Motioner i Andra Kammaren, N:o 24 (Motion 1902:24 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

N:o 24.

Af herr H. Öhngren, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
registrering af centralföreningar, bestående af sådana
inregistrerade föreningar för ekonomisk verksamhet, som
hafva till ändamål att befrämja jordbruket m. m.

»Att jordbruk icke lönar mödan» är ett påstående, som ofta upprepas
icke allenast i Norrland, utan äfven i södra delarne af landet.
Dess bättre jäfvas detta påstående af erfarenheten, som bestämdt påvisat,
att jordbruk, ordnadt på sätt, som klimat, jordmån och de lokala
förhallandena betinga, för den stora massan af Sveriges innebyggare
lönar sig lika väl som någon annan sysselsättning.

Då så är förhållandet och då idkandet af eget jordbruk af många
skäl måhända mer än något annat näringsfång bidrager till att dess
utöfvare blifva ett kraftigt och idogt slägte, som älska och värdera
fosterjorden och den torfva, hvarvid de äro fästa, så böra inga lofliga
utvägar försummas för att göra förhållandena så gynsamma som möjligt
för ett lönande jordbruk inom alla delar af landet, jemväl i Norrland.

Men för att jordbruk skall blifva lönande, behöfver jordbrukaren
en mängd varor till jordbrukets bedrifvande, och dessa bör han erhålla
i främsta rummet oförfalskade och dessutom till så billigt pris som möjligt.
Det är nu tyvärr så, att dessa nödvändighetsvaror, konstgjorda gödningsämnen,
frö och kraftfodermedel in. m., ofta äro förfalskade och underhaltiga,
och jordbrukaren måste skyddas härför.

Att Riksdagen redan allvarligt beaktat detta förhållande, framgår
Bill. till Rikad. Frot. 1902. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 9 Höft. (N:o 24). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

af beslutet om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående lagbestämmelser
vid handel med konstgjorda gödningsämnen och beredda fodermedel
samt jemväl af herr Ivar Månssons i ämnet afgifna interpellation vid
1901 års Riksdag. Dessutom äro dessa varor onödigt dyra, beroende
derpå, att de passera för många mellanhänder.

Då dessa varor äfven börja att användas i Norrland i rätt stora
mängder, är det ett lifsvilkor för jordbruket derstädes, att jordbrukaren
erhåller sådana varor oförfalskade och till så billigt pris som möjligt,
och då derstädes i stort sedt endast finnas smärre jordbruk, kan detta
endast ske derigenom, att jordbrukarne bilda associationer eller föreningar,
som sedan sluta sig samman till större centralföreningar.

Inom Vesternorrlands län har under de senaste åren, förnämligast
på initiativ af länsagronomen d:r E. O. Arenander, bildats en mängd
landtmannaföreningar med syfte:

att genom sammanslutning kunna anskaffa konstgjorda gödningsämnen,
kalk, kraftfodermedel, strömedel, utsäde och frö in. in. af bästa
beskaffenhet och till billigaste pris,

att söka på förmånligaste sätt ordna försäljningen af medlemmarnas
jordbruksalster, samt att på allt sätt arbeta för jordbrukets, boskapsskötselns
och binäringarnas höjande genom samarbete med länets hushållningssällskap
o. s. v.

Den omfattning, som dessa föreningar redan vunnit, visas deraf,
att vid 1901 års slut funnos inom länet 38 landtmannaföreningar med
likartade stadgar — inom de flesta socknarna i länet. Till dessa hörde
öfver 900 medlemmar, nästan uteslutande jordbrukare. Insatserna eller
grundfonden i dessa föreningar utgjorde öfver 9,000 kronor.

De gagnande resultat, som dessa föreningar åstadkommit, visas
bland annat deraf, att de gemensamt åt sina medlemmar under år 1901
anskaffat 286,100 kilogram konstgjorda gödningsämnen till 18,910 kronors
värde, att frö och utsäde anskaffats till öfver 9,000 kronors värde och
kraftfoder för öfver 5,000 kronor, allt, såsom kontroll analyserna utvisa,
af bästa beskaffenhet. (Se vidare bilaga n:o 1).

