Motioner i Andra Kammaren, N:o 6 (Motion 1894:6 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

N:o 6.

Af herr A. V. (.jungman, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om framläggande till Riksdagens pröfning och
godkännande af förslag till ny fisker iför ordning äfvensom
till ny förordning angående vissa delar af vattenrätten.

Fiskeristadgan den 29 juni 1852 innehåller i kap. 1 bestämmelser
»om fiskerättighet» och i kap. 2 bestämmelser »om kuugsådra», hvilka,
jemte motsvarande ansvarsbestämmelser i kap. 5, uppenbarligen äro
af allmän lags natur och så äfven uppfattades, när de under förra århundradet
först stiftades. Samma stadga är emellertid, i trots deraf,
att högsta domstolen uti infordrade utlåtanden den 17 maj 1836 och
den 27 april 1852 särskilt framhållit, att nämnda bestämmelser vore
af den beskaffenhet, att deras ändrande »icke kunde grundlagsenligt
ske i annan ordning, än 87 § regeringsformen föreskrifver», icke dess
mindre hel och hållen utfärdad på administrativ väg, utan att Riksdagens
»samtycke» inhemtats, och detta fastän de 1852 sålunda utfärdade bestämmelserna
om rätt till fiske särskilt i saltsjön så högst väsentligt
afvika från de dessförinnan gällande, att helt ändrade, i verkligheten
olagliga rättsförhållandeu derigenom inträdt. Nya bestämmelser af
allmän civillags natur tillädes ock utan grundlagsenlig medverkan från
Riksdagens sida. ,

Under slika omständigheter äro domarena, på grund af deras
embetsed, skyldige att i nämnda delar icke tillämpa stadgans föreskrifter,
hvilket förhållande redan ensamt för sig bör påkalla rättelse genom en
ny i laglig ordning åvägabragt förordnings utfärdande. Ån större skäl
dertill finnes dock deri, att enskilde personers bevisliga rätt genom
Bill. till Jiiksd. Vrot. 1804. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 2 Höft. (N:o 6). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

den merabemälda stadgans ifrågavarande bestämmelser kränkts, och
fortfarande kränkes, att fiskarenas rätt till fritt deltagande i rikets
största fiske gjorts osäker, att lagligen upphäfda stadganden och privilegier
återgifvits gällande kraft, och att de ändrade eller nya stadgandena
äro till sin affattning otydliga, för att icke säga obegripliga
och vilseledande, samt att de i vissa fall fört med sig vitnesedens
missbrukande såsom rättsinstitut för förvandlingen af privat egendom
till kollektiv sådan, hvartill kan läggas, att stadgans fiskerättsbestämmelser
sakna nödig fullständighet och i öfrigt icke motsvara billiga
anspråk å en duglig och aktningsbjudande lagstiftning. Full öfverensstämmelse
mellan byggningabalkens och fiskeristadgans fiskerättsbestämmelser
finnes icke och ej heller emellan nu gällande skiftesstadgas och
den äldre fiskeristadgans bestämmelser i fråga om skifte af fiske i
saltsjön, af hvilka den senares i 1783 års förordning »om egodelningar
och storskiften» framkallade föreskriften att »fiske bör under samfäldt
nyttjande förblifva», o. s. v.

Den nu gällande fiskeristadgans ofullständighet och fiskerättens
fördelning på fyra skilda håll hafva fört med sig icke blott ovisshet
om hvilka af de mot hvarandra stridande bestämmelserna, som verkligen
borde gälla och ega företrädet, utan äfven den olägenheten,, att längesedan
lagligen upphäfda stadganden fortfarande qvarstå i allmänna
lagen och att för fisket vigtiga bestämmelser kunnat ändras, utan att
lagstiftaren ens insåg ändringens innebörd.

Redan 1878 aflät Riksdagen en skrifvelse till Kong!. Maj:t (n:o
35, punkt. 28) om »fullständig revision af kong], fiskeristadgan den
29 juni 1852 jemte öfriga författningar, som beröra fiskerinäringen»;
men den komité, som för ändamalet tillförordnades den 22 januari 1881,
har i sitt den 3 mars 1883 afgifna betänkande med förslag till ny
fiskeristadga m. m. i afseende på fiskerätten icke lemnat ett nämnvärdt
bidrag ens till svårigheternas lösande eller ämnets närmare utredning;
hvadan arbetet dermed alltså måste begynnas å nytt. Vid ett sådant
arbetes utförande bör för den skull icke, på sätt dock hittills skett,
tagas hänsyn blott till förmenta tekniska insigter i fiskeriyrket, eller
naturhistoriska studier, utan äfven och företrädesvis till lagkunskap
hos dem, hvilka arbetet anförtros.

Uti de under åren 1884—1886 till Kongl. Maj:t ingifna utlåtandena
öfver 1881 års kongl. fiskerikomités nämnda förslag till fiskeristadga
blef ock från flera håll påpekadt, icke blott att fiskeristadgan,
trots nämnda förslag, behöfde underkastas en ny fullständig revision,
utan äfven att både fiskerätten och vattenrätten i såväl sötvattnen som

Motioner i Andra Kammaren, N:o G. 3

saltsjön borde i vissa delar omarbetas och göras fullständigare. Det
blef vidare framhållet i dessa utlåtanden, att nödig öfverensstämmelse
saknades mellan 12 kap. 4 § jordabalken och 1 § 2 mom. i gällande
fiskeristadga, samt att fiskerättsbestämmelserna borde brytas ut ur
fiskeristadgan och föras öfver till den allmänna lagen.

Fiskerilagstiftningen torde nemligen, med hänsyn till det i flera
afseenden så olikartade innehållet, lämpligast böra fördelas på en för
hela riket gemensam »förordning om rätt till fiskes utöfning» af allmän
lags natur, en »allmän stadga för hafsfisket vid rikets vestkustj) och en
»allmän stadga för rikets sötvattens- och östersjöfskem), hvilka båda stadgar
borde vara af allmän ekonomisk författnings natur, samt slutligen, i
den män sådana af behofvet påkallas, äfven särskilda, af länsstyrelserna
(eller i visst undantagsfall af Kongl. Maj:t), i enlighet med nämnda
allmänna .författningars föreskrifter, faststälda fiskeristadgar för de olika
orterna.

Enligt § 2 i nu gällande fiskeristadga är det visserligen tydligt,
att enskild rätt till vattnet och hafsbottnen inomskärs och uti hafsbandet
finnes, men deremot alls icke innebörden af denna rätt, hvilken af
egarne möjligen kan göras gällande emot icke blott det allmännas utan
äfven enskildes behof af att för vissa nödvändiga ändamål få använda
både botten och vatten. För »vattendragen» inuti landet finnes innebörden
af denna grundegarens rätt öfver vattnet i vissa hänseenden
närmare angifven och för allmänna behof tillbörligen inskränkt uti de
tre den 30 december 1880 utfärdade vattenrättsförordningarna; men
för de insjöar, som icke gerna kunna hänföras under benämningen
»vattendrag», och för bestämmandet i allmänhet af gränserna för egarnes
grund och vatten finnas äfven för sötvattnen inga andra lagbud än
de, som innehållas uti 12 kap. 4 § jordabalken, och de äro uppenbarligen
i flera fall allt annat än tillräckliga eller i förhållande till tidens
ökade kraf lämpliga.

En tidsenlig lagstiftning för rätten till fiskes utöfning förutsätter
ock, hvad särskilt saltsjön vidkommer, befintligheten af genom lag
ordnade vattenrättsförhållanden, hvarförutom det icke kan vara lämpligt,
att sistnämnda förhållanden, såsom nu är fallet, skola vara reglerade
blott genom lika otydliga som ofullständiga bestämmelser i en stadga
af till väsentlig del ekonomisk författnings natur, så att man riskerar
få de vigtigaste rättsförhållanden på administrativ väg omstörtade.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänvisning till bilagda
förslag till ny förordning om rätt till fiskes utöfning och till ändrad
lydelse af 4 § i gällande stadga om skiftesverket i riket, af hvilka det

Moioncr i Andra Kammaren, N:o 6.

förra bäst torde ådagalägga motionens omfattning och syfte, hvad fisket
vidkommer, får jag härmed hemställa,

det måtte Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla om framläggande till Riksdagens pröfning
och godkännande af

dels förslag till ny förordning om rätt till fiskes
utöfning och till ändrad lydelse af § 4 i gällande
stadga om skiftesverket i riket, grundade hufvudsakligast
på en fullständig revision af fiskerättsbestämmelserna
i byggningabalken och fiskeristadgan den
29 juni 1852, och

dels förslag till ny förordning angående de delar
af vattenrätten, hvilka icke behandlats uti de den 30
december 1880 utfärdade förordningarna om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund, om allmän farled
och om allmän flottled.

Stockholm den 18 januari 1894.

Axel. Vilh. Ljungman.

Bil. A.

Förslag

till

förordning om rätt till fiskes utöfning,

afsedd att träda i stället för 17 och 18 kap. byggningabalken samt
§§ 1—15, 21, 29, 30, 36 och 44 fiskeristadgan den 29 juni 1852.

1 kap. Om jiskerättighet.

§ L

1. Allt fiske i öppna hafvet, äfvensom vid sådana kronan tillhöriga
hafsstränder samt i saltsjön belägna skär och holmar, hvilka

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

icke till något hemman höra eller under särskilda vilkor innehafvas,
ege hvarje rikets undersåte, med undantag för fall, hvarom nedan i
§ 9 stadgas, frihet att idka och sig till fördel använda.

2. Byggande af fiskeverk eller utsättande af ryssjor och liknande
faststående fiskeredskap vare dock, med under följande § nämnda
undantag, icke (utan Konungens för viss tid särskildt gifna lof) tillåtet
i fiskevatten, der enligt föregående stadgande fisket är fritt för en
hvar rikets undersåte.

§ 2.

1. Saltsjöfisket inomskärs är, med här nedan i §§ 3, 4, 5 och
9 nämnda undantag, deras enskilda egendom, som strand och holmar
deromkring ega.

2. Vid öppna hafsstranden såsom ock utom skären får jord- och
strandegaren eller, der fisket utanför stranden tillhör annan, denne ej
sträcka sin enskilda rättighet i fiskevattnet vidare, än landgrundet
räcker, som vid stranden ligger och derifrån utlöper. År ej lagligen
bestämdt, huru långt sådant landgrund i hafvet sig sträcker, då må
under den enskilda rätten inbegripas allt det vatten, som finnes till
och med etthundraåttio .meter från det ställe invid stranden, der ständigt
djup af två meter vidtager; fiskerättsegare vid stranden dock ensam
medgifvet att än längre ut använda vattnet för fiske med från
landet utsatta ryssjor och liknande faststående fiskeredskap och ej
heller förment att lagligen göra gällande det anspråk å större område

1 fiskevattnet, hvartill han kan anse sig befogad.

3. Om afgärda bys och bolbys fiskerätt i saltsjön vid strand,
som ligger i den förras rätta intagor och hägnader, urskils i 19 kap.

2 § byggningabalken.

4. Oskift fiskevatten i saltsjön nyttje de, som ega del deri, dervid
hvad i § 3 mom. 3 och § 7 nedan är stadgadt om fiske, i hvilket flere
eg a deltaga, länder till efterrättelse. Sådant fiskevatten må ej skiftas,
utan förblifve samfäldt, ändock att landgrundet med dertill hörande
ostron- eller tånggrund och dylikt deladt är eller varder.

5. Endast den, hvilken landgrundet eger eller laglig enskild
rätt dertill häfver, må bygga fiskeverk eller utsätta ryssjor och liknande
faststående fiskeredskap i fiskevatten, hvarom i denna § är stadgadt;
och skall, der landgrundet är oskiftad samegendom, rättigheten i fråga
tillkomma delegarne i den mån, de i landgrundet hafva lott. Dylika
fiskebragder må ej på sådant sätt byggas eller utsättas i sjön, att den

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

ena blifver till men för den andras fiske; och ege Konungens befallningshafvande
för den skull på rättsegandes begäran att, efter fiskerättsegarnes
börande, bestämma huru vid dessa fiskeredskaps anornaude bör förfaras.

§ 3.

1. I Norrbottens, Vesterbottens, Vesternorrlands och Gefleborgs
län må, med här nedan i §§ 5 och 9 nämnda undantag, en hvar rikets
undersåte oqvald idka gemensamt strömningsfiske med jordegaren äfven
under annans strand, så framt denna består af skogsmark eller sten
och ej af åker eller äng, sedan jord- eller strandegaren under fisketiden
njutit sina tvenne fridagar, nemligen måndagen och onsdagen, till första
drägten i varpet, då han är närvarande och vill detta nyttja.

2. Ingen svensk undersåte må kunna stängas ifrån nyttjandet,
vid hvilkas stränder det vara må, af det ymniga fisket af stor sill vid
rikets vestkust; och gälle detta stadgande utan inskränkning jemväl
af de enskilda rättigheter, hvilka i 9 § omförmälas.

