Motioner i Andra Kammaren, N:o 7 (Motion 1878:7 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

TV:o 7.

Af Herr G. II. Stråle: Angående underdånig skrifvelse med

anhållan om granskning af gällande lagbestämmelser i
syfte att edgångar må ur desamma uteslutas.

-----ty det är befraktande», att der som ofta gånges

lag, der sker ock ofta falska eder, det domaren bör förhindra,
besynnerligen bär i Sverige, der man är ganska redobogen till
att svärja.

Domare Regler 28.

Uti underdånig skrifvelse, N:o 62, af den 11 Maj 1876 anhöll Riksdagen,
»som för sin del godkänt den uppfattningen, att samhället bör
låta sig angeläget vara, att icke någon ed bibehålies, hvilken utan
fara kan undvaras», att en allmän revision måtte ega rum af nu
gällande föreskrifter i afseende på eder, åsyftande inskränkning i deras
användande.

De uttryck, hvaruti denna Riksdagens skrifvelse blifvit affattad,
äro allmänna och obestämda, men det framgår likväl af motionen, af
frågans behandling utaf ett Tillfälligt Utskott samt af den öfverläggning,
som inom Andra Kammaren föregick beslutet, att donna Riksdagens
framställning endast afser sådana edgångar, Indika förekomma uti det
borgerliga lifvet, såsom embets- och tjenstemannaeder, läkare- och
redare-ed med flera, men icke de edgångar, hvilka äro föreskrift^ eller
tillåtna uti den allmänna lagen.

Kongl. Maj:ts proposition N:o 2 till sistförfluten Riksdag, med
förslag till Utsökningslag och i sammanhang dermed erforderliga författningar,
innehöll uti 86 § första momentet af sjelfva lagförslaget en
föreskrift derom att, om gäldenär vid utmätning befunnes sakna tillgång
till gäldande af skuld, borgenär egde fordra, att gäldenären
Bill. till Rilcsd. Prat. 1878. 1 Sami. 2 Af cl. 2 Band. 2 Höft. 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

skulle med ed styrka, att lian ej egde annan tillgång än den uppgifna,
samt uti andra momentet af samma § att. om en borgenär visade skälig
anledning att gäldenären undandolde någon tillgång, som tillfallit
honom sedan han gått en dylik ed, sådan edgång kunde honom ånyo
åläggas.

Vid den öfverläggning angående denna §, som egde rum uti
Första Kammaren, anfördes såsom skäl emot den föreslagna edgången:

att edgång är ett bevisningsmedel, som uti vår tid endast med
största möjliga inskränkning bör ifrågakomma;

att bland de många olika religiösa uppfattningar, hvilka för närvarande
äro rådande, äfven de finnas, hvilka anse det vara fullkomligt
likgiltigt inför Vår Herre hvad man här på jorden gör eller icke gör,
och att det vid ett sådant förhållande vore ovist att ytterligare utsträcka
edernas användande;

att man redan hör klagas deröfver, att edgångar alltför ofta påfor
dr as i vårt land;

att det vore betänkligt att än vidare öka antalet af värjemål seder,
så mycket mera som aldrig någon borde tillåtas att få svärja i egen
sak och dymedelst ställas i valet mellan mistning af timliga fördelar
och en falsk edgång; och

att uti den borgerliga lagen icke borde inblandas hotelser om
eviga straff, hvilka icke kunna af den menskliga rättvisan tillämpas.
Uti den Andra Kammaren yttrades bland annat:
att uti användandet af eden, sådan den ofta förekommer hos oss,
ligger en obehörig sammanblandning af det religiösa och det civila,
af det andliga och det verldsliga, som hvarken är till fromma för
det moraliska åskådningssättet eller gagneligt för det religiösa lifvet;

att edgången såsom bevisningsmedel i sjelfva verket icke är något
annat än en qvarlefva från medeltidens ordalier; och slutligen

att det fall paragrafen förutsatte borde i stället medföra rättigheten
för borgenären att yrka gäldenärens försättande i konkurs,
hvilket ej uti praktiken borde medföra några särdeles vådor, men
deremot understundom vara ett medel att ådraga en bedräglig eller
vårdslös gäldenär det tillbörliga ansvar, som han i annat fall genom
edens afläggande möjligen skulle kunna undgå.

Härtill kunde läggas:

att man med skäl klandrar det bland alla klasser i dagliga lifvet
brukliga svärjandet, hvilket illa öfverensstämmer med det höga bud,
som säger: Edert tal skall vara ja, ja; eller nej, nej, och tyder på

en viss råhet i seder eller bristande uppfostran; ehuru det visserligen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

icke kan vara annorlunda, så länge man eger laglig rätt eller till och
med skyldighet att svärja; och dels

att eu förbindelse, der man mot större eller mindre timliga fördelars
förvärfvande eller mistning vedervågar att uteslutas från den
Gudomliga Nåden för både tid och evighet, är en ohygglig qvarlefva
från mensklighetens okunnighets- och förnedringstillstånd under den
dystra medeltiden, men icke förenlig med en sannare uppfattning af
eller föreställning om Guds oändliga kärlek och barmhertighet, eller
med en stigande bildnings begrepp om förhållandet mellan brott och
straff och att, i samma mån som hotet om evig fördömelse dör bort
vid det kristliga evaffgeliets förkunnande, bör tiden jemväl vara inne
att borttaga det ur lagen.

Att den uti 86 § af det Kongl. förslaget intagna edgången
af båda Kamrarne slutligen underkändes utan votering, är kändt, och
att alla de skäl, hvilka emot densamma anfördes, synas mig eg a lika
full styrka i afseende å flertalet af de edgångar, hvilka förekomma uti
1734 års lag eller senare författningar.

