Motioner i Andra Kammaren, N:o 7 (Motion 1893:7 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

eller i något fall för högre röstetal, än det, som enligt
röstlängden sammanräknadt tillkommer öfriga röstegande.
Uppkommer vid sådan beräkning af rösträtt
bråktal, skall det bortfalla.

Stockholm den 21 januari 1893.

A. Göransson.

N:o 7.

Herr A. V. Ljungman, med förslag till ändrad lydelse i vissa
delar af regeringsformen, riksdagsordningen, tryckfrihetsförordningen
och riksakten.

I under liera föregående riksdagar väckta motioner eller i till
konstitutionsutskottets utlåtanden fogade reservationer har jag framlagt
motiverade förslag till ändrad lydelse af §§ 5, 6, 46, 60, 61, 66, 69
och 72 regeringsformen samt §§ 65, 71, 72 och 73 riksdagsordningen,
hvilka förslag till dels vunnit Andra Kammarens bifall, hvarför jag nu
ock, med hänsyn äfven till förut lemnad utredning, anser dem förtjenta
att efter nödig förbättring än en gång underställas Riksdagens pröfning.

De under sistförfluten året med ovanlig styrka framträdande frågorna
om ordnandet af unionsförhållandena med Norge och om omorganisationen
af rikets försvars- och skatteväsende, af hvilka de senare
under samma års urtima riksdag bragtes ett så stort steg framåt mot
sin lösning, föranleda mig vidare att, jemte de nämnda äldre förslagen,
till Riksdagens pröfning framlägga nya förslag till ändrad lydelse äfven
af §§ 1, 7, 11, 12, 13, 15, 17, 22, 28 mom. 2, 32, 34, 35, 36, 38, 42

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

mom. 2, 43, 53, 62, 71, 73, 74, 80, 85, 86, 87 mom. 1, 89, 105, 106
och 107 regeringsformen, §§ 38 mom. 2, 40, 42 mom. 1, 43, 53, 54
och 57 riksdagsordningen, § 2 tryckfrihetsförordningen samt §§ 1,
4, 5, 7 och 12 riksakten, allt med syfte och på grund af skäl, som
tydligt nog framträda uti sjelfva förslagen.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänvisning till den år
1865 tillförordnade kongl. komiténs betänkande angående revision af
föreningsakten mellan Sverige och Norge jemte förslag och till konstitutionsutskottets
utlåtande 1891, n:o 10, får jag alltså hemställa,

det måtte Riksdagen antaga nedanstående förslag
till ändrad lydelse af §§ 1, 5, 6, 7, 11, 12, 13, 15,
17, 22, 28 mom. 2, 32, 34, 35, 36, 38, 42 mom. 2,
43, 46, 53, 60, 61, 62, 66, 69, 71, 72, 73, 74, 80, 85,
86, 87 mom. 1, 89, 105, 106 och 107 regeringsformen,
§§ 38 mom. 2, 40, 42 mom. 1, 43, 53, 54, 57, 65,
71, 72 och 73 riksdagsordningen, § 2 tryckfrihetsförordningen
samt §§ 1, 4, 5, 7 och 12 riksakten att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling.

Regeringsformen.

§ 1-

1. Sveriges rike skall styras af en konung och vara ett arfrike
med den årsföljd, som i faststäld successionsordning stadgad är.

2. Sveriges rike är under samme konung oupplösligen förenadt med
konungariket Norge, pa sätt närmare, bestämmes i en af konungen och båda
rikenas nationalrepresentationer antagen riksakt, hvilken gäller framför rikets
särskilda grundlagar.

§ 5.

Statsrådet skall bestå af nio ledamöter, bland Indika Konungen utnämner
en att vara statsminister och statsrådets främste ledamot. Desse
ega att alla i statsrådet förekommande ärenden öfvervara. Ej må fader
ocli son eller bröder på en gång vara ledamöter af statsrådet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

§ 6.

Af statsrådets ledamöter skola sex vara chefer och föredragande
för hvar sitt departement, nemligen:
en chef för justitiedepartementet,

en för försvarsdepartementet, hvilken tillika vare Konungens rådgifvare
i kommandomål,

en för civildepartementet,
en för finansdepartementet,
en för ecklesiastikdepartementet samt
en för samfärdselsdepartementet.

Den närmare fördelningen af ärendena departementen emellan bestämmes
af Konungen genom en särskildt utfärdad, offentligt kungjord
stadga.

§ 7.

Alla regeringsärenden, med undantag af sådana, som i 11, 13 och
15 §§ omförmälas, skola inför Konungen i statsrådet föredragas och der
afgöras.

§ 11.

Utrikes ärenden, hvarmed förstås alla de, som angå rikets förhållande
till främmande makter, skola, med den ansvarighet 106 och 107 §§
bestämma, beredas af ministern för utrikes ärendena eller den hans ställe
företräder, hvilken det tillhör att dessa ärenden anmäla och föredraga
inför Konungen i närvaro af statsministern och minst en annan statsrådets
ledamot. År statsministern hindrad att vara tillstädes, tillkalle
Konungen i hans ställe en annan statsrådets ledamot. Sedan Konungen
af dessa embetsmän inhemtat till protokoll anförda råd, för h vil ka. de
blifva ansvariga, fatte Konungen i deras närvaro besluten; åliggande
det den dertill särskildt förornade att protokollet föra. Af sådana beslut
må Konungen låta till statsrådets kunskap komma hvad honom
nyttigt synes, så att kännedom äfven af denna riksstyrelsens gren måtte
hos statsrådet finnas. Alla meddelanden i dessa ärenden till främmande
makt eller Konungens sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets
beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

§ 12.

Konungen eger att i den ordning, föregående paragraf stadgar,
ingå i afhandlingar och förbund med främmande makter. Innebär sådan
afhandling begränsning af Riksdagens beskattnings- eller lagstiftningsmakt,
skall den underställas Riksdagens pröfning och godkännande.

§ 13-

Vill Konungen börja krig eller sluta fred, kalle då till ett utomordentligt
statsråd ministern för utrikes ärendena och statsrådets samtlige
ledamöter, framställe för dem de skäl och omständigheter, som härvid
till öfvervägande förekomma, samt äske deröfver deras yttranden, hvilka
de skola hvar för sig, med den ansvarighet 107 § bestämmer, till protokollet
afgifva. Konungen ege derefter makt att fatta och utföra det
beslut, som han för riket nyttigast finner.