(Samma lag vare ock för sillfiske i Östersjön, hvarest någon
ymnighet deraf sig visa kan.)

3. Der fiske må vid annans strand idkas, ega de fiskande, med
här i nästa moment stadgadt undantag, att vid fisket, utan landslotts
betalande derför till strandegaren, begagna icke blott landgrundet, utan
för landfäste och sådan tillfällig uppdragning af redskap och båt, som
för fiskets utöfvande är af nöden, äfven sjelfva stranden; skolande dock
strandegaren för den skada, som derigenom hans egor tillfogas af de
fiskande njuta ersättning, som i händelse af tvist bestämmes af skiljemän.

4. Den tillförene enligt hittills gällande staganden med kostnad
upprensat eller upptagit notvarp i annans eller eget fiskevatten, vare
berättigad att uppbära trettiondedelen af den fisk, som af andra i
varpet fångas, så länge han det underhåller; varande strandegaren dock,
i fall annan gjort upprensningen, från afgift fri, och eger han jemväl,
när han vill, efter skiljemäns uppskattning, lösa den, som upprensningen
gjort, från nämnda rättighet ut.

5. Agntäckt af mask och räkor för eget behof vare ej någon
förmenad vid den strand och de tider, der den hittills oklandrad bedrifvits,
så vida det utan hinder för utöfvande af enskild fiskerätt
vid stranden ske kan.

§ 4.

1. Fiske med krok eller ref å djup inom yttre skärgården och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

uti hafsbandet vare ingen svensk undersåte obetaget att nyttja; dock
att notdrägt ej deraf må hindras medelst pålars eller stakars qvarlemnande.

2. Der eljest saltsjöfiske å djup inomskärs oeh uti hafsbandet
vid den tid, då denna förordning träder i kraft, allmänneligen och
utan klander från strandegarne fritt idkas samt för en hvar svensk
undersåte tillåtet är, bör det ock hädanefter dervid förblifva.

3. Vid bestämmandet af hvar det fria djupet enligt förestående
tvenne stadganden i denna § börjar och den af samma stadganden
oinskränkta enskilda fiskerätten slutar, lände till efterrättelse, hvad för
saltsjöfisket vid öppna hafsstranden och utom skären ofvan i § 2 mom.
2 är stadgadt. Rättigheten till fiske å det fria djupet innebär dock
icke i vidare mån, än här uttryckligen angifvits, någon inskränkning
i strandegares rätt till fiske, vatten och grund.

§ 5.

Kronans enskilda fisken uti saltsjön, elfvar, åar, strömmar och
insjöar, ehvad de för kronans egen räkning nyttjas eller hennes embetsmän
på lön eller allmänna verk till understöd, eller ock enskilde personer
på viss tid mot bestämda vilkor upplåtna blifvit, vare såsom
hittills kronan och hennes rättsinnehafvare förbehållna.

§ 6.

1. Uti sådana insjöar, hvilkas största bredd öfverstiger femton
kilometer, är det en hvar rikets undersåte tillåtet att å djup fiska
med krok eller ref; och lände vid bestämmandet af hvar det fria djupet
böljar och den af detta stadgande oinskränkta enskilda fiskerätten slutar
till efterrättelse hvad ofvan i § 2 mom. 2 för saltsjöfisket är stadgadt.
Denna rätt till fiske å det fria djupet i vissa sjöar innebär i öfrigt icke
någon inskränkning i strandegares lagliga rätt till fiske, vatten och
grund i samma sjöar.

2. Om de svenske lapparnes fiskerätt i vissa delar af riket och
om de ström- och insjöfisken vid kronans allmänningar, parker och
holmar, som kronan icke enskilt. sig eller annan förbehållit, utan till
begagnande af menighet upplåtit, är eller varder särskildt stadgadt.

§ 7.

De fiskevatten, som ligga inom eller stöta intill härads- eller
sockneallmänningar, äro allmänningsfisken. Alle de, som till sådana

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

allmänningar rättighet hafva, eg a der lof att fiska, och må de närmare
boende ej derifrån stänga de fjermare. Åker och äng vid stranden
vare dock fria från intrång af fiskande, då annan utväg finnes att komma
till fiskevattnet; skolande i annat fall för allt lidande lemnas ersättning,
som i händelse af tvist bestämmes af skiljemän. Sådant fiske må dock
äfven, i stället för att af delegarne sjelfva nyttjas, kunna af dem för
gemensam räkning utarrenderas, när de med röstöfvervigt, i enlighet
med eljest gällande föreskrifter om allmänningars förvaltning, sådant
beslutat.

§ 8.

1. Fisket uti insjöar och rinnande vatten, hvilka inom enskilda
hemmans rå och rör eller inom städernas donerade jord äro belägna
eller till deras egor höra, nyttje strandegare, med här i §§ 5, 6 och
9 nämnda undantag, utan andras intrång.

2. Om afgärda bys och bolbys fiskerätt uti insjö eller rinnande
vatten vid strand, som ligger i den förras rätta intagor och hägnader,
är stadgadt i 19 kap. 2 § byggningabalken.

3. Oskift fiskevatten må de, som eg a del deri, bruka med not,
nät och annan redskap, hvar till nödtorft sin, dervid, hvad om deltagande
i allmänningsfiske ofvan är stadgadt, länder till efterrättelse,
eller ock må sådant fiskevatten, när de fleste delegarne äro derom ense,
kunna för gemensam räkning utarrenderas. Om skifte af fiske i rinnande
vatten och insjöar är förordnadt i gällande stadga om skiftesverket i
riket.

4. Vill någon i oskift fiskevatten, då detta af delegarna sjelfva
brukas, fiskeverk bygga, göre det efter sin egolott i by, allt efter som
lägenhet dertill är. Vill någon bygga fiskeverk i forsar, strömmar eller
sund, som ej kunna delas, bjude då grannar att bygga med sig. Vilja
de ej, och pröfvar rätten det ske kunna utan deras skada; förelägge
då honom på hvad sätt, vilkor och tid, han det verk bygga och nyttja
må. Angående fiskebyggnad lände i öfrigt till efterrättelse, hvad i
förordningen den 30 december 1880 om jordegares rätt öfver vattnet
å hans grund för sådan byggnad finnes stadgadt.

§ 9.

1. Der någon med urminnes häfd, skattläggning, dombref, privilegier
eller andra ostridiga skäl kan visa enskild rätt till fiske, vare

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

sig med uteslutande af alla andra eller tillsammans med strandegaren
och vare sig den enskilda rätten afser hela fisket eller blott visst fiskslag
eller fiske med viss redskap, njute han den rätt oafkortad, äfven
om vattnet, der fisket utöfvas, till andras land stöter eller eljest enligt
denna förordning är fritt för begagnande af en hvar rikets undersåte.
Sådan inskränkning i strandeganderätt eller den en hvar svensk undersåte
tillkommande fiskerätt må dock ej göras större, än njutandet af
det'' enskilda rättigheten oundgängligen kräfver; och må för ty kronans
rätt på grund af häfd till enskilda fisken ej sträckas till andra lägenheter
än dem, der sådana fisken af ålder varit och ännu innehafvas,
äfvensom, der vissa Åskslag blifvit kronan förbehållna, hinder ej må
läggas för strandegare att i samma vatten annat fiske nyttja.

2. För den, som, på grund af i denna paragraf anförda laga
fång, eger fiskerätt vid annans strand, lände i tillämpliga delar till
efterrättelse vid denna rätts utöfning, hvad i § 3 mom. 3 och § 7
ofvan finnes stadgadt för fiske, i hvilket flere eg a deltaga.

1 § 10.

1. Fiskerättighet, som hör till jord, hvilken åt någon upplåtes,
tillkomme samma jords brukare, der ej annorledes aftalas.

2. Fiskerättighet, som hör till mark, hvilken såsom tvistig blifvit
under förbud stöld, må ej någon af de tvistande utan öfverenskommelse
nyttja.

3. Uti fiskevatten, som är för flere gemensamt och odeladt, må
ej en delegare utan de fleste öfriges samtycke upplåta fiskerättighet
till någon, som ej är delegare.

§ 11-

Utländing vare ej tillåtet att å rikets område idka sådant fiske,
som, efter hvad i det föregående är sagdt, icke är enskild egendom,
utan alla rikets undersåtar tillkommer, så framt ej genom afhandling
eller annorledes rätt dertill är honom medgifven; skolande detta förbud
dock icke eg a tillämpning å danske undersåtars fiske å svenskt
område i Öresund, 8å länge motsvarande rättighet lemnas svenske
undersåtar å danskt område i Öresund och i afseende på tillfisket
äfven vid Bornholm.

Bill. till liiksd. Prof. 1804. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Raft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

§ 12.

1. Då vid sådant fiske, hvars nyttjande är fritt för en hvar
rikets undersåte, fisket skall å samma ställe utöfvas af flera, och desse
ej kunna alla på en gång fiska, ege de fiskande företrädesrätt till
fiskets utöfning i den ordning, de till stället ankommit, utan annat
undantag än det, som i § 3 mom. 1 medgifves till förmån för strandegare
i de norrländska länen eller kan varda faststäldt i en särskild
stadga för hafsfisket vid rikets vestkust. Under notfiske må dervid
ej någon lägga hinder i vägen för den faststälda ordningens fullföljande
utan onödigt uppehåll och ej heller någon utan alla notlagens bifall
mer än sin drägt i omgången nyttja.

Hvad här såsom regel föreskrifvits, lände ock till efterrättelse
för ordningen mellan de fiskande i allmännings- eller enskilde tillhörigt
oskift fiskevatten, så framt ej delegarne öfverenskommit om annan
ordning för fiskets utöfning.

2. Vid fiske, i hvilket flera eg a deltaga, gälle, der ej i fråga
om enskilde tillhörigt oskift eller allmännings fiskevatten annorlunda
mellan delegarne öfverenskommits, såsom allmän regel, att sättgarn
och långrefvar böra vid fiskets utöfning vika för drifgarn och vadar.
Erfordras härutöfver för viss ort vid sådant fiske, som det står en
hvar rikets undersåte öppet att fritt begagna, särskilda bestämmelser
angående de fiskandes förhållanden till hvarandra vid fiske i samma
vatten med olika redskap, vill Konungen sådana utfärda.

2 kap. Om Jiskled.

§ 13.

1. I hvarje eif, ström, å eller sund skall vattenled för fiskens gång
i det djupaste vattnet, så att all fisk framkomma kan, under hela året
utan afbrott lemnas öppen och fri från all fiskeredskap och byggnad
till en tredjedel af vattendragets bredd, der kungsådra bör finnas, och
hälften mindre eller en sjettedel af bredden, der ingen kungsådra
finnes, men fisk kan uppgå. Med fiskeredskap eller byggnad må ej
heller, der ström eller å i hafvet, eller i insjö utfaller eller från annat
vattendrag eller från insjö vidtager, fiskens gång i djupaste vattnet
hindras.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6. 11

2. Om hvar kongsådra skall finnas och . hur den bör beräknas
m. m. är stadgadt i förordningen den 30 december 1880 om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund.

§ H- •'' '' t\

1. Eger någon särskild rättighet för vattenverk eller fiske att
stänga vattendrag annorledes, än här ofvan är sagdt, njute den rättighet
till godo; dock att i ty fall antingen alla dammar skola vara försedda
med för fiskens framkomst tjenliga bottenluckor eller andra öppningar,
eller ock sådana åtgärder vidtagas, som Konungens befallningshafvande,
efter sakkunniges och rättsegandes hörande, funnit bereda
fisken fri upp- och nedgång.

2. Har eljest strandägare af nöden att helt och hållet eller till
någon del öfverbygga fiskled, som, efter hvad ty ofvan är stadgadt, bör
lemnas fri från vattenverk eller fast fiskebragd, vare det ej tillåtet,
med mindre byggnaden så inrättas, att fiskens upp- och nedgång
obehindradt kan ega rum alla tider på året eller, när fråga är om
smärre vattendrag, tjenlig öppning beredes för fiskens uppgång åtminstone
höst och vår. I sådana smärre vattendrag, der något angeläget
verk drifves, som i sträng torka har allt vattnet af nöden till
sin drift, vare'' vid slik händelse tillåtet att igenstänga fiskleden hel
och hållen.

§ 15.

Vill någon förvärfva rätt att öfverbygga eller stänga- fiskled, på
sätt i föregående paragraf omförmäles, forfare såsom i förordningen
den 30 december 1880 om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
är föreskrifvet.

3 kap. Om ansvar för öfvcrträdelser af denna förordning.

§ 16.

1. Fiskar någon utan lof i det fiskevatten, der han oj rätt till
det idkade fisket egor, eller drager någon genom gräfning eller annorledes
till sig annans fisko, ansvaro derför efter ty allmän strafflag
bestämmer.

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

2. Kronofiske!!, som till nyttjande af enskilde personer eller
menigheter blifvit upplåtna, vare härvid lika med enskildes fisken att
anse. Lag samma galle ock för sådant fiske, i hvilket en hvar rikets
undersåte må såsom allmän regel fritt deltaga.

