Motioner i Andra Kammaren, N:o 4 (Motion 1896:4 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

N:o 4.

Af herr A. Hedin, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
lagstiftning mot det s. k. truck-systemet.

Uti en af J. Stadling år 1894 utgifven skrift under titel »Vår irländska
fråga. Bref till Aftonbladet från en studieresa genom Norrland» omförmäles,
bland andra skildringar af det förfärande ekonomiska och moraliska
elände, som skogssköflingshandteringen ådragit de nordligare länen, äfven
den bland industrialismens många skamlösa yttringar, hvars engelska namn:
truck-systemet naturaliserats i vårt och flere andra språk.

»Jag började — säger författaren (s. 148) —jag började under mina
färder i skogstrakterna komma underfund med åtskilliga ställningar och
förhållanden, hvilka till en del äro egnade att förklara det sakförhållandet,
att vissa bolags inspektörer, som börjat sin bana som fattige arbetare eller
bokhållare, blifvit egare af hundratusentals kronor, och jag har genom
senare undersökningar kommit så långt, att jag genom intyg kan styrka,
att orsaken, hvarför arrendatorer tvingas att hos den eller den köpmannen
taga sina förnödenheter, är den, att inspektören betingar sig en viss procent,
t. ex. 2 kronor 50 öre för hvarje säck mjöl eller spanmål, i stället för att
af bolagets medel lemna arrendatorn penningar. Varan fördyras sålunda
för arrendatorn, och denna fördyrning är inspektörens förtjenst. Ett åsyna
vittne kan på ed intyga, att han sett t. ex. en af ett stort Hernösandsbolags
ombud utfärdad anvisning å 8''A alnar ylletyg, 2 kilogram kaffe
med mera, der ej något pris var utsatt, och under det arrendatorn höll
på att köpa sakerna hos handlanden, förekom ej ett ord om priset. Här
har nu köpmannen tillfälle att med 50 procent höja varans pris för den
fattige arbetaren. Man kan lätt tänka sig, hvilken tidsspillan och förlust
det blir för arbetaren att under vintern eller den del af sommaren, då

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

han har sin bästa förtjenst, nödgas fara 4 ä 6 mil till inspektören och
kanske få vänta en eller ett par dagar på denne herre och till sist ej få
penningar, för hvilka han kunde köpa varor för billigaste pris hos hvem
han vill, utan får då nöja sig med en anvisning att köpa den och den
varan der och der. Det kan genom intyg styrkas, att inspektören bestämmer
dels huru mycket och dels hvad vara arrendatorn skall köpa, t. ex.
om han vill köpa hvete- eller rågmjöl, måste han taga kornmjöl — från inspektörens
qvarn. — — De ytterst få bolagsarrendatorer, som ej äro skuldsatta
hos bolagen, kunna genom sin kredit betinga sig bättre pris på proviant
hos enskilde handlande, men det stora flertalet, som har lösöreköp
med bolagen och ingen kredit hos allmänheten, är tvunget att taga sina
varor hvar helst och till hvad pris inspektörerna behaga bestämma. Häraf
framgår, att inspektörerna hafva större fördel af skuldsatta och beroende
arrendatorer än af ekonomiskt oberoende».

Ofvanstående är hemtadt ur författarens iakttagelser i Ångermanland.
Från öfre Norrland meddelar han (s. 179):

»I öfre Norrland, särskildt inom Lappmarkerna, i all synnerhet de
nordligare, der så väl de stora afstånden som den glesa befolkningens
fattigdom, lojhet och andliga omyndighetstillstånd göra det hardt när
omöjligt för den att genom ombyte af vistelseort söka en bättre utkomst,
har en mycket stor del af den fordom sjelfegande befolkningen faktiskt
förvandlats till lifegna under bolagen. De äro tvungna, för att ej svälta
ihjel, att arbeta åt bolaget: på vintern i skogarne, på våren och en del
af sommaren med timmerflottning. I stället för penningar få de proviant
’på kontoret’.

— Huru mycket får ni betalt för arbetet?

— Det veta vi icke, det få vi höra på kontoret.

— Huru mycket betalar ni för provianten?

— Det veta vi icke, det få vi höra på kontoret.

Vid tumningarna utöfva de i allmänhet ingen kontroll, prisen både
på arbetet och provianten bestämmas af bolagen. Snart komma arbetarn e,
inhysingarne, eller hvad de nu skola kallas, i skuld hos bolaget, som gör
med dem alldeles såsom det behagar. Att bolagen taga bra betalt för
sina varor, det hade jag sjelf tillfälle att utröna. Enligt räkningar, som
förevisades mig, hade skogsarbetare i fjor t. ex. fått betala 45 öre kilogram
för nästan oätlig blekingssill, då i vintras god norsk sill kunde erhållas
för 20 öre kilogram. För en säck mjöl har till och med på senare åren
debiterats 40 kronor».

Det förfärliga missbruk, hvarom dessa utdrag ur herr Stadlings sakrika
skrift handla, är ej blott lättare att bekämpa än många andra af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

honom berörda missförhållanden, för hvilka bolagsväldet bär ansvaret
(jemför rubrikerna »en allmän demoralisation», »bolagsringar», »lönkrögeri
och dryckenskap» o. s. v.), utan bör kunna lätt nog utrotas, om lagstiftningsmakten,
lyssnande till erfarenheten från andra länder, kraftfullt
ingriper med fullständiga bestämmelser och strängt ansvar samt utrustar
arbetsinspektion och åklagaremakt med nödig befogenhet.

Dylika missbruk i andra delar af landet hafva tid efter annan omförmälts
i pressen, men torde endast i sällsynta undantagsfall komma till
allmänhetens kännedom, emedan förtryckta bolagsslafvar dels icke våga,
dels ej hafva utväg att göra sin klagan hörd.

