Motioner i Andra Kammaren, N:o 249 (Motion 1909:249 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

N:o 249.

Af herr Hellgren m. fl., om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
Kontroll å program för biografföreställningar.

Från olika håll, ej minst sådana som representera uppfostringsfrågor,
har under de allra senaste åren uppmärksamheten allt mer fästs på
spörsmålet barn och biografföreställningar. På inbjudan af pedagogiska
sällskapet i Stockholm hölls den 24 februari 1908 ett allmänt diskussionsmöte
i frågan. Till detsamma hade öfverläkaren vid Stockholms
hospital å Konradsberg, professoren B. E. Gadelius, som hindrats att personligen
närvara, insändt följande skriftliga uttalande:

Barnen och biografteatrarna.

Ombedd att yttra mig om den menliga betydelse biografteatrarna kunna hafva för det uppväxande
släktet, vill jag i korthet på följande sätt sammanfatta min mening.

Ingen skildring, hvarken i tal eller skrift, kan så rycka den unga publiken med sig som
dessa rörliga scenerier, där själfva lifvet illusoriskt återgifves. Sedan häri bör för vederbörande
ligga en maning att utöfva en skarp kontroll på dylika förströelser, hvilka med sina obegränsade
snggestionsmedel utöfva ett nästan oemotståndligt inflytande på barnasinnet, ett inflytande som tyvärr
kan räcka längre än den timme föreställningen varar.

Villigt erkännande de goda saker, naturscenerier, bilder ur djurens lif, sagoskildringar m. m.,
som bjudas åskådaren vid ett besök på våra biografteatrar, måste man dock beklaga, att en mängd,
kanske flertalet, dylika förlustelseställen, utan tanke på den skada de göra, ofta välja program,
där brott och ruskigheter af alla slag afspelas inför publiken, som tyvärr till stor del består af
barn mellan 10 och 15 år. Det är intet ovanligt, att programmen efter hvartannat upptaga nummer,
däri mord, rån och mord, själfmord o. s. v. förekomma, och den minsta eftertanke måste säga
oss, att åtminstone barnen böra förskonas från en alltför tidig inblick i lifvets många fasor.

Betydelsen af en dålig uppfostran och de dåliga exemplen för dem, som sedermera själfva
hemfalla till brott, är ju numera en så erkänd sak, att ingen drager denna betydelse i tvifvel, och
bland de dåliga exemplen äro de gifvetvis de farligaste, som kraftigast insuggereras i barnens
fantasi. Undertecknad har själf af brottslingar hört uppgifvas, huru den första tanken på en förbrytelse
varit en barnslig lust att efterlikna hjälten i en spännande brottmålsroman; och då redan

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 132 Haft. (N:o 249.) 1

Professor
Gadelius om
biograferna.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

Stockholms
frivilliga bio(jrafkommitté.

skildringar i ord på detta påtagliga sätt visa sin medryckande förmåga på det unga sinnet, huru
mycket farligare är icke då det illusoriska lif, som afspelas på en biografteater.

Oafsedt denna rent depraverande inverkan måsto man också taga hänsyn till det omedelbart
skrämmande och på barnasinnet ohälsosamt uppskakande inflytande, biografteatrarnas kusliga skildringar
kunna åstadkomma. Sådana nummer som den människoröfvande gorillan m. m. äro af den
art, att man måste förutsätta en abnorm okänslighet hos de barn, som uthärda skådespelet utan
bäfvan. Att sinnesrörelsen hos mera ömtåliga barn kan stegras till en verklig nervschock, ur hvilken
en abnorm, länge kvarstående känslighet och rädsla utveckla sig, det har erfarenheten i en
del fall visat. Hysteri är en sjukdom, som i barnaåldern ej är sällsynt, och jag är öfvertygad om
att biografteatrarnas program ofta är ägnadt att sprida denna sjukdom bland de små. Efter hvad
en för saken intresserad och väl underrättad dam upplyst mig, hafva sålunda konvulsioner hos
barn omedelbart efter besök på biografteatrar iakttagits.

Beaktar man till sist de yttre hygieniskt dåliga omständigheter, hvarunder detta andliga gift
serveras tusentals barnasjälar, den usla luften på de illa ventilerade lokalerna och de alltför långa
föreställningarna, så kan man tryggt säga, att vissa biografteatrar representera ett socialt ondt,
mot hvilket vederbörande, ej blott föräldrar och målsmän, men ock den allmänna ordningens handhafvare
snarast böra inskrida af omtanke för det uppväxande släktets lekamliga och andliga välfärd.

Mötet, på hvilket ett S3uinerligen belysande inledningsföredrag hölls
af seminarieadjunkten fröken Marie Louise Gagner, var också alldeles enigt,
att åtgärder i frågan måste vidtagas. Det beslöt sålunda enhälligt dels
att ingå med en anhållan till öfverståthållareämbetet, att ämbetet måtte
tillse, att de föreskrifter, som af detsamma utfärdats för biografförevisningar,
verkligen måtte iakttagas, dels att åt Pedagogiska sällskapets styrelse uppdraga
tillsättande af en biograf kommitté, som skulle äga till uppgift att
utöfva kontroll öfver efterlefvande! af de för biograferna gällande stadgar.

Sedan kommittén tillsatts, beslöt den att verka på två sätt: dels
söka förmå eu eller flere af hufvudstadens biografer, som därtill kunde
anses äga förutsättningar, att i fråga om program m. m. ställa sig under
tillsyn och kontroll af eu pedagogisk granskningsnämnd, dels söka ställa
öfriga biografer under uppsikt af för saken intresserade personer, som
skulle ha till uppgift att kontrollera efterlefnaden af för biograferna gällande
stadgar.

I förstnämnda hänseende träffades i maj 1908 en öfverenskommelse
mellan biografkommittén och två af hufvudstadens biografteatrar, hvarigenom
dessa förbundo sig att ställa sig under kontroll af eu pedagogisk
granskningsnämnd och ej förevisa andra bilder än dem, som af nämnden
gillats. Kontrollen tog sin början i september 1908 och fortgick
till den 12 december s. å., då kommittén fann sig föranlåten att uppsäga
aftalet, enär de ifrågavarande biograferna ej på tillfredsställande sätt följt
de i detsamma träffade bestämmelserna. I februari innevarande år har
emellertid öfverenskommelse ingåtts med en annan biografteater (Olympiabiografen),
hvilken utfäst sig att icke uppföra något nummer, som ej
underkastats förberedande granskning af två af kommitténs medlemmar.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249. 3

Vidare har därstädes genom kommittén anordnats särskilda s. k. skolföreställningar
med geografiska program, uppgjorda under samverkan med
kompetente personer inom skolvärlden.

