Motioner i Andra Kammaren, N:o i7 (Motion 1909:47 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o i7.

N:o 47.

Af friherre Bonde, om inrättande af en personlig professur för docenten
Carl Wiman.

Det är nu redan ett tjugutal år sedan Uppsala universitet på det varmaste
uttalade sig för inrättandet af en professur i paleontologi, hvarmed
skulle vinnas eu alltmera nödvändig uppdelning af de många, i hög grad
olikartade discipliner, som alltjämt måst företrädas af den enda förefintliga
professuren i mineralogi och geologi. Gång på gång har från sakkunnigt
håll framhållits det olämpliga i att af en person ifrågasätta en undervisningsverksamhet,
hvars olika delar kräfva till den grad skiljaktiga förutsättningar.
Också har man på alla håll, där man till fullo lärt sig uppskatta
betydelsen af detta allt mera beaktade ämne, uppdelat detsamma på
två eller flera professurer. Sålunda har Stockholms högskola en professur
i geologi samt en i mineralogi och petrografi, under det universitetet i
Kristiania har en professur i mineralogi och geologi, en i metallurgi och
en e. o. professur i grufbyggnadslära och geologi, hvarjämte till årets storting
från norska regeringen inkommit förslag om inrättande af ytterligare
en professur i paleontologi och historisk geologi.

Någon så omfattande representation af ämnet har icke blifvit ifrågasatt
för Uppsala universitet, då ju hos oss några tillämpade delar af detsamma
äro företrädda vid tekniska högskolan samt för öfrigt en viss arbetets fördelning
med Stockholms högskola ju alltid är möjlig. Emellertid finnes ej
heller där någon företrädare för paleontologien eller den af geologiens olika
grenar, som för närvarande i Uppsala mest torde vara i behof af en särskild
representant, enär den nuvarande innchafvaren af professuren i mineralogi
och geologi torde hafva tyngdpunkten af sin verksamhet förlagd
till geologiens fysiska och kemiska delar.

Nu är det emellertid så lyckligt, att vid Uppsala universitet finnes
Bill. till Biksd. Prot. 190''J. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 20 Höft. (N:o 47.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

en person med de utmärktaste förutsättningar för att med framgång upprätthålla
en professur just inom ämnets paleontologiska och historiskt-geologiska
delar. Docenten Carl Wiman har nämligen allt sedan år 1896 mot
eu mycket ringa ersättning och af intresse för sin vetenskap utöfvat en
synnerligen förtjänstfull verksamhet såsom docent i paleontologi. Han har
därunder, såsom från sakkunnigt håll blifvit framhållet, genom sin begåfning
och ihärdighet och genom de fina och ändamålsenliga undersökningsmetoder
han utarbetat, redan för länge sedan bland samtidens främsta fackmän
i ämnet förvärfvat en synnerligen aktad och framstående plats. Såsom
vittnesbörd härom bifogas eu serie uttalanden af flera bland utlandets förnämsta
auktoriteter inom hithörande områden. I dessa skrivelser framhålles
från skilda håll det stora gagn, vetenskapliga läroboksförfattare haft
af Wimans arbeten, hvilka betecknas såsom i sitt slag klassiska och grundläggande.
Två af de främsta ryska specialisterna, den ena chef för Rysslands
geologiska undersökning, framhålla betydelsen af Wimans arbeten för
studiet af de siluriska bildningarna såväl i de baltiska provinserna som
inom Sibiriens aflägsnaste delar. Med hänvisning till de lofordande uttalanden,
som därjämte inkommit ifrån såväl Tyskland som Förenta staterna
samt från svenska geologer och zoologer, må det tillåtas att här i sin helhet
återgifva dels ett i flera afseenden beaktansvärdt yttrande af den framstående
franske geolog-paleontologen Charles Barrois och dels slutorden i det
likaledes synnerligen varmt erkännande utlåtande om docenten Wiman,
hvilket afgifvits af den berömde engelske graptolitkännaren Charles Lapworth.

Ärade kollega:

Det är mig lätt och angenämt att meddela Eder min åsikt om herr
Carl Wimans vetenskapliga meriter.

De svenska naturforskarna hafva sedan 200 år gjort sig synnerligen
förtjänta af tacksamhet från forskare i alla länder, och de frön, som utsåddes
af Linné, hafva burit frukt tusendefaldt. Sverige har bland andra
framstående naturforskare äfven frambragt paleontologer och geologer. Det
är de svenska paleontologernas samvetsgrannhet, noggrannhet och begåfning,
som vi hafva att tacka för de exaktaste och värdefullaste fakta rörande
såväl lifvets som mänsklighetens första skeden (under den palaeozoiska såväl
som den kvartära epoken). Och huru svårt det än må vara för ett
folk att länge upprätthålla en sådan ställning och att beständigt framgå
såsom en vetenskapens och civilisationens vägledare, synes det i hvarje
fall, att bästa medlet att nå därhän är att underlätta tillvaron för sina bäst
begåfvade söner.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

Det är till dessa, de franska vetenskapsmännen räkna Carl Wiman
allt sedan hans minnesvärda undersökningar öfver graptoliterna. Ingen
djurgrupp är viktigare än denna för kunskapen om den palaeozoiska världen,
intet land lämnar ett gynnsammare material för dess studium än edert:
man måste lyckönska eder att i C. Wiman hafva funnit den man, som
kräfdes för dess studium. Hans graptoliternas anatomi, hans mikrotomiska
teknik och de resultat, som erhållits inom dessa fossila formers
histologi och utveckling, äro så förvånande, att de till en början hos många
icke framkallade annat än tvifvel: vi måste själfva se för att tro.

Alla, som sett arbetet, äro uppfyllda af verklig beundran, och läsningen
af sedermera utkomna skrifter öfver olika paleontologiska ämnen,
trilobiter, brachiopoder, bryozoer och koraller från Gotlands siluriska ko
rallref bekräfta C. Wimans växande anseende såsom en vetenskapsman,
hvilken är eu heder för sitt land och full af löften för framtiden.

Tillåt mig etc.

Ch. Barrois.

Slutet af Lapvvorth’s skrifvelse lyder:

Det torde vara helt naturligt, att jag, som med intresse ägnat mitt
studium åt graptoliterna, för min del måste med styrka betona det synnerligen
önskvärda för den svenska nationen i allmänhet och Uppsala universitet
isynnerhet att göra sitt yttersta för att för framtiden försäkra sig
om doktor Wimans tjänster i och för fortsättningen af ifrågavarande undersökningar.

Utan tvifvel skulle det blott vara billigt, att Sverige såsom nation för
sin och för de svenska paleontologernas räkning försäkrade sig om förtjänsten
att till gagn för den vetenskapliga världen i dess helhet till det
yttersta tillgodogöra sig de säregna företräden, som de svenska lagren äga
utöfver andra länders med hänsyn till påvisandet och tolkningen af byggnaden
hos dessa fossil. Och tvifvelsutan är det endast som sig bör, att
universitetet i Uppsala — Linnés och Wahlenbergs Uppsala -— gör sitt
yttersta för att försäkra sig om, att detta verk skall utföras inom dess
murar af en af dess egna alumuer och af en man, som visat sig i så framstående
grad äga betingelserna för detta arbete.

Jag förblifver etc.

Charles Lapivorth.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

På förslag af professorn i mineralogi och geologi vid Uppsala universitet
A. G. Högbom beslöt därvarande matematisk-naturvetenskapliga
sektion år 1907 enhälligt att föreslå inrättandet af en personlig professur
i paleontologi åt docenten Carl Wiman med undervisningsskyldighet i
paleontologi och historisk geologi. Hetta förslag understöddes af konsistoriet
och förordades lifligt af kanslern för rikets universitet, hvilken i sin
skrifvelse till Ivungl. Maj:t härvid erinrat om, hurusom Riksdagen år 1876
förklarat sig anse det vara af särdeles stor vikt att, då tillfälle därtill
yppades, vid universiteten bibehålla män af synnerligt framstående vetenskaplig
förtjänst genom tillfälliga professorsbeställningar för »att tilldelas
utmärkte vetenskapsmän.

