1970 i huvudsak gäller fackskolan. Om
hänsyn tages till den minskning av relevanta årskullar som kommer att
äga rum under överskådlig tid så utgör 30 % av årskullen nämnda år ett
faktiskt antal gymnasieelever som kanske inte ens kommer upp i nivå med
nuvarande antal.

Till detta bör läggas att censorskollegiet, vars ledamöter bör vara väl
förtrogna med ifrågavarande problem, anser att rekryteringen av censorer
kan tryggas.

Mot bakgrund av ovanstående finner vi ej de praktiska svårigheterna
oöverkomliga.

Enligt departementschefens mening är det av praktiska skäl omöjligt att
»införa en examensprocedur med karaktär av slutprövning». Det framhålles
därvid att »de fåtal uppslag som framkommit om bibehållande i
någon form av nuvarande studentexamensprövningar, bekräftar riktigheten
i denna uppfattning».

Vi kan absolut inte dela departementschefens uppfattning härvidlag.
Tvärtom anser vi att många remissinstanser framfört helt godtagbara
förslag på detta område. Vi kräver ett examinationsförfarande inte minst
mot bakgrund av den vikt vi tillmäter det nära sambandet mellan gymnasium
och universitet/högskolor. Rätten till inträde vid universitet bör inte
som historisk-filosofiska sektionen i Uppsala uttrycker det »överlämnas åt
en blind och komplicerad aritmetik» utan bör i stället »bli föremål för
en nyanserad bedömning med möjlighet till individuella psykologiska
överväganden».

Även i övrigt finner vi sektionens synpunkter på examinationsfrågorna
väl värda att beakta. Detta gäller inte minst den föreslagna uppdelningen
av studentexamen i etapper. Det torde nämligen vara omöjligt att införa
en samlad examen. Redan i nuläget har man i verkligheten gått mycket
långt i riktning mot successiv examination. Exakt hur denna etappvis förekommande
examen bör utformas är vi för närvarande inte beredda att taga
ställning till, varför vi anser dessa frågor böra närmare utredas. Vi anser
även att censorsinstitutionen bör bibehållas men förstärkas så till vida att enbart
fackcensorer bör få förekomma. Det bör enligt vår mening i censors
åligganden inte ingå att underkänna elev men däremot att verka i rådgivande
och övervakande syfte. I den föreslagna utredningens direktiv bör
ingå att taga hänsyn till vad ovan sagts beträffande fackcensorer. I avvak -

24 Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1964

tan på utredningens resultat anser vi nuvarande examinationsbestämmelser
böra vara normgivande. Slutligen anser vi att benämningen studentexamen
bör bibehållas.

Ovanstående innebär inte att vi motsätter oss införandet av den i propositionen
föreslagna fackinspektionen. Även de s. k. standardproven bör
införas på det nya gymnasiet som ett komplement till censorsinstitutionen.
Standardproven bör emellertid ej ha ett uteslutande rangordnande eller
ekvivalerande syfte utan bör utgöra en kunskaps- och prestationskontroll
grundad på vissa minimifordringar. Därav följer även att proven bör vara
obligatoriska.

Våra förslag i berörda avseenden innebär även att svårigheterna i samband
med behörighetsfrågorna delvis försvinner. En godkänd studentexamen
berättigar till studier vid postgymnasiala utbildningsanstalter. Det
allmänna behörighetsvillkoret är därmed fixerat. Vad sedan gäller den behörighetsprövning
som blir fallet, därest antalet sökande till viss utbildning
överstiger antalet platser, så är många problemställningar därvidlag mycket
komplicerade. Riktpunkter på detta område har hittills i huvudsak utgjorts
av slutbetygen, vilket även i fortsättningen under överskådlig tid bör äga
tillämpning. Det är emellertid inte uteslutet att även andra urvalskriterier
kan tillämpas, som i högre grad grundar sig på individens anlag. Vi biträder,
som även på annat ställe nämnts, departementschefens förslag om inrättandet
av ett s. k. kompetensråd. I dess uppgifter bör ingå att med hänsyn
till det sagda undersöka möjligheten att belysa korrelationen mellan den
enskildes betygssumma och lämplighet för visst yrke. Många yrken är så
beskaffade att även andra egenskaper än sådana som resulterar i ett högt
studentbetyg kan vara betydelsefulla.

