Motioner i Andra Kammaren, N:o 5 (Motion 1908:5 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

lfa© IL

Af herr E. 0. Y. WaYrillSky i Stockholm, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående vaccinationstvångets afskaffande
eller begränsning m. m.

Motviljan mot vaccinationstvånget i vårt land växer i omfång och
styrka. Därtill bidrager i hög grad att läkare genom upprepade utredningar
i frågan rubbat tilltron till vaccinationens skyddande förmåga och
varnat för dess, efter deras uppfattning, skadliga verkningar.

Motståndet mot vaccinationstvånget är gammalt, men det har först
på senare tid i jämbredd med koppepidemiernas försvinnande fått allmännare
utbredning. Att det är vaccinationen som ensam eller i första
rummet bidragit till koppepidemiernas aftagande i omfång och intensitet,
bestrides ofta från vetenskapsmännens läger.

Eu beryktad forskare på detta område, d:r Alfred E. Wallace, har i
ett arbete: »Vaccination a delusion. Its penal enforcement a crime»

(Vaccinationen en förvillelse. Dess påtvingande vid straffpåföljd ett brott)
gått så långt, att han förklarar det vaccinationen »har varit orsak till sä
mycken sjukdom, så mångas död, så oerhörd massa af ytterst onödiga och
alltigenom oförtjänta lidanden, att en kommande generation skall räkna
den bland de största villfarelser af en okunnig och fördomsfull tidsålder,
och dess påtvingande genom böter den svåraste skamfläck på den i vårt
århundrade vanligen i välgörande riktning gående lagstiftningen». Detta
stämmer ganska nära med rektor P. A. Siljeströms yttrande i en år 1874
utgifven skrift. »Vaccinationsfrågan»: »Det skall i sanning blifva märk -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

värdigt att se, om ej framtiden kommer att uppföra vaccinationen endast
på listan af storartade villfarelser».

Ock om så blefve förhållandet, skedde väl intet annat än som alltjämt
sker, att människor, vore de aldrig så lärda, misstaga sig och gärna
fasthålla vid sina en gång fattade åsikter. Men det vore ett brott att
fasthålla vid en tvångsåtgärd som den ifrågavarande, om det verkligen
är tvifvel underkaetadt att densamma gör mera gagn än skada och om det
kan på goda skäl ifrågasättas huruvida denna skyddsåtgärd längre är af
behofvet påkallad. Ett af d:r H. Böing i Berlin utgifvet arbete »Keue
Untersuchungen zur Pocken und Imf-Frage» (Nya undersökningar öfver
smittkopps- och ympfrågan), som synes vara affattadt med stor opartiskhet,
är ägnadt att väcka stora betänkligheter.

År 1903 upptog herr G. O. Y. Lindgren från Örebro denna fråga
till förnyad pröfning i Riksdagen och yrkade i motion n:o 146, i Andra
Kammaren, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kung!. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att vaccinationstvånget måtte
blifva afskaffadt, så att vaccination måtte blifva en frivillig sak; samt
att, då vaccination förekommer, därtill måtte få användas endast animal
lymfa; äfvensom att endast legitimerade läkare måtte erhålla rättighet att
vaccinera». Jag tillåter mig åberopa både motionen och den i kammaren
förda öfverläggningen. Kammarens andra tillfälliga utskott hemställde i
sitt utlåtande n:o 30, »att herr Lindgrens förevarande motion ej måtte
till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda), och kammaren biföll med
95 röster mot 55 denna utskottets hemställan.

Därefter ha derå uppsatser af läkare i samma riktning som herr
Lindgrens motion offentliggjorts, däribland: Henr. Berg 1903—1905,
Läkarebok, uppsatsen »Vaccination» och IIj. Helleday 1904, »Vaccinationstvånget».
Dåvarande provinsialläkaren d:r Helleday uppställde i sitt arbete,
som han kallar »Studier och reflektioner», följande satser, hvilka
han söker leda i bevis:

1. Det är icke på ett sätt, som uppfyller nutida kraf på vetenskaplig
bevisföring ådagalagdt, att vaccinationen gjort eller gör så stor nytta,
att ett fortfarande upprätthållande af en lag om vaccinationstvång, minst
i nuvarande utsträckning, därigenom tillfredsställande motiveras.