§ 15-

Kommandomål, hvarmed förstås sådana som Konungen, i egenskap
af högste befälhafvare öfver krigsmakten till lands och sjös, omedelbarligen
besörjer, må Konungen, då han sjelf förer riksstyrelsen, afgöra
i närvaro af chefen för försvarsdepartementet. Honom åligge, vid ansvar,
att, då dessa mål beredas, sin mening yttra öfver de företag,
Konungen besluter, samt att, då hans mening icke med Konungens beslut
öfverensstämmer, föra sina yttrade betänkligheter och råd till protokoll,
hvars riktighet Konungen medelst sin höga påskrift besanne. Finner
nämnde embetsman dessa företag vara af en vådlig riktning eller
omfattning eller grundade på ovissa eller otillräckliga medel att dem
utföra, tillstyrke han jemväl, att Konungen ville kalla, till ett krigsråd
deröfver, tvenne eller flere af de närvarande högre militära embetsmän;
Konungen dock obetaget, att å denna tillstyrkan och, der den bifalles,
å krigsrådets till protokoll anförda tankar göra det afseende, honom
godt synes.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

§ 17-

Konungens domsrätt skall uppdragas minst tolf högst aderton af
honom utnämnda, lagkunniga män, hvilka fullgjort hvad författningarna
föreskrifva dem, som uti domareembeten må nyttjas, samt i sådana
värf ådagalagt insigt, erfarenhet och redlighet. De kallas justitieråd
och utgöra Konungens högsta domstol. Deras antal må ej ökas utöfver
tolf, så vida ej Konungen och Riksdagen, i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar för stiftande af allmän civil- och kriminallag, besluta, att högsta
domstolen skall på afdelningar arbeta; och varde, i sådant fall, såväl
justitierådens antal inom ofvan föreskrifna gränser, som ärendenas fördelning
mellan afdelningarna i samma ordning bestämda.

§ 22.

Uti högsta domstolen kunna ringare mål pröfvas och afgöras af
fem ledamöter, så ock af fyra, der alla fyra äro om slutet ense. Öfver
vigtigare saker skola minst sju döma. Ej må flere än åtta ledamöter
på en gång i pröfningen af något mål deltaga, der ej för vissa fall
annorledes bestämmes i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar för stiftande
af allmän civil- och kriminallag.

§ 28.

2. Konungen eger att genom naturalisation till svensk medborgare
upptaga utländsk man i den ordning och under de vilkor, som bestämmas
genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. stadgar
för allmän civil- och kriminallag. Sålunda naturalisera*! utländing njute
samma rättigheter och förmåner som infödd svensk man, dock utan
att kunna till ledamot af statsrådet utnämnas.

§ 32.

Minister för utrikes ärendena, sändebud hos främmande makter och
tjenstemän vid beskickningarna samt öfriga till utrikesdepartementet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

hörande embets- och tjenstemän namne och entledige Konungen i den
ordning, som i 11 § i fråga om utrikes ärendens behandling föreskrifven är.

§ 34.

Ministern för utrikes ärendena och statsministern innehafve rikets
högsta värdighet och statsråden den nämaste derintill. Ledamot af
statsrådet må, då oafiönt förordnande i utrikesdepartementet undantages,
icke tillika annat embete utöfva, ej heller några inkomster deraf uppbära.
Justitieråd må ej tillika annat embete innehafva eller utöfva.

§ 35.

Statsrådets ledamöter, presidenter och chefer för kollegier eller de
i dessas ställe .inrättade verk, justitiekansleren, cheferne för fångvården,
landtmäteriet, jernvägsstyrelsen, lots-, post-, telegraf- och tullverken,
domänstyrelsen med flera centrala embetsverk, expeditionschefer i statsdepartementen,
öfverståthållaren, underståthållaren och polismästaren i
hufvudstaden, landshöfdingar, fältmarskalkar, generaler och amiraler af
alla grader, generaladjutanter, öfveradjutanter, stabsadjutanter, kommendanter
i fästningarne, öfverstar för regementena, sekundcheferne för
gardesregementena till häst och fot och för lifregementets corpser samt
cheferne för öfriga särskild!, för sig bestående militära corpser eller
bataljoner samt cheferne för artilleriet, fortifikations-, fältmätnings- och
sjömätningsväsendet hafva förtroendesysslor, hvarifrån Konungen må dem
entlediga, när han pröfvar rikets tjenst det fordra. Konungen kungöre
dock sådana beslut i statsrådet, hvars ledamöter vare skyldige att deremot
göra underdåniga framställningar, om de finna sig dertill skäl ega.

§ 36.

De, som bekläda domareembeten, så högre som lägre, samt alla
andra embets- och tjenstemän, än de i föregående 32 och 33 §§ nämnde,
kunna icke utan medelst ransakning och dom från sina innehafvande
sysslor af Konungen afsättas, ej heller utan egna ansökningar till andra
tjenster befordras eller flyttas, allt dock med den inskränkning, som vid
aflöningsstaternes fastställande kan varda bestämd.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

§ 38.

Alla från Konungen utgående expeditioner och befallningar, utom
i kommandomål, skola, för att blifva gällande, vara försedda med
Konungens underskrift och kontrasignation af vederbörande föredragande,
som vare ansvarig att de instämma med deröfver förda protokoll.
Alla föreskrifter och erinringar om verkställighet af utfärdade
beslut må af departementschefer omedelbarligen kunna till vederbörande
expedieras. Skulle den föredragande finna något Konungens beslut
vara stridande emot grundlag eller annan rikets lag, göre han deremot
vid beslutets fattande föreställning; yrkar Konungen ändock, att ett sådant
beslut skall utfärdas, vare det då den föredragandes rättighet och
pligt att sin kontrasignation derå vägra, samt nedlägge han i följd
deraf sitt embete, hvilket han icke må återtaga förr, än Riksdagen hans
förhållande pröfvat och gillat. Emellertid vare han vid sin lön och
öfriga tjensten åtföljande inkomster bibehållen.

§ 42.

1. Skulle den olycka tima, att hela konungahuset, inom hvilket
arfsrätten till riket räknas, på manliga sidan utginge, då förvalte äfven
statsrådet regeringen med den makt, 39 § stadgar, intill dess Riksdagen
hinner sammankomma och ett nytt konungahus utkora, samt den valde
Konungen regeringen tillträdt.

2. Uti alla de fall, då enligt denna och föregående tre §§ riksstyrelsen
föres af statsrådet, skola antingen dess samtlige ledamöter,
så vidt möjligt är, vara närvarande och rösta vid besluts fattande, eller
ock riksstyrelsens utöfvande öfverlätas åt tre af statsrådet inom sig dertill
för viss tid i sänder valde ledamöter under den ordförande, Konungen förordnat
eller i annat fall statsrådet inom sig utser.

