Motioner i Andra Kammaren, N:o 46
Motion 1891:46 Andra kammaren
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
1
N:o 46.
Af herr J. Bengtsson i Gfullåkra, om antagande af lag avgående
väghållning sbesvärets utgörande på landet.
Huru svårt det är i vårt land att vinna rättvisa i fråga om gamla
pålagor, längesedan föråldrade, ja äfven längesedan erkända såsom varande
obilligt och otidsenligt ordnade samt derför orättvisa mot dem, på hvilkas
skuldror de hårdast tynga, det visar bland annat den riksdag efter riksdagallt
ifrån början af innevarande århundrade återkommande frågan om väghållningsskyldigheten.
Förutom det att under tidernas lopp många skatteobjekt uppkommit,
hvilka vid tiden för nu gällande väghållningslags tillkomst dels ej funnos
och dels, om de funnos, ej mägtade bära skattebördor, men som nu
äro af beskaffenhet, att både kunna och böra deri deltaga, har detta
onus ifrån dess säkerligen i början mycket primitiva art utvecklats
till eu skyldighet, som, för att vägarne skola uppfylla tidens och rörelsens
kraf, går vida utöfver hvad de gamle lagstiftarne förstodo med lagbudet:
»vägar rödja och broar bygga». Och dock påhvilar både den gamla och
den genom ökade fordringar tillkomna mångdubblade skyldigheten ännu den
dag, som i dag är, ensamt jordens brukare, och i de södra provinserna ej
ens alla dessa utan endast brukarne af den oprivilegierade jorden, till följd
af ett kungabref, hvars laglighet till och med på fullt allvar kan ifrågasättas.
Härtill kommer att den gamla delningsgrunden, hemmantalet, såsom
en hvar känner, är så orimlig att bibehålla, att vårt lands lagstiftare borde
af månhet om aktning för lag och ordning ju förr dess hellre afskaffa den.
Skall då månne aldrig i detta ärende rättvisa och billighet kunna
ernås? Efter de tvänne senaste riksdagarnes resultat kan man sannerligen
börja misströsta derom. Visserligen göra de, som draga denna obilliga och
sig ständigt ökande börda, icke det högljudda buller, som utmärker åtskilliga
bill. till Itiksd. Prof. 1891. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 8 Höft. 1
2
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
andra missnöjda både i högre och lägre samhällsställning, men huru vida det
ända är rätt eller klokt att under allehanda undanflykter undandraga sig en
rättvisare fördelning, derpå kan den rättänkande fosterlandsvännen ej gifva
mer än ett svar. Hade 1809 års bondestånd kunnat ana, att det skulle
lida ända till slutet af århundradet, innan dessa gamla orättvisor voro afhulpna,
hade det säkerligen icke gifvit efter för alla de fagra löften, Indika
gåfvos dem sedan hotet visade sig ej kunna hjelpa, utan hade talmannens
namn blifvit oskrifvet under regeringsformen, intill dess 114 § blifvit struken
eller andra garantier stälda för en bättre skattefördelning.
Sedan efter många svårigheter båda kamrarne ändtligen år 1876 —
således nu för femton åi sedan — enades om en skrifvelse i ämnet till
Kong!. Maj:t, sedan med anledning deraf Kongl. Maj:t tillsatt en komité
och denna afgifvit ett på sorgfällig utredning grundad! och i det allra mesta
ganska tillfredsställande betänkande (jag undantager naturligtvis det för
privilegii-intresset alltför gynsamma förslaget om att dess deltagande skulle
bero på öfverenskommelse), sedan detta betänkande öfverlemnats åt samtliga
landstingen och dessa, efter att hafva haft ett års betänketid, afgifvit sina
yttranden, Indika, om ock med eu del mindre anmärkningar, i de flesta fall
i allt hufvudsakligt anslöto sig till komitéförslagets hufvudgrunder — dervid
nyssnämnda privilegiiförslag icke erhöll en enda försvarare från de län, som
deraf berördes — sedan slutligen Kongl. Maj:t, efter sina befallningshafvandes
och högsta domstolens hörande, först vid 1887 års riksdag och
derefter, till följd af denna riksdags upplösning, åter vid 1889 års riksdagframlagt
proposition i frågan, dervid behörigt afseende fästats vid landstingens
och myndigheternas erinringar, sa trodde och hoppades man med allt
skäl att frågan ändtligen skulle vara mogen till sin lösning. o Men man bedrog
sig. Ett rent afslag val1 Första Kammarens svar. Åtskilliga under
öfverläggningen läsligt framkastade och sins emellan oförenliga förslag, hvilka
föregåfvos vara bevis på god vilja, ingåfvo visserligen föga hvarken hopp
eller tröst för de trötta lastdragare, och om någon närde en svag tro på
dessa förklaringar, skulle den snart betagas honom.
Vid 1890 års riksdag upptog^ nemligen ej mindre än sexton motionärer
i fem motioner de flesta nyssnämnda framkastade förslagen; en skrifvelse
tillstyrktes med anledning härutaf af lagutskottet, som godkändes af
Andra Kammaren, men — förkastades medelst ett nytt rent afslag och med
58 röster mot 29 af den Första. Jag hoppas att nya försök ej vidare
skola göras med skrivelser, hvilkas resultat — äfven om Kong!. Maj:t
dervid fastade afseende — ej skulle blifva annat, än en ny troligen femtonårig
kretsgång och eu välkommen anledning att afvisa alla under tiden i
ämnet inkommande motioner.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46''.
3
Saken har emellertid härigenom i så måtto klarnat, att vägen till
rättelse hädanefter troligen måste sökas och gå ej genom lag- utan genom
statsutskottet, ty denna väg har den fördelen, att den ej kan stängas
genom den ena kammarens non possumus. Den tilltalar mig ej, men nöden
har ingen lag.
Innan denna väg beträdes, vill jag dock ännu en gång göra ett sista
försök att med lagförändring lösa frågan, och då det för mig är uppenbart, att
de allra största utsigterna äro förenade med det från alla landsändar och
af alla myndigheter i det hufvudsakligaste redan gillade förslaget, samt jag
hvarken vill, kan eller bör söka att på nya grunder utarbeta ett annat, vill
jag å nyo till Riksdagens pröfning framlägga 1889 års Riksdags särskilda
utskotts på Kongl. Maj:ts proposition grundade förslag, med några af reservationer
och öfverläggningar föranledda modifikationer, hvilket allt jag icke
anser nödigt särskild! motivera, utan åberopar hvad förut i så rikligt mått
är i saken anfördt.