3. Den fångst, hvilken den olofligen fiskande erhållit, och, i

händelse han ej är svensk undersåte, jemväl den redskap, han vid

fisket använda vare förverkade.

4. Missbrukar delegare sin rätt i samfäldt fiske, böte efter

allmän strafflag.

§ 17-

Utestänger någon genom utsatta hinder eller på annat sätt
olagligen annan, den fiskeberättigad är, från fiskevatten eller från
begagnande af landgrund och strand, der sådant tillåtet är, vare

straffet böter från 30 till 300 kronor.

§ IB.

1. Der någon olagligen bygger fiskeverk eller utsätter fast stående

fiskeredskap, utan att fiskled dermed stänges, eller anordnar
hinder för fiskes bedrifvande af andre, der fiske för desse tillåtet är,
ege öfverexekutor att, till rättelse i hvad olagligen skett, handräckning
gifva, när skäl dertill äro; och vare derom gällande enahanda bestämmelser,
som för det i 157 § utsökningslagen afsedda fall äro
stadgade.

2. Visar någon sannolika skäl att påbörjad fiskeverksbyggnad
kan lända honom till men, ege ock öfverexekutor byggnadens fortsättande
förbjuda, intill dess tvisten blifvit i laga ordning pröfvad.

§ 19-

1. Hvar som olofligen stänger fiskled, som, efter hvad ofvan
sagdt är, bör öppen hållas, plikte efter allmän strafflag.

2. På ansökan af den, som genom dylik stängning lider men,
ege utmätningsmannen i orten och å landet jemväl länsmannen, äfven
om han ej är satt till utmätningsman, att, sedan han med ojäfvigt
vittne syn å stället hållit, nödig handräckning på den försumliges bekostnad
meddela.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

§ 20.

*!> . u; U'' I j..l l)t -■ O D .•*.<!''l?V

Missbrukar fiskande den honom i § 4 mom. 1 medgifna rätt att
vid fiske å djup med krok eller ref fästa pålar eller stakar i strandegares
landgrund och qvarlemnar dessa efter slutadt fiske, vare bot
från 10 till 100 kronor.

! § Bl.

■ ■ _ ■

Hvar som bryter mot de i § 12 stadgade föreskrifter för fiskes

utöfning, då fisket skall å samma ställe bedrifvas af flera, plikte från
25 till 250 kronor.

§ 22.

Den, som under tid, då han är stäld under tilltal för förseelse
mot denna förordnings föreskrifter, samma förseelse fortsätter eller
förnyar, skall, när han dertill varder lagligen förvunnen, fällas, för
hvarje gång åtal mot honom egt rum, till de böter, som för förseelsen
äro bestämda.

§ 23.

Den, som fälles till ansvar, skall ock dömas att ersätta all förorsakad
skada och att, så vidt ske kan, återställa det förhållande,
som blifvit rubbadt.

§ 24.

1. Böter, som ådömas efter denna förordning, skola fördelas
sålunda, att en tredjedel tillfaller kronan och två tredjedelar åklagaren.

2. I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna enligt
allmän strafflag.

3. Värdet af förverkad redskap och fångst tillfälle åklagaren
ensam.

§ 25.

1. Anträffar fiskerättsegare eller, i fråga om allmänningsfiske
och sådant fiske, hvars nyttjande är eu hvar svensk undersåte tillåtet,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

äfven polistjensteman å bar gerning den, som idkar olofligt fiske,
kåfve rätt att från honom taga jemte den förverkade fångsten äfven
redskap och båt samt sådant behålla, till dess domstolen sig utlåtit.

2. Vid olofligt fiske använd redskap och båt eller erhållen fångst,
som påträffas, utan att dess egare ertappas, må äfven tagas i beslag;
dock skall i sådant fall beslagtagaren angående beslaget ofördröjligen
låta uppläsa kungörelse från predikstolarne i den församling, hvarest
beslaget gjorts, äfvensom i angränsande församlingar. Sådan kungörelse,
hvilken bör uppläsas å tre på hvarandra följande söndagar,
skall innehålla föreläggande för egaren af redskapen eder fångsten att,
vid äfventyr af talans förlust, anmäla sig hos rätten eller domhafvanden
i orten inom tre månader efter det kungörelsen blifvit tredje gången
uppläst. Efter utgången af nämnda tid förordne rätten på anmälan af
vederbörande, huru med det i beslag tagna skall förfaras.

3. Då sålunda i beslag tagits oloflig fångst, bör, sedan syn och
värdering å densamma hållits af två ojäfvige män, beslagtagaren låta
på lämpligt sätt försälja densamma; dock åligge det i sådant fall honom
att genast instämma den, från hvilken fångsten tagits i beslag, eller,
derest denne ej är känd, att så förfara som i föregående moment sägs.
År af fiskerättsegare i beslag tagen fångst lefvande, må den dock,
efter det syn och värdering, som nu är sagd, hållits, kunna åter utsläppas
i fiskevattnet.

§ 26.

Åtal för öfverträdelser, som endast förnärma enskild mans rätt
och ej angå sådana föreskrifter, hvilka till allmän nytta eller bevarandet
af en hvar svensk undersåtes allmänna fiskerätt gifna äro, må icke
anställas af annan än målsegande. År kronan eller någon menighet
målsegande, då ege allmän åklagare att åtalet föra.

4 kap. öfriga bestämmelser.

§ 27..

1. Nödig mark för uppförande af boningshus, bodar och beredningshus,
byggnad af båtar och förfärdigande af kärl och redskap,
som för fiskerinäringens utöfning brukas, med hvad dertill hörer, ege
hvarje rikets undersåte rättighet att erhålla å sådana krouolägenheter,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

som i 1 § omförmälas, utan att för sådan rättighet behöfva erlägga
annan afgift än den, som kan vara af nöden för betäckande af de
kostnader för uppgörande af byggnadsplan, tomters utstakning m. m.,
som i fråga om fiskelägen med talrika byggnader påkallas för vinnande
af välordnade förhållanden. Byggnadsplan och afgift, som nu är sagd,
fastställas af Konungens befallningshafvande. Skulle tvist om nyttjanderätt
till slika kronolägenheter uppstå, åligger det I^onungens
befallningshafvande att, efter förordnad besigtning, utslag deröfver
utan uppehåll meddela.

2. Pröfvar Konungen nödigt, att mark, som tillhör enskild, skall
upplåtas till bebyggande för i denna § om förmälda ändamål, vare egaren
pligtig att afstå marken mot ersättning, som, der godvillig öfverenskommelse
ej kan träffas, bestämmes enligt gällande förordning angående
jords afstående för allmänt behof; och förordne Konungens
befallningshafvande om plan och afgifter för sålunda förvärfvad lägenhets
användande genom beslut, som skall Konungens pröfning underställas.

;> ILO: n.it -> S.>*V?: * < • •''.Tf.» < vi.; :i: iV>i''''’ ^ >£ • TV >s*M ’ ? '' T i i X ^

§ 28.

1. De skiljemän, till hvilkas pröfning tvist enligt denna förordning
skall i vissa fall hänskjutas, skola vara tre och utses i den ordning,
lagen angående skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.

2. Hvad do fleste skiljemännen säga skall, änskönt någondera
parten vill söka domaren, gå i verkställighet, der ej domaren annorlunda
förordnar.

Motioner i Andra Kammaren, N;o 6.

Bil. B.

Förslag

till ändrad lydelse af

§ 4

stadgan om skiftesverket i riket den 9 november 1866,

i samband med förändringar uti lagstiftningen om rätt till fiskes utöfning.

- 41 ? • »i • •• i f> *;j . ‘.. % i ■ ; : * t b r; ; T>''r-W'' JO f; i * • I f*? iT \ > ‘ : ■ i M; i '' i:'' \

Vill delegare i samfäldt fiske, som i insjö eller rinnande vatten
finnes, eller i annan oskiftad lägenhet det fiske eller den lägenhet
skifta, hafve ock vitsord dertill, der skifte utan öfrige delegares förfång
ske kan. Ej skall dock skifte af jord för delning af fiske eller annan
slik lägenhet uppehållas, utan må den, som sådan delning åstundar,
den särskildt söka, der ej samtlige delegarne annorlunda åsämjas.

Fiske och vatten i saltsjön må ej skiftas, utan förblifve samfälda,
ändock att landgrundet med dertill hörande ostron- eller tånggrund
och dylikt deladt är eller varder.

Vid förslagets uppgörande har i så hög grad som möjligt tagits
hänsyn till faktiskt redan bestående förhållanden och för den skull äfven
uppställningen af de särskilda lagbuden i nu gällande fiskeristadga
bibehållits, så att till och med de tio första §§ i denna fått behålla
sin nummerföljd orubbad.

\ *:

Bil. C.

Motiv

till förslaget till

förordning om rätt till fiskes utöfning.

Motioner i Andra Kammaren, Nio 6.

g 1-

Innehåller bestämmelser om det för en hvar rikets undersåte fria
fisket i öppna hafvet och vid vissa kronolägenheter.

§ l m. 1.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 1, § 26 m. 3.
— Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2, § 1. — Fiskeristadga
1852, § 1 m. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 1 m. 1.

Jemför byggningabalken, kap. 18, § 2.

Det gjorda tillägget hänsyftar på det fall, att enskilde på grund
af urminnes häfd, kongl. förläning eller annat ostridigt skäl kan hafva
enskild fiskerätt i öppna hafvet eller vid sådana kronolägenheter, som
i stadgandet afses. I samband med slutliga upphäfvandet af 18 kap.
byggningabalken förtjenar att tagas i betraktande, huruvida icke vid
stadgandets affattning torde böra tagas någon hänsyn till bestämmelsen
i samma kapitels § 2, att »vid Konungens allmänna fiskelägen och
grund i skären må de, som inom häradet eller socken bygga och bo,
fiske bruka»; ty inomskärs och uti hafsbandet är en för vidsträckt
fiskefrihet ej alltid förmånlig.

§ 1 m. 2.

Stadgandets förbudsbestämmelse är en följd af å ena sidan den
ifrågavarande fiskeredskapens beskaffenhet att för enskild person under
längre tid eller ständigt taga en del af fiskevattnet i besittning, såsom
vore det dennes enskilda egendom, och å andra sidan fiskevattnets
beskaffenhet af ett rikets allmänningsvatten, hvars begagnande står en
hvar rikets undersåte öppet, hvadan ett dess besittningstagande till
större eller mindre del af enskild person med utestängande af alle
andre icke bör, utan vederbörligt tillstånd åtminstone, medgifvas, och
då äfven blott för viss tid (jfr byggningabalken, kap. 18 § 2; regeringsformen,
§ 77). Fn liknande uppfattning i fråga om statens allmänna
vatten är ock i utlandet allmänt erkänd och tiilämpad.

g 2.

Innehåller de allmänna bestämmelserna om enskild rätt till fiske
i saltsjön.

Bill. till Riksd. Vrot. 1894. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 2 Väft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o C.

§ 2 in. 1.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 6 m. 1. —
Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2, § 6.—Utkast till författning
om fiskerierna i Nordsjön 1847, § 2. — Fiskeristadga 1852, § 2

m. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 2. m. 1.

§ 2 m. 2.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 6 m. 1. —
Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2. § 6. — Utkast till författning
om fiskerierna i Nordsjön 1847, § 2. — Fiskeristadga 1852, § 2

mm. 1, 2. — Förslag till fiskeristadga 1883r § 2 m. 2. — Utlåtanden
öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 23, 54—55,
93—94, 100—101, 104, 108, 110—111, 114—115, 125 — 126, 221-222,
271, 281, 286; 1886, sid. 72—74, 76.

Vid bestämmandet af landgrundets utsträckning i öppna sjön har
för motstånds undvikande den 1852 stadgade, fast allt annat än lyckligt
funna, gränsen bibehållits utan annan ändring, än att måtten i
famnar utbytts mot mått i meter, hvarigenom strandegarne tillskyndats
en i verkligheten omärklig vinst, enär 1 famn och 100 famnar motsvaras
af 1,7 8 och 178,14 meter. (Om det för de icke strandegande
fiskarena lämpligaste sättet att bestämma landgrundets gräns är nedan
ordadt under § 4 in. 3). De obetydliga ändringarna i öfrigt afse att
tillmötesgå från de skånska länens landsting uttalade önskningar eller
befästandet af enskild rätt till fiske med faststående ryssjeartad redskap
(jfr skrifvelse till Kongl. Maj:t den 19 oktober 1892 från Konungens
befallningshafvande i Hallands län med förslag till förordning för strandlaxfiske
med faststående redskap).

§ 2 in. 3.

Liknande för öfverskådlighetens skull mycket förmånliga hänvisningar
förekomma både i allmänna lagen och flera förordningar (jfr
t. ex. jordabalken, k. 12, § 4; Förordningen den 30 december 1880 om
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund, § 24 m. 2). Jemför jagtstadga
1864, § 3 m. 2.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

§ 2 m. 4.