§ 43.

Går Konungen i fält, eller till aflägsnare inrikes orter eller till
konungariket Norge reser, förordne tre ledamöter af statsrådet, under
den ordförande, som han, antingen ibland prinsar af sitt hus eller ibland

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

statsrådets ledamöter, särskildt nämner, att föra regeringen i de mål,
Konungen föreskrifver. Med de mål, Konungen då sjelf afgör, förhålles
på det sätt, som 8 och 11 §§ stadga.

Hvad nu om konung sagdt är, gälle ock i afseende på regent, då
riksstyrelsen af honom utöfvas.

§ 46.

Landet skall förblifva indeladt i höfdingedömen under den vanliga
landtregeringen. Ingen generalguvernör inom riket må hädanefter förordnas.
Landshöfding må icke innehafva militärbefäl eller inom det honom
anförtrodda län utses till ordförande i eller ledamot af offentlig korporation,
som har till uppgift att rådslå och besluta om länets eller någon dess
dels angelägenheter, men ege i kraft af sitt embete att i dylik korporations
förhandlingar fast ej i besluten deltaga.

§ 53.

1. Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne och yttranden deröfver till Riksdagen afgifva,
samt att granska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott,
att utreda och för Riksdagen uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets
tillstånd, förvaltning och behof; ett bevillningsutskott, att behandla bevillnings-
och andra skattefrågor; ett bankoutskott, att öfverse bankens
styrelse och tillstånd samt föreskrifter om bankoförvaltningen gifva;
samt ett lagutskott, att utarbeta de från kamrarne remitterade förslag
till civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolagarnes förbättring.

2. Å urtima riksdag skola ej derå utskott tillsättas, än som erfordras
för beredning af dervid förekommande ärenden.

§ 60.

1. Till bevillningar räknas tullmedlen, bränvinstillverknings- och andra
accismedel, stämpelpappersrnedlen samt hvad hvarje Riksdag dessutom
särskildt såsom bevillning sig åtager.

Bih. till lliktd. Prot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Haft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

2. Afgifter för begagnande eller omedelbar förmån af statens inrättningar
eller för påkallande af åtgärd från statens embets- eller tjensteman
fastställas af Riksdagen. Dylika afgifter, hvilka pålagts näring för bekostandet
af anstalter eller åtgärder till densammas främjande, må dock,
äfven om de ingå till statsverket, endast få för det med dem åsyftade ändamålet
användas.

3. Ej må några allmänna afgifter af hvad namn och beskaffenhet
som helst utan Riksdagens samtycke kunna förändras, tullen å inkommande
spanmål allena undantagen, hvilken må kunna nedsättas. Ej heller
må Konungen statens inkomster förpakta eller, till vinning för sig och
kronan eller enskilde personer och korporationer, några monopol fastställa.

4. Konungen eger att fastställa de afgifter till korporationer eller enskilde
personer, som af dem må upptagas för begagnandet af sådana inrättningar
till enskildes gemensamma nytta och beqvämlighet, hvilka alls icke
eller endast i otillräcklig grad medgifva täflan mellan flera dylika å samma ort.

§ 61.

Alla afgifter, som Riksdagen under de i mom. 1 af föregående
paragraf omnämnda titlar såsom extra ordinarie skatter beviljat, skola utgöras
intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen af
^Riksdagen antagen blifver. De ordinarie skatterna äro ständiga och fastställas
genom lag.

§ 62.

Sedan statsverkets behof blifvit af Riksdagen pröfvade, ankommer
det på Riksdagen att en deremot svarande bevillning sig åtaga samt att
tillika fastställa, huru särskilda summor deraf skola till särskilda ändamål
användas, och dessa summor under bestämda hufvudtitlar uti riksstaten
anslå. Andra vilkor må icke fogas vid anslags beviljande än blott
sådana, som stå i oskiljaktigt sammanhang med anslagets användning samt
afse att närmare bestämma sättet och tiden derför.

§ 66.

Riksgäldskontoret förblifver under Riksdagens styrelse och inseende
att efter af Riksdagen faststäldt reglemente förvaltas genom de fullmäktige,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

kamrarne dertill förordna; och då Riksdagen ansvarar för den rikets
gäld, kontoret ombesörjer, så kommer Riksdagen, sedan kontorets tillstånd
och behof blifvit i vederbörlig ordning utredda, att genom särskild
bevillning tillskjuta de medel, som för betalande af denna gäld,
till ränta och kapital, oumbärliga finnas, så att rikets kredit varder bibehållen
och vårdad.

§ 69.

Då statsutskottets förslag, rörande antingen n&sstatens reglerande
eller bevillningens derefter lämpade hela belopp eller vilkor för anslags
användning eller allmänna afgifter eller grunderna för förvaltningen af
kronans domäner, eller hvad till riksgäldskontorets utgifter och inkomster
hörer eller grunderna för riksgäldskontorets styrelse och förvaltning,
till pröfning hos Riksdagen förehafves, gälle hvad angående behandlingen
af utskottets afgifna förslag uti riksdagsordningen stadgas.
Fatta kamrarne stridiga beslut, som ej varda sammanjemkade, skola
kamrarne, hvar för sig, rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut
stannat; kommande den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters
af båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens
beslut.

§ 71.

På enahanda sätt förfares jemväl, der kamrarne sig icke förena
om grunderna för någon beskattning, sättet för deras tillämpning eller
beskattningens fördelning till utgörande.

§ 72.

Riksbanken förblifver under Riksdagens egen garanti och vård, så
att den ostörd må förvaltas af de fullmäktige, kamrarne dertill förordna,
efter af Konung och Riksdag gemensamt stiftad lag samt de ordningar
och reglementen, hvilka redan gjorda äro eller vidare af Riksdagen
göras kunna. Riksdagen allena eger genom banken utgifva sedlar, som
för mynt i riket må erkännas. Dessa sedlar skola, vid anfordran, efter
deras lydelse, med silfver eller guld af banken inlösas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

§ 73.

Ingå nya pålagor eller utskrifningar må hädanefter utan Riksdagens
fria vilja och samtycke i den ordning, förlåt nämndt är, påbjudas, uppbäras
eller fordras.

§ 74.

Huru utskrifning af hästar, fordon, födande varor, tillfälligt arbetsbiträde
och dylikt under uppkommet krig må ega rum mot ersättning med
penningar af statsmedlen till de levererande, derom förordnas uti af
Konungen och Riksdagen, på sätt 87 § 1 mom. stadgar för allmän civiloch
kriminallag, samfäldt stiftad lag.

§ 80.