Någon kungl. proposition i ärendet blef emellertid ej framlagd inför
1908 års Riksdag.

Då samma skäl som föregående år fortfarande äga giltighet och behofvet
af ökade lärarekrafter genom den nya examensstadgans tillkomst
ytterligare vuxit, upprepade den matematisk-naturvetenskapliga sektionen
år 1908 sitt föregående år gjorda förslag, som dock ej heller i statsverkspropositionen
till innevarande års Riksdag blifvit upptaget.

Som detta helt visst i förevarande fall ej gärna kan bero därpå att
regeringen icke skulle till fullo behjärta befogenheten och vikten af det
framställda förslaget, men väl uteslutande på ekonomiska hänsyn, må
det vara tillåtet för en enskild motionär att bringa denna fråga inför
Riksdagens pröfning.

Som af det föregående och af bifogade meritförteckning, sakkunniges
utlåtanden och öfriga handlingar torde framgå, synes frågan på ett synnerligen
tillfredsställande sätt vara af vederbörande myndigheter utredd, hvarför
ingen som helst tvekan i detta afseende torde behöfva föranleda ytterligare
uppskof med frågans afgörande. Man måste erinra sig, att det är
ett tjugutal år, sedan förslaget om professur i paleontologi först väcktes,
och vidare, att det nu gäller att genom en personlig professur i detta
ämne bereda fortsatt arbetsmöjlighet åt en framstående svensk forskare,
som från de yppersta auktoriteter erhållit det varmaste erkännande och
till heder för vårt land och dess forskning förvärfvat sig en framskjuten
ställning innom sin vetenskap, medan han i ekonomiskt afseende under
en lång följd af år från det allmänna icke åtnjutit annat understöd än de
för en någorlunda bekymmerfri tillvaro synnerligen otillräckliga belopp,
hvilka utgå såsom docentstipendier och tillfälliga reseanslag. Lägges vidare
härtill, att denna mer än blygsamma ställning kommer att ytterligare försämras,
då dispositionsrätten till det docentstipendium han nu innehar,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

utgår, så torde det vara tydligt nog, att det på samma gång för oss är
en hederssak att tillse, att en om den svenska vetenskapen så väl förtjänt
forskare som docenten Wiman omsider röner ett rättvist erkännande för
sin mångåriga, framgångsrika verksamhet och därmed sättes i tillfälle att
utan näringsbekymmer infria de vackra löften, hans arbeten äfven för
framtiden afgifva.

På samma gång tillgodoses ju härigenom ett vid Uppsala universitet
sedan länge kännbart behof af en lämplig arbetsfördelning inom den geologiska
undervisningen.

Utan tvifvel är det särskildt i smärre länder, där af ekonomiska
skäl antalet ordinarie professorsbefattningar alltid måste blifva ganska
begränsadt, af synnerlig vikt, att man genom inrättandet af personliga
professurer inom växlande ämnen åt nationens kulturella arbete räddar
och tillvaratager mera betydande vetenskapliga förmågor, då sådana någon
gång framträda.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, tillåter jag mig föreslå,

att Eiksdagen till en personlig professur för docenten
vid Uppsala universitet Carl Wiman, omfattande
paleontologi med undervisningsskyldigbet jämväl i historisk
geologi, ville anvisa ett årligt belopp af 7,500
kr. jämte ett ålderstillägg af 600 kr.

Stockholm den 15 januari 1909.

Carl Carlson Bonde.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

Transsumt.

TILL KONUNGEN.

Matematisk-naturvetenskapliga sektionens enhälligt gjorda och af
konsistoriet understödda framställning om inrättande af eu personlig professur
i paleontologi för docenten Carl Wiman får jag för min del lifligt
förorda till bifall. För en sådan personlig professurs upprättande talar
icke blott den utaf professorn i mineralogi och geologi A. G. Högbom
särskild! framhållna nödvändigheten, att en del af den omfattande ämnesgrupp,
han vid universitetet representerar, borde, till stort gagn för undervisningen,
utbrytas därifrån och öfverlämnas till en särskild lärare, utan
framfar allt vikten af att på ett stadigvarande sätt vid universitetet fästa
en vetenskapsman, hvilken under en följd af år mot ringa ersättning
ägnat universitetet sina tjänster och därunder inom området af en specialvetenskap
utvecklat en verksamhet, som, enligt hvad af framstående sakkunnige
blifvit vitsordadt, förskaffat honom anseende i utlandets fackkretsar
såsom en af samtidens mest dugliga och mångsidiga forskare på
paleontologiens område. Jag anser mig hafva desto större skäl att ansluta
mig till denna framställning, som den efter min uppfattning står i
god öfverensstämmelse med vissa af Riksdagen gjorda uttalanden i fråga
om upprättande af personliga professurer. I detta hänseende får jag erinra,
hurusom 1876 års Riksdag vid behandling af frågan angående ombildning
af den dåvarande adjunktsinrättningen — efter omnämnande, att
vederbörande departementschef förklarat det vara önskligt, att nödiga tillgångar
kunde beredas att, då tillfälle därtill yppades, vid universiteten
bibehålla män af synnerligt framstående vetenskaplig förtjänst, utan afseende
på läroämne — förklarat sig anse det vara af särdeles stor vikt, att
universiteten genom anställning af professorer i ofvan omförmälda syfte
skulle äga ett medel att vid sig och vetenskapens tjänst fästa män af
ovanlig skicklighet och sällsyntare gåfvor, äfvensom föreslagit, att i stället
för de bestående adjunkturerna måtte inrättas, bland annat, »tillfälliga
professorsbeställningar för att tilldelas utmärkte vetenskapsmän».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag i underdånighet hemställa,
det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att anvisa nödiga medel
för upprättande af en personlig professur i paleontologi för docenten Wiman.

Underdånigst

F. CL:SON WACHTMEISTER.

Stockholm den 1 oktober 1907.

Otto Croneborg.

II. Wernberg.

Rätt transsumeradt intyga:

IL Röding.

Afskrift.

På förslag af professor Högbom beslöt sektionen upprepa sitt föregående
år gj orda förslag om inrättande af en personell professur i paleontologi
åt docenten C. Wiman, och åberopade sektionen härvid professor
Högboms skrifvelse i ärendet så lydande:

»Till matematisk-naturvetenskapliga sektionen. För ett år sedan väcktes
inom sektionen förslag om inrättandet af en personell professur i paleontologi
åt docenten C. Wiman. Förslaget var åtföljdt dels af en skrifvelse från paleontologiens
målsmän inom vårt land (professorerna Nålborst, Holm och Moberg
m. fl.), hvari framhöllos såväl docenten Wimans vetenskapliga förtjänster som
ock paleontologiens tillbakaskjutna plats vid vårt största universitet, dels ock
af uttalanden från flera bland utlandets mest representativa fackmän
(Tschernyschew och Schmidt i Ryssland, Frech, Walther och Kayser i
Tyskland, Barrois i Frankrike, Lapworth i England, Walcott i NordAmerika),
som alla vitsordade docenten Wimans kapacitet och betydande
insatser i sin vetenskap. Vidare framhölls i sektionens skrifvelse behofvet
för undervisningen i ämnet geologi, som numera studerades af ett flera
gånger större antal elever än förr, af en förstärkning i lärarekrafterna inom
denna vid andra universitet vanligen af två eller flera professurer representerade
vetenskapsgrupp.