Ehuru Riksdagen är vald af blott en mycket ringa röstberättigad
minoritet, representerar den dock, enligt grundlagen, svenska folket i dess
helhet. Detta betyder icke allenast rättighet att utöfva hela folkets åt
representationen öfverlåtna makt, utan ock skyldighet att utöfva den i allas
intresse, att lika mycket skydda deras rätt och främja deras välfärd, hvilka
intet inflytande ega å representationens sammansättning, som det af grundlagen
politiskt myndigförklarade fåtalets.

Jag vågar tro, att jag rätt uppfattat och ej fåfängt vädjar till denna
representationens pligt, då jag härmed tillåter mig att föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en undersökning
om det s. k. truck-systemets användning i vårt
land samt derefter till Riksdagen afgifva förslag till de
lagbestämmelser, som denna undersöknings resultat befinnas
påkalla.

Jag bifogar en redogörelse för lagstiftningen mot detta missbruk i
England, Tyskland, Luxembourg, Belgien, Österrike, Schweiz, Norge och
Finland.

Stockholm den 15 januari 189G.

yl. Hedin.

Bilaga.

Lagstiftningen mot truck-otog&t går i vissa länder långt tillbaka i tiden. Såsom den
äldsta lagstiftningsåtgärden i England anföres en förordning af 1464 mot de ofog, som
bedrefvos inom klädesväfvareyrket, att nemligen tvinga arbetarne att mottaga en stor del

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

åt'' sin arbetslön i för dem onyttiga varor samt att tillväga dem ullen med bedräglig
— för hög — vigtberäkning. Såsom den äldsta i Tyskland nämnes en bergsordning
från 1548.

De engelska påbuden från 1464 till 1887 uppgå till ett antal af tjugu. Den nu
gällande lagstiftningen innefattas i Truck Act af år 1831 och Truck Amendment Act af
år 1887. Mellan dessa tidpunkter ligger den i följd af parlamentsbeslut år 1870 förordnade
kommissionens undersökningar, utförda med det grundliga allvar och den ärliga
öppenhet, som pläga utmärka dylika företag i England. Ehuru kommissionens 1871—72
för parlamentet framlagda berättelser med tillhörande vittnesförhörsprotokoll blottade fruktansvärda
missbruk i en ofantlig omfattning, dröjde det dock — afsedt från en aflöningslag
1874, hvilken angick blott strumpväfvarne — ända till 1887, innan någon ändring i
den vanmäktiga lagen af 1831 vidtogs. »En sådan likgiltighet för den arbetande klassens
välfärd — säger Samuel Moore — är karakteristisk för en lagstiftande församling, som
till stor del består af kapitalister och kapitalistklassens anhängare.»

Lagen af 1831, i de delar som ännu gälla, innehåller följande föreskrifter rörande
aflöningen inom de i lagen uppräknade yrken:

Art. 1. Ej må hädanefter i något arbetsaftal aflöningen bestämmas att utgå annorlunda än i
landets gällande mynt. Hvarje deremot stridande bestämmelse vare ogiltig.

Art. 2. Ogiltigt vare ock hvarje aftal beträffande stället der, sättet hvarpå, personen till hvilken
den arbetaren tillkommande aflöning skall helt eller delvis ntgifvas eller användas.

Art. 3. Hela beloppet af den arbetaren tillkommande lön skall till honom faktiskt utbetalas i
landets gällande mynt; och hvarje betalning i varor eller på något annat sätt skall, med de af lagen
angifna undantag, anses för lagstridig och ogiltig.

Art. 4. Arbetaren eger att, på det af lagen för utkräfvande af tjenstehjonsaflöning angifna sätt
eller med hvilka som helst lagliga medel, utkräfva den aflöning eller del deraf, som ej blifvit till honom
på förut nämnda sätt erlagd.

Art. 6. Mot sådan åtgärd eger svaranden ej att göra gällande någon motfordran eller något afdrag
på grund af leverering af varor, som käranden erhållit såsom aflöning eller i afräkning derå, eller
mottagit från någon affär eller bod, som tillhör eller ledes af arbetsgifvaren eller i hvilken denne har
del eller intresse.

Art. 6. Arbetsgifvaren eger ej krafrätt mot arbetaren för varor, hvilka af arbetsgifvaren eller
från en sådan affär eller bod, som i föregående art. betecknas, levererats till arbetaren såsom eller i afräkning
å aflöningen.

Art. 7. Om en arbetare faller kommunens fattigvård till last, eger denna att uppbära hans under
föregående tre månader intjenade och ej kontant utbetalta aflöning.

Art. 8. Betalning medelst banksedlar, vexlar eller anvisningar å en bankir inom 15 mils afstånd
skall ej anses lagstridig, om arbetaren samtycker till sådant aflöningssätt.

Art. 9. Arbetsgivare, som sjelf eller genom person, som är satt i hans ställe, direkt eller indirekt
ingår ett lagstridigt aftal eller verkställer en lagstridig aflöningsuppgörelse, är förfallen till böter å högst
10, andra gången högst 20 och tredje gången högst 100 pund.

Art. 10. I vissa fall skall öfverträdelse andra gången betraktas som första, och tredje som andra,
och ingen öfverträdelse anses för andra eller tredje, om mellan densamma och den nästföregående ligger
en tid af minst 2 år.

Art. 13. Delegare i en affär är ej personligen ansvarig för meddelegares öfverträdelse.

Art. 14 handlar om stämningssätt.

Art. 17 föreskrifver, att fällande dom ej kan kasseras på grund af formfel.

Art. 20. Lagen är ej tillämplig å liftjenare.

