Motioner i Andra Kammaren, N:o 96 (Motion 1892:96 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

N:o 96.

Herrar Fr. Berg i Stockholm och E. IliUIlllliirllllHl, om indragning
af de allmänna läroverkens första klass samt upprättandet
af praktiska öfverhyggnader för folkskolan.

Det förslag till de s. k. sm åläroverkens indragning eller ombildning,
som föreligger i årets statsverksproposition, sammanfaller i vissa grunddrag
med de båda regeringsförslag i samma ämne, som förelågo 1887 och 1890.
Nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet framhåller ock i sitt anförande
till statsrådsprotokollet den 13 januari 1892 (s. 81), att han för
egen del finner förslaget af 1890 i hufvudsakliga delar fullt tillfredsställande
samt att nämnda förslag i väsentlig mån öfverensstäminer med det af 1887
— ett förhållande, som hans företrädare i sitt anförande till statsrådsprotokollet,
den 7 februari 1890 (s. 59) äfven uttryckligen påpekat.

Det i år framlagda förslaget synes oss, i likhet med sina föregångare,
erbjuda goda utgångspunkter för den ombildning af våra läroverk i praktisk
rigtning, hvarpå man så länge arbetat. Men å andra sidan förefaller det
oss, vid eu närmare granskning af detta förslag, alldeles uppenbart, att det
är behäftad! med ännu flera olägenheter och lider af ännu svårare inre
motsägelser än de, hvilka vidlådde de båda föregående, samt att det följaktligen
i sitt nuvarande skick måste anses så att säga lörutbestämdt att
dela deras öde.

Under sådana omständigheter kan man emellertid af ifrarne för eu
verklig och varaktig läroverksreform begära, att de genom framläggande af
ett bestämdt formulerad! motförslag skola söka visa, huru en dylik reform
efter deras mening lämpligast skulle kunna åstadkommas. Det är för att
tillmötesgå denna billiga fordran, som vi ansett oss böra afgifva följande
motion.

Bih. till Kiksd. Frot. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft. (N:is 96—99.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

I få ord uttryckt kan propositionen sägas gå ut på småläroverkens
ersättande med en ny skolart: en »mellanskola» mellan folkskolan å ena
sidan och de allmänna läroverken å den andra, och den öfverensstäminer
i detta afseende med de äldre förslagen om »borgareskolor», »kommunalskolor»,
»praktisk bildningslinie» och »lägre allmänna läroverk», hvilka alla
afsett att skapa en motsvarighet till utlandets »Middelskole», »Mellemskole»,
»Mittelschule», »Burgerschule» o. s. v.

Äfven vi anse åstadkommandet af en dylik »mellanskola» vara ett
oafvisligt tidens kraf. Enligt vår mening bör densamma hvila på följande
grunder:

1. »Me lian s k olein s» syfte bör vara att tillgodose de lärjungars bildningsbehof,
livilka kunna fortsätta sina studier utöfver den egentliga folkskoleåldern
(6—12 eller 7—13 är) men vid den s. k. konfrmationsäldern
(15, 16 år) måste lemna skolan för att öfvergå till de olika praktiska
lefnad skall en.

Att detta äfven är meningen med den af regeringen ifrågasatta
»mellanskolan», finner man tydligen, i fall man sammanställer vederbörande
ecklesiastikministrars uttalanden härom till statsrådsprotokollen den 14
februari 1887 (ss. 13, 14, 15, 16, 17, 18, 21, 25, 77, 96, 98), den 7 februari
1890 (ss. 17, 35, 36, 61) och den 13 januari 1892 (ss. 70, 74, 75, 76,
78, 82). I samma rigtning gå ock de mångfaldiga yrkanden i denna sak,
som långt före 1887 framkommit vid riksdagsdebatter, i utskottsbetänkanden
och koinitéutlåtanden, inom den pedagogiska litteraturen m. in.

2. »Mellanskolan» bör vara tillgänglig för sä väl gossar som flickor
samt förses med sä väl manliga som qvinlig a lärarekrafter.

Ett dylikt yrkande framstäldes redan 1868 af Andra Kammarens
tillfälliga utskott för behandling af läroverksmotioner. I sitt den 30 mars
afgifna och den 16 april af Ändra Kammaren godkända utlåtande hemstälde
detta utskott om de minsta läroverkens ombildning till »högre folkskolor»,
hvarigenom skulle vinnas, att den »egentliga folkskolan» erhölle en
organisk utveckling uppåt samt att tillfälle kunde öppnas för undervisning
äfven åt qvinliga lärjungar.

Det har dröjt länge, innan denna begäran vunnit något vidare erkännande.
Sedan 1882 års läroverkskomité afgifvit sitt förslag om småläroverkens
ombildning, yrkade flera kommunalstyrelser, att dessa äfven
måtte vara tillgängliga för flickor. År 1887 ville dåvarande chefen för
ecklesiastikdepartementet medgifva »försök med den af många så högt prisade
Barnuppfostran af gossar och flickor», hvarför han ville lemna vederbörande
kommunalstyrelse rätt att afgöra, o huruvida qvinliga lärjungar
skulle, i män af utrymme, få mottagas. År 1890 upprepades förslaget

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1)6.

från 1887, nu dock utan de reserverade uttrycken »försök» och »den af
många högt prisade». I nu föreliggande förslag har chefen för ecklesiastikdepartementet,
efter åberopande af de sammanstämmande erfarenheterna från
Förenta staterna, Holland, Tyskland och Norge, ändtligen tagit steget fullt
ut. Det gäller icke längre några tvifvelsamma »försök», icke att tillfälligtvis
och i mån af utrymme mottaga några flickor såsom lärjungar i gosskolan,
utan de ombildade småläroverken böra, säger han (s. 82), göras till verkliga
samskolor med samma rätt till inträde för flickor som för gossar.