Sektionens förslag upptogs af konsistorium såsom riksdagspetitum
och erhöll äfven af universitetskanslern ett kraftigt förord. Någon kungl.
proposition i ärendet blef emellertid ej framlagd inför detta års Riksdag.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

Då samma skäl som i fjol fortfarande äga giltighet och då dessutom
genom den nya examensstadgans tillkomst behofvet af en förstärkning i
lärarekrafterna blifvit ännu mera kännbart, får jag hemställa, under åberopande
af den utförliga motivering och utredning, som åtföljde förra årets förslag,
att sektionen åter upptager detsamma bland detta årets riksdagspetita. Och
får jag — äfvenledes i öfverensstämmelse med förra årets petitum — föreslå,
att, därest docenten Wiman tilldelades en personell professur i paleontologi,
hans undervisningsskyldighet må omfatta paleontologi och historisk geologi.

Uppsala den 29 april 1908.

A. G. Högbom.»

Därjämte skulle vid dagens protokoll fogas afskrift af de handlingar,
som intagits i protokollet vid förevarande ärendes behandling inom sektionen
föregående år, och hvilka voro af följ anda lydelse:

»Till matematisk-naturvetenskapliga sektionen. Då jag nu hemställer,
att sektionen ville för sin del bland årets riksdagspetita upptaga förslaget
om en personell professur i paleontologi åt docenten C. Wiman, så skall
jag tillåta mig att utöfver de skäl härför, som finnas anförda i bifogade
skrifvelse (Bil. A.), i hvilken jag för öfrigt i alla delar på det lifligaste
instämmer, äfven påpeka, hurusom universitetet redan för snart 20 år
sedan kraftigt uttalat sig för inrättandet af en professur i paleontologi
och hurusom det vid upprepade tillfällen från sakkunnigt håll blifvit påpekadt,
att den enda nu förefintliga professuren i de mineralogisk-geologiska
disciplinerna har en alltför stor omfattning. Denna olägenhet blir
med vetenskapens hastigt fortgående utveckling och differentiering allt mera
kännbar, såsom bland annat torde inses däraf, att i alla kulturländer af
större utsträckning och mera omväxlande geologi ämnesgruppen delas på
två eller flera professurer. En sådan delning kan tänkas göras på flera
olika sätt och bör rätta sig efter de särskilda ländernas säregna naturbeskaffenhet.
Vid eu mera tillfällig eller provisorisk utbrytning af någon
disciplin ur gruppen kan man i första rummet böra ta hänsyn till de
personliga krafter, som äro disponibla.

I föreliggande fall ställer det sig emellertid så förmånligt, att båda
synpunkterna blifva tillgodosedda. Paleontologien, som i docenten Wiman
har en så förtjänt representant, är utan tvifvel den vetenskap, som med
största fördel kan afskiljas från den geologiska professuren, detta dels
emedan den med denna står i det minst nära sambandet, dels emedan
samma professurs innehafvare både för närvarande har och troligen framgent
kommer att ha tyngdpunkten af sin vetenskapliga utbildning och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47. 9

undervisning förlagd till de mera på fysik och kemi baserade forskningsområdena.

Geologien med mineralogien har såsom universitetsämne på det sista
årtiondet fått en alltmera ökad betydelse. Dels har det för dem, som
studera geografi och på grund af geografiens växande betydelse såsom skolämne,
blifvit regel, att de äfven idka studier i geologi; dels har det för
åtskilliga nya riktningar inom den botaniska och zoologiska forskningen
blifvit ett behof att anknyta studierna i botanik och zoologi till geologi i
mycket större utsträckning, än förut varit fallet. Äfven i kombination
med de fysisk-kemiska vetenskaperna tages nu geologi mera än förr. Detta
gör, att antalet studerande i detta ämne nu är 5 å 6 gånger större, än
det var för blott ett eller ett par årtionden sedan. Att upprätthålla undervisningen
med en enda professur blir under dessa förhållanden så mycket
svårare, som de olika studieriktningarna kräfva hvar sin undervisning.
Man kan icke rimligtvis undervisa botanister och zoologer, som studera
geologien hufvudsakligen för att få eu inblick i jordens utvecklingshistoria,
medels samma kurser i de grundläggande ämnena kristallografi, mineralogi
och petrografi, som ägna sig för dem, som med grundligare kemiska och
fysiska förkunskaper studera geologi i syfte att för praktiska eller teoretiska
ändamål utbilda sig såsom geologer. Omvändt kan man icke af dessa
senare fordra samma utförliga kurser i jordens och organismernas utvecklingshistoria
som af den förra gruppen. För att icke allt för mycket förlänga
studietiden ha därför, senast innevarande termin, föreläsningarna
måst tagas med större antal timmar än som åligger professorn; och många
gånger ha desslikes öfningar och demonstrationer måst dubbleras för att
bättre tillgodose de olika studieriktningarna både med afseende på tid och
kursernas omfattning.

Med personell professur i paleontologi synes mig böra förenas undervisningsskyldighet
i historisk geologi, en del af examensämnet geologimineralogi,
som nu på grund af nödvändigheten af undervisning i första
rummet af de grundläggande grenarna mineralogi, petrografi och dynamisk
geologi allt för litet kunnat upptagas till behandling i föreläsningar och
öfrig undervisning.

Det torde af det ofvan anförda framgå, att inrättandet af en professur
för docenten Wiman skulle, utom det att därmed gåfves ett erkännande
åt lians vetenskapliga förtjänster och att därmed befordrades en
vetenskap, som i vårt land ej är förut representerad vid universiteten,
äfven vinnas en väl behöflig förstärkning i lärarekrafterna inom en ämnesgrupp,
som måste erkännas vara i behof däraf.

Bill. till Iliksd. Prot. 1009. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Häft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

I betraktande häraf får jag hos sektionen anhålla, att förslaget om
en personell professur för docenten Wiman i paleontologi med under visningsskyldighet
jämväl i historisk geologi måtte bland dess riksdagspetita upptagas.

Uppsala den 9 april 1907.

A. G. Högbom.»

(Bil. A.)

»I vårt land bär man vid flera tillfällen genom att tilldela en synnerligen
förtjänt forskare personlig professorsanställning bevarat åt universitetsundervisningen
en dugande förmåga och samtidigt beredt åt eu
exklusivt vetenskapligt anlagd begåfning den lugna bergning, utan hvilken
de vetenskapliga intressena skulle förkväfts under en hård och måhända
föga framgångsrik kamp för dräglig existens. Denna utväg har med rätt
blifvit företrädesvis använd till förmån för representanter för de mer
speciella vetenskapliga discipliner, som ej äro vid universiteten genom
fasta lärostolar företrädda. Våra universitets historia erbjuder också en
rad exempel på den vinst, som landets högre odling skördat af detta
förfaringssätt.

Då vi nu våga vördsamt rikta vederbörandes uppmärksamhet därpå
att enligt vår mening synnerligen tungt vägande skäl tala för att tilldela
en framstående forskare en personlig professorsanställning, sker detta i den
lifliga förvissningen, att en sådan åtgärd i detta fall skulle i hög grad
gagna den svenska forskningen och blifva ett nytt hedrande bevis på
våld folks kulturella intresse.