Befattningshavare inom gymnasiala skolor

Lärare. Vi ansluter oss till departementschefens uppfattning i vad gäller
att uppskjuta behörighetsfrågorna. Det skulle inte vara motiverat att under
pågående utredning utfärda bindande bestämmelser på detta område.

I fråga om vilka lärarkategorier som skall finnas vid gymnasiet och fackskolan
tillstyrker vi Kungl. Maj :ts förslag. Detsamma gäller undervisningsskyldigheten
för lärare i fackskolan. I detta sammanhang vill vi emellertid
något belysa lärarnas arbetssituation i det nya gymnasiet och fackskolan.
Det kan utan vidare fastslås att undervisningen kommer att uppvisa många
inslag som för läraren innebär en ökad arbetsbörda. ER har i sitt remissyttrande
över gymnasieutredningens betänkande uppmärksammat detta.
Mycket av vad som därvid framföres är otvivelaktigt riktigt. Sålunda blir
den nya skolsituationen förenad med ett ökat antal konferenser. Grupparbete,
betingläsning och specialarbete kommer att kräva större arbetsinsatser.
Nya arbetsuppgifter inom elevvården uppkommer in. m.

Tendensen på arbetsmarknaden går mot en sänkning av arbetstiden till

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 1964

40 timmar per vecka. Utvecklingen är den motsatta beträffande läraryrket,
vilket i synnerhet mot bakgrund av rådande lärarbrist och önskvärdheten
av att öka studenternas »lärarbenägenhet» förefaller inkonsekvent.

Med anledning av det sagda vill vi understryka vikten av att lärarnas
arbetsförhållanden beaktas inte minst med utgångspunkt från de konsekvenser
en ökad arbetsbörda kan medföra i fråga om lärarrekryteringen.

Beträffande lärarnas ställning i det nya gymnasiet och fackskolan finner
vi det i likhet med departementschefen angeläget att i möjligaste mån
enhetliga bestämmelser måtte gälla för de kommunala skolornas lärare.

Vad beträffar elewårdspersonalen ansluter sig departementschefen till
vad fackskoleutredningen och gyinnasieutredningen föreslagit. I flera
remissvar förefinns tvekan huruvida elevvården kan bli tillfredsställande
ordnad med de kurativa tjänster som därvidlag föreslås (Yz kuratorstjänst
per tjänst).

Vi delar nog för vår del denna tvekan men är inte beredda att nu framlägga
ett längre gående förslag. Vi vill dock betona, att frågan om elevvården
är av så stor betydelse, att den måste noggrant följas av både kommunala
och centrala myndigheter för att om så visar sig påkallat med det snaraste
bli föremål för omprövning.

Rektors arbetsuppgifter skall främst vara arbetsledande. Detta innebär
att denne skall leda det pedagogiska arbetet, handleda och råda sina lärare
m. m. Lärarutbildning och gedigen erfarenhet av praktisk lärarverksamhet
är därför nödvändiga kompetensvillkor. Departementschefen har beaktat
detta och är betydligt restriktivare än gymnasieutredningen i fråga om
möjligheterna för även annan person än lärare att utnämnas till rektor.
Vi föreslår emellertid att som krav måste uppställas, att rektor är behörig
till ordinarie lärartjänst vid gymnasium eller fackskola.

Vi biträder således inte departementschefens förslag om vissa undantag
från denna regel.

Under inga omständigheter må emellertid det sagda hindra nuvarande
rektorer vid gymnasier att övergå på motsvarande rektorstjänst vid det nya
gymnasiet.