Byggningäbalken, kap. 17, § 1. — Projekt till allmän stadga för
rikets fisken 1762, § 7. —- Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2,
§ 6, § 7, m. 1 p. 1. — Förordning om landtmäteriet i riket 1783, § 77.
— Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, § 7 m. 1, § 22
m. 2, § 24, § 25 m. 3. — Kongl. vetenskapsakademiens anmärkningar
med afseende på en blifvande fiskeristadga 1847 i 12 punkter. —
Förslag till stadga om fiskerierna 1851, § 3 m. 2.

Jemför stadga om skiftesverket i riket 1866, § 6.

Momentet afser dels att för saltsjöfisket träda i stället för och
nödigt tillöka bestämmelsen uti 17 kap. 1 § byggningabalken om oskift
fiskevattens nyttjande, dels att, i hvad de lägga hinder i vägen för
skifte af saltsjöfiske, ersätta första punkten i mom. 1 af 7 § kap. 2
af 1766 års allmänna stadga för rikets fisken samt bestämmelser i § 6
samma kapitel och stadga om »allmänningsfiskeri». (De efter 1766
års allmänna stadga enskilde tillhöriga fiskena i saltsjön voro nemligen,
till stor om icke största delen åtminstone, att i egenskap af faktiskt
oskiftad samegendom anse för »allmänningsfisken» äfven enligt den i
samma stadgas kap. 3 § 3 m. 1 gifna definitionen; ehuru ordet »allmänningsfiske»
dessförinnan i fråga om saltsjön väl allmännast, ja kanske
uteslutande begagnats i betydelsen af för en hvar rikets undersåte
fritt fiske. Uttrycket »af ålder» uti åberopade § 6 fick efter ändringen
betydelse för bestämmande af området för dylik oskift samegendom).

Uti 17 kap. 1 § byggningabalken stadgas bland annat om »oskift
fiskevatten» följande: »Vill någon skifta och annan ej, hafve den vitsord,
som skifta vill, der domaren pröfvar, att det utan andras förfång ske
kan», och uti allmänna stadgan för rikets fisken 1766, kap. 3, § 12 åläggas
»befallningshafvande och domare, hvar uti sin ort, att till insjö- och
strömfiskets desto bättre vård igenom tjenlige föreställningar förmå
strand- och delegare af samfäldt fiske, der det sig göra låter, fiskevatten
sins emellan skifta»; men i afseende på saltsjöfisket saknas
icke blott ett motsvarande stadgande, utan finnas till och med i kap. 2,
§§ 6 och 7 bestämmelser, som i verkligheten afse förbud mot skifte
af samma fiske. Stadgandet uti sistnämnda §, att »uti de skärgårdar,
som fiskare oklandradt och efter gammal vana ömsom fiskat vid hvarandras
land och följt saltsjöfisken efter dess dref, förblifver det ock
efter förra vanligheten», är nu i förslaget, för så vidt samma stadgande
afser bevarandet af fångsten af dreffisk såsom en oskiftad samegendom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

för strandegarne, innefattadt i momentets föreskrift, att fiskevatten i
saltsjön ej må skiftas. Sådant skifte har för öfrigt, i följd af sin
olämplighet — då man ser bort från skifte af ostrongrund, såsom i
verkligheten af helt annan art — icke egt rum annat än som ytterst
sällsynt undantag, och redan i förordningen den 12 augusti 1783 om
landtmäteriet i riket fick derför äfven i afdelningen »om egodelningar
och storskiften» inflyta en bestämmelse om att »fiske bör under samfäldt
nyttjande förblifva». Uti skiftesstadgarne af 1827 och 1866 har emellertid
denna i praktiskt hänseende helt rigtiga bestämmelse ändrats, och
det väl derför att den ansågs stå i strid med det i verkligheten grundlagsenligt
upphäfda stadgandet om skifte af fiskevatten i 17 kap. 1 §
byggningabalken.

§ 2 m. 5.

Jemför byggningabalken kap. 17, § 1, kap. 20, § 4. — Förordningom
jordegares rätt öfver vattnet å hans grund 1880, §§ 5, 7, 10, 21,
24 m. 1.

Momentet afser att lemna hittills saknade bestämmelser för anbringande
af faststående ryssjeartad fiskredskap i saltsjön och att
möjliggöra en lokal lagstiftning till förekommande deraf att fisket med
dylik redskap idkas på ett sådant sätt, att den ene är den andre till
men, och täflan mellan de fiskande utvecklar fisket derhän, att det varder
ekonomiskt ändamålslöst (jfr skrifvelse till Kongl. Maj:t den 19 oktober
1892 från Konungens befallningshafvande i Hallands län med förslag
till förordning för strandlaxfiske med faststående redskap). Lämpligast
hade helt visst varit, om man uti här afsedda trakter hade i tid genomfört
en sådan anordning, att dylikt fiske fått utöfvas blott för gemensam
räkning och med måttligt antal redskap af lämplig storlek. I några
fall torde möjligen den ofvan till jemförelse åberopade vattenrättsförordningen
kunna tjena till ledning och efterrättelse, men i följd af
ämnets outredda skick har någon bestämmelse om sådan tillämpning
äfven här af samma förordning, som den i § 8 mom. 4 gifna, icke
kunnat föreslås.

§ 3.

Innehåller allmänna undantag från bestämmelserna i § 2, afseende
fiske vid stränderna med begagnande af landgrundet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

§ 3 m. 1.

Förordning angående strömmingsfiskets gemensamma idkande af
allmogen i Finland 1763. — Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2,
§ 8. Resolution och förklaring den 9 december 1766 på allmogens
allmänna besvär vid sistöfverståndna riksdag, § 51. — Fiskeristadga
1852, § 3 m. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 3 m. 1, —Utlåtande
öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 23,
221—222.

Momentets affattning är bragt i närmare öfverensstämmelse med
ordalydelsen i förordningen den 20 april 1763 och allmänna stadgan
för rikets fisken den 14 november 1766, hvarförutom såväl hvad i
stadgandet är och bör vara allmän regel som undantagen derifrån
gifvits en form, som vid stadgandets tillämpning icke behöfver komma
i strid med bestämmelserna i 15 kap. jordabalken om laga fång på
grund af urminnes häfd. Uti förstnämnda förordning fans följande, för
uppfattningen af kap. 2 § 7 i 1766 års allmänna stadga för rikets fisken
vigtiga tillägg: »dock med förbehåll, att ingen må, enligt 17 § uti
ridderskapet och adelns privilegier, i deras fiskevatten fiska och fara,
utan jordegandens goda vilja och samtycke.»

§ 3 m. 2.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 8 m. 1. — Allmän
stadga för rikets fisken 1766, k. 2, § 7 m. 1, p. 2 m. 2. —Förslag
till förnyadt reglemente för fisket 1840, § 25 m. 1. — Utkast
till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, § 3. — Fiskeristadga
1852 § 3 m. 2 p. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 3 m. 2 p. 1
(Betänkande, sid. 14, 58).

Momentet har återgifvits den lydelse, det hade i allmänna stadgan
för rikets fisken 1766, så att endast ordföljden lämpats något efter tidens
ändrade anspråk, och det har derigenom åter erhållit en tydlighet,
som det beröfvats i 1852 års fiskeristadga, der de begagnade mycket
sväfvande uttrycken af högsta domstolen i dess note ur protokollet
öfver justitieärenden den 27 april 1852 förklarats »afse endast sillfångsten
eller i allmänhet sådana slag af hafsfisk, som gå till stränderna
i större dref eller stimmar, hvilka öfverstiga den enskilde strandegarens
förmåga att ensam uppfånga och i afseende på hvilka i allt
fall rättigheten att få följa fisken, allt efter som han flyttar sig från

22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

eu strand till annan, länder strandegarne sielfva till ömsesidig fördel».
Då nu för återgifvandet af innehållet i första punkten af mom. 1, § 7,
kap. 2 i 1766 års allmänna stadga för rikets fisken (så lydande: »uti de
skärgårdar, som fiskare oklandradt och efter gammal vana- ömsom
fiskat vid hvarandras land och följt saltsjöfisken efter dess dref, förblifver
det ock efter förra vanligheten») är tillräckligt sörjdt i § 2 m. 4
och § 9 m. 1, och då med hänsyn till det semisekulärt periodiska
ymniga sillfisket vid rikets vestkust, hvilket under 50 till 70 år långa
mellanperioder fullständigt upphör, urminnes häfd ju icke kan åberopas,
enär häfdandet måste vara oafbrutet för att medföra laga kraft, och
urminnes häfd dessutom enligt 15 kap. jordabalken endast får anlitas
för styrkande af »rättighet» såsom tillhörande fast egendom, men icke
för att bevisa det »rättighet» utgör en rikets samtlige undersåters
kollektivegendom, samt då inomskärs intet annat Åskslag gifves vid
rikets vestkust än sillen, å hvilket högsta domstolens affattning år
1852 af stadgandet kan vinna afsedd tillämpning; så torde vara klart,
att samma affattning omöjligen kan bibehållas. Uttrjmken »sådan hafsfisk,
som går till stränderna i stora stimmar», »af ålder» och »följa
fisken efter dess dref» äro vidare, på det sätt de i nämnda affattning
användts, alldeles för sväfvande eller svårtillämpliga eller rent af otjenliga
för att kunna i momentet bibehållas. Det är ock att märka, att
högsta domstolen angaf »syftemålet» ined 1852 års fiskeristadga vara
»att utan annan förändring af hittills gällande stadganden, så vidt de
höra till den allmänna lagen, än den af rikets ständers önskan föranledda
närmare bestämningen af hvad med strandegares landgrund skall
förstås, blott innefatta de förändrade föreskrifter af ekonomisk natur,
som ansetts erforderliga», hvadan alltså innehållet i den ifrågavarande
bestämmelsen i 1852 års stadga bort, för att vara lagligt, fullt sammanfalla
med innehållet i motsvarande bestämmelse i 1766 års allmänna
stadga, enligt hvilken senare den förre ock måste tolkas, om rättskränkning
ej skall ega rum. Den af 1881 års kongl. fiskerikomité
1883 föreslagna aflfattningen af stadgandet i fråga är ännu mer förkastlig,
och skulle dessutom äfven i flera fall icke kunna vinna
tillämpning å just det semisekulärt periodiska sillfiske, den dock borde
afsett.

Hufvudsakliga skilnaden mellan de båda för aflfattningen af ifrågavarande
stadgande så vigtiga punkterna i 1 mom. 7 § 2 kap. af 1766
års allmänna stadga för rikets fisken, hvilka punkter så ofta och äfven
i § 3 mom. 2 af 1852 års fiskeristadga sammanblandats med hvarandra,
är, att första punkten afser hela riket och all slags årviss fångst af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6. 23

dreffisk i saltsjön, men den andra blott det semisekulärt periodiska
bohuslänska sillfisket, och att första punkten afser en för ortens strandegare
oskiftad samegendom, men den andra eu för en hvar rikets
undersåte tillgänglig kollektivegendom, samt att, då första punkten för
den ömsesidiga fiskerättigheten strandegarne emellan åberopar sig på
»oklandrad» utöfning och »gammal vana» samt fastställer rättigheten
»vid hvarandras land» till att gälla »efter förra vanligheten», hvaraf
tydligt nog framgår, att jordbruksfastigheter på grund af urminnes häfd
tillkommande servitutsrättigheter åsyftas, så stödjer sig deremot den
andra punkten om »det yppade ymniga sillfisket» blott på ett inträfladt
faktum, ymnigheten, utan att åberopa sig på vare sig »oklandradt» idkande,
»gammal vana» eller dylikt, och medgifver rättigheten »vid
hvars stränder det vara må», o. s. v. Skilnaden är sålunda i verkligheten
mycket stor, och enda likheten består deri, att båda punkterna
afse sådant strandfiske (med not eller vad), i hvilket äfven andre än
strandegaren må deltaga.

Den nu föreslagna, på de 1766 af konung och riksdag gemensamt
antagna lagbuden hvilande affattuingen är sådan, att något tvifvel om,
när momentet skall tillämpas eller icke, svårligen kan finnas, enär det
mindre tydliga uttrycket »det yppade ymniga sillfisket» blifvit utbytt
mot orden »det ymniga fisket af stor sill», genom hvilka än mer i
ögonen fallande bör vara klart, att det blott är det semisekulärt periodiska
fisket, som afses. Dettas fångster utgöras nemligen af sill, som
nått sådan storlek, att hon kan blifva föremål för saltning, hvilket
deremot icke är fallet med de så kallade lottsillfiskenas halfstora eller
än mindre sill. Ordet, »stänga» innebär här liksom i 1766 års allmänna
stadgas momentet, motsvarande bestämmelse ett förbud mot fiskares
afhållande medelst stängsel i en eller annan form (eller på annat sätt)
från för fiskets utöfning användbara notvarp eller vikar, och orden »vid
hvilkas stränder det vara må» afse, att ingen må, på grund af vare sig
adliga privilegier eller uteslutande fiskerättighet i öfrig!, kunna afvisa
fiskarena från för fiskets idkande tjenliga stränder, något som nu än
ytterligare gjorts tydligt genom den momentet vidfogade nya bestämmelsen
derom.