Då jag således med stöd af de åsigter, hvilka Riksdagen under
två på hvarandra följande riksmöten uttalat, vågar att föreslå borttagandet
ur vår lag af flera der nu föreskrifna eller tillåtna edgångar,
tillförsel’ jag denna vigtiga och grannlaga fråga så mycket hellre eu
omsorgsfull och fördomsfri pröfning, som jag till stöd för en sådan
förhoppning har att trygga mig vid följande yttrande, afgifvet. uti
Första Kammaren af Regeringens främste ledamot under ofvannämnda
öfverläggning: »Jag är för min del icke heller någon vän af öfverflödiga
edgångar, och om frågan om deras borttagande i större omfång
nu förelåge, skulle jag anse densamma förtjent af synnerlig stor uppmärksamhet.
»

l:o.

Redan uti 5 kap. 1 § Arfda-balken möter man en edgång, hvarå Ärjda-baiken
med allt skäl kan tillämpas den 30:de domareregions sista moment, 5Käl>- 1 §•
att ingen vid svärja sig penningar till, äfvensom det här ofvan intagna
yttrandet i Första Kammaren, att ingen bör tillåtas att svärja i egen
sak eller ställas i valet mellan mistningen af timliga fördelar och en
falsk edgång. Lagens ord lyda så: »Det barn som döclt födes må ej

ärfva. Nu säga barnets fädernes fränder att det var dödt födt, och
moder eller hennes arfvingar att det var qvickt födt; är dertill ej
mera än ett vittne, qvinna eller man, som när var, och modren eller

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

f''^''t~bfkgn hennes fränder, som vid födseln varit, kunna det vittnes ed med ed sin
''s ’ fylla, att barnet var qvickt födt, ärfve då barn fader sin, moder barn
sitt och hennes arfvingar henne. Faller annat arf —---barnet».

Sådana händelser, för hvilka här lagstadgats, torde sällan inträffa,
och redan af den anledningen bör denna edgång kunna, utan våda för
det allmänna rättsmedvetandet, ur lagen uteslutas. Vid de sällsynta
fall, då barn födas efter fadrens död, med deraf beroende arfsförhållanden,
borde all erforderlig bevisning om, huruvida barnet lefvat vid dess
födelse eller icke, kunna, utan särdeles svårighet och utan att i minsta
mån behöfva såra grannlagenheten eller en lätt förstådd finkänsla, åstadkommas
genom närvaron af qvinliga vänner eller grannar, hvilka icke
äro i slägtskap med modren och således, enligt 10 § 17 kap. Rättegångsbalken,
behöriga att vittna. Eu uraktlåtenhet af ett dylikt försigtighetsmått
från modrens eller de i arfsfrågan för öfrigt intresserade
slägtingarnes sida bör icke få godtgöras genom eu edgång, och det är
dessutom både rättsvidrigt och grymt att på ett sådant sätt må hända
nödga den redan förut plågade och bedröfvade modren till valet mellan
att, genom en samvetsgrann uppfattning af sin pligt, beröfva sig sjelf
timliga fördelar eller att genom eu edgång af hvad beskaffenhet som
helst förvärfva sådana.

Men under intet förhållande synes mig det lagstadgandet kunna
försvaras, att modrens fränder, hvilka under andra förhållanden ärojäfviga
att vittna, skola i detta enstaka fall beredas fördelen eller utvägen
att genom en edgång förvärfva egodelar, till hvilkas åtkomst de icke,
edgången förutan, kunna visa sig behöiuga.

Den invändningen att just derföre, att detta lagrum högst sällan
tillämpas, ringa eller ingen olägenhet uppstår genom edgångens qvarblifvande
uti lagen, och dess uteslutande alltså icke vore af något verkligt
behof påkalladt, bör icke kunna tillerkännas någon giltighet, enär
det torde vara klart, att lagbud, hvilka sällan eller aldrig tillämpas, så
mycket lättare kunna ur lagen uteslutas och för öfrigt det lär vara naturligt
att, då föreskriften om edgångar i allmänhet, hvilka utan våda
kunna undvaras, försvinner ur andra lagens bud, den icke gerna bör
qvarstå här, endast derför att den sällan eller aldrig ifrågakommer.

2:o.

baikentZ By ggnin ga-b alkens stadgande uti 2 § 9 kapitlet, att »den som fä

2 § och k. f. invräkt må med sjelf sins cd visa att han det fä der funnit och intagit»,
d.2iDec.is57qiar uti 34 § af Kongl. förordningen om egors fredande mot skada af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

annans husdjur m. m. af den 21 December 1857 erhållit följande lydelse:
»Uppkommer tvist om den, som kreatur intagit, det å sina egor 2 ''fZhk^F.
funnit, och gitter han ej med vittnen, andra skäl eller ed sin visa att^occ.tssi.
han det kreatur der tog, gälde skadestånd till den, som kreaturet eger».

Tillåtelsen att uti fall sådana som dessa, hvilka jemväl numera
mindre ofta torde förekomma, få inblanda en edgång, synes mig lätt
kunna leda till missbruk deraf och edens allvarliga och religiösa betydelse
neddragas uti tvister, hvilkas föremål är ett eller annat oskäligt
djur, dess penningevärde må för öfrigt vara större eller mindre. Den
25 § utaf ifrågavarande förordning lemnar dessutom så noggranna och
tillfyllestgörande föreskrifter, huru den, som å sina egor finner andras
kreatur, bör tillvägagå för att derom åstadkomma all erforderlig bevisning,
att någon edgång derutöfver visserligen icke synes vara af behofvet
påkallad. Försummar han åter att fullgöra lagens föreskrifter
uti sistnämnda paragraf, så bör en sådan försummelse lika litet i detta
som andra likartade fall få godtgöras med eu ed, men skulle på den
andra sidan skäliga anledningar förekomma, att han olofligt bemägtigat
sig eu annans kreatur — man jemföra 16 § 4 mom. uti Kongl. förordningen
den 16 Februari 1864 om Nya Strafflagens införande — då
bör visserligen edgång ännu mindre tillåtas.