Må så alla upprigtiga vänner af frågans lösning låta alla mindre
väsentliga betänkligheter mot vissa detaljer falla och se på hvad som
är väsentligt, väl Hågkommande ordspråket: det bästa är ofta fiende till
det goda.
På nu anförda och åberopade skäl får jag härmed vördsamt föreslå
Riksdagen att för sin del antaga följande:
Lag
angående våghålImngsbesySirets utgörande på landet.
I Kap.
Om allmän vägs anläggning, indragning eller förändring.
1 §.
Det väghållningsbesvär, hvarom denna lag stadgar, afser väg på landet,
som pröfvas vara för allmänna samfärdseln nyttig och nödig. Sådan väg
benämnes allmän och är af två slag:
a) landsväg, hvartill hänföres väg, som för allmänna samfärdseln är åt
större betydelse och förenar riket med annat rike eller ett län med annat
län, leder från en stad till annan eller tjenar att förbinda något härad i
4
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
dess helhet eller till väsentlig del med stad, större hamn- och lastageplats,
jernvägsstation eller annat jemförligt ställe;
b) bygdeväg, hvartill räknas väg af förenämnda beskaffenhet, men som
ej är af den vigt för allmänna samfärdseln, att den bör till landsväg hänföras,
så ock väg härad eller socknar emellan, kyrko- och tingsväg samt
annan med dessa jemförlig väg.
2 §•
Landsväg skall vara 6 meter samt bygdeväg 3,k meter bred; egande
dock Konungens befallningshafvande att, der för särskilda vägsträckor förhållandena
sådant påkalla, så väl medgifva, att väg må hafva mindre bredd,
som ock, när ny väg anlägges, eller gammal väg omlägges, förordna om dess
utläggande till större bredd, än här stadgats. *
Der redan anlagd väg är bredare, än här föreskrifves, varde den så
vidmagthållen, derest icke Konungens befallningshafvande pröfvar densamma
kunna utan olägenhet till bredden inskränkas.
Likaledes eger Konungens befallningshafvande, der redan anlagd väg
har mindre bredd, än denna lag bjuder, och dess utläggande till stadgad
bredd blefve förenadt med betydande svårigheter eller kostnader, att låta
dervid bero.
3 §•
Allmän väg skall läggas der den tarfvas och hvar den jemnast och
genast göras kan.
4 §•
Uppstår fråga om anläggning af allmän väg; då skall ansökning derom
göras hos Konungens befallningshafvande, som låter vid häradsrätten i
orten höra samtlige väghållningsskyldige, hvilka i väghållningen med arbete
eller penningar deltaga; hvarefter, och sedan häradsrätten afgifvit yttrande,
Konungens befallningshafvande meddelar beslut i frågan.
I enahanda ordning afgöras frågor om indragning af allmän väg, omläggning
af backig eller eljest för rörelsen obeqväm allmän väg samt förändring
af redan befintlig väg till bygdeväg eller landsväg.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46,
5
Il Kap.
Om skyldighet att deltaga i vägs byggande samt dess underhåll, när mark
är bar, så ock om tillsyn å väg.
5 §.
I fråga om byggande och underhåll af allmän väg, bro och färja utgör
hvarje härad en gemensamhet för sig.
År vid den tid, då denna lag träder i kraft, härad deladt i två eller
flera väghållningsdistrikt, eller äro två eller flera härad eller delar deraf då
förenade till ett distrikt, må dervid förblifva.
Delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller två eller flera
härads förening till ett sådant distrikt må derefter, så vidt icke derom förordnats
i den ordning 82 § stadgar, ske endast i sammanhang med vägdelning
på sätt nedan sägs.
6 §•
I skyldigheten att hygga och underhålla allmän väg, hro och färja deltaga,
efter nedan stadgade grunder, följande beskattningsföremål:
a) all jordbruksfastighet, hvartill äfven hänföras staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar, dock att äldre lotshemman, så länge de äro underkastade
lotsningsskyldighet, bibehållas vid dem hittills förunnad frihet från
väghållningsbesväret;
b) frälseränta för sitt efter fem procent beräknade kapitalvärde;
c) all annan fastighet, hvarför bevillning till staten utgöres och hvars
taxeringsvärde uppgår till minst åtta hundra kronor, äfvensom staten tillhörig
dylik fastighet, så vidt inkomst deraf dragés och taxeringsvärdet uppgår
till minst nyss nämnda belopp;
d) inkomst, som uppgår till minst åtta hundra kronor och hvarför bevillning
till staten utgöres, dock med undantag för:
l:o) inkomst af kanal, jernväg och annan farväg;
2:o) inkomst af skeppsrederi och sjöfart; och
3:o) inkomst, som förvärfvas genom arrende af staten tillhörig jordbruksfastighet.
6
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
7 §•
Vägunderhållet in natura, hvarmed förstås arbetet för vägs hållande i
laggilt skick, åligger all jordbruksfastighet med undantag af staten eller menighet
tillhöriga allmänningsskogar.
De beskattningsföremål, Indika icke utgöra vägunderhåll in natura, bidraga
till väghållet allenast med penningar, som ingå till en för väghållningsdistriktet
gemensam vägkassa (V kap.).
8 §.
Kostnaden för underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning,
för underhåll af bro, som ej är till vägtrumma hänförlig, samt för byggande
och underhåll af färja, bestrides ur vägkassan, så ock kostnaden för anläggning
af ny och omläggning af gammal väg samt för byggande af bro, i den
män sådan kostnad icke utgår af statsmedel.
9 §•
Vägunderhållet in natura utgöres efter särskildt åsatt vägtal.
10 §.
