Motioner i Andra Kammaren, N:o 245 (Motion 1908:245 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

N:o 245.

Af herr K. V. Rydén m. fl., om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning, om. och i hvilken utsträckning en viss
maximalarbetstid må bestämmas för arbetare och biträden
i industriellt arbete m. m.

Intet sysselsätter i nutiden så sinnena som arbetarefrågan — den Allmän iniedkoilektiva
benämningen på en mängd spörsmål, som röra arbetarnes
sträfvanden till frihet och ljus. Intet förmår rifva upp så mycken strid,
ovilja, förtal, bitterhet och förskräckelse å ena sidan, entusiasm och
uppoffring å andra som arbetarefrågan. Inför densamma står snart ingen
likgiltig.

Men huru många bland arbetarerörelsens fiender bilda icke sina
omdömen utan tillräcklig kännedom om arbetarnes förhållanden och
kraf! Huru ofta, när de sätta sig till doms öfver arbetarerörelsen, är
det icke i sjkifva verket fördomen som sitter i domaresätet! Huru
mången gång stöder sig icke fientligheten mot arbetarnes sträfvanden
mera på klassinstinkter än en på samvetsgrann pröfning hvilande öfvertygelse!
Att i vissa fall äfven rent egoistiska intressen färga uppfattningen,
är äfven säkert.

Arbetarefrågan är emellertid af den natur, att den i längden icke
kan eller får bedömas af fördomar och ytlighet. År för år växer antalet
industriarbetare. Mera än en tredjedel af nationen torde i detta
nu hafva sin utkomst af industrien och dess hjälpnäringar. Den tid
kan, om nuvarande utveckling fortsätter, snart komma, då industrien
blir landets hufvudnäring. I längden kan därför ej samhället stå
okänsligt för de förhållanden, under hvilka industriarbetarne lefva. Så
vidt släktets framtid och nationens fortbestånd är en samhällsangelägenhet
af vitalaste betydelse, är och blifver arbetarefrågan detsamma.

Bih. till. Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 88 Höft. (N:o 245.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Det spörsmål, som arbetare själfva i hela världen skjuta i förgrunden,
är frågan om lagstadgad maximal arbetsdag af 8 timmar.
Frågans historik utvisar, att den utan hänsyn till i öfrigt olika politiska
asikter uppbäres af arbetarne i alla civiliserade stater. Inga ha tidigare
och med större hjältemod och uppoffringar kämpat för detta kraf än
Amerikas i politiskt hänseende splittrade arbetaremassor. När Australiens
heterogena folkelement samlade sig för uppbyggande af ett modernt
samhällsskick och ordnadt statslif, ingick mångenstädes 8-timmarsdagen
som skrifven eller oskrifven lag i detsamma. Och efter den internationella
Paris-kongressen 1889 ha Europas socialdemokratiska arbetare
genom årligen upprepade demonstrationer framfört sina kraf på en lagstadgad
8-timmarsdag.

För första gången framställes härmed i bestämdare form detta kraf i
landets lagstiftande församling. För de flesta utom arbetarnes egna led
torde spörsmålet förefalla inveckladt och föga utredt. En vidlyftigare
framställning af frågan ur historisk, folkhygienisk, humanitär, socialekonomisk
och praktisk synpunkt torde därför vara nödvändig och
skall i det efterföljande lämnas. Den stöder sig i de delar, där svenska
förhållanden och svensk litteratur kunnat lämna material, på dessa.
Men i viktiga delar ha utlandets förhållanden och dess rikhaltigare
litteratur måst tjäna till underlag för utredningen.

Framställningen i det följande kommer att uppvisa, att flera stater
i Europa, Amerika och Australien redan gått i författning om skapandet
af en lagstadgad maximalarbetsdag, att Sverige befinner sig i efterstå
ledet bland kulturfolken i fråga om lagstadgadt skydd för arbetarne,
och att i hela världen eu oafbruten utveckling af arbetstidens förkortning
pågår.

Här skall ock påvisas, att arbetsförhållandena i hög grad försämrats
i och med industrialismens genombrott. Icke blott så, att antalet fridagar
på olika vägar minskats efter skråväsendets upphörande, utan
framför allt därigenom, att själfva arbetets art förändrats till mekanisering
och intresselöshet, och att det ofta måste utföras under förhållanden,
som i hygieniskt hänseende äro synnerligen ogynnsamma. I följd häraf
stiger olycksfallens antal med den längre arbetstiden, och de arbetande
klasserna äro utsatta för sjuklighet och dödlighet, som ohyggligt
öfverstiga öfriga samhällsklassers.

Undersökningen gifven äfven vid handen, att industrialismen i stor
utsträckning upplöst arbetarens hem- och familjelif, utestängt honom
från njutandet af kulturens skatter och förhållit honom tid och möjlighet
till utvecklandet af medborgerligt intresse.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Eu förkortning af arbetstiden visar sig nödvändig för att möta
det degenererande inflytande, som industriarbetet är på väg att skapa,
ocli för att bereda arbetaren tillfälle till hemlif, medborgerliga värf och
förädlande vederkvickelse.

Talrika exempel skola anföras för att bevisa, att förkortad arbetstid
verkar höjande på ett lands industri. Arbetsintensiteten stiger
genom ökad arbetsprestation å arbetarnes Bida, och industrien drifves
till en högre maskinteknik och förbättrade arbetsmetoder. Englands
industri har länge varit öfverlägsen det öfriga Europas, och dess industrioch
finansmän erkänna öppet, att Englands kortare arbetstid skapat
öfvertaget. Amerikas industri distanserar Englands, och amerikanska
industrimän angifva de högre lönerna och den kortare arbetstiden såsom
orsak till öfverlägsenlieten. öfver allt ha sträfvandena efter förkortad
arbetstid mötts med olycksprofetior om »industrins ruinerande», men
öfver allt ha farhågorna visat sig ogrundade eller i högsta grad öfverdrifna.
Ingenstädes önskar man efter varaktigt profvande af en kortare
arbetsdag öfvergå till de gamla förhållandena.

De principiella betänkligheter, som fordom mötte lagstiftningens
ingripande å ett område som detta, torde numera äga föga bärkraft,
sedan Riksdagen vid flera tillfällen visat sig sätta ett stort samhällsintresse
öfver »den enskilda frihetens» fiktion. Och utredningen ådagalägger,
att samhällets ingripande är behöflig^ såväl ur industrins som
de sämst ställda arbetarnes synpunkt.

Krafvet på 8 timmars maximalarbetsdag skall för visso efter en
grundlig pröfning af dess berättigande och möjligheter framstå i eu
annan belysning än den, som är traditionell i vissa samhällslager.
Sträfvandet bäres uppe af ett djupt mänskligt behof. Lifsmål och lifslycka
behöfver hvarje människa. Och det kan icke vara samhället
likgiltigt, om stora medborgaregrupper lämnas att lefva under förhållanden,
som utesluta bådadera.

Spörsmålet är ett af de största och mest betydelsefulla, som kan
föreläggas ett lands nationalrepresentation. Att stora och mäktiga krafter
skola motsätta sig detsamma, ha arbetarne klart för sig. Men likvisst
är tilltron till eu kommande seger för detta kraf djup och lefvande.
Och ej mindre bestämd är öfvert}7gelsen, att dess genomförande skall
lända vårt land och folk till lycka och förkofran.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Arbetarefrågan har så småningom i vissa delar tilltvingat sig
samhällets uppmärksamhet. Man har naturligtvis då i främsta rummet
tagit sikte på de värsta yttringarna af industrialistisk rofdrift, nämligen
ödeläggelsen af nationens spirande krafter. Skydd för barn och mödrar
är det första steget på skyddslagstiftningens väg. Att emellertid en
föga mindre skadegörelse tillfogas släktet genom obegränsadt utnyttjande
äfven af vuxen arbetskraft, har åtskilliga lands lagstiftning uppmärksammat.
Och för ett bedömande af det spörsmål, som i denna framställning
upptages, är det af icke ringa intresse att erhålla en öfversikt
öfver arbetareskyddets utveckling och nuvarande ståndpunkt i världen.

J. Öfversikt öfver arbetstidens reglering'' genom lag i de
förnämsta industrilanden.

Norge.

De allmänna stadganden, som reglera förhållandena beträffande
arbetstiden vid fabriker, återfinnas i lagen angående tillsyn öfver arbetet
i fabriker m. m., af den 27 juni 1892, med de tillägg till denna lag,
som gjorts den 21 juli 1894 och den 27 juli 1895. Lagen omfattar
hvarje fabriksmässigt drifven verksamhet, vid hvilken samtidigt och
regelbundet ett större eller mindre antal arbetare sysselsättes, härunder
medräknad handtverksrörelse, som drifves fabriksmässigt, drift af bergverk,
anrikningsverk, hyttor samt andra anläggningar för vinning
och förädling af mineralier. Lagen framkom från början som frukt af
framställningen från en kunglig kommission, hvilken år 1887 hade
afgifvit förslag om lagstiftning i frågan.

Arbetstiden regleras enligt §§ 17—21 enligt i hufvudsak följande
grunder:

Barn under 14 år må icke användas till arbete, som faller under
denna lag; dock kunna barn emellan 12 och 14 år med tillstånd af
inspektionen användas intill 6 timmar dagligen till lättare arbete, som
icke skadar deras hälsa eller hämmar deras kroppsutveckling, om genom
läkarebetyg styrkes, att deras hälsotillstånd icke gör dem oskickliga
för det arbete, hvartill de bestämmas.

Unga personer mellan 14 och 18 år må icke användas till arbete
öfver 10 timmar dagligen och i åldern mellan 14 och 16 år endast
till lättare arbete.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245■

Barn och unga personer skola senast 4 V2 timmar efter arbetets
begynnelse ha en rast af i/2 timme. Varar arbetet öfver 8 timmar,
skola därjämte unga personer hafva eu timme fri till middagshvila.
Under hvilotid må intet arbete utföras, likasom i regeln vistelse i
arbetsrummen under densamma är förbjuden.

Före klockan 6 på morgonen och efter klockan 8 på aftonen få
barn och unga personer icke sysselsättas i arbete, som lagen omfattar.
Undantag härifrån utgöra enligt 1894 års tillägg endast, om Konungen
så för hvarje särskild gång beslutar, vissa arbeten i bergverk, vid
hvilka arbetstiden kan utsträckas utanför dessa klockslag.

Personer, som ej utskrifvits från folkskolan, må ej arbeta under
den för dem bestämda undervisningstiden eller under förloppet af en
timme före densamma. Arbetsgivare skall affordra minderårig afgångsbetyg
från folkskolan.

Kvinnor tillåtas icke utan i särskilda undantagsfall och i så fall
efter företedt läkareintyg att arbeta under de 6 första veckorna efter
nedkomsten. Äfven i undantagsfallen kan skyddstiden ej understiga
4 veckor.

I vissa, i 26 § uppräknade undantagsfall (olyckshändelser, opåräknade
tilldragelser, arbeten af lättare slag o. s. v.) kan fabriksinspektionen
meddela vissa eftergifter i lagens tillämpning.

Arbete må icke äga rum från klockan 6 på aftonen före en söneller
helgdag till nästa dags, eller, då två eller flera helgdagar följa
efter hvarandra, till den sista helgdagens afton klockan 10. Undantag
göres för sådant arbete, där driftens beskaffenhet eller andra omständigheter
göra det oundgängligen nödvändigt.

Konungen kan meddela skärpta villkor och bestämmelser för
enskilda inrättningar eller hela klasser af inrättningar, hvilka äro förenade
med särskilda faror för hälsa, lif eller lemmar.

Denna lag, hvilken, såsom förut nämnts, framkom såsom frukt
af ett kommittéarbete från senaste hälften af 1880-talet, innehåller
sålunda icke något stadgande om maximalarbetsdag för vuxna arbetare.
Kommittéförslaget af 1887 innehöll däremot förslag om införandet af
en 10 timmars maximalarbetsdag för vuxna arbetare, såväl manliga som
kvinnliga. Detta förslag har emellertid ej upptagits af någon regering
och har därför ej vunnit förverkligande genom lagstiftningen. Ej
heller har ännu ett af 1903 års s. k. socialkommitté föreslaget stadgande
om 10 timmars maximalarbetsdag för kvinnor kunnat påräkna
de styrandes stöd.

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

För en enstaka arbetaregrupp blef dock eu maximalarbetstid
fastställd genom lagen om inskränkning af arbetstiden i bagerierna af
den 24 april 1906. Redan år 1885 både vissa inskränkningar i söndagsocb
nattarbetet lagstadgats; dessa hade ytterligare i någon mån skärpts
genom lagar af den 6 augusti 1897 och den 20 maj 1899, men först
genom 1906 års lag bestämdes en maximalarbetsdag för dag- och
nattarbete. Arbetstiden må under dagen icke öfverstiga 12 timmar,
måltids- och hvilotid inleräknade, däribland en sammanhängande middagsrast
pa minst 1 timme. Arbetsgifvaren äger äfven använda sig
af 10 timmars arbetstid, i hvilken vanliga måltids- och rasttider ingå.
Utföre» enbart nattarbete, må icke arbetstiden öfverstiga 10 timmar,
måltids- och rasttimmar inberäknade i denna tid. Från denna lags
allmänna stadganden göras vissa undantag, som dock sakna intresse
för denna framställning.

Danmark.

De regntät i v mot obegränsad arbetstid, som dansk lag uppställer,
återfinnas i »Lagen om arbete i fabriker och därmed likställiga verksamheter
samt om den offentliga tillsynen däröfver», af den 11 april
1901, samt »Lagen om allmän hvila å folkkyrkans helgdagar och grund -lagsdagen», af den 22 april 1904.

Fabrikslagen omfattar »fabriker och fabriksmässigt drifna verkstäder
samt andra industriella inrättningar och handtverk, i hvilka
regelbundet ett större antal arbetare samtidigt sysselsättas utanför sina
bostäder uteslutande eller hufvudsakligen i slutna (overdsekkede) rum».

Inrättningar, som drifvas endast af arbetsgifvaren själf med
biträde af hustru och barn, äro icke underkastade inspektion. Detsamma
gäller landtbruket, mejerierna häri inberäknade.

Inskränkningarna i arbetstiden återfinnas i lagens like del och
äro af väsentligen följande innehåll:

Barn under 12 år må icke användas i de inrättningar, som lagen
omfattar.

Barn Öl ver 12 år få, så länge de icke fullgjort den lagligen föreskrifna
skolplikten, i nämnda inrättningar sysselsättas endast 6 timmar
dagligen, inbegripet ys timmes hvila efter högst 4 y2 timmars arbete,
och endast mellan klockan 6 på morgonen och klockan 8 på aftonen.
De få icke användas under den tid, då de skola besöka skolan eller

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

konfirmationsundervisningen, och icke heller under de sista 1 yg timmarna
före skol- eller konfirmationsundervisningens begynnande. Sönoch
helgdagsarbete är äfven förbjudet.

Unga personer af bägge könen, som fullgjort sin skolplikt, få före
fyllda 18 år icke användas i arbete mera än tio timmar dagligen och
icke före klockan 6 på morgonen eller efter klockan 8 på aftonen.
Arbetstiden skall afbrytas genom en rast, om minst yg timme, efter
hvarje 4 y2 timmarsperiod af sammanhängande arbete. För unga personer,
som vilja besöka fack- eller teknisk skola, skall arbetstiden så
ställas, att de icke förhindras att begagna sig af sådan undervisning.

Inrikesministern såväl som »direktören för Arbejds- og Fabrikstilsynet»
kunna inom vissa ganska snäfva gränser bevilja undantag
från ofvanstående stadganden.

Vid utomordentliga tillfällen, såsom naturtilldragelser, olyckshändelser
eller liknande oförutsedda händelser, kunna lagens bestämmelser
för behöflig tid och på särskild! tillstånd sättas ur kraft.

Kvinnor förbjudas att arbeta i sådan inrättning, som lagen afser,
under de 4 första veckorna efter nedkomsten, såvida icke genom
läkares intyg styrkes, att detta utan skada för moder eller barn kan
äga rum. Understöd, som af allmänna medel beviljas kvinna, hvilken
på grund af ofvanstående bestämmelser utestänges från arbetet, får
icke anses som fattigunderstöd.

Ur den danska fabrikslagen förtjäna äfven återgifvas bestämmelserna
angående arbetsrådet. Det består af en kungavald ordförande
och minst 8 af inrikesministern utsedda ledamöter. Minst 3 af dessa
skola vara arbetsgivare och minst 3 arbetstagare. Arbetsgifvarnes och
arbetarnes centralorganisationer äga hvar för sig rätt att nämna tre
kandidater till hvarje ledig plats inom den grupp de representera, och
är ministern skyldig att utse en af de tre för hvarje plats föreslagna
för hvardera parten till ledamot af arbetsrådet.

Tjänstetiden är för hvarje ledamot 6 år.

Arbetsrådet har ganska vidsträckta befogenheter. Dess yttranden
skola i en mängd i lagen omnämnda fall inhämtas af yrkesinspektionen.
Det kan af eget initiativ upptaga till undersökning frågor, som falla
inom fabrikslagens område, och därom uttala sig såväl till regering
som inspektionen. Förslag till arbetareskyddslagstiftning äger arbetsrådet
förelägga inrikesministern. Årligen afgifver det berättelse, som
förelägges riksdagen, och denna skall för ett billigt pris genom statens
försorg hållas tillgänglig i bokhandeln.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Arbetsrådet bar utvecklat eu ganska liflig verksamhet. För några
yrken och industrier har det utarbetat regulativ och förordningar, som
vunnit stadfästelse, för flera andra äro sådana under utarbetande.

Lagen om allmän hvila på folkkyrkans helgdagar och grundlagsdagen
förbjuder arbete å dessa dagar inom fabriker och fabriksmässigt
drifna verkstäder. Beror driften af sådana krafter, som göra det
omöjligt att bedrifva densamma annat än under viss årstid, eller af
elementära drifkrafter eller andra förhållanden, som verka oregelbundet,
kan den fortgå äfven under helgdag, men arbetarne skola under alla
omständigheter under minst halfva antalet af årets söndagar hafva
ledigt. 8

Såsom af denna redogörelse framgår, finnes lagstadgad maximalarbetsdag
fastställd, för barn (införd redan år 1873) och för unga personer.
För de vuxna arbetarne saknas ännu stadganden härom. Fabriksinspektionen
— här ett ämbetsverk under ledning af en öfverdirektör (direktor)
med hjälp af eu sekreterare, ett tekniskt biträde och 23 inspektörer —
sysselsätter sig ingående med frågan om arbetstiden. En ganska god
öfversikt öfver förhållandena lämnas genom statistiska uppgifter i fabriksinspektionens
berättelser samt icke minst genom redogörelserna i »De
samvirkende Fagförbunds» (landsorganisationens) skrifter.

I Riksdagen ha flera gånger motioner om en lagstadgad 8-timmars
maximalarbetsdag väckts med på sistone ökad anslutning, och då fabrikslagen
i sin sista paragraf innehåller den märkliga bestämmelsen, att
förslag till revision af densamma skall framläggas senast för 1910 års
lagtima riksdag, torde i vårt grannland tiden ej vara långt borta, då
en lagstadgad maximalarbetsdag äfven för de vuxna arbetarne blir en
verklighet.

Tyskland.

Redan under förra hälften af 1800-talet togs i det nu inom Tyska
riket ledande konungariket Preussen ett första steg för lagstadgad
maximalarbetsdag för barn och minderåriga. Arbetstiden reglerades
till 10 timmar. Strömningar, som stodo i samband med februarirevolutionen
1848, genomdrefvo kort efter densamma (år 1853) en ytterligare
utveckling af den första lagen. Barn under 12 år förbjödos att arbeta
regelbundet i fabriker, barn i åldern 12—14 år fingo lagstadgad maximalarbetsdag
af 6 timmar.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Efter de tyska staternas sammanförande i Tyska riket utfärdades
snart eu för hela förbundsstaten gemensam näringslag (Gerverbeordnung
fur das Deutsche Reich) af den 21 juni 1869. Att här redogöra för
de grundsatser, från hvilka denna lagstiftning från början utgick, har
föga intresse för denna framställning. Det torde vara no g att påpeka,
att denna lag vid sin framkomst starkt skattade åt den inom industri -idkarekretsar förhärskande Manchesterdoktrinen. En af lagstiftningen
obunden rörelsefrihet vore nödvändig för alla yrken och näringar. Den
fria konkurrensen var tidens samhällsevangelium.

Det dröjde emellertid icke längre än till 1878, förrän erfarenheten
framtvang första afsteget. från 1869 års lag. Förbud mot kvinnors
användning i fabrik under de första 3 veckorna efter nedkomsten ingick
jämte åtskilliga andra begränsningar af industriidkarnes rätt att exploatera
det uppväxande släktet som ett led i 1878 års lagstiftning.

Denna lag var emellertid äfven den bristfällig i mycket hög grad.
Ändringsförslag framkommo under loppet af 1880-talet vid flerfaldiga
tillfällen, och krafvet på en lagstadgad reglering af arbetstiden framfördes
i främsta rummet af de socialdemokratiska riksdagsmännen.

Efter 1890 års arb etar e sky d d skönt er e n s i Berlin, till hvilken tyske
kejsaren utfärdat inbjudan, kom eu ytterligare revidering af 1869 års
näringslag till stånd. De nya bestämmelserna infördes som Titel VII
i 1869 års lag, promulgerades den 1 juni 1891 och trädde i hufvudsak
i kraft den 1 april 1892. Sedermera ha tillkommit några mindre förändringar
den 6 augusti 1896, den 26 juli 1897 och den 30 juni 1900.

Titel VII i »Gew er b e o r d nu ng» innehåller, sådan den nu gäller, i
hufvudsak nedanstående bestämmelser angående reglerandet af arbetstiden.

Söndag simla (§ 105) är lagligen påbjuden för arbetarne vid bergverk,
saltverk, anrikningsverk, stenbrott och grufvor, hyttor, fabriker
och verkstäder, byggnadsplatser, varf och tegelbruk samt byggnadsföretag
af alla slag. Om de nödvändiga undantagen förefinnas mycket
minutiösa stadganden, som visa, att befrielse från lagens efterlefnad ej
lämnas i onödan. Barn (§ 135) under 13 år få icke användas i fabrik,
ej heller barn öfver 13 år, som äro skolpliktiga. Barn under 14 år
ha arbetstiden reglerad till ett maximum af 6 timmar per dygn.

Unga personer (§§ 135, 136) i åldern 14—16 år må användas i
fabriksarbete högst 10 timmar om dygnet. Nattarbete mellan 1 ■> 9 på
aftonen och Vs 6 på morgonen är förbjudet. Raster skola hållas: om
arbetstiden är 6 timmar, 1 gång under en half timme; om arbetstiden
icke öfverstiger 8 timmar, minst 1 gång under 1 timme; om arbetstiden
uppgår till 10 timmar, 3 gånger under respektive Va, 1 och V2 timmar.

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 88 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Kvinnor (§ 137) få icke användas i nattarbete, ej heller om lördagar
eller dagar före helgdagar efter kl. V2 6 på aftonen. För vuxna kvinnliga
arbetare får arbetstiden icke öfverstiga 11 timmar dagligen och
under dagar före sön- och helgdagar 10 timmar. Minst 1 timmes
middagsrast skall hållas hvarje dag. Kvinnor, som sköta hushåll, äga
rätt till 1 Va timmes middagsrast. Efter nedkomst får eu kvinna icke
användas i fabrik under de fyra första veckorna, och under de följande
två endast om intyg af läkare medgifver detta.

Undantag från den allmänna lagen medgifvas i vissa fall. Sålunda
utsträckas dessa undantag understundom äfven till s. k. säsong- och
kampanj-industrier.

På grund af ett stadgande i lagens § 120 kan förbundsrådet
utfärda särskilda föreskrifter rörande arbetstidens längd, början och
slut för sådana yrken, i Itvilka arbetarens hälsa kan skadas genom
obegränsad arbetstid. 1 den riksdagskommission, som år 1890 behandlade
lagförslaget, höjdes starka röster för införandet af lagstadgad
arbetstid äfven för vuxna män. Yrkesinspektionen hade ådagalagt, att
mångenstädes en omättligt lång arbetstid förefanns, och arbetarne behöfde
skydd för sin hälsa och sitt familjelif, förklarade anhängarne
af en maximalarbetsdag. Skälen studsade emellertid tillbaka mot
industriidlcarnes förskräckelse för detta socialistiska påfund, och lagen
genomdrefs i riksdagen med den form för reglerandet af arbetstiden i
vissa yrken, som § 120 anvisar. I kraft af denna paragraf ha emellertid
reglerande föreskrifter af förbundsrådet utfärdats för följande industriella
inrättningar: tändsticksfabriker, blysocker- och blyfärgfabriker, cigarrfabriker,
fabriker för tillverkning af alkalichromater, boktryckerier och
stilgjuterier, tagelspinnerier samt borst- och penselfabriker, zinkhyttor,
stenbrott och stenhuggerier, fabriker för målning af thomasslagg, fabriker
för tillverkning af elektriska ackumulatorer af bly eller blyföreningar,
målare-, lackerare- in. fl. verkstäder.