3:o.

Vidare stadgas uti Byggninga-balkens 24 kap. 2 § följande: »Ti- Bwo"»''»ja mar

skada af rätt våda, som man ej kan förese eller vakta förr än skada §.
händer, vare saklös. Vet man ej huru eld är kommen lös, vite då med
sjelf sins våda-ed, att det ej af hans vangömmo eller vållande skedt är.

Brister han åt oden (böte som i 1 § sagdt är).»

Den edgång, som i detta fall kan ifrågakomma, är närmast att förlikna
vid en värjemålsed och, åtminstone från min synpunkt, redan af
en sådan anledning förkastlig. Äfven här bör det ofvan anförda inkastet
få gälla, att ingen må ställas i valet emellan en falsk edgång och mistningen
af timliga fördelar. I de flesta fall finnes väl också utvägen att
genom en laglig undersökning få utrönt, om och i hvad mån någon kan
genom »vangömmo eller vållande» kännas skyldig till en timad eldsolycka,
och sanningen dymedelst uppdagas utan anlitande af en sådan
olämplig utväg som en edgång.

Man anmärker härvid att uti de allmänna vilkor, hvarunder försäkringsbolag
mot förlust genom eldsvåda försäkra egendom, vanligtvis
förekommer en föreskrift derom, att den, som genom en dylik olycka

Motioner i Andra Kammaren., N:o 7.

Byggningabalken
24
kaj). 2 §.

Handelshälben
12
kap. 3 §.

förlorat försäkrad egendom, är skyldig att, der så af försäkringsbolaget
fordras, med ed bekräfta tillvaron och värdet af de vid tillfället uppbrända
eller förstörda föremålen, men denna föreskrift lärer väl vara
hemtad från lagens nu omhandlade stadgande och sjelfmant försvinna
på samma gång lagbudet ändras eller borttages.

4:o.

Lagens stadgande!! uti 12 kap. Handel s-bal kon om inlags fä eller
nedsatt och förtrodt gods, innehåller bland annat uti den 3 § »— -Finnes det vara brutet och saknar egaren något, fulltyge då med vittnen
eller ed sin huru mycket han inlagt häfver. Gitter han det, svare

deri godset under sin vård hade för all skada eller vise med goda skäl

eller svärj o, att det af hans vangömmo eller vållande oj skett är, eller
att han ej deraf kunskap och nytta haft----(stånde tjufsrätt).»

Då eu hvar, som har för afsigt att under on annan persons förvar

sätta »tillslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor», väl i de allra
flesta fall eger sin fulla frihet att till ett sådant förtroende endast välja
en person, till hvars redbarhet han kan hysa ett fullt förtroende, synes
det mig att, om han det oaktadt misslyckas eller misstager sig i sitt
val samt icke på förhand försäkrat sig om tillgång till eu sådan bevisning
— t. ex. ett qvitto — som gör hans edgång öfverflödig, han äfven
bör uppbära följderna af sitt misstag eller sin uraktlåtenhet, men
icke tillåtas att genom en edgång godtgöra desamma.

Och i många fäll vinues kanske dessutom föga eller intet genom
en dylik edgång, enär den, åt hvilken godset blifvit anförtrodt, kan genom
eu annan ed fritaga sig från allt ansvar eller ersättning, och det
föga uppbyggliga skådespelet alltså inträffa, att den ena svordomen
ställes emot den andra, utan att sjelfva rättstvisten derigenom slites.

Det är jemväl nu, mera än förr, lätt för de flesta att uti banker
eller andra offentliga förvaringsrum sätta sina dyrbarheter i förvar emot
en ringa afgift för längre eller kortare tid, tillfällen, Indika dessutom
betydligt underlättas genom både ökade och snabbare kornmunikationsanstalter,
så att de fall, då man för detta ändamål behöfver anlita enskilda
personer, väl kunna antagas hädanefter blifva ytterst få och äfven
af detta skäl torde alltså ifrågavarande edgångar, Indika alltmera
sällan lära ifrågakomma, kunna utan våda försvinna ur lagen.

Då, i händelse Riksdagen behagar gilla de åsigter, hvilka jag här
tillåtit mig uttala, de till följd af edgångens uteslutande uti ofvanämnda
lagrum erforderliga förändringarne äro jemförelsevis lätt verkstälda

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

och sålunda höra kunna af Lag-Utskottet föreslås samt af Riksdagen för
dess del beslutas, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta följande
förändringar uti nu gällande lagens rum, nemligen:

l:o) Att 5 kap. 1 § Årfda-balken skall erhålla
följande lydelse: »Det barn som dödt födes må ej ärfva.
Nu säga barnets fädernes fränder att det var dödt födt
och moder eller hennes arfvingar att det var qvickt
födt och kunna de det med vittnen eller andra skäl
styrka; ärfve då barn fader sin, moder barn sitt och
hennes arfvingar henne. Faller annat arf — — —
barnet.»

2:o) Att 34 § uti Kongl. förordningen den 21
December 1857 om egors fredande m. m. skall erhålla
följande lydelse: »Uppkommer tvist om den, som kreatur
intagit, det å sina egor funnit och gitter han ej
med vittnen eller andra skäl visa, att han det kreatur
der tog, gälde skadestånd till den som kreaturet äger.»

3:o) Att 24 kap. 2 § Byggninga-balken skall
erhålla följande lydelse: »Timar skada af rätt våda,
som man ej kan förese eller vakta förr än skada händer,
vare saklös.» Och

4:o) Att 12 kap. 3 § Handels-balken skall lyda

sålunda: »Sätter man under annans förvar —---

Finnes det vara brutet och saknar egaren något, fulltyge
då med vittnen eller andra skäl huru mycket
han inlagt häfver. Gitter han det, svare den, godset
under sin vård hade, för all skada eller vise med goda
skäl att det af hans vangömmo eller vållande ej skedt

är eller att han ej deraf kunskap och nytta haft--

--(stånde tjufsrätt).»