2. Det skydd, som vaccinationen meddelar, är ej tillräckligt långvarigt
för att göra ett upprätthållande af tvåDgsvaccinationen enligt nuvarande
bestämmelser berättigadt, hvarförutom de konsekvenser, till hvilka
detta leder, gör detsamma allt utom tilltalande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

3. Osäkerheten af ett framgångsrikt resultat af själfva operationen
gör ett påbud om tvångs vaccinationen enligt gällande bestämmelser mindre
lämpligt.

4. Yaccinationstvång enligt nuvarande bestämmelser är olämpligt på
grund af de faror, som vaccinationen kan medföra.

5. Yaccinationen enligt nuvarande bestämmelser är olämplig, emedan
etter någon tid mottagligheten för smittkoppor synes blifva större hos de
vaccinerade än hos de ovaccinerade vid samma ålder.

6. Vaccinationstvång enligt nuvarande bestämmelser är obehöflig!,
enär smittkopporna kunna på lämpligare och verksammare sätt bekämpas.

De verksammare sätten äro, förklarar han, isolering och desinfektion.
För denna sin åsikt åberopar han erfarenheter från Norrköping 1887,
Lomma 1888, Kalmar och trakten däromkring 1890, Göteborg 1892 till
och med 1894 samt 1897, Stockholm 1900 samt Gäfle och Skutskär 1904.
Naturligtvis skrifver han icke hela framgången på förenämnda åtgärders
konto, utan menar också att vaccination och revaccination medverkat till
hämmande af epidemiernas utbredning. Men som man finner, ha vederbörande
»icke vågat lita ensamt till desamma», bemärker han. Gentemot
hvad Andra tilliälliga utskottet 1903 anförde rörande vaccinationens (väl
hellre revaccinationens? Helleday) goda verkningar i de tyska städerna
framdrager D:r Helleday ett exempel från England:

Staden Leicester därstädes hade 1872 en väl vaccinerad befolkning. Förargad
öfver det, trots vaccinationen, stora antalet dödsfall under den då härskande epidemien
började befolkningen, oaktadt täta atal, att mer och mer undandraga sig densamma, så
att vaceinationsprocenten under de fem första åren på 90-talet i medeltal utgjorde blott
2,36 af de föddas antal. Nedanstående tabell visar koppornas förhållande under epidemiåren
i början på 90-talet därstädes och i den likaledes ovaecinerade staden Keighly samt
i några andra väl vaccinerade städer.

Sjuka Döda

Epidemi Folkmängd Sjuka per million Döda per million

Keighly.................. 1893 32,070 72 2,245 7 218

Leicester ............... 1892 — 94 184,547 355 1,924 21 114

Birmingham ............ 1891—94 492,301 3,127 6,352 248 504

Sheffield ............... 1887—88 312,793 7,066 22,590 679 2,171

Warrington ............ 1892—93 54,000 674 12,481 65 1,204

Willenhall............... 1894 17,684 842 47,614 47 2,658

Ehuru smittan under 1893 importerades till Leicester 12 särskilda gånger, och
ehuru man så godt som uteslutande litade till isolering och desinfektion, lyckades man
dock därstädes i så hög grad öfverglänsa de väl vaccinerade städerna.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

Mot slutet af förra århundradet tillsatte parlamentet i vaccinationens
hemland England en kommission för frågans utredning. Efter 7 års arbete
och inhämtande af eu mängd upplysningar, svar på mellan 20 och
30 tusen cirkulär och frågor, riktade till olika delar af landet, kom kommissionen
1898 till det resultat, att elfva af dess medlemmar ville upphäfva
tvånget under några år, hvaremot en minoritet af 4 medlemmar
ville alldeles slopa vaccinationen. Genom en i september 1907 utfärdad
parlamentsakt lärer nu vaccinationstvånget definitivt upphäfts. Endast
vissa auteckningsformaliteter måste inom 4 månader efter födelsen iakttagas
för hvarje barn, som fritages från att vaccineras.