Från ännu senare datum än den reviderade »Gewerbeordnung» är
barnarbetslagen (Gesetz betreffend Kinderarbeit in gewerblichen Betrieben)
af den 30 mars 1903. Denna lag har sin egendomliga förhistoria.
Efter tillkomsten af 1891 års revision af näringslagen aftog barnarbetet
i fabrikerna i hög grad. Men för hela hemindustrien fanns ingen lagstiftning
mot obegränsad utsugning af barnens arbetskraft. Hemindustrien
skapade ett ohyggligt barnproletariat. Tysklands lärarekår
ställde sig då i spetsen för en på en mängd undersökningar stödd
agitation för lagstadgadt skydd mot barnens utnyttjande. Pressen kom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

till hjälp, ocli år 1897 utfärdade rikskanslärn en rundskrifvelse till
Tysklands stater med begäran om undersökning angående barns yrkesarbete
utom fabrikerna. För undersökningsresultaten är ej bär platsen
att redogöra. De väckte emellertid på sin tid i Tyskland större uppseende
än de nyligen i Stockholm verkställda. Barn i en ålder af 6 år
funnos bär sysselsatta i hemindustriellt arbete; icke mindre än 57,4 %
af alla i Preussens hemindustri anställda barn hade vid sidan af skolarbetet
eu arbetstid af minst 20 timmar per vecka.

Undersökningen framkallade ett lagförslag, som förelädes Riksdagen
1902, och i motiveringen uttalas med styrka, »att missförhållanden
förefunnos, som nödvändigtvis påkallade eu reglering åt barnarbetet i
hemindustrierna». Lagförslaget bröt i mycket med förut tillämpade
principer. Dittills hade man knappast tänkt sig möjligheten att låta
lagstiftningen ingripa reglerande i arbetsförhållanden, där endast familjemedlemmar
voro sysselsatta. Men undersökningen hade utvisat, att
ingenstädes större missförhållanden förelågo än just i dessa fall. Föräldrar
hade exploaterat sina egna barn värre än andra arbetsgifvare. Därför
måste gamla föreställningssätt läggas åt sidan, och Riksdagen antog
denna lag, som så väl beträffande egna som främmande barn inför en
mängd regulativ mot obegränsadt utnyttjande af barns arbetskraft. Bland
de förnämsta bestämmelserna böra antecknas, att barn icke få användas
i hemindustriellt arbete efter kl. 8 på aftonen eller före kl. 8 pa
morgonen, ej heller före förmiddagsundervisningen. Middagsrast skall
räcka i minst 2 timmar. Eftermiddagsarbete får ej börja förrän 1 timme
efter slutad undervisning. Arbete får pågå i högst 3 timmar per dygn
under skoltid och 4 timmar under ferietid.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1904. Dess efterlefnad öfvervakas
af polismyndigheterna, i någon stat af skolmyndigheterna, i andra
af särskilda inspektörer samt för hela förbundsriket af yrkesinspektionen,
som under år 1904 bestod af sammanlagdt 413 personer, hvaraf 24
voro kvinnor.

Sträfvandena att införa lagstadgad maximalarbetsdag för vuxna
ha utan framgång fortsatts af enskilda medlemmar af tyska riksdagen,
enkannerligen socialdemokraterna. Men under senaste decenniet ha som
bekant de politiska förhållandena i det stora kejsarriket ej varit gynnsamma
för socialt reformarbete, och därför har ända tills i dag lagstiftningen
ej hunnit längre än till lagstadgad maximalarbetsdag för barn,
unga personer och kvinnor.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Schweiz.

Redan i början af 1800-talet utfärdades i Sclnveiz de första
lagarna om reglering af arbetstiden för fabriksarbetande barn. Men
törst år 1859 begynner ett mera omfattande lagstiftningsarbete på detta
område. På yrkande af 129 fabrikanter i Zurich hade regeringsrådet
tillsatt en specialkommission för att utreda och framlägga förslag till
lag angående arbete i fabriker. Resultatet af denna kommissions arbete
blef annorlunda än fabrikanterna tänkt sig. Ur denna utredning framväxte
för kantonen Zurich lagen angående fabriksarbetares förhållanden
af den 24 oktober 1859. Till sin omfattning tämligen ofullständig blef
den dock utgångspunkten för ett fruktbärande lagstiftningsarbete i
Schweiz’ öfriga kantoner.

Främst gick industrikantonen Glarus. Redan år 1848 hade denna
försökt med eu lagstadgad maximalarbetsdag för vuxna inom bomullsindustrien.
Arbetsdagens maximum sattes till 15 timmar för dagarbete,
13 timmar för blandadt dag- och nattarbete och 11 timmar för ensamt
nattarbete. Den 10 augusti 1864 införde kantonen maximalarbetsdag
för alla vuxna af 12 timmar under ett dygn, och 8 år därefter, den
29 september 1872, infördes den lagstadgade 11-timmarsdagen. Kantonerna
Basel-Stadt och Tessin följde tätt i spåren.

Snart framträdde emellertid olägenheterna af olika lagstiftning i
olika kantoner, och därför framfördes krafvet på att göra arbetareskyddslagstiftningsfrågan
äfven till en hela schweiziska statsförbundets
fråga. Sträfvandena fingo sin fullbordan den 19 april 1874, då genom
allmän folkomröstning i förbundsförfattningen bl. a. följande stadgande
infördes: »Förbundet är berättigad! att antaga enhetliga bestämmelser
angående användandet af barn i fabriker samt angående arbetstiden för
fullvuxna i desamma».

Au kunde ett för hela Schweiz gemensamt lagstiftningsarbete
begynna. Fn för hela republiken gällande lag angående arbete i fabriker
utarbetades. Den 21 oktober 1877 antogs lagen genom allmän folkomröstning.
Genom denna infördes bestämmelser om en maximalarbetsdag
af 11 timmar för vuxna män och kvinnor (lördagar 10 timmar). Majoriteten
vid denna folkomröstning var knapp, ty en oerhörd agitation
bedrefs från fabrikanternas sida. Men den ytterligare sänkning af
maximalarbetsdagen, som enskilda kantoner sedan ‘företagit, visar, att
1877 års lag ej innebar något förhastande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

En något utförligare '' redogörelse för denna redan SO år gamla
lag torde försvara sin plats.

Barn (Art. 16) under 14 år få icke användas till arbete i fabriker.
Barn i åldern 14—16 år få icke förhindras i skol- och religionsundervisningen.
Undervisningstiden och arbetstiden få sammanlagdt icke
öfverstiga 11 timmar per dag.

Unga personer (Art. 16) förbjudas att utföra söndags- och nattarbete,
så vida icke deras yrkesutbildning påfordrar det, i hvilket fall
förbundsrådet utfärdar bestämmelser härom. Praxis är härvid att bestämma
väsentligt kortare maxim alarbetstid än 11 timmar. (Flickor
under 18 år förbjudas i samtliga kantonallagar öfvertidsarbete.)

Kvinnor (Aid. 15) få under inga omständigheter användas i söndags-
och nattarbete. Middagsrasten skall för dem, som förestå hushåll,
vara minst 11/2 timme. Före och efter nedkomst få de ej sysselsättas
i fabrik under sammanlagdt 8 veckor. Af dessa skola minst 6 veckor
förflyta efter barnsbörden. Stadgandena äro, beträffande kvinnor, undantagslösa.

Normalarbetsdagen för vuxna (Art. 11) får, som ofvan nämnts, icke
öfverstiga 11 timmar. Dagen före sön- och helgdagar får arbetet
enligt en den 1 april 1905 utfärdad lag icke öfverstiga 9 timmar (förut
10 timmar) och måste vara afslutadt senast kl. 5 e. m. Genom 1905
års ändringslag gjordes stadgandena om maximalarbetsdag mera effektiva
äfven på annat sätt. Stadgandena i artikel 11 hade i viss mån
kringgåtts därigenom, att arbete lämnats i hemmen utom den lagstadgade
arbetstiden. Detta förbjöds nu.

Undantag medgifvas i vissa fall, men icke utan mycket trängande skäl.

Nattarbete mellan kl. 8 på aftonen och kl. 6 (i vissa fall kl. 5)
är som regel förbjudet för så väl vuxna som minderåriga arbetare.
Under inga omständigheter kan det åläggas mot arbetares vilja.

Söndagsarbete förbjudes utom i nödfall. Vissa inrättningar, som
på grund af sin natur fordra oafbruten drift, kunna utverka förbundsrådets
tillstånd att ålägga arbetare söndagsarbete. Men äfven i dessa
industrier skall arbetare minst hafva hvarannan söndag fri.

Förbundslagen upphäfver icke kantonernas rätt att hvar för sig
stifta skyddslagar af större räckvidd. Flera kantoner ha ock användt
sig af denna rätt för att ytterligare begränsa arbetstiden. Fn maximalarbetsdag
af 10 timmar finnes flerstädes införd, och den schweiziska
fabriksinspektionen '' står helt på deras sida, som önska maximalarbetsdagen
i förbundslagen ytterligare sänkt. I ett märkligt utlåtande dateradt
den 31 december 1904, framhålles, att den faktiska arbetstiden för nära

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

70 procent af arbetarebefolkningen är under 11 timmar. De industrier,
som ännu arbeta med 11-timmarsdag sysselsätta hufvudsakligen kvinnor,
och just därför anse fabriksinspektörerna en ytterligare begränsninggenom
lagstiftningens mellankommande nödvändig.

Som ett exempel på åt hvilket håll utvecklingen går torde följande
af allra färskaste datum förtjäna anföras: den 8 september 1907 fast ställdes

genom omröstning eu maximalarbetsdag af 9 timmar för arbetare
i Zurich.

En sammanfattning af lagstiftningen i Schweiz visar sålunda, att
en maximalarbetsdag är lagstadgad för alla arbetare i fabriker.

Storbrittaumen.

Att skrifva den engelska arbetareskyddslagsstiftningens historia
från början skulle föra oss mera än ett århundrade tillbaka i tiden.
Eu redogörelse, som på något sätt skulle göra anspråk på fullständighet,
skulle fylla volymer. Om utvecklingen fram till våra dagar må
därför blott några antydningar göras och detta blott i de delar, som röra
arbetstidens reglering genom lagstiftningen.

Här som öfverallt annorstädes gällde lagstiftningens första ingripande
barnen. Aren 1802, 1819 och 1833 äro knutna vid olika lagstiftningsåtgärder
till reglering af minderårigas arbetstid. Det sistnämnda
året inrättades Englands fabriksinspektion, som i någon mån
skaffade skyddslagarna efterlefnad.

Barnen utträngdes så småningom, och Englands textil- och grufdrift
skapade i stället ett kvinnoproletariat af omfattande dimensioner.
En mängd missförhållanden framtvungo lagstiftningens ingripande till
skydd för de kvinnliga arbetarne. År 1842 förbjödos clessa underjordiskt
arbete, 1844 infördes eu maximalarbetsdag af 12 timmar och
69 timmar i veckan (9 om lördagen), den 1 maj 1848 erhöllo kvinnorna
inom väfnadsindustrien åtminstone på papperet lagstadgad maximalarbetsdag
af 10 timmar (8 om lördagen), och från 1874 daterar sig en
effektiv lagstiftning om en maximalarbetstid för kvinnorna inom väfnadsindustrin
af 56 V* timmar i veckan (6 Va om lördagarna). Lagstiftningen
har sedan ingripit på allt flera industrigrenar. Skydd slagnät
en eller annan art kunna från sista decenniet å 1800-talet antecknas
åren 1891, 1892, 1893, 1895, 1896, 1897 och 1899. År 1901 samlades
och fullständigades de flesta af de föregående lagarna i eu gemensam
lag, »the Factory and Workshop act.»

Då denna i hufvudsak innehåller de nu gällande regleringarna af

Motioner i Andra Kammaren, N;o 245.

arbetstiden för arbetare å fabriker och verkstäder, lämnas här en öfversikt
af lagens innehåll i dessa punkter. Lagen omfattar så väl industri
som handtverk, jämte tvätt- och strykinrättingar; dockor, varf, kajer
och varumagasin; byggnadsplatser och järnvägslinjer.

För reglering af arbetstiden uppdelar lagen fabrikerna i textilfabriker
och icke textilfabriker. Lagen sysselsätter sig med tre grupper:
barn (under 14 år), unga personer (14—18 år) samt kvinnor. Vuxna
manliga arbetare inbegripas däremot icke i stagandena angående reglerad
arbetstid.

Barn under 12 år få ej användas i arbete. Barn i åldern 12—
14 år skola arbeta i skift, om hvilka lagen innehåller noggranna bestämmelser.
1 textilfabrik äro antingen skiften hvardagsskift eller
hvarannandagsskift. Hvardagsskiften räcka en half arbetsdag (5 timmar).
Hvar annandag sskiften räcka en hel arbetsdag (10 timmar) och ordnas så,
att barnen hvarannan vecka arbeta måndag, onsdag och fredag, (30 timmar)
hvarannan tisdag, torsdag och lördag (25 1/2 timmar).

Icke textilfabriker ha äfvenledes barnarbetet fördeladt på hvardagseller
hvarannandagsskift. Arbetstiden är här emellertid för hvarje barn
i medeltal 2 timmar längre pr vecka.

I hemfabriker och handtverk förekomma endast hvardagsskift med
half arbetstid för barn.

Unga personers arbetstid regleras enligt följande .schematiska
öfversikt:

Textilfabrik. De fem första söckendagarna från 6 f. in. till 6 e. m.
eller från 7 f. m. till 7 e. in. med 2 timmars måltidsrast. Arbetstid 10
timmar. På lördagen från 6 f. m. till V2 12 f. m. eller från 7 f. m.

till ‘/a 1 e. m. Arbetstid 5 1/.i timmar. Arbetstid för vecka 55 Va

timmar.

Icke textilfabrik. De fem första söckendagarna från 6 f. in. till

6 e. in. eller från 7 f. m. till 7 e. m. eller från 8 f. m. till 8 e. m.

med 1 V2 timmes måltidsrast. Arbetstid 10 1 , timmar. På lördag från
6 f. in. till 2 e. m. eller från 7—3 eller 8—4 e. m. Arbetstid 7 Va
timmar. Arbetstid för vecka 60 timmar.

Kvinnor ha i allt väsentligt samma reglering af arbetstiden som
unga personer. Barnaföderskor få ej användas i arbete de 4 första
veckorna efter nedkomsten.

Söndagshvila påbjudes för samtliga kategorierna med några sällsynta
undantag. I hälsofarliga yrken inskränkes eller förbjudes arbete
af minderåriga.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Från lagens allmänna föreskrifter medgifvas vissa noggrant angifna
och begränsande undantag. Men lagen har, tack vare häfd och
den numera tämligen väl organiserade yrkesinspektionen, visat sig vara
af stor effektivitet. Yrkesinspektionen räknade år 1905 tjänstemän af
olika grader till ett antal af 157, däraf 10 kvinnliga. Äfven arbetare ha
(från år 1881) med befrielse från examina utnämnts till yrkesinspektörer.

Som en frukt af den lagstadgade maximalarbetsdagen för kvinnor
och minderåriga har följt en faktisk motsvarande maximalarbetsdag
för alla de manliga arbetare, som arbeta tillsamman med de förstnämnda
grupperna.

Emellertid gifva siffrorna om den lagstadgade arbetstiden en oriktig
föreställning om den verlcliga arbetstiden för en mängd af Englands
arbetare. Den ekonomiska liberalismens doktriner ha i England mera
än i något annat europeiskt land behärskat lagstiftningen under den
senaste mansåldern. Och Englands stora arbetarerörelse har i ett hälft
århundrade lyssnat till locktonerna om politisk neutralitet. Manchesterlärans
dogmatik medgifver knappast statsingripande till skydd för eu
hotad samhällsklass. Därför har lagstiftningen kommit ett godt stycke
efter utvecklingen.

I verkligheten är inom en mängd yrken 9- timmarsdagen den
förhärskande, inom åtskilliga är t. o. in. 8-timmarsdagen genomförd.
Detta har skett dels i kraft af arbetarnes starka organisationer, dels ock
på grund af åtskilliga industriidkares erfarenhet, att en förkortad
arbetstid icke är ekonomiskt ofördelaktig för industrin.

I England har emellertid arbetarerörelsen på senaste tiden alltmera
aflägsna! sig från sin neutralitet gentemot politiken. Grufarbetarne
framförde redan på 1880-talet krafvet på statsingripande för
genomförandet af lagstadgad 8-timmarsdag. Lärorik i många hänseenden
är behandlingen af deras fråga vid 1887 års parlamentssession.
Af två parlamentsledamöter — en liberal och en konservativ — framställdes
förslag om införandet i gruflagen (The Mines Regulation Act)
af en paragraf om inskränkning af arbetstiden till 8 timmar. Förslaget
föll med 159 röster mot 104. De liberala »arbetarerepresentanterna»
understödde icke förslaget. Ännu härskade Manchesteridéerna bland
det stora flertalet af fackföreningarnas ledande män. Under de närmaste
åren skedde emellertid ett ofantligt omslag i tänkesättet bland Englands
arbetare. Ännu vid den stora fackföreningskongressen i Dundee
1889 kunde de liberala fackföreningsledarne triumfera öfver hela linjen.
Tanken på statsingripande för en lagstadgad 8-timmarsdag afvisades
med stor majoritet af kongressen. Men redan följande år hade tiden

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

mognat för nya ståndpunkter. Vid kongressen i Liverpool 1890
segrade den världsbekante John Bums och hans meningsfränder, och
från denna tid har 8-timmarsdagen stått som ett af den engelska arbetarerörelsens
vitalaste kraf. Englands arbetare ha småningom uppgifva
den isolering från andra lands arbetare, som förmådde deras parlamentariska
kommitté att år 1884 afgifva den bekanta förklaringen, att
Englands fackföreningsmedlemmar »på grund af sin öfverlägsenhet ej
kunde skörda någon nytta från internationella förbindelser)). Nu täfla
Englands fackföreningsmedlemmar på de internationella arbetarekongresserna
med kontinentens om arbete och inflytande. Och Englands arbetare
kunna ej längre åberopas mot hela den organiserade arbetarevärldens
kraf på en lagstadgad maximalarbetsdag af 8 timmar.

Vid senaste parlamentsval öfverraskade.Englands arbetare världen
genom att ganska allmänt uppgifva sin roll som »medlöpare» åt partier,
som söka sitt sociala underlag från andra samhällsklasser än arbetarnes.
Senare skedda fyllnadsval ha än tydligare markerat, att arbetarne allt
klarare skatta värdet af de möjligheter, som det nutida samhället bereder
dem att genom lagstiftningens ingripande lämna tillbakasätta samhällslager
hjälp. Arbetarerepresentanternas första sträfvan blef att skaffa
fackföreningarna o den rörelsefrihet, som den bekanta Taff-Valedomen
beröfvat dem. År 1906 kröntes dessa sträfvanden med en framgång,
som vissa klasslagsvurmare i vårt land skulle ha nytta af att grundligt
studera. Ett af de kraf, som Englands arbetare därefter skjuta i förgrunden,
är den lagstadgade 8-timmarsdagen. Och de politiska förhållandena
i England äro sådana, att arbetarnes talesmän ej alltjämt
behöfva ropa för döfva öron.

Frankrike.

Händelserna i februari 1848 undgingo ej att påverka lagstiftningen
angående arbetstiden. Visserligen dränktes revolutionen i blod, och
med den gick arbetarnes lagstadgade 10-timmars maximalarbetsdag
under. Men några rester af frihetshjältarnes verk återfinnas dock i
den lag angående arbetstiden i fabriker och verkstäder, som den 9
september 1848 utfärdades.

Maximalarbetsdagen fastställdes i denna till 12 timmar.

Erkännas måste, att denna lag under långa tider knappast existerade
annat än å papperet. Under hela 1850- och 60-talen fjflldes FrankBih.
till Rik sd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 88 Höft. B

Motioner i Andra Kammaren. N:o 245.

rikes historia af andra politiska omsorger än omtanken om arbetareklassen,
och först ett årtionde efter Napoleon III:s fall erhöll 1848 års
lag det nödvändiga komplementet, nämligen en yrkesinspektion, som
vakade öfver lagens efterlefnad. (Yrkesinspektionen infördes visserligen
1874, men först 1883 ålades den att befatta sig med 1848 år lag.)

Efter 1874 följde å nyo ett nära 20-årigt stillestånd, tills den 2
november 1892 lagen angående barns, minderåriga flickors och kvinnors
arbete i industriella anläggningar utfärdades. Sedan har lagstiftningen
gått fortare. Åren 1893 och 1898 utfärdades betydelsefulla skyddslagar
för arbetarne. Den 30 mars 1900 promulgerades den bekanta
Millerandska ändringslagen angående barns, minderåriga flickors och
kvinnors arbete i industriella inrättningar. Aren 1900 och 1903 medförde
nya skyddslagar, och slutligen utfärdades på sommaren 1906 den
lag angående söndagslivila för biträden och arbetare, som för ej så
länge sedan fyllde pressen med skildringar om svårigheterna att bringa
det heta franska lynnet under lydnad för landets lagar.

Maximalarbetsdagen reglerades, som ofvan nämnts, år 1848 till
12 timmar för såväl manliga som kvinnliga fabriksarbetare. År 1874
förbjödos kvinnor att utföra vissa slag af underjordiskt arbete. Men
de till sina verkningar mest betydande regleringarna af arbetstiden
återfinnas dock i lagen angående barns, minderåriga flickors och kvinnors
arbete i industriella anläggningar af den 2 november 1892 med de
ändringar i densamma, som företogos i den s. k. Millerandska lagen
af den 30 mars 1900.

Lagstiftningens nuvarande bestämmelser angående arbetstiden
framgå af följande summariska öfversikt.

Barn få i allmänhet icke användas i arbete inom de inrättningar
lagstiftningen omfattar före fyllda 13 år. Undantag kan medgifvas
12-åring, som företer afgångsbetyg från skolan samt läkareintyg om
fysisk lämplighet för det arbete, som sökes. Fabriksinspektörerna kunna
fordra läkarebesiktning af alla arbetare under 16 år.

Barn under 16 år få användas i arbete högst 10 timmar under
ett dygn. Nattarbete mellan kl. 9 på aftonen och kl. 5 på morgonen
är med vissa undantag förbjudet.

Unga personer i åldern 16—18 år fingo genom 1892 års lag en
maximalarbetsdag af 11 timmar och en maximalarbetstid af 60 timmar
i veckan fastställd. Genom lagen af 1900 (se nedan!) ha emellertid
dessa stadganden förlorat sin giltighet, tv år 1904 trädde bestämmelserna
om 10 timmars maximalarbetsdag i kraft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Rasterna under en arbetsdag få icke understiga 1 timme. Rasterna
inberäknas ej i arbetstiden. I fråga om nattarbete gälla samma bestämmelser
som för barn.

Kvinnor få icke användas i arbeten under jord, i stenbrott eller
grufvor. Om maximalarbetstid, raster och nattarbete gälla samma föreskrifter
som om unga personer.

Vuxna manliga arbetare ha sin arbetstid ännu i allmänhet reglerad
genom 1848 års lag. Sålunda 12 timmars maximum. Men lagen af
den 30 mars 1900 harm 1848 års lag infört en högst betydelsefull
förändring.

I alla de inrättningar, som innefattas i artikel 1 i lagen angående
barns, flickors och kvinnors arbete i industriella inrättningar
af den 2 november 1892, och i hvilka vuxna manliga arbetare samt
barn, flickor eller kvinnor arbeta i samma rum, skulle arbetstiden vid
lagens ikraftträdande icke öfverskrida 11 timmar, två år därefter 10 Va
timmar och efter ytterligare två år 10 timmar. Den 1 april 1904
trädde 10-timmarsdagen i kraft.

Stadgandena i artikel 1 af 1892 års lag äga tillämpning på följande
inrättningar: bergverk och hyttor, industriella anläggningar, stenbrott,
byggnadsplats^-, varf och verkstäder af allehanda slag.

Enligt 1905 års inspektionsberättelser voro 158,438 inrättningar
underkastade lagen af den 30 mars 1900 (10 timmars maximalarbetsdag)
och 36,563 lagen af den 9 september 1848 (12 timmars maximalarbetsdag).

Lagen angående söndagshvila för biträden och arbetare, af den
13 juli 1906, förbjuder en arbetsgivare att använda biträden och
arbetare i arbete mera än 6 dagar i veckan. Lagen omfattar industrin
och handeln och inbegriper sådana inrättningar af offentlig eller privat,
världslig eller andlig natur, äfven om de hafva karaktären af yrkesskolor
eller välgörenhetsinrättningar.

Undantag göras för sjöfart och järnvägsdrift. En del andra afvikelser
från de allmänna stadgandena förekomma ock för vissa näringar,
som i lagen uppräknas.

