Motioner i Andra Kammaren, N:o 91 (Motion 1894:91 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

N:o 91.

Af herr 0. Jonsson i Hof m. fl., om antagande af lag angående
ändrad lydelse af 17 kap. 3, 4, 5, 7, 11, 15, 29, 30,
32 och 33 §§ samt 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Sedan Kong! Maj:ts proposition n:o 3 till 1893 års Riksdag med
förslag till lag angående bevisning inför rätta m. m. fallit genom Andra
Kammarens beslut den 8 april samma år, synes det vara angeläget,
att denna vigtiga lagstiftningsfråga å nyo upptages under en sådan form,
som kan tillförsäkra densamma ett gynsammare emottagande af Andra
Kammaren. I Nytt Juridiskt Arkiv för år 1893, 2:dra afdelningen, finnes
under titel »om laga bevis, sakkunnige och nämnd» införd en afhandling,
hvari framläggas förslag, hvilka synas oss på ett tillfredsställande
sätt lösa denna uppgift, och bilägges vid denna motion ett
exemplar af berörda afhandling. På de i densamma anförda skäl och
med hänvisning till den särskilda motion, som blifvit väckt om antagande
af en »Lag om sakkunnige biträden åt domstolarne», föreslå vi,
att Riksdagen må för sin del besluta en lag af följande lydelse:

»Lag angående förändrad lydelse af 3, 4, 5, 7, 11, 15, 39 och 30 §§, första
punkten af 32 § samt 33 § i 17 kap. äfvensom 2 §
i 23 kap. rättegångsbalken.

Härigenom för ordnas, att 3, 4, 5, 7, 11, 15, 29 och 30 §§, första
punkten af 32 § samt 33 § i 17 kap. äfvensom 2 § i 23 kap. rättegångsbalken
skola erhålla följande lydelse:

Bill. till 1 ilbud. Blot. 1894. 1 Sam/. 2 Afd. 2 Band. 20 lläft. fN:is 91—93.J 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

17 Kap.

3 §•

Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det sjelf med sig eller
låte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å flera vittnen
i samma sak, de må genom en stämning inkallas, om det beqvämligen
ske kan. Vittne må ock i högre rätt höras, ändå att det i den nedra
ej nämndt varit. Kommer ej vittne, som stämdt är, och visas ej laga
förfall, böte från och med tio till och med två hundra daler; och lägge
rätten sedan viss dag och vite före. Sådant föreläggande skall vittnet
delgifvas. Kommer vittnet ej ändå, må vittnet till rätten hemtas. I brottmål,
deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast hemta vittne, som
utan styrkt laga förfall uteblifvit. Förfaller frågan om vittnets hörande,
må det ej sedan till böter eller vite fällas. Nöjes ej vittne med utslag,
hvarigenom det blifvit till böter eller vite fäldt, ege deröfver sig besvära
såsom öfver slutligt utslag i brottmål.

4 §•

År något vittne fjerran, eller kan det för annan laga orsak ej
komma till den domstol, der det nämndt och godkändt är, eller finnes
inställelsen medföra oskälig kostnad; då skall det i begge parternas, eller
deras ombudsmäns, närvaro höras inför närmaste rätt, der det vistas
i staden eller å landet, allt som det snarast ske kan. År vittne sjukt,
varde då hemma afhördt. År vittne utomlands, och begär part, att det
derstädes höras skall, må, då skäl dertill äro, rätten tillåta, att det höres
vid utländsk domstol eller behörig svensk myndighet utomlands.

5 §•

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

rätt inom fjorton dagar och vid häradsrätt inom sex veckor; tarfvas förty
urtima ting, vare lag, som om urtima ting för ransakning med häktad.
Förfaller frågan om vittnets hörande, må ej till vite fällas, och varde vittne,
som är i häkte insatt, derur genast lösgifvet. Nöjes ej vittne åt rättens
beslut, hvarigenom det till vite fälts, ege sig besvära, på sätt i 3 § sägs.
Vill vittne klaga öfver rättens beslut, till följd hvaraf det i häkte hålles,
gälle hvad för klagan öfver beslut om häktning i brottmål stadgadt är.

7 §•

Ej må den vittna, som är yngre än femton år eller saknar förståndets
fulla bruk eller är förlustig medborgerligt förtroende; ej den, som eger
del i saken, ändå att han ej förer talan i målet; ej den, som kan af målets
utgång vänta synnerlig nytta eller skada; ej i brottmål målsegande,
ändå att han afsagt sig rätt till talan; ej angående brottslig gerning den,
som misstänkes för brottet eller delaktighet deri; ej den, som med part eller
någon, hvilken har sådan del i saken, att han förty ej vittna må, är eller
varit förenad i äktenskap, eller är trolofvad, eller är i rätt ned- eller uppstigande
skyldskap eller svågerlag, eller är i den skyldskap, att den ene
är den andres broder eller syster eller broder- eller systerbarn, eller är i
svågerlag, i ty att den ene är eller varit gift med den andres syskon; ej
må ock den, som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri
honom biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne om
hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt. År genom
allmän lag eller särskild författning någon älagdt att ej uppenbara hvad
han på grund af embete, tjenst, eller annan befattning fått sig bekant; må
han ej om sådant höras såsom vittne, der han ej blifvit i laga ordning löst
från sin förpligtelse. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till någon,
som har sådan del i saken, att han förty är jäfvig, må såsom vittne i målet
höras, sä ock huruvida den, som är under tilltal för brott, det der kan
medföra förlust af medborgerligt förtroende, må såsom vittne höras, eller,
der ett brott blifvit mot två eller flera begånget, den ene må vittna om det
som händt den andre, pröfve domaren efter omständigheterna.

11 §•

Embets- eller tjenstemän eller den, som är förordnad eller vald att
förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan allmän befattning eller
tillhandagå vid offentlig förrättning, vare ej i egenskap aj mälsegande jäfvig
att vittna om brott, som blifvit emot honom under utöfningen af embe -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

tet, tjensten eller uppdraget begånget, der ej annat vittne är att tillgå. 1
mål, som angår kommun, bolag, eller förening, vare medlem eller delegare
i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der lian ej är enligt
lag omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens förbindelser
eller kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets utgång.

15 §.

Den vittne påkallat, ersätte det dess resekostnad, täring och tidspillan.
Sämjas de ej derom; lägge dem så domaren emellan, som
skäligt pröfvas. Har rätten låtit hemta vittnet, gälde det hemtningskostnaden.
Stämmer part vittne till rätt, under hvilken det ej har sitt hemvist,
och har det längre väg derifrån till rätten än femtio kilometer, gälde parten
vittnet i förskott skjutspenningar för en häst eller, der jernväg eller ångbåt
kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å
bantåg eller ångbåt, fram och åter. Om ersättning till vittne, som i brottmål
af allmän åklagare eller enligt rättens förordnande inkallats, är särskild!
stadgadt. Den, som ej nöjes åt rättens beslut angående vittnesersättning,
må deröfver sig besvära, såsom i 3 § sägs; men beslutet gånge ej
dess mindre i verkställighet.

29 §.

Två trovärdiga vittnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma.
Ett vittne gädle ock för fullt bevis, der dess utsaga af bindande omständigheter
och liknelser styrkes; så ock sådana omständigheter och liknelser, der
de öfvertygande äro.

30 §.

År ej fullt bevis, men finner domaren sådana skäl hafva förekommit,
att hvad käranden uppgifvit synes sannolikt, må svaranden dömas att med
ed sig värja. Men ej må det ske utan i nödfall och då sanning ej annars
utletas kan. I urbota mål må ej till värjemålsed dömas.

32 §.

Nu äro i urbota mal sannolika skäl emot den, som anklagas, men finner
domaren honom ej kunna emot sitt nekande åt saken fällas, lemne saken

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

åt framtiden, då den kan uppenbar varda. Der
berättigad.

33 §.

Käranden åligger sitt käromål lagligen bevisa; eller vare svaranden
fri. Vänder svaranden någon omständighet före att sig dermed värja;
bör ock lian med bevis den styrka. Gitter käranden ej styrka värdet af
skada, som honom tillskyndats, sätte rätten ändock ut skadeståndets belopp,
som skäligt pröfvas.

23 Kap.

2 §•

När dom å häradsting fällas skall; underrätte häradshöfdingen
nämnden om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall
säger. Sedan säge häradshöfdingen sin mening. År nämnden ej ense med
häradshöfdingen om hvad i målet skall anses bevisadt, eller om till värjemålsed
dömas skall, eller om skadestånds belopp, gälle derutinnan den
mening, hvarom två tredjedelar af nämnden sig förenat. Varder i annan
fråga nämnd från häradshöfding skiljaktig och äro alla i nämnden ense,
gälle nämndens mening. I ty fall svare hvar man i nämnden för sin
dom. Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar, och
svare han för domen.

För den händelse det emellertid skulle anses lämpligare att, till
undvikande af svårigheterna vid afgörandet af hvad som bör falla under
den ena eller andra kategorien här ofvan, låta nämndens ökade befogenhet
gälla i allt utan undantag, hafva vi ingenting deremot och få
fördenskull alternativt föreslå följande lydelse af samma 23 kapitels 2 §.

När dom å häradsting fällas skall; underrätte
häradshöfdingen nämnden om saken och de skäl deri
äro, så ock hvad lag i ty fall säger. Sedan säge
häradshöfding sin mening. År nämnden ej ense med
häradshöfdingen, gälle den mening hvarom två tredjedelar
af nämnden sig förenat. 1 ty fall svare hvar

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

man i nämnden för sin dom. Eljest stånde vid det
som häradshöfding rättvist pröfvar och svare han för
domen.

Stockholm den 27 januari 1894.

Olof Jonsson

i Hot

Anders Persson.

Carl Carlson Bonde.

Werner G. von Schwerin.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

Bil. till motion N:o 91.

Om laga bevis, sakkunnige och nämnd.