Handels balken 12

kap. 3 §.

l:o.

De edgångar, hvilka uti hittills anförda lagrum äro påbudna eller Konkurslagen.
tillåtna, qvarstå i de flesta fall oförändrade sedan 1734 års lag först
utarbetades och då de antagligen, såsom äfven är nämndt, mera sällan
tillämpats, ligger deruti en förklaring, hvarför de undgått lagstiftarens
uppmärksamhet vid de förändringar, hvilka, tid efter annan, i öfverensstämmelse
med nyare tiders fordringar och mildare seder egt rum, så -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

Konkuniagen. som med Missgernings-balken eller nu nyligen med Utsökningslagen.

Men denna förklaring — man vore frestad att benämna den ursäkt —
kan icke tillfredsställa, då man granskar den jemförelsevis nya lagstiftning,
som benämnes Konkurslagen och som trädt i stället för 16 och
17 kapitlen Handelsbalken.

Konkurslagen af den 18 September 1862 stadgar:

Uti 9 momentet: »Vid konkursansökning foge gäldenär uppteckning

— — — — och vare uppteckningen med edsförpligtelse underskrifven.

År ej bouppteckning bifogad, eller--— — åligge gäldenären att

allt som till boet hörer under edsförpligtelse redligen uppgifva. Kan
---— tillställas»;

Uti 9 § 3 momentet: »Varder annan än den, som domare- eller
tjenste-ed aflagt, till förrättningsman enligt denna § förordnad; svärje
inför Rätten eller domaren att han det uppdrag redligen fullgöra skall,

— — — — ärenden gå»;

Uti 25 §: »Sedan uppteckning af gäldenärens bo skett---—

bouppteckningens riktighet med ed fästa. Å landet — ---- — infaller»;

Uti 26 §: »Å den dag, som sålunda utsatt blifvit — —--och

svärje sedan denna ed----så sant mig Gud hjelpe till lif och själ.

Skall eden afläggas af förmyndare eller målsman; varder den derefter
lämpad»;

Uti, 27 §: «Gäldenärs hustru gånge ock sådan ed, som omförmäld
är, der någon af borgenärerne det äskar. Tjenare och andra, som om
boets tillstånd kunskap ega, åligge jemväl, der så äskas, att det uppgifva
och uppgiften med cd fästa. År gäldenären död eller har han
vikit undan, ege Rätten, der så skäligt pröfvas, förelägga barn, som
till laga ålder komne äro, att bouppteckningen edeligen styrka.

Omyndig förklarad, hvars egendom till konkurs afträdes, vare ock
pligtig bouppteckningsed aflägga, der Rätten eller domaren så skäligt
pröfvar»;

Uti 41 § 2 momentet: »Har den, som till ombudsman förordnas,

ej förut aflagt domare-ed, gånge sådan ed inför Rätten eller domaren
innan han nämnda befattning tillträder»;

Uti 82 § 1 momentet: »Yrkar gäldenär eller borgenär, att annan

borgenär skall sin fordran med ed fästa, vare denne då pligtig sådan
ed svärja — — — så sant mig Gud hjelpe till lif och själ»;

Uti 82 § 2 momentet: »Skall fordran bevakas af arfvinge, af om bud

för Kronan, allmänt verk eller allmän inrättning, eller af styrelse
. för bolag eller förening, hvars angelägenheter af viss styrelse förvaltas,
varde eden derefter lämpad. Samma lag vare, der fordran bevakas af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

förmyndare eller målsman för omyndig- eller den under målsmanskap Konkurslagen.
står, af god man eller syssloman i konkurs för gäldenär eller af den,
som det eljest efter lag tillkommer att annans fordran i konkurs bevaka;
vare ock i sådant fall rätte sakegaren pligtig att sjelf, om lian
dertill skicklig finnes, edgången fullgöra, der någon borgenär det äskar
och Rätten pröfva!'' skäl dertill vara»; samt

Uti 84 §: »Dör borgenär, innan han sin fordran med äskad bor genärsed

styrkt, skall eden afläggas af den, som i hans ställe träder,
och varde derefter lämpad».

Förutom den bouppteckningsed, som är föreskrifven uti 9 § 1 momentet
samt 25 och 26 §§ utaf nu ifrågavarande lag, finnas alltså följande
edgångar der föreskrifna eller ‘kunna ifrågakomma, nemligen:
af den, som erhåller förordnande att sätta gäldenärs böcker och andra
handlingar, som hans rörelse angå, under försegling eller i förvar;

» förmyndare eller målsman;

» gäldenärens hustru, tjenare eller andra, som om boets tillstånd kunskap
ega, der så äskas;

» barn, som till laga ålder komne äro, när gäldenär är död eller har
vikit undan och Rätten så skäligt pröfvar;

» omyndig förklarad, der Rätten eller domaren så skäligt pröfvar;

» den, som enligt 41 § förordnas till Rättens ombudsman och förut
ej aflagt domare-ed;

» borgenär enligt 82 § 1 momentet;

» ai-fvinge, ombud för Kronan, allmänt verk eller allmän inrättning;

» förmyndare eller målsman för borgenär;

» god man eller syssloman i konkurs för gäldenär eller den, som det
eljest efter lag tillkommer att annans fordran i konkurs bevaka;

» rätte sakegaren derjemte, om han dertill skicklig finnes, der någon
borgenär det äskar och Rätten pröfvar skäl dertill vara; och slutligen
» den, som träder i ställe för en borgenär, som allider innan han sin
fordran med äskad borgenärs-ed styrkt.