Slutligen förtjänar påpekas, att ett regeringsforslag afseende
ytterligare begränsning af arbetstiden sedan år 1906 hvilar på franska
riksdagens bord. Förslagets hufvudpunkter äro korteligen följande:

10-timmarsdagen utsträckes att efter eu kort. öfvergångsperiod
omfatta alla industriarbetare, en begynnande reglering af arbetstiden
inom handeln företages, och vissa slag af hemarbete och småindustri

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

(bagerier, slakterier m. fl.) intagas under bestämmelserna i lagarna af
1892 och 1900. ö

Yrkesinspektionen utöfvas af 110 departementsinspektörer under
ledning af 11 öfverinspektörer.

I viss mån en motsvarighet till det danska arbetsrådet har Frankrike
i sin kommission supérieure du travail», som öfvervakar skyddslagarnas
efterlefvande, bestämmer om kompetens för yrkesinspektörerna,
afgifver utlåtanden och förslag angående arbetareskydd m. m.
Detta arbetsråd inrymmer såväl arbetsgifvare som arbetare. Som ett
exempel på det arbete, som utförts af detta arbetsråd, må anföras, att
år 1899 kompetensfordringarna för anställande som yrkesinspektör så
modifierades, att arbetare skulle kunna erhålla tillträde till dessa tjänster.
Företrädesrättigheterna för dem, som genomgått vissa högre läroverk,
ha i samband härmed för yrkesinspektionens vidkommande upphäfts.
I den ^pröfningsnämnd, inför hvilken de blifvande yrkesinspektörerna
undergå sina prof, sitter en arbetare ur »la commission supérieure du
travail» som ledamot.

Arbetsrådet har gifvit uppslag äfven till åtskilliga regleringar af
arbetstiden. °

Ryssland.

Första lagstadgade begränsningen af arbetstiden vid fabriker och
industriella anläggningar i Ryssland daterar sig från den 1 juni 1882
och gällde endast barn. Enligt denna fingo icke barn under 12 år
användas i fabriksarbete. Denna lag är delvis upphäfd men gäller
ännu i denna del. Barn i åldern 12—15 år må ej arbeta utöfver 8
timmar under förloppet af ett dygn. Efter 4 (enligt 1890 års lag 6)
timmars arbete skall rast inträda. Nattarbete är äfvenledes förbjudet
barn i denna ålder. Vissa undantagsbestämmelser finnas för vissa slag
af industri.

Unga personers arbetstid reglerades genom lagen af den 3 juni
1885 och ett ministeriellt förordnande af den 10 mars 1886. Till unga
personer räknas manliga arbetare i åldern 15—17 år. Nattarbete förbjudes
i alla textilfabriker. Som natt räknas enligt lagen af den 24
februari 1890 tiden från kl. 9 på aftonen till 5 på morgonen.

Kvinnor likställas med unga personer och äro sålunda förbjudna
att utöfva nattarbete.

Äfven beträffande dessa två grupper medgifvas under vissa förhållanden
undantag.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

För vuxna arbetare infördes eu lagstadgad maximalarbetsdag genom
eu lag af den 14 juni 1897. Den omfattar fabriker och verkstäder
med mer än 15 arbetare eller mekanisk drifkraft, bergverk, järnvägsverkstäder
samt statens industriella anläggningar. För arbetare, som
äro sysselsatta uteslutande med dagarbete, får arbetstiden icke öfverstiga
11 V2 -timmar under ett dygn. Om lördag eller dag före helgdag är
maximitiden för arbete 10 timmar. Arbetare, som till någon del syssla
med nattarbete, få icke sysselsättas mera än 10 timmar under ett dygn.

Tilläggas bör, att denna lagstiftning i många hänseenden blitvit
illusorisk. Vederbörande minister har medgifvits rätt att på administrativ
väg utfärda regulativ och instruktioner rörande arbetstidens fördelning,
och denna rätt har användts på ett sätt, som mångenstädes står i rak
strid med lagens innehåll och andemening.

Märkligt är dock, att Rysslands autokrati ännu för tio år sedan
vågade taga steget att införa i lagstiftningen maximalarbetsdag för vuxna.

Österrike.

Näringslagen (Die Gewerbeordnung) af den 20 december 1859
har likasom den tj^ska lagen moderniserats genom senare tiders lagändringar,
af hvilka de förnämsta datera sig från den 15 mars 1883
och den 8 mars 1885. Fristående märkas lagarna angående hvila på
sön- och helgdagar i yrkesinrättningar af den 16 juni 1895 och den
18 juli 1905. De förnämsta begränsningarna af arbetstiden ha tillkommit
genom ändringarna i näringslagen från 1880-talet.

I den nuvarande formen gälla för arbetstidens reglering åtskilliga
bestämmelser.

Lagen skiljer mellan yrkesarbete (handtverk) och fabriksmässigt
dufna inrättningar (fabriker).

För yrkesarbete gäller i hufvudsak:

Barn under 12 år få icke användas för regelbundet arbete i yrkesinrättningar.
Barn i åldern 12—14 år få användas i arbete, såvida
det icke är skadligt för hälsan och icke förhindrar den kroppsliga utvecklingen.
Arbetet får ej förhindra fullgörande af skolplikt. Arbetstiden
må icke öfverstiga 8 timmar pr dygn.

Unga personer i åldern 14—16 år må icke användas i regelbundet
nattarbete mellan kl. 8 på aftonen och 5 på morgonen.

Kvinnor få användas i arbete först 4 veckor efter nedkomsten.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Närmare bestämmelser äfvensom eventuella undantag afgöras af
handelsministern i samråd med inrikesministern.

För fabriksarbete:

Barn under 14 år få icke användas till regelbundet arbete.

Unga arbetare i ålder 14—16 år få användas endast för lättare
arbeten, som icke äro skadliga för hälsan eller kroppsutvecklingen.

Kvinnor få icke användas i nattarbete.

Eu maximalarbetsdag af 11 timmar är fastställd för alla vuxna
arbetare.

Undantag kunna äfven här beviljas af handelsministern i samråd
med inrikesministern. Som regel gäller emellertid, att sådana undantag
endast i trängande fall medgifvas.

Söndagshvila påbjudes genom lagarna af 1895 och 1905 för alla
de inrättningar, som ej på grund af driftens natur lämpligen kunna
afbryta arbetet.

Om raster finnas äfven stadganden i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med tyska lagens.

Fabriksinspektionen räknade år 1905 tjänstemän till ett antal af 77.

Nederländerna.

I detta jordbruksland har lagstiftningen icke trängt sig fram med
sådan styrka som i stater med starkt utvecklad industri. Det behöfdes
också en kraftig väckelse för att få en skyddslagstiftning till stånd.
I midten . af 1880-talet verkställdes en undersökning angående arbetsklassens
tillstånd, och denna blottade rent af ohyggliga missförhållanden.
I följd häraf tillkom arbetslagen af den 5 maj 1889. I denna hafva
sedan ändringar företagits under åren 1895, 1896 och 1902. De små
ansatser till reglering af arbetstiden, som landets lagstiftning åstadkommit,
äro samlade i denna lag, som bland annat innehåller följande
bestämmelser:

Barn under 12 år få icke användas i fabriksarbete. Barn i åldern
12—14 år likställas i allt väsentligt med kvinnor öfver 16 år, hvarom
nedan meddelas.

Unga personer af mankön i åldern 14—16 år ha eu lagstadgad
maximalarbetsdag af 11 timmar. De kunna i vissa fall användas i
nattarbete. En förordning af den 16 mars 1903 förbjuder användandet
af kvinnor och unga arbetare i vissa såsom farliga ansedda yrken eller

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 28

arbeten. För unga kvinnor gälla i hufvudsak samma bestämmelser som
för vuxna kvinnor.

Kvinnor öfver 16 år tå användas i arbete endast 11 timmar under
dygnet. Nattarbete är förbjudet för kvinnliga arbetare från kl. 7 på
aftonen till kl. 5 på morgonen. Någon gång mellan kl. 11—-3 på
dagen skall minst 1 timmes rast äga rum. Söndagsarbete förbjudes
från kl. 7 på lördagsaftonen till kl. 5 på måndagsmorgonen.

Undantag beviljas i ej obetydlig utsträckning dels på grund
af särskilda kung!, förordningar, dels på framställning lros provinsguvernörerna.

Kvinnor få undantagslöst icke användas i fabriker och verkstäder
under de första 4 veckorna efter nedkomsten.

En lag om allmän söndagshvila, daterad den 1 mars 1815, torde
numera knappast efterlefvas.

Yrkesinspektionen räknade 1904 tillsamman 38 tjänstemän.

Belgien.

Efter ganska långa strider trädde omsider med 1892 års ingång
lagen angående kvinnors och barns arbete i fabriker, åt den 13 december
1889, i kraft. De politiska förhållandena ha som bekant hvarken förut
eller senare varit gynnsamma för ett socialt lagstifningsarbete, och
den viktigaste förbättringen efter 1889 innefattas i lagen om söndagshvila
i industriella inrättningar af den 17 juli 1905.

1889 års lag omfattar alla näringar utom jordbruk, handel och
hemindustri, då denna drifves af endast familjemedlemmar, såvida icke
inom densamma användes mekanisk kraft.

Ur lagens innehåll antecknas:

Barn under 12 år få icke användas inom verksamhet, som lagen
afser. Barn i åldern 12—14 år ha en för olika industrier olika bestämd,
Mortare arbetstid än vuxna arbetare.

I spinnerier och väfverier få barn under 13 år, i pappers- och
tobaksfabrikör barn under 14 år endast användas i 6“ timmars dagligt
arbete. Nattarbete är undantagslöst förbjudet, likasom söndagsarbete.

Unga personer i åldern 14—16 år ha i hufvudsak samma arbete
som kvinnor i ålder 16—21 år.

Kvinnor i åldern 16—21 år ha en maximalarbetsdag af 12 timmar.
Enligt lagens stadgande skulle dock före 1895 års början särskilda
kungl. förordningar för en mängd industrier reglera kortare arbetstid.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Sådana förordningar ha sedermera utfärdats. Så fastställes maximalai
betsdagen till 9 timmar för kvinnor i stenkolsverken i Mariémont, till
10 timmar i tidningstryckerier, grafiska anstalter, pappersbruk, tobaksfabnker,
diamantsliperier, stenbrott m. fl., till 10 Va i sockerbruk, tändsticksfabriker
o. s. v.

Rasterna skola omfatta minst 1 Vs timme.

Nattarbete förbjudes mellan kl. 9 på aftonen och kl. 5 på morgonen.

Kvinnliga arbetare få endast arbeta 6 dagar i veckan. De få ej
användas i arbete de 4 första veckorna efter barnsbörd. Kvinnor under
21 år få ej sysselsättas i underjordiskt arbete. I särskildt hälsovådliga
yrken förbjudes allt kvinnoarbete.

Lagen angående söndagsimla omfattar jämte industrin äfven handelsföretag.
Den innehåller förbud mot söndagsarbete. Undantag göras
för vissa i lagen uppräknade fall. Men förbudet är undantagslöst för
manliga arbetare under 16 år och kvinnliga under 21 år.

Slutligen förtjänar omnämnas, att åtskilliga yrkanden om en lagstadgad.
begränsning af arbetstiden vid olika tillfällen framförts. Såväl
8-timmars- som 10-timmarsdagen ha haft entusiastiska försvarare.
Under åren 1905 och 1906 har frågan särskildt varit brännande. Den
konservativt sammansatta »la Commission centrale» anslöt sig i ett utlåtande
i maj 1906 till ett af deputeraden Helleputte framställdt förslag, att
i eglei andet af arbetstidens längd skulle öfverlämnas åt de administrativa
myndigheterna. En minoritet inom kommissionen åter häfdade att lagen
borde innehålla detaljerade föreskrifter om arbetstidens längd.

Frågan är ännu oafgjord.

Italien.

• . P° 0nu gällande lagar, som reglera arbetstiden i Italien, förskrifva

sig lian åren 1902 och 1903. De omfatta, som svnes, icke vuxna manliga
arbetare.

Barn under 12 ar förbjudas att arbeta i fabriker och verkstäder,
vid byggnadsplatser, i arbete öfver jord, i bergverk, grufvor och stenbrott.
Barn under. 15 år få icke användas i hälsofarligt arbete. Arbetstiden
får för barn i åldern 12—15 år icke öfverstiga 11 timmar.

Unga personer sakna lagstadgadt skydd utom beträffande minderåriga
kvinnor, som i allt väsentligt sammanföras med kategorien barn
i åldern 12 15 år. För båda dessa kategorier gäller förbud mot natt arbete.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Kvinnor ha en maximalarbetsdag af 12 timmar. Arbetstiden skall
af brytas genom raster af 1 timme, om arbetstiden är G—8 timmar,
1 Va timme, om arbetstiden är 8—11 timmar, och 2 timmar om arbetstiden
öfverstiger 11 timmar.

Barnaföderskor få icke användas i arbete förrän en månad efter
nedkomsten. Om läkareintyg utvisar, att så utan skada kan ske, må
dock undantagsvis arbetet upptagas efter 3 veckors förlopp. Mödrar
skola utan afdrag å rasterna ha minst 1 timmes fritid under arbetstiden
för digifning. Finnes å fabrik särskildt rum afsedt för dibarnen, blir
rasten för digifning endast V2 timme.

Barn och kvinnor skola hvarje vecka åtnjuta en sammanhängande
hvila af minst 24 timmar.

Nordamerikas Förenta stater.

Lagstiftningen här växlar betydligt. Hvarje stat har sina lagar,
och dessa äro väsentligt olika.

Arbetarne ha genom sina organisationer mångenstädes genomdrifvit
överenskommelser om 8-timmars arbetsdag. Som eu allmän
regel gäller för hela Nordamerikas arbetarevärld: relativt kort arbetstid,
relativt höga löner, i följd häraf större kunskaper och en högre »standard
of life».

Som betydelsefulla etapp-punkter på vägen mot den lagstadgade
8-timmarsdagen kunna anföras kongressens beslut af den 25 juni 1868
och den 18 maj 1872, hvarigenom fastslogs, att 8-timmarsdagen skulle
tillämpas som den normala arbetstiden för alla arbetare, som voro.
anställda i förbundsregeringens tjänst. Dessa beslut kompletterades
med en lag år 1892, hvarigenom äfven arbetare, som voro i tjänst
hos förbundsregeringens leverantörer, erhöllo en maximalarbetsdag af
8 timmar.

Kolossala strejker — sannskyldiga gemensamma fälttåg — ha användts
för att framtvinga 8-timmarsdagen. I många fall ha dessa blifvit
resultatlösa, i många ha de lyckats. Kriserna under 1890-talet vållade
en viss stagnation i den stora kampen, trusternas öfvermakt har senare
hämmat sträfvandena. Men hvarje nytt år ser allt flera och flera
njuta frukterna af en efter människans behof och krafter afpassad
arbetstid.

Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 88 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Australiens stater.

De skiftande tolkelement, som bo och bygga i den af civilisationen
sist nadda världsdelen, dia förverkligat demokratiska ideal, som ännu
den gamla världens människor nödgas förlägga till en oviss framtid.
Rösträttsbestämmelserna synas nog en svensk högerman såsom störa
inkörsporten till »samhällsomstörtningen», och mycket af hvad därifrån
förspörjes synes säkerligen mången betänksam medborgare i vårt
gamla land som den upp- och nedvända världen. Men i verkligheten
bor i denna del af världen en välbergad befolkning, som visserligen
ej kan peka tillbaka på en lång historia och en stor insats i världsutvecklingen,
men som i gengäld saknar åtskilliga af Europas fördomar
och orättvisor.

I Australien har aldrig storkapitalet vare sig inom industri eller
jordbruk nått den öfvermakt öfver industrins och jordens arbetare och
brukare som i Europa och Amerika. Striderna emellan kapital och arbete
ha därför aldrig antagit så bittra former som i gamla världen. Genom
överenskommelser har 8-timmarsdagen blifvit regeln i så godt som
samtliga staterna. Victoria firade den 21 april 1906 under stora högtidligheter
och anslutning af alla partier och samhällslager 50-årsminnet
af 8-timmarsdagens genombrott. De öfriga staterna ha ock länge haft
tillfälle att erfara de välsignelserika verkningarna af en dräglig arbetstid.

Lagstiftningen har ej fortskridit så fort som utvecklingen. Endast
en af staterna, Nya Zeeland, har genomfört lagstadgad 8-timmarsdag.
De öfriga sex ha begränsat lagstiftningen att omfatta kvinnor och barn.
Om lagstiftningens nuvarande ståndpunkt må följande anföras:

Barn få icke användas i fabriker före fyllda 12 år i Tasmanien,
före 13 år i Victoria och Nya Syd Wales och före 14 år i Nya Zeeland,
Queensland, Sydaustralien och Västaustralien. För farliga yrken är
åldersgränsen höjd. Förbud mot nattarbete gäller i samtliga staterna.

Unga personer och kvinnor ha i allt väsentligt samma reglering
af arbetstiden. Maximalarbetstiden är för vecka i Nya Zeeland 45 timmar
och i de öfriga staterna 48. Noggranna föreskrifter angående
raster och arbetstidens fördelning på olika dagar finnas i de flesta
staternas lagar. Förbud mot nattarbete finnes ock i regeln. Nya
Zeeland, Västaustralien och Nya Syd Wales stadga förbud mot användandet
af kvinnor i arbete under de 4 första veckorna efter barnsbörd.

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 245.

Maximalarbetsdagen för vuxna män ordnas i 1901 års fabrikslag i
Nya Zeeland sålunda, att arbetet får äga rum under högst 48 timmar
i veckan och högst 8 su timmar under ett dygn. Naturligtvis medgifvas
för vissa fall undantag från de allmänna stadgandena, men dessa
äro få och så affattade, att kringgåendet af lagen möter stora svårigheter.

Sammandrag.

Den öfversikt öfver nu gällande lagstiftning i främmande land,
som här lämnats, fastslår som otvetydigt, att alla kulturstater sett sig
nödsakade att på lagstiftningens väg ingripa reglerande beträffande
arbetstiden. Det gärna förda talet, att en sådan reglering kan öfverlämnas
uteslutande åt den fria öfverenskommelsen, är af erfarenheten
vederlagdt.

Lagstiftningen har i alla land i främsta rummet tagit den uppväxande
generationen i sitt skydd. Det ödeläggande af framtiden, som
ett oregleradt exploaterande af de små barnens arbetskraft medför, har
framtvingat de första stegen å lagstiftningens väg. Alla de ofvan uppräknade
staterna ha infört förbud för barns användande i fabriksarbete
intill en viss ålder. Denna åldersgräns sättes olika dels för skilda land,
dels för skilda yrken inom samma land.

12-årsåldern är gränsen i Danmark, Ryssland, Nederländerna,
Österrike (i yrke), Belgien, Italien, Storbritannien och Tasmanien. I
Tyskland, Frankrike, Victoria och Nya Syd Wales är 13-årsåldern den
vanliga åldersgränsen. Norge (med vissa undantag), Schweiz, Österrike
(i fabrik), Nya Zeeland, Queensland, Syd- och Västaustralien samt en
stor del af Nordamerikas Förenta stater sätta 14-årsåldern som minimiålder
för fabriksarbetare. I de flesta stater sättes afslutad skolkurs som
villkor för anställning i arbete.

Arbetstiden för barn regleras i olika stater till något olika timantal
pr dag. Det vanligaste är half arbetstid mot vuxna arbetare. Söndagsoch
nattarbete är i regeln förbjudet. Likaledes arbete i hälsofarliga
yrken. Utförliga bestämmelser angående raster och arbetstidens fördelning
finnas i flera lands lagstiftning.

Unga arbetare är en kategori, för hvilken de flesta land äfvenledes
genom lag reglerat arbetstiden. Gruppen omfattar manliga och kvinnliga
arbetare vanligen i åldern 14—18 eller 14—16 år. Söndags- och
nattarbete äfvensom arbete i hälsofarliga yrken äro i regeln förbjudna.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Noggranna föreskrifter om raster och arbetstidens fördelning på dygnets
timmar påträffas i åtskilliga lands lagar.

En lagstadgad maximalarbetsdag för unga personer förekommer i
Danmark, Norge, Tyskland, England, Belgien, Frankrike, Schweiz,
Nederländerna, Australiens stater och flera af Nordamerikas Förenta
stater.

Kvinnor öfver 18 år utgöra den tredje grupp, om hvars arbetstid
de flesta kulturland lagstiftat. Förbud mot hälsofarligt, underjordiskt
och med moraliska vådor förenadt arbete saknas sällan i de olika landens
lagar. . Natt- och söndagsarbete är likaledes ofta förbjudet. På utomordentligt
sällsynta undantag när skyddas äfven modern mot ödesdiger
öfveransträngning under de närmaste veckorna efter nedkomsten.
Åtminstone ett åt de uppräknade landen (Schweiz) utsträcker denna skyddstid
att omfatta äfven de närmaste veckorna före inträdande moderskap.
I enstaka fall har lagstiftningen tillförsäkrat kvinnor den nödvändigaste
fritiden under pågående arbete att utöfva moderliga eller husmoderliga
plikter.

Slutligen hafva åtminstone följande stater tillförsäkrat kvinnliga
arbetare lagstadgad maximalarbetsdag: Ryssland, Tyskland, England,
Schweiz, Nederländerna, Frankrike, Belgien, Australiens stater och ett
stort antal af Nordamerikas stater.

De vuxna manliga arbetare ha ännu föga kunnat trygga sig till
lagstiftningens ingripande för reglering af arbetstiden. Härmed må
man ingalunda tro, att förhållandena för deras vidkommande äro mycket
mera ogynnsamma än för de vuxna kvinnliga arbetarne. Inom industrier,
där kvinnor och män arbeta tillsamman, regleras männens arbetstid helt
naturligt af bestämmelserna om kvinnornas arbetstid. De manliga
arbetarne ha ock i stor utsträckning med sina organisationers hjälp
skaffat sig öfverenskommelser, i hvilka arbetstiden väsentligt begränsats.

Men om de manliga arbetarne och deras arbetstid gäller ej sällan,
att de tyngsta, mest ansträngande och lägst aflönade arbetena dragas
med den Längsta arbetstiden. Yrkeslärda arbetare ha alltid lättare att
förskaffa sig förkortad arbetstid än icke yrkeslärda, oaktadt arbetets art
ofta gjorde ett motsatt förhållande rimligare. Likaväl som lagstiftningen
måst inskrida för att rädda svaga kvinnor och barn undan ödeläggelse,
. framträder därför i hela världen allt starkare nödvändigheten,
att lagstiftningen ingriper till skydd för de stora, under lång arbetstid
och lag aflöning nedtyngda manliga arbetareskaror, som svårligen utan
samhällets handräckning förmå att höja sig till en dräglig tillvaro.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Några stater lia redan infört en lagstadgad maximalarbetsdag för
alla industriens arbetare. Dit höra revolutionernas Frankrike, folkomröstningens
Schweiz samt — tsarväldets Ryssland. Och slutligen har den
ö-republik, som för ej så länge sedan af en tysk forskare utförligt beskrifvits
som »de sociala reformernas land», Nya Zeeland, infört alla
världens arbetares stora önskemål, den lagstadgade 8-timmar sdag en.

Denna fläck af jorden, hvars politiska byggnad till stor del uppförts
af en snillrik grufarbetare, och som rymmer mänsklighetens kanhända
mest välbärgade och lyckliga folk i de civiliserade nationernas
krets, har blifvit den första, som erfarit välsignelsen af den lagstadgade
åtta-timmarsdagen. Men krafvet bäres fram af hela den organiserade
arbetarevärld, som utgör eliten inom sin klass. I Tyskland, i Österrike,
i Danmark kräfva arbetarnes ombud i parlamenten åtta-timmars arbetsdag.
När Rysslands första duma samlades, höjdes ropen: amnesti för
de tusen af nationens hjältar, som försmäkta i fängelserna, jord åt de
jordlösa jordens brukare och åtta timmars arbetsdag för de utpinade
industriarbetarne. Och på vårens stora festdag ha år efter år i snart
tjugo år arbetarne i högtidsklädda skaror med oerhördt växande anslutning
tillropat dem, som makten ägt, att gifva arbetarne den lagstadgade
8-timmars arbetsdagen.

Önskemålen, fordringarna tillhöra dem, som den okloke kan affärda
med ett slagord om »utopier» eller kanhända med eu otidighet. Men
en klok lagstiftare stannar inför denna enhällighet i fordringarna, sätter
sig ned och undersöker saken, helst utan all afvoghet och förutfattade
meningar. Kanhända, ja, förvisso skall efter eu samvetsgrann undersökning
synen på denna fråga bli en annan.

Arbetstidens reglering i Sverige.

Efter den orienterande öfversikt, som förut lämnats angående lagstiftningens
reglering af arbetstiden i främmande land, framträda förhållandena
inom Sverige i ett klarare ljus. Redan ett flyktigt genomläsande
af våra lagar om arbetareskydd skall gifva vid handen, att vi å
detta område befinna oss i de allra efterstå kulturfolkens led.