Sedan sålunda den hittills så ifrigt bekämpade sainundervisningstanken
blifvit sanktionerad af vårt undervisningsväsendes högste vårdare, torde man
kunna hoppas, att den skall vinna ett snabbt och allmänt erkännande, icke
blott i de samhällen, der två- och treklassiga läroverk för närvarande finnas,
utan derjemte på alla öfriga orter, der de nu föreslagna »mellanskolorna»
kunna komma att uppstå.

Beträffande lärarepersonalen föreslogs 1887, att endast en lärarebefattning
borde bestridas af qvinna, hvilken utom sin undervisning skulle
hafva i uppdrag att vara föreståndarinna för flickorna. Nuvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet anser deremot, i likhet med flickskolekomitén
och, som oss synes, på goda skäl, att lärarepersonalen vid en samskola
bör bestå af både män och qvinnor, helst till ungefär samma antal, hvarför
häri yrkar, att tvä qvinliga lärare skulle vid de ifrågavarande skolorna
kunna anställas.

3. Den undervisning, som »mellanskolan» skall meddela, bär afse »allmänt
medborgerlig bildning»: icke någon speciel grundläggning för lärda
studier, utan endast bibringandet af ett kunskapsmått, som kan anses motsvara
det praktiska lifvets behof för de många, som icke fortsätta studierna
utöfver 15 till l(i års ålder.

Närmare bestämdt finnes detta kunskapsmåtts omfång angifvet i
statsrådsprotokollet den 14 februari 1887 (ss. 18, 19) samt, efter flickskolekomiténs
betänkande, i statsrådsprotokollet den 13 januari 1892 (ss. 75,
76). Det vid afgången från »mellanskolans» högsta klass uppnådda resultatet
skulle enligt dessa vara följande:

1887 års förslag:

Kristendom: insigt i bibliska historien och
katekesen samt en kort öfversigt af de
bibliska böckernas innehåll;

Modersmålet: säkerhet i rättstafning och
interpunktion samt öfning i att redigt framställa
sina tankar öfver lättare ämnen i
tal och skrift jemte derför erforderlig kän -

Flickskolekomitöns förslag:

Kristendom: insigt i bibliska historien och
katekesen, kännedom af bibeln och den
kyrkliga bekännelsen;

Modersmålet: säkerhet i rättstafning och
interpunktion, färdighet i välläsning, öfning
att i tal och skrift redigt och korrekt framställa
sina tankar öfver lättare ämnen jemte

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

nedom af form- och satslära, en genom flitig
literaturläsning vunnen bekantskap med
våra mer framstående författare äfvensom
eu kort öfversigt af literaturhistoriens senaste
skeden;

Historia och geografi: fäderneslandets historia
jemte enklare och för det borgerliga
lifvet synnerligen vigtiga delar af svensk
statskunskap, en kort öfversigt af allmänna
historien, företrädesvis nyare tiden, en utförligare
kurs i geografi, särskild! afseende
hvad som är af vigt för handel och industri
;

Matematik: stor färdighet i praktisk räkning,
öfning i bruket af tabeller, som allmännare
användas för att underlätta svårare
eller mer tidsödande beräkningar; samt
härför erforderlig insigt i algebra, geometrisk
åskådningslära och en företrädesvis derpå
grundad insigt i beräkningen af de geometriska
storheterna;

Naturlära: en i det hela populärt hållen
kurs, omfattande växt- och djurrikets hufvudafdelningar
och vigtigare klasser, elementen
af fysik och kemi till förklaring af
de vanligaste naturföreteelserna och enklare
tekniska uppfinningar, grunddragen af läran
om jorden, vårt planetsystem och hirnlakropparne
i öfrigt;

Bokhålleri: enkelt och dubbelt bokhålleri,
tillämpadt på särskilda slags affärer, uppsättandet
af räkningar, reqvisitioner, skuldförbindelser,
fullmagter, kontrakt m. m.,
någon insigt i vexellära och utsökningslag;

Teckning: färdighet i frihands- och linearritning; Välskrifning,

hvari undervisningen skulle
fortsättas till skolkurseus slut: utom en
god och jemn vanlig skrifstil äfven öfning
i s. k. tysk stil och textning;

Tyska och engelska språken: förmåga
att läsa lättare text och att från modersmålet
öfversätta till det främmande språket

derför erforderlig kännedom af form- och
satslära, eu genom flitig literaturläsning
vunnen bekantskap med våra mera framstående
författare;

Historia: icke blott bekantskap med de vigtigaste
personligheterna och tilldragelserna
i svenska historien, utan äfven kännedom
af mensklighetens utveckling i dess hufvudpunkter; Geografi:

kännedom af jorden såsom menniskans
hem;

Matematik: färdighet i praktisk räkning och
förandet af hushållsbok, kännedom af läran
om triangeln, fyrhörningen och cirkeln;
vana vid beräkning och mätning af plana
och solida figurer;