Såsom en allmän anmärkning må till en början framhållas, att alla
dessa föreskrifter synas stödja sig på den tröstlösa, men af erfarenheten
lyckligtvis icke bekräftade föreställningen, att hvarje gäldenär, som
af eu eller annan orsak blifvit urståndsatt att fullgöra sina förbindelser,
är en bedragare eller, i lyckligaste fall, mindre hederlig, samt att icke
blott hela hans omgifning, hustru, barn, tjenare och »de som om boets
tillstånd kunskap ega», utan jemväl en och annan af hans fordringsegare,
ja! till och med Kronans ombud äro i större eller mindre mån

Bill. till Rilcsd. Vrot. ISIS. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

Konkur slagen, PePj elpli ga eller på väg att blifva delaktiga uti någon brottslig handling,
hvilken måste genom föreskriften om en edgång förhindras eller
uppdagas; och den omständigheten, att äfven den hederlige och redbar,
men olycklige gäldenären, såsom t. ex. under en allmän penningekris,
hvilka numera nästan periodiskt återkomma, kan nödgas att afstå
eller sjelfmant frånträda en egendom, som ej längre är hans, tyckes
hafva blifvit förbisedd eller åtminstone ej nog beaktad af 1862 års konkurslag.

I öfrigt och hvad först beträffar den uti 9 § 1 momentet föreskrifna
edsförpligtelsen under den afgifna eller aftvungna bouppteckningen, så
lärer väl ingen förändring deruti vara att emotse, så länge 9 kap.
1 § Årfda-balken bibehåller föreskriften, att bouppteckning, som efter
död person egen rum, skall under edlig förpligtelse underskrifvas och
den, som undertecknar, vara pligtig att, der sd fordras, denna uppgift
med ed besanna. Och så framt denna edsförpligtelse ej endast skall
vara en tom formel, måste följdrigtigt här, liksom uti nyss citerade lagrum,
den undertecknandes skyldighet qvarstå att, der så fordras, med
liflig ed bekräfta den afgifna förpligtelse!!. Men dermed borde väl
också lagstiftaren kunna åtnöjas, och således den ovilkorlig!! föreskriften
för gäldenären uti 25 och 26 §§ utbytas mot ett likartadt stadgande,
som innehålles uti 9 kap. 1 § Årfda-balken. Man invänder, att då
först blir edgångens tillämpning nedsättande och dess fullgörande misstänkt,
och deruti ligger, enligt min uppfattning, också det starkaste skälet
för borttagandet ur vår lag af alla föreskrifter om edgång af hvad
slag de vara må, enär de äro öfverflödiga gent emot den redbare, men
deremot icke alltid nog kraftiga att afskräcka eller återhålla den mindre
samvetsömme eller den, som uti religiösa öfvertygelser eller genom
tysta förbehåll finner undanflykter vid edens begående.

Hvarföre den, som enligt 9 § 3 momentet eller 41 § uti Konkurslagen
förordnas att taga gäldenärens böcker in. m. om händer eller att
vara Rättens ombudsman skall, så framt han ej i förra fallet aflagt domare-
eller tjenste-ed och i senare fallet domare-ed, svärja att han det
uppdraget »redligen fullgöra skall», har jag svårt att förstå. Med ingendera
af dessa befattningar följer, så vidt jag kunnat finna, någon utöfning
af domareembetet, men ännu mindre kan det antagas, att den, som
i förra fallet fått uppdraget att taga gäldenär böcker om hand, derigenom
kan anses träda i Kongl. Maj:ts och kronans tjenst. Mot dessa
edgångar kan likväl hufvudsakligen anmärkas att, då det ju alltid står
domaren eller Rätten fritt att till så beskaffade uppdrag endast utse
sådane personer, hvilkas redbarhet och förmåga att fullgöra uppdraget

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

äro domstolen bekanta, dessa föreskrifter om edgång med allt skäl Konku>''sla9‘
kunna anses vara öfverflödiga.

Emellertid och då, såsom redan i början är närnndt, Riksdagen till
Kongl. Maj:t gjort underdånig framställning om inskränkning uti antalet
af så beskaffade edgångar, hvartill dessa nu ifrågavarande kunna
hänföras, är det att hoppas att Kongl. Maj:t, utan vidare framställning
derom från Riksdagens sida, äfven åt dessa edgångar egnar sin uppmärksamhet.

Sådana föreskrifter, som att gäldenärens hustru, tjenare och andra,
hvilka om boets tillstånd kunskap ega, der så äskas, samt fullvuxna
barn, under vissa gifna förhållanden, jemväl skola svärja, synes mig
föga egnade att upprätthålla helgden af de ömtåliga och grannlaga
banden mellan makar, föräldrar och barn, mellan husbonde och tjenare,
hvilka 1734 års lag i andra hänseenden noga uppmärksammat. Uti
17 kap. 7 § Rättogångs-balken tillåtas ej husfolk och enskilda tjenare
att vittna, utan så är att groft brott inom huset skett och andra
ej hafva närvarit, och enligt 9 § uti samma kapitel få ej föräldrar och
barn, äfven utan att aflägga ed, ens höras, der ej saken angår dråp och
■mord, hvarom eljest all upplysning saknas. Åro då frågor om utlånade
penningar eller utborgade varor, om mitt och ditt, verkligen så mycket
vigtigare för samhället och den allmänna rättskänslan, att de betänkligheter,
hvilka förmått lagstiftaren att uti grafva brottmål eller vid begångna
dråp eller mord jäfva närskylda eller underordnade personers
inblandning, böra vika, då frågan gäller en penningesumma eller ett
fordringsanspråk?

Beträffande stadgandet uti 27 § derom, att omyndig förklarad, hvars
egendom till konkurs afträdes, ändå är pligtig att aflägga bouppteckningsed,
der Rätten eller domaren så skäligt pröfvar, så lärer kunna
med fog anmärkas att, då han, enligt lag, blott och bart till följd af
sitt omyndighetstillstånd ej är fullt juridiskt ansvarig, en edgång från
hans sida äfven borde kunna undvaras. Dessutom bör den omständigheten,
att en till myndig ålder kommen person är satt under förmyndare,
mången gång i och för sig innebära det antagandet, att ett så
grannlaga förtroende, som afläggande! af en högtidlig ed, näppeligen
bör, i synnerhet då den gäller hans egna tillgångar, åt honom anförtros.