Visserligen framträda några svaga konturer till en begynnande
skyddslagstiftning för arbetare i 1846 års fabriks- och handtverksordning.
Arbetsgifvarne erinrades i denna om plikten att vid arbetarnes behandling
och sysselsättning »fästa behörigt afseende å deras hälsa och arbetsförmåga»,
och polismyndigheterna ålades att vaka över lagens efter -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

lefnad i denna punkt. Men stadgandet kom ej att få någon praktisk
betydelse framför allt på grund af den sväfvande formuleringen. Ej
heller 1864 års näringsförordning införde härutinnan någon ändring.
Den 22 maj 1852 utfärdades en förordning, enligt hvilken arbetare
under 18 år förbjödos att arbeta i fabrik mellan kl. 9 på aftonen och
5 på morgonen. Äfven denna förordning synes på grund af bötesbeloppens
ringhet och brist på åklagare ha kommit att sakna praktisk
betydelse.

I en förordning år 1870 angående tillverkning af fosfortändstickor
återfinnes ett stadgande om en viss reglering af arbetstiden till förekommande
af käkbensbrand. Det heter här: »Vid tändmassans beredning
eller. stickornas neddoppning däri må icke användas arbetare, som
e.j fyllt femton år, ej heller må någon med dessa arbeten sysselsättas
längre tid än sex månader i sänder eller, efter det han upphört med
sådant arbete, därtill å nyo användas, förr än två månader förflutit utan
att därunder någon för hans hälsa skadlig inverkan af arbetet försports.»
Äfven denna förordning synes hufvudsakligast ha funnits till på papperet.

Staten hade emellertid gentemot vissa doktriner om den fria
öfverenskommelsen och fri konkurrens som ett universalmedel för allsköns
sociala krämpor ■principiellt erkänt sin plikt att på lagstiftningens väg
inskrida till betryckta samhällsklassers skydd.

Först från året 1881 kunna vi emellertid anteckna en förordning,
som i någon — om än ringa — mån förtjänar omnämnas såsom af en
smula praktisk betydelse. Det var »förordningen angående minderårigas
användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering» af
den 18 november 1881.

Barn under 12 år förbjödos att arbeta i handtverk eller annan
handtering. Likaledes äro skolpliktiga och sjukliga barn utestängda
från sådant arbete. Barn i åldern 12—14 år få ej användas i nattarbete
mellan kl. 8 e. m. och 6 f. in. Någon begränsning af arbetsdagens
längd fanns ej i förordningen.

För unga persmer i åldern 14—18 år gälla samma bestämmelser
som för barn.

För hälsovådliga eller synnerligen ansträngande yrken finnas vissa
inskränkande! föreskrifter.

b*.

Kvinnor beröras ej af denna förordning.

Tillsyn öfver lagens efterlefnad utöfvas af hälsovårds- eller kommunalnämnd.
Uppsikten har som bekant visat sig synnerligen bristfällig.

Förordningen är beträffande »industriellt yrke» upphäfd genom en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

lag af 1900, men gäller ännu i all sin bedröfiiga ofullständighet för det
egentliga handtverket äfvensom åtskilliga andra yrken.

Året 1889 är märkligt genom »lagen angående skydd mot yrkesfara»
af den 10 maj 1889. För arbetstidens reglering innehåller lagen
inga särskilda stadganden. Men i och med densamma infördes i vårt
land en fabriksinspektion.

Lägges till dessa två slutligen »lagen angående minderårigas och
kvinnors användande till arbete i industriellt yrke», af den 17 oktober
1900, så ha vi härmed en öfversikt öfver hela vår gällande lagstiftning
till skydd mot den rena rofdriften vid utnyttjandet af svensk arbetskraft.

Denna lag, som under benämningen »industriellt }rrke» omfattar
hvad som i allmänhet i främmande lands lagstiftning benämnes »fabriksarbete»,
reglerar arbetstiden enligt följande grunder:

Barn, som icke fyllt 12 år, få ej användas i sådant arbete, som
lagen omfattar. Barn, som sakna intyg om afslutad skolkurs (de s. k.
minimibetygen enligt 48 § folkskolestadgan ha som bekant blifvit eu
flitigt anlitad utväg för att skaffa industrin ett tidigt barnproletariat),
äro likaledes uteslutna från arbete i industriellt yrke.

Barn under 13 år ha en maximalarbetsdag af 6 timmar.

Barn öfver 13 år och unga personer intill 18 år (i svenska lagen
sammanföras dessa grupper under benämningen »minderåriga») ha eu
maximalarbetsdag af 10 timmar. Lämpliga raster (lagen har ingenting
att förmäla om huru de skola vara beskaffade) skola afbryta minderårigas
arbete. Nattarbete mellan kl. 7 på aftonen och kl. 6 på morgonen
förbjudes, likaledes arbete under jord för gossar under 14 år.

Alla dessa stadganden göras emellertid till stor del illusoriska
genom undantagsbestämmelserna i lagens 8 §, som dels medgifver de
industrier, som sysselsätta c:a hälften af alla minderåriga arbetare (trävaruindustrin
och till stor del järn- och metallindustrin), en maximalarbetsdag
af 12 timmar för 14—18-åringar, dels inom vissa industrier
inrycker till och med 11-åringarna i grottekvarnen.

Kvinnor åtnjuta ingen annan lagskyddad reglering af arbetstiden
än fyra veckors förbud mot fabriksarbete efter barnsbörd samt förbud
mot arbete under jord i grufvor eller stenbrott.

För vuxna män har svensk lag ej förmått lämna något som helst
vare sig direkt eller indirekt skydd mot obegränsadt utnyttjande.

För fullständighetens skull bör kanske tilläggas, att två förordningar
om förbud för barns användande i allsköns verksamhet existera.
Den ena är »förordningen angående förbud för barn att idka viss försäljning»,
af den 4 december 1896, och den andra »förordningen an -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

gående förbud mot barns användande vid offentliga förevisningar» af
den 10 december 1897. Båda förordningarna ha sina motsvarigheter i
de flesta kulturstater. De ha framsprungit mera ur moraliska bevekelsegrunder
än ur de socialt-hygieniska och humanitära, som uppbära sträfvandena
för en lagstadgad begränsning af arbetstiden. För reglerandet
af arbetstiden för barn öfva de helt naturligt föga eller intet inflytande.

Jämföra vi Auir svenska arbetareskyddslagstiftning'' med utlandets,
så finna vi genast, att vi befinna oss på allra yttersta efterkälken. En
maximalarbetsdag af 10 timmar för 13-åringar saknar motsvarighet
till och med i Ryssland, likasom en maximalarbetsdag af 12 timmar för
14-åringar måste betecknas som mera än anmärkningsvärdt hög. Skyddet
för kvinnor inskränker sig till det mest minimala, nämligen 4 veckors
skydd — som för öfrigt af en läkare kan förkortas — efter inträffadt
moderskap. Om en maximalarbetsdag, om förbud mot söndags- och
nattarbete in. m. vet vår lag intet.

Läggas härtill yrkesinspektionens otillräcklighet — Sverige med
sin stora industri och sina stora vidder består sig med 8 yrkesinspektörer,
medan det mindre Danmark har 23 — frånvaron af kvinnliga
yrkesinspektörer m. m., så ter sig den svenska lagstiftningen angående
arbetareskydd föga respektingifvande. På sin höjd kunna vi tåla en
jämförelse med ett eller annat sydeuropeiskt land ja, måhända äfven
med något annat efterhlifvet folk — men jämförelserna skola ej fortsättas.
De bli allför genanta.

Härtill tör någon vilja invända, att eu kommitté i tre år varit
sysselsatt med revidering af vår arbetareskyddslagstiftning. Ja väl,
hoppet är ju eu gudagåfva, och Sveriges arbetare ha visserligen fatt
vänja sig att hoppas — och vänta. Men betecknande är, att i denna
kommitté icke inrymts plats åt en enda arbetarerperesentant. Och för
öfrigt har erfarenheten i vårt land ådagalagt, att lagstiftningsfrågor
till arbetareklassens skydd och hjälp ha haft en förunderlig benägenhet
att stanna vid kommittébetänkanden, om de nu en gång kommit
så långt.

Dessutom ha flera andra land än Sverige och land med långt mera
utvecklad skyddslagstiftning revisionsförslag å bane. Frankrike är redan
nämndt. Schweiz och Belgien likaså. Därtill bör läggas Norge, hvars
storting har ett omfattande revisionsförslag hvilande å sitt bord. Det
ingifver onekligen större förhoppningar, när utgångspunkten för eu revision
är förlagd närmare önskemålen, än när den, såsom i Sverige, befinner
sig så långt ifrån som gärna är möjligt.

Visst är, att skall eu revision af vår nuvarande lagstiftning till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

skydd för arbetare i någon mån komma att svara mot förefintliga
behof, så får den ej gå med lätt hand öfver de nuvarande lagparagraferna.
Då får man ej likt strutsen sticka hufvudet i busken inför
de allt mera trängande arbetarekrafven på lagstadgad maximalarbetsdag.

Förslag om in ax i in al arb et sdag. framföras i Sveriges riksdag.

Det skulle ha varit egendomligt, om en fråga, som så ingående
sysselsatt hälften eller kanhända mera af den civiliserade mänskligheten,
icke skulle ha vunnit varmhjärtade förespråkare i de olika landens
parlament. Märkvärdigt nog var det i vårt land en bonde, som blef
den förste talsmannen för den lagstadgade maximalarbetsdagen. Vid
1856 års riksdag frambära af representanten för Norra och Södra Åsbo
samt Bjäre domsagor, hemmansägaren Nils Hansson i Waralöf, en motion
af följande i många hänseenden märkliga innehåll:

)> Vördsamt memorial.

Genom kungl. förordningen den 22 maj 1852 är visserligen fabriksidkare
vid vite af 6 riksdaler 32 skilling banko förbjudet att mellan
klockan 9 på aftonen och 5 på morgonen använda arbetare under 18
års ålder, äfvensom i fabriks- och liandtverksordningen åtskilliga stadganden
finnas intagne till betryggande af minderåriga arbetares rätt
och bästa; men då med afseende dels å bötesbeloppets obetydlighet,
och dels å den omständighet, att åklagare mot öfverträdelse af slika
föreskrifter sällan finnes, de missbruk, som lagstiftningen velat förebygga,
oafbrutet fortfara, så finner jag mig föranlåten påkalla Rikets
Ständers allvarliga bekjärtandc för den framställning, jag nu går att göra.

Vid de flesta fabrikerna här i landet är arbetstiden allt för lång;
den är vanligen antagen till tiden från klockan 5 på morgonen till
klockan 8 eftermiddagen med endast IVj timmes fristunder, och ändå
börjas arbetet vid många fabriker redan klockan V25 samt slutar icke
förr än klockan 729 eftermiddagen. Detta förhållande står icke i förening
med den allmänna känsla för medmänniskors rätt och väl, som
civilisationen räknar bland sina vackraste triumfer, synnerligast då frågan
gäller barn, hvilkas kroppsliga utveckling sålunda hämmas och hvilkas
intellektuella förmögenheter nödvändigt genom ett sådant oupphörligt,
nästan maskinmässigt arbete rent af måste förkväfvas. I själfva faBih.
till Biksd. Prof. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 88 Höft. 5

JSils Hanssons
motion vid
1856 års
riksdag.

34 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

brikernas hemland, England, har också förhållandet med fabrikspersonalens
skyldigheter och rättigheter på de senare åren varit föremål för
den mest noggranna, officiella ompröfning, och redbart tänkande människors
varma nit för en rättvis modifikation af fabriksegarnes förut
obilliga anspråk har också nu där besegrat dessa och framkallat ett
tillbörligt afseende på fabriksarbetarnes fysiska krafter och moraliska
behof. År det väl hedrande eller ens rätt och försvarligt, att vårt
älskade Sverige, en bland den kristna lärans och den sanna broderlighetens
väldigaste kämpar, i vår nuvarande upplysta tid låter komma
sig till last ett så groft fel i det sociala rättsförhållandet som det här
antydda? Och är det väl med god samhällsordning förenligt, att några
få industriidkares enskilda intressen skola trampa under fotterna tusentals
af sina medmänniskor och landsmän människovärde och människorätt?
Arbeta bör och måste visserligen hvarje människa, enligt både
Guds och mänsklig lag, för att ärligt förvärfva sitt bröd eller rättfärdiga
sin ställning som samhällsmedlem; men anspråken på hennes verksamhet
böra och kunna icke rättsenligt utsträckas öfver en viss billig gräns,
och några stunder af sitt dagliga lif bör hon äga själf, för bönen, för
sin själs odling, för sin kropps skötande och för hemmets plikter och
fröjder. Den bästa, den starkaste natur går annars under; själens krafter
förslöas så småningom och blifva snart sagdt förfäade; kroppen aftynar
dagligen och går för tidigt sin tillvaros slut sill mötes; skyldigheterna
mot Gud och nästan förbises och betviflas, och i djuriska njutningar
sökes en usel och olycklig tröst för ett glädjelöst och beklagansvärdt
lif. Synnerligast i afseende på barn och yngre personer, hvilka arbeta
i fabrikerna, gälla dessa sanningar, och mig synes därföre vara statens
ovillkorliga plikt att tillse, det icke godtycke och slem vinning hos
några få bättre lottade så småningom lönmörda mångtusende andras
fysiska, moraliska och kanske eviga väl. Om någonsin statens förmynderskap
öfver individerne är behöfligt, så är det i frågor sådana
som denna, i synnerhet då de ringa arbetslönerna och orimligt höga
priser på lifvets oafvisliga förnödenheter förvärra det onda därhän, att
de flesta af dessa stackars slafvar hvarken kunna förskaffa sig sådan
föda, som uppehåller kroppens krafter, eller en mot vårt stränga klimats
inverkan nödvändig beklädnad. Det är i sanning både bedröfligt och
ömkansvärdt att se dessa arma varelser, ytterligt afmagrade och ofta
med trasor beklädda, stå halfsofvande emot hvarandra i osunda förstugor
under afvaktan på det uppskakande klockslag, som manar in
dem i de ännu osundare arbetsrummen, där deras enda önskan är ett

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 35

snart skit på den flyende dagens elände och deras enda hopp ett slut
äfven på den kommande.

Sanningsenligt måste medgifvas, att bland våra fabriksidkare många
finnas, hvilka själfva äga en djup, ogillande känsla för dessa snart sagdt
barbariska förhållanden och därföre gärna skulle se desamma rättsenligt
förbättrade, men de anse sig göra en förlust, om de förkorta arbetstiden
för sina arbetare, emedan de icke kunde konkurrera med dem af deras
yrkesbröder, hvilka icke skulle göra detsamma för sina, och medgifvas
bör äfven, att fabriksägaren nödgas vidkännas betydliga utgifter för
försörjningen af sina fattiga; men det förra skälet skulle betydligt försvinna,
om arbetstiden för våra fabriker af staten bestämdes lika för
alla, och fattigförsörjningsutgifterna skulle betydligt minskas, om icke
arbetarnes hälsa och krafter genom öfveransträngning och därmed dagligt
växande elände undergräfcles och i förtid medtoges.

Denna fråga synes mig för både det närvarande och framtiden
vara af stor vikt för vårt land, och jag får därför föreslå:

att arbetstiden inom alla rikets fabriker genom ett statsmakternas
sammanstämmande beslut måtte blifva bestämd till högst 12 timmar
om dagen för fullvuxna personer och de öfver 16 år samt till 8 timmar
om dagen för ungdom under 16 års ålder; att s. k. öfverarbete icke
under någon förevändning må för dessa senare äga rum; att öfverträdelse
af dessa stadganden måtte beläggas med förhöjdt vite af 25
r:dr r:mt för hvarje person, som utöfver den stadgade tiden hålles till
arbete å fabrikerna, samt att slutligen enhvar måtte äga åklaga så beskaffade
öfverträdelser och de därför stadgade böter åklagaren ensamt
tillfalla.

Om remiss härå till vederbörligt utskott anliålles!

Stockholm den 3 december 1856.

N. Hansson.

Från Kristianstads län.»

Motionen blef eu medverkande orsak till en skrifvelse af samma
Riksdag med begäran om lagstiftningens ingripande för reglering af
minderårigas arbete. Kungl. Maj:t tog sig nära två årtiondens funderare
öfver saken, och först efter eu förnyad riksdagsskrifvelse blof den 19
maj 1875 den första kommittén för utarbetande af lagstadgadt skydd för
arbetare, tillsatt. Kommitténs uppdrag begränsades till utarbetandet af
en författning angående barns och yngre personers antagande och an -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

vändande i fabriks- och handtverk sarbete och om tillsyn öfver en sådan
författnings efterlefnad. Kommittébetänkandet afgafs den 19 april 1877.
Det var kanhända mera märkligt genom motivering än genom förslag.
Dess närmaste resultat blef den bristfälliga 1881 års minderårighetsförordning.
Motiveringen är delvis af intresse för denna framställning,
och ur densamma skall i annat sammanhang längre fram åtskilligt
anföras.

Nästa gång frågan i motionsform bringas före i riksdagen är år
1886. Den kände liberale politikern S. A. Hedlund väckte i Första
Kammaren motion om lagstadgad maximalarbetsdag af 9 timmar för
de näringar, som komme att understödjas genom skyddstullar. Motionen
afsåg att vara ett inlägg i striden mot protektionisterna och uppfattades
löga allvarligt. Den afstyrktes af lagutskottet och föll i båda kamrarna.
^id°i89ia J^Lr 1891 fördes frågan å nyo fram genom motion i Andra Kammaren

1893, 1894 af representanten för Stockholms stad hr Fridtjuv Berg. Flera sam0Chriksd9a5a?rS
verkande omständigheter hade då fäst allmänhetens intresse vid spörsagar-.
måiet om arbetarnes arbetstid. Den 1 maj 1890 hade för första gången
den organiserade arbetarevärlden samlats under sina fälttecken för att
demonstrera för den lagstadgade 8-timmarsdagen. I alla land hade man
ögonen riktade på denna nya rörelse. Kort förut och under tydlig påverkan
af det beslut om de internationella demonstrationerna, som fattats
af arbetarnes kongress_ i Paris 1889, hade i Berlin den 15 mars 1890
på tyske kejsarens initiativ representanter för Europas makter samlats
till ery samfolklig arbetar eskyddskonferens. Denna konferens hade gjort
flera olika uttalanden om de grundsatser, som borde tillämpas vid arbetareskyddslagstiftningen.
En af de minimifordringar, som konferensen uppställde,
gick ut på lagstadgad maximalarbetsdag för kvinnor.

I de flesta land hade efter denna konferens åtgärder af ett eller
annat slag vidtagits för att förverkliga dess uttalanden. 1 Sverige stannade
det vid en kommitté, som sedermera i grund förfuskade hela saken.
Men frågan var under debatt i hela Europa. Och hr Bergs motion
förde den upp på svenska riksdagens dagordning.

Motionen vid 1891 års riksdag framkom så sent — den är dagtecknad
den 21 april — att Andra Kammarens tillfälliga utskott (N:o 1)
knappast medhann mera än ett nödtorftigt afstyrkande, som af kammaren
godkändes.

Motionen återupprepades vid 1893 års riksdag. Yrkandet formulerades
som ett förslag om en skrifvelse med begäran hos Kungl. Magt,
»det Kungl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, i
hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna vara lämpliga för ordnande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglerandet
af arbetstiden, särskildt inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade
yrkesinspektion». Yrkandet gick sålunda ej direkt ut på införande
af en lagstadgad maximalarbetsdag, men hela motiveringen
utgör ett i sak och form ypperligt försvar för densamma. Då åtskilligt
af den sakliga framställningen kommer att vidröras i motiveringen till
denna motion, skall här ej något referat öfver densamma lämnas.

Denna gång remitterades motionen till Andra Kammarens tillfälliga
utskott N:o 3. Detta aftryckte en mot motionens syften polemisk del
af 1891 års kommités betänkande och inskränkte sitt eget yttrande till
några rader, i hvilka påpekades, att frågan vore föremål för Kung!.
Maj:ts utredning, att man borde invänta yrkesinspektionens erfarenheter
o. s. v.

Motionen afslogs efter en stunds debatt i Andra Kammaren.

Efter 1893 års nyval upprepade hr Berg vid 1894 års riksdag
sitt yrkande i eu motion, hvari 12 af Andra Kammarens ledamöter
instämde. Hade 1893 års utskott visat sig ogynnsamt och ordknappt,
så ägnade tillfälliga utskottet n:o 1, som nu fått saken om hand,
motionen ett så mycket grundligare och gynnsammare utlåtande. Utskottet
upptog till bemötande punkt för punkt de vanligaste invändningarna
mot eu lagstadgad reglering af arbetstiden, likasom det polemiserade
mot utskottsbetänkandet af 1893. För att göra förslaget på
något håll mindre afskräckande inskränktes i klämmen skrifvelseförslaget
att omfatta endast »sådana fabriker och andra industriella inrättningar,
i hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarens hälsa».
Härmed hade motionen inskränkts till att blifva, hvad en talare i debatten
yttrade, »eu hygienisk motion». I den föreslagna formuleringen
segrade utskottets hemställan med 101 röster mot 89 efter en ganska
ingående debatt.

Härmed gick frågan till Första Kammaren. Dess tillfälliga utskott
(n:o 2) afstyrkte ganska knapphändigt medkammarens beslut, som också
utan votering afslogs.

Vid 1895 års riksdag upptogs frågan å nyo af samme motionär.
Yrkandet formulerades nu i öfverensstämmelse med Andra Kammarens
beslut vid 1894 års riksdag. Tillfälliga utskottet (n:o 1) tillstyrkte
motionen med en ytterligare inskränkning i yrkandets omfång. I denna
form bifölls motionen nu med den stora majoriteten af 133 röster mot 73.

Första Kammarens tillfälliga utskott (n:o 1) ägnade saken en utförlig
behandling och tillstyrkte enhälligt medkammarens beslut.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Före afgörandet i kammaren uppstod en längre debatt, som resulterade
däri, att kammaren utan votering afslog utskottets hemställan.

Det är af stort intresse att taga del åt de skäl, som föranledde
olika talare att afslå framställningen t. o. m. i den rent hygieniskthumanitära
form den slutligen fått. Hr Dickson förklarade: »För min
del kan jag icke ansluta mig till den uppfattningen, att staten bör ingripa
i dylika frågor och neka myndiga vuxna män att arbeta så länge
de finna förmånligt.» Det var om denna skenfri h e ts dyrk a n som Adolf
Hedin vid så många tillfällen och icke minst vid 1895 års riksdag,
yttrade så många hvässa sarkasmer.

Hi Gustaf Andersson anförde bl. a.: »Med den energi, motionären
i allmänhet utvecklar, är jag öfvertygad, att han kommer igen och då
gar ett steg längre samt föreslår en ny skrifvelse till Kungl. Maj:t, utgående
på att äfven andra industrier än sådana, som kunna hänföras
till hälsofarliga, skola blifva föremål för bestämmelser i afseende på
arbetstiden. Sker så, så antager jag, att frågan snart kommer att
beröra landtbruket». Dessa skäl torde i denna kammare mindre ha
varit afgörande, då frågan godkänts af så många landtmän i Andra
Kammaien än kanhända ott annat, som fraingar af hr Fränckols yttrande!
»Jag får visserligen erkänna, att då jag nu icke vill biträda detta förslag
utan afsla denna skrifvelse, har jag ansett mig böra göra detta icke
minst därför, att förslaget framkommit från det håll, hvarifrån det
kommit---».

lörgäfves vädjade TrefFenberg till kammaren. »Jag föreställer
mig», yttrade den gamle högerveteranen, »att äfven den nu föreliggande
liksom flera andra frågor, som afse förbättringar af arbetarnes tillstånd,
för en längre tid komma att räknas till ''haablpse Skog ter. Emellertid
synes mig som om kammaren och Riksdagen borde med begärlighet
omfatta hvarje tillfälle, som erbjudes att öfvertyga arbetsklassen därom,
att dess väl ligger kammaren om hjärtat.»

Kammaren såg ej saken på detta sätt. Efter det kompakta nej,
som Första Kammaren afgaf 1895, har denna fråga hvila!.

Hela det skyddslagstiftningsverk hvarmed man, pekande på 1891
ais kommitté, viftade sa flitigt, da det gällde att mota en lagstadgad
reglering af arbetstiden, har inskränkt sig till det torftigt lilla, som
innehalies i 1900 ars lagstiftning angående minderårigas och kvinnors
användande i industriellt yrke.

Gamle TrefFenberg fick rätt: arbetarnes lifsfrågor ha kommit att
tillhöra de »haablpse Skegter». Ej ens de upprörande förhållanden an -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

gående bageriarbetarnes ställning, som Adolf Hedin upprepade gånger
framdrog, förmådde rubba 1890-talets Första Kammare i dess roll att
säga nej.

II. Arbete och hvila.

Lifvet fördelas mellan arbete och hvila. I hvilan ingår veder- Söndags- och
kviekelsen. Intetdera kan undvaras. Inkräktar ett af dessa naturbehof ho9tldshmlaobehörigt
på det andras område, lider individen däraf skada. Nu ha
förhållandena i världen gestaltat sig så, att den stora mängden af människor
aldrig varit utsatt för risken, att hvilan skulle obehörigt inskränka
arbetets tid. Den motsatta faran har för dem varit permanent.