Hvad åter angår öfvervakandet af öfriga biografer i hufvudstaden,
så träffades den 20 november 1908 på ett enskildt möte ett aftal mellan
ett 40-tal frivillige, som öfverenskommo att genom personliga besök kontrollera
hvarje nytt program vid hvar och en af hufvudstadens biografer.
Vederbörande kontrollant besöker biografen första kväll, då nytt veckoprogram
gifves, och inger därefter till biografkommittens sekreterare rapport
om programmets beskaffenhet. Förekommer däri något nummer,
som anses stå i strid med gällande polisförordning, besökes biografen
omedelbart af en eller ett par ytterligare kommittémedlemmar, hvarpå
anmälan göres till poliskommissarien i distriktet, som då käft tillfälle
att antingen helt och hållet förbjuda numret eller ock påbjuda borttagande
af de mest anstötliga delarna däraf. På detta sätt bär kommittén
lyckats att helt eller delvis få bort eu del af biografteatrarnas
mest bloddrypande och råa nummer, ehuru ej förrän detta redan gifvits
vid några föreställningar. Polismyndighetens befogenhet att ingripa sammanhänger
åter med de villkor, som af öfverstathallareämbetet uppställts
för idkande af rörelsen i hufvudstaden, och bland kvilka följande må
nämnas:

satt vid förevisning icke något mot sedlighet stridande eller mot myndigheter eller enskilde

ohöfviskt förekommer; .

att hilder, som skildra utförande af mord, rån eller andra svarare brott, lc.-m förevisas;

att, därest förevisning är tillgänglig för barn, densamma ej omfattar hilder, som framställa
tilldragelser eller förhållanden, som äro ägnade att uppväcka känsla af skräck eller fasa hos askadaren
eller af annan anledning kunna anses olämpliga för barn att åse;

Att, innan förevisning äger ram enligt nytt eller ändradt program, anmälan härom af sökanden
göres å stationen inom vederbörbnde polisdistrikt.»

Föreställningar af ofvannämnda art äro alltså egentligen icke tillåtna
och deras upprepande kan i följd däraf förbjudas. Öfverträdelse af villkoren
kan till och med medföra återkallande af rätten att drifva rörelsen,
något som dock ännu ej torde förekommit.

Det torde emellertid vara tydligt, — och erkännes af nämnda biografkommitté
— att nu berörda anordning, huru förträffligt den än verkar,
dock icke är till fyllest att omintetgöra den fara, som biograferna under
vissa omständigheter medföra. Eedan den omständigheten, att den uteslutande
hvilar på frivillighetens grund, innebär en viss svaghet. Institutionen
blir beroende på tillvaron af sådana frivilliga krafter, hvilka
vilja åtaga sig detta ständiga uthålliga öfvervakande, och, om än dessa

öfverstäthÅllareämbetets

villkor.

Den frivilliga
kontrollens
otillräcklighet.

Trotsande

biografägare.

4 Motioner i Andra Kammaren, N;o 249.

krafter på åtskilliga håll kunna stå till buds, äro de helt visst icke till
finnandes öfverallt, dit biograferna numera nå. Man får nämligen komma
ihåg, att detta ej längre är blott större eller medelstora städer, utan att
åtminstone i vissa landsdelar biografer uppträda äfven på landsbygden,
i köpingar, stationssamhällen o. s. v. Om därför också somligstädes
dylika biografkommittéer skulle kunna komma att fungera, så hjälper
detta ingenting på alla de håll, där intet på denna väg kan göras, och
för landet i dess helhet är naturligtvis intet tillfredsställande vunnet, så
länge på många håll de depraverande inflytelser, hvarom professor Gadelius
talar, få ohämmade drifva sitt spel.

Därtill kommer emellertid äfven, att detta frivilliga öfvervakande,
huru intresseradt det än fungerar, dock icke någonstädes kan hindra
upptagande på programmen af de ruskiga numren, utan i bästa fall blott
deras mer eller mindre utsträckta fortsättande. Mellan det första besöket
och däraf eventuellt framkallad anmälan hos myndigheterna å ena sidan
samt dessas beslut å den andra förflyter alltid en viss tid, under hvilken
intet hindrar vederbörande att fortfarande låta de anmärkta numren
grassera.

Erfarenheten från Stockholm visar ock, att biografägare alls icke
sky att trots polismyndighetens villkor och kommitterades kontroll framföra
äfven de mest olämpliga nummer. Såsom bevis, huru långt det
kan gå, aftrycka vi här två artiklar, införda under mindre tid än en
vecka i Stockholms Dagblad (numren för den 31 mars och 4 april):

Biografernas skräckdramer.

»Den svarta balen» — ett rekord af brutalitet.

Orientaliska teatern anmäles för poliskommissarien.

Många kraftiga saker kar som kekant tid efter annan skrifvits om de svarta fåren bland
våra biografer. Allmänna opinionen har revolterat, biografkommittén har redligt arbetat. Polismyndigheterna
ha sagt sitt ord, och en kungörelse af ''Kling! Maj:t har inskärpt nödvändigheten
att efterlefva det. Allmänheten kunde ha rätt att vänta någon effekt af allt detta. Men än i
denna stund finns det tydligen vissa biografer, för kvilka ingenting i världen faller sig så absolut
naturligt som att trotsa goda exempel och att hänsynslöst negligera småsaker som polisförordningar
och kungörelser af Kungl. Maj:t.

Att göra ett öfverslag öfver alla de upprörande mord- och sensationsdramer Stockholms
biografer skänkt huld och skydd går inte i en handvändning. Lättare är att i denna stund angifva
den serie, som slagit rekordet i fråga om otyglad brutalitet — en brutalitet så fruktansvärd att till
och med den mest förhärdade måste reagera. Det finns numera knappt en gata i Stockholm, som
inte har sin biograf. Drottninggatan bär veterligen minst fyra. Den enda skillnaden dem emellan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

är, att ju längre man kommer ner mot Fredsgatan, desto dyrare bli de — och desto kraftigare
tendera de att ockra på sensationslystnaden. I jämnhöjd med Norra latinläroverket kan man
komma in på en biografföreställning för summa 15 öre. Sist i raden ligger den moderna konstinstitution,
som af okänd anledning döpts till Orientaliska teatern. Den tar 1 krona för sina bästa
biljetter — men så har den också råd att tillgodose den göda smaken i proportion därmed. Orientaliska
teatern tillkommer äran att ha öfvertrumfat alla sina kolleger i Stockholm i den ädla striden
att fördärfva sinnena med hjälp af ohöljda skräckdramer.

På tisdagen riktades nämligen biografens redan förut inte synnerligen tama program —

>Handen» med Charlotte Wiche har redan länge dragit folk — med ett drama af Michel Carré,
kalladt »Den svarta balen», och till hvars »hemska och brutala realism» teaterns herrar ägare tydligen
knutit stora förhoppningar. Affischen understryker den med kraft, och heter det
»ännu bjärtare framträder den genom herr Henri Krauses från Sarah-Bernbardt-teatern utomordentliga
spel.»

Efter denna lockande ingress resumerar affischen pjäsens handling i ordagrant följande passus:

Yärden i huset känner sig plötsligt opasslig och drager sig tillbaka till röksalongen, som de
där sittande spelande herrarna snart lämna för att blanda sig bland de dansande.