Beträffande avvecklingsskolor

Speciella problem kommer att uppstå då vissa nu befintliga skolformer,
som i fråga om innehåll och mål närmast motsvarar den föreslagna fackskolan,
kommer att avvecklas tidigare än fackskolan kan träda i funktion.

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196i

Inom kommuner med sådana skolor, praktiska kommunala realskolor
och kommunala flickskolor, kommer därigenom afl uppstå ett vakuum i fråga
om utbildningskapaciteten vilket måste anses vara högst olyckligt. Det
drabbar givetvis i första hand eleverna och deras föräldrar men även arbetsmarknaden
eftersom ungdom med god utbildning är starkt efterfrågad.

Ännu en part, lärarna, beröres av bristande samordning mellan avvecklande
skolor och fackskolor. Det är icke uteslutet att detta kan medföra
svårigheter för lärarnas placering och rent av att de söker sig till andra
arbetsuppgifter.

Det borde därför, anser vi, vara angeläget att skolor som avses ersättas
med fackskolor icke avvecklas förrän de inom kommunen kan ersättas med
fackskolor.

Huvudmannaskap och därmed sammanhängande frågor rörande kostnader
och statsbidrag

Både principen om ett enhetligt gymnasium och praktiska samordningsfrågor
på det lokala och regionala planet pekar i riktning mot k o in in umunalt
huvudmannaskap för de allmänna skolorna över grundskolans
nivå. Helt invändningsfritt är dock inte det föreliggande förslaget
till kommunalisering av gymnasierna. Vissa frågor rörande personalens
anställningsförhållanden och den ekonomiska ansvarsfördelningen mellan
stat och kommun, som icke återfinns i de i propositionen nr 171 redovisade
förhandlingsresultaten, bidrar till tveksamheten.

Vi delar departementschefens uppfattning, att kommunerna har ett »mycket
positivt och aktivt intresse för sina skolor». Av kommunförbundens
remissvar framgår, att vid många ännu statliga gymnasieskolor råder en
eftersläpning i fråga om hjälpmedels- och materielstandarden. Det leder
vid en förändring av huvudmannaskapet till ojämnt fördelade, besvärande
ekonomiska konsekvenser för gymnasiekommunerna, en fråga som skall
beröras i samband med frågan om statsbidrag. Olyckligt vore om de kommunala
ambitionerna skulle leda till att kommunerna — framför allt i
utglesningsregionerna — av konkurrensskäl skulle ekonomiskt överanstränga
sig för att forcera arbetet med standardhöjningarna.

Ovisshet råder om vart yrkesutbildningsutredningens kommande förslag
skall syfta i frågan om huvudmannaskapet. Ett odelat primärkommunalt
huvudmannaskap torde dock knappast kunna komma i fråga på detta utbildningsområde,
vilket bidrar till tveksamhet inför omedelbart beslut i
huvudmannafrågan enligt proposition nr 171.

Trots de nu i korthet berörda invändningarnas berättigande, talar dock de
kommunalt omfattande uppgifterna på de pågående skolreformernas område
för att dessa måste underlättas genom ett ur administrations-, planerings-
och organisationssynpunkt så praktiskt och smidigt förfaringssätt
som möjligt. Vi tillstyrker fördenskull för vår del departementschefens

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år l!)8t 27

förslag rörande primärkommunal! huvudmannaskap för gymnasier och
fackskolor.