Man spårar därför redan tidigt i alla samhällen sträfvanden att
med samhällsmaktens stöd reglera arbetet så, att det icke blefve ödeläggande
för individ och släkte. Oftast har religionen tagit dessa sträfvanden
i sin tjänst, likasom den själf stödt desamma. Söndagen har
blifvit den civiliserade mänsklighetens störa hvilodag. Denna hvarje
vecka inträdande hvilotid har dock bland de flesta folk kompletterats
af vissa högtider, som gifvit det arbetande folket en sammanhängande
serie af hvilodagar. Märkligt är de gamla israeliternas hvart sjunde
år inträdande sabbatsår och ännu märkligare deras hvart femtionde år
inträffande jubelår, då orättvisor i egendomsförhållandena utjämnades,
och då hela folket tog sig en årslång arbetshvila. Hos kristna folk har
denna sammanhängande arbetshvila samlat sig omkring några kyrkliga
högtider, af hvilka julen åtminstone i de nordiska landen varit den
ojämförligt förnämsta.

Man kan framställa den frågan, huruvida kristendomen skulle ha
lyckats genomföra sitt söndags- och högtidsfirande, om den haft att
göra sitt genombrott i ett industritidehvarf i stället för under ett kulturstadium,
då träldomen och slafveriet florerade. Mycket låter en förmoda,
att det icke skulle ha lyckats. Flera af de gammalkristna helgdagarna
ha under industrialismens spira, den ena efter den andra, afskaffats såsom
för denna besvärliga, och inom många industrier är söndagslivilan för
länge sedan öfvergifven.

Det är ej många år sedan en industriidkare i Sveriges riksdag
föreslog afskaffandet af den sista inom serien af julhelgdagar, som gör
denna högtid till hvad en talare i Andra Kammaren kallade »svenska
folkets semester.» Och när man ser de svårigheter, som uppresas mot
skapandet af en enda ny hvilodag, den 1 maj, får man svårt att tro,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

att nutiden skulle ha varit i stånd att skapa det system af hvilotider,
som det nuvarande släktet mottagit i arf från svunna generationer.

För den, som vill söka en ekonomisk förklaring härtill, ligger en
sådan nära till hands. Kristendomen nådde först folk, hvars sociala
skikt voro fri eller träl, herre eller slaf. Slafven hade utöfver det värde
hans arbete representerade alltid ett speciellt värde i egenskap af ägarens
personliga egendom. Lika väl som en landtman finner det ekonomiskt
fördelaktigt att gifva sin dragare tillräckligt både med näring och hvila,
låg det alltid i slafägarens eget intresse att lyssna till de röster, som
höjdes för en , välbehöflig reglering af slafvens arbets- och hvilotid.
Detta rent personliga intresse har försvunnit hos våra dagars industriarbetsgifvare.
lian vet, att den dag en arbetare dignar under arbetsbördan,
stå inånga andra färdiga att upptaga den fallnes plats. Reglering af
arbetstiden, i den riktning att tillräcklig hvila garanteras våra dagars
industriarbetare, blir ett arbetsgifvareintresse först i det ögonblick, då en
sådan reglering visar sig ekonomiskt fördelaktig för hans industri.

Mycket förklarligt, men för eu rätt uppfattning af frågan om
reglering af arbetstiden icke oviktigt är sålunda det faktum, att antalet
hvilodagar är mindre nu än för ett århundrade sedan, samt att söndagsarbetet
allt mera inkräktar på arbetarens fritid.

Det är ej heller utan sitt intresse att erfara, huru antalet af arbetsök
helgdagar ställer sig för olika folk. Efter ett nyligen utkommet
danskt arbete återgifves här en öfversikt:

Arbetsdagar. Helgdagar.

Egentliga Ryssland................................................... 267 98

Kanada ........................................................................ 270 95

Skottland .................................................................... 276 89

England....................................................................... 278 87

Portugal .................................................................... 283 82

Ryska Polen ............................................................... 288 77

Spanien ...................................................................... 290 75

Ryska Östersjöprovinserna ................................... 295 70

Österrike ..................................................................... 297 68

Italien.......................................................................... 298 67

Bayern, Belgien, Brasilien och Luxemburg...... 300 65

Sachsiska hertigdömena.......................................... 301 64

Sachsen, Frankrike och Finland ........................ 302 63

Sverige och Norge .................................................. 303 62

Danmark .................................................................... 30372 6172

Nordamerikas Förenta stater................................. 306 59

Holland ....................................................................... 308 57

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Medan t. ex. i England e:a livar fjärde dag är helgdag, är motsvarande
siffra i Skandinavien endast livar sjätte. Englands arbetare
ha 25 hvilodagar mera om året än Sveriges.

Af ännu större betydelse för inskränkningen af arbetarnes livilo- Fr~^
tid är skråväsendets afskaffande. A isserligen sänder ännu mången
pessimist en trånande suck till »den gamla goda tiden», som ter sig i
idel rosenrödt. Men ett närmare studium lufver obarmhärtigt ned många
af de traditionella föreställningarna. Det allra ytligaste studium af de
gamla skråförordningarna är tillräckligt för att jaga poesien på flykten.

Den störste kännaren af lifvet i norden för 3—4 århundraden sedan,
Troels-Lund, lämnar eu mängd bidrag till skråtidens lif och seder, och
ett nyligen utkommet litet danskt arbete (L. Chr. Nielsen, Blåa mandag
eller frimåndag) bär lämnat en pa kulturhistoriska dokument stödd
undersökning, angående det för denna framställning intressanta spörsmålet
om en särskild art af arbetshvila, som under hela skråtiden och
för öfrigt i ej ringa mån ända in i våra dagar spelat en afsevärd roll
vid afmätandet af den verkliga arbetstiden.

»Fri-måndagsfirandet» var ännu i förra århundradet en inom
handtverket gängse sed. Man hehöfver ej ga 50 ar tillbaka föi att
påträffa ett så godt som regelbundet firande af måndagen som fridag.

Detta sammanhängde i mycket med tidens sällskapsseder. Omåttligheten
i dåtidens dryckesseder gjorde oftast både mästare och gesäller olämpliga
för arbete dagen närmast efter söndagen. Den siste af de författare,
som ofvan åberopats, kommer i sina undersökningar till följande
resultat: »Det egentliga antalet arbetsdagar var i medeltiden, och ända
in i det 19:e århundradet, 4 å 5 dagar i veckan. Gesällerna firade söndagen
på ett sådant sätt — och mästarne föregingo dem verkligen
med godt exempel! — att de nödvändigtvis också måtte fira måndagen.

Om tisdagen rekreerade man sig, och först på onsdagen begynte arbetet.»

Under de återstående dagarna arbetades så mycket längre. Timantalet
pr dag uppgick ej sällan till 12, 13, 14, ja, någon gång kanhända
flera timmar. Men timantalet pr vecka reducerades ju betydligt genom
det regelbundna måndagsfirandet.

Lagstiftning och myndigheter inskredo oupphörligt mot måndagsfirandet.
I stadgarna för skomakareskrået (år 1474) bestämmes bland
annat: ingen svenn (gesäll) i embetet (skrået) må hafva flera dryckesdagar
än" hans mästare. Från 1500- och 1600-talet finnas flera förordningar
mot måndagsfirandet. Den 27 juni 1720 utkom en allmän
skråordning för Sverige och Finland. I denna föreskrifves bland annat,
svenner och mästersvenner skola sig hos sina mästare väl och ordentligt
Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sami. 2 Afd, 2 Band. 88 Höft. 6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

uppföra i verkstäderna ock icke försumma arbetet hvarken genom frimåndagar,
spatserande eller annan fåfänglighet på någon annan söckendag.
Brott häremot belädes med böter.

År 1722 utfärdade öfverståthållareämbetet i Stockholm en instruktion
för dåtidens poliser (Quarters-Uppsynings-Männer) hvari dessa
ålades att inskrida mot »svenner, som icke infinna sig i rätt tid på
verkstäderna». Dessa så väl som andra förordningar mot frimåndagsfirandet
voro i vårt land som annorstädes fruktlösa. År 1752 fastställde
Konungen för boktryckeri-societeten stadgar, hvari på tal om boktryckaregesällerna
föreskrifves: all oordentlighet med frimåndagar, spatserande,
själfförvålladt tidsspillande — på arbetsdagar — vare förbjudet. Men
detta stadgande hade ej större verkan, än att ännu 100 år senare (den
9 februari 1848) i den ordningsstadga, som antogs vid allmänt boktryckaresammanträde
i Stockholm, en särskild föreskrift måste inryckas,
hvarigenom gesäll »för hvar hel dag, som han försummar eller är borta
från boktryckeriet utan principalens tillåtelse», förlorar viss del af lönen.

Alla åtgärder mot frimåndagsfirandet voro förgäfves, så länge
skråväsendet fanns. Men när skråväsendet afskaffades, näringsfriheten
genomfördes och därmed industrialismen begynte sin världseröfrarestråt
gick denna sedvänja med de gamla skråstadgarna ur världen.

Industrialismen kunde ej finna sig i måndagsfirandets oregelbundenheter.
Antalet arbetsdagar ökades till de regelbundna sex. Men
samtidigt ärfde industrialismen det höga antalet arbetstimmar pr dag,
hvithet bibehållits in i våra dagar.

Med industrialismens genombrott försämrades sålunda arbetarnes
ställning med afseende på arbetstiden. 6 omättligt långa arbetsdagar
trädde i stället för skråtidens 4 å 5.

A i se sålunda, att den moderna fabriksarbetaren på två olika sätt
fick en längre arbetstid än hans föregångare handtverksgesällen. Dels
fick han färre antal helg- och högtidsdagar på året, dels fick han ett
större antal arbetsdagar i veckan.

III. Arbetsförhållandenas egen art framkallar krafvel! på

maximalarbetsdag.

Då sålunda arbetstiden ökades med industrialismens genomförande,
blir frågan, om arbetsförhållandena förbättrades i en grad, som kunde
upphäfva de ogynnsamma följderna af den starkt ökade arbetstiden.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 246.

Den allra ringaste erfarenhet gifver vid handen, att så icke skedde.
Tvärtom försämrades i mycket hög grad de förhållanden, under Indika
arbetet kom att utföras.

En närmare undersökning skall än tydligare framhäfva detta.

1. Industriarbetet är mekaniskt, intresselöst.

Den, som söker en bild af våra dagars storindustri och de arbetsförhållanden
densamma bjuder, bör göra ett besök på t. ex. en af våra
större yllefabriker. Vid sitt inträde mötes den besökande af ett öronbedöfvande
larm. Begifver man sig in på en af väfsalarna, och man
där vill meddela sig med någon närvarande, nödgas man med munnen
invid den tilltalades öra af sina lungors hela kraft ropa för att göra
sig förstådd. Oftast lyckas detta hvarken första eller andra gången
man försöker. Luften är mättad af oljeångor och hvarjehanda dunster,
som göra den nästan outhärdlig för den ovane. När man kommer ut
från fabriken, bokstafligen super man efter frisk luft, medan larmet
ännu genljuder timvis i öronen. Vistelsen i fabriken synes outhärdlig.

Här har emellertid textilarbetaren att tillbringa kanhända halfva
sitt dygn eller därutöfver. Örat vänjer sig småningom vid larmet,
luktorganet vid den skämda luften. Hans arbete består vanligen i ett
eller några automatiska handgrepp, utförda tusentals gånger om dagen.
Arbetet förlorar hvarje spår af intresse. Arbetaren blir en arbetsautomat.
Jämför man med detta gångna tiders hemväfnad och hemspinneri,
så är det tydligt, att fabriksarbetet förlorat den karaktär af
■personlig insats, som förr följde motsvarande arbete.

Storindustriens A och O är arbetsbesparing. Arbetsbesparande
maskiner och en till det otroliga genomförd arbetsfördelning äro dess
förutsättningar. Men ju mer arbetsfördelningen genomföres, dess mera
blir arbetet mekaniskt och intresselöst. Hvarje arbetare får sig i storindustrien
förelagd en liten, liten arbetsdetalj, som nödgar honom att
kanhända hvarje sekund eller oftare utföra ett och samma, timme efter
timme, vecka efter vecka, år efter år upprepadt litet handgrepp. Hela
hans öfriga organism tages ej i bruk. Arbetet måste till slut förslöa
sin utöfvare.

Låtom oss t. ex. välja tillverkningen af ett par skor för att få
en bild af industrialismens förstörande af arbetsintresset. Under handtverkstiden
voro i regeln ett par personer sysselsatta med tillverkandet
af ett par skor. Den ene skar till och nottlade, den andre påsatte

Olycksfallsfrekvensen
bland
industriarbetare
i allmänhet.

44 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

bottnarna och putsade. Arbetet gaf hvar och en tillfälle till eu rent
personlig insats. Om skon skulle bli vacker eller ful, välsittande eller
illasittande, allt berodde på handtverkare. Han kunde inom sitt yrke
nå en viss grad af konstskicklighet. Nu är handarbetet inom denna
bransch äfven i vårt land till största delen utträngdt af fabriksarbetet.
Maskinerna ha ersatt människokraften. Arbetsfördelningen är så pass
genomförd, att 35—40 arbetare utföra någon liten detalj vid tillverkningen
af ett par skor. I de stora engelska skofabrikerna vandrar eu
sko genom omkring 100 maskiner eller människohänder, innan den är
färdig. Tydligt är, att hvarje arbetare blott får ett litet handgrepp
att utföra, och att detta upprepas otaliga gånger under en arbetsdag.

Exemplen kunna mångfaldigas från alla möjliga industrigrenar.
Utvecklingen har knappast någonstädes skonat. Arbetet inom industrien
bär mekaniserats och förlorat intresset. Och därmed ej sällan arbetaren
en uppgift, som för honom själf kan framstå som eu lifsuppgift.

2. Ju längre arbetstiden är, dess flera olyckor inträffa.

Frånvaron af intresse i industriarbetet tröttar i hög grad arbetaren.
Med tröttheten följer oundvikligen bristande uppmärksamhet. Och denna
i sin ordning hotar genom talrika olycksfall arbetarens lif och lemmar.

Maskinerna skapa sannskyldiga olycksfällor för arbetarne. Oafbrutet
går denne utsatt för faran att indragas i en remledning, att
träffas af en sönderspringande smergelskifva, att förlora en lem vid en
sågklinga, att klämmas mellan maskinkuggar, att falla från en ställning
o. s. v. Statistiken lämnar ohyggliga siffror för belysande häraf
och yrkesinspektörerna hvart enda år liknande skildringar. Siffror torde
val knappast vara erforderliga för att styrka detta allbekanta faktum.
Alla Europas stater kunna lämna ett stort statistiskt material, som belyser
olycksfallsfrekvensen inom olika yrken.

Industriarbetaren i allmänhet bär ungefär 3—5 gånger så stor sannolikhet
att träffas af en olyckshändelse som jordbruksarbetaren. Inom
olika industrier ställa sig proportionerna högst olika. Maskinarbetarne
träffas af största antalet olyckshändelser. Från Schweiz må efter ett
stort arbete af sekreteraren i det internationella arbetsamtet i Basel
(d:r J. Landmann, Die Arbeiterschutz-Gesetzgebung der Schweiz, Basel
1904) följande siffror angifvas: antalet maskinarbetare utgjorde år 1901
32,647, livilket är 13,4 6 procent af hela antalet industriarbetare (242,534).
Bland dessa 13V2 procent af Schweiz’ industriarbetare inträffade i genom -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

snitt under perioden 1892—1900 icke mindre än 42,10 procent af alla
olycksfall inom landets industri.

För vårt lands vidkommande är ett betydande om än ofullständigt
material till belysande af olycksfallen inom industrien hopbragt af 1884
års arbetareförsäkringskommitté, likasom yrkesinspektörernas berättelser
gifva värdefull vägledning för en riktig uppfattning af frågan. .

Allmänt bekant är ock, att olycksfallens antal står i det intimaste
sammanhang med arbetstidens längd. Såsom förut påpekats, har industri- hänger med
arbetet genom sin enformighet en påfallande benägenhet att trötta och arle^/m
förslöa arbetaren. Tröttheten beröfvar honom den uppmärksamhet, som
är nödvändig för att undgå de lurande olycksfällorna. Och ju större
tröttheten blir, dess hastigare växer olycksfallsfrekvensen. Denna
erfarenhet uppmärksammades, så snart en ordnad statistik angående
olyckorna i arbetet kom till stånd. Herr Berg anförde i sin motion
år 1891 härom följande:

»Denna erfarenhet om olycksfallens samband med arbetstiden har
nyligen blifvit på det otvetydigaste bekräftad af statistiken. Den tyska
riksförsäkringsanstaltens officiella organ (Amtliche Nachrichten des ReichsVersicherungsamt)
innehöll i sin senaste årgång (sid. 201 448) eu a

anstalten utarbetad vidlyftig »Statistik der entschädigungspflichtigen Unfälle
fur das Jahr 1887», hvari bland annat visas, huru olycksfallen
fördela sig på de olika arbetstimmarna under dagen. Man finner häraf,
att på förmiddagen under timmen

klockan G—7 inträffat 435 olycksfall

7— 8 ,, 794 ,,

8— 9 „ 815 „

9— 10 „ 1,069 „

10—11 „ 1,598 „

11—12

590

Som man ser, råder här eu snabbt växande stegring, och höjdpunkten
nås under de båda sista timmarna. Genom den i allmänhet
vid 12-tiden inträffande middagsrasten sjunker antalet plötsligt, så att det

klockan 12—1 utgör blott 587,
men därpå fortgår det åter i oafbruten stegring, så att

klockan 1—2 inträffa 745 olycksfall
2—3 „ 1,037

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

På grund af eu mindre eftermiddagsrast (»die Vesperstunde»)
sjunker det ''

kloekan 4—5 tillbaka till 1,178,

men stiger därefter

klockan 5—G ånyo upp till 1,306.

Att ökningen icke ytterligare fortgår under timmarna efter klockan
G, beror dels därpå, att inom flere industrier nattskiftena nu taga vid,
dels därpå, att inom andra arbetet nu efter hand upphör.

Framställningen ådagalägger på det tydligaste, säger riksförsäkringsanstalten
(sid. 210—282), att olycksfallens antal växer utomordentligt raskt
till följe af arbetarens gradvis inträdande trötthet och förslappning (Die
Darstellung låss t deutlich erkennen, dass die Zahl der Tillfälle mit der
allmählich eintretenden Ermiidung lind Abspannung der Arbeiter ausserordentlich
rasch zunimmt).»

Det direkta sammanhanget mellan arbetstiden och olycksfallen,
hvarpå dessa siffror peka, har förut eller senare allestädes bekräftats
af erfarenhet så väl som statistik. Och de föreskrifter, angående afbrytande!
af arbetet genom raster, som så ofta förekomma i utlandets
lagstiftning, ha till stor del uppgiften att minska olyc-ksfallsfrekvensen
i arbetet.

3. Industriarbetet skapar yrkessjukdomar och starkt ökad dödlighet.

Erfarenheten, att industrien skapat i hygieniskt hänseende synnerligen
ogynnsamma arbetsförhållanden, hvilka låta aflösa sig i dödlighetsoch
sjukstatistiken, är lika gammal som industrien själf. Benämningarna
»yrkessjukdomar», »proletärsjukdomar» o. s. v. peka på ett af erfarenheten
uppmärksamma^ konstant förhållande inom vissa industrier eller
yrken. De officiella undersökningar angående arbetareförhållandena i
vårt land, som ägt rum, bekräfta otvetydigt riktigheten af dessa erfarenheter.

I det utlåtande angående herr Bergs ofvan omnämnda motion vid
1894 års riksdag, som afgafs af Andra Kammarens första tillfälliga
utskott, läses bland annat följande öfversikt angående de hygieniska
förhållandena inom den svenska industrien:

^Andra^Kam/ det galler att bedöma, i hvad mån ett yrke med lång arbetstid skadligt in baren*

ut- ver^ay P& arbetarens hälsa, måste det vara af vikt att känna de hygieniska förhållanden,
skott. som inom detsamma äro rådande. Tyvärr gifves det ganska få undersökningar öfver

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

det svenska industriarbetet i detta hänseende. Den mest betydande är tvifvelsutan den
af 1884 års arbetareförsäkringskommitté föranstaltade, vid hvilken uppgifter erhöllos
rörande 2,096 industriella rörelser.

Bland de frågor, å hvilka denna kommitté infordrade svar från hälsovårds- och
kommunalnämnder (genom dem äfven från provinsial-, stads-, distrikts- och fabriksläkare)
samt bergmästare, voro följande:

1) Har någon för arbetarnes hälsa menlig inverkan visat sig af det vid fabrikationen
uppkommande dammet? — Här torde bland annat uppmärksammas det damm,
som uppstår vid pulverisering, målning, torrslipning och torrputsning (t. ex- i cementfabriker,
glasbruk, porslins- och kakelugnsfabriker, mjölkvarnar, snuskvarnar), vid häckling,
rensning, kardning och kardslipning (t. ex. i spinnerier, väfverier och vaddfabriker), vid
sortering, skärning och rensning af lump (t. ex. i pappersfabriker), vid slipning (t. ex.
inom järn- och stålmanufakturen) m. m. dylikt?

2) Har någon för arbetarnes hälsa menlig inverkan visat sig genom handterandet
af giftiga ämnen eller genom vid fabrikationen alstrade ohälsosamma gaser eller dylikt? —
Här torde bland annat uppmärksammas handterandet af arsenik och blyföreningar (t. ex.
i målaryrket, vid glasyrdoppning och glasyrjustering i porslins- och kakelugnsfabriker),
beröringen med kvicksilver (t. ex. vid förgyllning och spegeltillverkning), utströmmande
af giftiga gaser (t. ex. i blekerier, kemiska fabriker, iörnicklings- och galvaniseringsfabriker)
m. m. dylikt?

Ur svaren på den förra frågan må anföras, att i Stockholm (där undersökningen
var något noggrannare) arbetarne befunnits*, lidande af dammet vid vaddfabriker, snuskvarnar,
benmjölsfabriker, borstbinderifabriker (rensning och kamning af svinhår), anstalter
för rening af tagel, krollsplint och fjäder, kakelfabriker (glasyrhrossning och satinering),
mekaniska verkstäder, (rotmalning, rensning af gjutgods, torrslipning ocli smergling),
snickerifabriker (torrslipning och smergling af verktyg, putsning af träarbeten,
damm från sågar och hyfvelmaskiner), kvarnverk (stenhackning och påfyllning af spannmål),
instrumentfabriker (torrslipning), tapetfabriker, stenhuggerier (svarfning af slipstenar),
garfverier (barkmalning), bomullsspinnerier (vid öppningsmaskinerna), tekniska
fabriker m. m.

Från landsorten klagades vid sågverken öfver dammet från smergelskifvorna.
Från järnbruken erfor man, att olägenheter af bär omhandlade slag förefunnos vid malmkrossning,
s. k. kolfatning samt slipning. »De i kolhusen sysselsatta arbetarne (kolfatarne)
klaga understundom öfver, att den fina stybben lägger sig på bröstet, hvarför äfven med
klent bröst utrustade personer snart måste sluta, och andra äfven för någon tid nödgas
upphöra med detta arbete. Samma förhållande, ehuru icke i fullt så hög grad, förekommer
vid den rostade malmens krossning i det fria: malmdammet spelar här samma
roll som kolstybben.» Från en mekanisk verkstad uppgafs, att slipare och smerglare
voro utsatta för fint damm och därför i de allra flesta fall åsamkade sig sjukdomar,
såsom lungsot m. m. Från tryckerierna klagades öfver stildammet, hvaraf verkan kunde
spörjas redan efter ett års vistande däri; en mycket vanlig följd vore s. k. blyförgiftning.
Vid stenhuggerierna och stensliperierna förekommo alltid skadliga följder af dammet. En
läkare skref: »I kvarnar och kvarnstensbrott äro lungkatarrer vanliga». Vid ett stort
antal bryggerier klagades öfver dammet vid maltkrossningen. I fråga om en porslinsfabrik
yttrade sig provinsialläkaren sålunda: »Blyförgiftning förekommer ganska ofta hos
dem, hvilka hafva med glasyren att göra, men detta är dock af mindre vikt (!), då dessa
operationer ej fordra någon yrkesskicklighet, och därför de därmed sysselsatta genast
kunna erhålla annat arbete, så snart de visa några tecken till förgiftning och ersättas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

af andra»; han tilläde, att somliga arbetare redan efter 1—2 månader kände börjande
symtom till blyförgiftning.

A den andra af de framställda frågorna lämnades från Stockholm det svar, att
illamående af arbete med giftiga ämnen eller af under arbetet utvecklade ohälsosamma
gaser blifvit påvisadt vid större och mindre metallgjuterier (af ångor vid gjutningen),
bronsfabriker (af ångor vid förgyllning), nysilfverfabriker (vid gjutning och försilfring),
kakelfabriker (vid glasyrputsning samt kalcinering af bly och tenn), bleckslagerifabriker
(vid betsning och förtenning), tvättinrättningar (vid fläckurtagning medelst klorvatten),
ljusfabriker (vid förtenning), gasverk (vid reparation och ändring af gasledningar), chokladfabriker
(af svafvelhaltiga ångor vid kokning), förgyllareverkstäder, fernissfabriker, stilgjuterier
och stereotypgjuterier m. m.