Sedan herr Lindgren motionerade om att endast animal vaccin måtte
få användas, har på grund af Riksdagens beslut en anstalt för beredande
af sådan vaccin upprättats. Mot den sålunda beredda vaccinen hafva
emellertid mycket stora och som det synes berättigade klagomål framställts.
Yaccinen skall hafva i stor utsträckning varit »af mycket dålig beskaffenhet,
t. o. m. oduglig».

Detta torde få tiliskrifvas olämplig förvaring eller skada genom transport,
helst under sommarvärmen, men också att preparatets godhet aftager
med tiden. Sådana omständigheter bidraga emellertid att öka missnöjet
med tvångsvaccinering.

Upprepade åtal mot föräldrar, som af fruktan för hälsofara eller af
samvetsbetänkligheter vägrat att låta vaccinera sina barn, hafva också skärpt
oviljan mot detta tvång.

Det kan icke falla mig in att uttala någon egen uppfattning om
vaccinationens nytta eller skada, enär jag saknar förutsättningar därför.
Men så mycket synes mig vara klart att de lärda därom tvista, att från
barn öfverförd lymfa medfört ödesdigra sjukdomsfall och att den animala
vaccinen ej alltid är af tillfredsställande beskaffenhet, utan i stor skala
visat betänkliga brister. Därtill kommer att koppepidemierna nu kunna
med andra medel verksamt bekämpas. Kan det då vara lämpligt att så
rigoröst och i den utsträckning som sker tillgripa vaccinations^åw#? År
det otvifvelaktigt, att vaccinen endast gagnar, ej också skadar, och är det
ej tänkbart att den skadar mera än gagnar?

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

Den farhågan, att ett inympande af ett farligt gift på det späda och
ofta klena barnet skall åstadkomma hälsofara, synes mig så naturlig. Om
vaccineringen under vanliga fall uppskötes tills barnet vuxit ut och blifvit
mera utveckladt, vore redan någon del af farhågan häfd, tänker jag mig.
Naturligtvis skulle vid inträffande epidemi, om omständigheterna på orten
därtill föranledde, äfven de små barnen vaccineras, så länge läkarna ej
känna eller ha tilltro till någon annan skyddande behandling. Men däremot
talar den omständigheten att vaccinationen vida bättre synes skvdda
i den tidigaste åldern än senare.

Ännu mera skulle det vara ägnadt att betaga vaccineringen dess för
många odiösa karaktär, om den endast vid fara, då läkare och hälsovårdsmyndigheterna
på orten så funne nödvändigt, såsom vid direkt hotande
epidemi, kunde påbjudas men annars vara frivillig liksom revaccineringen.
Man beköfde då ej ständigt hålla så stora förråd af animal vaccin att
densamma tar skada. Erfarenheten visar, att människokroppen genom sin
egen inneboende läkekraft kan öfvervinna otaliga fall af såväl smittkoppor
som andra infektionssjukdomar. Det gäller därför att bevara och höja
denna kraft. Men detta sker ej genom vaccineringen. Därvid belastas
kroppen med ett främmande försvarsmedel, som mången gång intet skydd
lämnar och annars snart sviker. Här är ett rikt och stort fält för den
naturliga hälsovårds- och läkekonsten att göra landvinningar. Han icke
ljusbehandling här få betydelse?

Utskottet åberopar 1903 den svenska statistiken. Doktor Helleday
har i en uppsats »Om vaccinationstvångets upphäfvande» i november 1907
underkastat utskottets reflexioner en kritik, som jag tillåter mig återgifva
under hänvisning till ifrågavarande tabeller.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5. 31

Tabell A.