Paleontologien är en af dessa ofvan antydda forskningsgrenar, hvilka
ej äro genom fasta lärostolar representerade vid de svenska högskolorna.
Flertalet af de svenska forskare, som idkat denna vetenskap, hafva sålunda
nödgats att däråt ägna andast de stunder, som blifvit öfriga från
annan verksamhet, hvilken gifvit dem deras lefvebröd. Sålunda var
Hisinger en i det praktiska lifvet verksam man, Wahlenberg var professor
i botanik i Uppsala, Sven Nilsson professor i zoologi i Lund, Dalman
och Loven intendenter i zoologi vid riksmuseum. E. o. professuren
i geologi och mineralogi i Lund inbjuder genom sin belägenhet i eu synnerligen
fossilrik trakt innehafvaren till paleontologiska studier, men en
omfattande geologisk lärareverksamhet gör det dock för honom omöjligt
att helt ägna sig åt den paleontologiska forskningen, En enda fast be -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

fattning är i vårt land uteslutande afsedd för djurpaleontologien, nämligen
intendenturen för fossila djur vid riksmuseum, och på denna plats hafva
vi också ägt forskare, Angelin och Lindström, hvilka lämnat synnerligen
betydande bidrag till den paleontologiska vetenskapens utveckling. Dessutom
finnes en personlig intendentur i växtpaleontologi vid riksmuseum
(innehafvare A. G. Aathorst). Vidare bör i detta sammanhang nämnas,
att en paleontologplats tidvis funnits vid Sveriges geologiska undersökning
(Linnarsson, Tullberg, Holm).

Ehuru paleontologien sålunda är i viss män hemlös vid de svenska
högskolorna, är den dock en vetenskap af vidtgående betydelse. För geologien
är den en grundläggande hjälp vetenskap, utan hvilken jordens
historia för alltid förblefve ett outredbart kaos, och stor är dess betydelse
för de biologiska vetenskaperna, hvilka paleontologien förskaffat ett af de
viktigaste stöden för den moderna utveckslingsläran. Genom den intima
förbindelsen med den stratigrafiska geologien kommer paleontologien i beröring
med det praktiska lifvet, t. ex. vid utredandet af lagringsförhållandena
inom de bildningar som föra kol och annat fossilt bränsle, t. ex.
alunskiffer. Genom att direkt belysa djur- och växtlifvets gradvis försiggångna
utveckling erbjuder den paleontologiska vetenskapen å andra
sidan ett betydande teoretiskt bildningsvärde.

Särskilt i vårt land föreligger för den paleontologiska vetenskapen
en uppgift af synnerlig vikt. I våra vidt utbredda kambrisk-siluriska
lager förekomma nämligen talrika lämningar af jordens äldsta, hittills med
säkerhet påvisade djurformer, hvilka därtill ofta äro ovanligt väl bevarade.
Klart är, att den internationella vetenskapen på grund häraf med rätta
väntar, att man i vårt land skall göra ett för de biologiska studierna så
sällsynt värdefullt material tillgängligt för forskare och lärare inom andra
i detta afseende mindre lyckligt lottade länder.

Denna synpunkt förtjänar att beaktas vid bedömandet af nedanstående
framställning, hvilken åsyftar att söka åtminstone temporärt bereda
paleontologien eu plats vid en af våra högskolor och därmed också
samtidigt gifva en bekymmerfri bergning åt en forskare, som ägnat allt
sitt intresse åt denna vetenskap, men nu i sill bästa arbetsålder står utan
möjlighet att ostörd af näringsbekymmer hängifva sig åt det arbete, som
redan gjort hans namn kändt på alla platser, där paleontologislc forskning
bedrifves. Den man, vi härmed åsyfta, är den nu 40-åriga docenten i
paleontologi vid Uppsala universitet Carl Wiman.

Efter eu mindre uppsats på gränsområdet mellan paleontologi och
geologi publicerade Wiman 1893 sin första rent paleontologiska afhand -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

ling »Ueber Diplograptidae», som snart följdes af en andra »Ueber Monograptus»,
h vilka båda kunna betraktas såsom förarbeten till hans stora
verk »Ueber die Graptoliten» (1896). I dessa arbeten lämnade han en
ingående anatomisk utredning af ett betydande antal viktiga typer inom
graptoliternas egendomliga och svårtydda djurgrupp, och med dessa undersökningar
förde han på en gång kunskapen om graptoliterna ett verkligt
jättesteg framåt. En af orsakerna till den betydelse, som hans arbeten
öfver denna fossila djurgrupp äga, är visserligen det nästan enastående
gynnsamma bevaringssätt, som de i en del svenska kalkstenar inneslutna
graptoliterna förete, och äfven andra svenska forskare ha lämnat epokgörande
bidrag till graptoliternas anatomi. I vissa tekniska förfaranden
är Wiman emellertid en verklig föregångsman; särskildt är hans omfattande
och framgångsrika användande af mikro tomtekniken utan motstycke i
zoopaleontologisk praxis. Monografien öfver graptoliterna gjorde i ett slag
sin författare känd och aktad i utlandets fackkretsar.

Äfven i ett antal senare arbeten har Wiman fortsatt sina undersökningar
rörande graptoliterna (Ueber Dictyonema cavernosum, 1897. Ueber
den Bau einiger gotländischen Graptoliten, 1898. Ueber die Borkholmer
Schicht im mittelbaltischen Silurgebiet, 1902).

I ett betydande antal anhandlingar och uppsatser har Wiman vidare
behandlat skilda delar af de svenska kambro-silurbildningarna, deras fauna
och stratigrafi. Han har därvid fått tillfälle att syssla med skilda djurgrupper
såsom trilobiter, brachiopoder, bryozoer m. m.

Många af Wimans geologiska arbeten innehålla uppslag af synnerligen
stort paleo-biologiskt intresse, så t. ex. hans arbete om kambrisksiluriska
faciesbildningar i Jämtland (1897) och hans uppsats öfver siluriska
korallref på Gotland. Denna sistnämnda skrift, i hvilken förekomsten af
verkliga korallref i Gotlands öfversilurlager för första gången angifves
och åskådligt beskrifves, bildar begynnelsen af ett nytt skede i Gotlandssilurens
utforskande, och betydelsen af det af Wiman angifna uppslaget
har framgått vid den af Sveriges geologiska undersökning under de senaste
åren utförda, delvis ännu pågående detalj-karteringen af Gotland.

Intill år 1904 hade Wimans arbeten varit begränsade till den svenska
kambro-silurformationen. Detta år mottog han emellertid till bearbetning
det af den svenska sydpolsexpeditionen hemförda materialet af vertebratrester
härstammande från Seymouröns tertiärlager. Preparationen af
dessa benrester utförde han med utomordentlig omsorg, och hans beskrifning,
omfattande rester af eu zeuglodon och af minst fem obeskrifna
pingvinsläkten, ådagalade hans skicklighet som forskare på ett för honom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47. 13

nytt arbetsområde (Ueber die alttertiären Vertebraten der Seymourinsel,
1905).

Carl Wiman, som i utlandets fackkretsar förvärfvat sig anseende som
en af samtidens mest dugliga och mångsidiga forskare på paleontologiens
område, bekläder alljämt endast de i ekonomiskt afseende ytterst blygsamma
befattningarna såsom docent och amanuens. Sedan flere år tillbaka
har han under föga gynnsamma förhållanden medelst föreläsningar
och kurser i paleontologi och historisk geologi på ett förtjänstfullt sätt
medverkat vid undervisningen i geologi, ett ämne, som numera vid Uppsala
universitet vunnit en betydande anslutning från de studerandes sida.
Under nu förhandenvarande förhållanden kan Wimans ekonomiska ställning
vid universitet ej förbättras; snarare skall den, då dispositionsrätten
för det docentstipendium, som han nu innehar, utgår, väsentligt försämras.
Under sådana förhållanden våga vi, representanter för geologi, paleontologi
och zoologi, uttala önskvärdheten af att genom en personlig professur åt
denne förtjänte vetenskapsman beredes tryggare förutsättning för fortsatt
forskningsarbete och samtidigt billig ersättning för hans verksamhet som
lärare.