Detta, som ju blott är en ringa början och som gått utmärkt
trots de stora svårigheterna med de långa afstånden inom länet, bevisar,
att dessa landtmannaföreningar skulle kunna utgöra en mäktig häfstång
för befrämjandet af jordbruket, derest de under lagens skydd och hägn
skulle kunna vidare utvecklas genom sammanslutning till registrerade
centralföreningar eller land!mannaförbund — men vår nuvarande lagstiftning
för ekonomiska föreningar lägger tyvärr hinder i vägen för
registrering af sammanslutning af föreningar.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

Hvarje särskild förening måste af praktiska skäl bestå af jemförelsevis
få medlemmar med likartade intressen inom ett begränsadt
område. För att emellertid i större omfattning kunna åstadkomma sakkunnig
och absolut nödvändig varukännedom och varukonto!!, utan
att med nämnvärda kostnader betunga föreningarnas medlemmar, och
för att genom större inköp och försäljningar kunna förbigå mellanhänder
och sätta tillverkare och förbrukare i direkt beröring med hvarandra
— till fördel för båda parterna — så måste registrering här i
landet likaväl som i Tyskland tillåtas för centralföreningar eller förbund
af ekonomiska föreningar. Detta är en fråga af allra största vigt för
föreningsväsendets utveckling i hela vårt land, och registrering bör tilllåtas
icke allenast för centralföreningar, som afse att befrämja jordbruket,
såsom anförda landtmannaföreningar, föreningar för smörtillverkningens
centralisering, föreningar för linberedning, för gemensam fröberedning
o. s. v., utan äfven för andra ekonomiska föreningar.

Hvilken vigt detta har för jordbrukets vidare utveckling, sjmes
mig framgå bland annat deraf, att utan att lagen skyddar systematiskt
ordnade sammanslutningar af registrerade mejeriföreningar till centralföreningar,
torde — såsom K. F. Lundin i sitt arbete om »smörtillverkningens
centralisering» antyder — det knappast vara möjligt att höja
den vigtiga, på de sista åren tyvärr nedgående smörexporten, ty alla
enskilda ansträngningar synas vara fåfänga, så länge icke lagen skydd ar
och befrämjar den kraft, som ligger i högsta måttet af sammanslutning.

Registrering af centralföreningar är äfven nödvändig lika så väl
som registrering af en af enskilde bildad förening. Erfarenheten har
nemligen gifvit vid handen, att registrering af en ekonomisk föreningär
ett hufvudvilkor för dennas fortbestånd och gagnande verksamhet.
Sak samma, som gäller samarbete emellan enskilda personer, bör naturligtvis
gälla samarbete emellan enskilda föreningar. Derför var det också
naturligt, att. de ofvannämnda landtmannaföreningarna inom Vesternorrlands
län, som don 17 mars 1901 beslöto att bilda en centralförening
eller ett förbund, på denna sammanslutning och de i enlighet med föreningslagen
utarbetade stadgarne sökte registrering hos Konungens
befallningshafvande inom Vesternorrlands län. Registrering vägrades,
och häröfver anfördes besvär (se bilaga 2) hos Kongl. Maj:t, som emellertid
endast faststälde Kongl. Maj:ts befallningshafvandes utslag (se bilaga
3).

Af denna Kongl. Maj:ts nådiga resolution framgår sålunda med
all tydlighet, att en registrering af en centralförening eller ett förbund,
bestående af registrerade landtmannaföreningar, här i landet på grund

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

af föreningslagen icke är tillåten. Häraf följer, aom i anförda besvär
finnes antydt, en massa olägenheter, som omöjliggöra den önskvärda
utvecklingen af landtmannaföreningar, mejeriföreningar eller andra
ekonomiska föreningar, ty utan registrering kan styrelsen såsom sådan
i en dylik centralförening icke tillvarataga de särskilda föreningarnas
ekonomiska intressen. Vill förbundsstyrelsen hyra en lokal, vill den
anställa personal för att sköta affärerna, hafva sådana aftal ej giltighet.
Träffar förbundsstyrelsen aftal om leveranser till de olika föreningarna,
så har sådant aftal ej giltighet. Brytes kontraktet af leverantören,
eller lemnar han underhaltiga varor, kan förbundsstyrelsen såsom sådan
icke inför domstol bevaka förbundets intressen o. s. v., då det ju enligt
§ 2 i gällande föreningslag hvarken kan »söka, kära eller svara», så
länge förbundet icke är registreradt.

Då den tyska föreningslagen af 1889 i flesta fall synes hafva
tjenat som förebild för den svenska föreningslagen af den 28 juni 1895,
så kan man vara så mycket mera förvånad öfver att i den svenska
föreningslagen icke återfinna denna vigtiga bestämmelse, då tyska lagen
tydligt tillåter en sådan kombinering af de olika föreningarna till stora
centralföreningar.