0. W. Staöl vou Holstein.

Sedan vid innevarande års riksdag Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om bevisning inför rätta fallit i Andra Kammaren, hafva
vännerna till svenska rättegångsväsendets utveckling och förbättring
måst uppställa spörsmålet: hvad är nu att göra? Ett försök till svar
på denna fråga följer här nedan.

Under diskussionen i Andra Kammaren framkastades den tanken,
att, om förslaget då folie, detsamma borde å nyo af regeringen framläggas
i oförändrad form. En sådan åtgärd kunde vara rätta svaret på
det motstånd mot förslaget, som grundades uteslutande på nationens
obekantskap med detsamma och de vigtiga frågor, som deraf beröras;
detta förhållande kunde ju förändras genom ett uppskof, som beredde
de folkvalde lagstiftarne tid att studera ämnet och betänka sig. Men
skall detta ändamål med ett uppskof verkligen vinnas? Kan man tänka
sig, att de 143 lagstiftare, hvilka den 8 april 1893 stodo tveksamma
eller tiendtliga mot förslaget, skola åt detta och dess förarbeten egna
ett så grundligt studium, att deras tvekan kan undanrödjas, deras motvilja
besegras? Och eger detta förslag i sig sjelft förutsättningarna
för att kunna åstadkomma en sådan verkan? Vi betvifla detta. Lagförslagets
omfattning och vidlyftighet, dess formella beskaffenhet synes
oss utesluta alla sådana förhoppningar. Och ingalunda kan det vara
önskvärdt, att, i eu sak af denna beskaffenhet, ett bifall framtvingas
genom Riksdagens uttröttande. Om någon lag behöfver uppbäras af
den allmänna meningen bland juristerna och allmänheten, är det säkerligen
en sådan som denna, hvilken afser att åt hela rättegången gifva
en ny rigtning, i lagskipningen ingjuta eu ny anda.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

Föga afseende lärer man böra fästa vid deras mening, som anse,
att med alla ändringar af lagens regler om bevisning bör anstå, intill
dess att en helt och hållet ny rättegångslag kan på en gång till antagande
framläggas. Man har visserligen inom lagstiftningens historia,
och äfven i den allra nyaste, sett exempel på, att en rättegångsreform
knnnat sålunda i ett slag genomföras; men då detta lyckats, har det
skett under förutsättningar, Indika för närvarande saknas här i landet.
Antingen har det endast gält en kodifikation af partiella processlagar
och häfdvunnen praxis — såsom förhållandet var, då 1734 års rättegångsbalk
antogs — eller också har reformen haft en politisk grund,
såsom förhållandet var, då de tyska processlagarna år 1877 genomdrefvos.
Under sådana förhållanden är lagstiftningsarbetet företrädesvis
af teknisk natur, och de lagstiftande församlingarna hafva föga annat
att göra än att i klump antaga eller förkasta hvad som förelagts dem.
Endast under sådana förutsättningar äro under ett representativt statsskick
större reformarbeten på den allmänna rättens område möjliga. Här
i landet åter föreligger icke för närvarande något behof att kodifiera de
gällande processuella lagarna eller att utarbeta någon helt och hållet
ny rättegångslag. Rättegångsbalken, sådan densamma, med senare tillkomna
författningar kompletterad, ter sig i våra vanliga lageditioner,
är ännu en fullt användbar kodex, med hvilken såväl domarecorpsen som
allmänheten äro både förtrogna och belåtna. Att utbyta en sådan folkbok
emot en ny efter andra grunder uppstäld och annorlunda formulerad
lag är, ur ren praktisk synpunkt sedt, en betänklig sak. Ur denna
synpunkt är det både nyttigt och nödigt, att, så länge och så vidt det
ske kan, alla lagändringar af mindre omfattningar i formelt hänseende
anslutas till den gamla lagen och inpassas i denna som i en sammanhållande
ram. Sålunda hafva äfven de i principielt hänseende vigtigaste
lagändringar, allmänneligen intill medlet af innevarande århundrade,
och äfven ganska ofta derefter, blifvit med 1734 års lagverk införlifvade.

Men understimdom har man äfven gått annorlunda till väga och
kompletterat lagstiftningen med fristående lagar, hvilka icke i formelt
hänseende på något sätt inpassats i lagbokens system. Sådant kan
under vissa omständigheter vara lämpligt och till och med nödvändigt
men medför alltid svårigheter och olägenheter. Denna utväg torde
aldrig böra användas annat än i nödfall. Sådant nödfall kan föreligga,
då vissa partier af lagen behöfva en utveckling, som icke rymmes inom
den gamla ramen. Detta var, för att anföra ett exempel, förhållandet
med konkurslagstiftningen, då denna erhöll sin sjelfständiga ställning
bredvid handels- och rättegångsbalkarna. Tvifvelaktigare är, om samma

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

nödfall förelåg, då preskriptions-, xirarfva- och boskilnadslagarna likaledes
stäldes utom lagbokens system, och fråga är, om icke de brister,
som vidlåda dessa delar af lagstiftningen, hafva sin egentliga grund
just i deras omotiverade utbrytning ur lagverket. Detta anföra vi såsom
ett varnande exempel. I många fall är å en annan sida formen af
speciallag nödvändig just för bevarande af lagbokens integritet, nemligen
då fråga är om ordnande af rättsinstitut, livilka äro yngre än lagverket
och för detta främmande, såsom den immateriella eganderätten,
aktiebolagsrätten m. m. Slutligen kan äfven utfärdandet af speciella,
inom sig afslutade lagar vara befogadt, då dermed afses att successivt
under de lagstiftande myndigheternas granskning bringa någon del af
lagen, som är af beskaffenhet att tåla afsöndring från det hela och till
äfveutyrs äfven sönderstyckning i mindre delar.

Detta var förhållandet med utsökningslagen och företrädesvis med
strafflagen. Den förstnämnda af dessa lagar är väl icke alldeles oberoende
af rättegångsbalken men kunde dock skiljas från denna; någon
vidare sönderstyckning var dock icke möjlig och skedde ej heller. Med
strafflagen är deremot ett alldeles särskild! förhållande. Den moderna
straffrätten är så principielt skild från privaträtten, att något tvifvel
om möjligheten att fullständigt omarbeta missgerningsbalken utan att
beröra lagbokens civila balkar icke kunde uppstå. En sådan sjelfständig
reform af straffrätten har också i nästan alla länder skett. Huruvida
en sådan reform lämpligen kan ske utan motsvarande reform af
straffprocessrätten är eu fråga, som vi här förbigå. Men hvad mera
är, strafflagen är äfven till sin natur sådan, att den tål sönderstyckning
inom sig utan att allt för stora olägenheter deraf uppstå. Då nutidens
strafflagar äro i systematiskt hänseende uppstäda efter de särskilda
kategorierna af brott, låter det sig göra att successivt företaga pröfningen
af de särskilda afdelningar eller kapitel, hvari en strafflags speciella
del sönderfaller; detta likväl endast under förutsättning, att det slutliga
målet — strafflagen i sin helhet — redan från början föreligger i principielt
godkändt förslag, och att den successiva reformen ledes med
ständig hänsyn till sammanhanget i det hela. På detta sätt åstadkoms
under perioden 1855 —1864 vår nu gällande strafflag med äldre lagberedningens
förslag till mönster och ledstjerna. Vid den tiden hade
hela den europeiska straffrätten antagit eu homogen karakter; äldre
lagberedningens förslag motsvarade tidens allmänna fordringar; några
nationella egendomligheter på den materiella straffrättens område förekomma
ej — och för olikheterna på det straffprocessuella området saknade
man blick. Det var sålunda ej svårt att uppnå enighet i detta
Bill. till Bikul. Prut. 1894. 1 Rami. 2 Afd. 2 Rund. 20 Käft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

arbete eller att bibehålla nödig konseqvens från arbetets början till dess
slut.

Det lyckliga resultatet af det sätt, hvarpå strafilagsreformen bedrefs,
har här i landet skaffat mycken auktoritet åt »de partiella reformernas
väg», och man har derunder hittills alltid tänkt sig just samma
metod, som begagnades vid detta reformarbete, d. v. s. ett successivt
antagande och tillämpande af större eller mindre delar af ett lagverk,
intill dess att dessa delar kunna sammanfogas och utfärdas såsom eu
sammanhängande lag.

Det är denna metod, som nya lagberedningen sökt tillämpa på
processreformen, och man eger för närvarande såsom produkt af beredningens
trettonåriga arbete med rättegångsfrågan tre särskilda partiella
förslag af denna art, nemligen: l:o) förslag till lag angående vissa bestämmelser
om rättegången i brottmål, förkastadt af 1886 års Riksdag;
2:o) förslag till lag om bevisning inför rätta, förkastadt af 1893 års
Riksdag och 3:o) förslag till lag angående fullföljd af talan i öfverrätt
och hos Konungen, hvilket varit remitteradt till liofrätternas utlåtande
och mötts af allmänt ogillande. Det vill synas, som om de hittills
gjorda försöken icke uppmuntrade till fortsättning.

Orsaken till försökens misslyckande anse vi ligga deruti, att processrätten
icke i samma mening som straffrätten egnar sig för partiel
behandling. Detta har visat sig oupphörligt under kritiken af beredningens
tre ofvannämnda förslag och icke minst under Andra Kammarens
diskussion i ämnet vid innevarande års riksdag. Man erkänner
behofvet af ökad frihet i bevispröfningen — men under vissa förutsättningar,
hvilka saknas. Man fordrar garantier i förändrad organisation
af underdomstolarna å landet, — men förslag i sådant hänseende
föreligger icke. Man skänker förslaget sin högaktning, — men man
vågar icke antaga det, emedan man ej kan beräkna dess följder.

Såsom ett sekundärt skäl till de partiella reformförsökens misslyckande
kan också hänvisas till den omständigheten, att de framlagda
förslagen icke, såsom de partiella strafflagsförslagen, utgöra delar af
något helt förslag, hvilket vunnit allmänt gillande. Ty detta kan ingalunda
sägas vara förhållandet med de partiella förslagens källa, det s. k.
principbetänkandet af 1884.