Han lider sedan lång tid tillbaka af hjärtfel, herr Jeffrey, men är lyckligtvis omedveten om
följderna däraf. Hans hustru, som genom sin mans sjukdom är beröfvad det stöd och den förströelse,
hennes ungdom är i behof af, låter kurtisera sig af en ung man, något, som dock hennes
man är den siste att misstänka. Under det allt är lif och glädje på bjudningen och det elektriska
ljuset kastar sina strålknippen på paren, som vandra fram och tillbaka, för plötsligt Jeffrey sina
händer mot strupen, utstöter ett rosslande läte och faller till marken — han har fått ett anfall af sin
sjukdom. En af tjänstfolket gör alarm, och, gripna af förskräckelse, skjmda gästerna att efter
några korta beklaganden aflägsna sig, så att den unga frun, jämte sin beundrare, snart befinner
sig ensam bredvid det förmenta liket. Hon stirrar försträckt på den liflöse mannen och kastar sig
så i den älskades beskyddande armar. I samma Ögonblick vaknar emellertid Jeffrey ur sin bedöfning,
och hans stela ögon riktas rakt på det unga paret.. . Blixtsnabbt är situationen klar för
honom, men, som han är alltför klok att inlåta sig i öppen strid med sin kraftige motståndare,
sluter han åter ögonen och simulerar fortfarande död. Hans hustru afiägsnar sig strax därpå ett
ögonblick för att byta om kläder, och så befinna sig mannen och rivalen ensamma i rummet. Den
unge mannen känner sig obehagligt berörd af den dödes närvaro och fattas af en häftig förskräckelse.
Han lägger en näsduk öfver den dödes ansikte och vänder så sin stol och försöker att
bläddra i en tidskrift för att förströ tankarna, men känner sig allmer förvirrad och störd.

Under tiden har den »döde» närmat sig honom, rest sig midt framför honom, och fattar
honom med ett af hatet fördubblade krafter och kastar honom till golfvet. Därefter förflyttar han
den unge mannen till schäslongen, där han själf satt förut.

Då fru Jeffrey återkommer till det dystra rummet, närmar hon sig den hon tror vara tillbedjaren
och lägger bakifrån sitt hufvud till hans bröst. Två händer fatta henne och klämma hennes
fingrar som ett skrufstäd. Hennes blod stelnar i ådrorna, medan angriparen häftigt släpar henne
med sig och kastar henne halfdöd af skräck ner på schäslongen, där hennes beundrare ligger
utsträckt.

Redan denna sammanfattning ger en aning om hur väl teatern lyckats i sina sträfvande att sia
rekord inom genren. Men man måste med egna ögon ha sett serien på duken för att fullt fatta
(len unikt kallblodiga råheten hos denna biografens senaste attraktion. Vidrighet hopas på vidrighet
för att slutligen nå sin kulmen i en scen så ohygglig, att den hugger sig fast i åskådaren som eu
mara — mördaren som med våld tvingar sin lialfdöda hustru att kyssa den redan strypte älskarens
förvridna, hemskt gapande ansikte ...

Vara biografhabitueer ha hunnit vänja sig vid rafflande effekter, men en produkt som den
ofvannämnda gör också de mest sensationshungrige mätta och öfvermätta. Till och med ett par
halffulla pojkar erkände lialfhögt att »detta var gräsligt». Pojkar var det inte ondt om i salongen.
Teatern annonserar: inga barnbiljetter. Det betyder endast en ökning i inkomsterna. Vi räknade
minst ett tiotal barn bland publiken.

Hur en biograf kan våga att föra fram en serie som »Den svarta balen» efter den uttryckliga
stipulation, som förbjuder allt hvad mordscener heter, är ofattligt, I hvarje fall har emellertid
nu den alltid påpassliga biograf kommittén redan fattat beslut om anmälan till poliskommissarien.
Men serien har dock varit uppe på programmet och lockat massor af folk. Hvad som skulle
bcliöfvas är tydligen eu biografkommitté med officiell befogenhet, som kunde hindra samvetslösa

^ Motioner i Andra Kammaren, N:o 349.

biografägare från också det tillfälliga framförandet af sensationsserier, som — utan hvarje skymt
af den psykologiska motivering, hvilken på en verklig teaterscen dämpar och nyanserar — lämnar
kvar ett extrakt af föråande, grof och ohygglig realism.

Biografer med Nick-Carterprogram.

östermalmsbiografen får två nummer strukna.

En kort notis har redan omtalat, att Östermalmsbiografen genom sitt senas ta program fäst
polisens uppmärksamhet vid sig. Vi kunna nu meddela, att två af de nummer, som ännu figurera
på denna biografs veckoprogram, blifvit förbjudna af polisen, det ena kalladt »en tragisk vårfest»,
det andra betitladt »ett attentat mot expresståget».

Det visar för öfrigt en synnerligen dålig smak hos vederbörande att försöka med dylika
nummer nu sedan en bestämd opinion mot för barn skadliga program på biograferna gjort sig
gällande, och då fallet icke är enstaka, skola vi ett ögonblick syssla med denna nöjeslokals NickCartertrafik.

För eu tid sedan serverade östermalmsbiografen en synnerligen grym indianhistoria i bilder.
Man såg på duken eu liten gosse delta i en strid mellan nybyggare och indianer, och det hela
slutade med att pilten som belöning för sitt visade mod fick skjuta den tillfångatagne och bundne
indianhöfdingen. Polisen gjordes uppmärksam på det vidriga numret, och följden blef, att slutscenen
klipptes bort på filmsrullen. Emellertid öfverraskades publiken af att följande dag i stället
för den otäcka exekusionsscenen se en textad skrift af ungefär följande innehåll: »Som en kvick
person med begränsad t omdöme tagit sig före att anmäla detta nummer hos polisen, ha vi måst
stryka slutscenen, som var det bästa af alltihop», i alla fall något i den vägen. Det fräcka tilltaget,
som ju iunebar en grof förolämpning mot biograf kom mitten och den kraftiga opinion, som
står bakom. denna, blef ju snart afstvrdt, men det vittnar ju på ett oförtydbart sätt om tankesättet
hos biografens ägare.

De nu senast strukna numren voro också i hög grad brutala och kunde omöjligen undgå
att öfva skadligt inflytande på åtminstone den yngre publiken. »En tragisk vårfest» skildrade
ett svartsjukedrama. Sonen till en fattig spelman förälskade sig i sin husbondes dotter och nedsköt
hennes trolofvade vid förlofningsfesten. Den gamle spelmannen blef upprörd öfver sonens
dåd, tog ett gevär och förföljde denne genom en lång bygata, upphann honom slutligen och tvingade
honom på knä framför en Mariabild, där fadern därpå sköt sin son.

Det andra förbjudna numret, »ett attentat mot expresståget» bjöd också på ohyggliga scener.
En bandittrupp ämnade plundra ett expresståg och hade byggt en barrikad öfver järnvägsspåret,
men hustrun till en banvakt upptäckte attentatet och hann stoppa tåget. Köfvarna fingo omedelbart.
tag i kvinnan, slogo henne bedöfvad och lade henne sedan tvärs öfver spåren i akt och
mening att hon skulle halshuggas af nästa passerande tåg. Hon räddades dock af en trogen hund.