Uti d:r E. O. Arenanders reseberättelse till kongl. landtbruksstyrelsen
om »Inköpsföreningar för jordbruksförnödenheter i Tyskland»
finnes en afskrift af stadgarna till en sådan centralförening i provinsen
Sachsen (se utdrag i bilagan 4). Enligt samma källa (sid. 562) omfattade
denna centralförening vid 1896 års slut: 126 mejeriföreningar,
54 inköps- och försäljningsföreningar för jordbruksprodukter, 1 fruktförsäljningsförening,
2 bränneriföreningar med flere. Enligt samma
berättelse erfar man äfven, att i Tyskland var den allmänna erfarenheten
den, att just denna kombinering af småföreningar i oändlighet
utgjorde, så att säga, qvintessencen i den nya tyska lagen af år 1889 —
som ju tjent vår föreningslag som mönster. När vi 6 år senare erhöllo
en liknande lag, var just denna hufvudsak utesluten — och hvarför?
Måhända våra lagstiftare icke då kunde förutse följderna af föreningslagens
tillämpning i Sverige. Huru som helst, är det nu nödvändigt
att efter endast fyra års giltighet förändra lagen i ofvan antydd retning?
Just frånvaron af denna möjlighet af kombinering af flera små
föreningar med samma mål till centralföreningar har delvis redan fört
föreningsväsendet i vårt land på afvägar. — En liten förening har liten
omsättning och kan derför ej bereda sina medlemmar några nämnvärda
prisfördelar på samma gång varukännedom och affärsvana blifva mindre.
För att erhålla tillräckligt stor omsättning hafva derför flera föreningar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24. 5

tillgripit den mot hela föreningsprincipen stridande åtgärden att sälja
äfven till utom föreningen stående, och härför hafva de, enligt hvad
tidningarna meddelat, äfven blifvit åtalade. Af denna orsak framlades
äfven i Riksdagen förra året en motion om rätt för så kallade konsumtionsföreningar
att sälja äfven till andra än egna medlemmar. Motionen
afslogs, och detta med rätta.

Dessa föreningar äro till för att befrämja jordbruks- eller likartade
företag, icke för att befrämja handelsföretag, och böra heller icke
uppmuntras dertill, ty då kan handelsvinst blifva hufvudsyftct i stället
för ett uteslutande befrämjande och underlättande af jordbruket.

På grund af hvad jag här ofvan anfört, vågar jag härmed vördsamt
föreslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning
behofvet af registreringsrätt för ekonomiska
centralföreningar eller förbund, bestående af inregistrerade
föreningar, som hafva till ändamål att befrämja
jordbruket eller andra näringar, samt att, med
hänsyn till frågans ekonomiska betydelse för den jordbrukande
befolkningen, förslag till för ändamålet erforderliga
ändringar af nu gällande lag om registrering
af föreningar för ekonomisk verksamhet skyndsammast
måtte för Riksdagen framläggas.

Stockholm den 20 januari 1902.

Henne Öhngrcn.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

Afskrift.

Bilaga n:o 1.

(Ur Sundsvalls Posten.)

Föreningsrörelsen bland länets jordbrukare.

En lyckosam början.

Landtmannaförening ar nes uppkomst.

Till svar å eder anhållan om en redogörelse för landtmannaföreniugsrörelsen
inom Vesternorrlands län under år 1901 får jag
afgifva följande kortfattade öfversigt öfver densamma.

Då jag 1898 hitkom till detta län, var ett af mina första göromål
att hjelpa en landtmannaförening inom länet att blifva registrerad.
Jag kom dervid under fund med bristerna hos stadgarna för denna
landtmannaförening. Sedermera fann jag detsamma hos flera andra
landtmannaföreningar, som funnos i vårt län. Det blef äfven klart för
mig, att det var omöjligt att på dessa ofullständiga och otillräckliggaranti
erbjudande stadgar kunna grunda något fullt betryggande samarbete
mellan de olika föreningarna, och härpå berodde dock dess
lyckliga och framgångsrika utveckling. Jag insåg detta så mycket
bättre, som jag genom studieresor i Tyskland på statens bekostnad
varit i tillfälle att sätta mig in i de tyska landtmannaföreningarnas
verksamhet och fulländade organisation. Något liknande behöfde äfven
vi, om jordbruket skulle kunna uppryckas inom vårt län.