År	Döde i smittkoppor	År	Döde smittkoppor	År	Döde i smittkoppor	År	Döde i smittkoppor
1776	1,503	1801	6,057	1826	625	1851	2,488
77	1,943	02	1,533	27 ''	600	52	1,534
78	16,607	03	1,464	28 ’	257	53	279
79	6,102	04	1,460	29 ''	53	54	204
80	3,374	05	1,090	30	104	55	41
81	1,486	06	1,482	31	612	56	52
82	2,482	07	2,129	32	622	57	560
83	3,915	08	1,814	33	1,145	58	1,289
84	12,453	09	2,404	34	1,049	59	1,470
86	5,077	10	824	35	445	60	708
86	671	11	698	36	138	Öl	193
87	1,771	12	404	37	361	62	148
88	5,462	13	647	38	1,805	63	307
89	6,764	14	308	39	1,934	64	741
90	6,893	15	472	40	650	65	1,336
91	3,101	16	690	41	237	66	1,217
92	1,939	17	242	42	58	67	1,061
93	2,103	18	305	43	9	68	1,429
94	3,964	19	161	44	6	69	1,474
95	6,740	20	143	45	6	70	764
96	4,503	21	37	46	2	71	329 i
97	1,733	22	11	47	13	72	346
98	1,357	23	39	48	71	73	645
99	3,765	24	618	49	341	1 74	2,774
1800	12,032	\| 25	1,243	50	1,376	! 75	1,150

Tabell B.

1 Period i	Af 100,000 dogo årligen i smittkoppor	Af 100 lefvan-de födda vaccinerades	Period	Af 100,000 dogo årligen i smittkoppor	Af 100 lefvan-de födda vaccinerades
1776—1780	274		1841—1845	2	72,0
1781—1785	238		1846—1850	11	78,9
1786—1790	192		1851—1855	25	81,4*
1791—1796	160		1856—1860	22	78,5 \|
1796—1800	202		1861—1865	14	75,9
1801—1805	97	? 1	1866—1870	29	74,1
1806—1810	72	26,B2	1871—1875	37	V''/,G
1811—1815	20	44,0	1876—1880	7	78,5
1816—1820	12	68,03 4	1881—1885	3	79,2
1821—1825	15	72,1	1886—1890	0,1	81,5
1826—1830	12	66,3	1891—1895	0,2	85,4
1831—1835	26	71,5	1896—1900	0,01	83,8
1836—1840	31	75,0			1

1 Första vaccinationen i Sverige 23 okt. 1801 kl. 5 e. m.

2 Colleg. Med. Cirkulär angående vaccination 1810.

8 Vaccinationstvång infördes 1816.

4 Hytt vaccinationsreglemente 1858.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

»Tabell A visar en synnerligen egendomlig och regelbunden rytm i smittkoppornas
sätt att förlöpa. Från ett kulmen, t. ex. 1778, sjunker dödsfallens antal under 2—3 år
ned till en vågdal, sitt lägsta djup, stiger så under 2—3 år åter upp till ett kulmen, och
så upprepas lång tid bortåt dessa perioder med en mellantid af 5—7 år mellan hvarje
kulmen; och ehuru förloppet under sista seklet på grund af de många nya faktorer, som
då tillkommit., ej vant så regelbundet, synes man dock äfven där intill 80-talet kunna
spåra en jämförelsevis jämn rytm hos denna vågrörelse.

Vi skola nu se, huru vaccinationen enligt den af utskottet framhållna tabellen
(Tabell B) gått i land med den uppgift, som lades på hennes skuldror. — Fallet från
202 per 100,000 under perioden 1796—1800 till 97 under perioden 1801—05 kan
ju rimligtvis icke tillskrifvas vaccinationen, som infördes på hösten 1801, medan det
väsentligaste fallet skedde just från 00 till Öl och från Öl till 02, som synes af tabell
Och hvarför skall rum/, här behöfva skrifva dessa fall på vaccinationens konto, då
ännu större fall skedde 1778—80 och 1784—86? Under åren 1802, 03 och 04 var
för öfrigt dödsfall.ms antal så lika, att jag ej kan förstå, huru de åren skola kunna
åberopas som något bevis för vaccinationens inflytande. — Den stegring, som började
1806, bör väl närmast betraktas som ett utslag af den regelbundna rytm, hvilken efter
hvad tab. A visar, under flere föregående årtionden varit så utmärkande för koppornas
sätt att förlöpa.