Dessa äro emellertid icke de enda orsakerna till det motstånd, förslaget
rönt. För att vara partiella reformförslag äro dessa förslag allt
föi- omfattande både i materielt och formelt hänseende. I materielt
hänseende proklamerar t. ex. bevisningsförslaget »den fria bevisniugspröfningens
princip» i ordalag, hvilka dels förskräcka dem, som icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

äro förtrogna med denna princips verkliga innebörd, dels lofva vida
mera, än fortsättningen af förslaget håller. Vidare har förslaget till
de lagstiftande myndigheternas pröfning hänskjutit så omtvistade och
omogna frågor som editionsplikten och parts-eden. I formelt hänseende
gör förslaget anspråk på att ersätta hela 17 kap. rättegångsbalken,
ehuru väsentliga delar af detta icke äro i behof af någon förändring
och derför måst i omskrifven form upptagas i förslaget. Men dylika
omskrifningar äro farliga och i alla händelser besvärliga för dem, som
skola begagna den nya lagen under ständig jemförelse med den gamla,
vid hvilken de äro vana. Den föreslagna nya lagen om bevisning är
dessutom så uppstäld och affattad, att den icke passar i stycke med
de delar af rättegångsbalken, som tills vidare skulle blifva oförändrade.
Det är tydligt, att förslagets författare tänkt sig, att rättegångsbalkens
öfriga delar efter hand skulle omarbetas efter mönstret af det nu framlagda
förslaget, och sannolikt ha dessa författare fullkomligt klart för
sig, huru i en framtid den nya rättegångslagen skulle komma att se ut.
Men under tiden? Huru obeqväm skulle icke under den kanske ganska
långa öfvergångstiden den del af lagboken blifva, der rättegångsreglerna
hafva sin plats! Det är dessutom väl mycket begärdt, att landets
valde lagstiftare skola på nya lagberedningens och regeringens auktoritet
antaga en bit af ett lagförslag, som ännu icke lins till annat än
i lagförfattarnes fantasi.

Om den metod för det partiella reformarbetet, som beredningen
valt, sålunda icke sjmes kunna leda till resultat, finnas dock lyckligtvis
andra vägar att gå, hvilka i jemförelse med beredningens förslag kanske
skola förefalla endast såsom anspråkslösa gångstigar men efter vårt
förmenande föra genare till målet.

Sålunda torde man tills vidare böra lemna alldeles å sido de svårlösta
och omtvistade frågorna om editionsplikt och parts-ed. Dessa äro
så vigtiga men tillika hittills så litet utredda, att det säkerligen skulle
vara ganska vådligt att nu skrida till deras definitiva lösande. De förtjena
att hvar för sig tagas under särskild behandling i sinom tid, då
medvetandet om behofvet af en reform i dessa vigtiga delar åt rättegången
hunnit vakna hos allmänheten, och möjligen ätven sjelfva rättegångssättet,
särskild! i öfverinstanserna, hunnit utbilda sig till mogenhet
för användandet af dessa lika kraftiga som ömtåliga medel till sanningens
utforskande. Likaledes torde det icke för närvarande vara nödigt
att upptaga den omtvistade frågan om ett vidsträcktare användande åt
rättslig syn såsom bevismedel. Medelst uteslutande af så väl de nu
nämnda ämnena som den oroväckande 1 § och de lika ohehöfliga som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

mångtydiga stadgandena om eget erkännande i §§ 3 och 4 kan man
reducera hela saken till frågor, om hvilka någon synnerlig meningsskiljaktighet
hittills ej visat sig eller synes vara att förvänta.

Hvad åter formen angår, så synes det vara nr alla synpunkter
lämpligast att, så vidt möjligt är, hålla sig till och använda den gällande
lagtexten. Härigenom vinnes bland annat den fördelen, att de granskande
myndigheterna kunna med minsta svårighet finna, i hvilka hänseenden
nytt och gammalt skiljas åt. Man undgår derigenom också att
rubba gamla stadganden, hvilka i sin närvarande ordalydelse och ställning
ingifva allmänheten ett förtroende, som hvarje ny lagbestämmelse
i viss mån måste sakna. Helt och hållet nya lagbestämmelser, såsom
t. ex. stadgandena om sakkunnige, hvilka icke kunna inrymmas i den
gamla lagtexten, torde böra göras till föremål för särskild författning.
Detta synes med afseende å stadgandena om sakkunnige vara desto
mera lämpligt, som det är tvifvelaktigt, huruvida icke dessa snarare
angå domstolsorganisationen än bevisningen, huruvida icke således en
författning angående domstolarnes rätt att tillkalla sakkunnige snarare
bör i lageditionerna införas under 1 kap. än under 17 kap. rättegångsbalken.

Men först och sist är det af vigt, att ett lagförslag, som skall
hafva utsigt till framgång, icke öfverskrider gränsen för hvad som för
närvarande är beliöfligt och ostridigt.

Det kan till äfventyra synas svårt, ja, kanske omöjligt, att iakttaga
sistnämnda regel, då det under frågans hela föregående behandling till
öfvermått talats och skrifvits om sakens stora principiella betydelse,
hvaraf nog de flesta bibringats den föreställningen, att här vore fråga
om en radikal omstörtning, som icke medgåfve någon moderation. Efter
vår uppfattning förhåller det sig icke så. Man bär icke rätt att påstå,
att 1734 års lag innehåller någon legal bevisteori i den meningen, att
domarens pröfning skulle i hvarje fall vara bunden af lagens föreskrifter,
att endast vissa bevismedel skulle vara tillåtna och alla andra
uteslutna och att lagen skulle för hvarje slag af bevis hafva faststält
ett visst bevisvärde. Den svenske domaren har redan en mycket vidsträckt
befogenhet att döma endast efter sin egen öfvertygelse om hvad
som i saken är sant. Endast för vissa fall är denna befogenhet inskränkt
genom fasta bevisregler, hvilka kunna tvinga domaren att döma
emot sin öfvertygelse eller åtminstone hindra honom att döma efter
hvad häri anser vara sant, i hvilken senare händelse det i regeln öfverlemnas
åt ena parten, svaranden, att med sin ed afgöra saken. Då det
talas om, att »den fria bevispröfningen», i strid med lagens bud, trängt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

in i den svenska lagskipningen, är detta origtigt så till vida, att 1734
års lag visst icke hindrar domaren att i de flesta fall fritt pröfva bevisningen,
men rigtigt så till vida, att de band, som lagen för vissa fall
lagt på domarens pröfning, understundom skulle leda till så orimliga
resultat, att domaren, i den materiella rättvisans intresse och med den
allmänna meningens bifall, sätter sig öfver lagens bud och följer sin
öfvertygelse. Det är således öfverdrifvet att säga, att Sveriges domare
i regeln tillämpa ett annat bevissystem, än lagen innehåller, och att det
för utlemnande af denna konflikt fordras en principiell omkastning af
den lagstadgade grunden för domarens sanningspröfning. Hvad som för
afhjelpande af denna konflikt erfordras är endast, att de speciella lagbud,
hvilka vid domarens sanningspröfning föranleda konflikter emellan lagen,
ä ena, och domarens rättskänsla, å andra sidan, revideras så till vida, att
dylika konflikter undvikas, men utan att de ifrågavarande lagbudens innehåll
i öfrigt uppoffras. Det är tydligt, att en sådan revision måste verkställas
med största försigtighet och grannlagenhet, och detta uppnås
ingalunda genom proklamerande af principer, såsom skett i det förkastade
förslagets 1 §.

När man nu med lagboken i hand undersöker, hvilka de band är o,
som lagen lagt på domarens sanningspröfning, så möter man först i rättegångsbalkens
17 kap. 29 § den hufvudsakliga regeln: »Två vittnen äro
fullt bevis, deri de sammanstämma.» Denna regel har sin motsvarighet
uti och sammanhänger med de stadganden i andra lagens balkar, enligt
hvilka testamente, jordaköp, bolagskontrakt m. fl. rättshandlingar skola
för att vara giltiga afslutas med två vittnen. Vid upprättandet af sådana
handlingar ankommer det på testator eller kontrahenterna att såsom
vittnen använda personer, för hvilka de hafva förtroende, på hvilkas
utsagor de vid möjligen uppkommande tvist anse sig kunna lita.
Ur denna synpunkt är således ingenting att anmärka mot dessa stadganden.
Men då principen om två vittnens formella beviskraft öfverföres
till processen, inträffar en olikhet. Det beror icke vidare på dem,
hvilkas rätt kan blifva beroende af vittnenas utsagor, att välja vittnena.
De hafva endast jäfsrätt emot dem, och den egentliga garantien för
vittnenas trovärdighet ligger i den ed, de aflagt. Men nu kan man
icke genom vittnesjäf — om än dessa utsträcktes aldrig så långt —
från vittnesmål utestänga alla de personer, hvilka i allmänhet eller i ett
visst förhållande måste anses otillförlitliga, icke heller har vittneseden
någon osviklig förmåga att hindra afläggandet af medvetet falska vittnesberättelser.
Vittnen kunna också, likaväl som andra menniskor, komma
under inflytande af hallucinationer och sinnesförvillelser, särdeles om

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

de vid förnimmelsetillfället befunnit sig i upprörd sinnesstämning eller
deras fantasi eljest blifvit satt i rörelse. Ja, äfven »suggestion» bör
tagas med i räkningen. Det är också otvifvelaktigt och af erfarenheten
bekräftadt, att ifrågavarande regel, såsom ovilkorlig, innebär stor fara,
om än de fall, då denna fara i verkligheten framträda varit jemförelsevis
sällsynta. Emellertid torde det någon gång hafva inträffat, att
svensk domstol funnit sig af omständigheterna föranlåten att frånkänna
två vittnens sammanstämmande berättelser den af lagen dem tillerkända
beviskraft. Detta har då skett på den grund, att domaren underkänt
vittnenas trovärdighet. Eu sådan pröfning ligger enligt nu gällande lag
utom domarens befogenhet och står i bestämd strid emot lagen, men är
enda utvägen för domaren att undandraga sig fällandet af en dom, som
enligt hans öfvertygelse skulle innebära en uppenbar orättvisa. Detta
är den enklaste, om också icke den vanligaste, formen af en konflikt
emellan en legal bevisregel och domarens samvete; och det lärer val
lika litet kunna anses tvifvelaktigt, att anledningen till en sådan konflikt
bör undanrödjas, som någon betänklighet bör uppstå emot medgifvandet
åt domaren af rättighet att frånkänna två vittnens sammanstämmande
intyg laga verkan af fullt bevis, då han finner särskild anledning att
betvifla vittnenas trovärdighet, vare sig i allmänhet eller under de omständigheter,
hvarom fråga är. Bibehållandet af regeln såsom allmän
norm har onekligen sina fördelar, men ingen af dessa fördelar behöfver
gå förlorad, om regeln endast inskränkes derhän: att »två trovärdiga
vittnen är fullt bevis, deri de sammanstämma»; och genom inskjutandet
af ordet »trovärdiga» erhåller domaren all den frihet i pröfningen af
detta bevis, som är behöflig för hans samvetes fredande.