Art. 23. Lagen skall ej vara till hinder för, att arbetsgifvaren förser arbetaren med läkemedel
och läkarehjelp, eller med bränsle, eller med materialier och verktyg, som arbetaren använder i bergsbruket,
eller med hö, spanmål eller annan föda för häst eller annat lastdjur eller dragare, som arbetaren
för yrket behöfver, eller att till arbetaren mot hyra upplåta något föremål, eller att förse honom med
lifsmedel beredda i arbetsgifvarens hus, att der af arbetaren förtäras, eller att för sådan hyra, medicin
eller läkarehjelp, bränsle, verktyg, hö m. m., lifsmedel eller för penningeförskott i något sådant ändamål,
göra innehållning eller afdrag å aflöningen; förutsatt att sådant afdrag ej öfverstiger verkliga värdet, och
att det ej sker med mindre skriftligt aftal derom egt rum, undertecknadt af arbetaren.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

Art. 24. Lagen skall ej heller vara till hinder för, att arbetsgifvaren försträcker arbetaren penningar
till inbetalning af bidrag till en i öfverensstämmelse med lag stiftad understödsförening eller sparbank,
eller till sjukvård, eller att från arbetslönen afdraga förskjutna medel för barnens undervisning.

Art. 25. Hvarje mellan arbetsgifvaren och arbetaren med afseende å arbetslönen ingången skriftlig
eller muntlig, direkt eller indirekt öfverenskommelse i denna lags syfte och för dess ändamål, hvarigenom
ena parten afsett att ålägga den andra en förpligtelse, skall vara och betraktas såsom kontrakt.

Art. 27 inskränker lagens giltighet till den del af det förenade konungariket, som kallas Storbritannien.

Om denna lag säger den förut åberopade engelske författaren, att den knappt hade
trädt i kraft, innan dess otillfredsställande beskaffenhet blef uppenbar. Dess största brister
bestodo deri, att ingen myndighet hade sig särskild! uppdraget att handhafva den, medan
arbetaren, som mot arbetsgifvaren anlitade laga åtgärd med risk att mista sitt bröd, på
sin höjd hade den fördelen att påräkna, att domstolen kunde tillerkänna honom en del af
böterna, dock ej öfver 20 pund; att processkostnaderna voro för höga och böterna alltför
låga gentemot den stora vinsten af Truck-systemet; samt att många vigtiga industrigrenar
stodo utom lagens bestämmelser, och att vissa bland dem kunde obehindradt kringgås.
»Den naturliga följden var, att så snart den första skräcken öfvervunnits, arbetsgifvarne
åter fattade mod och gjorde sig till uppgift att direkt eller på omvägar bjuda lagen trots.»
Högljudda klagomål förspordes, och de af en tidning företagna undersökningar lade i dagen
att Truck-systemet stod i fullaste flor i ett par grefskap. Först efter flere årtionden blef
ofvannämnda undersökningskommission förordnad, hvilkens redogörelse*) jemte berättelsen
om den belgiska undersökningen femton år senare — som framtvangs genom de svåra
oroligheterna i Liége och Charleroi 1886 — torde kunna sägas innehålla en uttömmande
framställning af Truck-systemets mångfaldiga bedrägerier. Sedan den engelska kommissionens
verksamhet afslutats, skulle det ytterligare dröja halfannat decennium, innan den
lag kom till stånd 1887, hvilken i vissa delar ändrar och fullständigar 1831 års lag, men
ganska visst icke utgör lagstiftningens sista ord.

Lagen af 1887 är af följande innehåll:

Art. 1 bestämmer, huru lagarne af 1831 och 1887 skola hvar för sig och i förening benämnas.
Den förre kallas i lagen af år 18S7 »hufvudlagen».

2. Bestämmelserna i hufvudlagen skola utsträckas till alla arbetare, som angifvas i tionde sektionen
af 1875 års Eniployed and Workmen Ad, uttrycket yrkesarbetare (artificer) i hufvudlagen skall anses
innefatta alla arbetare, till hvilka hufvudlagen genom denna lag utsträckes, och alla härmed ej öfverensstämmande
föreskrifter i den förra upphäfvas.

3. När helst genom öfverenskommelse, enligt sedvana eller eljest en arbetare är berättigad att
före den bestämda aflöningsdagen uppbära ett förskott såsom del af lönen eller i afräkning derå, skall
det ej vara arbetsgifvaren lagligen tillåtet att vägra sådant förskott eller att derå göra något afdrag såsom
»provision, diskonto, ränta eller dylikt».

4. Ingen bestämmelse i hufvudlagen eller i denna lag gör ett med arbetare i landthushållningen
slutet aftal olagligt, hvilket afser att, utom det kontanta lönebeloppet, såsom ersättning för hans tjenstår
bestå honom föda, icke berusande dryck, bostad eller andra förmåner.

6. Vid laga åtgärd, som arbetare vidtager för utbekommande af sin aflöning, eger arbetsgivare
ej att göra gällande afdrag eller motfordran för varor, som enligt arbetsgivarens eller hans fullmägtigs
(agent) anvisning af någon levererats åt arbetaren; och en arbetsgivare eller hans ombud eller en person,
som enligt enderas anvisning till arbetaren levererar varor, är ej berättigad att stämma honom för fordran
på grund af sådant utlemnande af varor.

6. Ingen arbetsgivare må direkt eller indirekt, sjelf eller genom sin fullmägtig, såsom uttryckligt
eller underförstådt vilkor vid eller för en arbetares anställning, ålägga denne några föreskrifter angående
stället der, eller sättet hvarpå, eller personen hos hvilken någon till honom utbetald aflöning eller del
deraf skall utgifvas; och ingen arbetsgivare må sjelf eller genom sin fullmägtig afskeda en arbetare med

*) En öfversigtlig sammanfattning häraf är meddelad af Samuel Moore uti Archiv för soziale Gesetstgebung
und Statistik 1889.