1. Hvarje svensk man är pligtig deltaga i fosterlandets försvar från
och med det kalenderår, under hvilket han fyller tjuguett år, till och med
det, under hvilket han fyller fyrtio. Huru denna värnpligt skall utgöras,
fastställes i af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag.

2. Grunderna för ordnandet af krigsmakten till lands och sjös
jemte de för krigsväsendets underhåll oundgängliga anslagen fastställas
äfvenledes genom lag.

§85-

Såsom grundlagar skola, förutom den i § 1 nämnda riksakten, anses:
denna regeringsform samt den riksdagsordning, den successionsordning
och den tryckfrihetsförordning, hvilka i öfverensstämmelse med de
grundsatser, som i denna regeringsform bestämmas, Riksdagen och
Konungen gemensamt fastställa.

§ 86.

Med tryckfrihet förstås hvarje svensk mans rättighet att, utan några
af den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgifva skrifter, att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

sedermera endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll,
och att icke i annat fall kunna derför straffas, än om detta innehåll
strider emot tydlig lag, gifven att bevara allmänt lugn, utan att återhålla
allmän upplysning. Alla handlingar och protokoll i hvad mål som
helst, de protokoll undantagna, som uti statsrådet och hos Konungen i
utrikes ärenden och kommandomål föras, må ovilkorligen genom trycket
kunna utgifvas. Ej må tryckas banko- och riksgäldsverkens protokoll
och handlingar rörande ämnen, hvilka höra hemliga hållas.

§ 87.

1. Riksdagen eger gemensamt med Konungen makt att stifta allmän
civil- och kriminallag äfvensom kriminallag för krigsmakten samt
de författningar, som eljest enligt denna regeringsform eller pa grund af
Konungens och Riksdagens samfälda beslut skola såsom lagar fastställas, och
att sådan förut stiftad lag förändra eller upphäfva. Ej må Konungen
utan Riksdagens samtycke, och icke Riksdagen utan Konungens, någon
ny lag göra eller gammal afskaffa. Frågor härom må i Riksdagens
kamrar kunna väckas och skola, sedan vederbörligt utskott deröfver
blifvit hördt, af Riksdagen afgöras. Beslutar Riksdagen för sin del
någon ny lag eller gammal lags upphäfvande eller förändring, aflemnas
förslag derom till Konungen, som inhemte statsrådets och i fråga om
allmän civil och kriminallag samt kriminallag för krigsmakten äfven högsta
domstolens tankar deröfver, och, sedan han sitt beslut fattat, meddele
Riksdagen antingen sitt samtycke till dess åstundan eller sina skäl att
det vägra. Kan Konungen icke förr, än Riksdagen åtskiljes, fatta och
meddela sitt beslut, vare han oförhindrad att före nästföljande riksdags
öppnande förslaget ordagrant bifalla och allmän kungörelse derom utfärda.
Sker det ej, anses förslaget hafva förfallit, och Konungen underrätte
då Riksdagen vid dess nästa sammankomst om de skäl, som hindrat
förslagets antagande. Finner Konungen godt någon lagfråga för Riksdagen
framställa, äske han statsrådets och i fråga om allmän civil- och
kriminallag samt kriminallag för krigsmakten äfven högsta domstolens
yttrande deröfver samt meddele sin proposition tillika med berörda
yttranden åt Riksdagen, som med frågan vidare förfar, såsom i riksdagsordningen
sägs.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

§ 89.

Uti Riksdagens kamrar må frågor väckas om förändring, förklaring
och upphäfvande af författningar, som rikets allmänna hushållning röra;
om nya sådana författningars stiftande samt om grunderna för allmänna
inrättningar af alla slag. Riksdagen ege dock icke makt att i dessa
mål annat eller mera besluta än föreställningar och önskningar, att hos
Konungen anmälas, och hvarå Konungen, sedan statsrådet deröfver blifvit
hördt, göre det afseende, han för riket nyttigt finner. Vill Konungen
åt Riksdagen öfverlemna att gemensamt med honom något afgöra, som
rikets allmänna styrelse rörer, då förfares dermed på det sätt, som
angående lagfrågor är i 87 § 1 mom. stadgadt.

§ 105.

Lagtima Riksdags konstitutionsutskott ege att äska de protokoll,
som uti alla de inför Konungen föredragna mai blifvit förda, utom dem,
som angå utrikes ärenden och kommandomål, hvilka endast i det, som
rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må kunna
fordras.

§ 106.

Finner utskottet af dessa protokoll, att ministern för utrikes ärendena
eller någon statsrådets ledamot eller någon för tillfället förordnad
föredragande eller den embetsman, som i kommandomål Konungen råd
gifvit, uppenbarligen handlat emot grundlag eller annan rikets lag eller
tillstyrkt någon öfverträdelse deraf eller underlåtit att göra föreställningar
emot sådan öfverträdelse, eller den vållat och befrämjat genom
uppsåtlig! fördöljande af någon upplysning, eller att den föredragande
underlåtit att, i de fall, som 38 § af denna regeringsform förutsätter,
sin kontrasignation å ett Konungens beslut vägra, då skall konstitutionsutskottet
ställa en sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför
riksrätten, hvaruti, i stället för statsråd, fyra de äldsta justitieråd i dessa
fall komme att säte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 §§ om
tilltal emot högsta domstolen föreskrifves. Då ministern för utrikes ärendena
eller statsrådets ledamöter eller Konungens rådgifvare i kommando -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7. 15

mål finnas hafva, på sätt ofvan berördt är, gjort sig till ansvar skyldige,
döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning,
som till bestämmande af sådant ansvar utaf Konungen och Riksdagen
faststäld varder i den ordning, 87 § 1 mom. stadgar för stiftande
af allmän civil- och kriminallag.

§ 107.

1. Skulle konstitutionsutskottet anmärka, att ministern för utrikes
ärendena eller statsrådets ledamöter, samfäldt eller en eller flere af dem,
uti deras rådslag om allmänna mått och steg, icke iakttagit rikets sannskyldiga
nytta, eller att någon föredragande icke med oveld, nit,
skicklighet och drift sitt förtroendeembete utöfvat, ege då utskottet att
sådant tillkännagifva för Riksdagen, hvilken, om den finner rikets väl
det kräfva, kan hos Konungen skriftligen anmäla sin önskan, att han
ville ur statsrådet och från embetet skilja den eller dem, emot hvilka
anmärkning blifvit gjord.