Ur nyssnämnda regel, att två vittnen äro fullt bevis, har lagstiftaren
härledt den andra regeln, att ''»ett vittne om sjelfva målet gäller ej mer
än för hälft bevis». 1 detta begrepp om »hälft bevis» framträder den
legala bevisteoriens formalistiska karakter; något sundt förnuft finnes
egentligen icke i denna aritmetiska begreppsbestämning. Också har lagstiftaren
i många fall, då det icke är fråga om vittnen, tillagt en persons
utsaga full beviskraft. Vi behöfva endast erinra om alla å embetets
vägnar utfärdade bevis, intyg och utlåtanden. Om det sålunda är klart
och medgifvet, att under vissa förhållanden fullt vitsord kan och måste
tilläggas en persons uppgifter, så måste man fråga sig, hvarför icke
också under vissa förhållanden enahanda beviskraft skulle kunna tilläggas
en persons på vittnesed aflagda berättelse. Om man, på sätt vi ofvan
föreslagit, medgifver domaren rättighet att underkänna ett eller flera
vittnens trovärdighet, bör man också kunna anförtro honom att under

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

vissa omständigheter tillerkänna ett vittne ökad trovärdighet, d. v. s.
att hålla ett vittne lika godt som två eller flera. Det är tydligt, att eu
sådan rättighet för domaren måste vara af största vigt i alla de fall,
då icke mera än ett vittne tinnes att tillgå. Nu gällande lag stadgar
för detta fall, att, då endast ett vittne finnes, »bör den, som käres till,
med ed sig värja», men att, »om han ej är af den fräjd, att det honom
tillåtas kan, må han ej till saken fällas». Detta stadgande föranleder,
å ena sidan, användandet af edgång i många fall, då ett aflagdt vittnesmål
efter vanligt sundt förnuft innefattar alldeles öfvertygande bevisning
om det sakförhållande, som svaranden uppmanas att genom värjemålseden
förneka, och innebär, å andra sidan, ett privilegium för vanfräjdade
personer. Det skulle emellertid sannolikt möta betänkligheter att låta
domaren grunda sitt omdöme uteslutande på ett vittnes utsaga — »efter
ens tal skall ingen dömas» —; sådant skulle kanske också föranleda till
ytlig och knapphändig behandling synnerligen af de mindre brottmålen.
Vittnets utsaga behöfver styrkas af sarmolikhetsskäl eller hvad lagen
kallar »bindande omständigheter och liknelser;» och det torde sällan
förekomma, att ett vittnesmål, som skäligen bör i och för sig föranleda
till fällande, står alldes blottadt på sådana stödjande omständigheter, om
nemligen målet med tillbörlig omtanke och noggrannhet utredes. Men
der bevisning af nu angifven beskaffenhet d. v. s. ett fullgod! vittne i
förening med bindande omständigheter och liknelser eller s. k. indicier
förekommer, tvekar för närvarande den svenske domaren icke att förklara
full bevisning vara för handen och att sålunda afvika från lagens
föreskrift, enligt hvilken det skulle åligga honom att döma till värjemålsed,
eller, om svaranden vore vanfräjdad, frikänna. Här föreligger
visserligen ingen konflikt mellan lagen och domarens samvete, men det
afsteg från lagens uttryckliga föreskrift, som domaren tillåter sig, tages
uteslutande i rättsordningens intresse; och det torde vara utom tvifvel,
att det är i denna punkt, som praxis oftast afviker från lag. Sedan
frågan om dessa till vana öfvergångna oregelbundenheter inom lagskipningen
kommit till tals hos de lagstiftande myndigheterna, är det angeläget,
att eu praxis, som icke utan stor skada för ordningen inom samhället
kan ändras eller rubbas, varder så snart som möjligt legaliserad,
och vi anse derför 29 § i 17 kap. rättegångsbalken böra ändras derhän,
att ett vittne må fjälla för fullt bevis, der dess utsaga styrkes af bindande
omständigheter och liknelser.

1 fråga om den beviskraft, som bör tilläggas s. k. indicier eller
bindande omständigheter och liknelser i och för sig, utan förbindelse
med direkt bevis, hafva 1784 års lagstiftare visat eu försigtighet, som

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 91.

icke tillfredsstält praktikens behof. Grundtanken är, att detta bevis —
äfven kalladt det indirekta och artificiella beviset — aldrig må erhålla
betydelse af fullt bevis. Det kan gälla för hälft bevis och »mer än hälft
bevis» men aldrig för fullt. I 30 § af 17 kap. stadgas, att »der uppenbart
och på sannolika skäl grundadt rykte eller andra bindande omständigheter
och liknelser äro mot den, som tilltalas; må ock domaren värjemålsed
ålägga». Ordställningen visar, att indiciebevisningen ursprungligen
tänkts inskränkt till brottmålen. Denna inskränkning har dock i
praxis för längesedan bortfallit. Vidare uteslötos alla de gröfsta brottmålen,
hvilka enligt missgerningsbalkens ursprungliga lydelse i allmänhet
voro belagda med dödsstraff. »Går saken å lif; då bör ej till värjemålsed
dömas.» Men äfven i brottmål af svårare beskaffenhet, som ej
voro belagda med dödsstraff, saknade indiciebeviset verklig betydelse;
ty om fara var för mened, och sådan fara har alltid ansetts vara för
handen, då det gält urbota ansvar, skulle enligt 32 § domaren lemna
saken till framtiden, då den kunde uppenbar varda. Det var således
egentligen endast i sådana ringare brottmål, der värjemålsed lämpligen
kunde ådömas, som indiciebeviset fick användning såsom förutsättning
för sådan ed. Men lagen föreskref dessutom varnande, att det icke fick
ske annat än i nödfall och der sanning ej annars utletas kunde. Hade
domstolarna blifvit stående vid de gränser för indiciebevisets användning,
som lagstiftaren sålunda utstakat, så hade de försjunkit i eu magtlöshet
gent emot de gröfsta brottslingarna, hvaraf snart skulle hafva
följt allmän rättslöshet. Ty sällan finnes direkt vittnesbevis att tillgå
vid de grofva brotten, och utan tortyr under en eller annan form låter
den förhärdade brottslingen svårligen förmå sig till bekännelse. Det
var just denna brist i den svenska bevisningslagstiftningen, som vållade,
att tortyrmedlen: »svårare fängelse» och »insättande på bekännelse» här
i landet förblefvo i bruk, långt efter det att dylika tvångsmedel blifvit
i alla andra civiliserade länder utdömda; och ännu i denna stund lärer
man icke kunna alldeles fritaga de svenska domstolarna från en viss
benägenhet att, då i grofva brottmål misstankarna emot den tilltalade
äro synnerligen starka, draga ut ransakningen på tiden under beräkning,
att en längre tids vistelse i ransakningshäktet skall uppmjuka den förmodade
brottslingens hårda sinne och framkalla en till formen frivillig
bekännelse. Emellertid är detta lyckligtvis långt ifrån att vara det vanliga
förhållandet, utan domstolarna hafva alltmera, sedan den lagliga
tortyren blifvit afskaffad, tillgripit utvägen att, i strid emot lagens uttryckliga
mening, fälla på indicier, och detta företrädesvis för de gröfsta
brotten, som för samhällets väl icke få lemnas ostraffade. Eu ändring

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

af denna praxis skulle medföra ett så väsentligt försvagande af lagskipningens
kraft, att dess följder säkerligen skulle på det högsta uppröra
allmänna rättsmedvetandet och sätta sinnena i oro. Ingen har heller
frågasatt, att en ändring härutinnan skall ske. Men landets domare
kunna af lagstiftarne fordra, att de vapen, hvilka äro oumbärliga för
den allmänna säkerhetens bevarande, erkännas såsom lagliga. En bland
de vigtigaste förändringar i de lagliga bevisningsreglerna, som af omständigheterna
påkallas, är alltså, att det uttryckligen tillätes domstolarna
att gifva fällande domslut, äfven dä ingen annan bevisning än bindande
omständigheter och liknelser förekommer. Då beskaffenheten af indicierna
vexlar i det oändliga och någon objektiv bestämning af de fällande
indicierna ej är möjlig, måste lagstiftarne härvid obetingadt förlita sig
på domarens samvetsgrannhet och omdömesförmåga. Det är icke möjligt
att för hans pröfningsrätt sätta annan gräns, än att bevisen skola vara
för honom öfvertygande. Huruvida de äro öfvertygande äfven för andra,
kan icke han afgöra. Det är således orimligt att härvidlag göra skilnad
emellan subjektivt och objektivt öfvertygande bevis. Det blir endast
en lek med ord. För iudiciebevisningens tillgodogörande fordras med
nödvändighet full frihet för domaren att pröfva bevisningen efter sitt
sätt att se saken. Vi anse detta böra i lagen uttryckas sålunda, att
»bindande omständigheter och liknelser må gälla för fullt bevis, der de öfvertygande
äro''».