I ett anförande år 1899 vid hushållningssällskapets sammanträde
i Hammar framhöll jag både nyttan och nödvändigheten af bildandet
af landtmannaföreningar bland jordbrukarne dels för att skydda dem
mot förfalskningar och mot för höga pris på jordbruksförnödenheter
och dels för att väcka större intresse till lif för jordbruket inom länet.
Mitt förslag bifölls. Det gälde derefter att med stöd af svenska och
tyska stadgar och i anslutning till föreningslagens bestämmelser utarbeta
normalstadgar, som kunde gälla för alla landtmannaföreningar i länet,
som ville sluta sig tillsammans. Med landshöfding Rydings och vice
häradshöfding Ödraarks tillhjelp utarbetades också dessa stadgar för
landtmannaföreningarna och trycktes på hushållningssällskapets bekost -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

nåd. Derpå beviljade hushållningssällskapet medel till ett möte, som
hölls i Sollefteå i april månad 1900, hvarvid ombud från 14 existerande
eller nybildade landtmannaföreningar infunno sig. Härvid genomgingos
och godkändes de nya stadgarna med några små förändringar, och ombuden
beslöto att hvar på sitt håll verka för de nya stadgarnes antagande.
Det dröjde emellertid till augusti månad, innan någon förening
antog de nya stadgarna. Den första förening, som antog dessa normalstadgar,
var Säbrå landtmanna förening, som 12 augusti ombildades till
Säbrå-Alandsbro landtmannaförening. Ytterligare tvenne andra föreningar
bildades inom årets slut, nemligen Nätra och Njurunda landtmannaföreningar.

Ett länsförbund bildas.

Under år 1901 har det fortgått i rask följd med bildande af nya
föreningar, så att, då ombuden för landtmannaföreningarna 16 mars
innevarande år sammanträdde i Hernösand, representerande de 14 föreningar,
som registrerats på normalstadgarna. Ombuden beslöto vid
detta möte, att samtliga föreningarna skulle sluta sig tillsammans till
en centralförening eller ett förbund, benämndt Vesternorrlands läns
landtmannaföreningars förbund. Af komiterade från föregående möte
utarbetade stadgar antogos och förbundsstyrelse utsågs. På denna
sammanslutning af ekonomiska föreningar sökte nu styrelsen enligt uppdrag
registrering hos Konungens befallningshafvande i Vesternorrlands
län. Registrering vägrades dock, enär i föreningslagen af 1897 ej är
förutsedt ett dylikt fall som sammanslutning af ekonomiska föreningar
sins emellan till cenlralföreningar. Utslaget öfverklagades hos Kong!.
Maj:t, som emellertid faststälde detsamma.

Detta är den första sammanslutning af ekonomiska föreningar i
Sverige, hvarpå registrering begärts. Förhoppning är för handen, att
den betydelsefulla brist i vår ekonomiska lagstiftning, som hindrar
registrering af ekonomiska föreningars sammanslutning till centralföreningar,
snart skall blifva afhjelpt, då motion till nästa Riksdagkommer
att framläggas derom. Till dess arbetar förbundet som en fri
förening, hvilket äfven går bra, då alla de enskilda föreningarna äro
registrerade. Nu vid årets slut hafva 38 föreningar bildats i olika socknar
af länet och inregistrerats samt anslutit sig till förbundet, och från
flera håll hafva reqvisitioner ingått om bildning af nya landtmannaföreningar,
så att innan nästa års slut torde landtmannaföreningar finnas
inom de allra flesta af länets socknar.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24,

Medlemsantal och grundfond.

Hur många medlemmar, som för närvarande äro inskrifna i dessa
föreningar, är svårt att afgöra, då ständigt nya sådana inträda. Sammanräknar
man antalet af dem, som ingått i föreningarna, när dessa bildades,
och som sålunda finnas upptagna i registreringshandlingarna, så utgöra
dessa 815 personer, deraf omkring 700 sjelfegande hemmansegare; de
öfriga utgöras mestadels af torpare, men äfven landbönder, inspektörer,
prester m. fl. äro med. Hela antalet medlemmar torde för närvarande
medjsäkerhet kunna uppskattas till 900, kanske flere. Enligt stadgarna
skall hvar och en till grundfonden erlägga en insats af 10 kronor att
inbetalas på två år. Denna insats återfås, om medlemmen utgår ur
föreningen. Insatsernas summa eller den sammanlagda grundfonden
utgör sålunda för närvarande ungefär 9,000 kronor.

Föreningarnes syftemål.