2. Frågor uti detta ämne kunna i Riksdagens kamrar väckas och
af andra Riksdagens utskott än konstitutionsutskottet hos kamrarne andragas,
men icke af Riksdagen afgöras förr, än sistnämnda utskott deröfver
blifvit hördt. Under Riksdagens öfverläggningar derom skola icke
Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter, kunna ens nämnas, ännu mindre
någon Riksdagens pröfning underställas.

3. Allt, hvad Riksdagen efter granskning godkänt eller lemnat oanmärkt,
bör anses hafva vunnit decharge i afseende på det granskade,
och ingen ny, till ansvarighet förbindande, granskning af ny Riksdag i
samma mål vara tillåten; dock bör, oaktadt den af Riksdagens utskott
eller revisorer förrättade generella öfversigt af statsmedlens utdelning,
det åligga vederbörande embetsmän att verkställa den speciella revision,
som dem i kraft af deras embetsutöfning tillkommer.

Riksdagsordningen.

§ 38.

2. Utskottet åligger ock att äska do i statsrådet förda protokoll,
med undantag af dem, som angå utrikes ärenden och kommandomål,
hvilka endast i hvad som rörer kända och af utskottet uppgifna hän -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

delser kunna fordras. Om utskottets rätt och pligt att, efter granskning
af dessa protokoll, hos Riksdagen anmäla de anmärkningar, hvartill
denna granskning funnits föranleda, eller eljest vidtaga den med anledning
af gjord anmärkning erforderliga åtgärd, så ock att, när af riksdagsman
eller af annat utskott än konstitutionsutskottet fråga blifvit
väckt, att ministern för utrikes ärendena eller statsrådet eller någon
dess ledamot eller föredragande sitt embete på obehörigt sätt utöfvat,
deröfver, före frågans afgörande af Riksdagen, afgifva yttrande, derom
är i regeringsformen stadgadt.

§ 40.

Bevillningsutskottet åligger att bereda alla dit från kamrarne hänvisade
frågor, som angå förändring uti föreskrifterna om skatternas utgörande,
att förslagsvis beräkna inkomsterna af de särskilda skatterna
och att, sedan statsverkets behof blifvit utredda och bestämda, opåmint föreslå
sättet för bevillningens ökande, om det erfordras, eller dess minskande,
om sådant kan ega rum, och i sammanhang dermed till Riksdagen
afgifva förslag till bevillningsstadgar. Utskottet må derjemte uti
beskattning sfr ägor föreslå livad det anser billigt och nyttigt.

§ 42-

1. Lagutskottet skall meddela utlåtande öfver de från kamrarne
dit hänvisade förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af civil-, kriminal-, kommunal- och kyrkolag.

§ 43.

Ej må ministern för utrikes ärendena eller statsrådsledamot eller justitieråd
i utskott eller val till utskott deltaga; ej heller någon, af hvilken
Riksdagen kan fordra redo och ansvar, inväljas i utskott, der redovisning
för hans egna embetsåtgärder kan förekomma.

§ 58-

1. Ej må Riksdagen eller kamrarne i Konungens närvaro öfver något
ämne rådpläga eller besluta.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

2. Utj hvardera kammaren ega ministern för utrikes ärendena och
statsrådets ledamöter tillträde, med rättighet att deltaga i öfverläggningarna,
men ej i besluten, der de ej äro ledamöter af kammaren. Dock
må ej ministern för utrikes ärendena och statsrådets ledamöter i de fall,
då dem uppdraget är att riksstyrelsen föra, ej heller omyndig konungs
förmyndare, öfvervara kamrarnes öfverläggningar eller beslut.

3. I mål, som personligen rörer någon ledamot i kammare, må
han väl öfverläggningarna, men ej beslutet, öfvervara.

§ 54.

Konungens skrivelser och propositioner med det undantag, som i
34 § förmäles, tillställas båda kamrarne genom en statsrådets ledamot
samt böra alltid vara åtföljda af statsrådets och, i frågor om stiftande,
ändring, förklaring eller upphäfvande af allmän civil-, kriminal- och
kyrkolag äfvensom kriminallag för krigsmakten, jemväl af högsta domstolens
yttrande.

§ 57.

Derest af riksdagsman eller af annat utskott än konstitutionsutskottet
fråga hos kamrarne väckes, att ministern för utrikes ärendena
eller statsrådet eller någon dess ledamot eller föredragande sitt embete
på obehörigt sätt utöfvat, böra dervid endast följande ordalag nyttjas:
»Det är anledning till anmärkning mot ministern för utrikes ärendena
eller statsrådet eller den eller den ledamoten eller föredraganden, hvarom
remiss begäres till konstitutionsutskottet, för hvilket anledningen
skall uppgifvas». Sådan remiss skall då genast ovägerligen verkställas.
Vid kammares öfverläggning om sådan fråga gälle i afseende
på Konungens beslut uti mål, som röra enskilda personers eller korporationers
rättigheter och angelägenheter, hvad uti 107 § 2 mom. regeringsformen
stadgadt är.

§ 05.

När i fråga om riksstatens reglerande eller bevillningens derefter lämpade
hela belopp eller vilkor för anslags användning eller grunderna, för
förvaltningen af kronans domäner eller skatt eller annan allmän afgift,
eller angående riksbankens eller riksgäldskontorets styrelse och förBih.
Ull Rikad. Prof. 1893. 1 Sami. 2 Afl. 2 Band. 2 llåft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

vältning-, inkomster och utgifter, eller beträffande instruktionw för Riksdagens
revisorer, kamrarne fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda sammanjemkade, skola begge kamrame
hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat,
kommande den mening, som dervid erhåller de flesta ledamöters af
båda kamrarne sammanräknade röster, att gälla såsom Riksdagens beslut.
För att vid sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall
i Andra Kammaren afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse
de öfriga sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan.
År pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten genast
förstöras.

§ 71.

1. Riksdagen skall hvarje år genom fyratioåtta valmän, af hvilka
hvardera kammaren inom sig utser tjugufyra, välja fullmäktige att jemlikt
regeringsformen riksbankens och riksgäldskontorets medel och tillhörigheter
förvalta.

2. Fullmäktige skola i hvartdera verket vara åtta, af Indika fyra
årligen afgå i den ordning genom valen bestämmes; och utses fullmäktig,
med undantag för här nedan särskildt anförda fall, för tiden från det han
valts, intill dess val af fullmäktige under lagtima riksdagen å andra året
derefter försiggått. Afgående fullmäktig kan återväljas. Varder fullmäktig
ledamot af statsrådet eller kommer han i den ställning, att han jemlikt
§ 26 icke må såsom riksdagsman godkännas, frånträde han genast
befattningen såsom fullmäktig. Hav fullmäktig före utgången af den för
honom bestämda tjenstgöring stid aflidit eller af annan orsak afgått eller
har ansvarsfrihet honom vägrats, anställes fyllnadsval för den tid, som för
honom återstått.