Enligt 29 § i 17 kap. rättegångsbalken skall domaren, der hälft
bevis förekommer, döma till värjemålsed, och enligt 30 § i samma kapitel
»må» domaren, der uppenbart och på sannolika skäl grundadt
rykte eller andra bindande omständigheter och liknelser äro emot den
som tilltalas, likaledes ålägga denne värjemålsed. Värjemålseden är en
sista utväg som tillgripes då svaranden nekar, bevisningen är ofullständig
men svaranden icke ändock bör utan vidare frikännas. För att
edgång skall få användas, fordrar lagen emellertid ett visst mått af
bevisning — hälft eller mer än hälft bevis. Efter nutidens uppfattning
af beviset motsvaras de gamla graderna fullt och hälft bevis åt de mera
rationella begreppen visshet och sannolikhet. Om, såsom vi antaga, det
är nödvändigt att tills vidare bibehålla värjemålseden, så skulle i konseqvens
med hvad vi här ofvan föreslagit i fråga om den beviskraft,
som bör tilläggas ett vittne och indicier, såsom vilkor för värjemålseden
böra uppställas, att sannolikhet förefinnes för kärandens eller åklagarens
uppgifter. Det följer af sig sjelft, att pröfningen af den bevisning,
som ligger till grund för sannolikheten, måste öfverlemnas åt domarens
samvetsgrannhet och omdöme och att några regler för denna pröfning

Bill. till Riksd. Viol. 1894. / Samt. 2 Afl. 2 Hund. 20 Hä/t. o

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

icke kunna uppställas. Men det är också klart, att till grund för sannolikheten
måste ligga några faktiska bevisdata, ehuru deras beskaffenhet,
icke kan närmare specificeras. I allmänhet falla de bevisdata, livilka
grunda sannolikhet utan att medföra visshet eller fullt bevis, inom indiciernas
område; men ingenting hindrar, att äfven ett alldeles fristående,
af inga omständigheter bestyrkt vittnesmål kan göra saken sannolik för
domarens uppfattning. Äfven beskaffenheten af förebragta skriftliga
bevis och parternas förhållande under rättegången kunna grundlägga
ett sannolikhetsbevis. Genom att lägga sannolikheten till grund för
svarandens skyldighet att värja sig med ed bibehåller man sålunda i
hufvudsak grundtanken i 30 § af 17 kap., ehuru lagbudets form
bringas till närmare öfverensstämmelse med nutidens mera logiska uppfattning
af den tankeoperation, som domaren har att vid bevisens pröfning
utföra. I stället för de bestämmelser, som 29 och 30 §§ innehålla
i fråga om vilkoren för värjemålseds ådömande, borde det alltså efter
vårt förmenande stadgas, att, är ej fullt bevis, men finner domaren sådana
skäl hafva förekommit, att hvad käranden uppgifvit synes sannolikt,
svaranden må dömas att med ed sig värja; dock att det ej må ske utan'' i
nödfall och dä sanning ej annars utletas kan samt att i urbota mål ej må
dömas till värjemålsed.

Om uttrycket »hälft bevis» utmönstras, så torde ord ställningen i
första punkten af 32 § i samma kapitel böra undergå den förändringen,
att deri stadgas att, om i urbota mål sannolika skäl äro emot den anklagade,
men domaren finner honom ej kunna emot sitt nekande åt saken
fällas, domaren skall lemna saken åt framtiden, då den kan uppenbar
varda.

Vi föreställa oss, att, derest 29, 30 och 32 §§ i 17 kap. rättegångsbalken
ändras, på sätt vi här ofvan föreslagit, lagen skall hafva
blifvit bragt till den öfverensstämmelse med praxis, som ifrigt påyrkats
af Riksdagens jurister; och vi kunna ej tänka oss, att de motståndare
till regeringsförslaget, livilka hyst betänkligheter emot dess radikala sats,
att »i rättegång gälle såsom bevisadt det, hvarom rätten vid noggrant
öfvervägande af allt, som i målet förekommit, finner sig öfvertygad»,
skola finna de af oss föreslagna lagändringarna gifva anledning till enahanda
farhågor som det förkastade förslaget.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

I regerings förslagets 2 § förekommer en ny bestämmelse, hvilken
ganska enhälligt och med stor ifver förordats af juristerna inom Riksdagen
och icke synes hafva mött motstånd från något håll. »Finner
rätten, der fråga är om skadestånd, part vara dertill berättigad, men
är ej angående skadans omfång fullständig utredning förebragt; ege
rätten bestämma skadeståndet till det belopp, som med afseende å upplysta
eller eljest af rätten kända förhållanden pröfvas skäligt», lyder
nämnda paragraf. Allmänt torde man vara ense om, att ett sådant
stadgande är af behofvet synnerligen påkalladt. Nya lagberedningen,
som ur sitt förslag uteslutit alla bestämmelser om bevisningsskyldigheten,
måste till följd deraf gifva detta stadgande en sjelfständig ställning
i bevisningslagens allmänna del. Men afvikande från nya lagberedningen
bibehöll den kongl. propositionen 33 § i 17 kap. Vid
sådant förhållande hade den ifrågavarande bestämmelsen, hvilken utgör
ett undantag från de allmänna reglerna om bevisning sskyldigheten, bort få
sin plats i nämnda paragraf. Till 33 § torde således böra göras följande
tillägg: »Gitter käranden ej styrka värdet af skada, som honom tillskyndats,
sätte rätten ändock ut skadeståndets belopp, som skäligt pröfvas.»

Temligen allmänt torde man vara ense om behofvet att inskränka
vittnesjäfven i vissa afseenden och utsträcka dem i andra. Det ligger
i sakens natur, att, så länge dylika föreskrifter ännu anses vara behöfliga,
de måste tid efter annan jemkas efter förändrade sociala förhållanden,
och emot de i sådant afseende föreslagna förändringarna,
sådana de senast formulerats i lagutskottets förslag, hafva några anmärkningar
af betydelse icke framkommit. Såsom verkliga och behöfliga
förbättringar synes man också allmänt hafva uppfattat de föreslagna
förändringarna i gällande föreskrifter om tvångsmedlen emot tredskande
vittnen och vittnesed''sättning en, medgifvandet åt vittnena att få särskildt
öfverklaga de beslut som angå deras rätt, samt de nya föreskrifterna
om vittnens hörande i utlandet. Vi föreställa oss derför, att något motstånd
icke skulle möta ett förslag, som afsåge att, i stället för nuvarande
stadganden i 3, 4, 5, 7, 11 och 15 §§ af 17 kap. rättegångsbalken,
i detta kapitel införa de bestämmelser i ofvannämnda ämnen,
som förekomma i 6, 7, 8, 16, 25, 26, 27, 28, 29, 30 och 35 §§ af lagutskottets
förslag. Deremot torde anledning saknas att ändra eller om -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

redigera nu gällande föreskrifter om förfarandet vid vittnesförhör. Några
anmärkningar emot dessa föreskrifter hafva ej förekommit, och i det
hela äro de beroende af förfarandet i öfrigt, hvarom nu ej är fråga.

För att sammanfatta hvad vi ofvan anfört, anse vi, att de öfverklagade
bristerna i 17 kap. rättegångsbalken skulle på enklaste sätt
afhjelpas genom antagande af en lag af följande lydelse:

Lag angående förändrad lydelse af 3, 4, 5, 7, 11, 15, 29 och 30 §§,
första punkten af 32 § samt 33 § i 17 kap. rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 3, 4, 5, 7, 11, 15, 29 och 30 §§, första
punkten af 32 § samt 33 § i 17 kap. rättegångsbalken skola hafva
följande förändrade lydelse:

3 §.

Vill någon sin talan med vittne fästa; tage det sjelf med sig eller
läte det lagligen till rätten stämma. Beropar sig någon å flera vittnen
i samma sak, de må genom en stämning inkallas om det beqvämligen
ske kan. Vittne må ock i högre rätt höras, ändå att det i den nedra
ej nämndt varit. Kommer ej vittne, som stämdt är, och visas ej laga
förfall, böte från och med tio till och med två hundra daler; och bägge
rätten sedan viss dag och vite före. Sådant föreläggande skall vittnet
delgifvas. Kommer vittnet ej ändå, må vittnet till rätten hemtas. I brottmål,
deri den tilltalade hålles häktad, må rätten genast hemta vittne, som
utan styrkt laga förfall uteblifvit. Förfaller frågan om vittnets hörande,
må det ej sedan till böter eller vite fällas. Nöjes ej vittne med utslag,
hvarigenom det blifvit till böter eller vite fäldt, ege deröfver sig besvära
såsom öfver slutligt utslag i brottmål.

4 §•

År något vittne fjerran, eller kan det för annan laga orsak ej
komma till den domstol, der det nämndt och godkändt är, eller finnes in -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

ställelsen medföra oskälig kostnad; då skall det i begge parternas, eller
deras ombudsmäns, närvaro höras inför närmaste rätt, der det vistas i
staden eller å landet, allt som det snarast ske kan. År vittne sjukt,
varde då hemma afhördt. År vittnet utomlands, och begär part, att det
derstädes höras skall, må, då skäl dertill äro, rätten tillåta, att det höres
vid utländsk domstol eller behörig svensk myndighet utomlands.