Hvad föreningarnas syftemål angår, så klargöres detta af stadgarne,
deri det heter, att ändamålet är:

1) att för medlemmarnas räkning inköpa förnödenheter och varor
för jordbrukets och boskapsskötselns bedrifvande, såsom konstgjorda
gödningsämnen, kalk, kraftfodermedel, strömedel, utsäde, frö, mjöl i
nödår m. m.;

2) att försälja medlemmarnes jordbruksalster, frö, säd, ladugårdsprodukter
m. in., när sådant kan visa sig förmånligt;

3) att på allt sätt arbeta för jordbrukets, boskapsskötselns och
binäringarnas höjande genom att verka för dithörande kunskapers
spridande, genom samarbete med länets hushållningssällskap, genom
anordnande af diskussionsmöten till öfverläggningar om jordbruksfrågor,
genom anordnande af föredrag af hushållningssällskapets tjensteman
eller andra lämpliga personer, genom anskaffande af lämplig jordbrukslitteratur
o. s. v.

Detta är sålunda föreningarnas program.

Om stadgarna i öfrigt — som på det närmaste ansluta sig till
föreningslagen — kan anföras, att bestämmelserna i vissa hänseenden
äro rätt rigorösa. Som hos alla kooperativa föreningar måste det hela
baseras på kontant betalning. För att emellertid ej genom billiga pris
locka någon att utan nödig eftertanke beställa något, som han sedan ej

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

kan betala, är det stadgadt, att 25 procent af betalningen skall erläggas
till styrelsen vid varans beställning, och att dessa gå förlorade, om ej
varan utlöses vid framkomsten. Denna bestämmelse afser äfven att
trygga styrelsen. Vidare är stadgadt, att landtmannaföreningarne såsom
sådana ej få sysselsätta sig med affärer med kaffe, socker eller
manufakturvaror, hvarmed åtskilliga föreningar förut börjat. Dessa
affärer höra till hushållsföreningarne och ej till landtmannaföreningarne.
En sorglig erfarenhet från många håll visar också, att sådant lätt bringar
landtmannaföreningarna på fall.

Förbundets verksamhet.

Hvad förbundets verksamhet angår, så har den under det gångna
året hufvudsakligen varit rigtad på gemensamma inköp — något som
ansetts vara den lättaste uppgiften att ordna och tillika den mest behöfliga
i första hand. Huru nödigt det är att genom gemensamma
inköp skydda jordbrukarne för underhaltiga varor och förfalskningar,
framgår af följande fakta. »Höfrö», som i våras såldes af eu landthandlande
i en fjellsocken, befans per, kilogram innehålla 43,000
(fyratiotre tusen) ogräsfrön. Eu hafresort, som skulle användas till utsäde,
befans hafva 10 procent grobarhet, och 40 å 50 procent äro ej
alls ovanliga, att icke tala om fall, då säden ej alls gror. En gödningsämnesäck,
som såldes för 8,2 5, befans vara värd 4 kronor o. s. v.

Helt naturligt har det mött stora svårigheter att ordna fraktförhållandena
i ett så vidsträckt län som detta, så att de blifvit så
förmånliga som möjligt för hvarje enskild förening. Dock har det hela
gått vida bättre, än man vid förbundet sbildande i våras vågade hoppas,
hvilket bevisas af omsättningen under årets lopp. Genom förbundets
bemedling har för de olika landtmannaföreningarna anskaffats:

till 21 föreningar 2,801 säckar konstgjorda gödningsämnen till
ett sammanlagdt belopp af 18,910 kronor 55 öre;

till 16 föreningar klöfver och timotej för 5,325 kronor 92 öre
samt hafre och annat utsäde för 4,199 kronor 20 öre, sammanlagdt
9,525 kronor 18 öre;

till 9 föreningar kraftfoder, mest linfrö och rapsmjöl, för tillsammans
5,843 kronor.

Hela omsättningen under året utgör sålunda diet vackra beloppet
af 34,278 kronor 73 öre.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 9 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

Framtidsutsigterna.

Allt har gått utan minsta mankemang och till ömsesidig belåtenhet,
hvilket synes mig bevisa, att det hela är ordnadt på fullt affärsmessigt
sätt, något som ju äfven inger de bästa förhoppningar för framtiden;
jordbrukarne hafva, såsom undersökningarna visat, fått prima varor.
Endast om sådana kunna erhållas, träffar förbundet aftal. I annat fall
få föreningarne skaffa sig dem bäst de kunna. Den indirekta vinsten
genom erhållande af förökade skördar, mera mjölk etc. kan naturligtvis
ej uppskattas, men är helt säkert betydlig. Den direkta vinsten åter
för jordbrukarne torde kunna anslås till omkring 10 procent eller cirka
3,500 kronor, som vunnits derigenom, att varorna tagits gemensamt.
Varorna fördyras ej heller derigenom att någon skall ha vinst å dem,
eller genom någon aflönad personal. Endast ombudsmännen hafva en
viss procent af kassarabatten för sina besvär. Mellanhänder undgås,
och frakterna bli billigare.