Bill. till Riksd. Prof. 1830. 1 Sami. 3 Af(l. 2 Band. 2 Raft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

anledning af stället der, sättet hvarpå, eller personen hos hvilken aflöning eller del deraf, som af arbetsgifvaren
till arbetaren erlagts, blifvit utgifven eller icke blifvit utgifven.

7. Der af arbetsgifvaren något afdrag för skolundervisning göres från arbetarens aflöning, skall
arbetaren, om han sänder sitt barn till en af honom vald, af staten inspekterad skola, vara berättigad
att få skolafgiften för barnet till denna skola bekostad af arbetsgifvaren efter samma grund och till
samma belopp som öfrige arbetare, å hvilkas aflöning arbetsgifvaren gör dylika afdrag.

I detta stadgande betyder »af staten inspekterad skola» hvarje folkskola (elementary school), som
inspekteras under ledning af undervisningsdepartementet uti England eller Skoband, eller nationalundervisnings-kollegiet
uti Irland.

8. Afdrag må ej göras från arbetslönen för slipning eller lagning af verktyg, såvida ej derom ingåtts
öfverenskommelse, som icke utgör del af arbetskontraktet.

9. Der afdrag göras från arbetares aflöning för barns undervisning eller med hänsyn till medicin,
läkarhjelp eller verktyg, skall arbetsgifvaren sjelf eller genom sin fullmägtig minst en gång årligen uppgöra
noggrann räkenskap öfver inkomst och utgifter med afseende å dylika afdrag och förelägga den till
två af ifrågavarande arbetare utsedda revisorers granskning, och skall han för revisorerna förete alla
böcker, verifikationer och dokument, samt tillhandagå dem med alla andra hjelpmedel, som för granskningen
erfordras.

10. Der artiklar af någon förfärdigas i hans eget hem eller annorledes utan biträde af honom
underlydande person, undantagandes medlem af hans egen familj, skola hufvudlagen och denna lag tilllämpas
såsom om han vore arbetare, och såsom bodinnehafvaren, handlanden eller annan person, hvilken
för sin rörelse köper dessa artiklar, vore hans arbetsgivare, och denna lags föreskrifter rörande betalning
af arbetslön tillämpas, såsom om priset för en artikel vore arbetslön, förtjenad under de sju dagar som
närmast föregå den dag, då arbetsgifvaren mottagit en artikel af arbetaren. Denna bestämmelse skall
tillämpas endast å artiklar under fem punds värde, stickade eller annorledes förfärdigade af ull, stickgarn,
garn, tyg, stuff, trikå, linne, bomullskorderoj, sers, bomull, läder, pelsverk, hampa, lin, mohair,
silke, eller någon blandning deraf, eller tillverkade eller preparerade af lien, tråd, silkes- eller bomullsspetsar
eller spetsar af blandadt material. Der så skulle synas Hennes Maj:t drottningen i rådet lämpligt,
i de personers intresse, som förfärdiga artiklar, å hvilka denna bestämmelse i något grefskap eller å
någon ort i det förenade konungariket är tillämplig, skall Hennes Maj:t ega att, genom i rådet fattadt
beslut, inställa dess tillämpning för ifrågavarande grefskap eller ort, och skall den sålunda träda ur kraft,
helt eller delvis och med eller utan inskränkningar eller undantag, allt efter som i beslutet är förordnadt.

11. Arbetsgifvare eller dennes fullmägtig, som öfverträder eller underlåter att uppfylla förestående
bestämmelser i denna lag, skall anses skyldig till öfverträdelse af hufvudlagen och förfallen till de straff,
som föreskrifvas i nionde sektionen af sistnämnda lag, såsom om öfverträdelsen vore en sådan, som der
nämnes.

12. (1.) Har en öfverträdelse för hvilken en arbetsgifvare, i kraft af hufvudlagen eller denna lag,
är förfallen till straff, i verkligheten begåtts af någon hans fullmägtig eller annan person, skall denne
vara förfallen till samma straff såsom om han vore arbetsgifvare.

(2.) Beskylles en arbetsgifvare för öfverträdelse af hufvudlagen eller denna lag, skall han vara
berättigad, medelst af honom behörigen gjord anmälan, att få annan person, hvilken han angifver såsom
den verkligen skyldige, stöld inför rätta å den för målet utsatta tid; och om, efter att öfverträdelsens
verklighet ådagalagts, arbetsgifvaren tillfyllestgörande bevisat, att han gjort hvad på honom bort ankomma
för att betrygga verkställigheten af dessa lagar, och att annan person begått öfverträdelsen i fråga utan
arbetsgifvarens vetskap, samtycke eller medskuld, skall denna person summariskt dömas till ansvar och
arbetsgifvaren frikännas.

Om det, vid upptäckandet af en öfverträdelse, blifver tillfyllestgörande ådagalagdt för vederbörande
fabriks- eller grufinspektör eller, i Skotland, procurator fiscal, att arbetsgifvaren har gjort hvad på honom
bort ankomma för att betrygga verkställigheten af dessa lagar, samt genom hvilken person öfverträdelsen
begåtts, äfvensom att det skett utan hans vetskap, samtycke eller medskuld, skall inspektören eller prokuratorn
i första hand ingripa mot den person, som han anser för den verkligt skyldige, utan att först
vända sig mot arbetsgifvaren.