3. Val af fullmäktige i riksbanken anställes före val af fullmäktige
i riksgäldskontoret. Vid de tillfällen, då på en gång val af samtlige åtta
fidlmäktige i någotdera verket eger rum, skola genom särskilda val fyra
utses för tiden tills nytt val å andra och fyra för tiden tills nytt val å
första året derefter skett; och iakltages vid val af fullmäktige för olika
tjenstgöring stid inom samma verk, att val för den längre tiden verkställes
före val för den kortare. Valen ske medelst slutna sedlar.

4. Hvarje år, på samma gång och på lika sätt som val af fullmäktige
eger rum, utses en bland hvartdera verkets åtta fullmäktige att vara
ordförande för de öfrige, egande den, som bland fullmäktige förer ordet,
afgörande röst, derest i frågor, som hos fullmäktige komma under om -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

röstning, rösterna för två skiljaktiga meningar utfalla lika. Fullmäktige
för hvardera verket tillJcomme att sjelfve bland sig välja vice ordförande
att föra ordet, när hinder för ordföranden inträffar.

§ 72.

1. Å hvarje lagtima riksdag förordnas revisorer till ett antal af
tolf för att enligt regeringsformen och särskild instruktion granska
utrikesdepartementets och statsverkets och till ett antal af sex för att, jemväl
enligt regeringsformen och särskild instruktion, granska riksbankens
och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Desse revisorer
utses till halfva antalet af hvardera kammaren. Hvarje revisions för rättning
skall omfatta ett års afslutade räkenskaper. Förrättningarna taga
sin början å dag, som i instruktionerna bestämmes, och skola inom två
månaders tid vara fullbordade.

2. Revisorerne välja sjelfve för hvardera revisionen inom sig ordförande,
hvilken eger afgörande röst, derest vid omröstning rösterna i
något fall äro lika.

3. De anmärkningar, som revisorerne finna sig befogade att i sina
berättelser till Riksdagen framställa, skola, sedan förklaringar deröfver
inkommit, af nästföljande lagtima riksdag öfverlemnas till vederbörande
utskotts granskning och vidare behandling.

§ 73.

På samma gång och på lika sätt, som fullmäktige och revisorer
enligt föregående två §§ utses, tillsättas jemväl suppleanter att, vid inträffande
förfall för dem, träda i deras ställen, nemligen för fullmäktige
i riksbanken fyra, för fullmäktige i riksgäldskontor likaledes fyra,
för revisorerne af utrikesdepartementet och statsverket sex samt för revisorerne
af banko- och riksgäldsverken fyra.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

Tryckfrihetsförordningen.
§ 2.

4:o.

Vid föregående tillåtelse skola följande undantag ovägerligen iakttagas
:

Att protokoll hållna hos Konungen i utrikes ärenden och kommandomål,
eller statsrådets protokoll och handlingar, eller riksståndens
eller hemliga utskottets, eller konstitutionsutskottets, rörande statsrådet,

Att ej några handlingar eller diplomatiska personers enskilda anteckningar
eller berättelser rörande utrikes ärenden, hvilka, höra till ett
senare tidehvarf, än för minst femtio år tillbaka, — — — — — —

Riksakten.

§ 1.

1. Konungarikena Sverige och Norge, af hvilka hvartdera förhlifver
ett fritt, odelbart och sjelfständigt rike, skola vara oupplösligen förenade
under en Konung med inbördes jemnlikhet och sidoordnad ställning, på sätt
denna riksakt närmare bestämmer.

2. Utöfver hvad i denna riksakt finnes stadgadt ordnas de förenade
rikenas unionella förhållanden genom gemensamma lagar, för livilkas stiftande,
förklarande, ändrande eller upphäfvande fordras bifall af Konungen
och begge nationalrepresentationerna, i öfverensstämmelse med hvad hvartdera
rikets grundlag föreskrifver om allmän lags stiftande.

3. Krig och fred äro städse för rikena gemensamma. Genom anfall
eller förolämpning emot det ena förnärmas äfven det andra. Vid förhandlingar
med främmande makt, äfven om föremålet angår endast det ena af
rikena, uppträder Konungen alltid i egenskap af begges gemensamme regent.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

§ 4.

1. Konungen har högsta befälet öfver krigsmakten till lands och sjös
i hvardera af de förenade rikena. Han är berättigad att sammandraga
och att mot rikenas fiender använda hela den på hvarje tid i rikena befintliga
styrka, utan andra inskränkningar och vilkor än de, som varda
faststälda i af Konungen och begge nationalrepresentationerna, på sätt i §
1 mom. 2 föreskrifves, stiftad gemensam lag för de förenade rikenas försvarsväsende.

De förenade rikena åligger att hvar för sig icke allenast under fredstid
städse underhålla en efter folkmängden lämpad krigsmakt, så organiserad,
öfvad och utrustad att den, så snart krig utbryter, kan gå i strid,
samt försedd med erforderliga förråd och tillräckligt er sättning sman skap,
utan äfven att, i händelse af krig, gifva åt denna krigsmakt den ytterligare
tillökning, rikenas tillgångar medgifva och upprätthållandet af deras sjelfständighet
fordrar. Hvartdera rikets nationalrepresentation tillkommer att
bevilja de medel, den för krigsmaktens underhåll, öfning och utrustning anser
nödiga.

När det i anledning af krig eller krigsfara nödigt blifver att någon
del af krigsmakten utrustas, bör, i den män det med tillbörligt afseende å
förhandenvarande omständigheter lämpligen ske kan, hvartdera riket efter
sin folkmängd i rustningen deltaga.

Finner Konungen nödigt att meddela en för rikena gemensam föreskrift
angående någon angelägenhet, som i begge såsom kommandomål är att
anse, skall han, på det i hvartdera riket stadgade sätt, inhemta deras mening,
som, enligt de der gällande bestämmelser, vid stadgadt ansvar hafva
att ärendet föredraga, samt fatta sitt beslut i deras samtidiga närvaro. År
fråga om krigsrustningar eller krigsföretag, böra cheferne för vederbörande
militära regeringsdepartement inom begge rikena, äfven om de ej hafva att
föredraga målet, vid dess afgörande vara tillstädes, så vida det utan olägenhet
ske kan. Finner någon af rådgifvarne Konungens förehafvande till
sin beskaffenhet^ eller sina följder vådligt, bör han tillstyrka Konungen att,
innan det verkställes, till ett krigsråd deröfver kalla tvenne eller flere högre
militära embetsrnän, helst lika många från hvartdera riket; Konungen dock
obetaget att fatta sitt beslut, utan att sådant krigsråd hålles, eller att, om
det sammankallas, å dess yttrade tankar göra det afseende, honom godt
synes, öfver gemensamma kommandomål, äfvensom öfver förhandlingar i
ofvannämnda krigsråd, föres protokoll, som undertecknas af de tillstädesvarande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

2. Konungen egen att begynna krig och sluta fred, ingå och upphäfva
förbund, traktater och andra överenskommelser med främmande
makter, affärda och emottaga sändebud, samt utnämna och erkänna konsuler.