I landsorten klagades från brännerier öfver kolsyran, från kakelfabriker öfver blyförgiftning,
från tändsticksfabriker öfver fosforförgiftning, från gasverk öfver lysgasförgiftning,
från diverse fabriker, i synnerhet tapetfabriker, öfver stinkande lim, från tvättinrättningar
öfver klorvattnet o. s. v.

Ehuru inga särskilda frågor framställts rörande andra hälsoskadliga inverkningar
af industriarbetet, exempelvis sådana, som härröra från för stark värme eller för stark köld,
för fuktig luft, otillräcklig belysning, onaturlig arbetsställning o. s. v., hade dock i svaren
åtskilliga dithörande uppgifter blifvit lämnade. Sålunda anfördes, att en synnerligen hög
och i hygieniskt hänseende ogynnsam temperatur förekom i ett icke obetydligt antal fabriker,
såsom i sockerbruk, stereotyp- och stilgjuterier, färgerier, strykinrättningar, lackerare- och
målareverkstäder, hatt- och stearinfabriker^ ångpanne- och ångmaskinrum m. m. Från
järngjuterier klagades öfver den knäböjda ställningen å kalla marken, från stenhuggerier
öfver rheumatism i benen genom beröring med den kalla stenen, från gelbgjuterierna öfver
den där gängse s. k. gjutarefrossan, från garfverier öfver den fuktiga luften i arbetslokalerna,
från litografiska anstalter öfver ögonlidande genom ansträngdt arbete vid gasbelysning
o. s. v.

Sällsynta undantag voro de industrier, om hvilkas hygieniska beskaffenhet ett
gynnsamt omdöme kunde fällas. Det förnämsta af dessa undantag var sågverksindustrien.
Från flera håll intygades sågverksarbetarnes öfverlägsenhet, i allmänhet taget, öfver den
öfriga fabriksbefolkningen i fråga om sundhet och lefnadsmod. Sålunda skref en provinsialläkare,
att sågverksrörelsen hade att uppvisa en långt friskare, hurtigare och raskare
arbetspersonal än, minst sagdt, de flesta andra industrigrenar. Såsom väsentliga orsaker
härtill anfördes arbetets omväxlande art samt dess förrättande i fria luften eller uti stora,
rymliga lokaler, där förskämning af luften icke förekomme i någon nämnvärd grad.

Upprepade gånger framhåller kommittén, att dess uppgifter rörande yrkenas inflytande
på hälsan äro mycket ofullständiga. Undersökningsfältet hade varit så stort och
undersökningstiden så knapp, att under densamma endast de mest påfallande hälsomenliga
verkningarna hunno visa sig.

Den häraf förorsakade ofullständigheten godtgöres emellertid genom den i hög grad
belysande statistik öfver sjuklighets- och dödlighetsförhållandena bland den svenska arbetsklassen,
som samma kommitté föranstaltade och som omfattade 107,615 dödsfall bland
arbetare och med dem jämförliga personer, hvaraf 54,429 bland män och 53,186 bland
kvinnor. Ur de af kommittén uppgjorda tabeller, hvilka utvisa fördelningen af dessa
107,615 dödsfall efter dödsorsaken, må här anföras följande:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Tab. I.

Af 100 aflidna med känd dödsorsak afledo af

	sjukd. i andedräkts- i organen.	j konstitu- tionella sjukd.	våldsamma döds- orsaker.	o _ O £}• m ^3. SB. ”? ® ä 2 s* i<§ ? p cp	hjärn- o. nervsjukd.	sjuk cl. i cirkulations- organen.	w SB. u ii ep rt-	sjukd. i urin- o. köns-organen.	öfriga upp-giga döds-orsaker.
\ Män af arbetsklassen ..................	38.4	1 15.5 \|	11.5	5.7	8.1	2.8 1	9.3	5.2	3.5
\| Kvinnor af arbetsklassen ............	37.9	23.2	2.o	6.9	7.4	2.3	8.2	8.8	3.3
Arbetarekvinnor (familjemedlemmar)	37.2	25.5	1.7	6.2	7.4	2.1	8.2	8.8	3.2
på landet ............	36.0	26.5	1.8	5.8	7.5	1.4	7.5	9.9	3.6
i städerna............	38.6	18.7	1.2	8.2	7.4	5.2	11.5	7.4	1.8
i Yrkesarbeterskor .......................	41.8	11.4	4.4	11.6	7.o	3.0	8.3	8.5	3.4
på landet............	41.1	12.1	4.6	11.7	7.2	2.2	7.3	9.9	3.9
i städerna............	42.8	10.1	4.0	11.4	6.7	6.1	10.3	6.1	2.5
Jordbruksarbetare........................	36.2	18.5	10.2	5.i	8.7	2.o	10.1	5.1	4.i
Jordbruksarbeterskor ..................	40.2	12.4	4.8	11.6	7.3	2.1	7.3	10.2	4.1
Industriarbetare...........................	46.6	8.2	10.7	5.9	7.5	4.i	9.0	5.6	2.4
på landet ............	46.8	9.7	11.9	5.5	7.1	2.0	8.5	5.4	3.1
i städerna............	46.4	7.1	9.9	6.2	7.8	5.7	9.3	5.8	1.8
1 Industriarbeterskor ....................	57.o	5.9	2.1	11.7	4.o	4.o	6.7	6.7	1.6
på landet ............	67.8	1.5	3.1	13.9	1.5	1.5	4,6	4.6	1.5
i städerna............	54.8	6.8	2.3	11.3	4.5	4.5	7.1	7.1	1.6
Fabriksarbetare...........................	52.3	3.5	10.1	4.o	7.5	4.o	8.6	7.o 1	3.0
på landet............	44.2	3.8	15.4	1.9	11.0	—	13.6	5.8	3.8
i städerna............	55.1	3.4	8.2	4.8	6.1	5.4	6.8	7.5	2.7
! Fabriksarbeterskor .....................	58.4	6.4	4.7	13.5	2.9	! 1.8	I 4.i	7.0	1.2
på landet ............	59.5	3.1	i 6.2	9.4	—	3.1	6.2	9.4	3.1
i städerna............	58.3	7.2	4.3	14.4	3.6	1.4	3.6	6.5	0.7
Arbetare inom handeln ..............	i 36.o	7.7	8.7	8.6	11.6	\| O.o	9.9	1 6.3	2.2

Bih. till Riksd- Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 88 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

»Bland dödsorsakerna», säger kommittén, »intaga sjukdomar i andedräktsorganen

ett synnerligen betydande rum.---Hvad det stora antalet dödsfall i följd af

konstitutionella sjukdommar vidkommer, är att observera, att till dylika sjukdomar har
räknats jämväl , ålderdornsaftyning. Häri ligger äfven den egentliga förklaringen till det
störa antalet dödsfall i följd af konstitutionella sjukdommar å landsbygden: å landsbygden

är antalet äldre personer relativt vida talrikare än i städerna.---Bland yrkes utöfvare

inom industrien är antalet dödsfall i följd af sjukdomar i andedräktsorganen

synnerligen högt. Ej mindre än 46,6 procent af de industriella arbetarne aflida---

på grund af denna dödsorsak. Anmärkningsvärdt höga siffror utvisa i detta afseende
porslinsarbetare 91,3 procent, tobaksarbetare 57,7 procent, maskinarbetare och gjutare 56,4
procent, boktryckeriarbetare 54,4 procent, målare och tapetserare 52,2 procent samt
mjölnare likaledes 52,2 procent. — — — Hvad angår dödsorsakerna bland kvinnor, må
framhållas, att dödsfall i följd af sjukdomar i andedräktsorganen synas oftare förekomma
bland kvinnliga yrkesutöfvare än bland familjemedlemmar. Bland fabriksarbeterskor utgöra
dylika dödsfall 58,4 procent, bland sömmerskor 56,3 procent.»

■E>a grund af den olika yrkessjukligheten visade sig ock inom olika yrken medellifslängden
och dödligheten vid olika åldrar synnerligen olika. Kommittén lämnade härom
bland annat följande uppgifter:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Tub. II.

Sannolika åter- stående medel-lifslängden vid 15 års ålder.	Af 1,000 femtonåringar • k^arlefva vid	Ärliga antalet aflidna pro mille i åldern
15 år.	25 år.	35 år. 1	45 år.	55 år.	65 år.	20—25 25—45 år. år.	45—65 år.
(53.4)	1,000	(957)	(897)	(830)	(735)	(578)	5.5	,4	16.7
55.3	1,000	966	915	855	771	626	—		—
53.o	1,000	913	871	824	754	589	(3.0	4.7	12.5
51.1	1,000	942	876	807	697	525	)
							} 9.9	8.2	18.4
51.o	1,000	939	867	790	685	523	1
50.7	1,000	982	933	843	708	517	—	7.9	21.4
50.7	1,000	953	899	822	695	515	8.8	6.4	21.7
50.4	1,000	955	883	800	681	508	6.0	8.9	20.5
49.9	1,000	929	854	768	657	499	10.4	9.1	18.6
49.8	1,000	949	872	784	666	496	8.8	9.2	20.6
48.7	1,000	940	865	790	647	478	12.4	8.5-	27.9
48.7	1,000	914	820	732	628	478	10.7	10,8	18.6
47.4	1,000	934	850	756	636	442	8.1	10.3	22.1
46.6	1,000	953	858	751	613	435	15.7	11.7	24.0
45.5	1,000	891	797	692	576	422	10.1	12.5	20.4
45.5	1,000	899	797	695	578	428	11.2	12.9	21.9
45.2	1,000	934	847	734	590	400	10. o	11.4	25.6
41.9	1,000	909	809	681	533	360	10.7	14.2	28.8
40.5	1,000	861	756	640	508	353	11.6	14.4	25.8
40.3	1,000	918	815	688	545	382	—	—	—
39.2	1,000	843	725	602	491	359
							13.0	17.5	28.5
38.9	1,000	897	786	649	480	273	/
37.6	1,000	864	727	601	468	315	13.9	18.7	29.9
34.6	1,000	910	762	590	386	191	11.8	20.8	51.7
33.1	1,000	819	693	552	385	217	21.2	17.6	37.8

Jordbruksarbetare.........

Bruksarbetare och kolare
Timmerhuggare o. sågare

Timmermän ...............

Snickeri- o. tunnbinderi arbetare

.................

Graf- o. stenbrottsarbetare

Garfveriarbetare .........

Mjölnare .....................

Skomakeri- o. sadelmak.-

arbetare ..................

Smeds- och vagnmakeri arbetare

..................

Spinneri- och väfveriarb.
Skrädderi- o. hattmakeriarbetare
............

;

I Målare och tapetserare-..

J Färgeri- o. blekeriarbetare
! Maskinarbetare, gjutare,
Yarfsarbetare

| Murare, stenläggare m. fl.
j Bagare och sockerbagare
| Tegel-, kakel- o. porslins

arbetare .................

Slaktare ....................

slagare

j Guldsmeder o. metall arb

- Boktryckeriarbetare .....

j Bokbinderiarbetare .....

Tobaksarbetare ...........

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Dessa uppgifter visa, att inom många yrken döden i regeln inträder under de
tidigare åldrarna, medan den däremot inom andra inträder först vid senare åldrar, hvadan
hos de förra medellifslängden blir låg, hos de senare jämförelsevis hög.

Bland industriarbetarne är, säger kommittén, »dödligheten i alla åldrar (som af
statistiken beröras) högre än inom hela den manliga befolkningen. — — — Bland bokbinderi-,
boktryckeri- och tobaksarbetare samt fabriksarbetare utan uppgifvet yrke är dödligheten
— ovanligt liög i både yngre och äldre åldrar; däremot ringa för såväl högre
som lägre åldrar, bland bruksarbetare, timmerhuggare och sågare, äfvensom snickare och
tunnbindare samt timmermän. — — — Stadslifvets menliga inflytande på hälsan träder
obetydligt fram i de yrken, som utvisa en stor dödlighet, landtlifvets mera hälsosamma
inverkan åter i dem, hvilkas dödlighet visat sig vara ringa.»

Jämförda med befolkningen i dess helhet, fortsätter kommittén, intaga jordbruksarbetarne
med hänsyn till dödligheten en synnerligen fördelaktig ställning. Af utredningen
synes framgå, att den lägre dödligheten bland jordbruksarbetare i viss mån torde
tå tillskrifvas den omständigheten, att sjukdomar i andedräktsorganen icke förekomma
bland dem fullt så ofta som inom flertalet andra yrkesgrupper. Närmare hvar femte
jordbruksarbetare aflider af ålderdomsaftyning.

I likhet med jordbrukareklassen utmärkes äfven en annan å landsbygden väsentligen
hemmahörande yrkesgrupp, nämligen graf- och bruksarbetare, i vårt land af en
synnerligen ringa dödlighet, i synnerhet de sistnämnda. Den industriella yrkesgrupp, som
näst bergshandteringen utvisar de gynnsammaste dödlighetsförhållandena, är trävaruindustrien,
och bland dithörande yrken må i detta hänseende särskildt framhållas sågverksarbetare
jämte timmerhuggare och flötare. Den ringa dödligheten bland dem torde i
väsentlig mån böra tillskrifvas deras vistelse på landsbygden. Äfven bland snickare
och timmermän samt öfriga yrkesutöfvare inom trävaruindustrien, såsom svarfvare, korkskärare,
korgmakare m. fl., äro förhållandena jämförelsevis gynnsamma. Äfven för
garfvare är dödligheten låg, beroende i viss mån därpå, att sjukdomar i andedräktsorganen
bland dem ej äro så vanliga som bland flertalet industriarbetare. Icke heller
kvarnindustrien synes i vårt land vara att räkna till de mest ohälsosamma yrkena.

Delade mellan landsbygden och städerna äro smederna samt maskin- och gjuteriarbetarne,
hvilket äfven röjer sig i de bland dem rådande dödlighetsförhållandena. Bland
smederna, af hvilka flertalet tillhöra landsbygden, är dödligheten mindre än bland maskinoch
g ju t enär bet ar ne, hvilka till öfvervägande del hafva sin vistelse i städerna.

Till de mera ohälsosamma yrkena hör i vårt land bagerihandteringen. Bland
dödsorsaker, hvilka i mera ovanlig grad förekomma bland bagare, märkas hjärn- och
nervsjukdomar, sjukdomar i cirkulationsorganen samt infektions- och förgiftningssjukdomar,
hvaraf resp. 11,4, 10,5 och 10,i procent af dödsfall bland bagare föranledas, medan motsvarande
procenttal för manliga yrkesutöfvare inom industrien i dess helhet utgöra resp.
7,5, 4,1 och 5,9 procent.

En industrigren, som med afseende på dödligheten bland dess idkare intager eu
särdeles märklig plats, är lergodsindustrien. Ehuru dithörande yrken till stor del utöfvas
på landsbygden, hvars hälsosamma inflytande röjer sig inom alla andra där hemmahörande
yrken, är bland denna industris arbetare dödligheten synnerligen hög. Endast några
få yrken kunna i detta hänseende uppvisa högre siffror, och dessa yrken äro samtliga att
anse som stadsmannanäringar. Äfven glasbruksarbetarnes dödlighetsförhållanden måste
betraktas som synnerligen ogynnsamma.

Bland slakteri- och bryggeriarbetare är dödligheten likaledes hög; ovanligt många

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 53

dödsfall inträffa här till följd af tjärn- och nervsjukdomar samt infektions- och förgiftningssjukdomar.

Koppar-, bleck- och plåtslagare, instrument- och urmakare samt guldsmeder
och metallarbetare äro utsatta för en synnerligen hög dödlighet. Särskildt är detta fallet
med guldsmeder och metallarbetare, bland hvilka inom de flesta åldrar det relativa antalet
dödsfall är omkring dubbelt så stort som bland den manliga befolkningen i dess helhet.
Bland dödsorsaker, som i mera ovanlig grad förekomma inom nu berörda yrken, må framhållas
hjärn- och nervsjukdomar, hvaraf 14,7 procent af guldsmederna och metallarbetarne
aflida, medan detta är förhållandet med endast 8,1 procent bland män i allmänhet. Ännu
sämre äro förhållandena bland boktryckeri- och bokbinderiarbetarne samt tobaksarbetarne,
af hvilka senare öfver hälften eller 57,7 procent ådraga sig döden genom sjukdomar i
andedräktsorganen.

Äfven den s. k. Nya arbetareförsäkringskommittén af 1891 framhåller kraftigt,
att industriarbetet i vårt land utöfvar ett synnerligen farligt inflytande på industriarbetaren,
samt att yrkesfarorna genom nutidens produktionssätt långt ifrån att hafva minskats snarare
hafva ökats. »Det är», säger kommittén, »ett allmänt kändt förhållande, att dödligheten
inom olika samhällsklasser är ganska olika allt efter beskaffenheten af sysselsättning och
lefnadsvillkor i öfrigt. Sålunda är, hvad särskildt kroppsarbetarne angår, medellifslängden
för dem, som äro sysselsatta i jordbruket och vissa därmed likartade yrken, ej oväsentligt
längre än för arbetare i llertalet af de industriella yrkena.» Dessas skadlighet visar
sig dels genom högre olycksfallsfrekvens, dels genom högre sjuklighet och dödlighet. Deras
verkan i sistnämnda afseende är ej mindre beaktansvärd än deras verkan i det förra.
Om arbetaren, säger kommittén, förlorar sin arbetskraft, sitt enda förvärfsmedel, genom
olycksfall eller häftig ansträngning eller genom mera långsamt verkande orsaker, såsom
kroniska sjukdomar, kan för honom vara tämligen likgiltigt. Ofta kan till och med den
arbetare, som drabbats af ett vanligt olycksfall, t. ex. förlorat en arm eller ett benvara
i öfrigt fullt frisk och därför mindre dåligt ställd än den, hvilkens hälsa blifvit för alltid
bruten. Man har ofta, framhåller kommittén vidare, varit benägen att gifva olycksfallen
eu viss principiell undantagsställning. Det är dock svårt att inse, fortsätter den, hvarför
olycksfallen i arbetet skola betraktas ur väsentligen annan synpunkt än yrkessjukdomarna.
»Båda äro i lika hög grad beroende af yrkets beskaffenhet. Likasom olycksfallens
antal är större inom vissa yrken än inom andra, medföra äfven en del yrken i
öfrigt större fara för hälsan än andra. I själfva verket kan man uppfatta det inom farligare
yrken så småningom fortgående försvagandet af arbetskraften genom sjuklighet eller
för tidig ålderdom såsom resultat af ett antal på hvarandra följande, hvar för sig omärkliga
smärre olycksfall. Någon principiell åtskillnad emellan olycksfallen och yrkessjukdomarna
torde härutinnan svårligen kunna göras.»

Ej heller låter sig en dylik principiell åtskillnad genomföra bland de särskilda yrkessjukdomarna
inbördes. Somliga af dessa kunna uppträda under mera vederstyggliga och
upprörande former, men det är därmed ingalunda sagdt, att dessa äro de farligaste, de
som framför alla andra böra motarbetas. I senaste arbetareskyddskommittés betänkande
anföres en i detta afseende belysande, af en läkare anställd jämförelse mellan fosfornekrosen
och öfriga yrkessjukdomar. Nämnde läkare ansåg fosfornekrosen i farlighet stå
betydligt tillbaka för många andra yrkessjukdomar, särskildt de s. k. stoftinhalationssjukdomarna,
hvilka vore särdeles allmänna och oftast utgjorde den grundläggande orsaken
till sekundära, döden medförande förändringar i lungorna.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Man. må ju olika kunna värdesätta det statistiska material och de
undersökningar angående arbetsförhållandena, som förebragtes af de
båda arbetareförsäkringskommittéerna. I många hänseenden äro de nog
bristfälliga och ofullständiga. Men så mycket torde man kunna med
bestämdhet påstå, att de åtminstone icke öfverdrifva i sina framställningar
af de hygieniska missförhållandena inom den svenska industrien.
Klart gifva ofvan relaterade utredningar vid handen, att industriarbetet
i allmänhet skapar en väsentligt högre dödlighet än annat arbete samt
att inom vissa industrier dödligheten är exceptionellt hög, beroende
naturligtvis just på arbetets art och de hygieniska missförhållanden,
under hvilka det utföres.

mlTitiandd. 1884 års arbetareförsäkringskommitté försökte sig på en jämförelse
med afseende på sjuklighets- och dödlighetsförhållanden mellan Sverige
och vissa andra land. Jämförelserna gällde särskildt England, Schweiz
och Danmark. Ehuru sådana jämförelser på grund af olika metoder
och noggrannhet vid anskaffandet af primäruppgifter alltid äro van skliga,
torde det dock vara af intresse att erfara, att kommittén ansåg
sig kunna som en allmän regel konstatera, att i några enstaka mindre
hälsomenliga yrken förhållandena vore bättre än i utlandet, men att i
de mera hälsomenliga yrkena förhållandena i regeln äro sämre än i de
tre . nämnda landen. Då de »mera hälsomenliga» yrkena äro vida
talrikare än de mindre hälsofarliga, kom man beträffande de förra bl. a.
till följande resultat:

»Bland färgeri- och blekeriarbetare är i Sverige dödligheten i
åldrarna under 45 år större än i England, bland målare och tapetserare
väsentligt högre i åldern 20—25 år, densamma i åldern 25—45 år,
men lägre i åldern 45—65 år. Bland murare och stenläggare inträder
döden i Sverige likaledes vid tidigare ålder än i England, Schweiz och
Danmark. Medan dödlighetsförhållandena bland bagare i England och
Schweiz måste anses ganska goda, äro de däremot hos oss ogynnsamma,
och jämför man dödlighetsförhållandena bland bagare i Sverige och
Danmark, så te sig förhållandena i vårt land ännu sämre än hvad jämförelsen
med de båda andra länderna utvisar. Äfven bland smides-,
maskin- och gjuteriarbetarne är dödligheten intill 45 år större än i
England, Schweiz och Danmark. Bland tegel-, kakel- och porslinsarbetarne
är den betydligt högre än i England i åldern 20—25 år,
något högre i åldern 25—45 år samt lägre i åldern 45—65 år. Äfven
för. instrument- och urmakare, guldsmeder och metallarbetare, boktryckeri-
och bokbinderiarbetare samt tobaksarbetare utvisar Sverige genom O

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 55

gående högre dödlighetssiffror än de öfriga land, från Indika tillförlitliga
uppgifter stodo 1884 års kommitté till buds.»

Dödlighetsstatistiken i vårt land gifver otvetydigt vid handen, att
industriens arbetare så godt som undantagslöst visa en vida högre dödlighet
än t. ex. jordbrukets. Dessa senare i sill ordning äro vida
ogynnsammare ställda än vissa ämbets- och tjänstemannagrupper. Att
arbetet och de förhållanden, hvarunder detta utföres, äro härvid orsakerna
till denna öfverdödlighet bland de arbetande klasserna, ligger i öppen dag.

Ett slående exempel på den rent af mördande verkan, som vissa
slag af arbete utöfva på dem, som hafva att utföra detsamma, ådagalade
en bekant brottmålshistoria i eu stad i mellersta Sverige för några år
sedan. Kännedomen om att en arbetare, som sattes att sköta viss
sysselsättning i ett industriellt verk, i regeln afled inom ett eller annat
år, hade som bekant lockat några personer att drifva en sannskyldig
lifförsäkringsspekulation med dessa arma dödsdömda arbetare som
spekulationsobjekt. En bjärtare illustration till industrialismens arbetsförhållanden
kan knappast gifvas.

Inom vissa yrken uppträda särskilda sjukdomar, som nästan uteslutande
hänföra sig till arbetet inom ifrågavarande yrke. En känd
sådan är käkbensbranden inom tändsticksindustrien. Ungefär likartade
äro blyförgiftningen bland typografer och målare, som använda blyhvitt
i färgberedningen, samt ryggradskrökningarna bland en mängd arbetare,
som äro hänvisade till en sittande eller i öfrigt ensidig ställning.

En mängd sjukdomar, som icke i egentlig mening kunna kallas
yrkessjukdomar, förekomma dock i en utsträckning bland kroppsarbetare,
att de i realiteten till fullo förtjäna den ofta använda benämningen
»proletärsjukdomar». Dit hör i främsta rummet lungsoten. Den förekommer
visserligen inom alla yrken och samhällsklasser, och dess bekämpande
har ju blifvit en samhällsangelägenhet, som uppbäres af alla
samhällsklasser utan hänsyn till i öfrigt skiftande politiska meningar.
Men denna sjukdom förekommer i så öfvervägande grad bland vissa
arbetaregrupper, att den till fullo förtjänar benämningen här ofvan.
Man torde kunna uppställa påståendet, att tuberkulosen i viss mån är
den sjukdom, som kan anses vara utslågsgifvande för de hygieniska
förhållandena inom ett yrke eller folklager.