Eägge dessa nummer måste, som man förstår af dessa antydningar, verka i hög grad uppskakande
på unga nerver, och polisens förbud mot deras framförande var därför fullt på sin plats.

Det sagda visar ju, att Östermalmsbiografen ställer sig rent fientlig mot den rörelse, som
gjort till sin uppgift att en smula kontrollera de grasserande biograferna, och publiken borde
bistå biografkommittén i dess vackra försök att hejda en dylik trafik.

Artiklarna lämna båda det tydligaste bevis på bekofvet af kraftigare
åtgärder än det frivilliga öfvervakandet.

Biografrörelsens
omfattning.

Innan vi gå in på frågan, huru en sådan skärpt kontroll skulle kunna
åstadkommas, må ytterligare några uppgifter lämnas om den moderna
biografrörelsen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

Någon statistik öfver biografteatramas antal i Sverige bar vid motionens
affattning ej stått till buds och torde för närvarande knappast
kunna uppgöras, då på landsbygden endast beträffande vissa nranicipalsamhällen
särskildt tillstånd lärer vara erforderligt. Ensamt i Stockholm
finnas emellertid 24 stycken, i Göteborg 11, i Malmö 9 o. s. v., och
äfven i medelstora städer påträffar man ofta flera stycken. Om landsbygden
saknas alla siffror. Att antalet i Sverige långt öfverskrider
hundratalet kan med full visshet antagas.

Besöksfrekvensen är synnerligen liflig. Yi låna några uppgifter ur
fröken Gagners förut omnämnda föredrag:

Allra mest besökta af barn äro de s. k. billighetsföreställningama. På ett båll bär i Stockholm,
där sådana anordnas en gång i veckan, besökes under kvällens lopp biografen af omkring
1,200 barn. Föreställningarna börja kl. 5 e. m. Långt förut bildas emellertid ko, som ordnas af
polis. Ej sällan bänder det, att barn få vänta en ä två timmar, innan de kunna komma in. Egentligen
skulle dessa föreställningar vara slut kl. 8, men tilloppet af åskådare är så stort, att vanligen
en extra föreställning ges efter detta klockslag.

Innan biograferna vid Drottninggatan blefvo så många, fick man hvarje söndagseftermiddag
framför en eller ett par af dem se en väldig ko, däri det fanns massor af barn. Skillnaden amu
endast den, att åskådarna fördela sig på de olika biograferna. — Också söndagsförmiddagarna är
tilloppet af barn särskildt stort. — För öfrigt tror jag mig kunna säga, att det är jämförelsevis
sällan man besöker en biografföreställning utan att bland publiken upptäcka flere eller färre barn.

Det finnes ej heller få gossar och flickor, som gripits af verklig passion efter biografbesök.
De kunna förr försaka sötsaker o. d. än biografen. Många, många af våra folkskolebarn gå minst
en gång i veckan på densamma.

Vi undra hur de ha råd. Ja, billighetsföreställningama kosta ju på sina håll endast 5 öre.
För öfrigt växla prisen mellan 10, 15, 20, 25 och 35 öre, det senare på l.sta plats. För äldre
personer är t. ex. på söndagarna ett besök på de större biograferna ingalunda så särdeles billigt.
Då är nämligen flerstädes priset för första plats 1 kr. eller 75 öre, för andra plats 75 eller 50 öre.

Innan vi gå vidare och tala om hvad man får se på biografen, är det skäl att något skärskåda
lokalerna o. d. Angående eldfarligheten på våra Stockholmsbiografer kan jag ej alls yttra
mig. I Göteborg ägde ju ett obehagligt tillbud rum, men efter hvad jag vet, bär här intet dylikt
inträffat. Bra nog olika utrustade med afseende på reservutgångar äro emellertid biograferna här.
Med afseende på lokalerna råder eu ofantlig stor olikhet. I några af de s. k. förstklassiga biograferna,
hvilka oftast äro luxuöst inredda och hvilka äge särskilda kapprum, är lokalen väl utvädrad,
i de mellangoda och billigare biograferna är det däremot ofta en fruktansvärdt dålig luft. Så är
t. ex. förhållandet på det ställe, där under hvarje billighetsföreställning släppas in 350 personer
och där ingen ordentlig vädring äger rum mellan kl. 5 och 8 eller 9 på kvällen.

I de finare biograferna utbjudes under pauserna presis som på teatern karameller och andra
gotter, och underligt är att se, hur de smås slantar räcka till äfven för denna utgift.

Hvad musiken beträffar, är den af mycket olika värde. Någon gång får man höra riktigt
god sådan, men i de flesta fall bestås skrällig pianomusik.

Men låt oss nu gå öfver till programmen. Då är först att märka, att en hel del nummer
äro gemensamma för en stor mängd biografer, både här och i landsorten. Detta beror därpå, att
i detta fall bilderna, de s. k. Sims — tillverkade någonstädes i utlandet, i Frankrike, Tyskland
eller England — i tur och ordning förhyras af olika biografägare i landet. På så sätt kunna de
föras rundt hela Sverige. Om det oerhörda uppsving, som filmstillverkningen tagit i utlandet och
om huru dessa fabriker förtjäna på uthyrning af films, kan man göra sig en föreställning, då man
hör, att firman Du Pathé fréres i Paris (den största filmsfirma som existerar) på sitt 3 millioner
stora rörelsekapital i ren vinst under flere år haft 6 millioner francs, hvarför den kunnat dela ut
200 procent till aktieägarna.

Modernt

biograf program.

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

Hyran för dessa films är ju ej obetydlig, och det är således stora summor, som genom
biograferna gå till utlandet.

Hvilka summor, som f. ö. våra biografägare i Stockholm måste ta in för att få större förtjänst
på rörelsen, kan man förstå, då man hör, att lokalhyran pr säsong för en af de större biograferna
uppgår till 27,000 kr. och för en med mindre godt läge till 17,000!

Det har uppgifvits, att på vissa håll biografernas verksamhet bland
annat gjort sig förnimbar äfven däruti, att ungdomens insättningar i
sparbanker och sparkassor väsentligen aftagit. Att den likaledes minskar
tillslutningen till folkbildningsarbetets föreläsningar, är ett flerstädes beklagadt
faktum.

En kärnpunkt i det hela är emellertid naturligtvis programmens
beskaffenhet. Och det är just emedan dessa alltjämt lämna mycket öfrigt
att önska, som frågan måste föras till lösning.

Därmed är naturligtvis icke förnekadt, att ej goda och bildande
nummer också förekomma på biograferna. Tvärtom, sådana hafva mycket
ofta där sin plats. Men det beklagliga är den ytterliga blandningen;
man kan sällan vara säker att icke midt bland de verkligt tilltalande
numren påträffa de mest osmakliga och anstötliga. Eröken Gagners föredrag
lämnar en hel del exempel därpå. Några nya, som tack vare
biografkommittén stå oss till buds från Stockholms biografteatrar, skola
här anföras.