Vägtal åsättes, med undantag af staten eller menighet tillhöriga allmänningsskogar,
hvarje hemman, utjord och annan jordbruksfastighet efter
taxeringsvärdet sålunda, att för hvarje ett hundra kronor af samma värde
ntföres ett vägtal. Innehafvare af afsöndrad jordlägenhet, för hvilken afgäld
till stamhemmanet faststälts, dervid hänsyn tagits till den på lägenheten belöpande
andel af stamhemmanets väghållning, ege att i ersättning för den
skyldighet i detta afseende, som enligt denna lag skall af lägenhetens innehafvare
utgöras, njuta befrielse för så stor del af afgälden, som med afseende
å de förhållanden, hvilka voro för handen, då afgälden faststäldes, kan anses
hafva motsvarat lägenhetens andel i väghållet; och må Konungens befallningshafvande,
i fall öfverenskommelse härom ej kan mellan vederbörande
träffas, på framställning af lägenhetsinnehafvaren bestämma den minskning i
afgälden, som må böra lägenhetens innehafvare tillkomma.
Hvad om hemman i denna § sägs gäller ock om hvarje i jordebok
eller fastighetsbok särskildt upptaget nummer.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
n
11 §•
Yägtal åsättes, genom Konungens befallningshafvandes försorg, i sammanhang
med vägdelning och eger bestånd intill dess ny vägdelning sker.
12 §.
Är jordbruksfastighet afsides liggande från densamma tilldeladt vägstycke
eller eljest obeqvämt belägen med afseende å fullgörandet af dess
vägunderhåll in natura, må fastigheten, der innehafvare!! sådant hellre vill,
och vägstyrelsen dertill samtycker, i stället bidraga med penningar efter det
belopp, hvartill underhållskostnaden på vägtal bestämmes af den i IV kap.
omförmälda nämnd. För tillgodonjutande af denna rättighet skall dock ansökan
härom göras hos vägstyrelsen inom sex månader efter det vägdelningen
vunnit laga kraft.
Ofvannämnda bidrag, hvilket debiteras, indrifves och redovisas i sam
manhang med vägskatten (63 §), ingår till vägkassan mot skyldighet för
vägstyrelsen att vägunderhållet ombesörja.
13 §.
Har vid vägdelning väg lemnats odelad emellan delegare i samma jordbruksfastighet
eller varder efter vägdelning jordbruksfastighet delad emellan
två eller flere, svare desse för underhållet af fastighetens väg, hvar i
förhållande till det hans lott åsätta taxeringsvärde; skolande delegarne, om
de äro flere än tvä, sig emellan för minst ett år i sänder utse en vägfogde,
om hvilket val underrättelse bör kronobetjeningen meddelas.
Vägfogde åligger tillse, att väg- hålles i vederbörligt skick. Han svarar
i första hand för delegarnes skyldighet härutinnan samt eger för återbekommande
af hvad han utöfver sin andel i kostnaden härför nödgats utgifva att
omedelbart hos länsmannen påkalla handräckning.
Vägfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare ej skyldig
att befattningen å nyo emottaga förr än ytterligare tre år förflutit.
Vill delegare, att vägen skall delas, kåfve han dertill vitsord; och
förfares vid sådan delning på sätt i 45 § stadgas.
14 §.
Varder underhåll af väg genom omläggning af densamma eller genom
bruks och fabrikers uppkomst väsentligen försvåradt, skall vägen dock, intill
8
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet, underhållas af de fastigheter,
som hittills fullgjort vägunderhållet; dock njute dessa fastigheter ur
vägkassan motsvarande ersättning.
15 §.
Förändras bygdeväg till landsväg eller varder väg till bredden utlagd,
njute likaledes den, hvilkens vägunderhåll härigenom försvåras, ersättning
ur vägkassan.
16 §.
Uppkommer å väg genom naturhändelse, såsom jordras, öfversvämning
eller dylikt, skada af sådan betydenhet, att istandsättandet skulle i väsentlig
mån betunga den fastighet, på hvilken vägen är till underhåll indelad, må
kostnaden för sådan skadas botande gäldas ur vägkassan.
17 §.
Njuter fastighet, till följd af gammal vägs indragning, omläggning eller
inskränkning till bredden, befrielse eller minskning i vägunderhållet, erlägge
den fastighet motsvarande ersättning till vägkassan.
18 §.
Kan i fråga om ersättning, som i 14, 15, 16 och 17 §§ omförmäles,
öfverenskommelse vederbörande emellan icke träffas, hänskjutes frågan till
bedömande af tre gode män, Indika, utses en af Konungens befallningshafvande,
en af vägstyrelsen och en af vederbörande väghållningsskyldig.
Vägrar någon enligt nämnda §§ till ersättnings utgifvande skyldig att
utse god man och har sådant ej fullgjorts inom fjorton dagar efter bevislig
tillsägelse, skall domhafvanden i orten, på anmälan, utse god man för den
tredskande.
Emot gode männens beslut må klagan ej föras.
19 §.
Aligger någon, på grund af särskild! åtagande, att underhålla allmän
väg, bro eller färja, må dervid förblifva, derest ej, i den ordning som i 4 §
sägs, sådan väg, bro eller färja pröfvas böra till allmänt underhåll öfvertagas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46,
9
20 §.
Väg-^ och bropenningar, der de hittills af vägfarande erlagts, skola
upphöra, då sådant, utan förnärmande af någons enskilda rätt, ske kan.
21 §.
Der kassa för byggnad eller underhåll af bro eller färja, som öfvertages
till underhåll medelst vägkassan, finnes samlad, skall den samma, så
vida den uppkommit genom uppbörd från vägfarande, öfverlemnas till väghållningsdistriktets
vägkassa. Är den deremot bildad genom sammanskott af
väghållningsskyldige, ege de att deröfver förfoga.
22 §.
Bro eller färja, som öfvertages till underhåll medelst vägkassan, skall
vid öfverlemnandet vara försatt i laggilt skick.
23 §.
Väg, bro och färja skola hållas i ett för samfärdseln fullt tillfredsställande
skick. Å båda sidor om väg skola diken till erforderlig bredd och
djup med nödigt aflopp göras, derest sådana icke, efter vederbörandes pröfning,
utan olägenhet kunna undvaras.
24 §.
Der väg går genom skogsmark, skall genom jordegarens försorg, efter
honom derom gifven tillsägelse, borthuggas träd eller buske, som med någon
gren når fram till vägens kant; dock ankommer på Konungens befallningshafvande
att i särskilda fall efter omständigheterna pröfva, huru vida undantag
från denna bestämmelse må ega rum.