1884 års arbetarekommitté uppgjorde bland annat en statistik angående
aflidna arbetare och med dem jämförliga personer, fördelade
efter yrke och dödsorsak. På 100 dödsfall kommo å landsbygden 36,9
och i städerna 43,2 under rubriken »sjukdom i andedräktsorganen». För

Yrkes sjukdomar.

“Proletär sjukdomar -

Utländska

under sökningar.

56 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

hela riket var medelsiffran 38,4. Jordbrukets utöfvare stannade under
denna medelsiffra med 36,2, medan medelsiffran för dem, som voro
anställda i industri, var 46,6, d. v. s. mera än 10 procent högre. En
granskning'' af förhållandena inom vissa industrier visar siffror, som verkligen
äro beklämmande. Högst kommer pors lins arbe tames grupp, inom
hvilken 91,3 af 100 dödsfall hänföras till rubriken »sjukdom i andedräktsorganen».
I ord uttryckta betyda dessa siffror sålunda, att nästan hvarenda
porslinsarbetare dör af lungsot eller annan sjukdom i andedräktsorganen.
Synnerligen stor dödlighet af samma anledning är att anteckna
för bland annat följande arbetaregrupper: tobaksarbetare 57,7,
maskinarbetare och gjutare 56,4, boktryckeriarbetare 54,4, »fabriksarbetare»
52,3, målare och tapetserare samt mjölnare 52,2, o. s. v.

Ännu mera ödeläggande visade sig industriarbetet för kvinnor
vara. Medan medelsiffran för manliga yrkesutöfvare inom industrin,
som förut nämnts, var 46,6, stiger siffran lör kvinnliga till 57,0. Hårdast
härja bröstsjukdomarna bland fabriksarbeterskor, som uppvisa siffran 58,4.
Därnäst komma sömmerskor 56,3 och tvätterskor m. fl. 52,5.

Af långt större omfattning äro emellertid vissa undersökningar
angående dödligheten i utlandet. Dit hör kanhända i främsta rummet
prof. Westergaards stora arbete »Mortalität und Morbilität», utfördt väsentligt
för lifförsäkringsverksamhetens räkning och med hufvudsakligen
engelsk dödlighet som arbetsmaterial. En redogörelse för resultaten af
hans undersökningar skulle föra för långt. Genom välvilligt tillmötesgående
af yrkesinspektören Th. Furst har tillfälle beredts att här återgifva
eu af honom gjord sammanställning af siffror angående dödligheten
i vissa fall enligt prof. Westergaards tabeller. Från samma källa
stamma ock de grafiska framställningar angående dödligheten i tuberkulos
enligt tysk statistik och prof. Sommerfelds verk »Gewerbehygiene» samt
eu tabell angående sjukdomsfallen pr 100 årsarbetare i Wien enligt
österrikiske fabriksinspektören Jehle, hvilka här nedan meddelas.

Prof. Sommerfelds statistik rör dödligheten i tuberkulos bland
tyska industriarbetare. Följande grafiska framställning gifver vägledning
för bedömandet af förhållandena. Se tab. III.

Den horisontala linjen angifver medeltalet af dödsfall i tuberkulos
för hela tyska folket. Högst komma stenhuggarne. Och vissa industrigrenar
komma högt öfver medeldödlighetssiffran. Så t. ex. hela stenoch
glasindustrien, metallindustrien (inom hvilken fil- och kniffabrikerna
äro ogynnsammast ställda) m. fl.

Af långt större intresse är dock följande sammanställning angående
dödlighetssiffror och sjuklighetsfrekvens (Tab. IV).

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Grafisk, scunma.izstäUru.n^/

af antalet dödsfall i tuberhulos pr 1000 dödsfall, bland, uvcLusLria,rhata,re
____efter So/runartehd. och, ofieiell tysk statistde.

Medeltal forTysltland. t,t;,''i

Bill. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afå. 2 Band. 88 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245,

Tal. IV.

Sammanställning af dödlighetssiifror för och sjukliglietsfrekvens

hos industriarbetare.

Yrkesgrupp	Relativa dödsfallssiffror enligt Westergaard	Sjuklighetsfrekvens pr 100 års-arbetare enligt Gew. Insp. Jehle
Summa dödsfall	i andnings- organen	i tuberkulos	i blodet	i matsmält- ningsorg.	i alkoholism	Summa sjukdomsfall	i andnings-organen	i tuberkulos	g O p- CD e+-	i matsmält-ningsorg.
Medeltal för befolkningen	1,000	224	192	132	58	13	—	—	—	—	—
1	a.	Stenhuggeri .............. ..	1,176	307	269	137	42	8	32.9 3	9.13		6.oo	4.62
	c.	Porslinsfabrik...............	1,700	668	333	227	66	9	—	—	—	—	—
	c.	Tegelbruk ..................	741	201	84	105	44	8	32.95	7.oo	1.22	5.oo	8.42
	a.	Glasbruk.................	1,487	445	295	157	67	24	—	—	—	—	—
2		Gasverk ....................	1,077	338	183	158	43	7	55.40	14.6 4	0.57	10.9 7	13.8 5
		Kolarbetare..................	1,528	472	215	221	78	29	—	—	—	—	—
4	a.	Smidesfabrik ...............	914	233	159	136	54	10	32.45	8.28	2.22	5,44	4.35
	a.	JNyckelfabrik ...............	925	205	223	104	45	9	—	—	—	—	—
	a.	bil- & Kniffabrik .........	1,412	421	336	153	67	12	—	—	—	—	_
	b.	Mek. Verkstad ...........	1,070	270	195	148	64	10	34.8 2	9.98	1.99	6.43	5.49
	b.	V agntabrik ................	1,040	250	187	134	53	9	25.6 9	5.03	1.05	4.51	3.26
	b.	Gevärsfaktori.............	1,228	325	324	153	63	29	—	—	_	_	_
	c.	Instrument verkstad ......	977	206	240	105	66	9	26.9 0	7.37	—	5.01	2.3 C
	c.	Urfabrik ...................	936	193	234	94	66	11	—	—	—	—	—
	d.	Metallindustri..............	1,111	281	238	137	62	10	*36.03	* 11.70	*6.oi	*6.48	*2.8 0
6	a.	Sågverk .....................	768	154	123	124	43	11	_	_	_	_	_
	b.	Träsvarfveri ..............	1,088	276	250	137	50	18	—	—	—	—	—
	b.	Hjulfabrik ................	778	172	134	103	53	9	—	—	—	—	—
	b.	Snickerifabrik ............	979	217	248	135	45	14	23.2 5	6.39	2.oi	3.38	2.7 0
	d.	Borstbinderi ............	—	—	—	—	—	—	30.59	8.13	1.82	5.39	3.04
7	a.	Yllefabrik ..................	991	256	191	131	63	3	29.8 9	8.30	1.19	O.n	3.8 8
	a.	Bomullsfabrik...............	1,141	338	202	152	64	10	—	—	_	_	_
	a.	Sidenväfveri ..............	921	227	194	126	50	9	—	—	—	—	—
	b.	Färgeri.....................	1,370	363	261	194	74	10	37.43	8.19	1,74	8.oi	6.31
	c.	Repslageri ..................	928	267	219	118	42	5	—	—		—	—
9	a.	Skrädderi ..................	989	195	271	121	59	12	22.7 8	4.41	2.88	4.49	3.59
	b.	Hattfabrik ..................	—	—	—	—	—	—	31.30	8.61	2.81	5.7 2	5.07
	c.	Sko fabrik ..................	920	181	256	121	46	9	20.85	5.02	1.87	2.03	1.8 3
10		Tapetserareyrket ........	1,087	271	193	135	59	15	24.9 0	5.63	1.97	4.36	3.28
11	a.	Kvarn ........................	845	223	143	112	43	4	—	_	_	_	_
	b.	Bageri .......................	920	207	185	130	66	11	28.40	7.99	2.oi	3.41	3.7 3
	d.	Bryggeri .....................	1,427	315	273	195	106	41	—	—	_	_	_
	g-	Slakteri ...................	1,096	209	195	157	87	85	—	—	—	—	—
12	c.	Boktryckeri .................	1,096	214	326	133	65	10	38.7 9	9.47	2.93	7.oi	4.68
	d.	Bokbinderi ................	1,060	218	325	115	43	16	29.8 3	7.8 7	2.75	5.52	3.3 8
14		Målareverkstad ...........	1,120	224	217	142	53	13	27.3 2	6.35	3.31	3.90	3.96
		Timmermän.................	783	154	172	106	45	8	_	_	_	_	_
		Murare .......................	1,001	251	225	130	45	10	57,5 3	16.5 3	_	9.96	9.30
		Taktäckare..................	1,322	315	255	179	45	16	—	—	—	—	—
		Jordbruksarbetare.........	613	115	106	83	40	4	17.63	3.59	0.14	4.03	2.2 8

* Guld-, silfver- och nysilfverfabriker.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Den grafiska framställningen af uppgifterna enligt prof. Westergaard,
som yrkesinspektör Th. Först företagit, har följande vid ett
närmare studium synnerligen intressanta och lärorika utseende:

lab. V.

af relativa, dädsfaUssiffror för industriarbetare elur uppgifter hendade från, Westergaard

TolaL döcLsfaUssiffmr

_ MatsmältnmQJOrgan___

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

TuberkulosIcommUténs

inredning af
förhållandena
i Sverige.

En jämförelse mellan kurvorna för dödsfall i följd af sjukdom i
andedräktsorganen och tuberkulos visar, huru dessa ofta löpa nära nog
parallellt. Porslinsarbetarne ha enligt prof. Westergaards likasom den
svenska statistik vi ofvan redogjort för den högsta dödligheten i följd af
sjukdomar i andningsorganen. Tuberkulosens härjningar bland industriarbetarne
äro enligt Westergaards statistik ohyggliga. Medan medeldödlighetssiffran
i tuberkulos för jordbruksarbetarne är 106, utgör den
för arbetare i knif- och filfabriker 336, för porslinsarbetare 333, för
boktryckerier 326, bokbinderier 325, gevärsfaktorier 324 o. s. v.

För belysande af lungsotens utbredning inom olika samhällsklasser
i vårt land lämnar tuberkuloskommitténs nyligen afgifna betänkande
värdefulla utredningar. Särskild! torde den i nämnda betänkandes tabell
VIII: B lämnade statistiken angående antalet af läkare iakttagna lungsotsfall
pr 1,000 individer inom olika yrkesgrupper förtjäna beaktande.
Den återgifves här:

Tab. VI.

Åf läkare iakttagna lungsotsfall pr 1,000 individer inom olika
yrkesgrupper af rikets befolkning.

Yrke	Yrkesutöfvare	1 w p p w	Barn under 15 år
	man- kön	kvinn- kön	3 s K P 05	man- kön	kvinn- kön
j 1. Godsägare, inspektörer (landtbruks-) samt landt-brukselever (2 st.) .........................................	1.84		4.03	1.05	7.4
\| 2. Hemmansägare, arrendatorer, landtbrukare............	2.07	0.38	2.88	0.50	0.9
\| 3. Deras barn (öfver 15 år) samt mågar..................	1.37	2.70	—	—	—
! 4. Jordtorpare, nybyggare, trädgårdsarbetare, back-stugusittare, öfriga jordbruksarbetare (drängar och pigor på landet), jämte deras barn (öfver 15 år) och mågar, samt ladugårdselever.................. .....	1.70	2.42	1.85	0.36	0.87
5. Stattorpare (statdrängar) jämte barn (öfver 15 år) och mågar ..............................................	1.31	_	1.57	0.28	0.40
6. Fiskare jämte barn (öfver 15 år) och mågar.........	2.91	3.0 4	6.66	—	1.44
7. Rättare, trädgårdsmästare och -elever, mejerister, ägare af hönsgård....................................	2.09	1.96	1.91	0.05	0.65
8. Lappar jämte barn (öfver 15 år) och mågar .........	0.73	1.67	3.0 7	—	—
Medeltal	1.77	2.3 5	2.44	0.42	0.89 \|

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

	1 Yrkesutöfvare \|	1 w * g	Barn under 15 år
i	man- kön	kvinn- j kön \|	ii K H CD	man- kön	kvinn- kön
9. Sågverksägare, jägmästare, graf- och bruksägare, fabrikörer, ingenjörer, kontorspersonal (skogsfaktor) och byggmästare .............................................	6.0 4		5.81	1.52	4.13
I 10. Sågverksarbetare, brädgårdsarbetare, skogsarbetare, flottningsarbetare, kolare, skogvaktare, kronojägare	3.0 7		2.9 2	0.50	1.20
11. Graf- och bruksarbetare (verkmästare och graffogdar)	5.28	—	5.15	0.59	2.10
12. Stenarbetare (stenbrotts-, cement-, grundläggare) ...	8.09	—	4.63	0.91	1.12
1 13. Järn- och metallarbetare ...................................	9.04	11.93	4.62	0.89	1.04
14. Snickare jämte deras arbetare samt timmermän ...	6.38	—	4.02	1.04	1.73
15. Målare jämte deras arbetare ............................	8.95	—	5.63	1.41	1.97
16. Murare » > » ..............................	6.7 6	—	3.89	0.07	1.21
1 17. Öfriga till byggnadsindustrien hörande arbetare ...	6.91	—	5.24	1.18	1.80
1 18. Mjölnare jämte deras arbetare ...........................	4.11	—	3.46	0.61	0.8 2
19. Bagare, sockerbagare jämte deras arbetare .........	6.51	9.94	4.18	0.65	1.95
20. Bryggare jämte deras arbetare ..........................	5.12	24.10	4.20	—	—
21. Slaktare » » » ...........................	5.73	—	4.28	—	—
22. Tobaksarbetare ................................................	17.02	35.62	7.23	—	—
23. Öfriga till njutnings- och näringsmedelstillverkning	2.19	—	2.9 7	—	—
24. Skräddare jämte deras arbetare...........................	4.99	14.7 9	3.53	1.21	2.22
25. Skomakare » » » ...........................	5.07	22.30	2.79	0.96	2.15
26. Öfriga till beklädnadsindustrien..........................	5.7 6	10.49	2.07	—	—
27. Glasfabriksarbetare ..........................................	5.03	—	4.8 7	—	—
28. Porslinsarbetare................................................	16.8 2	15.24	2.oo	—	—
29. Pappersfabriksarbetare.......................................	3.46	24.49	2.57	—	—
30. Öfriga till kemisk-tekniska industrien ..................	2.93	50.13	1.97	—	—
31. Typografer, boktryckeriarbetare, stilgjutare och sten-tryckare ........................................................	21.77	19.12	8.40	-	-
32. Bokbindare jämte deras arbetare ........................	24.2 4	33.48	2.98	—	—
33. Urmakare » » » ........................	5.9 2	—	0.98	—	—
34. Fotografer jämte biträden ................................	16.08	13.92	3.72	—	—
35. Öfriga till industrien för litteratur och konst ......	12.7 9	—	3.93	—	—
36. Fabriksarbetare och verkmästare (ej specificerade)	20.01	43.60	13.93	3.81	4.82
Medeltal	\| 6.80	16.0 2	4.20	0.94	1.81

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Yrke	Yrkeustöfvare	Hustrur utan yrke	Barn under 15 år
man- kön	kvinn- kön	man- kön	kvinn- kön
37.	Gross- och minuthandlare, bokhandlare, handels-
	bokhållare, agenter, banktjänsteman ..................	8.49	16.81	6.70	1.76	3.80
38.	Post-, telegraf-, telefon-, järnvägs- samt lotstjänste-
	män .............................................................	9.04	21.12	9.42	—	—
39.	Betjänte vid post-, telegraf-, telefon- och lotsstaten
	samt bankhetjäning ..........................................	9.03	—	7.35	—	—
40.	Järnvägsbetjänte (inräknade lokomotivförare och
	-eldare) ..........................................................	5, G 9	—	5.92	0.82	2.42
41.	Sjökaptener och styrmän...................................	5.84	—	9.37	2.80	4.0 7
42.	Sjömän (inräknade eldare och maskinister) .........	5.33	—	2.77	_	_
43.	Åkare, hyrkuskar jämte deras drängar, kuskar hos
	enskilda samt spårvägsbetjäning .......................	8.45	—	4.81	1.38	2.16
44.	Stadsbud, bärare, hamnarbetare, gårdskarlar och
	portvakter.........................................................	7.7 6	9.11	3.9 7	_
45.	Värdhusidkare...................................................	7.95	10.42	8.02	_	-
46.	Uppassare.......................................................	17.ll	4.7 8	—	—	—
	Medeltal	7.38	13.86	5.0 2	1.27	2.7 9
47.	Präster, statens (civila) ordinarie och extra ordinarie
	ämbets- och tjänstemän samt kommuners tjänstemän	3.40	13.01	7.05	1.67	5.56
48.	Civil- och kommunalbetjänte samt kyrkobetjaning	3.54	—	3.73	_	_
49.	Folk- och småskollärare ....................................	5.88	11.78	4.5 7	_
50.	Officerare........................................................	5.0G	_	14.02
51.	Underofficerare och manskap..............................	3.3 7	_	2.06	.	_
52.	Ofriga inom gruppen »allmän tjänst, litterära och
	konstnärliga yrken» ..........................................	6.72	8.82	5.51	—	—
	Medeltal	4.17	10.3 2	4.io	0.71	1.81
53.	Tjänstehjon (inräknade vaktmästare) utan uppgifven
	anställning, drängar och pigor i stad ..................	8.71	4.92	7.51	—	—
54.	Arbetare af obestämdt slag (inräknade järnvägs-
	arbetare) .........................................................	8.S9	10.89	11.11	—	—
55.	Ofriga inom gruppen »utan uppgifvet yrke eller
	bestämd anställning»..........................................	2.22	2.96	3.19	- 1	—
	Medeltal \|	5.00	3.74	6.6 5	— \| — \|

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Å nästa sida är en grafisk framställning af lnngsotsfrekvensen inom
några yrkesgrupper utarbetad på grundvalen af statistiken här ofvan.
Sådana yrken äro valda, som dels lämna jämförelsematerial för män
och kvinnor inom samma yrke, dels gifva tillfälle till jämförelse med de
viktigare yrkesgrupperna enligt Westergaards och Jehles statistik (Tab.
IY och V).

Denna statistik, som naturligtvis icke är fullt jämförlig med Westergaards
hvarken i fråga om uppställning eller omfattning, visar dock
påfallande öfverensstämmelser med densamma. Man märker den höga
frekvensen bland typografer, bokbindare, tobaks-, fabriks- och porslinsarbetare,
som återfinnes i all den statistik, som här relaterats. Anmärkningsvärd
är den mer än dubbla frekvens, som kvinnliga industriarbetarne
uppvisa. Äfven om den i vissa enstaka fall synes bero på
ofullständigheter i statistiken, visar den dock otvetydigt, att särskilda
åtgärder äro behöfliga för att skydda de kvinnliga industiarbetarne mot
det hälsomenliga inflytande, som de flesta yrken utöfva på dem. Det
är icke utan, att vissa kurvor i framställningen här nedan vittna om
i högsta grad sorgliga förhållanden inom vissa svenska industrigrenar.

Ingen lär med dessa siffror för ögonen vilja bestrida, att den höga
dödligheten bland industriarbetarne är en följd af de ogynsamma och
hälsofarliga förhållanden, hvarunder arbetet utföres. Tuberkulosen t. ex.
uppkommer bl. a. genom inandning af skarpkantiga småpartiklar, (slipare,
stenhuggare, filare), skadliga gaser och giftigt damm (porslins- och
kakelarbetare, färgeriarbetare, typografer m. fl.), genom häftiga temperaturväxlingar
(glasbruksarbetare, gjutare), genom arbetsställning med
imklämd bröstkorg (skräddare, skomakare) o. s. v. Sjukdomar i matsmältningsorganen
äro talrikast inom lifsmedelsindustrien (konditoriarbetare,
bryggare och slaktare). Sjukdomar i blodet förekomma framför
allt inom industrier, inom hvilka arbetarne utsättas för giftiga gaser
(porslins-, kol- och gas-, färgeri- och bryggeriindustrierna).

Alkoholismen som yrkessjukdom påvisas nästan uteslutande bland
de arbetare, som äro sysselsatta i brännerier eller bryggerier.

De utredningar, som här förebragts, göra intet som helst anspråk
på fullständighet. De kunna ock mångfaldigas genom exempel
från alla industriländer. Men så mycket torde redan det anförda ådagalägga,
att industriarbetet i gemen sker under vida ogynnsammare förhållanden
än annat arbete, och att de kroppsarbetande klasserna visa
en betydligt större dödlighet än flertalet öfriga samhällsklasser.

Frågar man sig om anledningarna till den stora manspillan, som

Samstämmigheten
mellan
de olika landens
statistik.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Tab. VII.

Grafisk fram ställning1 af antalet af läkare iakttagna lungsotsfall pr 1,000
individer inom vissa yrkesgrupper af rikets befolkning enligt
tuberkuloskommitténs betänkande tab. VIII: B.

MecLeLtf.inäastrL -

arbetare(hvtrmcm

Medel! findustri

arbedare* (märo)

2b 25 29 30 13 28 22 36 51 32

Den prickade linjon utmärker kvinnliga yrkesutöfvaro, den fyllda manliga.

MUrn. t/''ans t m.fl.i medelrn

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

sjukdom och död åstadkomma inom de kroppsarbetande klassernas led,
så ligger svaret ej långt borta. Det är dels arbetets art, d. v. s. de
hygieniska förhållanden, under hvilka arbetet äger rum, dels den långa
arbetstiden, som ödelägger lif och hälsa bland arbetarne.

Den stora dödligheten bland de arbetande klasserna är konstaterad
genom statistik och erfarenhet. Läkarevetenskapen påvisar mången
gång orsakerna. Äfvenledes gifva yrkesinspektionen och socialvetenskapen
mångenstädes värdefull vägledning för bedömandet af hithörande
angelägenheter.

Jämte de rent hygieniska missförhållanden, hvarunder industriarbetet
äger rum, torde följande två hufvud orsaker kunna antecknas såsom
de konstituerande för arbetarnes tidiga död, nämligen dels den permanenta
öfveransträngning, som skapas af den långa arbetstiden, dels den
hart när lika konstanta undernäring, för hvilken de fattigare samhällsklasserna
ofta äro utsatta.

Belysande för det förra förhållandet äro uttalandena af medicinska
auktoriteter, hvilka anslå den arbetstid, som människans fysik utan
ödeläggelse tål vid, till vida lägre timantal än det i arbetet i allmänhet
praktiserade. Den norska kommitté, som år 1887 afgaf förslag
till fabrikslag, och som bl. a. föreslog införandet af normalarbetsdag,
satte dödligheten bland arbetarne i direkt sammanhang med
arbetstiden, hvilket bl. a. framgår af dess yttrande, att »Dpden i
Regien indtreffer meget tidligere hos Haandverksarbejdere og Fabriksarbejdere
end hos almindelige Arbejdere» samt att det råder »en be,tydelig
tidligere Dadelighed inden de Samfundsklasser, som det er tilsigtet åt undergive
Bestemmelserne om en Normalarbejdsdag end i andre Samfundsklasser,
hvormed de overhoved kunne sammenlignes». Och den svenska
yrkesinspektören Th. Först— för att välja ett exempel från den praktiska
erfarenhetens område — uttalar som sin uppfattning, att tuberkulosens
stora spridning bland vissa arbetaregrupper icke blott har sin orsak i
arbetets natur utan ock i öfveransträngning bland desamma. »En viktigmedverkande
orsak till tuberkulosens utbredning bland industriarbetarne»,
säger hr Först, »ligger enligt mitt förmenande äfven i den nedsättning
af kroppens motstånd sförmåga mot sjukdomen, som uppstår genom
fysisk öfveransträngning. Om nu denna gifver sig tillkänna hos äldre
arbetare, i huru mycket högre grad skall den då ej inverka på den
ännu ej utvecklade organismen!»

Hvad det socialhygienska spörsmålet om undernäringen bland
arbetarne beträffar, göres detta icke här till föremål för särskild framställning.
Den intresserade skall i t. ex. de stora vetenskapsmännen
Bih. Ull Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 88 Höft. 9

66 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Sehmollers och Sombarts arbeten Runa ett rikt stoff för belysande af
arbetarefrågan.

Det anförda må vara nog för att visa de ogynnsamma, understnndom
mördande förhållanden, under hvilka den moderna industriarbetaren
har att utföra sin gärning. Ingen lär våga bestrida, att
industrialismen försämrat arbetsförhållandena i hygieniskt hänseende.