Bland biografteatrarnas program kunna i regel följande serier urskiljas.

1) Geografiska bilder.

2) Bilder ur näringslifvet.

3) Bilder ur djurlifvet.

4) Idrotts- och sportbilder.

5) Bilder från händelser för dagen.

6) Dramer.

7) Skämtbilder.

Det är bland de två sistnämnda grupperna, som så ofta bilder påträffas,
hvilka måste betecknas såsom i hög grad olämpliga för barn.

Dramer.

Bland dem förekomma följande grupper:

1. Historiska dramer.

Innehålla ej sällan mordscener eller andra uppskakande scener.

När man t. ex. på en biograf finner en skildring af Charlotte Corday,
som bl. a. på en bild åskådliggör, huru hon »dödar Marat i hans

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

badkar», och på en annan huru bon af en tjutande folkhop »gripes och
föres till fängelset», eller när man på en annan biograf påträffar de
»mest hemska och upprörande» scener af, huru skomakaren Simon misshandlar
Ludvig XYI:s unge son, Ludvig XVII, så kan den historiska
verkligheten af det skildrade svårligen öfverskyla, att dylika scener ej
äro lämpliga att framföras för barn.

2. S. k. dramer »ur lifvet», vanligen kärleksdramer.

Pläga innehålla talrika uppskakande bilder ur lifvet, ofta äfven mord.

Exempel:

a) »Systrarne Woodhill.

Två kvinnors kärleksroman.

Drama i två, tablåer.

På den slingringa vägen, som leder till Star Estate, har en olycka inträffat. Löjtnant Ned
Cricks har störtat af hästen och ligger sanslös vid vägkanten. En af systrarna Woodhill har i sällskap
med en tjänare anländt till olycksplatsen, där de gemensamt söka bringa vård och skydd åt
den skadade.

Cricks föres sålunda till herrgården, där han kommer i åtnjutande af all önskvärd vård och
gästfrihet. Under hans konvalescenstid utspinner sig ett varmt kärleksförhållande mellan honom
och äldsta dottern Blanche. Men icke nog härmed, systern Inez är äfven förälskad i den unge
officeren, hvilket gifver upphof till ett pinsamt rivalskap mellan systrarna, som resulterar i en
grym, själfvisk hämndakt från den förbiseddas sida.

Dramats upplösning är mäktigt gripande; det ligger något af heroism i det vilda beslut,
som tvingar den själfviska kvinnan att offra sin egen systers lycka.»

Heroismen bestod däri, att Inez genom gift dödar sin syster för att
hämnas och hindra hennes kärlekslycka.

På samma program stod äfven ett annat »kriminellt skådespel i 13
tablåer», som skildrade en fiskare, som sökte befria sig från en rival
genom att under eu utfärd på tre man hand »i rasande svartsjuka samvetslöst
störta honom i hafvet» o. s. v.

b) »Hans och Lisa.

Det är majfest i byn. De unga dansa gamla folkdanser. Till majkung utköras den raske
bonddrängen Hans, och han väljer så igen den glada och Tara Lisa till sin majgrefvinna.

Bland dem, som äro närvarande vid festen, är den af alla fruktade, ondskefulle inspektorn.
Han har länge haft ett godt öga till Lisa, och under en paus närmar han sig för att kyssa henne.
Hans blifver ond och springer på inspektorn, hvilken, om de andra drängarna icke ingripit, blifvit
slagen till marken.

Från denna stund är alltid inspektorn kvick att pina Hans med sin piska och Lisa med
sina kärleksförklaringar och gåfvor.

En dag öfverraskar inspektorn Hans att stå på gården och tala med Lisa; rasande jagar
han Hans in till sitt arbete, och börjar därefter att ånyo försäkra Lisa, att han älskar henne.
Fast att han bjuder henne en dyrbar ring, vänder hon sig dock harmfullt ifrån honom, som försätter
honom i det värsta raseri, hvilket han gifver uttryck i nya piskslag öfver Hans.

Bill. till lliksd. Prof. 1909. 1 Sami. 2 A få. 2 Band. 132 Häft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

Med piskan drifver lian den stackars Hans genom gården och befaller honom att flytta en
tung harf, men Hans förmår icke flytta den och inspektorn piskar obarmhärtigt vidare. Hans
skälfver under piskslagen och försöker åter och åter, tills hans tålamod är nttömdt, och som ett
vildt djur kastar han sig öfver sin bödel. Ett par nu tillkommande tjänare hindrar honom från
att mörda plågoanden, och om ett ögonblick befinner han sig som ryttare på den förskräckliga
trähäst, det mest fruktade tortyrmedel som nu finnes. Tunga lod hängas vid den olyckliges fotter,
och snart höres höga smärtfyllda rop, som kallar hela gårdens folk till. Äfven godsherren med
sin sekreterare kommo till, icke för att en dräng blir pinad, utan emedan att godsherren funnit
sitt juvelskrin tomt, och nu vill hafva inspektören till att anställa undersökning. Då kastar sig
Lisa för godsherrens fotter och omtalar, att inspektorn flere gånger bjudit henne dyrbara smycken,
som han omöjligt kan hafva fått på ärligt vis.

Inspektorn blifver arresterad och tillstår, medan Hans mer död än lefvande lyftes ned från
hästen. Dagen efter kallas Hans och Lisa upp till godsherren, där de få en summa penningar och
tillåtelse att gifta sig, som en ersättning för utståndna lidanden.»

c) »För en kvinnas skull.

Stort gripande drama ur nutidslifvet i 26 afdelningar.

1.	Far och son.	14.	Betjänten tappar under städning en knapp.
2_	Sköt dig med hvad du fått.	15.	Fadern upptäcker de tomma lådorna.
3.’	I demimondens budoar.	16.	Betjänten anklagas.
4.	För anspråkslös hyllning.	17.	Detektivchefens undersökning.
5.	Tanken på stöld vaknar.	18.	Betjänten arresteras.
6.	I faderns sängkammare.	19.	Samvetskval.
7.	Ant stilla i arbetsrummet.	20.	Deri skyldiges syner.
8.	Kassaskåpet.	21.	Vid kapellportarne.
9.	Nycklame åter på rätt plats.	22.	En syn från det förflutna.
10.	Åter hos den tillbedda.	23.	Betjänten uppenbarar sig i fångdräkt.
11.	Allt för pengar.	24.	Bekännelsen inför fadern.
12.	På nöjenas väg.	25.	I rättsalen.
13.	Morgonen därpå.	26.	Ombytta roller.»

d) ödets lek med två människor.