Naturkunnighet: eu med hänsyn till det
praktiska lifvets kraf, särskildt belsovården,
meddelad insigt i grunddragen af zoologi,
botanik, fysik och kemi;

Teckning: färdighet att afteckna fristående
föremål;

Välskrifning: förmåga att skrifva snabbt
och väl;

Slöjd och qvinliga handarbeten: vana
vid bruket af de i träslöjden förekommande
verktygen; förmåga att förfärdiga och vidmagthålla
egna kläder och hemmets linneförråd
;

Ett eller två främmande lefvande språk:

korrekt innanläsning, förmåga att uppfatta
sådana hörda eller lästa stycken på det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

lättare stycken, att affatta affärsskrifvelser I främmande språket, som icke erbjuda större
med stöd af kända formulär samt att tala svårighet, någon öfning att muntligen och
öfver alldagliga ämnen. j skriftligen yttra sig öfver alldagliga ämnen.

Som man finner, äro de å ömse sidor uppstäda fordringarna icke
synnerligen skiljaktiga. 1 det hela taget synas de äfven vara temligen väl
afvägda efter hvad vid den afsedda åldern kan anses möjligt att uppnå.

Klart är, att undervisningen i handarbete samt i gymnastik måste
vara olika för gossar och flickor, hvilket äfven i det nu framlagda förslaget
blifvit uttaladt (s. 84). Några andra olikheter i undervisningsplanen hafva
deremot icke blifvit angifna, och det påpekas särskildt (s. 78), att i Norge,
der man vid samundervisningens första tillämpande inom »middelskolerne»
vidtog vissa särskilda anordningar för flickorna, dessa visat eu afgjord benägenhet
att helt och hållet följa gossarnes läroplan, samt att man derför
på sina ställen infört alldeles samma u n d er v isni ngsjt lan för bada köven.
Detta öfverensstämmer äfven med den svenska flickskolekomiténs mening,
sådan denna finnes uttalad flerestädes i dess betänkande (Undersökning af
Sveriges högre flickskolor ss. 12, 23, 24, 268, 269).

Deremot har man från alla sidor varit ense om, att »mellanskolor»
på olika orter ingalunda behöfde följa, absolut samma kurser. Enligt så väl
förslagen af 1887 och 1890 som det nu föreliggande skulle vederbörande
kommunalstyrelse hafva ett visst inflytande på läroverkets undervisning sillan,
detta naturligtvis på det att denna skulle i någon mån kunna lämpas efter
de särskilda orternas olika behof.

Enligt hvad som ofta blifvit framhållet, skulle »mellanskolans» egentliga
karakter bestå just deruti, att hennes undervisning vore mera omedelbart
riqtad på det praktiska lifvets fordringar, än det allmänna läroverkets
reallinie för närvarande är och efter mångas förmenande måste vara, I
öfverensstämmelse härmed föreslogs ock 1887, att den »praktiska bildningslinien»
skulle vara skild så väl från läroverkets reala som från dess klassiska
linie, Indika båda ansågos böra afse speciel grundläggning för »lärda» studier.
Både då och 1890 föreslogs emellertid, att vederbörande kommunalstyrelse
skulle vid småläroverkens ombildning hafva fritt val mellan den
»klassiska», den »reala» och den »praktiska» linien, hvilket i verkligheten
helt säkert skulle leda till, att nämnda småläroverk komme att ordnas efter
de förmögnare föräldrarnes önskningar, d. v. s. såsom ett nedersta trappsteg
för deras söner till studentexamen. 1 det nu framlagda förslaget har den
»praktiska» bildningslinien blifvit helt och hållet undanskjuten; de ombildade
småläroverken skola inrättas efter den »lärda» realliniens undervisningsplan,
blott med de ändringar i denna, som på framställning af
vederbörande kommunalstyrelse eller läroverkskollegium kunna af Kongl.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

Maj:t medgifvas. Då nu dessa ändringar af nyss antydda skäl säkerligen
skulle blifva högst få, om ens några, så komme det hela att inskränka sig
till det nuvarande småläroverkssysteinets utvidgande uppåt genom tillsättande
af en eller två klasser för blifvande realstudenter. Med en dylik
»reform» torde emellertid få vara belåtna.

4. För de lärjungar, hvilka fullständigt inhemtat »mellansko lans»
kurs, bör vara anordnad en särskild afgdrigspröfning, hvars genomgående
medför vissa rättigheter.

I förslaget från 1887 (s. 19) yttrade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
härom följande: »Kursen skulle afslutas genom en under
särskild kontroll anstäld afgångsexamen. Huruvida de, som på ett tillfredsställande
sätt genomgått densamma, skulle, om de eljest funnes lämpliga,
vara behöriga att anställas vid postverket, vid jernvägarne in. in.,
torde vara en fråga, som icke nu behöfver afgöras, om jag också icke
kunnat undertrycka den tanken, att den bokliga bildning, de erhållit, borde
vara tillräcklig för eu sådan anställning.»

En dylik »fullständig kursafslutning jemte afgångsexamen» för dem,
hvilka vid konfirmationsåldern måste utgå i det praktiska lifvet, har på
det varmaste förordats äfven af statsrådet Wennerberg i hans anföranden
till statsrådsprotokollen den 3 januari 1873 och den 7 februari 1890, och
i uraktlåtenheten att förverkliga den af honom yrkade »examen rigorosum»
vid femte klassens slut finner han till och med eu af grundorsakerna till
vårt nuvarande undervisningsväsendes otillfredsställande skick.