25 §.
Utan Konungens befallningshafvandes tillstånd må ej hädanefter utmed
väg på mindre afstånd än 3,5 meter från vägens kant byggnad uppföras.
Bih. till Riksd. Prof. 1891. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 8 Häft. 2
10
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
26 §.
Utmed väg må ej upptagas gropar eller grafvar af beskaffenhet att
för den vägfarande eller vägens bestånd medföra fara.
27 §.
Väg må ej inkräktas genom upplag af andra ämnen än sådana, som
för vägunderhållet oundgängligen erfordras; och må ej heller dessa så uppläggas,
att samfärdseln derigenom försvåras.
28 §.
Går väg utmed vattendrag eller fördjupning, som för vägfarande kan
medföra våda, skall lämpligt skyddsvärn anbringas af den, som vägen underhåller.
29 §.
Der vägar stöta samman, skola vägvisare anbringas; kostnaden derför,
så ock för deras underhåll, bestrides ur vägkassan.
30 §.
Vid ändpunkterna af hvarje till underhåll indeladt vägstycke skola
väghållarne anbringa tydliga märken, angifvande den fastighet, som har
vägstyckets underhåll sig ålagdt.
31 §.
o
A väg må, med undantag för de ställen, der sådan af jernväg eller
kanalled korsas, grind icke uppsättas, med mindre Konungens befallningshafvande
dertill lemuar tillstånd.
Vid de årliga vägsynerna böra förrättningsmännen tillse, huru vida å
väg befintliga grindar, hvilka icke ingått i beräkning uti hägnadsdelning,
upprättad innan kongl. kungörelsen den 11 oktober 1864 blef till efterlefnad
gällande, må utan synnerlig olägenhet för jordegare kunna utdömas, samt
med förslag härom, upptagande sådana grindars läge jemte andra på frågans
bedömande inverkande förhållanden, till Konungens befallningshafvande in
-
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
11
komma; hvarefter Konungens befallningshafvande, sedan vederbörande, der
sådant icke redan skett, blifvit hörde, eger förordna, att grind, som icke
ingått i beräkning uti gällande hägnadsdelning eller eljest pröfvas vara för
inegors fredande oundgängligen nödig, skall inom viss lämplig tid borttagas,
vid äfventyr att sådant eljest på grindegarens bekostnad genom kronobetjeningens
försorg emot lega verkställes.
Med hänsyn till särskilda orters olika förhållanden eger Konungens befallningshafvande
genom allmänna kungörelser bestämma, hvilken tid af året de
grindar öfver väg, som tillåtas qvarstå, skola hållas öppna och för ty vara
aflyftade.
32 §.
Bro, som hädanefter uppföres, skall hafva samma bredd som den väg,
hvaraf den utgör fortsättning; dock eger Konungens befallningshafvande i
afseende å större bro att, der omständigheterna dertill föranleda, härifrån
medgifva undantag.
Rörande färjas storlek och beskaffenhet förordnar Konungens befallningshafvande.
Bro och färja skola vara försedda med nödiga skyddsvärn.
33 §.
Å kronans allmänning må sand, grus eller sten till vägs underhåll
utan ersättning tagas efter vederbörande skogstjenstemans anvisning.
Vill någon å annan mark taga sand, grus eller sten till vägs underhåll,
och kan öfverenskommelse med jordegaren icke träffas, eger häradsrätten,
då väghållningsskyldig derom instämmer talan, bestämma, hvarest
nämnda väglagningsämnen tjenligast och till minsta skada för jordegaren må
afhemtas samt till hvilket belopp ersättning derför skall utgifvas.
34
Konungens befallningshafvande tillkommer att öfvervaka vägarnes
behöriga underhåll och vidtaga derför erforderliga åtgärder.
Närmast under Konungens befallningshafvande utöfvas tillsynen öfver
vägväsendet af kronofogden med biträde af länsmän och fjerdingsmän i
enlighet med denna lag och de särskilda föreskrifter, som af Konungens
befallningshafvande meddelas.
12
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
35 §.
Årligen skall vägsyn hållas af länsmän med biträde af två nämndemän.
Sådan syn hör förrättas tidigt på våren eller sent på hösten å tid,
som antingen redan är eller, med afseende å skiljaktiga förhållanden, varder,
efter landstingets hörande, af Konungens befallningshafvande bestämd för
hela länet eller särskilda delar deraf.
Kungörelse om vägsyn skall minst fjorton dagar före syneförrättningen
och, der så ske kan, å två på hvarandra följande söndagar offentliggöras;
och bör dervid bestämmas ej mindre dagen och timmen, då den på hvarje
ställe tager sin början, än äfven huru stor del af vägen hvarje dag kommer
att besigtigas.
Öfver de vid synen befunna brister föres protokoll, deraf utdrag utan
lösen särskild! för hvarje väglott skall inom åtta dagar efter syneförrättningens
slut af länsmannen aflemnas till tjerdingsmannen för att genom
dennes försorg vederbörande väghållare eller, der vägfogde finnes, denne
ofördröjligen tillställas. Sådant utdrag skall tillika innehålla föreläggande
för vederbörande väghållare eller vägfogde att inom viss af syneförrättaren
föreskrifven lämplig tid hafva ogin väg lagad, vid äfventyr, om sådant
underlåtes, af böter enligt 77 § samt påföljd derjemte att bristerna mot lega
afhjelpas. Den legokostnad äfvensom kostnad för afhjelpande af tillfälliga
mellan de årliga vägsynerna uppkomna brister, hvilka väghållaren eller vägfogden
underlåtit att efter anmaning inom föreskrifven tid afhjelpa, eger
länsmannen att omedelbart hos den tredskande uttaga.
III Kap.
Om vägdelning.
36 §.
Yägdelning omfattar väghållningsdistrikt samt afser vägs fördelningtill
underhåll in natura.
37 §.
Yägdelning i enlighet med föreskrifterna i denna lag skall första gången
ske, så snart väghållningsdistrikts område blifvit enligt 82 § bestämdt.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
13
Derefter må ny vägdelning i distriktet ega rum endast när Konungens
befallningshafvande, efter derom väckt förslag och sedan de väghållningsskyldige
blifvit hörde, finner sådan delning till följd af väsentligen förändrade
förhållanden vara erforderlig.