Vidkommande åter den ed, hvarmed en borgenär må vara skyldig
att, då gäldenär eller någon annan fordringsegare så finner för godt,
fästa rigtigheten af sin fordran, synes mig den ofvan åberopade 30:de
Domare-regeln ega tillämpning, att nemligen »ingen må svärja sig penningar».
De fordringsanspråk, som uti en konkurs framställas, grundas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

Konkurslagen. v£\ numera temligen allmänt på skriftliga bevis, och det vill då synas
rättvist att den, som yrkar underkännandet af ett sådant anspråk eller
dess bekräftande medelst svärjande, bör vara pligtig att för ett sådant
yrkande framlägga skäl och bevis, men ej få en sådan begäran uppfyld
endast till följd af ett hugskott eller ännu sämre motiv. Han bär ju
dessutom alltid utvägen att genom framställandet af jäf emot en bevakad
fordrans laglighet lägga pröfningen deraf uti konkursdomarens hand,
och dermed synas mig alla billiga anspråk vara fylda. Föga vinst
följer alltså af edgången, hvaremot ett onödigt uppskof uti den slutliga
utredningen af konkursen under minst en månads tid lätt kan blifva
följden, utom de kostnader, hvilka alltid vållas den borgenär, som sålunda
trakasseras. Bättre vore då att utsträcka pröfningsrätten af alla
fordringar, äfven de icke jäfvade, hvilka uti eu konkurs bevakas.

Att icke blott borgenären sjelf skall, der så yrkas, aflägga ed, utan
äfven dess förmyndare eller målsman, arfvinge eller den, som träder i
stället för eu död borgenär, god man eller syssloman uti eu annan
konkurs, ja! till och med de, som å embetets vägnar eller för offentliga
verk och inrättningar be\mka fordringsanspråk, detta synes mig vara
att sträcka svärjandet öfver höfvan långt. Åtminstone borde det väl
kunna antagas att de, som till följd af embete eller tjenst bevaka kronans
eller allmänna verks och inrättningars fordringar, icke framställa
några sådana, hvilka tarfva bekräftelsen af en edgång. Vissheten om
att dylika anspråk framställas i god tro —■ och något annat åsyftas ju
icke med den föreskrifna eden — bör kunna åvägabringas på ett lämpligare
sätt, och för öfrigt tinnes ju äfven här samma utväg som i afseende
å enskilda fordringsanspråk, eller genom ett enkelt jäf få äfven, så
att säga, offentliga fordringar understälda domarens pröfning. Man invänder
må hända nödvändigheten af likhet inför lagen, men skall någon
konseqvens leda till dylika orimliga lagstadganden, då är det vida bättre
att undanrödja sådana stadganden som det nu ifrågavarande, der det
utan äfventyr kan ske och hvarigenom man vinner samma mål.

2''o.

k. f. d. in Uti Ivongl. förordningen af den 16 Februari 1864 om Nya Straffl-ebr.
1864. ]ageng införande och hvad i afseende derå iakttagas skall, förekomma
uti den 16 § följande från Missgernings-balken bibehållna stadganden,
nemligen:

Uti 4 momentet: »Hittar man häst, oxe — — -—- — haft. Nu är

skälig misstänka mot den som säger sig hittat hafva, då skall han sig

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

urtjufva göra med lysningavittnen och sjelf sins ed — — — — som
bitte»;

och uti 5 momentet: »Klandras det som stulet är — — — •—• ledes

till. Kali häri ej visa laga fång, gifve ut det som klandras och göre

sig urtjufva med sjelf sins ed. om domaren det skäligt pröfva!''---— •—

vare saklös»;

Begge dessa edgångar äro jemförliga med den uti 17 kap. 29
och 30 §§ Rättegångs-balken omhandlande värjemålseden, ity att de
betingas deraf, att skälig misstanke förefinnes emot den, som skall gå
eden, och redan den omständigheten, att sådana uti föreliggande fakta
grundade anledningar äro för handen, borde mana till yttersta varsamhet,
men ej föranleda lagstiftaren att sätta den skäligen misstänkte
uti ett allt för betänkligt val emellan en minst sagdt tvifvelaktig
edgång och följderna af att brista åt eden, d. v. s. stå tjufsrätt. Må
hända kan också just genom valet emellan så svåra alternativ ett
mindre ömtåligt samvete lockas att gå eden och dymedelst undandraga
sig följderna af eu brottslig handling. Och hvem ansvarar för,
att icke understundom efter afläggandet af en sådan ed hos den åhörande
menigheten qvarstanna intryck, hvilka blifva allt annat än fördelaktiga
för edens helgd, eller för lagstiftarens ömhet om lagens
anseende, helst som, enligt hvad en talare yttrade uti Första Kammaren
nyss tilländagångna riksdag, oaktad,t man går eden de skäl i
alla fall qvarstå, hvilka förmått domaren att ålägga edgången.

3:o.

Förutom den uti 1 kap. 7 § Rättegångsbalken föreskrift^ domare-ed,
hvilken till följd af Riksdagens ofta åberopade skrifvelse i allt
fall blir föremål för Kong!. Maj:ts nådiga pröfning — och i afseende
hvarå jag endast tillåter mig nämna, att erfarenheten under förflutna
tider någon gång lärt, att de förpligtelse!’, hvilka innebäras i denna ed,
icke förmått förekomma missbruk uti domareembetets utöfning eller
afhålla en och annan från glömska af hvad han lofvat, hvarföre den
tanken ligger nära, att äfven denna ed kunde gifva rum för en mera
sann uppfattning af de grundsatser, hvilka böra bestämma en domares,
liksom hvarje annan redbar mans handlingssätt — innehåller Rättegångsbalken
följande stadgande!! om edgång:

Uti 14 kap. 9 och 10 §§ om vrångo-ed;

Uti 17 kap. 16, 29, 30, 31, 34 och 35 §§ om vittnes-ed, värjemålsed
samt erbjuden ed in. in.;

A''. F. d. 16
Febr. 1864.