Såsom bekant finnes en dylik pröfning anordnad inom flei*a andra
land, hvarom ock i de hos oss framlagda regeringspropositionerna erinras.
Så hänvisas särskildt till Tysklands »högre borgareskolor» och »mellanskolor»
samt till den norska »middelskoleexamen», hvilken omfattats med synnerligt
förtroende och vunnit en storartad praktisk betydelse.

Från våra läroverks målsmän har ofta klagats öfver den stora mängd
af till högre studier otjenliga ynglingar, som allt sedan den nya studentexamens
införande sammanströmmat till de högre läroverken och äflats att
genomgå dess fullständiga kurs (se exempelvis 1870 års läroverkskomités
betänkande s. 137). Någon förundran synes oss emellertid detta missförhållande
icke böra framkalla, så länge vår skolorganisation icke känner
någon annan afgångsexamen än den, som enligt statistiken i medeltal aflägges
vid 20,5 års ålder, och så länge man åsidosätter krafvet på en afsilning
vid gränsen mellan den s. k. öfvergångsåldern och den egentliga
ungdomsåldern, vid hvilken så många lärjungar träda ur skolsalen ut
i lifvet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

5. Fordringarna för inträde i »mellanskolans» första årsklass böra
vara: fylda 12 år samt fullständig kännedom af det kunskap smått, som
en väl ordnad folkskola (enligt normalplanen litt. A) kan bibringa.

Så anordnad skulle densamma komma att ungefärligen motsvara
det skede i den naturliga utvecklingen, som man brukar kalla »öfvergångsåldern».

De undersökningar af skolungdomens kroppsliga utveckling, hvilka
blifvit utförda af professor Axel Key samt offentliggjorda genom tredje
delen af 1882 års läroverkskomités utlåtande, hafva tydligen ådagalagt, att
nämnda utveckling fördelar sig i tvenne stora perioder med ganska tydligt
markerade öfvergångar: den egentliga barndomsåldern till 12—13 år, öfvergång
såldern från 12—13 till 15—16 år samt den egentliga ungdomsåldern
från 15—16 år. Såsom erfarenheten lär och såsom flickskolekomitén äfven
påpekat, böra dessa trenne perioder betraktas såsom naturliga skeden icke
allenast i den kroppsliga, utan ock i den andliga utvecklingen; särskilt
betonas detta af nämnda komité beträffande den ålder, som nu särskildt är
i fråga, nemligen »öfvergångsåldern» (s. 178).

På ett synnerligen kraftigt sätt hafva tillvaron af dessa tre utvecklingsstadier
samt deras betydelse för skolorganisationen blifvit framhållna i statsrådet
Wennerbergs anförande till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890
(s. 17 och följande).

»I den utvecklingsgång, som egen rum hos hvarje lärjunge under en
fullständig skolkurs, kan man», säger han, »urskilja tre olika stadier, hvilka
visserligen gradvis och småningom öfvergå i hvarandra, men mellan hvilka
det icke desto mindre är möjligt att uppdraga någorlunda bestämda gränser.
De första åren är lärjungen ännu ett barn, som hufvudsakligen måste lita
till lärarens hjelp och som inhemtar vetande vida mindre genom boken
än genom läraren. Hvad han på egen hand och genom arbete i hemmet
kan lära sig har en mindre afsevärd betydelse. Endast småningom utvecklar
sig förmågan af sjelfverksamhet, hvilken under hela denna tid
knappast på allvar kan tagas i anspråk. Detta är den första utvecklingsperioden,
hvilken, om man till jemförelse väljer förhållandena vid de franska
läroverken med deras skarpt begränsade periodindelning, närmast motsvarar
hvad som der kallas division élémentaire.

Härefter följer en mellanperiod, då lärjungen med mera uppöfvadt
omdöme bättre förmår nyttja sin bok och utföra arbete i hemmet, utan
att dock i allmänhet kunna undvara lärarens ledning, när det gäller att
fullt rigtigt uppfatta det, som han skall inlära. Detta, stadium motsvarar
ungefär de franska, läroverkens division de grammaire.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

Slutligen kommer en period — fransmännens division supérieure, vår
gy urna sialafdelning — då lärjungen visserligen ofta är beroende af läraren
i fråga om utredningen af svårare enskildheter, men dock i öfrigt förstår
att arbeta på egen hand och med större sjelfständighet än förut tillgodogöra
sig lärobokens upplysningar.»

Den ständigt förekommande fördelningen af våra läroverk i nederstadiet
(klasserna I—HD, mellanstadiet (IV och V) och öfverstadiet eller
gymnasialstadiet (VI: 1—VII: 2) innebär äfven ett oförtydbart erkännande
af dessa perioders tillvaro. Att till mellanstadiet hänföra blott tvenne årsklasser
öfverensstämmer emellertid icke med de faktiska förhållandena (före
den 10 mars 1869 upptogo ju ock klasserna IV och V tre år). Skall skolorganisationen
motsvara verkligheten, måste mellanstadiet räknas omfatta
minst tre år: 12—15 (eller 13—16) år.