38 §.
Då vägdelning skall ske, förordnar Konungens befallningshafvande
landtmätare eller annan lämplig person att densamma förrätta med biträde
af två gode män, hvilka af förrättningsmannen utses bland dem, som till
ledamöter i egodelningsrätt eller till gode män vid landtmäteriförrättning i
orten valde äro.
39 §.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle
hvad de fleste säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.
40 §.
Innan förrättningen företages, åligger förrättningsmannen att minst
fjorton dagar förut låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dag och
ställe för första sammanträdet samt dertill kalla gode männen; egande de
väghållningsskyldige att inför förrättningsmannen och gode männen yttra sig
efter befogenhet rörande de frågor, som under förrättningen förekomma.
41 §.
Under förrättningen skola till en början följande frågor, på sätt här
nedan sägs, till handläggning företagas, nemligen:
l:o) om bestämmande af de vägar, hvilka skola i vägdelningen ingå,
samt deras egenskap af landsväg eller bygdeväg;
2:o) om urskiljande af de broar, hvilka ej böra till vägtrummor hänföras
och således skola från delningen undantagas för att medelst vägkassan
underhållas; samt
vid förnyad vägdelning
3:o) om väghållningsdistriktets delning i mindre områden, eller om
två eller flera väghållningsdistrikts förening till ett, derest förslag derom
blifvit väckt.
14
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
42 §.
Rörande de i 41 § omförmälda frågor upprättar förrättningsmannen
med gode männen förslag, hvilket underställes Konungens befallningshafvandes
pröfning; hvarefter och sedan de väghållningsskyldige hlifvit hörde, Konungens
befallningshafvande i frågan meddelar beslut och i sammanhang dermed låter
åsätta vägtal (11 §).
43 §.
Sedan de i 41 § upptagna frågor blifvit slutligen afgjorda, fortsattes
förrättningen medelst vägarnes gradering och fördelning; åliggande förrättningsmannen
att, innan förrättningen åter företages, minst fjorton dagar förut
låta i väghållningsdistriktets kyrkor kungöra dagen och stället för förrättningens
fortsättande.
Vid vägs gradering skall hänsyn tagas till dels vägens egenskap af
lands- eller bygdeväg, dels olika beskaffenhet af mark, hvaröfver vägen går,
dels tillgång till och antaglig kostnad för sand, grus eller annat ämne, hvarmed
vägen underhållas kan, dels behofvet af skyddsvärn, dels trafikens omfattning
och den deraf föranledda större eller mindre slitning af vägen, dels
ock andra omständigheter, som under en längre fortgående tid må kunna på
vägunderhållet inverka, så att, der större svårigheter i en eller annan af
dessa delar möta, skälig minskning i vägens längd deremot beräknas.
44 §.
Sedan vägdelningen blifvit afslutad, åligger det förrättningsmannen så
väl att derom hos Konungens befallningshafvande göra anmälan, som ock att
tillställa hvarje länsman inom väghållningsdistriktet ett exemplar af vägdelningslängden
för att vara för vederbörande tillgängligt. Konungens befallningshafvande
utfärdar derefter allmän kungörelse om förrättningens
afslutande; egande den, som är med delningen missnöjd, att vid talans förlust
deröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande i mål från Norrbottens,
Vesterbottens, Jemtlands och Vesternorrlands län inom fyrtiofem
dagar, och i mål från öfriga orter inom riket inom trettio dagar från den
dag, då kungörelsen blifvit i väghållningsdistriktets kyrkor uppläst, dock att
menighet, som klagar, eger åtnjuta femton dagars längre besvärstid.
Efter det delningen vunnit laga kraft, insänder förrättningsmannen fullständigt
instrument deröfver till länets landtmäterikontor för att der förvaras.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
15
45 §.
Vill delegare i jordbruksfastighet, efter ty i 13 § sägs, att fastighetens
väg skall delas, och väckes fråga derom vid vägdelning, som i 36 §
afses, skall delningen af fastighetens väg ske i sammanhang med nämnda
vägdelning, och gälle dervid i tillämpliga delar hvad här ofvan i detta
kapitel är stadgadt.
Uppstår eljest fråga om delning af dylik väg och enas delegarne om
hvilken del af vägen hvarje fastighetslott skall tillkomma, stånde sådan
öfverenskommelse fast, sedan densamma, skriftligen affattad och af två vittnen
bestyrkt, blifvit till länsmannen ingifven.
Kan öfverenskommelse ej träffas, ege Konungens befallningshafvande,
på anmälan af delegare, förordna landtmätare eller annan lämplig person
att verkställa delningen, sedan delegarne till förrättningen bevisligen kallats
och vid densamma lemnats tillfälle att sig yttra; och skall vid sådan vägdelning
gradering, som skett enligt 43 §, lända till efterrättelse. Sedan
förrättningen är afslutad, ingifve förrättningsmannen delningsinstrumentet till
länsmannen, som har att derom underrätta delegarne; och eger den, som är
med förrättningen missnöjd, att, vid talans förlust, deröfver anföra besvär
hos Konungens befallningshafvande inom tid, som i 44 § stadgas, hvilken
tid dock i fall, som nu är i fråga, skall räknas från det klaganden erhållit
underrättelse, som nyss nämnts.
Vägdelning, som i 2 och 3 punkterna af denna paragraf afses, skall
bekostas af delegarne i förhållande till delningsgrunden och eger bestånd till
dess ny vägdelning öfvergår väghållningsdistriktet eller samtlige delegare
öfverenskomma om annan vägdelning och öfverenkommelsen, så affattad och
styrkt, som ofvan sägs, blifvit till länsmannen ingifven; skolande i följd af
vägdelning, som i denna paragraf afses, hvarje lott anses vara åsatt andel
af fastighetens vägtal i förhållande till lottens taxeringsvärde den tid vägdelningen
egde rum.
IV Kap.
Om särskild uämnd.
46 §.
För bestämmande af beloppet ej mindre af de till vägkassan ingående
bidrag, än ock af den ersättning, som enligt 12 § skall utgå, uppskattas
16
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
den på ett vägtal belöpande årliga kostnad för underhållet den tid mark är
bar af väg, som ingått i delning.