Återstående artiklar (13—18) ålägga fabriks- och bergverksinspektörer att öfvervaka truck-lagarnes
tillämpning, meddela processuella föreskrifter, bestämma hur böterna skola användas, förklara vissa termer,
angifva hvilka äldre bestämmelser i ämnet upphäfvas, samt förordna om truck-lagstiftningens utsträckning
till Irland.

Trots de ostridiga förbättringar, som införts genom 1887 års lag, har den engelska
lagstiftningen mot frMf&-ofoget äfven i sin nuvarande skepnad varit föremål för väsentliga
anmärkningar. S. Moores kritik i den förut åberopade afhandlingen påvisar många

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

och betydande brister. Han motser väl att den nuvarande lagstiftningen kan göra slut
på det värsta ofoget, dock endast under den förutsättningen att »antalet fabriks- och bergverksinspektörer
så ökas, att de blifva i stånd att uppfylla de nya pligter, som dessa lagar
ålägga dem». Men han förutser att missbruken ej utan ytterligare och kraftigare åtgärder
kunna undanrödjas. »Vi se», säger han, »huru kapitalister och bolag, som sysselsätta icke
hundratals utan tusentals arbetare, finna sin fördel uti inrättandet af salubodar och använda
ej blott sina ofantliga moraliska tvångsmedel, utan äfven, och det helt obesväradt, lagstridig
påtryckning, för att försäkra sig om sina arbetare såsom kunder för dessa bodar».
Han tillägger att det icke är möjligt att förvänta »en fullständigt tillfredsställande lagstiftning
i ämnet af ett parlament, som representerar kapitalistklassen och till stor del
består af kapitalister».

Den nu för hela tyska riket gällande lagstiftningen i ämnet hvilar på nordtyska förbundets
Gewerbeordnung af den 21 juni 1869, som under åren 1870- 1872 utsträcktes
till de fyra sydstaterna. Efter de genom lagarna af 17 juli 1878 och 1 juli 1883 vidtagna
ändringar har tyska rikets Gewerbeordnung i den del, som handlar om ifrågavarande ämne,
slutligen i lagen af 1 juni 1891 erhållit följande lydelse (§§ 115, 115 a, 116, 117, 118,
119, 119 a, 119 b):

§ 115. Yrkesidkarne äro förpligtade att i riksmynt beräkna och kontant utbetala sina arbetares löner.

De få ej till arbetarne utborga några varor. Dock är det tillåtet att i afräkning å aflöningen till
arbetarne leverera lifsmedel till anskaffningskostnaden, bostad och nyttjande af jord till de å orten gängse
hvres- och arrendepris, bränsle, lyse, regelbundet kosthåll, läkemedel och läkarehjelp, liksom verktyg och
råämnen för de åt dem uppdragna arbeten till den genomsnittskostnad arbetsgifvaren vidkänts. Levererandet
af verktyg och råämnen för ackordsarbeten till högre pris är tillätet, om detta icke öfverstiger
det i orten gängse och är på förhand aftaladt.

§ 115 a. Utbetalning af eller förskott å aflöning får ej utan den lägre förvaltningsmyndighetens
tillstånd ega rum å värdshus, utskänkningsställen eller handelslokaler; de få ej ske till tredje man på
grund af affärsaftal eller derom upprättade handlingar, som enligt § 2 i lagen af 21 juni 1869 angående
beslagtagande af arbets- eller tjenstaflöning äro rättsligt ogiltiga*).

§ 116. Arbetare, hvilkas fordringar reglerats på ett mot § 115 stridande sätt, kunna när som helst
yrka betalning enligt den i § 115 stadgade norm, utan att invändning deremot kan grundas på det som
i betalnings ställe blifvit till dem öfverlemnadt. Detta, så vidt det ännu finnes hos mottagaren eller han
deraf hemtat vinst, tillfaller den hjelpkassa, som arbetaren tillhör; om en sådan ej finnes, en annan å
orten till arbetarnes bästa bestående kassa, som kommunalmyndigheten bestämmer och, om en sådan ej
tinnes, ortsfattigkassan.

§ 117. Kontrakt, som stå i strid med § 115, äro ogiltiga.

Detsamma gäller om aftal mellan yrkesidkare och de af dem sysselsatta arbetarne, att de senare
skola taga sina förnödenheter från vissa försäljningsställen, likasom öfver hufvud om aftal angående användning
af deras arbetsförtjenst till något annat ändamål än delaktighet uti inrättningar till förbättrande
af arbetarnes eller deras familjers belägenhet.

§ 118. För varor som utlemnats på kredit i strid med § 115 kan fordringsegaren icke söka betalning,
ej heller hans fordran genom afräkning eller eljest göras gällande, utan åtskilnad om den omedelbart
uppstått mellan parterna eller medelbart förvärfvats. Deremot tillfalla sådana fordringar den i § 16
nämnda kassa.

§ 119. Lika med yrkesidkare i 115—118 paragrafernas mening skola anses deras familjemedlemmar,
biträden, fullmägtige, föreståndare, tillsynshafvande och faktorer, likasom andra yrkesidkare, i hvilkas
yrkesdrift en af de här nämnda personerna omedelbart eller medelbart tager del.

§ 119 a. Löninnehållningar, som yrkesidkare betingat sig till säkerhet för ersättande af en genom
rättsvidrig upplösning af arbetsförhållandet dem orsakad skada eller ett för sadant fall aftaladt straff, få

*) Enligt den åberopade paragrafen kan det i § 1 af samma lag stadgade skydd för arbetarens
aflöning ej med laglig verkan omintetgöras eller inskränkas genom kontrakt; och i samma omfattning
äro äfven afhändelse, anvisning, förpantning eller annat iKechtsgeschäft» ogiltiga.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

vid de särskilda lönebetalningarna ej öfverstiga en fjerdedel af den till betalning förfallna aflöningen i
det hela ej beloppet af en medel-veckolön.