Den bestämda skilnad, som förefinnes mellan den egentliga barndomsåldern
å ena sidan och »öfvergångsåldern» å den andra och som statsrådet
Wennerberg i nyss anförda yttrande så skarpt betonat, har under behandlingen
af frågan om terminsafgifter till statsverket blifvit från så godt som
alla håll erkänd. I propositionen 1887 betecknas åldern 9—12 år mera
såsom ett slags pröfningsålder än såsom en egentlig studieålder. I propositionen
1890 säges (s. 52), att det är i klasserna I—III, som erfarenhet
kan vinnas, huruvida gossen har den håg och begåfning för studier, afl
verkligt skål förefinnes att fortsätta på studiebanan. I full öfverensstämmelse
härmed uttalar flickskolekomitén i sitt betänkande (s. 286 noten),
att det i allmänhet icke före fylda 12 års ålder kan afgöras, huruvida ett
barn har verklig begåfning för studier eller icke.

Från denna för hvarje barnaundervisare välbekanta åtskilnad har man
i flera andra land utgått, då man ordnat sina läroverk. 1 de schweiziska
kantoner, der folkbildningen står högst (och i detta afseende lemnar Schweiz
såsom bekant det öfriga Europa långt bakom sig), utgör inträdesåldern
så väl till »mellanskolan» (sekundärskolan) som till den »lända» skolan 12
eller 13 år. I Holland är den 12 år, i Bayern likaså. Äfven i Frankrike
äro de reala sekundärskolorna beräknade för elever, som vid 12—13 års
ålder komma från folkskolan. I Norge, der »middelskolen» existerat sedan
1869, har den varit beräknad för åldern 9—15 år, men allt efter som den
förut mycket ogynsamt stälda folkskolan i detta land erhållit en bättre
organisation, hafva sträfvanden uppstått i syfte att från den sexåriga »middelskolen»
afskilja hennes tre lägre klasser och sålunda göra henne till en
öfverbyggnad på folkskolan. Dessa sträfvanden hafva allaredan medfört
det resultat, att en kunglig läroverkskomité i sitt förliden sommar utkomna
betänkande (Udkast til eu forandret ordning af det hoiere skolevaesen) före -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

slär, att »middelskolen» skall omdanas till ett fyraårigt läroverk för åldern

11— 15 år och att ingen kunskap i främmande språk skall ingå i dess inträdesfordringar.
Stödjande sig på den erfarenhet, som vunnits i flera,
kommunala »middelskoler», att dessas kurs kan göras treårig (för åldern

12— 15 år), ställer en minoritet inom komitén till och med i utsigt, att
nämnda anordning i framtiden skall blifva den normala. *

En motsvarande utveckling har försiggått äfven i Tyskland, hvars
»mellanskolor» likaledes ursprungligen varit sexåriga och sålunda hafva haft
sina- tre understa klasser parallella med folkskolans tre öfverstå. Man har
här, liksom i Norge, funnit, att ifrågavarande underklasser i väsentlig mån
bidragit till att hålla folkskolan nere, hvilket med nödvändighet måst blifva
fallet, emedan de mera bemedlade och inflytelserika föräldrarne naturligtvis
satt sina nioåriga söner i den finare »mellanskof,n» och på denna, öfverflyttat
lejonparten af sitt, intresse och sin omvårdnad. Sedan långt tillbaka,
hafva derför flere af Tysklands mest ansedda, pedagoger uppstält det
yrkandet, att »mellanskof!!» skulle befrias från nämnda underklasser och
göras till en ren öfverbyggnad på folkskolan. Flerestädes hafva dessa,
sträfvande!! ock vunnit framgång. Förnämsta hindret har varit den föråldrade,
men inom de högre skolornas lärareeorps ganska allmänt utbredda
fördomen, att språkbildningen icke bör hafva sin rot och utgångspunkt i
kännedomen om modersmålet samt att studiet af främmande språk med
nödvändighet måste bölja redan före 12 års ålder. Denna fördom erhöll
emellertid eu synnerligen svår knäck, då Berlins skolstyrelse år 1883 föreslog
upprättandet af en kommunal, på folkskolan byggd fyraårig »mellanskof,
» (för åldern 12—16 år) och magistraten för erhållande af klarhet i
det, omstridda spörsmålet vände sig till professor H. Steinthal med frågan:
»När skall undervisningen i främmande språk begynna?» Den berömde
språkforskaren och språkfllosofen svarade med ett utlåtande (senast tryckt,
i Krummes Pädagogisches Archiv, årgången XXXII ss. 47—55), hvari han
klart och bestämdt uttalar, att det enda i verklig mening grundläggande
språket är modersmålet samt att undervisningen i främmande språk bör
begynna först vid fylda 12 år (»mit dem zurilckgelegten zwölften Jahre»).

Äfven andra skäl än de nu anförda synas oss tala för, att de föreslagna
»mellanskolorna» böra göras till öfverbyggnader på den »egentliga
folkskolan». Dylika öfverbyggnader, sträckande sig till samma ålder (15—
16 år), syftande mot samma praktiska mål och bibringande samma mått
af kunskaper och färdigheter, komma nemligen i alla händelser att förr
eller senare upprättas, och detta just på samma orter, der »mellanskolorna»
ansetts allra mest önskvärda, du mera våra folkskolor förbättras, ju allmännare
inses ock behofvet af en fortsättningskurs, der de lärjungar, som
Bih. till Riksd. Prat. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

fullständigt genomgått den »egentliga folkskolan» och ftro i tillfälle att egna
ännu några av åt studier, kunna få inhemta de praktiskt medborgerliga
insigter, för hvilka de först nu, under öfvergångsåldern, vinna tillräcklig
mognad. Dylika fortsättningskurser, benämnda »högre folkskolor» eller
»borgareskolor», hafva kommit till stånd i åtskilliga af våra städer, exempelvis
i Malmö och Gefle.