För att bedöma ofvanstående omsättningssumma i förhållande till
föreningarnes nuvarande köpförmåga måste erinras om följande: Vissa
föreningar af de anförda hade redan till en del fylt sina behof, då
förbundet trädde i verksamhet, och andra ha sedan kommit till. Likaledes
måste förbundet låta återgå åtskilliga stora reqvisitioner på grund
af svårigheter med fraktförhållanden, dröjsmål med leveranser med
mera. Det inses deraf, att ofvanstående tal endast uttrycka eu ringa
del af de 38 föreningarnes behof. Flera nya föreningar komma säkerligen
till, innan förbundet nästa år träder i verksamhet. Af allt detta
kunna vi göra oss någon föreställning om nästa års approximativa omsättning.

Något behof af gemensam afsättning utom länet af jordbruksprodukter
förefinnes ej för närvarande, då brist på alla slags jordbruksalster
tvärt om förefinnes inom länet, så att ingen svårighet existerar
att få sälja hvad man har till goda pris. Derför har förbundet ännu
ej behöft tänka på denna sida af verksamheten.

För att sprida kunskap om konstgödselns användning har till
landtmannaföreningarna utdelats en broschyr, »De konstgjorda gödslingsämnenas
användning i Norrland», utarbetad på förbundsstämmans särskilda
önskningar af undertecknad. Intresset för rotfruktodling härmän
sökt väcka genom att utdela en annan broschyr, »Anvisning om
rofodling». Rofodlingen har också börjat taga ett uppsving inom länet
som aldrig förr. Föredrag om jordbruk hafva äfven hållits i några
föreningar.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

Man tycker sig redan nu kunna skönja tecken till att denna
landtmannaförenings rörelse är egnad att väcka större intresse för jordbruket
och lifva samhörighetskänslan mellan jordbrukarens båda mycket
vigtiga faktorer för jordbrukets och bondeståndets framtid i Norrland.

Mycket mera skulle vara att kunna tillägga rörande landtmannaföreningarne,
undet det gångna året, men det sagda må vara nog.

Tager man emellertid allt det föregående i betraktande, synes landtmannaföreningarne
kunna vara nöjda med sin verksamhet och sitt
samarbete detta år. Det inger de bästa förhoppningar för framtiden
för jordbruket i vårt län och kanske äfven framdeles för andra län i
Norrland.

E. O. Arenander.

Afskrift.

Bilaga N:o 2.

Till Konungen.

Som Kongl. Maj:ts befallningshafvande inom Vesternorrlands län
vägrat registrera den centralförening eller det förbund, som Vesternorrlands
läns registrerade landtmannaföreningar beslutit att bilda, får
undertecknad enligt uppdrag hos Eders Majestät i underdånighet anföra
besvär och underdånigst anhålla, att nämda förbund måtte få registreras.

Vägran af registrering motiveras dermed, att »Lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895 på eu
dylik sammanslutning af registrerade föreningar icke kan anses ega
tillämpning.»

Enligt klagandens mening kan syftet med föreningens bildning
ingalunda motivera ett afslag. Likaledes har klaganden ej kunnat
finna några paragrafer i föreningslagen, som skulle utgöra ett direkt
hinder för att en sådan centralförening eller förbund kunde få registreras,
ehuruväl ej någon förening under den formen uttryckligen
omnämnes. Möjligen kan orsaken till afslag vara att söka deri, att
medlemmarne i centralföreningen skulle utgöras af juridiska personligheter,
representerade genom ombud, och att medlemmarne sålunda ej

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

direkt, utan genom ombud skulle deltaga i val af styrelse in. m. Men
detta synes enligt klagandens mening ej böra utgöra något hinder för
registrering, då exempelvis ett bolag såsom sådant tillätes att teckna
aktier i ett annat och deltaga i bestämmandet af dess angelägenheter.
Med lika stor rätt bör en förening, som redan är registrerad och sålunda
är en juridisk personlighet, som får representeras genom ombud, få
ingå i och bilda en annan förening; mot afslaget i öfrigt får undertecknad
utförligare anföra följande.

I § 1 af Föreningslagen heter det:

»Förening för ekonomisk verksamhet med syfte att åt medlem marne

anskaffa lifsmedel eller andra förnödenheter — — — -—--

eller att på annat dermed jemförlig! sätt främja medlemmarnas intressen

må, der den består af minst fem medlemmar samt i enlighet med denna
lag antagit stadgar och utsett styrelse, kunna, på sätt nedan sägs, vara
registrerad.»