Stockholm den 26 april 1907.

Hjalmar Théel, A. G. Nåtbörd, Wilhelm Leche,

Gerhard Holm, Gerard De Geer, Einar Lönnberg,

J. G. Andersson.»

Förestående afskrifters likhet med orginalen intyga:

J. G. Andersson. Henrik Santesson.

Afskrift.

Herr Professor, D:r A. G. Högbom, Uppsala.

Med anledning af benäget öfversända skrifvelsen angående ifrågasatt
upprättande af en personlig professur i paleontologi vid Uppsala universitet
för docent C. Wiman, ber jag få uttala som min åsigt, att nämnda plan
synes i alla afseenden väl förtjäna att realiseras.

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

A ena sidan är det nu så, att vi vid våra universitet blott ba en
lärare i geologi och mineralogi vid hvardera universitetet, men å andra
sidan måste det i våra dagar gränsa till det omöjliga att finna någon, som
är väl kvalificerad i alla delar af detta vidlyftiga ämne med alla dess skilda
fack eller, om man så vill, hjälp vetenskaper.

Paleontologien är emellertid ett för geologien i dess helhet så viktigt
fack, att det ej utan stor skada kan tillbakasättas. Och i öfrigt är ju
dess värde för all biologisk vetenskap obestridligt.

Men vid Uppsala universitet är det för närvarande i just detta fack,
som läraren i geologi och mineralogi som bäst skulle behöfva en medlärares
hjälp. Därest dylik kunde erhållas genom upprättande af eu
personlig professur, skulle det helt visst lända ämnet i dess helhet till
stort gagn.

År nu docenten Wiman lämplig eller, så att säga, rätte mannen att
fylla en sådan plats? Den frågan tror jag mig kunna utan betänkande
bejaka.

Äfven om det ej kan vara behöfligt att nu ingå på en detaljerad
granskning af docenten Wimans utgifna skrifter, torde dock arten af dessa
här böra i någon mån angifvas. — De flesta afhandla uteslutande vår
kambro-silur, men i ett af de senaste arbetena, hvilket har till ämne
tertiära vertebrater, visar sig docenten Wiman ha goda förutsättningar
äfven för arbete på andra områden.

Ett godt vittnesbörd om hans förmåga lemnar hans graptolitarbeten,
i hvilka han genom anpassning för paleontologien af nyare (låtom oss
säga zoologiska) arbetsmetoder lyckats lämna synnerligen värderika bidrag
till den utredning af graptoliternas byggnad, hvarmed svenska paleontologer
de sista årtiondena mycket sysslat. Äfven en rad skrifter af mera
stratigrafisk natur äro af intresse och allestädes spårar man den omsikt,
noggrannhet och reda, som tillhöra vetenskapsmannens bästa egenskaper.

Till allt detta kommer det lefvande intresse, med hvilket docenten
Wiman egnat sig åt sin vetenskap, ett intresse, som han måhända allra
bäst ådagalagt därmed att han i relativt lönlös ställning under så många
år med aldrig svalnande nit alltjämt hållit fast vid det ämne, han gjort
till sitt.

Genom sin föregående verksamhet som lärare och författare är docenten
Wiman sålunda väl förtjänt af erkännande och uppmuntran. Komme,
såsom det ur många synpunkter vore önskligt, den ifrågasatta välbehöfliga
förbättringen af docenten Wimans ställning till stånd, skulle han, därom
är jag förvissad, säkerligen göra vetenskapen god tjänst, helst som han

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

till sin bepröfvade förmåga parar den kärlek till sitt ämne, hvilken måste
verka medryckande på lärjungarne.

Lund den 20 maj 1907.

Joll. Chr. Moberg.

Afskrifternas likhet med originalet intyga:

G. von Post. Emelie Envall.

Afskrift.

Marburg, den 14 Mai 1907.

Einer Anregung mehrer ausgezeichneter schwedischer Fachgenossen
Folge leistend, erkläre ich gern, dass ich Herrn D:r C. Wiman in Uppsala
schon länge als gewissenhaften lind kenntnissreichen Forscher auf dem
Gebiete der Paläontologie und Geologie hoch schätze, lind es daher mit
Freuden begrussen wiirde, wenn ihm durch Yerleihung einer Professur die
verdiente Anerkennung fur seine vielfältigen und hervorragenden Yerdienste
zu Teil iviirde.

Professor d:r E. Kaiyser.

Halle 13/V 1907.

Hochverehrter Herr College.

Mit Freuden will ich Ihnen, Ihren Wunsche gemäss iiber Wiman
mein Urteil sägen:

Salt 14 Jaåren vcrfolge ich mit gam besonderem Interesse die ausgezeichneten
Arbeiten dieses talentreichen Forschers. Denn seinen ebenso
miihevollen wie methodisch geistreichen Arbeiten ist es zu danken, dass
die ausgestorbene Gruppe der Graptolithen uns ebenso bekannt ist, wie
eine rezente Polypengruppe. Nicht minder hoch schätze ich seine Arbeiten
iiber die Ivalkriffe von Gotland, die ich selbst henne, und deren volles
Yerständniss mir dock erst durch Wimans Arbeit aufgegangen ist. Gerade
in der Vielseitigkeit der bisherigen Arbeiten Wimans Fegt die Biirgschaft
dafiir, dass er auch ktinftighin ausgezeicknete Arbeiten vollenden wird.

Mit vollem Kecht weisen Sie in Ikrer Denkschrift daraufhin, dass es
eine Ehrenpflicht Schwedens ist daftir zu sorgen, dass die wunderbaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

palaeontolog-Schätze Ihres Ländes griindlich durchforscht und beschrieben
werden. Hierfiir aber diirfte sich Xiemand besser eignen, als gerade
Wiman. Es wtirde den Geologen nnd Palaeontologen Europas ein besonderer
Dienst gethan, wenn ein so begabter und bewäkrter Palaeontolog den
besondern Auftrag erhielt, die Lethaea Ihres Ländes zusammenfassend
darzustellen.

Ich begrusse es daher auf das freudigste, dass Sie diesen Plan dem
Eeichstag vorlegen, und wtirde mir zur besonderer Ehre anrechnen, wenn
Sie auch meinen Narri en mit unterzeichnen wurden.

Mit herzlichem Gliickauf

D:r Johannes Walther,

o. ö. Professor der Geol. u. Palaeontologi.

Direktor des Kön. Acad. Mineral. Instituts, Halle—Wittemberg.

Geologisch-mineralogisches Institut
der Universität Tubingen

15 Mai 1907.

Hochgeehrter Herr College.

Das wissenschaftliche Wirken Wimans hat mich seit seinem ersten
Auftreten interessirt, anfänglich, weil ich selbst mich mit Studien iiber
baltische Geologie und Palaeontologie beschäftigte, dann aber auch durch
die grtindliche und klare Behandlung, die er palaeontologischen Stoffen
von allgemeiner Bedeutnng zu Theil werden liess. Es war båld zu erkennen,
dass ein ungewöhnliches Talent liier auftrat, und die Entwickelung
die er genommen hat, hat dies durchaus bestätigt. In anspruchsloser
Weise werden Beiträge geboten, welche durch ihre sichere, auf vollendeter
Ausnutzung des Materials und auf verfeinerter Technik beruhende Begriindung
in die erste Beihe der neueren Arbeiten einzurucken sind. Der
geologischen Anlage Skandinaviens entsprechend, handelte es sich um die
silurischen und kambrischen Faunen, deren stark abweichende Formen
noch in vielen Punkten der Aufhellung bediirften. Dem Geologen wurde
dadurch ein wichtiges Material för stratigrafische und erdgeschichtliche
Studien geliefert. Dass Wimans Fähigkeiten aber nicht in diesem Bahmen
eingespannt sind, zeigte sich in der Leichtigkeit, mit der er einen ganz
anderen Stoff bewältigte, die von der schwedischen Sudpolar-Expedition
auf der Seymourinsel gesammelten alttertiären Yertebraten. Hier galt es
osteologische Kenntnisse einzusetsen und in ganz anderer Weise vorzugehen
als bei der palaeontologischen Untersuchung von Graptolithen und Trilo -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

biten. Auch bier ist er zu Eesultaten gekommen, welche von allen Palaeontologen
dankbar begriisst werden. Nach meiner Ansicht besitzen Sie in
Wiman eine ganz bervorragende Kraft, von der nocb viel zu erwarten
stebt, und es wäre zu wunscben, dass es gelänge ibm eine Stellung zu
verschaffen, die ibm eine rubige Fortsetzung seiner erfolgreicben Tbätigkeit
ermöglicbt.