Vid sådan uppskattning skall skäligt afseende fästas så väl å ortens
pris på dagsverken och körslor som ock derå, att de till vägunderhåll in
natura indelade i allmänhet äro i tillfälle att med egna arbetare och dragare
fullgöra arbetet.
47 §.
Den i 46 § föreskrifna uppskattning verkställes af en för hvarje väghållningsdistrikt
tillsatt särskild nämnd, bestående af ordförande och tre ledamöter,
af hvilka ordföranden förordnas af Konungens befallningshafvande och
de tre ledamöterna tillika med tre suppleanter för dem utses af de väghållningsskyldige.
Sådant val verkställes i distrikt, innefattande endast eu
kommun, på sätt för val å kommnnalstämma finnes stadgadt, dock att röstvärdet
beräknas efter vägfyrktal (59 §), men i andra distrikt genom dertill
i enahanda ordning utsedde valmän, en för hvarje kommun, hvilka valmän
på kallelse sammanträda, om distriktet utgöres af härad, inför häradsrätten
och eljest inför Konungens befallningshafvande eller annan af Konungens
befallningshafvande bestämd myndighet; skolande härvid för hvarje kommuns
valman röstvärdet beräknas efter kommunens sammanlagda vägfyrktal.
48 §.
Nämnden sammanträder på ordförandens kallelse.
Hvad de fleste i nämnden säga, gäller som nämndens beslut, Vid
lika röster eller der hvar har sin särskilda mening gäller ordförandens.
49 §.
Nämndens uppskattning, deremot klagan ej må föras, skall lända till
efterrättelse i minst tio år och intill dess ny uppskattning derefter sker.
Äskas efter sagda tids förlopp ny uppskattning, ankommer det på Konungens
befallningshafvande att, efter de väghållningsskyldiges hörande, om sådan
förordna. Då ny vägdelning sker, skall dock i sammanhang dermed förnyad
uppskattning ega rum.
50 §.
Medlem af nämnden åtnjuter ersättning i likhet med hvad om ledamot
i egodelningsrätt finnes stadgadt.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
17
51 §.
Efter fullgjordt uppdrag insänder nämnden uppskattningsinstrumentet
till Konungens befallningshafvande, som låter i länskungörelserna offentliggöra
detsamma.
V Kap.
Om vägkassan samt om vägskatt.
52 §.
För hvarje väghållningsdistrikt skall finnas en vägkassa, till hvilken
ingår, utom öfriga dithörande afgifter, den vägskatt, hvarom nedan stadgas.
53 §.
Ur vägkassan bestridas utgifter för:
a) förvaltningskostnad;
b) ersättning till särskilda nämnden;
c) ny vägdelning;
d) ersättning till snöploglagen enligt 70 §;
e) sådan ersättning, som jemlikt 14, 15 och 16 §§ kan utgå;
f) underhåll af ny väg intill dess den ingått i vägdelning;
g) underhåll af bro, som från vägdelning undantagits, samt byggande
och underhåll af färja;
h) anbringande och underhåll af vägvisare; och
i) underhåll af väg, hvarför enligt 12 § afgift till vägkassan ingår;
äfvensom
i den mån kostnaden ej utgår af statsmedel:
k) byggande af ny väg och bro; samt
l) omläggning af backig eller eljest för rörelsen obeqväm väg.
54 §.
Inom hvarje väghållningsdistrikt ega de väghållningsskyldige att för
eu tid af tre år utse en vägstyrelse, bestående af minst tre ledamöter, hvilka,
Bih. till Riksd. Prot. 1891. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Häft. 3
18
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
jemte ett lika stort antal suppleanter, i god tid före hvarje treårsperiods
utgång väljas på sätt om val af ledamöter i den särskilda nämnden finnes
stadgadt (47 §).
Vid samma tillfälle utses jemväl för en tid af tre år tre revisorer för
granskning af vägstyrelsens räkenskaper och förvaltning äfvensom ett lika
antal suppleanter för desse revisorer.
55 §.
Vägstyrelsen, som är att anse såsom väghållare, åligger förvaltningen
af vägkassan, verkställigheten af vederbörandes rörande vägväsendet meddelade
beslut samt fullgörandet af öfriga åtgärder, som jemlikt denna lag
på styrelsen ankomma, allt i enlighet med instruktion, som, efter förslag af
vägstyrelsen, fastställes af Konungens befallningshafvande.
I vägstyrelsens öfverläggningar, men ej i dess beslut, egen vederbörande
kronofogde eller länsman deltaga.
56 §.
Öfver vägkassan låter vägstyrelsen föra fullständiga räkenskaper, livilka
för kalenderår afslutas.
57 §.
Inom april månads utgång hvarje år skall vägstyrelsen till revisorerne
aflemna dels fullständig redovisning öfver föregående årets förvaltning, dels
beräkning öfver så väl vägkassans utgifter för det kommande året som äfven
den behållning, hvilken utöfver det i 62 § omförmälda öfverskott kan vid
löpande årets slut vara att påräkna, jemte de inkomster, livilka på grund af
föregående beslut böra under det nästföljande året inflyta, dels ock ett på
denna beräkning grundad!, förslag till inkomst- och utgiftsstat för vägkassan
under det nästföljande året; och åligger det revisorerne att inom juni månads
utgång till vägstyrelsens ordförande insända dessa handlingar, åtföljda
af så väl berättelse öfver den af revisorerne verkstälda granskning af vägstyrelsens
redovisning, som äfven revisorernes yttrande öfver förslaget till
inkomst- och utgiftsstat för vägkassan samt de vägväsendet i öfrigt rörande
förslag, styrelsen kan hafva framlagt.
Vägstyrelsens ordförande låter derefter i länskungörelserna offentliggöra
revisorernes berättelse jemte styrelsens förklaring öfver möjligen gjorda
anmärkningar samt förslaget till inkomst- och utgiftsstat med tillkännagifvande,
att öfriga handlingar finnas för väghållningsskyldige hos vägstyrelsens
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
19
ordförande tillgängliga samt att den, som i anledning deraf har något att
erinra, skall sådant hos ordföranden anmäla inom påföljande augusti månads
utgång.
58 §.