5 §•

Ej må någon, som till vittne nämnd är, draga sig vittnesmålet
undan: gör han det; hafve domaren våld att hålla honom dertill genom
vite. Låter han sig ej deraf rätta, förelägge honom domaren äfventyr af
häkte. Ej må af anledning, som nu är sagd, någon i samma mål ådömas
viten till högre sammanlagdt belopp än ett tusen daler eller hållas i häkte
under längre tid än sammanlagdt sex månader. Har vittne blifvit i häkte
insatt, skall det äter för rätten ställas vid rådstufvurätt och hofrätt inom
fjorton dagar och vid häradsrätt inom sex veckor; tarfvas förty urtima
ting, vare lag, som om urtima ting för ransakning med häktad. Förfaller
frågan om vittnets hörande, må ej till vite fällas, och varde vittne, som är
i häkte insatt, derur genast lösgifvet. Nöjes ej vittne åt rättens beslut,
hvarigenom det till vite fälts, ege sig besvära, på sätt i 3 § sägs. Vill
vittne klaga öfver rättens beslut, till följd hvaraf det i häkte hålles, gälle
hvad för klagan öfver beslut om häktning i brottmål stadgadt är.

7 §•

Motioner i Andra Kammaren, Ko 91.

eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara hvad han på grund
af embete, tjenst, eller annan befattning fått sig bekant; må han ej om sådant
höras såsom vittne, der han ej blifvit i laga ordning löst från sin
förpligtelse. Huruvida fosterföräldrar eller fosterbarn till någon, som har
sådan del i saken, att han förty är jäfvig, må såsom vittne i målet höras,
sä ock huruvida den, som är under tilltal för brott, det der kan medföra
förlust af medborgerligt förtroende, må såsom vittne höras, eller, der ett
brott blifvit mot två eller flera begånget den ene må vittna om det, som
händt den andre, pröfve domaren efter omständigheterna.

11 §•

Embete- eller tjensteman eller den, som är förordnad eller vald att
förrätta offentligt tjensteärende eller utöfva annan allmän befattning eller
tillhandagå vid offentlig förrättning, vare ej i egenskap af målsegande jäfvig
att vittna om brott, som blifvit emot honom under utöfningen af embetet,
tjensten eller uppdraget begånget, der ej annat vittne är att tillgå. I mål,
som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem eller delegare i den
samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att vittna, der han ej är enligt lag
omedelbart och personligen ansvarig för samfällighetens förbindelser eller
kan vänta synnerlig nytta eller skada af målets utgång.

15 §.

Den vittne påkallat, ersätte det dess resekostnad, täring och tidspillan.
Sämjas de ej derom; lägge dem så domaren emellan, som
skäligt pröfvas. Har rätten låtit hemta vittnet, gälde det hemtningskostnaden.
Stämmer part vittne till rätt, under hvilken det ej har sitt hemvist,
och har det längre väg derifrån till rätten än femtio kilometer, gälde parten
vittnet i förskott skjutspenningar för en häst eller, der jernväg eller ångbåt
kan för resan eller någon del deraf begagnas, afgift för billigaste plats å
bantåg eller ångbåt, fram och åter. Om ersättning till vittne, som i brottmål
af allmän åklagare eller enligt rättens förordnande inkallats, är särskilt
stadgadt. Den, som ej nöjes åt rättens beslut angående vittnesersättning,
må deröfver sig besvära, såsom i 3 § sägs; men beslutet gånge ej
dess mindre i verkställighet.

29 §.

Två trovärdiga vittnen äro fullt bevis, deri de sammanstämma. Ett
vittne galle ock för fullt bevis, der dess utsaga af bindande omständigheter

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91. 23

och liknelser styrkes; så ock sådana omständigheter och liknelser, der de
öfvertygande äro.

30 §.

År ej fullt bevis, men finner domaren sådana skäl hafva förekommit,
att hvad käranden uppgifvit synes sannolikt, må svaranden dömas att med
ed sig värja. Men ej må det ske utom i nödfall och då sanning ej
annars utletas kan. I urbota mål må ej till värjemålsed dömas.

32 §.

Nu äro i urbota, mål sannolika skäl emot den, som anklagas, men
finner domaren honom ej kunna emot sitt nekande åt saken fällas, lemne

saken åt framtiden, då den kan uppenbar varda. Der —------

berättigad.

33 §.

Hvad den kongl. propositionen i 3 kap. »om sakkunnige» innehåller,
blef af lagutskottet utan meningsskiljaktighet tillstyrkt. Här
föreligger också en fråga, som kräfver snar lösning. Man har hittills
varit nödsakad att i brist på annan laglig form använda vittnesbeviset
såsom medel att bibringa domstolen nödig sakkunskap i mål af mera
speciel natur. Men denna form är alldeles olämplig. Vittneseden innebär
i sjelfva verket ingen förpligtelse för en sakkunnig; ty denne har
icke att berätta hvad han »vet händt och sant vara» utan att meddela
sitt omdöme om konsekvenserna af utredda faktiska förhållanden. Redan
ordalagen i den törsta paragrafen af nämnda kapitel visa, att den sakkunnige
är domstolens biträde vid pröfningen af eu fråga, till hvilkens
bedömande erfordras särskilda tekniska insigter, att han således intager
en helt annan ställning till parterna och domaren än vittnet. Såsom

Motioner i Andra Kammaren, Ko 91.

vi redan i det föregående antydt, anse vi lagstiftningen om sakkunniga
biträden åt domstolarna alldeles icke ha något med bevisningen att
göra och följaktligen icke heller hafva sin rätta plats i en lag om bevisning
inför rätta. Stadganden i ämnet kunna icke heller på något sätt
inrymmas i 17 kap. rättegångsbalken. Men då denna vigtiga fråga en
gång blifvit, stöld i samband med bevisningslagstiftningen och i detta
sammanhang synes vara nära att vinna sin lösning, så bör tillfället
icke försummas att få faststälda allmänna regler för domstolarnas befogenhet
att tillkalla sakkunnige. Dervid bör man dock, efter vårt
förmenande, lemna alldeles å sido de s. k. »sakkunniga vittnena», hvilka
af parterna åberopas för att bestyrka faktiska förhållanden af vetenskaplig
eller teknisk natur. De skilja sig i intet annat afseende än
sakkunskapen från vanliga vittnen, och det följer af sig sjelft, att om
dem gälla de vanliga vittnesreglerna.

I vissa slags mål, såsom vatten- och sjörättsmål, är det redan
genom speciallagar söjdt för, att sakkunskapen står till domstolens
förfogande, och dessa föreskrifter torde fortfarande böra få gälla; men,
derest en allmän lag om sakkunnige blir utfärdad, lärer det för framtiden
blifva både onödigt och olämpligt att vidare meddela sådana
specialstadgan den.

Vi anse alltså, att en ny lag bör stiftas af följande lydelse:

Lag'' om sakkunniga biträden åt domstolarna.

1 §•

Finnes för pröfning af fråga, som icke utan särskild insigt i viss
vetenskap, konst eller handtering kan bedömas, nödigt att inhemta yttrande
af sakkunnig; höre rätten öfver frågan myndighet, embets- eller tjensteman
eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i det ämne, frågan
rör er, eller nämne en eller flera för redbarhet och för skicklighet i ämnet
kända personer att afgifva yttrande.

2 §.

Vid val af sakkunnig har rätten att tillse, att uppdraget ej lemnas
någon, som till saken eller någondera parten är i sådant förhållande, att
derigenom hans tillförlitlighet kan anses förringad.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

3 §•

Mämnes till sakkunnig någon, som icke på grund af embete, tjenst
eller annat allmänt uppdrag bär att afgifva yttrande i frågan; förordne
rätten tillika, huruvida den sakkunnige har att afgifva skriftligt utlåtande
eller skall muntligen vid rätten meddela upplysning.

4 §•

Ej må någon, som icke å embetets vägnar eller eljest på grund af
allmänt uppdrag har att afgifva yttrande såsom sakkunnig, mot sin vilja
dertill förpligtas. Den, som åtagit sig sådant uppdrag, må sedan ej utan
giltig ursäkt undandraga sig att det fullgöra; tredskas lian, ege rätten hålla
honom dertill medelst vite.

Sakkunnig, som blifvit fiild att utgifva vite, ege söka ändring i beslutet
genom besvär, och gälle dervid hvad i fråga om klagan öfver slutligt
utslag i brottmål är stadgadt.

5 §•

Sakkunnig, hvars yttrande ej afgifves å embetets vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag, skall, der rätten så förordnar, med hand
å bok aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och hans

heliga evangelium, att jag skall efter bästa förstånd och samvete fullgöra
det uppdrag, som mig i detta mål lemnats; så sant mig Gud lijelpe till
lif och själ.»

År af den sakkunnige skriftligt utlåtande afgifvet, varde eden derefter
lämpad; och må i ty fall eden afläggas vid den underrätt, som för den
sakkunnige är lägligast.

6 §•

Sakkunnig njute för sitt biträde skälig godtgörelse efter ty rätten bestämmer.
Om ersättning till sakkunnig, som å embetets vägnar eller eljest
på grund af allmänt uppdrag har att afgifva yttrande, gälle hvad särskild
t stadgas.

Ersättning skall utgifvas af käranden eller, der målet är i högre rätt
fullföljdt, af klaganden, men stanna å den, som vid sakens slut rätten finner
Bih. till Kikad. Prut. 1894. I Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Höft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

dertill skyldig. I brottmål, der allmän åklagare å tjenstens vägnar förer
talan, skall ersättningen förskottsvis iitgå af allmänna medel.

I rättens beslut angående ersättningen ege så väl den sakkunnige som
deri, hvilken dömts att till honom utgifva ersättningen, söka ändring genom
besvär, på sätt i 4 § sägs; dock må beslutet genast verkställas.

"> §■

Hvad här ofvan är stadgadt skall ock ega tillämpning i fall, då
rätten finner nödigt att vid besigtning eller undersökning af visst föremål
anlita biträde af sakkunnig.

8 §•

Hvad i allmän lag eller särskild författning är föreskrifvet angående
sakkunnigs hörande i visst fall länder fortfarande till efterrättelse.