Genom statutarisk bestämmelse af en kommun eller en förening af kommuner (Kommunalverbandj
kan tor alla industriella yrken eller vissa slag af dem fastställas:

1. att aflönings- och förskottsutbetalningar skola ske med bestämda mellantider, som ei få. vara
längre än en manad eller kortare än en vecka;

2. att den af minderårige arbetare intjenade aflöning utbetalas till föräldrar eller förmyndare och
blott med dessas skriftliga tillstånd, eller efter af dem meddeladt intyg om emottagande af den senaste
lonutbetalningen, omedelbart till de minderårige;

• , ,3- att, yrkesidkarne hafva att med vissa mellantider till föräldrar eller förmyndare göra med delande

om de till minderårige utbetalade lönebeloppen.

§ 119 b. Under de i §§ 115—119 betecknade arbetare förstås också de personer, som för bestämda
yrkesidkares räkning äro, utom dessas arbetslokaler, sysselsatta med förfärdigande af industriella alster,
och detta äfven i det fall att de sjelfva anskaffa råämnen och bjelpmaterialier. 4

Slutligen höra observeras straffbestämmelserna i lagens Titel X. Enligt § 146 skall
yrkesidkare, som öfverträder § 115, straffas med högst 2,000 marks böter eller, vid oförmåga
att dem gälda, högst 6 månaders fängelse; öfverträdelse af § 115 a är belagd med
intill 150 marks böter eller, som förvandlingsstraff, högst 4 veckors »Haft», o. s. v.

Den, såvidt jag känner, nyaste lagen i ämnet är den för storhertigdömet Luxembourq
gällande, af 12 juli 1895, hvilken stadgar:

Arbetarnes aflöning skall utbetalas i metalliskt eller pappersmynt, som är gångbart i hertigdömet.
Alla betalningar, som ske i annan form, äro ogiltiga.

2. Likväl kunna arbetsgivare i afräkning å aflöningarna tilldela arbetarne:

l:o) bostad;

2:o) nyttjanderätt till jord;

3:o) för arbetet nödiga verktyg och instrument, äfvensom underhåll af dem;

4:o) för arbetet nödiga råämnen och materinlier, som enligt vedertaget bruk eller aftalsvilkoren
hafva att förskaffa;

5:o) lifsmedel;

6:o) kläder;

7:o) bränsle.

, under n:is 3—7 inbegripna föremål kunna ej påföras arbetaren i räkning till högre pris än

anskarrningspriset.

Spirituösa drycker af hvad slag som helst äro uteslutna från] det medgifvande denna artikel
innehåller.

3. Utbetalning af aflöningar till arbetarne får ej ega rum uti värdshus, utskänkningsställen, magasin,

butiker eller tillstötande lokaler. ö ’ b ’

4. Aflöningarna skola utbetalas till arbetaren minst två gånger i månaden, med högst sexton
dagars mellanrum. För de efter mått, pr styck eller på ackord utförda arbeten skall afräknings- eller
slutlig uppgörelse sko minst en gång i månaden.

5. Det är såväl arbetsgivare, som direktörer, verkmästare, tjensteman, öfver- eller under-entreprenörer
vid en offentlig eller enskild förvaltning förbjudet, att påtvinga en under deras befäl stäld arbetare
eller med honom aftala om vilkor, som äro af beskaffenhet att afhända honom det fria förfogandet öfver
hans aflöning.

6. Ä arbetarens aflöning kan innehållning endast ega rum:

l:o) för böter på grund af ett i anstalten på behörigt sätt anslaget ordningsreglemento (reglement
dordre intérieur, Betriebs-Ordnungs-Reglement);

2:o) till ersättning för skada, orsakad genom arbetarens förvållande;

3:o) för bidrag som arbetaren är skyldig till understöds- och sjelfhjelpskassor;

4:o) för de enligt vilkoren i art. 2 levererade föremål;

5:o) för kontanta förskott;

6:o) för_ betalning af skatter i enlighet med art. 14 i lagen af 25 februari 1891; uti de under n:is
1, 2, 3 och 5 af denna artikel upptagna fall kan löneinnehållningen ej Öfverstiga en tiondedel af
aflöningen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

7. Undantagandes för varor levererade till en af arbetaren idkad handel, kan arbetsgifvare,
direktör, verkmästare, tjensteman vid en offentlig eller enskild förvaltning, öfver- eller under-entreprenör
ej söka betalning för varor levererade under andra än de i art. 2 anförda vilkor.

8. Intill dess bevisning om motsatsen förebragts, skall hvarje af arbetarens, direktörens (o. s. v.

lika med uppräkningen i art. 7) hustru eller barn varuleverans anses hafva skett af arbetsgifvaren sjelf,

direktören (o. s. v.) till arbetaren.

Likaledes skall hvarje leverans till arbetarens hustru eller hemmavarande barn anses hafva skett
till arbetaren sjelf.

9. ArbetsgiiVÄe, so.n sjelf eller genom den som i hans ställe är satt (agents ou mandataires —

Angestellte oder Bevollmächtigte) öfverträder någon] bestämmelse i denna lag straffes med böter från

SO till 2,000 francs.

Direktörer, verkmästare, tjensteman i en offentlig eller enskild förvaltning, öfver- eller underentreprenörer,
som begått sådan öfverträdelse, äro förfallne till samma straff. Likväl, om de handlat
enligt föreskrifter af arbetsgifvaren eller förman som har att befalla öfver dem, och utan att häri hafva
ett personligt intresse, äro de ej underkastade högre böter än 26 till 100 francs, som kunna af arbetsgifvaren
utkräfvas, med denne förbehållen rätt att af den bötfälde söka sitt åter.