Hvad syftet angår, så kan enligt klagandens mening alldeles intet
hinder för registrering förefinnas, då enligt § 1 och § 2 i stadgarne
centralföreningen eller förbundet har det i lagen föreskrifna syftet;
vidare kan ej någon anmärkning göras mot antalet medlemmar, då
icke mindre än tretton redan registrerade föreningar, och sålunda lagligen
erkända juridiska personligheter, hvar och en representerande ett
flertal personer, representerats vid mötet, då centralföreningen bildades
och styrelse utsågs; slutligen hafva äfven enligt § 27 af föreningslagen
utsedda ombud, som sålunda kunna lagligen representera föreningen,
vält styrelse och antagit stadgar, innehållande alla de i § 5 af föreningslagen
föreskrifna bestämmelserna.

Klaganden synes det egendomligt, om, derför att medlemmarna
förut inträdt. i och bildat en redan af lagen erkänd och registrerad förening,
de derför ej skulle medelbart få bilda en större centralförening
eller förbund. Alla medlemmarne få ju, om de vilja, direkt ingå i och
bilda en förening till samma omfattning som centralföreningen eller
förbundet, hvarför skulle de då ej tillåtas att indirekt eller medelbart
ingå i förbundet och låta sig vid förbundsstämman representeras af ett
ombud, som af föreningsstämman erhållit i uppdrag att bevaka föreningens
intressen? Detta är ju ej något för lagen okändt, ty i § 27
af Föreningslagen heter det: »Styrelsen ege förordna ombud att å för eningens

vägnar söka, kära och svara, så ock föreningens talan föra.»
— Kunna de registrerade föreningarnas medlemsrättiglieter bevakas och
tillgodoses genom ett ombud i alla andra fall, hvarför då ej också i ett

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

sådant fall som detta^ som framför andra är egnadt att främja deras
ekonomiska intressen? Det bör tvärt om ligga i lagens hela innebörd
och utgöra en fullt logisk konseqvens af densamma att äfven tillåta
bildandet af centralföreningar eller förbund, d. v. s. sammanslutning af
smärre föreningar till större föreningar, ty endast derigenom kan föreningsmedlemmarnes
intressen i de små föreningarne fullt effektivt tillgodoses.
Om det t. ex. gäller gemensamma inköp, kunna dessa först
rigtigt förmånligt verkställas, när de kunna afslutas för ett stort antal
medlemmar eller föreningar på en gång. Hvarje särskild förening bör
alltid hålla sig inom ett visst begränsadt område af många praktiska
skäl, som vi ej här kunna närmare utveckla, och måste sålunda bestå
af jemförelsevis få medlemmar. Derför är det nödvändigt, att dessa små
föreningar få sluta sig samman till eentralföfeningar eller förbund, ty
först då kunna föreningarna blifva fullt nyttiga för de enskilda.

Det är också med tanke härpå, som det i de för Vesternorrlands
läns landtmannaföreningar gällande normalstadgarne — på grund af
hvilka föreningarne registrerats utan någon anmärkning af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande — § 51 heter: »Föreningen inträder såsom med lem

i Vesternorrlands läns landtmannaföreningars förbund.»

Också tillåter den tyska föreningslagen för ekonomiska föreningar
af år 1889 bildandet af centralföreningar eller förbund och lemnar den
allra största frihet med hänsyn till kombinering af registrerade föreningar
sins emellan för be/akandet af gemensamma intressen. — Då den
svenska föreningslagen ju i stort sedt är eu efterbildning af den tyska,
så synes det klaganden också vara konseqvent, att den svenska föreningslagen
följer sitt föredöme i detta vigtiga fall och tillåter registrering
eller ger lagligt berättigande åt sammanslutning af redan registrerade
föreningar till centralföreningar eller förbund, dåj som vi ofvan
antydt, först derigenom medlemmarnes intressen kunna fullt tillfredsställande
tillgodoses.