Om nu de ifrågasatta »mellanskolorna» gjordes sexåriga, så skulle de
antingen hindra uppkomsten af dylika fortsättningskurser för sådana, lärjungar,
hvilka efter folkskolans genomgående vilja inhemta vidare praktiska
kunskaper, eller ock skulle man så val för åldern 12—15 år som för
åldern 9—12 år få icke mindre än tre offentliga undervisningsanstalter
löpande parallella med hvarandra. Vi veta visserligen mycket väl, att det
just är ett dylikt tredelningssystem (folkskolan för massan, »mellanskolam
för medelklassen och allmänna läroverket för dem, som vid 9 års ålder
förutbestämmas att uppstiga till samhällets höjder), som man inom vissa
kretsar länge eftersträfva! och att flera försök blifvit gjorda att på filosofisk
väg fram konstruera eu artskilnad mellan den undervisning, som skulle
bjudas nioåringen i folkskolan samt hans jemnåriga i »mellanskolan» och i
allmänna läroverken. Alla dylika försök hafva emellertid strandat mot det
enkla faktum, att det är efter barnets naturliga utveckling, som undervisningen
på hvarje punkt har att rätta sig, så vida den skall bilda och icke
missbilda. Mellan en väl skött folkskoleundervisning å ena sidan och en
val skött undervisning i »mellanskola» eller »allmänt läroverk» å den andra
linnés ingen skiljaktighet till art och väsende: litet främmande språk gör i
det afseende! hvarken till eller ifrån.

För närvarande underhållas i vårt land två skilda undervisningsanstalter
för åldern 9—12 år, men redan länge har den meningen varit
mycket allmän, att detta är dels ohehöfligt, enär undervisningen i de lägsta
läroverksklasserna (frånsedt tyskan) mycket väl kan öfvertagas af folkskolan
på de orter, der allmänna läroverk finnas, dels rent af skadligt, enär det
hindrar folkskolans utveckling till en fullgod barndomsskola samt underhåller
och skärper de sociala motsatser, hvilka man borde vara angelägen
att med alla lofliga medel utjemna. Att under sådana förhållanden vilja
upprätta eu ny tredje skola,rt för alldeles samma ålder vore att »reformera
baklänges» och skulle i högsta grad förvärra de olägenheter, hvilka äro en
följd af det nu rådande dubbelsystemet.

6. Undervisningen i »mellanskolan» bär, liksom nu i folkskolan och i
den »högre folkskolan», vara alldeles af gifts fri.

Vårt land har sedan århundraden tillbaka kunnat berömma sig af,
att det hållit bildningens bana, från dess lägsta, trappsteg till dess högsta,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

kostnadsfritt öppen för alla sina söner. Det skulle icke strida mot denna
ärorika tradition, om afgifter upptoges i de klasser af allmänna läroverket
hvilka i det hela taget blott äro ett slags dubletter till motsvarande klasser
af den för alla kostnadsfritt tillgängliga folkskolan, ty dylika dubletter kan
samhället icke anses hafva någon moralisk skyldighet att tillhandahålla.
Deremot vore samma tradition obestridligen bruten, i händelse begagnandet
af den offentliga undervisningen ofvanom folkskolans stadium belädes med
hvad som träffande blifvit kalladt en »kunskapsskatt». Det rigtigaste vore,
synes det oss, att fordra full betalning inom de klasser, hvilka icke gifva
något väsentligt annat, än den allmänna skolan förmår, men att lemna
undervisningen fri i de klasser, hvilka derutöfver föra den bildningssökande
vidare framåt.

7. Folkskollärare eller folkskollärarinnor, som, på sätt Kongl. Maj:t
genom särskilda bestämmelser kan finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig ega
de för undervisning i »mellanskolan» erforderliga kunskaper och färdigheter,
höra vid densamma kunna vinna anställning.

I)å 1882 års läroverkskomité framstälde sitt förslag om s. k. kommunalskolor,
förklarade den sig anse det ej nödvändigt, att samtliga lärare
vid dessa skolor vore personer med akademisk bildning,, »utan torde», säger
den, »för dessa platser (rektorsplatsen undantagen) samma kompetens som
för folkskollärarebefattningar vara tillräcklig. Bland de läroämnen, som i
dessa skolor borde förekomma, skulle tyskan eller möjligen något annat
främmande språk vara det enda, som läge utom folkskollärares vanliga
bildningsmått; men dels kunde väl i de flesta fall föreståndaren undervisa
i sådant ämne, dels koinme, om så ej vore förhållandet, detta ämne att
blifva ett bland dem, i hvilka platsen ansloges ledig, och det skulle då
utan tvifvel ej saknas sökande bland sådana folkskollärare, hvilka. efter aflagd
studentexamen gifvit sig in på folkskollärarebanan — något som numera
ej är sällsynt.