De kostnadsmässiga konsekvenserna av en skolreform enligt proposition
nr 171 skall departementschefen återkomma till i form av äskanden dels
på tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1964/65, dels i statsverkspropositionen
för budgetåret 1965/66. Den största stegringen av det statliga
medelsbehovet kommer i budgeten för 1966/67, fr. o. in. vilket år
reformen föreslås bli generellt genomförd för både gymnasium och fackskola.
Möjligheterna att överblicka reformens innebörd på kostnadssidan
är små. De begränsas ytterligare av två anledningar. Gymnasieutredningens
kostnadsberäkningar har avsevärt förskjutits genom propositionens ändringsförslag
beträffande tidpunkten för reformens genomförande och statsbidragssystemet.
Vidare har fackskoleutredningen helt underlåtit att göra
några kostnadsberäkningar för fackskolans del, ett förhållande som med
rätta har påtalats i ett par remissvar. Vi instämmer i kommunförbundens
kritik, att det torde vara »tämligen unikt, att inte någon beräkning framlagts
angående denna betydelsefulla skolreforms kostnadsmässiga aspekter».
Bristen har man sökt bota genom inom ecklesiastikdepartementet gjorda
uppskattningar beträffande fackskolans bidragsunderlag. Dessa, jämte de
av ändringsförslagen föranledda justeringarna i gymnasieutredningens
kalkyler, har resulterat i en uppskattning från departementschefens sida
av statsbidragets storlek budgetåret 1970/71 till 340 milj. kronor (i 1963
års löneläge). Som jämförelse meddelas, att det statliga medelsbehovet för
motsvarande ändamål innevarande budgetår beräknas till 200 milj. kronor.
Höjningen med 140 milj. kr. uttrycker dock icke kostnaden för den
föreslagna reformen. Dels sker en ökning som följdverkan på yrkesskolans
område av omläggningen av statsbidragssystemet, dels bör en viss del av
kostnadsstegringen ses som en ökning, föranledd av eu fortlöpande nödvändig
standardstegring, oavsett den föreslagna reformen. — Under sålunda
angivna förhållanden nödgas vi nu avstå från ingående kostnadsgranskning.

Beträffande det föreslagna nya statsbidragssystemet vill vi
anföra följande. Departementschefens förslag, att statsbidragssystemet skall
vara enhetligt för de gymnasiala skolformerna, betraktar vi som en avgjord
förbättring i förhållande till utredningsförslagen och biträder sålunda
detta. Vi tillstyrker också statsbidragets uppdelning på tre bidragsformer,
nämligen bidrag till driftkostnader, byggnadsarbeten och till första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel.

Vi finner det riktigt, att departementschefen i anslutning till yrkanden
från kommunförbundens sida vill fastställa, att bidragsunderlaget vid
beräkningen av driftkostnaderna skall utgöras av de faktiska lönekostnaderna.
Man skall inte bortse från de olägenheter och - - i viss fall — den
underkompensation som kan drabba de gymnasieorter, som bär svårig -

28 Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år l!)6i

heter med att besätta ordinarie tjänster med behöriga lärare. Vi förutsätter
dock att ett jäinkningsförfarande skall kunna förhindra bidragsminskning
för sådana kommuner. Om så sker framträder bl. a. den fördelen med bidragssystemet,
att det garanterar en viss värdebeständighet.

Bland de personalkategorier som skall omfattas av bidragsbestämmelserna
finns skolkuratorer, däremot icke skolpsykologer. Med den växande
betydelse som vi tillmäter elevvården i de ofta alltför stora skolenheterna
ökar behovet av båda de nämnda personalkategorierna. Det förhållandet,
att det råder stor brist på utbildade skolpsykologer, kan inte rättfärdiga
förfaringssättet, att låta kommunerna ensamma ta ansvaret för förekomsten
eller avsaknaden av skolpsykologer i våra skolor. Vi vill i varje fall
ifrågasätta, huruvida icke skolpsykologer borde innefattas i den »stödpersonal»
som beräkningarna av bidragsunderlaget inrymmer.

Statsbidraget till undervisningsmateriel inkluderar bl. a. laboratorieutrustning,
däremot icke skolbibliotekens utrustning. Böcker är och förblir det
självklara hjälpmedlet i skolundervisningen. Skall individuell undervisning
och gruppundervisning kunna genomföras, förutsätter detta välutrustade
skolbibliotek. Den förut påtalade eftersläpningen för vissa gymnasiers del
är ofta i fråga om tillgången på böcker särskilt märkbar och hämmande
för undervisningen. Vi föreslår — i likhet med vad skolöverstyrelsen yrkat
— »att i statsbidragsbestämmelserna anges, att undervisningsmateriel skall
inkludera ej endast laboratorieutrustning utan också elevbibliotek».