Tillägget i 1766 års allmänna stadga, att samma lag skulle gälla
»för sillfiske i Östersjön, hvarest någon ymnighet deraf sig visa kan»,
torde, såsom väl i verkligheten fullständigt betydelselöst, kunna uteslutas.
I 1765 års projekt till allmän stadga för rikets fisken fans
dessutom ännu ett tillägg i en egen §, hvilken till ytterligare belysande
af innehållet i kap. 2 § 7 af 1766 års allmänna stadga må här anföras.

Motioner i Andra Kammaren, N:o (>.

Den lydde: »Då strömming och annan saltsjöfisk vid stränder, holmar
och skär, som enskilde tillhöra, uti den ymnighet tillstöter, att desse
icke förmå densamma fånga och all fördel deraf i akt taga, bör det
ej vägras andre, som dertill hugade äro, att endast i detta fall, jemte
strandegaren, slikt fiske nyttja.»

Med hänsyn till möjlig skada å ostrongruud vid ymnigt sillfiske
i Bohuslän har ifrågasatts ett så lydande tillägg: »Konungens befallningshafvande
vare dock obetaget att på rättsegandes begäran förbjuda sådant
sillfiske å tydligt utmärkta ostrongrund.»

§ 3 in. 3.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 7, § 8 m. 2.
— (Allmän stadga för rikets fisken 1766, §8). — Förklaring öfver 1766
års allmänna stagda 1771, § 2 m. 2. — Förslag till förnyadt reglemente
för fisket 1840, § 26 m. 3. — Utkast till eu författning om
fiskerierna i Nordsjön 1847, § 4. — Fiskeristadga 1852, § 3 m. 2
p. 2. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 3 m. 2 p. 2.

Jemför vidare, hvad Bohuslän vidkommer: Magnus lagabotarens
landslag, VII, 49. — Christian IV:s norska lag, VI, 45. — Utkast till
bestämmelser, ifrågasatta att vinna tillämpning i afseende å hafsfiske!,
vid kusten af Göteborgs och Bohus län 1893, § 2.

Momentet innehåller i något fullständigare och tydligare affattning
den, hvad särskilt Bohuslän vidkommer, redan i forntiden stadgade
rätten för fiskaren att vid ymnigt sillfiske under vintern fritt få begagna
stranden och för egaren af denna att njuta ersättning för vid
fisket å egorna vållad skada. Den i samband med detta moment i dess
här föreslagna omfattning uti stadgan för nordsjöfiskerierna 1766, § 6
m. 1, och reglementet för nordsjöfiskerierna 1774, art. 2, § 5, samt
fiskeristadgan 1852, § 3 m. 2 p. 2, faststälda särskilda rätten för strandegare
i Göteborgs och Bohus län »att vid notdrägt för sådant fiske, i
fall han vill i fisket deltaga, sjelf bestämma den ordning, hvari hans
not dragas må», är här utelemnad på grund af skäl, som nedan vid §
12 m. 1 skola anföras.

Momentet gör tydligen ingen ändring i faktiskt bestående rättsförhållanden
med hänsyn till landslotts erläggande af de fiskande för
landgrundets och strandens begagnande vid sådant fiske, som icke står
en hvar rikets undersåte öppet att fritt nyttja, utan för deltagande i
hvilket afgift på grund af laglig enskild rätt kan fordras.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6''.

§ 3 m. 4.

Allmän stadga för rikets fisken 1766, kap. 2, § 9. — Förklaring
öfver 1766 års allmänna stadga 1771, § 2 in. 1. — Note ur protokollet
öfver justitieärender! i högsta domstolen den 27 april 1852, anm. vid
§ 3 m. 3. — Fiskeristadga 1852, § 3 mm. 3, 4. — Förslag till fiskeristadga
1883, § 3 ram. 3, 4. — Utlåtanden öfver 1883 års förslag till
fiskeristadga 1884—1885, sid. 93, 163—164, 274,280,286—287; 1886,
sid. 4, 74. ’ ’

Det bohuslänska sillfisket väl ursprungligen i främsta rummet
åsyftande stadgandet afser i den form, det här erhållit, å ena sidan
att, i enlighet med högsta domstolens anmärkning öfver 1851 års förslag
till stadga om fiskerierna, bevara lagligen förvärfvad rätt att för
redan verkstäld upprensning af notvarp uppbära afgift, men att å andra
sidan icke vidare medgifva sådan rätts förvärfvande. Skulle emellertid
rätten att upprensa notvarp och uppbära afgift för sådant notvarps
begagnande bibehållas, borde den ock återgifvas sin ursprungliga omfattning;
ty kostnaderna vid dylik upprensning äro väl, i de flesta fallen
åtminstone, afskräckande stora. För sådant fiske, hvilkets nyttjande
är för en hvar rikets undersåte fritt, torde dylik upprensning lämpligast
böra bekostas med allmänna medel.

§ 3 m. ö.

Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885.
sid. 110, 125—126. ’

Momentet afser att tillmötesgå den af Malmöhus läns landsting
1885 uttalade önskan om frihet för fiskarena att idka agntägt å strand-*
egares landgrund, en önskan som styrkes äfven deraf, att landgrundet
i de f. d. danska landskapen Skane, Halland och Blekinge före utfärdandet
af allmänna stadgan för rikets fisken 1766 tillhörde kronan
såsom ett regale, och att enskild rätt i afseende på fisket å landgrundet
fördenskull icke ännu hunnit göra sig så fullständigt gällande vid de
skärgård saknande kusterna af Skåne och Halland, att medgifvande af
den ifrågasatta förmånen åt fiskarena kan anses innebära eu rättskränkning.
Momentet innehåller för öfrigt icke större utan tvärtom mycket
mindre inskränkning i strandeganderätten, än momenten 1 och 2.
Skulle denna här för agntägt af mask och räkor föreslagna frihet utsträckas
äfven till agnskal, blefve det dock nödvändigt tillägga en beBih.
till lliksd. Vret. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Käft. 4

26 Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

stämmelse för tryggande af odling af detta äfven i annat hänseende
än såsom agn värdefulla djur.

§ *■

Innehåller allmänna undantag från bestämmelserna i § 2, afseende
fisket inomskärs och uti hafsbandet »å djup» utanför området för det
egentliga strandfisket.

Bestämmelsen i byggningabalken kap. 18 § 2 om att fiske af
ifrågavarande slag blott bör få utöfvas af »dem, som inom häradet eller
socknen bygga och bo», förtjenar af skäl, som under § 1 mom. 1 framhållits,
att beaktas vid affattningen af § 4 i samband med slutliga
upphäfvandet af nämnda kapitel i 1736 års lag.

§ 4 m. 1.

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, § 10. — Förslag till
stadga om fiskerierna 1851, § 4. — Nöte ur protokollet öfver justitieärenden
i högsta domstolen den 27 april 1852, anm. vid § 4. — Fiskeristadga
1852, § 4, § 20 p. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 5
m. 1, § 20. — Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884
—1885, sid. 274, 286; 1886, sid. 74, 76.

Under åtminstone förra hälften af förra århundradet skilde man
med hänsyn till fisket i saltsjön mellan fisket 1) vid stränderna, 2) »på
fria djupet» och 3) uti öppna hafvet, och var denna skilnad i allt
väsentligt iakttagen äfven i 1762 års projekt till allmän stadga för
rikets fisken. Sedan emellertid rikets ständers justitiedeputation vid
riksdagen 1765—1766 föreslagit en sådan ändring i nämnda projekts
bestämmelser om inomskärsfisket, att strandegarnes uteslutande rätt
till allt sådant fiske gjordes till regel, föreslog samma Riksdags fiskerideputation,
med antagligt syfte att åt allmänt begagnande bevara åtminstone
en del af fisket å det »fria djupet», en ny § af följande lydelse:
»Fiske med alls slags krok och ref å djup inom skärgården och uti
hafsbandet varder ingen betaget att opåtaldt nyttja, då notdrägt ej
deraf hindrad blifver medelst pålars eller stakars qvarlemnande», hvilken
§ äfven med inskjutande af ordet »yttre» framför ordet »skärgården»
blef antagen såsom allmän lag.

Då i 1852 års fiskeristadga bestämmelsen i kap. 2, § 6 af 1766
års allmänna stadga för rikets fisken om bibehållandet af »allmänningsfiskeri»
inomskärs, der sådant af ålder varit, fick (tilläfventyrs i följd
af sjelfva affattningens otydlighet och olämplighet samt med hänsyn

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

till bestämmelserna i första punkten af samma stadgas kap. 2 § 11
och kap. 3 § 3 mom. 1) utan vidare bortfalla; så utgör den i detta
moment bevarade friheten för krokfisket nu mer enda återstoden af
det före 1766 så omfattande fiske å »fria djupet», hvilkets begagnande
stod en hvar öppet. Men icke nog med att äfven 1852 års stadga
sålunda borttog en vigtig del af det ursprungligen för en hvar fria
fisket inomskärs, den minskade också betydelsen af det i § 4 qvarstående
genom uteslutande af de i 1766 års allmänna stadga förekommande
orden »all slags» framför orden »krok och ref» samt det vigtiga
tillägget »dock så att notdrägt ej deraf hindrad blifver medelst
pålars eller stakare qvarlemnande»; ty det utelemnade innebar å ena
sidan, att allt krokfiske utom å den grunda delen af vattnet invid
stranden stod en hvar öppet att fritt nyttja, och å andra sidan, att de
fiskande till och med egde rätt att för fiskets utöfning fästa pålar och
stakar i annans landgrund.

Med hänsyn till den ringa utsigten att kunna till förmån för det
för en hvar fria fisket ändra den nu gällande bestämmelsen hafva orden
»inom yttre skärgården» icke utbytts mot det tydligare fast i verkligheten
samma språkliga innebörd egande uttrycket »inomskärs», utan
momentet affattats i enlighet med lydelsen i 1851 års förslag till stadga
om fiskerierna.

§ 4 m. 2.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 6 m. 1. —

Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, § 25, m. 2. — Utkast
till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, §§ 1, 2. — Förslag
till fiskeristadga 1883, § 5 m. 2. (Betänkande, sid. 14—15, 59).
— Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid.
71—72, 82—83, 93-94; 1886, sid. 72, 76.

Uti 1762 års projekt till allmän stadga för rikets fisken både i
§ 6 mom. 1 föreslagits, att »rätter jordeganderätt och samma åtföljande
enskilda fiskevatten uti hafsskären ej må sträcka sig längre ifrån landet
eller jordegarens enskilda holmar och skär, än notdrägten derifrån
nyttjas kan eller landfäste med ref eller krok för möjlig anses, hvarför
ock hela redden utanför för allmänningsfiske räknas», hvaraf synes,
att man då ville begränsa strandeganderätten till den grunda delen af
vattnet närmast stranden och till sådant fiske, hvilket kräfde landfäste
från stranden eller landgrundets begagnande. Då emellertid i 1766
års allmänna stadga, väl i följd af de allt för sväfvande och obestämda

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

uttrycken i nämnda projekt, strandeganderätten utsträcktes till att i
regeln omfatta allt vattnet inomskärs; så lemnades dock i form af
undantag fisket å det »fria djupet» qvar såsom en strandegarne emellan
oskiftad samegendom, i det att i kap. 2, § 6 föreskrefs att, »der allmänningsfiskeri
af ålder inomskärs varit, bör det ock hädanefter dervid
förblifva», fast detta egde rum under en sådan form, att bevarandet af
denna mer allmänna rätt gent emot strandegarnes enskilda anspråk
väl endast undantagsvis kunde ske. I § 11 af samma stadga och
kapitel anfördes § 6 också icke bland de §§, som innehålla undantagsbestämmelser,
hvilka medgifva nyttjandet af enskildes fiskevatten. —
Redan uti 1766 års allmänna stadga hade sålunda nämnda undantagsbestämmelse
i 1762 års projekt fått en helt och hållet annan betydelse
än den först afsedda; men då det allmännas rätt ändock flerstädes bevarats
genom sedvana; så bör ock en bestämmelse, motsvarande det
faktiskt befintliga förhållandet, få åter inflyta i fiskerilagstiftningen.

Då nu en återgång till en affattning af stadgandet om strandeganderätten
i ungefärlig öfverensstämmelse med den, som föreslogs
1762 och 1847, om än ur fiskets synpunkt mest önskvärd, helt säkert
icke kan genomföras, och då 1881 års fiskerikomités förslag 1883 om
»fritt fiske i de delar af större hafsfjärdar, till hvilka strandeganderätten
ej sträcker sig», tydligen icke är tillfredsställande, emedan det icke
öfverensstämmer med innehållet i § 2 och enär rätten i fråga icke
bör i strid mot föreskrifterna i 15 kap. jordabalken styrkas genom urminnes
häfd, och annat bevismedel knappast gifves; så återstår väl
endast den utvägen att affatta stadgandet om det allmännas rätt uti
fiskevattnet i fråga på ungefär samma sätt, som skett uti § 1 af förordningen
den 30 december 1880 om allmän farled.