»Det synes ock vara ändamålsenligt att sålunda inskränka kompetensfordringarna.
för dessa, platser, enär man på göda. grunder kan förutsätta,
att de samma för personer med adjunktskompetens ej skola vara så lockande
som för personer med folkskollärarekompetens, hvadan man såsom sökande
till dem skall kunna påräkna de dugligaste af den sistnämnda gruppen,
men af den förstnämda gruppen kanske de mindre användbara. Lj heller
bör lemnas ur sigte, att lärare med folkskollärarekompetens oftast kunna
användas för undervisning i öfningsämnena, för hvilkas rätta tillgodoseende
vid mindre skolor svårigheter ej sällan möta, med anledning deraf, att
tjensterna i och för sig måste blifva allt för svagt aflönade för att kunna
blifva besatta, med fullt skickliga innehafvare.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

I samband härmed tillåta vi oss påpeka de sträfvande!! för vidare
utbildning, som inom vårt lands folkskollärarecorps under de senare åren
gjort sig gällande. På flera ställen hafva på denna corps’ eget initiativ fortsättningskurser
blifvit upprättade, hvilka åsyftat att bibringa lärare och
lärarinnor ett ijildningsmått utöfver det i seminarierna inhemtade (bland
annat omfattande äfven främmande språk), och dessa kurser hafva — ehuru
de varit förbundna med ganska känbara ekonomiska uppoffringar för de
deri deltagande — erhållit en oväntadt stor anslutning. Om staten till
understödjande af dessa kurser egnade till och med endast en mycket liten
del af de kostnader, som de tre lägsta »mellanskoleklasserna» nödvändigtvis
måste kräfva, så skulle den dermed mäktigt bidraga till folkskollärarebildningens
och i och med detsamma äfven folkbildningens höjande.

Genom användande i »mellanskolan» af folkskollärare med ådagalagd
högre kompetens skulle man dessutom alldeles slippa ifrån den egendomliga
»profårskurs» vid Jakobs läroverk i Stockholm, som blifvit föreslagen
eif regeringen så väl 1887 som 1890 och 1892 samt af nuvarande chefen
för ecklesiastikdepartementet beräknats komma att kosta 14,200 kronor om
året. Denna profårskurs skulle blifva så mycket mindre nödig, som folkskollärare
i allmänhet hafva synnerligen god öfning i den konst, hvilken
der egentligen skulle inhemtas (nemligen konsten att undervisa två klasser
samtidigt) och dessutom ifrågavarande konst blefve mindre behöflig, i fall
»mellanskolan» ej gjordes sexårig, utan blott treårig.

8. Kostnaderna för »mellanskolam böra bestridas dels af staten,
dels aj kommunen, detta enligt väsentligen samma grunder, som nu gälla
för folkskolan och som af 1882 ars läroverkskomité föreslogos beträffande.
de dä ifrågasätta »kommunalskolorna».

I öfverensstämmelse härmed skulle staten bekosta 2/„ af lärarnes
minimilöner samt ifrågakommande ålderstillägg, under det kommunen åter
bekostar ‘/s af lärarnes minimilöner samt sörjer för skollokal och bostad
för skolans föreståndare äfvensom för ved, lyse och dylikt.

Dessa bestämmelser synas oss mera lämpliga än de i årets statsverksproposition
för de ombildade småläroverken föreslagna. De skulle
dels blifva rättvisare, dels mindre betungande för staten.

9. »Mellanskolan bär kunna upprättas på alla sådana orter, der
behofvet af en dylik bildningsanstalt gör sig så känbart, att vederbörande
kommun vill åtaga sig de dermed förbundna utgifterna.

I regeringspropositionen af 1887 framhölls, att läroverk med det
bildningsmål, som för de ifrågasatta »mellanskolorna» blifvit uppsläldt, skulle
vara af gagn mångenstädes i vårt land men att de i främsta rummet
skulle visa sig behöfliga på sådana orter, der det industriella och kom -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

mersiella lifvet är mest utveckladt. Det måste derför anses såsom en motsägelse,
att man i propositionerna 1890 och 1892 föreslagit upprättande åt
»mellanskolor» endast i en del mindre samhällen. Att så skett, härrör naturligtvis
ej deraf, att man ansett dem i sådana samhällen vara mest nödvändiga,
utan syftet har väl närmast varit att rädda dervarande småläroverk
från indragning samt att på samma gång bereda kostnadsfri »högre»
undervisning åt de flickor, hvilka af någon anledning icke vilja begagna
sig af folkskolan. Om de af oss föreslagna »mellanskolorna» komme till
stånd, skulle emellertid dessa samhällens behof af praktisk bildning för
sina gossar och flickor intill konfirmationsåldern blifva på ett vida bättre,
enklare och oskadligare sätt tillfredsstäldt.

Läroverk för meddelande af en sådan bildning skulle då uppstå just
i samma mån som förutsättningarna för deras trefnad och utveckling funnes
för handen och just på de platser, der man bäst kunde göra sig dem
till godo. *

Det säger sig sjelft, att intet hinder borde möta för »mellanskolas»
upprättande äfven på landsbygden, hvarvid man skulle kunna tänka sig,
att flera kommuner sloge sig samman om underhållandet af en dylik skola.