Mit freundlichem Gruss
Ihr ergebenster
E. Koken.

Geologisches Institut
der

Universität Breslau.

Breslau I., den 17 Mai 1907.

Hocbgeebrter Herr College.

Unter den Arbeiten der scbwediscben Gelebrten, die icb fiir mein
Handbucb der Erdgescbicbte (Letbaea palaeozoica) benutzt babe, nebmen
die palaeontologiscben und stratigrapbiscben Studien Wimans eine besonders
bervorragende Stelle ein. Icb erinnere micb von wie grossen Werte
seine bedeutsamen Untersucbungen iiber Monograptus, Diplograptus und
Dictyonema fiir die Deutung der bis dabin rätselbaften Gebilde gewesen
sind. Die Darstellungen der Lebrbticber basieren somit grösstenteils auf
Wimans subtilen Untersucbungen. Aenlicb wie auf dem palaeontologiscben
Gebiet bat es Wiman aucb in seinen geologiscben Beobacbtungen
fiber Korallenritfe Gotlands und die cambriscb-silurischen Faciesbildungen
Jemtlands verstanden aus sorgfältigen Einzelbeobacbtungen weitreicbende
Folgerungen allgemeiner Art abzuleiten. Icb unterlasse es auf die zahlreicben
weiteren 8chriften im einzelnen einzugeben, sondern möcbte nur
konstatieren, dass Wimans Kamé aucb im Auslande wohlbekannt ist und
sich eines bohen wissenscbaftlicben Ansebens erfreut.

Mit vorzuglicber Hocbachtung
Ibr sebr ergebener
Frech.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Häft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

Herrn Prof. Dr. A. G. Högbom.

Hochgeehrter Herr College.

Seit einer Keihe von Jahren benne ich Dr. C. Wiman und scbätze
seine Arbeiten hoch; ich wiirde es mit grösster Freude begriissen, velin
er eine sorgenfreie Stellung erhält, die ihm erlaubt sich ganz seiner Wissenschaft
zu widmen.

Dr. Wimans Arbeiten beziehen sich auf ein ansgedehntes Gebiet,
die Erforschung der cambro-silurischen Gebilde Schwedens und unter dieser
speciell auf die erfolgreiche Ergrllndung des feinen anatomischen Baues
der Graptolithen, ferner in neuester Zeit auf die Beschreibung der von
der schwedischen Siidpolar-Expedition heimgebrachten Tertiärfossilien.
Indem ich die eingehende Wiirdigung der Yerdienste Wimans um die
Graptolithen und die Siid-Polarfossilien Andern iiberlasse, vill ich hervorheben
seine Bedeutung ftlr unser gemeinsames Arbeitsfeld das CambroSilurgebiet
X. Europas. Ausser den schon in der Stockholmer Yorstellung
erwähnten und gewurdigten Arbeiten iiber Jämtland, Dalarne, Xerike,
Östergötland sind es besonders die Arbeiten iiber die Umgebungen der
Ostsee, die wesentlich dazu beigetragen haben die Einheit des ganzen
russisch-scandinavischen Cambro-Silurgebiets nachzuweisen. In Estland
hatte ich die höchste untersilurische Stufe als Borkholmer Schicht beschrieben
und angenommen, dass sie sich in den nördlichen Theil der
Ostsee fortsetze; Dr. Wiman hat nun in seiner Arbeit »fiber die Borkholmer
Schicht im Mittelbaltischen Silurgebiet» nachgewiesen, dass die
Borkholmer Schicht auf Gotland im zahlreichen Geschieben vertreten ist,
die wesentlich zur Ivenntniss ihrer Fauna beitragen und dass sicher anzunehmen
ist, dass diese Schicht nördlich von Gotland auf dem Boden der
Ostsee ansteht. Ausser den schon friiher bekänn ten Ost- und Westbaltischen
Gebieten hatte Wiman noch ein Xordbaltisches Silurgebiet im X.
von Stockholm nachgewiesen, in dem nur wenig anstehenden Silurgebilde
z. B. bei Gefle, bekannt sind, das sich aber durch eine reiche und eigenthumliche
Yerbreitung von Geschieben auszeichnet, die auf alte Yerbindungen
im O. hinweisen. Dahin gehört die untercambrische Form Mickwitzia
monilifera, die zuerst in Westergötland bei Lugnås entdeckt, dann
in Estland weit verbreitet wiedergefunden und jetzt im Xordbalticum
zwischen den beiden erstgenannten Stellen von Xeuem nachgewiesen wurde,
Ein besonderes Interesse erregt noch die ebenfalls untercambrische schöne

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

Muschel Causea formosa Wim., die zuerst von Wiman als Geschieben
im Nordbaltischen Silurgebiet entdeckt, später an vielen Stellen in cambriscben
Scbichten Ostsibiriens wiederge fonden wurde, so von Gekanowski,
Lapatin und Jawgowski an verscbiedenen Stellen an der Angara und
zuletzt von Tolmatschow im bocbnordiscber Chatanga-Gebiete. Icb vermutbe
dass aucb die iibrigen von Tolmatschow eingesammelten Cambro-silurpetrifacten
viele Beziehungen zu scandinaviscben Funden entbalten werden,
womit icb meinen Brief scbliesse in der Hoffnung dass Ihre Bemuhungen
um Dr. Wimans Professur mit Erfolg gekrönt sein werden.

St. Petersburg 4/17 Maj 1907.

Ergebenst Academiker
F. Schmidt.

Comité Géologique de Eussie.

St. Pétersbourg, den 20 Juni 1907.

Herrn Professor A. G. Högbom.

Geehrtester Herr College.

Ibr schmeichelhafter Auftrag Ihnen meine Ansicbt iiber die Bedeutung
der wissensckaftlicheu Arbeiten Dr. C. Wimans mitzutheilen, kann
icb nur sägen, dass icb vollständig den Wertb dieser Arbeiten tbeile, der
in der von Ibnen und Herrn Prof. Nålborst, de Geer, Holm und anderen
unterscbriebenen Becension ausgesprocben ist.

Der Euf Dr. Wimans, eines hervorragensten gegenwärtigen Palaeontologen
ist von den Fachmännern allgemein anerkannt. Die Abhandlungen
dieses Gelebrten fiber die Untersuchung der Graptoliten sind in der Tbat
als classiscbe zu betrachten. Als Direktor des Geologiscben Instituts im
Nacbbarlande kann ich aber nicht umhin nocb hinzufiigen, dass die Untersuchungen
Dr. Wimans im scbwediscben Gebiet des Cambro-Silurs fiir
die russiscben Geologen, die sich mit dem Studium der baltischen Provinzen
beschäftigen von besonderer Bedeutung sind.