Momentet är för öfrigt så affattadt, att det icke behöfver afse
allt saltsjöfiske å det »fria djupet», utan kan rättigheten mycket väl
vara begränsad till blott fiske af visst Åskslag eller fiske med viss redskap.
Fångst af ostron och andra bottnen vidfästade djur bör dock
ej vara tillåten enligt detta stadgande; ty fiskerättigheten i fråga
sträcker sig icke till vare sig vattnet eller hafsbottnen och sålunda
icke heller till hvad den senare är vidfästadt.

§ 4 m. 3.

Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, § 2. —

Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid.
23, 24, 51, 165, 195, 200, 204, 274, 286; 1886, sid. 74, 76.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

Ehuru en bestämning för den af här ifrågavarande stadganden
oinskränkta enskilda fiskerättens upphörande och det »fria djifpets»
vidtagande med hänsyn till de icke strandegande fiskarena lämpligast
torde kunna angifvas genom ett bestämdt djup af t. ex. 3, 4 eller
högst 5 meter, enär det är vida lättare för fiskaren att noga hafva reda
på, å hvilket djup än å hvilket afstånd från ett visst djup utanför
stranden han fiskar ; så har dock här i slället hänvisats till stadgandet
i § 2 m. 2 såsom det enda, hvilket har utsigt för sig att kunna äfven
i fråga om här föreliggande fall genomdrifvas.

§5.

Byggningabalken, k. 18, § 1. — Projekt till allmän stadga för

rikets fisken 1762, § 6 m. 2, § 26, § 27 m. 1. — Allmän stadga för
rikets fisken 1766, k. 2, § 6, k. 3, § 1. — Förslag till förnyadt reglemente
för fisket 1840, § 5 m. 1., § 22 m. 2, § 25 m. 3. —

Fiskeristadga 1852, § 5. — Förslag till fiskeristadga 1883, §§ 4, 8.

— Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885,
sid. 134.

Det torde förtjena utredas, huruvida några kronofisken vidare
»för kronans egen räkning nyttjas eller allmänna verk till understöd
upplåtna» äro.

§ 6 m. 1.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 28. — All män

stadga för rikets fisken 1766, k. 3, § 3 m. 3. — Förslag till
förnyadt reglemente för fisket 1840, § 9 (§ 25 m. 3). — Förslag till
stadga om fiskerierna 1851, § 1 m. 2. — Nöte ur protokollet öfver

justitieärenden i högsta domstolen den 27 april 1852, anm. vid § 1
m. 2. — Fiskeristadga 1852, § 1 m. 2. — Förslag till fiskeristadga

1883, § 7. — Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga
1884—1885, sid. 24, 72, 97, 134, 140, 165, 200, 218, 244, 253, 259.

Uti 1762 års projekt fans ett särskilt stadgande (§ 28) om tillåtelse
för »en hvar att å djup saklöst fiska med ref och krok uti stora
insjöar, der fisken ej lätteligen utödas kan», och äfven i det till rikets
ständers plena den 20 februari 1766 från fiskerideputationen öfverlemnade
projektet fans i kap. 3 en särskild § derom så lydande: »§ 18. Uti
större insjöar och fjärdar, der fisken ej lätteligen utödas kan, tillätes,
till den grofvare svalgfiskens minskande, en och hvar saklöst att å

BO Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

djup med ref och krok fiska, enär med någon straudegare åsämjas, om
frihet och lof, att ifrån dess land utgå»; men i trots af att denna §
åberopas uti 1766 års allmänna stadgas kap. 3, § 3 in. 3, fick den
dock ej följa med vid den för öfrigt i åtskilligt nog slarfviga expeditionen
af rikets ständers beslut till Kongl. Maj:t den 30 oktober 1766.
Fiskerideputationens affattning af stadgandet erbjuder tydligt nog öfverensstämmelse
med föreskrifterna i jagtstadgan om »skadliga rofdjur»
och i 1766 års allmänna stadga för rikets fisken i kap. 1, § 8, om
»skälar, uttrar och andra skadedjur i sjön», hvilka finge, »såsom fisködande,
å andras grund och vatten, när de anträffades, fångas och
skjutas.»

Den affattning af momentet, som förekommer i nu gällande fiskoristadga
och i 1883 års förslag, står i uppenbar strid med bestämmelserna
om rätt i »sjö» uti ] 2 kap. 4 § jordabalken, hvarför detsamma
här gifvits en lydelse, liknande den i § 4 momenten 1 och 3; men för
än större tydlighets vinnande hade kanske de få insjöarne i fråga
kunnat uppräknas, i stället för att genom en viss storlek angifvas.

§ 6 m. 2.

Allmän stadga för rikets fisken 1762, k. 3, § 2. — Fiskeristadga
1852, § 6. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 9. — Utlåtanden öfver
1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 139; 1886, sid. 69,
75, 76—77. — Lag angående de svenske lapparnes rätt till renbete i
Sverige 1886, §§ 1, 21, 23.

Jemför vidare: Jagtstadga 1864, § 4.

Då stadgandena om de s. k. »allmänna kronofiskena» torde vara
af den art, att deras stiftande bör ske enligt 77 § regeringsformen och
i samband med den öfriga lagstiftningen för kronans domäner (lämpligast
kanske såsom ett tillägg till kap. 8 i förordningen den 29 juni
1866, angående hushållningen med de allmänna skogarne i riket); så
torde vara tillräckligt, att momentet blott lemnar en hänvisning till
nämnda lagstiftning. Jemför vidare kammarkollegii och domänstyrelsens
gemensamma utlåtande den 25 januari 1893 angående förslag till fiskeristadga.

$ 7.

Byggningabalken, k. 18, §§ 3, 4 (jfr k. 16, § 1). — Allmän stadga
för rikets fisken 1766, k. 2, § 6, k. 3, § 3. — Förslag till förnyadt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

reglemente för fisket 1840, § 7, § 22 in. 2, § 25 m. 3. — Fiskeristadga
1852, § 7. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 10.—Utlåtanden
öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 24, 139, 190
—191, 195, 200—201. — Jemför vidare: Förordning angående hushållningen
med de allmänna skogarne i riket 1866, k. 2.

Stadgandet är affattadt i öfverensstämmelse med nu gällande fiskeristadgas
§ 7 utan annan ändring, än att fisket å byallmänningarna undantag^,
såsom rigtigare hörande under nästa §, och att föreskrift tillagts
om allmänningsfiskes utarrendering. Jemför vidare kammarkollegii och
domänstyrelsens gemensamma utlåtanden den 25 januari 1893 angående
förslag till fiskeristadga och angående ändring af gällande lagstiftning
rörande disposition af allmänningsfisken.

§ 8.

Innehåller de allmänna bestämmelserna om enskild rätt till fiske
uti insjöar och rinnande vatten.

§ 8 in. 1.

Jordabalken, k. 12, § 4. — Projekt till allmän stadga för rikets
fisken 1762, § 27 m. 2. — Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 3,
§ 4 m. 1. — Fiskeristadga 1852, § 8. — Förslag till fiskeristadga 1883,
§6. — Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885,
sid. 40, 134, 139, 140.

Momentet motsvarar § 8 i nu gällande fiskeristadga utan annan
ändring, än att några få ord inskjutits för att tydliggöra, det momentet
blott afser sötvattensfiske, och att hänvisning införts till de §§, som
innehålla undantag från momentets allmänna föreskrift.

§ 8 in. 2.

Se anmärkningen ofvan under § 2 m. 3.

Jemför jagtstadga 1864 § 3 m. 2.

§ 8 in. 3.

Byggningabalken, k. 17, § 1. — Allmän stadga för rikets fisken
1766, k. 3, § 12. — Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840,
§ 18 m. 5. — Stadga om skiftesverket i riket 1866, § 4. — Förordning
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund 1880, § 5.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

Momentet afser att vid upphäfvandet af 17 kap. byggningabalken
ersätta större delen af samma kapitels § 1. Det gjorda tillägget torde
ej behöfva här> särskild! motiveras.

§ 8 in. 4.

Byggningabalken, k. 17, §§ 1, 2. — Förordning om jordegares
rätt öfver vattnet å hans grund 1880, §§ 6—8, 10, 16, 21, 22, 21 m. 1.

Momentet afser att träda i stället för byggningabalkens ännu gällande
bestämmelser om fiskebyggnad. Möjligen torde dock utöfver de
föreslagna bestämmelserna höra, på sätt ofvan i § 2 mom. 5 skejt,
tilläggas ett stadgande om befogenhet för Konungens befallningshafvande
att på rättsegandes begäran, efter vederbörandes hörande, bestämma, huru
fiskebyggnad i sådana insjöar, som ej äro att hålla för »vattendrag»,
under vissa förhållanden må anordnas.

§ 9.

- Innehåller enskilda undantag från de allmänna bestämmelserna om
fiskerättighet i § 1 m. 1, § 2 mm. 1, 2, § 3 m. 1, § 7 och § 8 m. 1.

§ 9 in. 1.

Jordabalken, k. 12, § 4. — Allmän stadga för rikets fisken 1766,
k. 2, § 6, § 7 m. 1 p. 1, k. 3 § 4 m. 2. — Förslag till förnyadt reglemente
för fisket 1840, § 8 m. 1, § 24, § 25 m. 3. — Kongl. vetenskapsakademiens
anmärkningar med afseende på en blifvande fiskeristadga
1847 i 12 punkten. — Utkast till en författning om fiskerierna i Nordsjön
1847, § 1 p. 2. — Förslag till stadga om fiskerierna 1851, § 3
m. 2, § 9. — Fiskeristadga 1852, § 9. — Stadga om skiftesverket i
riket 1866, § 6. — Förordning angående hemmansklyfning och jord-''
afsöndring 1881, § 9 m. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 50. —
Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 94,
99, 100—101, 102—103, 165.

Jemför vidare: Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762,
§ 26, § 27 mm. 1, 2. — Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 3,
§ 1 m. 4.

Momentet, som motsvarar §'' 9 i nu gällande fiskeristadga, utgör
en omarbetning af nämnda § med syfte att å ena sidan göra densamma
möjligast tydlig och å andra sidan bringa densamma i full öfveréns -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

stämmelse både med föreskrifterna i 15 kap. jordabalken om urminnes
häfd såsom laga fång och med de i 1766 års allmänna stadga gifna,
vida mer tillfredsställande bestämmelserna för förhållandena i fråga.
Ingen § i fiskerist.adgan har nemligen blifvit i så hög grad missuppfattad
som § 9, och är det fördenskull särskild! af nöden, att den äldre af
både Konung och Riksdag antagna lagstiftningen i ämnet varder återstäld;
ty man har till och med gått så långt i förtolkning af det nu
gällande stadgandets otydliga uttryck, att man användt dessa till stöd
för styrkande med urminnes häfd, att visst fiske icke vore enskild egendom,
utan en alla rikets undersåtars kollektivegendom, fast enligt åberopade
stadgande i jordabalken icke medgifves att anlita urminnes häfd
såsom bevismedel för annat än styrkandet af »fast egendom eller rättighet»
såsom tillhörande en fastighet. Vore emellertid samma stadgandes
innebörd verkligen sådan, som den nämnda förtolkningen velat göra troligt,
då hade ju i nu gällande fiskeristadga de två första momenten af
§ 3, i hvad de afse rätt till fiske vid annans strand, varit fullständigt
obehöfliga, såsom helt och hållet fallande under § 9.

Den förändring i nu gällande fiskeristadgas § 9, som 1883 föreslogs
af 1881 års kongl. fiskerikomité, skulle icke medföra förbättring,
utan tvärtom betydlig försämring med hänsyn till nämnda förhållanden.

Momentet inbegriper i den affattning, det här erhållit, äfven bestämmelsen
i kap. 2, § 7 m. 1 p. 1 af 1766 års allmänna stadga, att
»uti de skärgårdar, som fiskande oklandradt och efter gammal vana ömsom
fiskat vid hvarandras land och följt saltsjöfisken efter dess dref,
förblifver det ock efter förra vanligheten», i hvad samma bestämmelse
nemligen såsom servitutsrättigheter afser ömsesidig fiskerätt »vid hvarandras
land» flera fiskerättsegare emellan. Jemför vidare anmärkningarna
ofvan under § 2 mom. 4 och § 3 mom. 2.

Uti den 25 januari 1893 afgifvet gemensamt utlåtande tillstyrka
kammarkollegium och domänstyrelsen att, enär andra punkten i § 9 nu
gällande fiskeristadga »innehåller en allmän rättsregel, som näppeligen
har sin plats i fiskeristadgan», samma punkt äfven »må från paragrafen
uteslutas». Bestämmelserna i denna punkt ega ock numera föga annan
betydelse än att utgöra ett historiskt minnesmärke efter den strid mellan
kronan och strandegarne om rätten till fiskes utöfning i talrika fiskevatten,
som pågick under flera århundraden och ofta blef föremål för
vid riksdagarne anförda besvär, intill dess efter rikets ständers hemställan
de flesta kronofiskenas försäljning sent omsider gjorde slut derpå.
Ännu i 1766 års allmänna stadga fans nemligen, i kap. 3, § 1 m. 1,
Bill. till liilcsd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Hatt. 5

Motioner i Andra Kammaren, N:o G.

ett vid utfärdandet af 1852 års fiskeristadga utelemnadt tillägg vid angifvandet
af kronans enskilda fisken, så lydande: »jemte alla de fiskelägenheter,
som kronan efter laga rättegång ifrån orättmätige innehafvare
återvinna kan».