De såsom betalning lemnade föremål, som ännu- befinna sig i arbetarens hand, skola beslagtagas
till fattigkassans förmån. Om arbetaren konsumerat eller sålt dem, är han pligtig att till samma
kassa erlägga beloppet till den del det ländt honom till vinst.

Hvarje laga åtgärd på grund af öfverträdelse af denna lags föreskrifter preskriberas med utgången
af sex månader från den dag, då öfverträdelsen egt rum.

10. Första boken och art. 566 i strafflagen äfvensom lagen af 18 juni 1879 angående förmildrande
omständigheter tillämpas å öfverträdelser af denna lags föreskrifter.

11. Denna lag gäller hvarken jordbruksarbetare eller tjenare eller öfver hufvud arbetare, som
hafva kost och husrum hos arbetsgifvaren.

12. Lagen af 10 maj 1892 om vilkorlig dom skall ej tillämpas å förbrytelser mot denna lag.

Förebilden för denna lag är tydligen att söka i den belgiska lagen i ämnet af 16
augusti 1887. I Belgien både truck-systemets bedröfiiga missbruk, såsom officiella undersökningar
ådagalagt, uppnått förfärande proportioner. Resultaten af den år 1886 förordnade
stora arbetarekommissionens undersökningar rättfärdiga fullkomligt det omdömet
af en bekant ekonomist, att de i Belgien förekommande olika aflöningssätten vore lika
många sätt att beröfva arbetaren en del, ända till 25 proc., af den aflöning, som rätteligen
tillkomme honom. Kommissionens utredning och förslag framtvungo den nyssnämnda
aflönings-lagen, hvilken emellertid väsentligen skiljer sig från kommissionens förslag, ännu
mera från det af dess ledamot Morisseaux, hvilken torde erkännas för landets förnämsta
auktoritet i hithörande spörsmål, utarbetade första utkastet, som ville frigöra arbetarne
från det af arbetsgifvarne med förkärlek hyllade förskottssystem, genom hvilket de förre
bragtes i ett ohjelpligt beroende. När lagen kommit till stånd, förutsades också att man
knappt tågade hoppas, att den skulle afhjelpa ens de allra gröfsta missbruken och bringa
arbetsgifvarne till en »sedlighetens grundsatser i högre grad än hittills motsvarande uppfattning
af truck-ofoget» (dr Herkner i Archiv för soziale Gesctzgebung 1888). En uppseendeväckande
debatt i belgiska representantkammaren förlidet år har också föranledt en
undersökning, som konstaterat att väfvarnes i Gent klagomål öfver bedräglig mätning af
deras arbetsprodukt voro fullt berättigade.

Lagens innehåll är följande:

Art. 1. Arbetarnes aflöning skall utbetalas i metalliskt mynt eller i pappersmynt, som har laglig
kurs. Alla i annan form verkstälda betalningar äro ogiltiga (nuls et noll avenus).

Art. 2. Dock kan arbetsgifvaren med rätt till afräkning å aflöningen åt sine arbetare bestå:

1. bostad;

2. nyttjanderätt till jord;

3. de för arbetet nödiga verktyg eller instrument äfvensom deras underhåll;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 4. •

i. för arbetet erforderliga råämnen eller materialier, hvilka af arbetarne öfvertagas enligt gällande
sedvana eller enligt bestämmelserna i deras arbetsaftal;

5. likaledes uniform eller särskild drägt, der arbetarne skola använda sådan.

De under n:is 3, 4 och 5 innefattade föremål få ej i räkning påföras arbetaren till högre
pris än handelsvärdet.

Art. 3. Den permanenta deputationen*) kan bemyndiga arbetsgifvarne att, med rätt till afräkning
å aflöningen, till arbetarne leverera lifsmedel, kläder, bränsle, derest dessa varor lemnas till inköpspris.

Deputationen bestämmer de vilkor, hvaraf bemyndigandet beror.

Om på orten finnes ett industri- och arbetsråd, skola vilkoren förut undersftllas rådets eller dess
vederbörande sektions yttrande.

De bemyndigande^ som deputationen beviljat, kunna med anledning af missbruk när som helst
återkallas.

Om bemyndigande vägras eller återkallas, kan besvär anföras hos Konungen inom en månad från
den dag vederbörande fått del af deputationens beslut.

Art. 4. Utbetalandet af aflöningar till arbetarne får ej ske i värdshus, utskänkningsställen, magasin,
bodar eller dit angränsande lokaler.

Art. 5. Lönebelopp som ej öfverstiga 5 francs för dag skola betalas till arbetaren minst två gånger
i månaden, med högst 16 dagars mellantid. För hemarbete, styckarbete eller ackordsarbete skall partiel
eller slutlig uppgörelse ega rum minst en gång hvarje månad.

Art. 6. Undantagandes de i n:is 3—5 af art. 2 angifna fall, är det såväl arbetsgifvarne som direktörer,
verkmästare, gruftillsynsmän, tjensteman vid en offentlig eller privat förvaltning, öfver- eller underentreprenörer
förbjudet att påtvinga eller aftala med arbetare, som stå under deras befäl, vilkor som äro
af beskaffenhet att beröfva arbetaren fri disposition öfver sin arbetsförtjenst.

Likväl kan upplåtande af bostad eller jord, såsom i n:is 1 och 2 af art. 2 sägs, utgöra föremål för
aftal mellan arbetsgivare, direktörer (o. s. v. lika med uppräkningen i föregående stycke) och arbetarne,
förutsatt att dessa aftal ingås af fri vilja.