Vill Konungen begynna krig eller sluta fred, skall han uti det i
nästföljande stycke omförmälda unionella statsrådet för behandling af utrikes
ärenden framställa de skäl och omständigheter, som i anledning häraf
böra tagas under öfvervägande, och deröfver från hvardera rikets hela
statsråd inhemta betänkanden samt, så vidt tiden det tillåter, fullständiga
berättelser om rikenas tillstånd i afseende på finanser, försvarsanstalter,
med mera. Konungen sammankallar derefter ministern för utrikes ärendena
och så många af sina rådgifvare från begge rikena, som är o eller
efter omständigheterna kunna komma tillstädes, till ett utomordentligt unionelt
statsråd, i hvithet ofvannämnda betänkanden och de afgifna berättelserna
skola för honom föredragas. Hvarje närvarande ledamot af detta
statsråd skall då till protokollet, vid den ansvarighet hvartdera rikets
grundlag bestämmer, yttra sitt af- eller tillstyrkande, hvarefter Konungen
eger att fatta och utföra det beslut, han finner för rikena gagneligast.

Ärenden, som angå det ena rikets eller begge de förenade rikenas förhållande
till främmande makter, äfvensom frågor om tillsättande eller entledigande
af minister för utrikes ärendena, sändebud hos främmande makter och
tjenstemän vid beskickningarne samt öfriga till utrikesdepartementet hörande
ernbets- och tjenstemän, föredragas inför Konungen af ministern för utrikes
ärendena eller den hans ställe företräder. Vid föredragningen skola jemväl,
till i regeln lika antal från hvartdera riket, minst två ledamöter af hvartdera
rikets statsråd vara tillstädes. Föredraganden och samtlige närvarande
statsrådsledamöter skola till protokollet yttra sina meningar under den ansvarighet,
hvartdera rikets grundlag bestämmer, och fatte konungen i deras
närvaro besluten. Alla meddelanden i dessa ärenden till främmande makt
eller till Konungens sändebud i utlandet skola, utan afseende å ärendets beskaffenhet,
ske genom ministern för utrikes ärendena.

Till minister för utrikes ärendena, sändebud hos främmande makter
samt ernbets- och tjenstemän vid beskickningarna och i utrikesdepartementet
kunna såväl svenske som norske män och till konsulsbeställningar jemväl
utländingar nämnas.

Hvartdera rikets bidrag till utgifterna för utrikes ärendenas handhafvande
lämpas efter förhållandet mellan rikenas folkmängd, hvaremot
bidraget till konsulatväsendet bestämmes med hänsyn ej allenast till folkmängden,
utan äfven till handelsflottans drägtighet inom hvartdera riket
samt storleken af dettas varuomsättning med utlandet, och så att afseende
tillika fästes å hvad hvartdera rikets fartyg erlägga i konsulatafgifter. Här -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

igenom är dock icke någon inskränkning gjord i den hvartdera riket tillkommande
rätt att pröfva utgifternas nödvändighet.

3. Ett af hvartdera rikets nationalrepresentation för sig vid början af
dess förhandlingar hvarje år valdt utskott af högst tjugu ledamöter ege att,
särskildt för sig, äska de i föregående tvenne moment omförmälda protokoll,
dock endast i det, som rörer allmänt kända och af utskottet uppgifna
händelser; och skola protokollen eller afskrifter deraf till utskottet utlemnas
på Konungens befallning, meddelad i den ordning, som ofvan föreskrifves
i fråga om beslut i utrikes ärenden. Ej må utlemnadt protokoll eller något
af dess innehåll eller till detsamma hörande handlingar offentliggöras,
så framt det icke påkallas deraf att, enligt det ena rikets eller begge rikenas
grundlagar, mot Konungens rådgifvare beslutats åtal inför riksrätt eller anmälan
om entledigande. I annat fall eller i annan ordning, än nu är sagdt,
må nationalrepresentationerna icke kunna fordra utlemnande af protokoll eller
handlingar rörande samma ärenden.

En af hvartdera rikets nationalrepresentation för sig hvarje år utsedd
revision af högst tolf ledamöter eger att särskildt för sig, enligt af vederbörande
nationalrepresentation faststäld instruktion, granska förvaltningen
af de medel, som af utrikesdepartementet handhafvas för bestridande af utgifterna
för de förenade rikenas gemensamma angelägenheter.

Ministern för utrikes ärendena kan för embetsförbrytelser ställas under
tilltal, på sätt hvartdera rikets grundlag bestämmer om tilltal inför riksrätt,
men dömes efter af Konungen och begge nationalrepresentationerna i
den ordning, § 1 mom. 2 föreskrifver, stiftad gemensam lag utaf en unionel
riksrätt, bestående aft fyra de äldsta ledamöterna af hvartdera rikets
högsta domstol, dervid den äldste ledamoten från det rike, den åtalade
tillhör, för er ordet och mer än hälften af samtlige ledamöternes röster fordras
för den åtalades fällande.

Sändebud hos främmande makter samt embets- och tjenstemän vid beskickningarna
och i utrikesdepartementet kunna för embetsförbrytelser tilltalas
endast efter Konungens befallning och i det af rikena, han bestämmer.
Konsuler må tilltalas för embetsförbrytelser i det af rikena, Konungen förordnar,
sä vida icke förbrytelsen innefattar förnärmelse särskildt emot det
ena riket eller dess undersåtar, i hvilket fall den skyldige ställes till ansvar
inom detta rike.

§ 5-

Såväl den norske statsminister som de tvenne norska statsråd,
hvilka åtfölja Konungen, skola hafva säte och öfverläggningsstämma i

24 Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

det svenska statsrådet, när inrikes ärenden der föredragas, hvilka angå
begge rikena.

Då inför Konungen i norska statsrådet, när eller hvar det är samladt,
inrikes ärenden föredragas, som angå begge rikena, skola trenne
ledamöter af det svenska statsrådet der äfven hafva säte och stämma.