§ 9 in. 2.

Momentet är föreslaget för att göra tydligt, att de åberopade bestämmelserna
i § 3 m. 3 och § 7 ega tillämpning äfven vid sådant fiske,
till hvilket hafves laga fång enligt bestämmelserna i föregående moment,
så framt nemligen icke sjelfva fånget innebär ett annat förhållande. Fiske
kan t. ex. vara afsöndradt med fastställande af sådana vilkor, som inskränka
den i nämnda §§ stadgade rätten.

§ 10 in. 1.

Jemför: Jagtstadga 1864, § 3 m. 3.

§ 10 in. 2.

Jemför: Jagtstadga 1864, § 6.

§ 10 m. 3.

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2, § 12, k. 3, § 3 m. 3,
— Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, § 47. — Fiskeristadga
1852, § 10. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 49. — Utlåtanden
öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 96, 123, 213,
215, 241, 243, 247.

De här utelemnade orden i § 10 af nu gällande fiskeristadga kunde
ej bibehållas, efter det nya moment »om delegares rätt att sjelfva nyttja
fiskevatten och att deri bygga fiskeverk» vidfogats §§ 2 och 8 i detta
förslag.

s //.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 2. — Stadga
för nordsjöfiskerierna 1766, § 2. — Förklaring öfver 1766 års stadga
för nordsjöfiskerierna 1771, § 1. — Reglemente för nordsjöfiskerierna
1774, art. 1, § 4. — Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6. 35

§ 36. — Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, § 5.
— Nöte ur protokollet öfver justitieärenden i högsta domstolen den 27
april 1852 (förslag vid § 4). — Förslag till fiskeristadga 1883, § 1 m. 2
(betänkande, sid. 13, 14, 57). — Utlåtanden öfver 1883 års förslag till
fiskeristadga 1884—1885, sid. 71, 93, 100, 104, 106—107, 109, 112—
113, 126, 139, 271; 1886, sid. 71—72.

Jemför vidare: Lov om Fiskeriet i Danmark den 5 April 1888,
§ 1 m. 2.

Ehuru många betänkligheter förefinnas mot införandet i den afsedda
förordningen af en bestämmelse om utländingars uteslutande från fiske
å svenskt område; så torde dock fördelarne af en tidsenlig lagbestämmelse
i ämnet vara öfvervägande. Kommerskollegium i utlåtande den 7
augusti 1888 samt kammarkollegium och domänstyrelsen i gemensamt
utlåtande den 25 januari 1893 hafva emellertid afstyrkt hvad 1883 föreslagits
af 1881 års fiskerikomité.

Det åberopade danska lagstadgandet lyder sålunda: »Alle Andre
skal det vane forbudt åt drive Fiskeri paa dansk Söterritorium, selv om
det sker i Förening med danske Undersaatter; dog skal dette Förbud
ikke vsere til Hinder for, åt der fremdeles som hidtil saavel af svenske
som af danske fiskeriberettigede Undersaatter drives Fiskeri i Öresund
mellem Linierne Gildberghoved—Kullen mod Nord og Stevns—Falsterbo
mod Syd, og ei heller indtil videre for det Sildefiskeri, der for Tiden
drives af svenske Undersaatter under Bornholm.»

Om gränsen i hafvet för det område, som vid rikets vestkust är
svenske undersåtar förbehållet, är utfärdad eu kunglig kungörelse den
5 maj 1871.

§ 12 in. 1.

Stadga för nordsjöfiskerierna 1766, § 6 m. 1. — Reglemente för
nordsjöfiskerierna 1774, art. 2, § 5. — Projekt till reglemente för sillfisket
1788, § 13. — Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840,
§ 23 m. 3, § 37 m. 1. —- Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön
1847, § 12. — Förslag till stadga om fiskerierna 1851, § 11. —
Nöte ur protokollet öfver justitieärenden i högsta domstolen den 27 april
1852 (anmärkning vid § 11). — Fiskeristadga 1852, § 21. — Förslag
till fiskeristadga 1883, § 21 (betänkande, sid. 20, 56, 63). ■—Utlåtanden
öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 29—30, 41,
75, 209, 212, 214, 215, 217, 219, 226, 228, 242, 287—288; 1886, sid. 82.

Obestridligt torde vara, att det är af verkligt behof påkalladt att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

bestämma, hvem företrädesrätten till fiskes utöfning tillkommer, då flere
fiskande skola fiska å samma plats, men ej kunna göra det alla på en
gång, och detta så mycket mer, som sådan företrädesrätt ofta gäller
mycket stora värden, och utan tydlig lagstiftning stor oförrätt ej sällan
skulle ske samt svåra tvister uppkomma. Detta ämne för fiskerilagstiftningen
är ock för fiskets ''utöfning af en särskilt stor betydelse, enär
fiskaren måste hafva klart för sig,'' hur sådan företrädesrätt förvärfvas,
hibehålles och förverkas, och genom lag vara förvissad om att denna
rätt aktas och är skyddad, om han med nödig trygghet skall kunna utöfva
sin ofta stort kapitalutlägg förutsättande näring, hvarför ock åtminstone
grunderna för denna rätt höra tillhöra den allmänna förordningen
om rätt till fiskes utöfning.

Utlåtandena från landstingen år 1885 bära mer än tillräckligt vittne
om, att nu gällande fiskeri stadgas 21 § vunnit de fiskandes bifall öfver
allt, der det varit fråga om fiske, som stode en hvar öppet att fritt deltaga
uti; och gäller detta omdöme icke minst Bohuslän, för hvilkets
ymniga sillfiske stadgandet i fråga äfven först stiftades och intill nu
tillämpats. Att man nu för nämnda sillfiske söker återinföra en från
Bohusläns norska tid härrörande äldre ordning har väl sin grund uti
användandet i allt större omfattning under senare åren af de förr okända
långvariga vadstänger, med hänsyn till hvilka den så länge tillämpade
enkla ordningens fortfarande bibehållande skulle framkalla oegentligheter,
som kanske mer än fullt motväga den i Norge följda och af 1881 års
kongl. fiskerikomité förordade, i mångt och mycket invecklade och svårtillämpliga
ordningen.

I de 1766 och 1774 utfärdade stadgarne för bohuslänska hafsfisket
liksom ock i § 3 m. 2 p. 2 af nu gällande fiskeristadga förklaras vid
notdrägt för sådant fiske, som en hvar rikets undersåte eger fritt deltaga
uti, strandegaren vara »berättigad, i fall han vill i fisket deltaga,
att sjelf bestämma den ordning, hvari hans not dragas må», och Göteborgs
och Bohus läns landsting har i sitt 1885 afgifna utlåtande öfver
1883 års förslag till fiskeristadga hållit strängt fast vid denna rätt för
den bohuslänske strandegaren; men då detta senare säkerligen skett af
den orsak, att man icke ville offra denna rätt annat än i samband med
en fullständig och tillfredsställande revision af rätten till fiskes utöfning
i saltsjön, och då den affattning af § 3 m. 2 och § 9 i gällande fiskeristadga,
som här föreslås, i motsats till 1883 års förslag erbjuder en
eftersträfvansvärd trygghet mot upphäfvande af enskild rätt till fiske
åsyftande fiskerättsprocesser, samt då rätten i fråga eger blott föga
värde och möter svårigheter vid utöfvandet, i synnerhet då flere strand -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6. 37

egare med stridiga anspråk uppträda samtidigt på ett och samma ställe;
så har denna rätt här öfvergifvits, och bestämmelsen om densamma utelemnats.

§ 12 m. 2.

Utkast till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, § 11. —
Betänkande med förslag till nj fiskeristadga 1883, sid. 20, 56. — Utlåtanden
öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 25,
75—76, 84—85, 94, 172—173, 226, 281; 1886, sid. 82.

De stundom mycket stora värden, som äro på spel vid fiskets utöfning,
och nödvändigheten af att fastställa ett allmänt lagbud, enligt
hvilket de med olika slags redskap fiskande i förhållande till hvarandra
hafva att foga sig deri, att det ekonomiskt mindre betydande fiskesättets
utöfvare få vika undan för det mer betydandes, då de ej kunna fiska å
samma plats på en gång, enär ingen frivilligt uppoffrar sin i öfrigt lika
goda rätt, ådagalägga äfven fullt tillräckligt behofvet af ett dylikt lagbuds
stiftande.

Om utfärdande af särskilda bestämmelser för sådant fiske, som står
en hvar rikets undersåte öppet att fritt begagna, jemför: Betänkande
med förslag till ny fiskeristadga 1883, sid. 20, 66, § 24 m. 9.

§ 13 ro. /.

Jordabalken, k. 12, § 4. — Byggningabalken, k. 20, § 3. —Projekt
till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 27, mm. 3—5,7. — Allmän
stadga för rikets fisken 1766, k. 2, § 14, k. 3, § 5 mm. 1, 2. —
Förklaring öfver 1766 års allmänna stadga 1771, § 3 m. 1. — Projekt
till förordning om kungsådra 1772, §§ 1—5. — Fiskeristadga 1852,
§ 11. — Förslag till ny lag rörande vattenrätten 1870, § 7 mm. 1, 3
(betänkande, sid. 8—12, 70). — Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförordning
1879, I, § 7 m. 3, § 8; VI, § 11 (betänkande, sid. 32, 82
—90, 209). — Förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
1880, § 8. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 11 (betänkande, sid. 15
—16, 60—61). — Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga
1884—1885, sid. 18, 19, 94, 96, 97, 101.. 115—116, 134, 141, 145,
148—149, 153, 157, 166—167, 214,223—226,253,259,261—262,265;
1886, sid. 77—81.

Få ämnen för lagstiftning torde, i följd af lika vigtiga som oförenliga
intressen, erbjuda större svårigheter att öfvervinna än frågan om

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

kungsådra och fiskled i vattendragen, och få stadganden i svensk allmän
lag torde ock vara så litet tillfredsställande som paragrafen om kungsådra,
sådan den förekom i 20 kap. 3 § byggningabalken och nu går
igen i 8 § af förordningen den 30 december 1880 om jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund. Den senare paragrafen är nemligen, då man
ser bort ifrån ett tillägg om breddens beräkning, blott en ny, icke i
något som helst, hänseende förbättrad upplaga af den förra.

Då man hade bort vänta sig, att lagen faststält den allmänna rätten
om kungsådra i vattendragen såsom regel och låtit enskilde sedan med
urminnes häfd enligt 15 kap. §§ 1 och 3 jordabalken styrka sin rätt att
till större eller mindre del eller helt och hållet stänga kungsådran; så
gjorde lagen i stället enskildes rätt att stänga vattendragen till regel
och den allmänna rätten till undantag, hvilka i strid mot bestämmelserna
i samma kap. 1 § jordabalken borde-styrkas med urminnes häfd. Att
betrakta kungsådran såsom en de enskilde strandegaimes ömsesidiga
servitutsrättighet i vattendraget vid hvarandras stränder synes nemligen
vara ett allt för långsökt tolkningssätt för att kunna godkännas.

I förslaget till gällande förordning om jordegares rätt öfver vattnet,
å hans grund yttrar nya lagberedningen bland annat följande:
»Beträffande den s. k. större kungsådran eller den kungsådra, som af
ålder varit, delar beredningen senare vattenrättskomiténs åsigt,. Visserligen
har i omtvistade fall ofta mött svårighet att afgöra, om i ett, visst
vattendrag kungsådra af ålder varit eller ej; men svårigheten att i
detta hänseende åstadkomma utredning och bevisning om sakförhållandet
bör ej föranleda till underkännande af de rättigheter, som för sin
uppkomst och fortvaro ej ega annan grund än hittills gällande bestämmelser
om nämnda kungsådra. Att lemna dessa rättigheter till spillo
lärer lika litet böra komma i fråga som att i allmänhet upphäfva den
lagliga verkan af urminnes häfd, derför att bevisningen för häfden är
svår att åvägabringa. Numera torde dock genom laga domar eller
annorledes vara i det öfvervägande antalet, fall lagligen bestämdt,
huruvida dylik kungsådra finnes eller ej, och följaktligen tvister derom
sällan förekomma.» Nya lagberedningens uppfattning är tvifvels utan
riktig i fråga om hvar kungsådra numera i regeln skall finnas eller ej,
men den utgör intet berättigadt försvar för den principvidriga affattningen
af § om kungsådra äfven i beredningens förslag, och den afböjer
än mindre de stora olägenheter, som följt och följa deraf, att,
samma § tagits och kanske än ytterligare kommer att, tagas till mönster
vid affattningen af lagbestämmelser inom fiskerätten; ty resultatet deraf
har blifvit och torde allt framgent blifva, att det allmännas rätt och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

intressen få vika för de enskildes eller, i andra fall, att enskild egendom
göres osäker. Att § om kongsådra i nämnda förordning bibehållits
ungefärligen sådan, den befans i 1736 års lag, torde väl ock i
verkligheten haft sin grund deri, att man trodde eller insåg det vara
omöjligt att i Riksdagen genomdrifva en annan affattning af §.