Art. 7. Innehållning å arbetarens aflöning kan endast ega rum:

1. För böter, som förverkats på grund af det uti etablissementet behörigen anslagna reglemente
för dess inre ordning;

2. För bidrag, som arbetaren är skyldig till understöds- och sjelfhjelpskassor;

3. För prestanda, som egt rum under de genom art. 2 och 3 medgifna vilkor;

4. För penningeförskott; men blott till belopp af en femtedel af aflöningen.

Såsom förskott skall anses köpeskillingen för en af arbetsgivaren till arbetaren såld byggnadstomt.

Art. 8. Undantagandes för varor levererade till en af arbetaren idkad handelsrörelse, kan arbetsgivare
(o. s. v. lika med uppräkningen i § 6) ej söka betalning för hvad han till arbetaren lemnat under
andra än de i art. 2 och 3 angifna vilkor.

Art. 9. Intill dess bevisning om motsatsen förebragts, skall hvarje leverans af varor genom arbetsgivarens
(o.^ s. v.) hustru eller barn anses hafva skett genom arbetsgivaren sjelf (eller direktören o. s. v.j.

Likaså anses det som lemnats till arbetarens hustru eller hemmavarande barn hafva blifvit levereradt
till honom sjelf.

Art. 10. Arbetsgifvare, som sjelf eller genom sina agenter och fullmägtige öfverträdt någon af bestämmelserna
i art. 1—7, straffes med böter från SO till 2,000 francs.

Direktörer, verkmästare (o. s. v.), som begått enahanda öfverträdelse, äro förfallna till samma straff.
Dock, om de handlat enligt föreskrifter af arbetsgifvare eller förman, som har stt befalla öfver.dem, och
utan att häri hafva ett personligt intresse, äro de endast underkastade böter från 26 till 100 francs, hvilka
kunna af arbetsgivaren utkräfvas, med denne förbehållen rätt att af den bötfälde söka sitt åter.

. Hvarje laga åtalsåtgärd på grund af öfverträdelse af denna lags föreskrifter preskriberas med utgången
af sex månader från den dag, då öfverträdelsen egt rum.

Art. 11. Första boken af strafflagen, utan undantag för kap. VII och art. 85, tillämpas å ofvan
nämnda öfverträdelser.

Art. 12. Denna lag gäller hvarken jordbruksarbetare eller tjenare eller öfver hufvud arbetare, som
hafva kost och husrum hos arbetsgifvaren.

*) Den »permanenta deputationen» är ett af hvarje provinsråd (landsting) valdt ständigt utskott
med vidsträckt befogenhet.

* Motioner i Andra Kammaren, N:o 4.

I Österrike är genom nu gällande Gewerbeordnung yrkesidkare ålagdt att utbetala
aflöningarna i kontanta penningar, och förbjudet att verkställa aflöningen i värdshus eller
utskänkningslokaler. Fordringar af arbetarne för utborgade varor kunna af yrkesidkare ej
utsökas eller afräkningsvis eller annorledes göras gällande.

Den schweiziska förbundslagen angående arbete i fabriker af 23 mars 1877 stadgar
i art. 10:

Fabriksegare äro förpligtade att, senast hvarannan vecka, kontant i lagliga myntsorter, i fabriken
utbetala arbetarnes aflöning.

Genom särskild öfverenskommelse mellan arbetsgifvare och arbetstagare eller genom fabriksordningen
kan äfven månatlig betalning bestämmas.

Å aflöningsdagen får ej mer än den sista veckoaflöningen blifva utestående. Vid styckarbeten äro
betalningsförhållandena mellan parterna intill arbetets fullbordan öfverlåtna åt deras ömsesidiga öfverenskommelse.

Utan ömsesidigt medgifvande kunna inga »Lohnbetreffnissenf?) för- särskilda ändamål (Specialzwecke)
innehållas.

I art. 19 föreskrifves, att öfverträdelser af denna lag eller af vederbörande tillsynsmyndighets skriftligen
meddelade anvisningar drabbas, oafsedt de civilrättsliga påföljderna, af 5—500 francs böter. Vid
upprepad öfverträdelse må (darf) domstolen, utom böter, äfven döma till högst 3 månaders fängelse.

Den norska lagen om tillsyn med arbete i fabriker m. m. af 27 juni 1892 stadgar
i § 30:

Op&jör niellera Arbeidsgivere og Arbeidere skal Ande Sted mindst en Gång ugenlig i kontante
gangbare l enge og paa eller ved Arbeidsstedet.

Reglement eller sirlig Overenskomst mellem Arbeidsgivere og Arbeidere kan dog bestemme andre
Opgjörsfrister.

Der maa ikke fra Arbeidernes linning gjöres Fradrag i särskilt Öiemed uden deres udtrykkelige
Samtykke eller med Hjemmel i Lovgivningen eller Reglementet.

i § 41:

Arbeidsgiver, der — — — — overtrseder de i § 30 indeboldte Forskrifter om Opgjör med Arbeiderne,
straffes med Böder fra fem til to hundrede Kröner.

i § 46:

De i denne Lov omhandlede strafbare Handlinger paatales af det offentlige*).

i § 47:

De i Henhold til denne Lov idömte Böder tilfalder Distriktets offentlige Sygekasse eller, saalsenge
saadan ikke er oprettet, et Hjadpefond for Arbeidere, der anvendes efter Kongens Bestemmelse.

I Finland är stadgadt redan genom förordningen om näringarna af 31 mars 1879:

Yrkesidkare är skyldig att till sina biträden, arbetare och lärlingar utbetala den betingade penningelönen
i landets gällande mynt, och må anvisningar å penningar eller varor i dess ställe icke begagnas.

'') Med ett enda undantag, hvilket ej gäller § 30.