Aber aucb im entfernsten Osten in Sibirien ftibrten diese Arbeiten
zur Eeststellung des Alters der räthselhaften Ablagerungen, welcbe auf
grossen Flächen verbreitet sind und deren Ckaracter der Fauna nur dank
den ausgezeichneten Untersucbungen Dr. Wimans festgestellt werden konnte.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

Yon ganzen Herzen wiirde ich die Ernennung Dr. Wimans als
Professor der Universität in Uppsala begripen, wenn Ihr gerechter Yorschlag
Erfolg haben wird.

Mit vorztiglieher Hochachtung
Ihr ganz ergebener
Th. Tschernyschew.

The University

Birmingham. May 29^ 1907.

Dear Professor Högboren

I have read the type written circular whick you have kindly forwarded
to me with reference to Dr Carl Wiman of Uppsala, with great interest
and sympathy.

I agree fully with all that is brought forward in that cirkulär as to
the value and exeellence of the work Dr Wiman has done both in Palaeontology
and Stratigraphy. His publications are well known and appreciated
by British geologists and pelaeontologists, e3pecially by those amongst
us who work among the Lower Palaeozoic rocks and fossils. We should
indeed be all delighted to learn of his appointment to a personal professor^
post, which would among other things afford him not only the
leisure but also the means to devote himself to those branches of original
research which in a sense he has made his own.

My own work among the Cambro-Silurian formations and fossils has
lead me again and again to the study of Dr Wimans papers. I have
found them of the greatest service. Especially has this been the case with
his memoirs on the Graptolites. His brilliant paper »Ueber die Graptoliten»,
published in 1896, in which, by carrying out inte the minutest
details the methods inaugurated by Dr Holm, he worked out and figured
the original strueture of the Dendroidea, Eetioloidea and DiplograptidaQ,
is, I consider, one of the most valuable papers ever written upon the
struetures of the Graptolites. It is absolutely indispensable for all those
who study these fossils.

His two previous papers: — »Ueber Diplograptidae» and »Ueber
Monograptus» —* though shorter, were in their way equally original and

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

valuable, and they remain doAvn to the present time our most authoritative
papers upon the subjects of which they treat.

His subsequent papers: — »On Dictyonema cavernosum», and »Ueber
den Bau einiger Gotländischen Graptoliten» greatly advanced our knowledge
along the same line.

Of late years Dr Wiman, being probably absorbed in other work,
has not gratified us by publishing additional memoirs on this special departement
of palaeontology; but all graptolithologists look forward with
keen expectation to future papers from his pen dealing with those graptolitic
genera, the intimate structure of which is as yet unknown.

Sweden as a country is exceptionally fortunate in the tact that in
that country alone, or almost alone, these fossils occur in limestone strata
with their original structures beautifully preserved. To Sweden and swedish
researchers therefore do all students of these fossils naturally look
for light and leading. But all those who have carefully studied graptolites
are well aware of the tact that even with all the advantages of excellent
preservation, nevertheless the successful isolation of these fossils
from their matrix, their detailed study and description after isolation and
the correct interpretation of the appearances they present, demand each
such varied qualifications that one could hardly dåre to hope that they
might be found united in a single researcher. Dr Wiman’s papers on the
graptolites shew, however, that he possesses them all, and his results have
been proportionately brilliant and trustworthy.

It is perhaps only natural that as an interested worker among graptolites
I should personally urge the great desirability of the swedish nation
in general, and of the University of Uppsala in particular, doing their
utmost to secure permanently the services of Dr Wiman for the continuation
of these researches.

Surely it is only just that SAveden as a nation should secure for Sweden
and for SAvedish palaeontologists the credit of developing to the utmost
for the benifit of the scientifik world as a Avhole, the peculiar advantages
that the Swedish strata possess over those of other countries for the discovery
and interpretation of the structure of these fossils. And surely it
is only Åtting that the University of Uppsala — the Uppsala of Linnaeus
and Wahlenberg — should do its utmost to secure that this Avork shall
be done within its Avalls by one of its own graduates, and by the man
Avho has shoAvn himself so eminently qualified to do the Avork.

I remain, Sir, sincerely yours.

Charles Lapworth.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

Smithsonian Insitution.

Washington U. S. A. June 28, 1907.

Professor Doctor A. G. Högbom, University of Uppsala,
Uppsala, Sweden.

My dear Sir:

I am in receipt of your letter of May 8 in regard to Doctor Carl
Wiman. It is a great pleasure to me to be able to recognize tbe faithful
and conscientious work of Doctor Wiman, mucb of which I have had
frequent occasion to study. It has been of great service to me, and I
feel sure that his contributions will be of lasting value to the Science of
palaeontology. I trust that opportunity will be given him for many years
of useful work.

Sincerely yours,

Charles D. Walcott.

Secretary.

Recently Director ol the United States
Gcological Survey.

Université de Lille.
Faculté des Sciences.
Géologie.

Le 14 Mai 1907.

Monsieur & Honoré Collégue,

Il m’est facile et agréable de vous donner mon sentiment sur les
titres scientifiques de M:r Carl Wiman.

Les naturalistes suédois ont depuis 200 ans acquis des titres éminents
ä la reconnaissance des savants de kras pays, et la semence jetée par
Linné a millement prospérée. La Suéde n’a pas seulement produit des
naturalistes éminents, mais des paléontologistes, des géologues. Gest ä la
conscience, ä la précision, au talent des paléontologistes suédois que nous
devons les données les plus exactes et les plus précieuses sur les premiers
temps de la vie, (ä 1’époque paléozoique), et sur les premiers temps de
1’humanité (a 1’époque quartenaire). Et quelque difficile quil soit pour
un peuple de maintenir longtemps une semblabe réputation, et de marcher
toujours en éclaireur de la Science et de la civilisation, il semble bien
que le meilleur moyen d’y arriver est de faciliter 1’existence de ses enfants
les mieux doués.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47. 23

(Test parmi eux que les savants frangais Tangent Carl Wiman, depuis
ses mémorables recherches sur les graptolites. Aucun groupe d''animaux
n’est plus important que celui-la pour la connaissanee du nionde paléozoique,
aucun pays ne présentait d aliment plus favorable pour leur étude que le
vötre: on doit vous féliciter d’avoir trouvé en C. Wiman 1’homme qu’il
fallait pour leur étude. Son anatomie des graptolites, sa tecknique microtomique,
les résultats obtenus dans 1’histologie et le développement de ees
fossiles sont si merveilleux, qu ils n ont d abord provoqué chez beaucoup
que 1’incrédulité: il nous a fallu voir, pour croire.

Tous ceux qui ont vu 1’oeuvre sont remplis dune réelle admiration.
Et la leeture des mémoires postérieurs, écrits sur divers sujets de paléontologie,
trilobites, brachiopodes, bryozoaires, et eoralliaires des récifs siluriens
de Gothland confirment la reputation grandissante de C. Wiman, Gömme
celle d’un savant honorable pour son pays et plein de promesses davenir.

Permettez moi de vous adresser, mon tres konoré collégue, en méme
temps que mon appréciation des travaux de M:r C. Wiman, les assurances
de mes sentiments tres distingués.

Ch. Barrois.

Lika med originalen intyga:

G. von Post.

Emelie Envall,

Motioner i Andra Kammarm, N:o 47.

Docenten Carl Wimans Meritförteckning.

1. Examina:

Mogenhetsexamen i Uppsala den 8 juni 1888.

Fil. kand.-examen den 15 dec. 1891.

Fil. lic.-examen den 28 febr. och 28 nov. 1895.

Disputerade för graden den 4 dec. 1895.

2. Förordnanden:

Är amanuens vid Geol. Inst. sedan den 1 okt. 1895.

Docent i paleontologi sedan den 22 febr. 1896.