I dylika mål skall i förra fallet den i Norge och i senare fallet den
i Sverige varande regeringens betänkande inhemtas, så vida de ej fordra
ett så hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver.

§ 7.

1. Intill dess begge rikenas representanter äro församlade och
hafva förordnat om regeringen under Konungens minderårighet, skall
ett af lika antal svenske och norske ledamöter sammansatt unionelt statsråd,
under namn af Sveriges oeh Norges interimsregering, förestå rikenas
styrelse, med iakttagande af dessas ömsesidiga grundlagar.

Denna unionella interimsregering skall bestå af ministern för utrikes
ärendena, en svensk och en norsk statsminister samt så många af hvardera
rikets statsråd inom sig utsedde ledamöter, att hela antalet medlemmar
i interimsregering en varder åtta och af dessa fyra svenske och fyra norske
män. Vid förfall för ministern för utrikes ärendena förordne interimsregeringen
annan svensk eller norsk man i hans ställe, dervid iakttages att,
om ställföreträdaren tillhör annat rike än den ordinarie, det ofvan stadgade
förhållandet emellan svenske och norske medlemmar genom motsvarande
inträde af ny och utträde af befintlig statsrådsledamot äterställes. Vid
längre tids förfall för någon af öfrige ledamöter väljer statsrådet i det
rike, till kvilket han hörer, annan af sina medlemmar att under tiden i regeringen
ingå.

Interim sregeringen skall hafva sitt säte i Loeriges hufvudstad, om
icke sådana hinder möta, som göra det omöjligt eller olämpligt.

De föreskrifter, hvartdera rikets grundlag innehåller angående förordnande
af särskild regering för det rike, i hvilket Konungen icke uppehåller
sig, gälla likaledes, när styrelsen föres af interimsregering en. Denna kan äfven
i den utsträckning, den sjelf bestämmer, till statsrådet i det rike, der
den har sitt säte, uppdraga af görandet af säd ma detta rike rörande inre
angelägenheter, som icke angå begge rikena.

Med målens föregående beredning och granskning förhålles i afvigt
enligt de i vederbörande rike gällande föreskrifter.

Föredragningen af de hos interimsregering en förekommande mål för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

dela dennas ledamöter sig emellan såsom de lämpligt finna. Interimsregeringen
öfverlägger och beslutar, utan att öfrige ledamöter af statsrådet äro
tillstädes. I fråga om den ministern för utrikes ärendena åliggande skyldigheten
att föredraga ärenden, som angå förhållandet till främmande makt,
gälla föreskrifterna i § 4. Med föredragning och afgörande af kommandomål
förhålles efter ty derom i allmänhet är stadgadt.

Ordet föres vexelvis af främste ledamoten från hvardera riket. Ombyte
sker hvarje vecka, och afgöres genom lottning hvilken af dem första
gången skall föra ordet. Interimsregeringens ledamöter kunna dock, för att
undgå sådant ombyte, inom sig välja ständig ordförande, dervid ingen anses
lagligen vald, så framt icke mer än hälften af samtlige ledamöterna
gifvit honom sina röster.

Interimsregeringen kan ej fatta giltigt beslut, der ej minst tva ledamöter
från hvardera riket äro tillstädes. I händelse af skiljaktiga meningar,
fattas beslutet efter de flestas röster. Åro rösterna lika delade, gälle, om
ordföranden är af interimsregeringen vald, den mening, han biträder, utom
när i angelägenhet, som ej angår förhållandet till främmande makt, beslut
fattas allenast för det rike, till hvilket han ej hörer. I sådana mål bestämmer
främste ledamoten från det rike utslaget. År ordföranden icke af
interimsregeringen vald, har ministern för utrikes ärendena eller den hans
embete förestår den afgörande rösten i mål, som angå förhållandet till
främmande makt. I andra ärenden deremot skall, när beslut fattas allenast
för det ena riket, dettas främste medlem, men eljest den, som för tillfället
förer ordet, bestämma utslaget.

I interimsregeringen föres protokoll öfver gemensamma ärenden på begge
rikenas, men, om målet angår blott det ena riket, endast på dettas språk.
Protokoll och utgående expeditioner underskrifvas af samtlige tillstädesvarande
ledamöter.

2. Vid alla de tillfällen, då, efter rikenas grundlagar, styrelsen
föres af statsrådet^ skall denna interimsregering, på sätt ofvan stadgats,
utöfva samma styrelse; dock att Konungen, när han utom de förenade rikena
reser eller varder så sjuk, att han icke reg er ing särendena vårdar, eger förordna
ordförande och de ledamöter, som eljest skolat af rikenas statsråd
utses, samt att sådan ordförande alltid tillkommer den afgörande rösten, då
vid besluts fattande rösterna äro lika delade.

3. I afseende på det ansvar och den granskning af deras förvaltning,
ledamöterne i interimsregeringen underkastade äro, gälle hvad ofvan i § 4
mom. 3 samt i rikenas grundlagar derom är stadgadt.

BIL till Riksd. Prat. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Käft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 8.

§ 12-

1. Denna riksakt skall i begge rikena hafva kraft och giltighet såsom
grundlag samt gälla framför deras särskilda grundlagar. Vid de tillfällen,
då ed aflägges till någotdera rikets grundlagar eller konstitution, anses riksakten
derunder inbegripen.

2. Ändringar i eller tillägg till riksakten kunna endast ske genom
Konungens och begge rikenas nationalrepresentationers sammanstämmande
beslut och för öfrigt i den ordning, som för grundlagsändringar i hvardera
riket bestämmes; dock att Konungens sanktion af förändringar i eller tillägg
till denna akt kan meddelas inom sextio dagar efter det den af nationalrepresentationerna,
som senast handlagt ärendet, åtskilts.

Stockholm den 16 januari 1893.

Axel Vilh. Ljungman.

N:o 8.

Herr A. V. Ljunginan, om ändrad lydelse af § 25 mom. 1 i
förordningen om landsting den 21 mars 1862.

Med hänvisning dels till den uti motionen i Andra Kammaren n:o 21
vid 1884 års riksdag lemnade utredning, dels till den samma riksdag
vid lagutskottets utlåtande n:o 17 fogade reservationen, dels till hvad
af mig vid detta utlåtandes föredragning i Andra Kammaren yttrats
(Riksdagens protokoll, 1884, Andra Kammaren, I, n:o 9, sid. 10), dels
till lagutskottets utlåtanden n:o 13 vid 1891 års riksdag och n:o 18
vid 1892 års lagtima riksdag, dels ock till stadgandet för det analoga
fallet i § 33 riksdagsordningen, får jag härmed hemställa,