Efter 1809 inträffar emellertid äter ett kraftigt fall, och sant är, att med undantag
för ett och annat år dödsfallens antal under det sista seklet sedermera icke stigi! till
den höjd,^ som utmärkte de billigaste åren på 1700-talet. Då emellertid flere faktorer
alldeles påtagligt medverkat härtill, är ju omöjligt att bestämma, hvad som häraf tillkommer
vaccinationen. För allt synes emellertid utskottet vilja gifva Collega Medici
Cirkulär 1810 med uppmaning till vaccination samt det 1816 införda vaccinationstvånget
hela äian. Jag vill emellertid nu blott i korthet påpeka, att, då man redan från början
och fortfarande under seklets lopp klagat och ännu fortfarande klagar öfver bristerna vid
vaccinationen, det förclaller alltför liberalt att räkna sig till godo alla vaccinationer såsom
lyckade sådana, och endast som sådana kunde de ju hafva inflytande på epidemierna,
att vidare vaccinationen under första tiden företrädesvis torde hafva bedrifvits bland
sUndspersonsklasserna, enär ofta klagas öfver obenägenheten för densamma hos allmogen
och de lägre klasserna, där sjukdomen dock mest härjade, samt slutligen att om, såsom
utskottet framhåller, det var Collegii Cirkulär 1810, som sänkte dödligheten från 72 till
20 per 100,000 under en femårsperiod 1811—15 vid en vaccinationsprocent då af endast
44^i medeltal, så har tvångslagen under tolf femårsperioder 1816—75 (tiden därefter se
nedan) med en vaccinationsprocent af i medeltal 74,5 och trots de i flera viktiga hänseenden
för öfrigt så mycket förbättrade förhållandena ej förmått sänka dödligheten mera
tm från 20 till 19,6 per 100,000. Af de tolf perioderna är det dessutom ej mindre
än 6, som öfverskrida talet 20 för perioden 1811—15, och betraktar jag de fyra sista
femårsperioderna af de tolf, som dock följde närmast efter det nya reglementet 1856, hvilket
val ock bort »göra susen», om detta stått i vaccinationens förmåga, så uppgår för dem
dödlighetssiffran till ett medeltal af 25,4, motsvarande en ökning af mera än 25 procent.
Men invändes kanske, under de 4 sista perioderna inföll den svåra epidemien på 70-talet;
det är sant, men strax före nya reglementet hade vi en nästan lika svår på 50-talet och
for öfrigt är det väl vid de svåra epidemierna, som man har rätt att fordra, att vaecina -

Motioner i Andra Kammaren, Ko 5. 33

tionen skall visa sin skyddskraft; vid de lätta reder man sig godt den förutan. Skall
man nu betrakta saken endast från vaccinations- och dödsfalls-statistikens synpunkt och
tillika låta de slutsatser, som med logisk nödvändighet följa ur de så funna premisserna,
vara bestämmande för ens handlingssätt, så kan man omöjligen härifrån hämta något
giltigt skäl för den obligatoriska vaccinationens upprätthållande i dess nuvarande form
eller utsträckning, enär statistiken tydligt visar, att det bättre och snabbare resultatet
vanns under den tid, då vaccinationen icke var obligatorisk och vaccinationsprocenten
mycket lägre än den nuvarande!»

»Hvad nu beträffar den svenska, statistik, på hvilken 1903 års utskott till väsentlig
del stödde sitt afstyrkande utlåtande, så vill jag här blott framhålla, att medan nu dödligheten
i smittkoppor under de tolf femårsperioderna 1816—76, trots tvångets införande
1816, trots det nya vaccinationsreglementet 1853 samt trots en med 50—75 procent ökad
vaccination i det allra närmaste håller sig på samma nivå (19,6 dödsfall på 100,000 invånare)
som under den närmast föregående, på Collega Medici cirkulär 1810 med uppmaning
till vaccination följande och af utskottet så letonade femårsperioden 1811—15 (20
dödsfall årligen pr 100,000 inv.), så inträder däremot under de fem sista femårsperioderna
i förra seklet ett så stort och ihållande fall i dödligheten (ned till 2,06 och under de tre
sista ned till 0,1 pr 100,000), att man Ull detsamma måste söka en alldeles särskild anledning,
så mycket hellre som smittkopporna upprepade gånger under den tiden (jämväl
under elakartade epidemier på kontinenten) sökt att vinna fotfäste i landet.