De väghållningsskyldige skola vid sammanträde, hvartill vägstyrelsen,
så snart ske kan, utfärdar kallelse, sjelfve eller genom ombud pröfva och
fastställa inkomst- och utgiftsstaten för vägkassan och i sammanhang dermed
äfven det belopp, hvilket skall såsom vägskatt uttaxeras på de till utgörande
deraf skyldige. Vid omröstning härvid beräknas röstvärdet efter vägfyrktal.
59 §.
Yägskatten utgår efter vägfyrk, med iakttagande deraf
a) att jordbruksfastighet, med undantag af staten eller menighet tillhöriga
allmänningsskogar, påföres en vägfyrk för hvarje ett hundra kronor
af taxeringsvärdet;
b) att frälseränta samt annan fastighet påföres en vägfyrk för hvarje
två hundra kronor af taxeringsvärdet;
c) att ofvan omförmälda skogar påföres en vägfyrk för hvarje fyra
hundra kronor af taxeringsvärdet; samt
d) att inkomst påföres en vägfyrk för hvarje tjugu kronor af den beskattningsbara
andelen deraf.
60 §.
Den af särskilda nämnden uppskattade kostnaden för underhåll af all
indelad väg inom distriktet fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in
natura förpligtade fastigheters vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt
denna fördelning på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje
annan vägfyrk. Hvad derutöfver erfordras för bestridande af vägkassans utgifter
enligt den faststälda utgiftsstaten, påföres samtliga vägfyrkar till lika
andel för en hvar af dem.
61 §.
Till ledning för vägskattens bestämmande böra häradsskrifvarne hvarje
år efter slutade taxeringsförrättningar till vägstyrelsens ordförande insända
förteckningar, som för hvarje kommun summariskt upptaga beträffande fästig
-
20
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
heter och frälseränta taxeringsvärdet samt beträffande inkomst, som i väghållet
deltager, den beskattningsbara andelen deraf.
62 §.
Uppkommer öfverskott i vägkassan, sedan de i 53 § omförmälda behof
blifvit behörigen tillgodosedda, eger Konungens befallningshafvande, på förslag
af vägstyrelsen, efter de väghållningsskyldiges hörande, förordna om
öfverskottets användande för grundförbättring af vägarne och, sedan öfverskottet
härför icke vidare erfordras, jemväl till lindring af väghållningsbesväret
i dess helhet.
63 §.
Konungens befallningshafvande ombesörjer, på vägstyrelsens derom
framstälda begäran, att vägskatten varder genom vederbörande i sammanhang
med kronoskatterna debiterad, indrifven och redovisad, på sätt om landstingsrnedel
är föreskrifvet; egande Konungens befallningshafvande jemväl att förordna
om afskrifning af sådana afgifter till vägkassan, som i anseende till
bristande tillgång icke kunnat indrifvas.
64 §.
Vid sammanträde, som i 58 § omförmäles, meddela de väghållningsskyldige
ansvarsfrihet åt vägstyrelsen eller besluta om de åtgärder, som i
anledning af anmärkningar böra vidtagas.
Yl Kap.
Om vinterväghållningen.
65 §.
Till allmän vägs hållande i fargilt skick vid snöfall skall Konungens
befallningshafvande, efter vederbörandes hörande, inom hvarje väghållningsdistrikt
af lämpligt belägna jordbruksfastigheter med undantag af staten eller
menighet tillhöriga allmänningsskogar inrätta så kallade ploglag, hvilka hvardera
af vägen tilldelas ett visst stycke, det de skola behörigen vidmagthålla.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
21
66 §.
Der särskilda vintervägar öfver sjöar och myrar af ålder funnits eller
nödiga pröfvats, ingå jemväl de i ploglagsindelningen. Blifver i följd af sådan
vinterväg någon allmän väg för längre eller kortare tid obehöflig, vare dess
hållande i fargilt skick under sagda tid ej nödigt.
67 §.
Vinterväg skall till erforderlig bredd hållas öppen och, der så tarfvas,
af vederbörande ploglag märkas ut.
68 §.
För besväret af vinterväghållningen njuta ploglagen ersättning af de
väghållningsskyldige efter ty vägens längd och beskaffenhet det fordra.
69 §.
Till häradsrätten, derest väghållningsdistriktet består af ett härad,
men eljest till Konungens befallningshafvande eller annan af Konungens
befallningshafvande bestämd myndighet, skola de väghållningsskyldige inkallas
att med ploglagen om ersättningen öfverenskomma. Kunna de icke i godo
sig härom förena, varder ärendet understäldt pröfning af Konungens befallningshafvande,
som efter skälighet jemkar och stadfäster ersättningsbeloppen.
70 §.
Den för alla ploglagen i hela väghållningsdistriktet bestämda ersättning
sammanslås och fördelas enligt de i 59 § bestämda grunder på samtliga
jemlikt 6 § i väghållet deltagande beskattningsföremål samt debiteras och
uppbäres i sammanhang med vägskatten; hvarefter ersättningsbeloppen genom
vägstyrelsens försorg till ploglagen utbetalas.
§ 71.
De beting, som antingen godvilligt med ploglagen slutas eller af
Konungens befallningshafvande fastställas, skola för hvarje gång gälla i minst
fem, högst tio år; börande de väghållningsskyldige i god tid före hvarje så
-
22
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
dan periods utgång å nyo sammankallas för att antingen förnya det förra
betinget eller tillvägabringa ett nytt.
72 §.
Konungens befallningshafvande fördelar ploglagen så, att de jordbruksfastigheter,
som dertill kunna anslås, blifva i möjligaste måtto lika dertill
nyttjade.
73 §.
Inom hvarje ploglag, som hestår af flere än två delegare, skola desse
sig emellan för minst ett år i sänder utse en snöplogfogde, om hvilket val
underrättelse hör kronobetjeningen meddelas.
Snöplogfogden åligger dels att öfvervaka, det väg hålles i fargilt skick,
samt! att för sådant ändamål vid inträffande behof utfärda uppbåd till ploglaget
att verkställa erforderligt arbete, hvilket uppbåd delegare äro skyldige
att sig emellan fortskaffa, dels ock att tillse, det vinterväg jemlikt 67 §
märkes ut.
Snöplogfogde, som i tre på hvarandra följande år tjenstgjort, vare ej
skyldig att befattningen å nyo emottaga, förr än ytterligare tre år förflutit.