Den omständigheten, att mera bemälda förordning i § 8 återgifvit
byggningabalkens bestämmelser om kongsådra och i § 6 innehåller bestämmelser
om uppdämning och dylikt, med syfte att närmast skydda
helt andra intressen än fiskets, kan sålunda omöjligen utgöra något
det minsta bevis emot behofvet af en revision af fiskeristadgans bestämmelser
om fiskled, utan tvärtom för en dylik, såsom ock både
Kongl. Maj:t och den 1881 tillförordnade kongl. fiskerikomitén framhållit
(betänkande med förslag till ny fiskeristadga 1883, sid. 2, 15).

Detta moment är, liksom de följande bestämmelserna om fiskled,
affattadt med ledning af de anmärkningar, som afgifvits öfver 1883
års förslag till fiskeristadga; och gör det här förslagsvis meddelade
icke anspråk på att hafva lemnat något väsentligt bidrag till de befintliga
svårigheternas lösande.

§ 13 m. 2.

Förklaring öfver 1766 års allmänna stadga 1771, § 3 m. 2. —
Projekt till förordning om kongsådra 1772, § 2 m. 1. — Fiskeristadga
1852, § 15. — Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförordning
1879, I, §§ 8, 9. — Förordning om jordegares rätt öfver vattnet å
hans grund 1880, §§ 8, 9.

4 ■

§ 14 in. 1.

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 3 § 5, ram. 3, 4, § 7
m. 1. — Projekt till förordning om kurigsådra 1772, §§ 6, 7. — Förslag
till förnyadt reglemente för fisket 1840, § 11, m. 3. — Fiskeristadga
1852, § 14. — Förslag till ny lag rörande vattenrätten 1870,
§ 7 in. 2. — Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförordning
1879, VI, § 14 m. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 13 m. 1.
(Betänkande, sid. 16—-17, 62). — Utlåtanden öfver 1883 års förslag
till fiskeristadga 1884—1885, sid. 24, 29, 55—56, 128, 149, 156, 158,
167—168, 191, 195—196, 201, 204, 212, 214, 265—266; 1886, sid.
79, 81.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

§ 14 in. 2.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 27 in. 6. —
Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 3 §§ 6, 7. — Projekt till
förordning om kungsådra 1772, §§ 8, 10. — Förslag till förnyadt reglemente
för fisket 1840, §§ 12, 13. — Fiskeristadga 1852, §§ 13, 14. —
Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförordning 1879, VI, § 13,
§ 14 m. 2. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 12, § 13 m. 2. —
Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid.
24, 55-56, 96, 128, 135, 141, 191, 195 — 196, 201, 204—205, 212,
214, 265—266; 1886, sid. 4, 79-80, 81, 82.

Enligt fiskeriintendentens förslag är bestämmelsen i nu gällande
fiskeristadgas § 13 här förd in under detta moment, enär den förra

tydligen blott afser ett specielt fall af hvad i momentet föreslagits.

§ 15.

Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförordning 1879, VI,
§15. — Förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund
1880, § 10. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 14. — Utlåtanden
öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 135, 265
—266.

§ 16 m. 1.

Byggningabalken, k. 17 § 3, k. 18, § 4, k. 20 § 7. — Projekt
till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 28. — Allmän stadga för
rikets fisken 17645, k. 2 § 11, k. 3, § 3 m. 5, § 4 mm. 3, 5. — Förslag
till förnyadt reglemente för fisket 1840, § 7 m. 2, § 8 m. 2, §
10, § 22 m. 2. — Fiskeristadga 1852, § 29 p. 1. - Strafflag 1864,
k. 24 §§ 14, 16. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 35 in 1.

§ 16 m. 2.

Byggningabalken, k. 18 §§ 1, 2. — Allmän stadga för rikets
fisken 1766, k. 2 § 11, k. 3 § 1, m. 3, § 2 m. 3. — Förslag till förnyadt
reglemente för fisket 1840, § 5 mm. 1, 2, § 6, m. 2. — Fiskeristadga
1852, § 29 p. 2. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 35 m. 2.
— Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid.
271; 1886, sid. 71.

Jemför vidare: strafflag 1864, k. 1 § 2. — Lov om fiskeriet i
Danmark 1888, § 58.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

Momentet har fått ett tillägg med anledning af bestämmelserna
i § 1 m. 2 och §11. Då svenske fiskare någon gång bötfällas för
olofligt fiske å danskt område, torde ett det danska lagbudet motsvarande
stadgande i svensk lag ej böra saknas, ehuru straffbestämmelserna
för utländings olofliga fiske å rikets område väl icke böra, med
hänsyn särskildt till förhållandena gent emot Norge och Danmark, göras
så stränga som de i äldre tider funnos stadgade eller föreslagits.

Uti Lov om Fiskeriet i Danmark den 5 April 1888 lyder straffbestämmelsen
i fråga sålunda: § 58. Overtraedelser af de i denne Lov
givne Föreskrifter — — — —, straffes, forsaavidt ikke Grjerningen

medförer en höiere Sträf, med Böder fra 10 til 400 Kröner.----

Ulovligt Fiskeri paa dansk Söterritorium (§ 1, 2: det Stykke) skal, förliden
Böder, som ovenfor fastsat, medföre Konfiskation af Fångsten
samt af de dertil benyttede Redskaber.»

§ 16, ra. 3.

Byggningabalken, k. 17 § 3. — Stadga för nordsjöfiskerierna
1766, § 2. — Förklaring öfver 1766 års stadga för nordsjöfiskerierna
1771, § 1. — Reglemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 1, § 4. —
Förslag till förnyadt reglemente för fisket 1840, §§ 36, 63. — Utkast
till författning om fiskerierna i Nordsjön 1847, § 5. — Nöte ur protokollet
öfver justitieärenden i högsta domstolen den 27 april 1852 (förslag
vid k. 5 § 2). — Strafflag 1864, k. 24 § 16. — Förslag till
fiskeristadga 1883, § 35 m. 1.

Jemför Lov om Fiskeriet i Danmark 1888, § 58.

§ 16., ra. 4.

Strafflag 1864, kap. 24, § 14.

§ 17.

Stadgande af påföljd för öfverträdelse af de föreskrifter, 6om lemnats
i de nio första §§ af förslaget till bevarande af fiskeberättigads
rätt till fiskes utöfning äfven vid strand, hvilken honom alls icke eller
åtminstone icke hel och hållen tillhörer, torde icke vara öfverflödigt.

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Iläft. 6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

§ 18.

Förordning om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund 1880,
§ 2, mm. 1, 2.

Stadgandena torde vara behöfliga med hänsyn till föreskrifterna
icke blott i § 1. m. 2 och § 2 m. 5, utan äfven i § 8 m. 4, i hvad
detta sistnämnda moment afser fiskeverk i insjö, hvilken ej kan räknas
för »vattendrag».

§ 19, in. 1.

Byggningabalk^], k. 17 § 4. — Allmän stadga för rikets fisken
1766, k. 3, § 8. — Fiskeristadga 1852, § 30 m. 1. — Strafflag 1864,
k. 24 §§ 14, 16. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 36 m. 1.

§ 19 in. 2.

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 3 § 8 m. 2. —Fiskeristadga
1852, § 30 m. 2. — Nya lagberedningens förslag till vattenrättsförordning
1879, VI, § 30. — Förordning om jordegares rätt
öfver vattnet å hans grund 1880, §§ 22. — Förslag till fiskeristadga
1883, § 36 m. 2. (Betänkande, sid. 34, 72). — Utlåtanden öfver 1883
års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 57, 78.

§ 20.

Allmän stadga för rikets fisken 1766, k. 2 § 10. — Fiskeristadga
1852, § 35 p. 1. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 41.

Straffbestämmelsens affattning har skett med hänsyn till öfverträdelsens
art att utgöra ett missbruk af den en hvar gifna rätten gent
emot strandegaren, i hvars fria förfogande öfver landgrundet samma
rätt innebär ett väsentligt ingrepp.

§ 21.

Reglemente för nordsjöfiskerierna 1774, art. 2, § 5, p. 2. —Projekt
till reglemente för sillfisket 1788, § 13. -— Förslag till förnyadt
reglemente för fisket 1840, § 37 m. 1. — Utkast till författning om
fiskerierna i Nordsjön 1847, § 13. — Fiskeristadga 1852, § 36. — Förslag
till fiskeristadga 1883, § 42. — Utlåtanden öfver 1883 års förslag
till fiskeristadga 1884—1885, sid. 78, 276, 281—282; 1886, sid. 6.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

§ 22.

Ordningsstadga för rikets städer 1868, § 25. — Helsovårdsstadga
för riket 1874, § 39. — Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga
1884—1885, sid. 256.

§ 23.

Fiskeristadga 1852, § 41. — Förslag till fiskeristadga 1883, § 45.

§ 24.

Fiskeristadga 1852, § 42. — Kongl. kungörelse den 10 mars 1865.
angående vissa ändringar i fiskeristadgan. — Förslag till fiskeristadga
1883, § 46.

§ 25.

Byggningabalken, k. 17 § 3. — Allmän stadga för rikets fisken
1766, k. 3 § 4 m. 3.—Strafflag 1864, k. 24 § 16. — Förslag till fiskeristadga
1883, § 47 (Betänkande, sid. 34—35, 74—75.). — Utlåtanden
öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885, sid. 26, 52—53
61, 95, 210, 276, 282.

Jemför tullstadgan 1887, § 147 mm. 2, 3. _

Stadgandet är här affattadt i ungefärlig öfverensstämmelse med
1883 års förslag.

§ 26.

Fiskeristadga 1852, § 43. — Strafflag 1864, k. 24 § 15. — Förslag
till fiskeristadga 1883, § 48.

Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885,
sid. 43—44, 52—53, 61, 95, 249—250, 261.

Ett tillägg är gjordt med hänsyn till bestämmelserna i § 1 m. 2,
§11 och § 16 m. 2. .

§ 27 m. 1.

Projekt till allmän stadga för rikets fisken 1762, § 3 m. 2, § 4,
m. 1, §5, § 9 mm. 2, 3, § 12. — Allmän stadga för rikets fisken
1766, k. 1 §§ 12, 13, k. 2 § 4 m. 1. — Reglemente för nordsjöfiskerierna
1774, art. 1, § 1. — Förslag till förnyadt reglemente för fisket
1840, § 29 in. 1, § 34. — Fiskeristadga 1852, § 44. — Förslag till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 6.

fiskeristadga 1883, § 51. — Utlåtanden öfver 1883 års förslag till
fiskeristadga 1884—1885, sid. 95, 186—187, 222, 228. — Ansökan från
motionären den 30 juni 1886 till Konungens befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län om åtgärders vidtagande för ernående af mer
tillfredsställande förhållanden å de bohuslänska fiskelägena.

Stadgandet är affattadt efter de äldre föreskrifterna och förslagen,
hvilka allenast bragts i större öfverensstämmelse med tidens ändrade
förhållanden och kraf.

§ 27 m. 2.

Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885.
sid. 222, 228. — Ansökan från motionären den 30 juni 1886 till Konungens
befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län om åtgärders vidtagande
för ernående af mer tillfredsställande förhållanden å de bohuslänska
fiskelägena.

Jemför lag angående de svenske lapparnes rätt till renbete i
Sverige 1886, § 24.

Jemför vidare: Lag om dikning 1879, §§ 17, 24, 25. — Förordning
om jordegares rätt öfver vattnet å hans grund 1880, § 6 m. 2.
— Förordning om allmän flottled 1880, §§ 4, 7.

Icke allenast den 1886 stadgade expropriationsrätten i visst fall
till förmån för lapparne, utan äfven de af senare tidens lagstiftning i
flera fall för tillgodoseende i verkligheten hufvudsakligast af enskildes
fördel medgifna rättigheterna af samma eller liknande art torde minska
betänkligheterna mot att till förmån för utaf strandegarne ofta nog allt
för illa behandlade fiskaresamhällen få anlita expropriationsrätten såsom
i verkligheten enda utvägen att komma ifrån rent af obilliga och den
ekonomiska utvecklingen inom dessa samhällen i högsta grad hinderliga
förhållanden.

§ 28.

Utlåtanden öfver 1883 års förslag till fiskeristadga 1884—1885,
sid. 93.

Jemför sjölag 1891, § 331.

Bestämmelserna i § 3 mm. 3 och 4, samt § 7 påkalla införandet
här af ett stadgande, motsvarande det i sjölagen åberopade.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1894.