Inledningen skildrar en man, Werner, som beslöt stjäla för att skaffa bröd åt de sina och
läkarhjälp åt sin sjuka mor. »Den olycklige störtar sig ut för att utföra den hemska handlingen.
Det har lyckats honom att på natten bryta sig in i en affär. Han tillägnar sig kassan, som uppgår
till några hundra kronor, och ilar tillbaka till hemmet. Ännu upprörd af det begångna brottet,
visar han sin hustru pengarna. Hans moder ser detta och resande sig upp i sängen upphäfver
hon ett lijärtslitande skrik och faller död tillbaka i sängen.» Bestört häraf söker han nu återlämna
penningarna genom att lägga dem tillbaka i den uppbrutna skrifbordslådan, men blir därvid
gripen. »När han ser sig fången, blir lian rasande och ser sig i tankarna fängslad och förtappad.
Han börjar skratta alldeles oliejdadt. John Werner är vansinnig.» Nästa scen hette

»Vansinnig».

»Donna bild visar oss den gripande verkligheten från det inre af ett dårhus.» I kretsen af
dessa arma människor återfinna vi John Werner, och huru han i sitt vansinne utför de otroligaste
galenskaper. Lyckligtvis är hans galenskap af öfvergående natur o. s. v. Hans fru, som ännu är
ung och med sköna drag, har emellertid under tiden trött på eländet skänkt en rik man sin gunst,
»som later henne lefva i elegans och lyx» o. s. v. Till sist återförenas dock de båda makarna.

Huru olämplig eu sådan förevisning är för barn, framgår bl. a.
däraf att vid den besökta föreställningen barnen, som utgjorde den
största delen af publiken, storskrattade, då de fingo se alla galenskaperna
på dårhuset.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

På samma program förekom äfven

e) I förbrytarehänder.

»Herr Hessler reser bort i affärer. Under hans frånvaro försöker lians vän herr Bejer att
närma sig fru Hessler. Då han blir afvisad med den största afsky och harm, vredgas han och
lofvar att hämnas.

Medan herr Hessler är borta, blir hans fru moder till ett litet sött barn, en gosse, som
herr Hessler alltså ser för första gången, då han återvänder hem efter tre års bortovaro.

Första aftonen efter sin hemkomst får Hessler ett anonymt bref, där man meddelar honom,
att hans hustru under hans bortresa varit honom otrogen, och att han icke själf är fader till sitt
barn. Hessler tror på förtalet, kallar in sin hustru, förebrår henne i häftiga uttryck hennes förmenta
förbrytelse och jagar bort henne. Om natten bryter en tjuf in, Hessler fångar honom och
vill först låta honom gå, men kallar honom åter tillbaka, hämtar sitt barn och öfverlämnar det
till tjufven med de orden: -Gör honom till en lika stor förbrytare, som du själf är.»

Resten af numret skildrar de sträfvanden, som han tolf år senare vidtager för att i förbrytarlägret
återfinna sin son, under hvilka han en gång bl. a. öfvermannas och fängslas bland
druckna förbrytare.»

Till dramerna höra vidare

3) Dramer hämtade ur kolportagelitteraturen.

Det är Nick-Carter-litteraturen, satt i scen för biograferna i dramer,
som i rikt mått bjuda på mord, rån och andra bloddrypande scener.
En mängd nummer förekomma, anknytande sig till Nick Carter, Sherlock
Holmes, Nät Pinkerton, Riffle Bill o. s. v.

Yi anföra såsom exempel:

f) »Riffle Bill.

Präriens konung.

Spännande äfventyr i 38 afdelningar.

1.	Den fastnaglade handen.	15.
2.	Mexikanen och hans syster.	16.
3.	I spelhålan.	17.
4.	''Spellusten segrar.	18.
5.	Falskt spel.	19.
(i.	Fastnaglad af en knifstöt.	20.
7.	Flykten.	21.
8.	Hämnden förberedes.	22.
9.	Förföljelsen.	23.
10.	Bakhållet.	24.
11.	Släpad vid hästen.	25.
12.	Störtad i bråddjupet.	26.
13.	Systern som fånge.	27.
14.	Riffle Bill spårar ogärningen.	28.

Röfvarnc i tvist om flickan.

Tvisten afgöres genom spel.

Riffle Bill uppenbarar sig.

Hett mottagande.

Två af banditerna oskadliggöras.

Den tredje på flykt med flickan.

Fn vild ridt.

Riffle Bills lasso hejdar flykten.

På spaning efter den sårade mexikanen.
Riffle Bill i bråddjupet.

Den sårade räddas.

Återseendet mellan bror och syster.

Den hjältemodige räddaren.

Riffle Bill går till nya bragder.»

I en annan af dessa Riffle-Bill-dramer bjudes man på en döendes
förfärliga kval, i en tredje på huru »banditerna söka genom tortyr förmå
guldgräfvaren att förråda sin hemlighet o. s. v.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

I nära samband med dessa stå

4. Röfvare-dramerna, såsom t. ex.

g) »Kosackflickan.

... |_KosackMf%DS dotter har förälskat sig i en höfding öfver en fientligt sinnad stam och
ofverlamnar ett från sxn fader stulet dokument i sin älskades händer. Fientligheter utbryta, flickan
tillfängatages af sina anförvanter och dömes trots moderns böner och protester att släpas till döds
efter en vild fläste (!) Hennes älskade, som fått vetskap om den hemska domen »— hvilken i sin
ohygglighet visas å biografen — jagar i vild förtviflan efter och lyckas slutligen nedskjuta den
vilda hasten samt rädda sin brud».

h) »Kustens vampyrer.

Scenen utspelas på den vilda Bretagniska kusten, mot hvilken kanalens och Atlantens vå<»or
krossat månget vinddrifvet skepp. Här är det, som vrakplundrare med falska signaler och bloss
fastbundna mellan hornen på tjudrade kor, locka besättningen å de nödställda farkosterna. Bilden
visar oss detta Bregtaniska lif, med dramatiska scener från en vrakplundring med åtföljande
vilda orgier och slutar med, att eu ung Bretagnare räddar en skeppsbruten, ung flicka, som råkat
i plundrarnes vald samt för henne till de sina, hvarpå vi i sista tablån få se, huru den ädle räddaren
blir belönad.

8.
9.

Denna bild är af sällsynt skönhet och indelad i 24 af delningar.

Storm öfver sjön.

Vrakplundrarneas tillhåll.

Öfverläggning om illgärningen.

Ett hemskt dåd.

En lefvande fyrbåk tjudras vid stranden.
Skeppet förliser.

I spillror bland klipporna.

Varor och lik uppflyta på stranden.

I fejd om bytet.

(18—24 handla om flickans färd till förä

10. En flicka lefvande uppkastad.

11. I plundrarnes våld.

12. Hemforsling af tjufgodset.

13. Vilda orgier i röfvarhålan.

14. I förfärlig ängslan.

15. En ädelmodig räddare.

16. Hissad uppför klipporna.

17. Emellan lif och död.

irne, bröllopet med räddaren o. s. v.)