För att privata gymnasiala skolor skall kunna komma i
fråga för statsbidrag måste de tillämpa den organisation och läroplan som
nu föreslås för motsvarande statsbidragsberättigade kommunaliserade gymnasier
och fackskolor. Några andra avvikelser än dem som innebär visst
tidsmässigt uppskov av nyorganisationen vill departementschefen icke
medge. Vad några remissinstanser anfört för bibehållande av eu viss elasticitet
inom givna former innehåller argument vilkas hållbarhet borde noggrant
prövas. Sålunda framhåller Målsmännens riksförbund, att medgivande
om avvikelser från gällande läroplaner skall kunna ges åt någon eller några
gymnasier, som »skulle önska arbeta med en 4-årig studiegång. Ett försök
med en dylik studiegång anses ur flera synpunkter synnerligen värdefullt.
Förbundet anser det vara av stor vikt, att skolväsendet i Sverige icke blir
alltför uniformerat och att det ges skäligt utrymme för privata initiativ
även i framtiden». Vår skolhistoria kan otvivelaktigt ge många exempel
på privatskolornas berikande inflytande på den praktisk-pedagogiska utvecklingen.
En annan remissinstans talade om betydelsen för speciella elevkategorier
av en lugnare studietakt och nämner särskilt utvecklingsstörda
barn, som placerats på internatgymnasium. Departementschefens förslag
beträffande statsbidrag till privatgymnasier innebär, att företrädesrätt skall
ges internatgymnasierna men att i övrigt en restriktiv hållning till olika
slags avvikelser från den föreslagna organisationen och läroplanen skall

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196b 29

iakttas vid Kungi. Maj:ts beslut i denna statsbidragsfråga. Skäl finns förvisso
att i nuläget betona internatgymnasiernas betydelse bl. a. för det
växande antalet utlandssvenska barn. Vi hävdar dock att även i andra fall
en friare prövning av bidragsfrågan kan vara berättigad, bl. a. med ovan
antydda motiveringar.

I övrigt godkänner vi vad departementschefen föreslagit beträffande statsbidragssystemets
utformning och fördelningen av kostnaderna mellan stat
och kommun.

Tidpunkten för genomförandet av den föreslagna reformen

Föreliggande förslag till skolreform är i många hänseenden både omfattande
och genomgripande. Det kommer att ställa stora krav på förutseende
och rationell planering både på stat och kommun. Förslaget innebär nya
behov i fråga om personella och materiella resurser. Anledning finns därför
att omsorgsfullt överväga tidpunkten för reformens ikraftträdande. Departementschefens
förslag om ett års uppskov i förhållande till vad utredningarna
föreslagit representerar enligt vår uppfattning en mera realistisk
bedömning. Fara föreligger dock för att även tidpunkten den 1 juli 1966
ligger för nära i tiden för att reella förutsättningar skall finnas för reformens
förverkligande. En kritik med anledning av dåligt underbyggda
reformbeslut kan med stor sannolikhet bli berättigad även i detta ärende
liksom den visat sig vara det i fråga om grundskolan. Vi biträder dock
departementschefens förslag under den uttryckliga förutsättningen, att
reformarbetet i fortsättningen skall kunna omfatta tillrättalägganden och
ändringar, motiverade av felbedömningar både i fråga om kvantitativa förhållanden,
målsättning och innehåll.