För förbundets verksamhet att befrämja de särskilda föreningarnas
ekonomiska intressen skulle det i många hänseenden blifva ytterst obeqvämt
och besvärligt, om registrering skulle vägras. Vill det exempelvis
hyra en lokal, vill det anställa personal att sköta affärerna, hafva
sådana aftal ej giltighet. Träffar förbundsstyrelsen aftal om leveranser
till de olika föreningarna, så har sådant aftal å förbundets vägnar ej
någon laglig giltighet. Brytes kontraktet af leverantören eller lemnar
han underhaltiga varor, kan förbundsstyrelsen icke inför domstol bevaka
förbundets intressen, då det ju enligt § 2 af Föreningslagen hvarken
kan »söka, kära eller svara», så länge ej förbundet är registreradt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

Dessutom får klaganden framhålla det behjertansvärda deri, att
förbundet alldeles särskildt har till syfte att stödja och befrämja jordbruket
inom Vesternorrlands län, en sak, som är af allra största vigt
för jordbrukets framtid i länet.

Såsom stöd för den sannolika gagnande verksamhet i detta hänseende,
som förbundet kommer att utöfva, vågar sökanden särskildt
hänvisa till den för jordbrukets framgång så nyttiga verksamhet, som
de registrerade centralföreningarna i Tyskland utöfvat, enligt hvilkas
föredöme förbundet är bildadt och trädt i verksamhet.

Derför får undertecknad å förbundets vägnar underdånigst hos
Eders Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande
af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Vesternorrlands län
resolution af den 15 april, i nåder förordna, att »Vesternorrlands läns
landtmannaföreningars centralförening eller förbund utan personlig ansvarighet))
måtte registreras af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Vesternorrlands län.

Hernösand den 20 maj 1901.

Underdånigst
E. O. Arenander.

(enligt fullmakt.)

Afskrift af afskrift.

Stämpel
tjugo kronor.

Bilaga N:o 3.

Kongl. Maj:ts

nådiga resolution på de besvär, styrelsen för Vesternorrlands läns landtmannaföreningars
centralförening eller förbund, utan personlig ansvarighet,
i underdånighet anfört deröfver, att sedan klaganden hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i nämnda län till intagande i föreningsregistret
anmält sagda förening eller förbund,

så bär Kong], Maj:ts befallningshafvande genom beslut den 15
april innevarande år, enär ifrågavarande förening eller förbund, enligt
1 § i de för detsamma gällande stadgar, bildades af registrerade landtmannaföreningar
inom Vesternorrlands län, men lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet den 28 juni 1895 på en dylik

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

sammanslutning af registrerade föreningar icke kunde anses ega tillämpning,
funnit lagligt vägra den begärda registreringen;

gifven Stockholms slott den 2 augusti 1901.

Kongl. Maj:t har, sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifvit
infordradt underdånigt utlåtande, låtit handlingarne i detta mål sig föredragas
och finner icke skäl att göra ändring i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut.

Hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder

Kongl. Maj:ts

sigill.

Stämpel
tjugo kronor.

Under Hans Maj:ts

l .

Vår Allernådigste Konungs och Herres frånvaro
Dess tillförordnade Regering:

F. W. von Otter. Hans Wachtmeister.

Theodor Odelberg. Louis Palander.

Fredrik Zethelius.

Coll./W.

Resolution på underdåniga besvär af styrelsen för Vesternorrlands
läns landtmannaföreningars centralförening eller förbund utan personlig
ansvarighet i fråga om vägrad registrering af föreningen.

Likheten med originalet intyga:

E. O. Arenander. Elisabeth Arenander.

Bilaga N:o 4.

Utdrag ur »Inköps-Föreningar för jordbruksförnödenheter i Tyskland»;
Reseberättelse, afgifven till kongl. laudtbruksstyrelsen den 30
oktober 1895.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 24.

S. 310. Bilaga 5.

(»Förbundet mellan de tyska j or d br u k s fö r e n i n gar n a»).

Stadgar för Centralföreningen för anskaffandet af jordbruksförnödenhetsartiklar,
en registrerad förening med begränsad personlig

ansvarighet.

I. Föreningens konstruering.

§ I Undertecknade

bilda på grund af föreningslagen af den l:sta maj
1889 en grosskandelsförening med syfte etc. etc. — — — — — —
under firma-märke: »Centralföreningen för anskaffandet af jordbruksförnödenhetsartiklar,
en registrerad förening med begränsad personlig
ansvarighet» med säte i Halle a. S.

§ 3.

Medlemskap kunna förvärfva:

1) Alla i provinsen Sachsen, hertigdömena Sachsen-Coburg-Gotha
etc. i föreningsregistret inskrifna jordbruks-inköpsföreningar, mejeriföreningar
och jordbruks-, spar- och lånekassor, som tillhöra revisionsförbundet
för jordbruksföreningar i Sachsen;

2) Enskilda personer, som väljas till medlemmar i styrelsen eller
revisionsnämden i denna förening

etc.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1902.