Röfvar- och kolportage-dramerna likna hvarandra i mycket. I allmänhet
innehålla de en mängd spännande detaljer under framhäfvande
af hjältens mod, djärfhet eller slughet o. s. v., hvilket ju i hög grad
måste väcka pojkars intresse och beundran. Men dödsscenerna, som
däri förekomma, utmålas vanligen mycket utförligt och kvalfullt, hvarigenom
bilderna måste verka mycket uppskakande på många barn. Jämför
prof. Gadelius’ uttalande om hela genrens skadlighet.

Den andra gruppen biografbilder, som ofta gör skäl för anmärkningar,
är de så s. k.

Skämtbilderna.

En hel del af dessa äro verkligen kvicka och roliga. En mycket
stor del äro dock mer eller mindre dumma och i saknad af verklig frisk

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

humor, och därjämte förekomma många, som äro ytterst tarfliga och
simpla, och som svårligen kunna undgå att verka förråande på åskådares
smak, icke minst för barns. Hit höra framställningar af druckna personer,
af sinnessjuka — »äfven dårar kunna få folk att skratta», kan
det då sägas i ett program — af franska äktenskapsdramer, af den
onde o. s. v. Numren äro på programmen ofta utbroderade med uttryck
sådana som »hejdlösa skrattsalfvor», »ohejdadt skämt» o. s. v.

Yi anföra några exempel med referat af det verkliga innehållet.

i) Lampröken.

En man kommer hem på natten, alldeles drucken, slänger kläderna härs och tvärs i rummet,
tänder efter stort besvär lampan och kastar sig så handlöst på sängen. Lampan röker, och lampröken
formar sig för den sofvande druckne till de mest vidriga figurer, som plåga honom.

j) »Mannen, som icke kunde stå på sina ben.

Öfverväldigande komiskt.

En man, som har mycket svårt att hålla jämnvikten, faller omkull gång på gång och drager
i sitt fall med sig de stackare, som han möter, till stor glädje för alla åskådare.

Han hamnar slutligen på polisvaktkontoret, och vid sitt inträde står han ännu en gång på
näsan — i sitt fall mot dörren slår han med den omkull tre poliskonstaplar.

Hejdlösa skrattsalfvor.»

k) Opiumrökaren.

Hans olika fantasier under sömnen framställas. En efter annan framträda sköna damer, utförande
baletter och tjusande honom, men då han fångar dem, förvandlas de till cigarrer. På en
cigarr seglar han sedan fram i världsrymden och utsättes för en hel del vidrigheter. Bland annat
seglar han rakt in i ett öppet gap, och man ser en man tugga sönder och svälja honom. En gång
faller han från en svindlande höjd; man ser honom snurra i vild fart genom molnen och ned till
jorden, där han hamnar i ett piphufvud. I förstorad bild visas till sist, hur mannen, som röker
pipan, om en stund knackar ur askan och rensar pipan, hvarvid ej längre något spår finnes kvar
af den olycklige opiumrökaren.

1) Eu seglifvad svärmoder.

En man företager eu resa med sin svärmoder, som tråkar ut honom med ömhetsbetygelser.
Han kastar då ut henne genom fönstret, men hon reser sig oskadd och springer fatt tåget. Så
kastar han henne i sjön, men hon lyckas simma i land. Nu kastar han en stor sten mot hennes
hufvud; stenen splittras men hon lefver alltjämt. Då slänger han henne under en automobil, hon
släpar med ett stycke och får båda benen afskurna. Triumferande håller nu mannen benstumparna
i sin hand och visar upp dem för publiken. Men midt under glädjen kommer svärmodern åter,
nu som krympling, framrullande i en liten sk jutvagn.

m) Herrns hemkomst.

Man ser en man taga afsked af sin hustru för att begifva sig på eu re''sa. Anländ till stationen
upptäcker han, att han glömt sin plånbok och skyndar åter hem. Då han träder in i sängkammaren,
finner han där en främmande man, hustruns älskare, redan installerad i sängen. En
vild jakt börjar, som slutar med att främlingen räddar sig halfnaken genom ett fönster.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

n) Hotellets hemlighet.

Marinen reser eu dag bort. Genast företager äfven hustrun en resa jämte sin älskare. Händelsen
fogar det så, att paret och den äkta mannen taga in i samma hotell och erhålla rum bredvid
hvarandra. Blott en tunn brädvägg skiljer dem åt. Under natten råkar mannen i sömnen
sparka hål på väggen, så att fotterna sticka ut i rummet, där hustrun och älskaren befinna sig.
Ett ohejdadt skämt uppstår nu, och de båda fatta till sist tåg i fotterna och lyckas slutligen draga
in den sofvande genom hålet. Då känner hustrun till sin förfäran igen sin man, som nu vaknar,
rusar upp och slungar henne i raseri genom fönstret, så att hon hamnar på cn lyktstolpe.

o) »Deri röde fursten roar sig.

Verkligen storartadt, gencxnluuncri3tiskt nummer.

Underjordens herre har det tråkigt i sitt rike. Så beger han sig upp till jorden för att muntra
sitt dystra sinne.

Och att han grundligt lyckats däri, det måste vi — grundligt fångna af alla galenskaperna
— medgifva.

Nedanstående rubriker gifva en svag antydan om den storartade bildens innehåll.

1. Samma underjordiska enahanda.

2. Litet nyheter från jorden.

3. Oh, gudomliga Paris!

4. Med hiss från underjorden.

5. Svartsjukans marter.

6. Herr Hins entré.

7. »Han själf» som gentleman.

8. Ett fatalt spann.

9. Kärlekens martyrium.

10. Malplacerad ömhet.

11. En liten förmiddagsgrogg.

12. Som objuden bröllopsgäst.

13. Bruden låter enlevera sig.

14. Efter den otrogna.

15. Öfver berg och murar.

16. In- och utgallrade.

17. »År jag fri, så är du bunden».

18. Sista resan.

19. Demaskeringen.

20. Herr Hin roar sig icke mera.»

Samtliga nu relaterade nummer äro hämtade från hufvudstadens
biografteatrar och hafva där uppförts trots öfverståthållareämbetets ofvannämnda
villkor, flertalet också efter det den kontrollerande biografkommittén
kommit till. Denna kan nämligen, såsom anmärkts, blott hindra
fortsättandet, men ej det första upptagandet af äfven de underhaltigaste
nummer.

Det stora flertalet af bilderna hafva ock framförts på hufvudstadens
biografer, efter det att Kung!. Maj:t den 13 november 1908 utfärdade
följande cirkulär till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i riket.

»Vår uppmärksamhet har blifvit fäst därå, att rikets polismyndigheter vid pröfning af ansökningar
om tillstånd, där sådant erfordras, till anordnande af biografförevisningar och liknande
tillställningar icke alltid träffa nödiga anstalter till förekommande däraf, att vid dylika tillställningar
förevisas något som strider mot sedlighet eller eljest uppenbarligen icke bör offentligen
framställas, samt att polismyndigheterna understundom jämväl brustit i behörig tillsyn öfver dessa
tillställningar. Med anledning häraf hafva vi härigenom velat erinra Eder att erinra vederbörande
polismyndigheter om angelägenheten att iakttaga, hvad med gällande författningars innehåll i förekommande
ärenden öfverensstämmer. Hvilket Eder till kännedom och efterrättelse etc.