Utan mycket sökande finna vi denna anledning alldeles påtagligt i den omständigheten,
att vi" 1875 fingo börja tillämpa en ny helsovårdsstadga, enär den sedan dess
vunna erfarenheten tillräckligt tydligt visat, huru kraftigt och påpassligt samt med hvilken
stor framgång våra helsovårdare talrika gånger uppträdt vid hotande smittkoppsfara, sedan
de väl fått lämpliga vapen och makt att bruka dem i sina händer, en erfarenhet, som
bör antagas komma att med tiden allt mer bekräfta sig i betraktande af den utveckling,
som sjukvårdsväsendet för hvarje år vinner på landsbygden.

Men, torde tvångets anhängare invända, det sist anförda vackra resultatet beror på
den under de sista decennierna vid hotande fara allmännare revaccinationen. Jag vill
icke bestrida, att vaccinationen i regel torde för en tid utöfva någon skyddande kraft,
ehuru många exempel ock kunna anföras däremot, och sålunda ej heller, att en vid
början af en epidemi företagen vaccination torde bidraga att stäfja epidemiens framfart,
särskildt vid svagare kraft '' hos smittkoppsgiftet, då den likvisst vore mindre behöflig,
men säkert är ock, att man icke vågat lita ensamt på denna åtgärd (ja på sina ställen
med godt resultat alldeles underlåtit densamma) utan äfven ansett sig böra vidtaga kraftiga
hygieniska mått och steg; och med starka skäl kan ifragasättas, huruvida det icke är
just en väl genomförd tillämpning af de senare, snarare än revaccinationen, som den tyska
armén hade att tacka för att den, som utskottet framhåller, i jämförelse med den franska
hären blef så väl förskonad från smittkoppor under fransk-tyska kriget (278 dödsfall i
tyska armén mot 23,469 i den franska enligt utskottets felaktiga uppgift). — Åtminstone
tyckes statistiken från en del andra arméer och trakter visa, att vaccination och revaccination
där varit mera till skada än gagn vis å vis smittkopporna, ett förhållande,
som väl knappt kan förklaras på annat sätt, än att vaccinationen, om den ock skyddar
för någon tid, bereder kroppens jordmån så, att denna längre fram blir mera mottaglig

Bill. till Bilisd. Prof. 1908. 1 Sami, 2 Afd. 2 Band. 1 Höft. 5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 5.

för smittkoppor än hos en ovaceinerad vid samma ålder, för hvilken åsikt talande statistiska
uppgifter stå till buds.»

. Hvad synes mig uppenbart är, att tvånget ej bör bibehållas,

åtminstone ej i dess nuvarande utsträckning, därest koppepidemiernas
värsta framfart är bruten, som det synes, och man genom hygieniska
åtgärder skulle kunna vinna det skydd, som af vaccinen kan påräknas,
men att däremot de lokala hälsovårdsmyndigheterna må varda berättigade
att under samverkan med och kontroll af medicinalstyrelsen under direkt
hotande epidemi påbjuda allmän vaccinering af ovaccinerade eller vid
ansvar ålägga dem, som undandraga sig vaccinering, fullständigare
isolering och desinfektion. Att vid hotande fara familjer frivilligt skynda
sig att vaccinera och revaccinera sina barn och äldre att revaccinera sig
torde erfarenheten hafva ådagalagt. Och denna vaccinering är ju den
verksammaste.

Men så länge tvånget finnes, kan ingen erfarenhet förvärfvas, huruvida
omsorgsfull vård och behandling af annat slag kan verka fullt ut
så kraftigt till skydd som vaccinen.

På grund af hvad jag sålunda anfört och under åberopande af motiveringen
till min motion n:o 1 får jag vördsamt hemställa,

att Eiksdagen ville i skrifvelse till Ivungl. Maj:t
begära åtgärder för vaccinationstvångets afskaffande
eller begränsning och i samband därmed förslag till
de bestämmelser, som kunna anses nödiga för allmän
säkerhet beträffande ovaccinerade, när epidemi på orten
hotar.

Stockholm den 15 januari 1908.

Edvard WåvrinsJcy.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1908.