Rättegångs balken.

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

Uti 30 kap. 5 och 6 §§ om fattigdoms-ed; och

Uti 31 kap. 3 § om edgång vid begäran att dom må brytas.

Emot afskaffande! af den i 14 kap. 9 och 10 §§ förekommande
urmodiga vrångo-eden lärer ej vara mycket att invända. Den ifrågakommer
väl numera aldrig, och om till följd deraf denna ed ej missbrukas,
så finnes likväl intet skäl att låta ett så föråldradt stadgande
stå qvar uti en lagstiftning, som i öfrigt gör anspråk på att vara ett
uttryck af det nu lefvande slägtets tanke- och handlingssätt. Anmärkas
kan likväl att då, till följd af lagmansrätternas upphäfvande, 9 och
10 §§ i detta kapitel förändrades genom Kongl. förordningen den 18
April 1849, det tidsenliga uteslutandet af vrångo-eden icke samtidigt
egde rum.

Då jag berör vittneseden, vet jag väl att mången i vårt land ännu
anser omöjligt att ur vår lag utesluta det obligatoriska svärjandet vid
afgifvande af vittnesmål, liksom att det första inkast, som emot eu sådan
åtgärd göres, är föreställningen om nödvändigheten att till följd
deraf förr eller senare införa jury vid den svenska lagskipningen.
Här kan icke vara tillfället att vidare ingå i pröfning af den frågan,
huruvida jury-inrättningen skulle vara nyttig eller icke för vårt land,
eller om dess införande skulle vara en nödvändig följd af en inskränkning
uti vittneseden; faktiskt finnes uti nämnden vid underdomstolarne
på landet redan en slags jury, äfven om den endast sällan tillämpas,
och så mycket kan dock böra tillåtas yttra, att en undersökning af de
ömsesidiga fördelarne och olägenheterna väl förtjena!- att tagas i öfvervägande
vid en, som jag hoppas, snart förestående granskning af bevisningsläran.

Det må väl vara möjligt att frågan om upphäfvande af den obligatoriska
vittneseden ännu kan anses vara för tidigt väckt, och att det
allmänna folkmedvetandet ännu ej är moget för en sådan åtgärd, men
säkert är att, när så kan ske, dermed ett stort steg samtidigt tages i
rigtningen af slägtets sedliga framåtskridande och att, hvad som till
sina följder inom rättskipningen är kanske lika vigtigt, dermed uti domarens
hand öfverlemnas en pröfningsrätt, som nu är honom förnekad.
Så länge det stadgandet qvarstår uti 29 § 17 kap. Rättegångs-balken,
att två vittnen, de der aflagt den uti 16 § af samma kapitel föreskrifna
ed, äro fullt bevis, så länge är också den svenske domaren frånkänd all
den undersökning af vittnesmålens inre moraliska halt, hvilken undersökning
väl i de flesta fall endast skulle vara till gagn vid den slutliga
samvetsgranna pröfningen af alla på frågan inverkande omständigheter.
Och gäller detta om underdomare!!, som likväl afkunna!- sitt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

domslut under intrycket af vittnenas personliga uppträdande och. deras
förmåga eller vilja att afgifva tillfredsställande vittnesmål, huru mycket
mera bunden är icke då öfverdomare!!, som endast ser det uti protokollen
införda faktum, att två personer edeligen intygat ett visst förhållande
eller tilldragelse!

Och om äfven antalet af de förr så ofta och så illa beryktade vittnesmålen
i fråga t. ex. om olaga bränvinsutskänkning, om skogsåverkan,
oloflig jagt eller dylika, fordom snarare såsom laga näringsfång ansedda,
förseelser, numera till följd af en stigande folkupplysning något glesnat,
så torde i alla fall den dagliga erfarenheten vid våra underdomstolar,
i synnerhet på landet, gifva vid handen, att vittneseden ännu icke alltid
så af den svärjande uppfattas, som om densamma medförde en ovilkorlig
förpligtelse att endast frambära sanningen, och framför allt hela
sanningen. Långt bättre då att i domarens händer lemna rättigheten
att pröfva om och när ett vittne, med eller utan föregången undervisning
om edens vigt och betydelse, må tillåtas att med ed bekräfta sin
utsaga, och friheten att vid sakens slutliga pröfning gifva åt ett vittnesmål
endast den vigt, som den vittnandes kända moraliska egenskaper,
eller förmåga af klar och redig uppfattning, eller framställning i förening
med andra omständigheter kunna anses förtjena.

Mycket mera vore att säga uti en fråga af så stor vigt och omfattande
inverkan på den svenska lagskipningen, men då omfånget af
eu motion, som i allt fall erhåller en ganska otillbörlig längd, icke medgifver
frågans vidare undersökning och utveckling, och då mitt syftemål
icke kan vara att här föreslå Riksdagen att fatta ett omedelbart beslut
om en så genomgripande förändring uti nu bestående lagbud, må det
anförda vara till fyllest för att på frågan fästa Riksdagens uppmärksamhet
och föranleda till den åtgärd, som jag här nedan vågar föreslå.