Vid granskningen i högsta domstolen af nya lagberedningens förslag
yttrade justitierådet Skärm, med hvilken justitierådet Glimstedt instämde,
att det borde här såsom i många andra delar af lagstiftningen
gälla, att ju fullkomligare organisation gåfves åt domstolen, ju större
förutsättningarna vore för att den i hvarje fall ville och kunde träffa
det rätta, desto mindre behöfde och borde dess pröfningsrätt vara af
lagbud inskränkt, och tvärt om, att ju ringare garanti sjelfva domstolens
organisation innebure för en tillfredsställande pröfning i detta hänseende,
desto större blefve behofvet att genom lagbud, så vidt möjligt, leda
pröfningen i den rätta rigtningen. Äfven om man alldeles obetingadt
teoretiskt gåfve företrädet åt den fria bevispröfningen, syntes således
möjligheten af dess praktiska tillämpning bero på det sätt, hvarpå domstolarna
med afseende å en sådan pröfning vore inrättade. Det vore
alldeles lägligt, att den nyare lagstiftningen i andra länder gått i rigtning
emot den fria bevispröfningen; men detta hade skett i sammanhang
med en domstolsorganisation, som lemnade väsentliga garantier
mot de missbruk, hvartill den fria bevispröfningen utan derför nödiga
förutsättningar hos domstolarna uppenbarligen kunde leda. Ingenstädes
hade, så vidt justitierådet kunnat finna, utom beträffande s. k. bagatellsaker,
fri bevispröfning anförtrotts åt enmansdomstolar; utan man hade
antingen i sjelfva domstolens kollegiala form eller i öfverlemnande af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

bevisningsfrågan åt jury sökt vinna en mångsidigare och mera betryggande
pröfning af denna fråga. Våra underdomstolar på landet likasom
alla de rådstufvurätter, der bisittarne äro illiterata, torde, säger
justitierådet, kunna hänföras till enmansdomstolar i den mening, att
afgörandet i regeln faktiskt beror ensamt på den lagfarae ordförandens
åsigt. Så länge denna organisation af underdomstolarna qvarstode,
syntes det justitierådet tvifvelaktigt, huruvida nödvändiga förutsättningar
förefunnes för införande af fri bevispröfning äfven i den modifierade
form, förslaget innehölle; åtminstone syntes man icke till stöd för den
föreslagna reformen kunna åberopa exemplet af andra länder, der helt
andra förhållanden gjort det möjligt att med fördel införa den fria bevispröfningen.
Till bemötande af dessa de båda justitierådens skäl
emot förslaget anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
östergren till statsrådsprotokollet för den 12 januari innevarande år, att,
då domarens frigörande från lagstadgade inskränkningar vid pröfningen
af förebragt bevisning innebure, att denna pröfning gjordes till en uppgift
mindre för den tekniskt juridiska insigten än för det sunda omdömet
och den allmänna lifserfarenheten och således måste vara egnad
att vidga nämndens och de icke lagfarna rådstufvurättsledamöternas
betydelse för och inflytande på denna pröfning, införandet af frihet i
bevispröfningen, långt ifrån att förringa vår nuvarande domstolsorganisations
förmåga att i fråga om rätt bedömande af det förebragta bevismaterialet
motsvara sin uppgift, borde vara egnadt att skärpa denna
förmåga; och statsrådet ansåg sig med visshet kunna antaga, att en
samverkan emellan den rättslärde domaren och hans icke lagkunniga
bisittare innefattade större garantier mot en ensidig och »godtycklig
pröfning af bevisfrågan än denna frågas öfverlemnande till afgörande
af en jury.

Bland reservanterna i lagutskottet anslöt sig herr Oskar Erickson
i Bjersby till justitieråden Skarins och Glimstedts mening, i det han
yttrade, att, på sätt vid ärendets föregående behandling blifvit anmärkt,
den nuvarande organisationen af häradsrätterna och de flesta rådstufvurätterna
icke väl lämpade sig för införande af den fria bevispröfning,
som genom lagförslagets antagande skulle blifva påbjuden, och införandet
af dylik bevispröfning borde således, enligt herr Erickssons mening,
föregås af eu omorganisation af dessa domstolar i den rigtning, att
frihet i bevispröfning kunde åt dem med mera trygghet anförtros. Hvari
denna omorganisation af häradsrätterna skulle bestå, uttalades tydligt
af en annan reservant från Andra Kammaren, herr Folke Andersson, som
förklarade, att först sedan eu omorganisation af våra landtdomstolar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

kommit till stånd i den rigtning, att nämnden erhållit större inflytande
på besluten, syntes det, som om någon garanti vunnits emot missbruk
af den fria bevispröfningen.

Den sålunda framkastade tanken synes hafva vunnit mycken anklang
i Andra Kammaren och varit en bland de mest verkande orsakerna
till förslagets fall. I kammaren förklarade herr Erickson närmare sin
mening. Man finge ej undra på, att mången ansåge alltför stor makt
genom förslaget vara lagd i domarnes händer och derför icke vore
böjd för att bifalla förslaget, förrän underdomstolarna omorganiserats.
För sin del hölle lierr Ericksson på nämndemansinstitutionen, men ansåge,
att åt densamma borde inrymmas större inflytande på målens afgörande.
Herr Folke Andersson hänvisade till sin reservation under förklaring,
att, så länge våra underdomstolar på landet voro nästan enmansdomstolar
— om domaren hade en af nämnden med sig, fälde han utslaget
och kanske oftast utan att hafva någon på sin sida — ansåge
han det mycket riskabelt att antaga förslaget. Herr Persson i Tällberg
anförde, att, då domarens makt i så hög grad utsträcktes, som det föreliggande
förslaget afsåge, borde hans suveränitet inom domstolen i
sammanhang dermed något inskränkas. Det vore nästan mycket, att
häradshöfdingen i många fall kunde ensam uppväga nära nog ett helt
dussin vanliga menniskor. Det vore godt, om något större plats inrymdes
för folkmeningen och det sunda omdömets män. Så länge
domaren hade så nära ensam beslutanderätt, som nu vore fallet, kunde
herr Persson icke gå in på förslaget, hvars fördelar han i öfrigt erkände.
Häri instämde herr Halm. Häradshöfding Wester förklarade, att för att
komma till* öfvertygelse om, huruvida ett förhållande vore bevisadt eller
icke, behöfdes icke i egentlig mening någon juridisk kunskap, utan endast
och allenast ett sundt förstånd, och dess bättre vore våra nämnder
så sammansatta, att man icke behöfde befara, att sund omdömesförmåga
hos domstolarna fattades. Herr John Qlsson från Stockholm erinrade
om, att i utlandet hade man i brottmål antingen jury eller ock flermansdomstolar,
åtminstone i svårare brottmål, och, förrän man äfven i vårt
land infört, någon motsvarande anordning, antingen jurysystemet eller
eu utvidgad befogenhet för nämnden, så att den finge ett verkligt inflytande
på frågornas afgörande, kunde herr Olsson för sin del icke biträda
ett beslut om införande af den fria bevispröfningens princip.
Slutligen hemstälde vice talmannen herr Danielson, hvarför man ej —
om rättegångsväsendet bibehölles, såsom det nu vore — kunde »bestämma,
att minst halfva nämnden skall vara med om att tillstyrka fri

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

bevispröfning i ett mål, så att man kunde få någon garanti för att erhålla
en rättvis dom».

Frågan om utsträckning af nämndens befogenhet inom domstolen
har sålunda blifvit allvarsamt bragt på tal och stäld, såsom det synes,
i oupplösligt sammanhang med frågan om utsträckning af domarens
frihet i bevisens pröfning.

Efter vårt omdöme är denna sammanbindning af de båda frågorna
både historiskt och praktiskt berättigad. Under eu lång period af Sveriges
historia har nämnden ensam och oberoende af domaren utöfvat
hela bevispröfningen. Nämnden både upptog och pröfvade bevisen
efter bästa förstånd och samvete utan att vara bunden af några regler;
domaren endast sade hvad lag var och författade domen. Det kan icke
rimligen sättas i fråga, att den tiden fordrades enhällighet inom nämnden,
ehuru domen för efterverlden framträder såsom resultatet af ett
enhälligt beslut. Det låg i sakens natur, att minoriteten måste rätta
sig efter pluraliteten. Men denna rent folkliga institution förföll, innan
den, såsom i England, hunnit ikläda sig fasta processuella former, och
i stället trädde embetsedomaren. Nämnd-institutionen var dock för djupt
rotad i folkets sinnen för att kunna alldeles försvinna. Skyddad af
gamla lagar lefde den ett skenlif bredvid embetsdomarens alltmer utvecklade
makt och betydelse. Dermed försvann också den gamla obegränsade
friheten i bevispröfningen. De rent formella bevis, som enligt
de gamla lagarna skulle användas i vissa slag af mål, de s. k.
»dulsmålen» (edsmålen) och »vittnesmålen», bildade grundvalen för ett
legalt bevissystem, som småningom vann tillämpning äfven i de forna
»nämndemålen». Detta blef en nödvändighet för att lägga band pa embetsdomarne.
Dessutom verkade utländska förebilder, kanonisk och t}^sk
rätt. De så mycket omtalade och beprisade »domarereglerna» äro just
det första, i och för sig förträffliga, uttrycket för det sålunda tillkomna
nya processystemet. De hade sin betydelse deruti, att de lade moraliska
band på en domstolsform, som har en naturlig benägenhet att urarta
till godtycke. Och de torde också hafva i hög grad fylt sin uppgift
i en tid, då lag i ämnet saknades; den ädla anda, hvaraf de äro genomträngda,
har utan tvifvel under seklers lopp utöfvat ett helsosamt
inflytande på det svenska rättsväsendet. Från dem härstamma emellertid
de legala bevisreglerna i 1734 års rättegångsbalk; och genom
samma balk faststäldes också lagligen nämndens ställning till hvad den
redan förut faktiskt var och nu är. Men de legala bevisreglerna ha förlorat
förmågan att beherska domstolarna. Sunda förnuftet tager äfven hos
fackdomaren ut sin rätt på de juridiska reglernas bekostnad. Deraf

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

följer med logisk nödvändighet, att åt det praktiska omdömets representant
i domstolen, nämnden, kan och hör tillerkännas ökadt inflytande pa domsluten.
Denna tanke har nu uttalats både i högsta domstolen och i statsrådet;
den har upptagits af Andra Kammarens majoritet, och frågan om
utvidgning af nämndens befogenhet torde numera ej kunna falla.