Åberopande det anförda hemställer vi,

att riksdagen måtte,

A. beträffande gymnasier och fackskolor gemensamt
I. besluta,

1) att såsom kompetensvillkor för rektorsbefattning skall
gälla, att sökande är behörig att inneha ordinarie befattning
som lärare vid gymnasium eller fackskola, dock att nuvarande
innehavare av rektorsbefattning vid gymnasium alltid
skall anses äga erforderlig behörighet;

2) att delningstalet för elevantalet i klasserna skall vara
25, dock att tills vidare delningstalet må utgöra högst 30;

3) att nuvarande absoluta betygssättning skall bibehållas
liksom nuvarande betygsskala;

4) att vad gäller statsbidrag till första uppsättningen
stadigvarande undervisningsmateriel i sådant materiel skall
inräknas även böcker å elevbibliotek;

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 196i

5) att i samarbetsnämnden skall ingå en representant för
målsmännen;

6) att vad avser flyttning till högre klass det nuvarande
gymnasiets bestämmelser skall i tillämpliga delar gälla;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t

1) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte efter företagen
utredning för riksdagen snarast framlägga förslag om tidsplan
för nedbringande av delningstalet för klasserna från
30 till 25;

2) hemställa, att Kungl. Maj:t måtte tillsätta en utredning
med uppgift att belysa för- och nackdelar med en
betygssättning på absolut respektive relativ grundval inom
gymnasier och fackskolor;

3) vad gäller beräkningen av statsbidrag till driftkostnader
givna till känna vad i motionen anförts;

B. beträffande gymnasier

I. besluta,

1) att jämsides med 3-åriga gymnasier skall för de humanistiska,
samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga linjerna
inrättas 4-åriga gymnasier;

2) att för den ekonomiska linjen skall inrättas en fjärde
årskurs efter mönster av vad som gäller för den tekniska
linjen;

3) att avgörande för inträde i gymnasium skall vara enbart
betygen i kommunikations- och orienteringsämnen, varvid
betygen i svenska, moderna språk och matematik skall
fördubblas;

4) att studentexamen skall bibehållas, grundad på ett
examinationsförfarande och bibehållen censorsinstitution i
enlighet med vad i motionen anförts;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att enligt riksdagens
mening

1) antalet veckotimmar i religionskunskap bör vara på
de humanistiska, samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga
linjerna 5 samt på de ekonomiska och tekniska linjerna
2;

2) på de ekonomiska och tekniska linjerna bör bedrivas
undervisning i konst- och musikhistoria under 2 veckotimmar; -

Motioner i Andra kammaren, nr 1057 år 190k

3) på de naturvetenskapliga och tekniska linjerna bör
bedrivas undervisning i geografi (naturgeografi) under 2
veckotimmar;

4) de för samhällskunskap anslagna timmarna första terminen
av första årskursen bör användas till koncentrationsläsning
av främmande länders kulturgeografi under ledning
av kulturgeografiskt skolad lärare;

5) antalet moderna språk bör begränsas till engelska,
tyska, franska, spanska, ryska och finska, sistnämnda dock
ej som begynnelsespråk;

6) antalet veckotimmar på den humanistiska linjen för
vart och ett av A-, B- och C-språken bör ökas med 1, möjliggjort
genom att ämnet allmän språkkunskap slopas;

7) B-språket bör vara obligatoriskt för vederbörande
elever;

8) tidningsstudium bör bedrivas på alla linjer inom ramen
för timmar till förfogande;

9) antalet veckotimmar i gymnastik på de tekniska och
ekonomiska linjerna bör utökas med 1;

10) kursinnehållet i religionskunskap, svenska språket,
naturkunskap, samhällskunskap och historia bör ändras på
sätt framgår av motionen;

C. beträffande fackskolan

I. besluta,

1) att fristående fackskolor skall kunna upprättas;

2) att sådana skolformer som i fråga om innehåll och
mål nära motsvarar den föreslagna fackskolan — praktiska
kommunala realskolor och kommunala flickskolor — skall
bibehållas till dess fackskola upprättas på orten;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala, att enligt riksdagens
mening antalet veckotimmar i gymnastik på den tekniska
linjen bör utökas med 1; samt

D. i övrigt beakta vad i motionen anförts.

Stockholm den 12 november 1964

Gunnar Heckscher

Gösta Bohman

Tage Magnusson
Rolf Eliasson
Karin Wetterström

Leif Cassel
Sixten Palm

Nils G. Fröding

Eric Nilsson