På värjemålseden, sådan den förekommer uti 29, 30 och 31 §§ af
17 kap. Rättegångs-balken kan, liksom å öfriga, i lag stadgade likartade
edgångar, tillämpas det, af en talare uti Andra Kammaren fälda,
här ofvan citerade yttrandet, att all bevisning medelst edgång är en
qvarlefva från medeltidens ordalier. Äfven då den i lyckligaste fall,
d. v. s. med ett rent samvete aflägges, är den, efter min uppfattning,
ohygglig, och till och med de talare uti Första Kammaren, hvilka ifrade
för bibehållandet af den uti 86 § af förslaget till Utsökningslag intagna
edgången, medgåfvo att värjemålseden vore förskräcklig, icke minst derföre
att, såsom redan är nämnclt, oaktadt man går eden, sä qvarstå i
alla fall de skäl, hvilka föranledt domaren att ålägga densamma. En af
dessa talare medgaf äfven, att man i andra länder, der lagstiftningen

Rättegångs balken.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7.

fallen03'' framåtj eif skaffat edgång såsom bevisningsmedel, samt att uti Frankrike
förtroendet till och med för vittnesed en ej vore särdeles stort. Att
värjemålseden ännu möjligen kan, såsom en undantagslagstiftning, behöfva
qvarstå i vår lag, t. ex. i fråga om barnauppfostringshjelp, är väl
möjligt, men deraf följer icke att, vid eu blifvande omarbetning af
Rättegångs-balken och läran om bevisning, den kan behöfva qvarstå uti
sin nuvarande allmänna skepnad, utan att dess anlitande bör kunna inskränkas
till några få fall, och att värjemålseden aldrig bör få användas
till följd af den större eller mindre grad af öfrig bevisning som föreligger,
utan helt och hållet vara beroende på domarens uppfattning af
den persons moraliska egenskaper, åt hvilken värjemålseden må kunna
anförtros. Säkert är också att, i samma mån som lagliga edgångar mera
sällan användas, i samma mån får dess afläggande en större och allvarligare
betydelse än som nu mången gång torde vara förhållandet.

Om de öfriga edgångarne såväl uti 17 kap. 34 och 35 §§
som 30 kap. 5 och 6 §§ och i 31 kap. 3 § är föga att säga. De
äro af mindre betydelse, förekomma sällan, fattigdomseden kanske något
oftare; men för den händelse sjelfva grundsatsen om inskränkning uti
antalet af lagliga svordomar vinner erkännande, lärer tillämpningen
äfven å de nu omnämnda sjelfmant följa.

4:o.

Kko'' ml° Slutligen och i sammanhang med de åsigter, jag här ofvan tillåtit

m. fi. mig framföra, må uppmärksamheten jemväl fästas å de edgångar, hvilka
äro föreskrifna uti 4 § af Kong!, förordningen den 20 November
1845 i afseende på handel med lösören, som köparen låter i säljarens
vård qvarblifva, uti 16 och 18 §§ af Kongl. förordningen den 4 Maj
1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, uti 12 § af Kongl.
förordningen den 4 Mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning,
uti 3 af Kongl. förordningen den 18 September 1862 om
boskilnad och undansättande af egendom i makars bo, och slutligen uti
12 och 13 §§ uti Kongl. förordningen af sistnämnda år och dag, huru
gäld vid dödsfall betalas skall och om urarfvagörelse in. m.

I afseende å den förstnämnda edgången, så är det att befara, att de
personer, hvilka inlåta sig uti så beskaffade afhandlingar, för hvilka
här lagstadgats, ej alltid rygga tillbaka för en edgång, som ej tillfullo
öfverensstämmer med sanningen, och afskaffande! af denna ed borde
alltså leda derhän, att dylika afhandlingars giltighet oftare än nu må
hända sker, underkändes. Eu sådan tillämpning af den domaren uti

Motioner i Andra Kammaren, N:o 7. 17

första delen af denna § tillerkända pröfningsrätt borde utan tvifvel mån- K- F• d- 20
gen gång landa till fromma för den redbara affärsverksamheten och T*

den allmänna rättskänslan, hvilka icke kunnat annat än lida af dylika
aftal, de der allt. för ofta afse att förnärma tredje mans rätt.

Beträffande i öfrigt såväl denna som andra uti nu uppräknade Kongl.
förordningar föreskrift^ edgångar, så bör en granskning af deras bibehållande
eller möjliga uteslutande lämpligast ega rum i sammanhang
med en sådan af öfriga lagens stadganden uti detta afseende, och gör
jag mig, af sådan anledning, förvissad att, för den händelse Riksdagen
åt andra, och vigtigare stadganden om edgångar uti allmänna lagen
lemnar sm uppmärksamhet, densamma äfven måtte utsträckas till nu
senast uppräknade >lagens rum.

Med stöd af allt hvad sålunda anfördt blifvit och
då Riksdagen visserligen icke kan för sin del nu omedelbart vidtaga
de förändringar uti Konk.urslagen, Rättegångsbalken eller andra
lagens rum, hvilka betingas af inskränkning eller förändringar uti föreskrifterna
om edgång, men

då, å andra sidan, Hans Excellens Herr Statsministerns bär ofvan
intagna yttrande ger stöd åt den förhoppning, att en framställning från
Riksdagens sida uti ofvanberörda syfte skall förtjena Regeringens synnerliga
uppmärksamhet; '' J

då jag tror mig veta, att den Nya Lagberedningen redan under
mnevaiande år kommer att till granskning och omarbetning företaga
den nuvarande Rättegångs-balken; och

då slutligen Riksdagen redan uttryckt den åsigt, att ingen edgång
bör bibehållas, som utan fara kan undvaras, vågar jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville uti underdånig skrifvelse hos
Kongl. Maj:t anhålla,, det täcktes Kongl. Maj:t låta
verkställa en granskning af nu gällande Konkurslag,
Rättegångs-balken och öfriga lagens rum, deruti föreskrifter
om edgång finnas intagna, i syfte att ur desamma
utesluta alla sådana edgångar, hvilka utan fara
kunna undvaras;

samt till Riksdagen derom sedermera göra nådig
framställning.

Om remiss till Lag-Utskottet anhålles vördsamt.

Stockholm och Rörstrand den 21 Januari 1878.

_ G. H. Stråle.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1878. 1 Sami. 2 Af cl. 2 Band. 2 Håft.