Enligt de normalstater för nu till ombildning föreslagna 22 småläroverk,
som meddelas i årets läroverk sproposition (tab. b. 6), skulle kostnaderna
för nämnda läroverk uppgå till 212,700 kronor. Lägges härtill den
föreslagna tilläggsstaten för Jakobs läroverk, 14,200 kronor, så erhålles ett
belopp af 226,900 kronor. Med denna summa skulle staten tydligen kunna
bestrida sin andel af kostnaderna för en vida större mängd treklassiga
»mellanskolor», organiserade på det af oss föreslagna sättet.

Betydande tillgångar skulle ock kunna vinnas genom påläggande åt
terminsafgifter i de klasser af allmänna läroverket, som äro parallella med
folkskolan, samt genom indragning af till en början första klassen af samma
läroverk. Rättmätigheten och billigheten af den förra åtgärden torde svårligen
kunna med skäl bestridas. Den senare har ända sedan 1862—63
varit inom Riksdagen påyrkad, senast af Andra Kammaren 1890. För vår
del äro vi öfvertvgade om att en sådan indragning icke på ringaste sätt
skulle minska eller försena det bildningsresultat, som i allmänna läroverket
kan vinnas, samt att den skulle lända folkskolan och folkbildningen till
största gagn. Folkskolan är eller bör redan nu på alla de orter, der allmänna
läroverk finnas, vara fullt i stånd att öfvertaga den undervisning i
de svenska ämnena, som i första klassen meddelas, och den bör kunna

Motioner i Andra Kammaren, N:o .96''.

medhinna detta till samma medelålder, i hvilken andra klassens elever för
närvarande faktiskt befinna sig. I samma mån folkskolan kommer i åtnjutande
af den omvårdnad och utrustning, som hon i alla fall — oafsedd
hvarje hänsyn till andra läroverk — hör erhålla, och i samma mån som
den gamla fördomen om nödvändigheten af de främmande språkens studium
redan. under barnaåldern gifver vika, i samma mån skall man ock inse
oskadlighet^! och lämpligheten af att förlägga äfven andra och tredje
klassens undervisning till folkskolan. Måhända skall man i en framtid, då
»mellanskolan» vunnit tillbörlig utveckling, taga steget fullt ut och här, som
på sina ställen i Utlandet, låta henne blifva grundvalen för gymnasiet.

Med stöd af nu anförda skäl få vi härmed hemställa,

att Riksdagen mätte

l:o) besluta den ändring i Kongl. Maj:ts nu framlagda
proposition rörande allmänna läroverken, att terminsafgifterna
i de tre lägsta klasserna sättas till 50
kronor i terminen, men i de följande alldeles bortfalla;

2:o) aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
att till en början första klassen vid de nuvarande allmänna
läroverken må indragas;

3:o) med förkastande af den nu framlagda regeringspropositionen
rörande småläroverkens ombildning, hos
Kongl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af
förslag angående upprättandet af »mellanskolor» (»realskolor»,
borgareskolor») enligt, följande grunder:

1. »Mellanskolans» syfte bör vara att tillgodose de
lärjungars bildningsbehof, hvilka kunna fortsätta sina
studier utöfver den egentliga folkskoleåldern (6—12 eller

> 7 13 år) men vid den s. k. konfirmationsåldern (15, 16

år) måste lemna skolan för att öfvergå till de olika
praktiska lefnadskallen.

2. »Mellanskolan» bör vara tillgänglig för så väl
gossar som flickor samt förses med så val manliga som
qvinliga lärarekrafter.

3. Den undervisning, som »mellanskolan» skall meddela,
bör afse »allmänt medborgerlig bildning»: icke
någon speciell grundläggning för lärda studier, utan
endast bibringandet af ett kunskapsmått, som kan anses
motsvara det praktiska lifvets behof för de många, som
icke fortsätta studierna utöfver 15 till 16 års ålder.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 96.

4. För de lärjungar, hvilka fullständigt inhemtat
»mellanskolans» kurs, bör vara. anordnad eu särskild afgångspröfning,
hvars genomgående medför vissa rättigheter.

5. Fordringarna för inträde i »mellanskolans» första
årsklass böra vara fylda 12 år samt fullständig kännedom
af det kunskapsmått, som en väl ordnad folkskola
kan bibringa.

6. Undervisningen i »mellanskolan» bör, liksom nu
i folkskolan och i den »högre folkskolan», vara alldeles
afgiftsfri.

7. Folkskollärare eller folkskollärarinnor, som, på
sätt Kongl. Maj:t genom särskilda bestämmelser kan
Unna lämpligt föreskrifva, styrkt sig ega de för undervisning
i »mellanskolan» erforderliga kunskaper och färdigheter,
böra vid densamma kunna vinna anställning.

8. Kostnaderna för »mellanskolan» böra bestridas dels
af staten, dels af kommunen, detta enligt väsentligen
samma grunder, som nu gälla för folkskolan och som af
1882 års läroverkskomité föreslogos beträffande de då
ifrågasatta »kommunalskolorna».

9. »Mellanskola» bör kunna upprättas på alla sådana
orter, der behofvet af en dylik bildningsanstalt gör sig
så känbart, att vederbörande kommun vill åtaga sig de
dermed förbundna utgifterna.

, , ,i..ä flint;'', •ibit.-.byt .d jo» i -nödd iiv-ui; -löl

Stockholm den 30 januari 1892.

f i -, 11 » ; ■». : j j ( it.,,)-,-.. ;<.•>

Fridtjuv Bero. ■ Emil Hammarlund.

• • ;jji ;ij < *)t (i>,1 > i »i

n M f i;|

1J l • >