Det är således tydligt, att åtminstone i regel icke heller nämnda
cirkulär hittills haft den effekt, att det onda förhindrats.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

Af allt det föregående framgår, att ett sådant förhindrande icke
heller lärer kunna åvägabringas med mindre åtgärder vidtagas, hvarigenom
upptagande på biografprogrammen af de anstötliga numren verkligen
förekommes. Detta synes ock vara cirkulärets tanke, då däri talas
om anstalter »till förekommande af» de klandervärda numren. Hvad som
beköfves är alltså en föregående granskning af programmen, innan de
uppföras. Med rätt för den granskande att förbjuda uppförande af anstötliga
nummer.

Man kan tänka sig olika sätt för åstadkommande af eu dylik föregående
granskning. Ett synnerligen beaktansvärdt uppslag i en riktning
har lämnats af polismyndigheten i Malmö, ur hvars den 18 december
1908 meddelade föreskrifter i detta hänseende följande utdrag må lämnas.

»Ej må i lokalen förevisas eller som skylt utsättas bilder, hvilka äro af den beskaffenhet,
att de såra sedlighet och anständighet, eUer bilder, som skildra utförande af mord, rån och andra
svårare brott.

Därest förevisning är tillgänglig för barn, får densamma ej heller omfatta bilder, hvilka
framställa tilldragelser och förhållanden, som äro ägnade att uppväcka känsla af skräck eller fasa
hos åskådaren eller af annan anledning kunna anses olämpliga för barn.

Barn under 15 år, hvilket ej åtföljer äldre person, må ej vinna tillträde till förevisning
senare än klockan 8 eftermiddagen.

9. Vid ombyte af program skall ett exemplar af det nya programmet jämte muntlig förklaring
öfver dess innehåll, i god tid innan det förevisas allmänheten, lämnas till den af poliskammaren
tillsatte tillsyningsmannen öfver biografförevisningar.

11. Det åligger tillståndets innehafvare att utlägga af poliskammaren fastställd afgift för
den extra polisbevakning och tillsyn, som af polismyndigheter anordnas, äfvensom att ställa sig
till efterrättelse de ytterligare föreskrifter, polismyndigheter kan komma att meddela. >

I dessa föreskrifter har, såsom synes, principen om en föregående
granskning af programmen kommit till sin rätt. Den sker genom en af
poliskammaren tillsatt tillsyningsman, hvilken för sitt arbete härmed erhåller
ersättning genom anlitande af den afgift, som enligt mom. 11 erlägges
för behöflig extra polisbevakning och tillsyn. Tillståndet till
biografförevisningar plägar endast lämnas för en månad i sänder, hvilket
i sig själft verkar kontrollerande. Till stort gagn har också förbud utfärdats
för att senare än kl. 8 på aftonen lämna tillträde för barn. Äfven
i öfrigt synes anordningen verkat mycket fördelaktigt.

Det torde icke finnas något hinder för, att liknande föreskrifter utfärdades
att gälla på alla de orter, där en dylik omedelbar föregående granskning
verkligen kan utöfvas af polismyndigheten i orten eller af genom densamma
tillsatte tillsyningsmän. I sakens natur ligger dock, att en
kronofogde naturligtvis cj kan själf utöfva en sådan granskning inom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

de olika delarne af sitt fögderi, och att systemets tillämpning således
där kräfde utseende af olika tillsyningsman på de skilda orterna. Då,
såsom ofvan antydts, tillstånd att anordna biografförevisningar icke torde
behöfva begäras af offentlig myndighet annat än i städer och sådana
orter på landsbygden, där på grund af särskilda kungl. beslut ordningsstadgan
för rikets städer är tillämplig, kan dock den ifrågavarande anordningen
ej för närvarande tillämpas på andra områden af landsbygden,
och många orter i riket biifva alltså fria från hvarje kontroll, ehuru en
sådan där vore lika nödig.

För dylika orter blefve sålunda särskilda bestämmelser af nöden.
Ifrågasättas kan då, om ej därstädes en dylik föregående granskning
kunde anförtros åt någon kommunal myndighet t. ex. skolråden. Åtminstone
borde detta kunna ske, om den begränsades att gälla sådana
biografföreställningar, till hvilka barn äga tillträde. Vår lagstiftning är
som bekant ej främmande för områden, där särskilda förbud gälla för
tillhandahållande af vissa njutningsmedel åt barn —- så t. ex. brännvinsförsäljningsförordningen
och förordningen angående försäljning af vin
och Öl. Våra kommunallagar lägga också åtgärder till främjande af
ungdomens sedliga fostran eller till afvärjande af dess urartning i kommunala
myndigheters händer (kyrkoråd, skolråd, barnavårdsnämnd). Det
bör också kunna anses fullt förenligt med den kommunala själfstyrelsens
princip att, om så befinnes nödigt, åt kommunala myndigheter anförtro
rätten att förhindra sådana tillställningar i kommunen, genom hvilka
barnen i densamma uppenbart utsättas för högst fördärfbringande inflytelser.

Skulle någon kontroll i sistnämnda riktning ifrågakomma — d. v. s.
föregående kontroll af program vid biografföreställningar för barn —
så bör den gifvetvis så anordnas, att den drabbar ej blott sådana föreställningar,
dit särskilda barnbiljetter säljas, utan öfverhufvud sådana,
dit barn lämnas tillträde. Att, såsom somligstädes lär ha skett, biografägare
söka undandraga sig hithörande kraf blott genom att annonsera
att »särskilda barnbiljetter säljas icke», men i stället släppa in barnen
på vanliga biljetter, bör naturligtvis ej få ifrågakomma. Skulle en sådan
särskild kontroll af biografföreställningar för barn anordnas, bör den dock
gifvetvis icke upphäfva den eljest befintliga allmänna kontrollen af de
ordinarie ordningsmyndigheterna, så att biograferna därigenom sattes i
stånd att för vuxna förevisa hvad redan nu är förbjudet.

Hufvudsaken är emellertid, att öfverallt i riket anordnas en före

Motioner i Andra Kammaren, N:o 249.

själfva uppförandet gående kontroll öfver biografprogrammen, i all synnerhet
då de afse föreställningar, dit barn äga tillträde. Lämpligaste
sättet härför torde åter kunna utrönas genom en blifvande utredning.

På grund häraf hemställes,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning
vidtaga åtgärder, för att det må åvägabringas
en före uppförandet gående kontroll af programmen
för biografföreställningar, i all synnerhet sådana, till
hvilka barn äga tillträde.

Skulle dessa åtgärder komma att innebära förändring i lagstiftning,
som är föremål för Riksdagens beslut, böra de naturligtvis framläggas
för Riksdagen.

Stockholm den 20 april 1909.

J. Kellgren. Karl Otto.

Robert Johansson. Fr. Canell.

2 .4/4. 2 hand. 132 Käft.

Mih. till Rihd. hot. 1909. 1 Sami

•>