3. Föreläsningar m. m.

De kambrisk-siluriska bildningarna inom det skandinavisk-baltiska området,
vt. 1902, ht. 1903, ht. 1905, vt. 1908.

Historisk geologi, vt. 1904, vt. 1905, ht. 1907, ht. 1908.

Utförligare kurs öfver de kambrisk-siluriska bildningarna inom det skandinavisk-baltiska
området, ht. 1906, vt. 1907, vt. 1907, samma kurs
vid Stockholms högskola.

Skånes och Danmarks geologi och museer (såsom förberedelse till en
excursion), vt. 1906.

Viktigare fossilförekomster i utlandet, ht. 1904.

Har ledt öfningar i paleontologisk undersökning af berg- och jordarter,
ht. 1902, vt. 1903.

Har ledt geologiska excursioner.

Har gifvit kollegier i historisk geologi.

Har föreläst på sommarkurserna, 1897, 1899, 1901 och 1905.

Hav hållit populärvetenskapliga föreläsningar i Uppsala, Gäfle, Söderhamn,
Hudiksvall m. fl. ställen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

4. Vetenskapliga resor:
a) I Skandinavien:

1890. Studerade 7 veckor Gotlands öfversilur.

1891. Yistades med understöd af K. Y. A. och Riksmuseum 7
veckor i Jämtland samt 1 månad vid Riksmuseum för undersökning
af silurformationen i Jämtland.

1892. Studerade 8 veckor i Roslagen och på Åland Bottenhafvets
silurområde samt deltog såsom extra-geolog 5 veckor i fältarbeten
för utgifvande af geologisk beskrifning öfver Jämtlands län.

1893. Reste för geologiska undersökningar några veckor i Roslagen
och Jämtland.

1894. Reste såsom Linnéstipendiat flera veckor på Gotland, Öland
samt i Skåne, Kristianiatrakten och Jämtland.

Yistades en månad vid K. Y. A:s biologiska station Kristineberg,

1896. Reste 3 veckor på Gotland samt med Sederholms större inrikes
resestipendium 7 veckor i Jämtland.

1897. Yistades några veckor i Jämtland.

1898. Utförde för Sveriges geologiska undersökning två månader
geologiska kartarbeten i Ångermanland och Lappland.

1899. Rekognoscerade för S. G. U. två månader i Lappland.

1900. Reste 3 veckor på Gotland samt rekognoscerade för S. G. U.
6 veckor i Lappland.

1901. Undersökte 2 månader Bottenhafvets silurområde.

1902. Afslutade för S. G. U. 6 veckor fältarbetena för de geologiska
kartorna öfver Öland samt reste med understöd af den Hahnska
donationen några veckor i Roslagen.

1903. Studerade 6 veckor delvis för S. G. U. silurformationen i
Öster- och Yestergötland.

1904. Undersökte för S. G. U. 1 månad kritblocken i Bohuslän.

1906. Reste 6 veckor i Dalarne.

1907. Utförde kartarbeten i Jämtland samt deltog som geolog i renstakningen
af bandelen Östersund-Ström.

b) I utlandet:

1888. Reste 9 veckor i Holländska Limburg för studium af Maa
stricht erkritan.

1899. Yistades med understöd af Letterstedtska föreningen några
veckor i Petersburg och Östersjöprovinserna.

Bih. till IiiJcsd. Prot. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Käft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

1903. Deltog med understöd af offentliga medel i Geologkongressen
i Wien och den i samband med denna anordnade excursionen i
Böhmen.

1904. Företog med understöd af Letterstedtska föreningen under
några veckor en resa i Tyskland och Eyssland.

1908. Deltog med understöd af Wahlbergska stipendiet som paleontolog
i Svenska spetsbergsexpeditionen.

5. Har af trycket utgifva:

1. "fiber das Silurgebiet des Bottnischen Meeres. Bull. of the Geol.

List. of Uppsala 1893.

2. "fiber Diplograptidae Lapw. Ibid 1894. (Belönad med 200 kr.

af Bjurzons premie).

3. "fiber Monograptus Gein. Ibid. 1894.

4. tiber die Silurformation in Jämtland. Ibid. 1894.

5. Paleontologische Notizen 1 und 2. Ibid. 1895.

6. "fiber die Graptoliten. (Doktor saf handling). Ibid. 1896.

7. The structure of the Graptolites. ISTatural Science 1896.

8. tiber Dictyonema cavernosum n. sp. Bull. of the Geol. lust. of

Uppsala 1896.

9. Cambrisch-silurische Faciesbildungen in Jämtland. Ibid. 1896.

10. "fiber silurische Korallcnriffe in Gotland. Ibid. 1897.

11. fiber den Bau einiger gotländischen Graptoliten. Ibid. 1897.

12. Eine untersilurische Litoralfacies bei Locknesjön in Jämtland.

Ibid. 1899.

13. "(iber die Borkholmer Schicht im Mittelbaltischen Silurgebiet. Ibid.

1901. (belönad med halfva årsräntan af Oscar II:s jubelfestdonation,
800 kr.).

14. Bergens uppkomst. Yerdandis småskrifter.

15. Beskrifning af kambrisk-siluriska bildningarna på Ölandsdelen af

bladet Kalmar af H. Munthe i S. G. U., ser. Ac, n:o 6, 1902.

16. D:o bladet Ottenby af H. Munthe S. G. U., ser. Ac, n:o 7 1903.

17. D:o bladet Mönsterås af H. Munthe och H. Hedström, S. G. U.

ser Ac, n:o 8.

18. D:o bladet Oskarshamn af E. Svedmark, S. G. U., ser. Ac, n:o 5.

19. Studien iiber das Nordbaltische Silurgebiet. I. Olenellussandstein,

Obolussandstein und Ceratopygeschiefer. Bull. of the Geol. lust.
of Uppsala 1902.

20. Paleontologische Kotizen, 3—6. Ibid. 1902.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 47.

21. Ett nytt fynd af Obolussandsten i Östergötland G. E. E. N:o 223

Bd. 25. H. 6.

22. Iakttagelser på Nilens Armadillo Dalm. Ibid. N:o 225 Bd. 26 H. 1.

23. Ein Shumardiaschiefer bei Lanna in Nerike. Arkiv för Zoologi

utg. af K. V. A. i Stockholm Bd. 2. N:o 11. Uppsala 1905.

24. Yorläuflge Mitteilung uber die alttertiären Vertebraten der Sey mourinsel.

Bull. of the Geol. Inst. of Uppsala N:o 12, Yol. Yl.
Part. II 1903, Uppsala 1905.

25. Uber die alttertiären Yertebraten der Seymourinsel. Wissenchaftl.

Ergebnisse der Sch vred. Sudp. Exp. 1901—1903 Bd. III Lief.
1. Stockholm 1905.

26. Beskrifning af de kambro-siluriska bildningarna på Blad 5 S. G. U.

Ser. A. 1 a. N:o 5, 1906. Tillsammans med Hedström.

27. Palaeontologische Notizen 7—12. Bull. Geol. Inst. of Uppsala

Yol. 7 1906.

28. Bergens uppkomst 2:dra uppi. 1906.

29. Om ceratopygeregionen inom Siljansiluren. G. P. F. Bd. 28. 1906.

30. Uber die Fauna des westbaltischen Leptaenakalks. Arkiv för zoologi

Bd. 3 N:o 24.

31. Studien uber das Nordbaltische Silurgebiet II. Bull. Geol. Inst.

of Uppsala Yol. 8 1908.

Att ofvanstående meritförteckning öfverensstämmer med oss företedda
afhandlingar och med af oss i öfrigt kända förhållanden, intyga:

A. G. Högbom.

Håkan Bandqvist.