74 §.
Hålles ej vinterväg i fargilt skick, eller är den ej på föreskrifvet sätt
utmärkt, läte kronobetj eningen afhjelpa bristerna mot lega, som omedelbart
uttages hos den försumlige.
75 §.
Skulle i en eller annan ort de fleste af de väghållningsskyldige, efter
vägtalet räknadt, förena sig om andra anordningar för vinterväghållningen,
må de ega rätt dertill, äfvenså att vid större snöfall få hålla för vinteråkdon
farbar biväg i närheten af den allmänna vägen, dock under samma
ansvar, som om allmän väg är stadgadt. De närmare föreskrifter, som för
rättigheten att hålla biväg kunna erfordras, bestämmas af Konungens befallningshafvande,
sedan de väghållningsskyldige blifvit hörde.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
23
§ 76.
Konungens befallningshafvande öfvervakar att väg vintertiden behörigen
öppenhålles.
VII Kap.
Om ansvar för öfverträdelse af denna lag; så ock om rättegången.
77 §.
Underlåter väghållare eller, der vägfogde finnes, denne att efter föreläggande
eller anmaning, såsom i 35 § sägs, inom föreskrifven tid bättra
förekommande brister, eller underlåtes sådant af väghållare, som blifvit om
dylika brister af vägfogden underrättad, böte den försumlige från och med
fem till och med femtio kronor.
Eftersätter snöplogfogde hvad honom enligt denna lag åligger, eller
underlåter delegare i ploglag att fortskaffa snöplogfogdes uppbåd eller att
sådant uppbåd hörsamma, eller försummar delegare i ploglag, för hvilket snöplogfogde
icke blifvit utsedd, att hålla den ploglaget tilldelade vinterväg i
fargilt skick eller att, der så tarfvas, märka den ut, böte likaledes från och
med fem till och med femtio kronor.
Enahanda ansvar drabbar den, som gör sig skyldig till öfverträdelse
af föreskrifterna i 24, 25, 26, 27 och 31 §§.
Böter, som jemlikt denna paragraf ådömas, skola tillfalla vägkassan
och, der tillgäng till deras fulla gäldande brister, förvandlas efter allmän lag.
Till böter enligt denna lag må ej dömas, om å förseelsen följer straff
enligt allmän lag.
78 §.
Ledamot af särskilda nämnden, som, oaktadt kallelse, uteblifver från
sammanträde utan anmäldt laga förfall, skall bota till vägkassan två kronor
för hvarje dag han är frånvarande, med skyldighet tillika att, derest sammanträdet
af sådan anledning måste inställas, betala den till öfrige ledamöter
utgående ersättning.
24
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
79 §.
Förseelse, som enligt 77 § är med straff belagd, ege en livar åtala
vid allmän domstol.
80 §.
Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i fråga, som i denna lag
omförmäles, må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet
är stadgad.
Vin Kap.
Särskilda bestämmelser.
81 §.
Med härad i denna lag förstås jemväl de före utfärdandet af förordningen
den 17 maj 1872 varande tingslag i de orter, der benämningen
härad ej förekommer.
82 §.
Efter denna lags utfärdande åligger Konungens befallningshafvande,
hvar för sitt län, att, efter de väghållningsskyldiges hörande, besluta, huru
vida delning af härad i särskilda väghållningsdistrikt eller förening af två
eller flera härad till ett väghållningsdistrikt bör ega rum, hvarefter samma
beslut i den mån det vinner laga kraft tillämpas vid den vägdelning, som
första gången efter lagens utfärdande verkställes.
83 §.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1892.
Sedan enligt densamma vägdelning egt ruin, sker tillträdet af de nya
väglotterna den 1 juli det är, då vägskatt först erlägges; börande väglotterna
af afträdande väghållningsskyldige vara försatta i laggill, skick, vid äfventyr
att befintliga brister eljest på den försumliges bekostnad emot lega afhjelpas.
Motioner i Andra Kammaren, N:o 46.
25
Inom väghållningsdistrikt, der vägdelning enligt denna lag egt rum,
skola, efter tillträdet af de nya väglotterna, 25 kap. byggningabalken och
alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter, som strida mot denna lag,
upphöra att vidare gälla.
84 §.
Då vägdelning enligt denna lag eger rum första gången, bestrides
kostnaden derför af statsverket.
Slutligen får jag hemställa, det Riksdagen behagade
medgifva rätt för det utskott, som får frågan till behandling,
att inom de gränser, som 1889 års nådiga proposition,
särskilda utskottets betänkande och min nu väckta
motion angifva, utreda ärendet samt utlåtande och förslag
afgifva.
Stockholm den 26 januari 1891.
J. Bengtsson.
I motionens hufvudsyfte instämma:
Sven Nilsson | Anders Persson. | Gunnar Eriksson. |
Christian Biilow. | A. Hansson | N. Nilsson |
| i Solberga. | i Vrängebohl. |
0. B. Olsson, | Hans Andersson. | Nils Nilsson, |
Maglehult. |
| Skärhus. |
P. Truedsson, | Nils Persson, | Per Holm. |
Haganäs. | Vadensjö. |
|
C. G. Bruse. | C. Johansson, | A. Andersson, |
| Esset. | Intagan. |
Olof Olson, | II. Eriksson. | 0. Anderson, |
Stensdalen. |
| Hasselbol. |
Bill. till Iiiksd. Prof. | 1891. 1 Sami. 2 Afd. | 2 Band- 8 Käft. |
4
| Motioner i Andra Kammaren, | No 46. |
Per Ersson, | P. G. Petersson, | Jonas Andersson |
Vestlandaholm. | Brystorp. | i Vårgård a. |
S. M. Olsson. | Pärs Persson, | Emil Olsson, |
| Heljebol. | Kyrkebol. |
J. Bromée. | Anders Olsson, Ornakärr. | P. A. Hellgrén. |
P. Norberg. | Aug. Henricson. | M. Bolin. |
P. Pehrson i Törneryd. | A. G. Olson. | Ivar Månsson. |
Alfred Kihlberg | K. E. Holmgren. | Magnus Andersson. |
Carl Persson. | Nils Åkesson. | Werner G. von Schwerin. |