Men denna fråga är ännu i sin linda. Hon måste behandlas med
varsamhet, och anspråken få till att börja med icke ställas högt. Huru
långt kan man för närvarande gå? Detta spörsmål måste besvaras med
hänsyn till erfarenheten, att vidt utseende reformer alltid äro de, som
längst få vänta på sitt förverkligande.

Först och främst må man taga sig till vara för att i formelt hänseende
rubba förhållandet emellan domare och nämnd. Ett särskiljande
af deras funktioner, såsom i jurysystemet, kan icke ske utan en
fullständig omgestaltning af sjelfva rättegångssättet. Häradshöfdingen
måste fortfarande vara nämndens ledare och förgångsman, öfverläggningen
måste vara gemensam, domen framträda såsom ett enhetligt
samfäldt resultat af domarens och nämndens verksamhet. Detta häradshöfdingens
förhållande till nämnden uttryckes i 23 kap. 2 § rättegångsbalken
sålunda: »När dom å häradsting fällas skall, underrätte
häradshöfdingen nämnden om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad
lag i ty fall säger». Deraf följer, att häradshöfdingen måste säga sin
mening först, och nämndens afvikande åsigt framträder såsom en skiljaktighet,
hvilken dock under förutsättning af fullständig enighet inom
nämnden kan blifva dom. Det är denna förutsättning af fullständig
enighet, som så väsentligt inskränker nämndens betydelse, och det är
tydligen emot denna, som anspråken på ökad befogenhet för nämnden
äro rigtade. Lagens fordran på enighet inom nämnden tål också obestridligen
vid någon afprutning. Denna fordran lägger alltför mycken
vigt vid hvarje enskild nämndemans röst och förringar i motsvarande
grad betydelsen af de öfriga ledamöternas sammanstämmande mening,
då det lemnas beroende af en enda nämndemans godtycke att förlama
hela nämndens inflytande. Så länge detta förhållande fortfar, är nämnden
ett alltför svagt band på domaren, och det är just till följd deraf
vanskligt att hålla nämndens intresse för sin verksamhet vid iif. Det
skulle emellertid, efter vårt förmenande, vara betänkligt att låta nämndens
samfälda votum bestämmas af enkel pluralitet. Man torde allt
framgent få anse det såsom ett undantagsfall, att nämnden blir skiljaktig
från häradshöfdingen, särdeles om genom en något ökad befogenhet
för nämnden häradshöfdingen får ökad anledning att, vid bildandet
af sin egen åsigt i saken, taga hänsyn till den inom nämnden

Motioner i Andra Kammaren, K-.o 91.

rådande mening i de frågor, som företrädesvis falla inom nämndens
kompetens. Vi föreställa oss, att en måttligt ökad myndighet hos
nämnden skall hafva sin första och betydelsefullaste påföljd i en ökad
samverkan emellan domare och nämnd under former, hvilka icke kunna
eller behöfva genom någon ny lag ordnas. Det enda behöfliga men
också oundgängliga bandet emellan domare och nämnd är det ömsesidiga
förtroendet. Men detta skulle ej befordras genom att ställa
nämnden i ett spändt förhållande till domaren, och vi frukta, att detta
skulle kunna inträffa, om nämnden sattes i tillfälle att, utan all hänsyn
till domarens votum, med enkel pluralitet öfverrösta honom. Det kunde
också befaras, att ett sålunda tillkommet beslut af nämnden skulle
sakna tillbörlig auktoritet hos parterna och i högre rätt, hvaremot ett
väl afpassadt förhållande emellan häradshöfdingens och nämndens inflytande
på domsluten skulle åt häradsrätternas utslag gifva eu större
auktoritet, än de för närvarande ega, och sålunda kanske äfven i någon
mån minska fullföljden till öfverinstanserna. Vi anse det derför vara
rådligast att stanna vid eu sådan förändring, att nämndens beslut må
kunna göras gällande emot domaren, endast om två tredjedelar af nämndens
närvarande ledamöter är o derom ense, således 8 af 12, 7 af 11 och 10,

6 af 9 och 8, 5 af 7. Då emellertid det är af vigt att icke på något
sätt rubba den nuvarande ordningen utöfver hvad behofvet verkligen
kräfver, och anledningen till en reform i hvarje fall utgör reformens
rätta begränsning, så anse vi, att den sålunda ifrågasatta utvidgningen
af nämndens beslutanderätt endast bör omfatta de frågor, i hvilka,
genom de föreslagna förändringarna af bevisreglerna, domstolens pröfningsrätt
skulle i det hela utvidgas, och sålédes sträcka sig allenast
till pröfning af bevis, aäömande af edgång och fastställande af skadestånds
belopp. I de rena rätts- och lagfrågorna är den lagfarne döma- t
rens öfverlägsenhet öfver nämnden så alldeles gifven, att redan nämndens
nuvarande makt att genom ett enhälligt votum kullkasta häradshöfdingens
dom äfven i dessa delar synes väl stor. Det bör emellertid icke heller
ifrågakomma att härutinnan inskränka nämndens nuvarande befogenhet,
hvilken i praktiskt hänseende torde vara temligen betjulelselös. Det skall
säkerligen häremot invändas, att kollision mellan domare och nämnd
kan uppstå äfven i fråga om rätta gränsen emellan bevisfrågan och
rättsfrågan, hvilka i tillämpningen icke alltid kunna skarpt skiljas åt;
men vid sådan kollision måste i hvarje fall vitsord i första hand tillerkännas
domaren, som har att på grund af voteringen författa domen,
och om lian dervid skulle träda nämndens rätt för nära eller underlåta
att till fullo begagna sin egen beslutanderätt, måste delta alltid framgå

Motioner i Andra Kammaren, N:o 91.

af protokollet och således kunna vid sakens fullföljd till högre domstol
rättas. »Praxis skulle sålunda snart komplettera hvad i stadgandets fullständighet
och tydlighet kan och måste brista. Med säkerhet torde
man kunna antaga, att, om nämnderna erhålla utsträckt befogenhet i
afseende å bevis- och skadeståndsfrågornas pröfning, de skola veta att
taga vara på denna rätt och med större intresse än för närvarande
fullgöra sin domarepligt, hvaraf också den påföljden lärer kunna förväntas,
att nämnderna allmänt blifva väl besatta, hvithet nu i några
landsorter icke lärer vara förhållandet. Nämnd-institutionen i sin helhet
skulle sålunda vinna i betydelse och anseende. För hela det svenska
rättsväsendet skulle det vara en ära att hafva under gammal nationel
form upplifvat och utvecklat det folkelement, som numera äfven
af vetenskapen erkännes vara oumbärligt för en god domstolsorganisation.
Hvad på denna grund ytterligare kan och bör uppbyggas, må
lemnas åt framtiden.

Vi föreslå alltså, att såsom förutsättning för bevispröfningens frigörande
i det omfång, som vi här ofvan föreslagit, måtte uppställas
fordran på utvidgning af nämndens inflytande i bevisnings- och skacleståndsfrågor
genom antagande af eu så lydande lag:

Lag angående förändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken skall hafva
följande förändrade lydelse:

2 §•

När dom å häradsting fällas skall, underrätte härad shöfd i ngen nämnden
om saken, och de skäl deri äro, så ock hvad lag i ty fall säger.
Sedan säge häradshöfding sin mening. År nämnden ej ense med häradshöfdingen
om hvad i målet skall anses hevisadt, eller om till värjemålsed
dömas skall, eller om skadestånds belopp, gälle derutinnan den mening,
hvarom två tredjedelar af nämnden sig förenat. Varder i annan fråga
nämnd från häradshöfding skiljaktig och äro alla i nämnden ense, gälle
nämndens mening. I ty fall svare hvar man i nämnden för sin dom.
Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar, och svare
han för domen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 92.

Om antagandet af denna lag anses böra utgöra ett vilkor för antagandet
af den ofvan föreslagna lagen om ändringar i 17 kap. rättegångsbalken
eller tvärt om, böra naturligtvis de båda lagförslagen sammanslås
till ett.

N:o 92.

Af herr O. Jonsson i Hof m. fl., angående antagande af lag om
sakkunniga biträden åt domstolarne.

I Kongl. Maj:ts proposition n:o 3 till 1893 års Riksdag med förslag
till lag angående bevisning inför rätta m. m. förekommo i 3 kap. af
nämnda lag bestämmelser »om sakkunnige», hvilka af lagutskottet i dess
utlåtande n:o 25 lemnades utan anmärkning och likasom lagförslaget i
dess helhet af Första Kammaren godkändes, men af Andra Kammaren
förkastades på skäl, som dock icke i någon mån voro rigtade emot eller
ega tillämpning å denna del af lagförslaget.

Den fråga, som sålunda genom sin sammanbindning med andra
mera tvifvélaktiga ämnen föll, synes emellertid vara i behof af en snar
lösning. Man har hittills varit nödsakad att i brist på annan laglig
form använda vittnesbeviset såsom medel att bibringa domstolen nödig
sakkunskap i mål af mera speciel natur. Men denna form är utan
tvifvel alldeles olämplig. Vittneseden innebär i sjelfva verket ingen
förpligtelse för en sakkunnig; ty denne har icke att berätta hvad han
»vet händt och sant vara» utan att meddela sitt omdöme om konseqvenserna
af utredda faktiska förhållanden. Redan ordalagen i den
första paragrafen af nämnda kapitel visa, att den sakkunnige är domstolens
biträde vid prof ningen af en fråga, till hvilkens bedömande erfordras
särskilda tekniska insigter, att han således intager en helt annan
ställning till parterna och domaren än vittnet. Eu lagstiftning i detta
Bih. till Itihd. Prat. 1894. 1 Sami. 2 A fd. 2 Band. 20 Haft. 5