4. Släktets degeneration.

Flyttningen När man vågar framhålla, att vissa tydliga degenerationstecken

inditstrien v*sa hos det nuvarande släktet, hör man protester från många håll,
'' särskild! där man föga bemödar sig om att se sakerna, sådana de äro.
Icke dess mindre lär påståendet svårligen kunna med vederhäftiga bevis bestridas.
På rent spekulativ väg föres man ju till detta antagande. Industrialismen
griper i många land allt mera omkring sig. Vårt land är härpå ett
talande exempel. År 1870 sysselsatte jordbruk och fiske 71,87 % af landets
befolkning. År 1900, det senaste år, för livilket statistik föreligger, var
motsvarande siffra 53,6 7 %. Det är icke svårt att räkna ut, hvart de 18 %
af befolkningen, som under dessa 30 år ryckts från jordbruket, ha tagit
vägen. Industrien och dess hjälpnäringar handel och transport ha dragit
dem till sig. År 1870 sysselsatte industri, handel och transport 19,77 %
af nationen, år 1900 var motsvarande sirffa 39,4 9 %. Nära 20 procent ha
sålunda under samma tidrymd dragits från andra näringar till industrien
och dess binäringar. Det är den kända flyttningen från landsbygden
till städerna, som till en del återspeglas i dessa siffror.

I och med den ökade omfattning, som'' industrialismen får, dragas
allt flera af landets befolkning in under dess ogynnsamma förhållanden.
Den sjuklighet och nedsättning af motståndskraften, som industriarbetet
förorsakar inom den vuxna generationen, går enligt ärftlighetens lagar
öfver på barnen. Visserligen har ej erfarenheten härom gjort sig så
starkt märkbar ännu. Förnämsta orsaken härtill torde vara just den
oafbrutna inflyttningen från landet, som tillför industrisamhällena nytt
och friskt blod. Men en dag måste enligt sakens natur denna befolkningsrörelse
om icke helt upphöra så i högst väsentlig grad inskränkas.
Då kan icke den fysiska degenerationen utebli, om icke ett föräldramaterial
af friska och sunda människor finnes att tillgå inom industrisamhällena
själfva. Uppehållandet och skapandet af en fysiskt och
moraliskt fullmålig industriarbetareklass är i själfva verket samtidens
viktigaste folkhygieniska spörsmål. Det tjänar föga att sluta ögonen
till för detsamma. Det kommer att tränga sig på oss. Och själfbevarelsedriften
tvingar att sysselsätta oss med detsamma.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Erfarenheten har ock mångenstädes ådagalagt, att tecken till släktets förhållandet
nrartning iakttagits bland befolkningen å industriorter. Sålunda är det
eu känd sak, att den preussiska förordning om maximalarbetsdag för
minderåriga, som utfärdades den 9 mars 1839, föranleddes i väsentlig
grad häraf, alt de militära myndigheterna funnit de värnpliktiga från
fabriks- och grufdistrikten så väl i fysiskt som andligt hänseende underlägsna
de öfriga.

Samma erfarenhet torde ock kunna åberopas från flera andra håll.

Medan t. ex. i Danmark kassationsprocenten af värnpliktiga enligt 1906
års statistik för I inskrifningskretsen (Köpenhamns stad med omgifningar)
var 48,5 procent, var motsvarande siffra för eu ren land sbygd skrets
(3 kretsen) 35,6 procent.0)

I Sverige nedgick kassationsprocenten af värnpliktiga under tiden
1831 1895 från 35,7 till 21,7 procent, detta beroende dels på de för bättrade

allmänna hygieniska förhållanden, som under tiden inträdde
genom en rad af reformer å dessa områden, dels — och detta kanhända
i Irämsta rummet — genom det noggrannare iakttagande af kassationsföreskrifterna,
som framtvungos af de ändrade värdesättningarna angående
värnpliktiges användande i försvarets tjänst. Men midt under
denna nedgång af kassationsprocenten för landet i dess helhet kan från
en mängd industrikretsar antecknas anmärkningsvärda siffror i detta
hänseende. Man behöfver härvid icke gå till vissa sågverksdistrikt, där
hvarannan yngling stympats af kanttrissor eller sågklingor. Man behöfver
blott hålla sig'' till industriorter, inom hvilka olycksfallsfrekvensen är så
att säga normal för att dock finna de högst anmärkningsvärda förhållanden,
om hvilka följande ur 1904 års värnpliktsstatistik hämtade
siffror gifva eu antydan: sammanräknas antalet 21-åringar, som kasserats
på grund af kroppsfel, erhållit uppskof af hälsoskäl och inskrifvits som
.»icke vapenföra», utgöra dessa för hela riket 34,6 0 procent. I Stockholms
inskrifningsområde är motsvarande siffra 43,81 procent. Att den stora
höjningen i undermålighetsprocenten i detta inskrifningsområde beror
på Stockholm och dess industri, är säkert. I enstaka industridistrikt
stiger kassationsprocenten ohyggligt.

Ännu mera vägledande äro de undersökningar, som verkställts af
den moderna skolhygienen. Den har genom en råd af noggranna rön MMygienens

------------------- 00 vittnesbörd.

) Att (len danska kassationsprocenten är så mycket högre än den svenska beror
dels därpå, att s. k. “icke vapenföra11 i Danmark icke uttagas till krigstjänst, dels på
att endast ett fixeradt antal värnpliktiga uttagas till infanteriet likasom till specialvapnen
i Sverige. Jämförelsen mellan industrisamhället och landsbygden förlorar emellertid däraf .
intet i värde.

68 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

fastslagit som en i alla land upprepad företeelse, att arbetarnes barn
med afseende å kroppslängd, vikt och fysisk utveckling i öfrig! äro
afgjordt sämre ställda än barn i samma ålder från andra samhällsklasser.
Ehuru skolhygienen och framför allt skolläkareinstitutionen i vårt land
ännu icke nått en utveckling, som gifvit oss ett material tillräckligt att
öfverskåda förhållandena inom hela den svenska skolan, ha åtminstone
de undersökningar, som på sin tid af prof. Key verkställdes inom eu
gren af densamma, nämligen läroverken, otvetydigt gifvit vid handen,
att förhållandena äfven hos oss äro ensartade.

Erfarenheter Ur hr Bergs ofvan omnämnda motion må dessutom följande anföras

för att exemplifiera det ödeläggande af lif och släkte, som industrialismen
«*« industri- i gina mest oreglerade former åstadkommer:

orter'' »Det gifves flera industrigrenar, som genom själfva sin art äro

ägnade att främja en för tidig nedkomst. Vid den samfolkliga hälsovårdskongressen
i Wien 1887 upplyste en af fabriksinspektörerna i Schweiz,
att på 100 lefvande födda kommo i detta land i medeltal 3,3 dödfödda,
i den industriidkande kantonen Zurich 5 och i den ännu mera industridrifvande
kantonen G-larus 6,4 samt bland den fabriksarbetande befolkningen
ensam 8,2. I de egentliga fabriksområdena, där mödrarna såväl
strax före som strax efter nedkomsten måste arbeta i fabriken och därför
ej kunna lämna de nyfödda ens den nödtorftigaste vård, stiger dödligheten
bland späda barn till en förfärande höjd. Medan den i kantonen
Glarus 1872—1874 för de bättre lottade klasserna utgjorde 16,6 procent,
uppgick den bland fabriksbefolkningen till 28,5 procent. Inom Tyskland,
där skyddet för industriarbeterskorna är vida mindre, har den på vissa
ställen sprungit upp till 43, ja till 48,6 procent!»

Xortare arbets. Den redogörelse för arbetsförhållandena i storindustrialismens tide tidJind,

nSä'' hvarf, som här lämnats, torde vara tillfyllest. Den har visat oss, att
* 9'' arbetstiden ökades med skråväsendets försvinnande. Industrialismen

ökade antalet arbetsdagar genom borttagandet af en mängd fri- och
helgdagar, men samtidigt behöll den det höga antalet arbetstimmar pr
dygn, hvilka under skråtiden kanhända icke verkade så förstörande,
men som under industrialismens i så hög grad försämrade arbetsförhållanden
hotar att ödelägga hela industriarbetareklassen och därmed kommande
generationer.

Den som ser dessa verkligheter i ögonen värdesätter efter förtjänst
deklamationerna om »arbetets ära», som så ofta höras från en del människor,
som knappast pröfvat förhållandena utanför en studiekammare
eller ett komfortabelt inrättadt kontor eller näringsställe. Detta tal är

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 69

och förblir för
»arbetets välsignelse» veta de föga, men volymer skulle kunna skrifvas
om arbetets förbannelse. Och samtiden har redan sett en litteratur
uppstå, som genom att skildra den enkla sanningen skakat samhället i
sina grundvalar. Förhållandena skulle ha synts hopplösa, om icke de
arbetande klasserna själfva bjudit de nedbrytande krafterna spetsen och
genom skapande af sina organisationer med all makt bekämpat industrialismens
ödeläggelse!-. Som första kraf på samhället ha a!’betarne uppställt
en genom lagsiftningens medverkan reglerad arbetsdag. Och att de härvid
ej företräda ett blott klassintresse utan ett stort och för vår folkhälsa
vitalt samhällsintresse torde vara till fullo ådagalagdt.

IV. Arbetarens ställning som människa och medborgare kräfver
lagstadgad begränsning af arbetstiden.

1. Arbetaren och hemmet.

Ingen som haft förmånen att äga ett lyckligt hem lär vilja underskatta
dess betydelse för individ och samhälle — detta sagdt med öppen
blick för att äfven hemlifvets former själfklart röna inverkan af samhällenas
fortgående ekonomiska och andliga utveckling. Hemmet bildar,
om det är godt, den fasta punkten i ens tillvaro. I detta dela dess medlemmar
sorg och/glädje, motgång och medgång. Ett godt hem är en källa
till kraft och värme i lifvets hårda och bittra kamp. Den man eller
kvinna, som nödgas undvara lyckan af familje- och hemlif, blir till slut
ofta en rotlös och djupt olycklig varelse. I nästan ännu högre grad
gäller detta om barn. Hemmet är barnets naturliga miljö. De äro att
beklaga, som i sin barndom nödgas sakna en faders stöd och en moders
kärlek. Manlig Ovilja och kvinnlig innerlighet skola samverka i uppfostran.
Endast så blir den fullt harmonisk.

Ett godt hemlif är intet privilegium för någon särskild samhällsklass.
De etiska band, som sammanhålla det goda hemmet, äro kanhända
oftare till finnandes där, hvarest icke bördens eller rikedomens
hänsyn äro bestämmande.

Men midt i det moderna samhället har utvecklingen skapat en
klass, som den nära nog beröfvar alla möjligheter till familje- och
hemlif. Okunnigheten och illviljan pläga ofta beskylla socialdemokraterna
för att vilja upplösa hemmet. Påståendet är som så många andra af

Hem och
familjelif.

Arbetstiden
hindrar
arbetaren från
ett familjelif
i djupare
mening.

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 245.

argumenten mot denna rörelse sanningslöst. Det är helt andra faktorer,
som på många håll redan gifvit ett grundskott åt familjelifvet för stora
folklager.

Låtom oss betrakta det lif, som nödvändigheten ålägger en mängd
af våra industriarbetare!

Tidigt på morgonen störas kanhända de goda borgarne i våra
industristäder af den ohyggliga hvisselkonserten från en mängd samtidigt
signalerande fabrikspipor. Kanske vållas eu smula afbrott i slummern
vid oljudet, men därvid förblir väl i så fall det hela. Då har industriarbetaren
en lång stund varit uppe, möjligen i största hast inmundigat
en smula föda för att sedan ila i väg till arbetet, där han måste vara
i full ordning, när fabrikspipan upphört att ljuda. När arbetet på
kontoren vid 9-tiden påbörjas, ha maskinerna i den stora fabriken
bredvid oftast i 3 timmars tid varit i rörelse. En half timmes uppehåll
brukar i lyckligaste fall beredas under förmiddagens lopp, för att
arbetaren skall, ofta inom fabrikens område, hinna inmundiga sin torftiga
frukost. Och så kommer middagen. Rasten är i vissa fall 1 timme,
i andra 1 7». Nu har arbetaren att rusa i väg mot hemmet, som i våra
städer — åtminstone om de nått någorlunda storlek — oftast är beläget
i en aflägsen utkant, där hyran är något billigare än i centrala delar.
Hemkommen intager han sin middagsmåltid, i vanligaste fall den enda
lagade måltid som bjudes honom i hvardagslag. Tiden blir knapp. När
måltiden är öfver, räcker den måhända till för att under några minuter
sträcka ut de trötta lemmarna. Oftast blir det dock att omedelbart
hasta i väg igen till fabriken, där arbetet börjar på nytt. Så fortgår
detta tills någon gång ut på aftonen fabriken tömmes. Man ser då de
stora skarorna vända hem, trötta och utarbetade.

Industriarbetarne skulle vara mer än människor, om de efter en
sådan i tidiga morgonstunden påbörjad och först ut på aftonen ändad
arbetsdag vore mäktiga att utveckla ett familje- eller hemlif i djupare
mening. Nej, faktiskt har industrialismen omöjliggjort detta. Den
har förvandlat arbetaren till en lefvande maskin, som har att fördela
sin tid mellan att arbeta, att sofva och att äta. Och när någon gången
stund står honom till buds för förströelse eller vederkvickelse, då
tillgriper han ej sällan de lägre former däraf, som ingalunda verka vare
sig till förädling eller höjande.

Ännu sämre blir förhållandet, där'' nattarbetet är gängse, och allra
sämst naturligtvis, där arbetet pågår natt och dag i hälg och socken.
Och de industrier, som draga äfven mödrar och barn från hemmet, ha
upplöst ej blott hemlifvet utan äfven själfva hemmet. När ett land låter
utsugningen af arbetarematerialet gå så långt som till exploatering af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

samtliga vuxna familjemedlemmar, då bör det erinra sig hvad den gamle
konservative landshöfding Treffenberg år 1894 tillropade sina för all
social lagstiftning obenägna kamrater i Första Kammaren: »När familjelifvet
blifver undergräfdt, bäfva statens grundvalar.»

Den skildring af industriarbetarens lif, som ofvan lämnats, är mörk,
det skall ej förnekas. Som hvar man vet, gifver den moderna arbetarerörelsen
en mängd lysande prof på den oböjliga seghet och energi,
hvarmed en elit af arbetare besegrar svårigheterna och trots alla ogynnsamma
yttre förhållanden deltager i sin klass’ frigörelsesträfvanden och
i tidens bildningsarbete. Detta visar, att ännu ett godt människomaterial
finnes. Men ingen skall kunna förneka, att för många, många tusen
industriarbetare verkligheten är långt mörkare än skildringen här ofvan.

Och för den stora mängd, för hvilken lifvet gestaltar sig så eller
i många fall långt värre, är faktiskt allt egentligt familjelif upplöst.
På morgonen eller middagen kan ingen samvaro mellan familjemedlemmarna
äga rum. Och på aftonen är arbetaren uttröttad efter dagens
slit. Då tager behofvet af fysisk hvila ut sin rätt, där ej förtviflan
öfver en grusad lifslycka drifver honom ut från ett hem, som icke
förmår bjuda något af de ideella värden, efter hvilka, innerst hvarje
människa känner behof.

Industrialismen är i sanning en hård och hänsynslös härjare af
hemlif och familjelycka.

Man klagar i våra dagar ofta öfver eu tilltagande råhet bland
de arbetande klasserna. Klagan är för visso öfverdrifven, för så vidt
man därmed vill framhäfva, att förhållandena nu äro sämre än i forna
tider. Vissa människor ha eu obetvinglig lust att se oarter hos nutidens
arbetare, medan gamla tiders förhållanden framstå i den förgyllning, som
glömskan af obehag och svårigheter målar. Och vissa individer inom de
maktägande klasserna ha ju snart sagdt till profession att smutskasta våra
dagars arbetare. Därför bör denna klagan upptagas med både försiktighet
och urskillning. Det ligger oftare eu lust att kasta sten än att
räcka en hjälpande hand i denna jämmer.

Men ingen torde villigare än arbetarne själfva erkänna, att mycket
återstår att bortarbeta och mycket att förbättra, innan arbetarne som
Idass skola känna sig helt vuxna sin stora historiska uppgift. Icke så,
som om öfriga samhällsskikt skulle vara så synnerligt bättre i etiskt
afseende än arbetarnes. Men våra dagars arbetare se som sin mission
att förverkliga en högre samhällsform, och de måste därför göra sig
förtrogna med tanken, att ett bättre samhälle liv (ifver bättre människor.
Arbetarerörelsen har därför satt höjandet af de tillbakasätta folklagrens

Äfven barnens
uppfostran
lider af föräldrarnaalånga

arbetstid.

Den s. k.

»förvädningen»
sammanhänger
äfven med den
långa arbetstiden.

Medborgarerätten
ställer
ökade kraf på
arbeta/me.

72 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

ställning'' som ögonmärke för sina sträfvanden. Och detta gäller kanhända
ännu mera höjandet i intellektuellt, ideellt och bildning shänseende
än i ekonomiskt, ehuru arbetarerörelsens fiender naturligtvis rifva upp
den häftigaste striden omkring det senare arbetet.

Arbetarerörelsens fiender ha eu af sina säkraste bundsförvandter
i dryckenskapen. Erfarenheten gifver vid handen, att val aflönade
arbetare med en relativt kort arbetstid icke blott utföra ett kvalitativt
utan äfven kvantitativt bättre arbete än arbetare med en låg lefnadsstandard
och omättligt lång arbetstid. Arbetare med lång arbetstid
äro ock i regeln långt mera hemfallna åt dryckenskap än arbetare med
kortare sådan. Holberg låter Jeppe klagande utbrista: »De siger nok

åt Jeppe drikker, men de siger ikke hvarför han drikker.» Och mången,
som nu vojar sig öfver dryckenskapens elände, skulle göra både sig
själf och andra en vida större tjänst, om han utbytte jämmern mot en
samvetsgrann undersökning af dryckenskapens orsaker. Han skulle då
finna, att tusen och åter tusen blifvit drinkare, därför att deras hem
blifvit sköflade, därför att industrialismen gjorde dem till arbetsdjur, utan
tid och utan kraft att lefva ett mänskligt lif. I Australien har ingen
öfverträffat krögarne i att agitera mot 8-timmarsdagen. Man kunde
eljest tycka, att de skulle vara de främsta att glädja sig öfver den
ökade tid till »förströelser», som den kortare arbetstiden beredde arbetarne.
Men nej! Krögarne ha fått erfara, att den fritiden icke kommer deras
näring till godo. Arbetarne få andra intressen, då de erhålla en fritid
så pass stor, att den synes dem värd att tillvarataga.

Lång arbetstid, fattigdom, dryckenskap och ett sköfladt hem —
huru höra icke dessa tillsamman!

Det är icke socialdemokraterna, som upplösa hemmet. Det har
industrialismen redan gjort i en utsträckning, som är fruktansvärd.
Arbetarerörelsen vill rädda hemmet åt arbetarne genom att förhindra
exploatering af kvinnor och barn och genom att skapa en arbetstid,
som lämnar rum för hemlif och familjelycka.

2. Arbetaren och samhället.

Det fanns en tid, och den ligger icke långt borta, då arbetarnes
medborgarekraf affärdades med hån och axelryckningar. Den tiden är
nu förbi. Penningvärdets sjunkande har redan gjort medborgarrätten
till en verklighet för stora arbetaremassor. Och den rösträttsreform,
som synes vara nära förestående, skall, huru bristfällig och ofullständig

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

och bortkompromissad den än tecknar sig, dock sätta röstsedeln i händerna
på många, som nu äro utestängda. Man kan i hela det motstånd
mot den allmänna rösträtten, som utvecklats af dess fiender, läsa eu
med ängslan, ja, ångest riktad fråga till framtiden: Huru skola de nya
väljaremassorna använda sin medborgarerätt ?

Ja, omdömet skall tvifvelsutan komma att utfalla olika allt efter
hvars och ens partiställning. Men om en sak borde alla kunna vara
ense, nämligen att det ligger stor makt uppå, att de 113m uppgifter,
som föreläggas de nya medborgarne, påtagas under känslan af det fulla
ansvar, hvartill de förplikta. Under hela den debatt om allsköns garantier
mot den allmänna rösträttens verkningar, som föregått afgörandet
af rösträttsfrågan, ha många ord af illvilja, knipslughet, betänksamhet
och förskräckelse fällts både utanför och innanför Riksdagens väggar.
Men ett sannare och förnuftigare står knappast att uppleta än ett, som
en gång yttrades af en framskjuten ledamot af Riksdagen, och som ur
minnet kan återgifvas ungefär sålunda: »Den enda logiska garanti,

som kan uppställas såsom organiskt sammanhängande med frågan om
medborgarerätt, är frågan om medborgarebildning. En höjd folkupplysning
är den enda garanti jag skulle vilja uppställa vid rösträttsfrågans
lösning.» Men den saken bekymrar föga en mängd af de nu maktägande.

Arbetarerörelsen kan emellertid ej betrakta rösträttsfrågans lösning
blott ur synpunkten af den makt, den kommer att förläna de nu utestängda
folklagren. För den måste alltid hufvudsaken bli de nya plikter,
som åläggas de nya medborgarne. De bli många och ansvarsfulla, det
torde hvar och en känna. De ställa ock vida högre kraf på de kroppsarbetande
klasserna än hvad förut varit förhållandet. Men huru skall
det bli möjligt för utpinade, sjuka och öfveransträngda industriarbetare
att fylla dessa nya kraf, om icke de erhålla tid att sätta sig in i medborgerliga
värf? Politiskt intresse och politiska insikter komma att
kräfvas af dem. Huru skola de kunna skaffa sig dessa, om samhället
icke skyddar dem mot en arbetstid, som ödelägger deras möjligheter
att förvärfva sig sådana?

Plögern i vårt land har icke varit så värst grannlaga, då den
valt skäl för att möta rösträttskrafven. År 1888 anförde konstitutionsutskottet
bland annat mot rösträttskrafven, att de utestängda arbetarne

icke »lefva under förhållanden, som---kunna lämna tid eller Mg

öfriga för ett själfständigt deltagande i det politiska lifvets. Som argument
är detta uttalande onekligen en smula cyniskt. Men hvilken själfBih.
till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 88 Höft. 10

De nya pHktema
kräfva
tid för medborgerliga

värf.

Arbetaren och
den materiella
kulturen.

74 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

anklagelse mot samhället ligger icke i detta yttrande? Om den största
delen af nationen lefver under sådana förhållanden, att den icke har
»tid och håg öfriga» för medborgerligt intresse eller medborgerliga
insikter, huru har det samhälle, som skall tillgodose allas väl och rätt,
fyllt sin uppgift? En fruktansvärdare dom kan knappast uttalas öfver
det, än hvad konstitutionsutskottet här gjorde. Måhända låg någon
öfverdrift i yttrandet. Två årtionden ha väl ock på detta område ändrat
mycket. Men ännu i dag är ett af de starkaste klufven från den blifvande
medborgarehären, att arbetstiden genom samhällets ingripande
så begränsas, att ingen genom alltför lång arbetsdag hindras från att
helt fylla sin uppgift som medborgare.

På en vidare utveckling af allt, som kan sägas om sammanhanget
mellan en dräglig arbetstid, bättre bildning och moget medborgaresinne,
torde vara öfverflödigt att här ingå. Alla, som med dystra tankar om
allsköns faror se framtiden an, borde kunna möta dem, som med glädje
och förtroende hälsa de nya medborgareskarorna välkomna, i en gemensam
sträfvan att åtminstone röja en af vägarna fram till fullaste möjliga
mått af politisk kunskap och politiskt ansvar, nämligen att trygga
dem tid till att sätta sig in i frågor, som röra vårt lands framtid och lycka.

8. Arbetarens rätt till kulturen.

Denna rubrik skall antagligen på något håll väcka gensagor. Kan
arbetaren häfda någon rätt till kulturen? Förvisso. Arbetarne är o, som
alla, medarbetare i skapandet af vår kultur. I främsta rummet gäller
detta den materiella kulturen. Utan dem kunde den ej uppehållas. Och
det är icke okändt, att arbetarne här äfven äro rent skapande krafter.
En mängd, ja, kanhända de flesta framsteg å maskinteknikens område
grunda sig på iakttagelser, gjorda af mannen vid maskinen. Och huru
mycket har icke industrien vunnit genom de förenklingar i arbetsmetoderna,
som arbetarne utfunnit under maskinernas enformiga gång!

Våra dagar ställer allt större kraf på arbetsintensitet och yrkesskicklighet.
Amerikas arbetare sägas i det hänseendet vara Europas
öfverlägsna. Söker man efter hufvudanledningarna härtill angifvas vanligen
följande: arbetarnes högre lefnadsstandard, den kortare arbetstiden
och Amerikas högre folkbildning. En frisk och sund arbetarmåste
kunna utföra ett bättre arbete än eu undernärd, sjuk eller öfvere
ansträngd. En bildad och intelligent arbetare är ovillkorligen af större
värde för industrien än en okunnig och förslöad. Detta ha Amerikas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

industriidkare insett. Och resultatet har blifvit, att Amerikas industri
trots dubbla arbetslöner och kortare arbetstid är på väg att uttränga
till och med ett industriland som England i konkurrensen å världsmarknaden.

Äfven i vårt land börjar man alltmer få ögonen öppna för nödvändigheten
af yrkeskunskap och fackinsikter. Krafven på vår folkbildnings
anpassning för det praktiska lifvets behof framträda allt bestämdare.
Yrkes- och fackskolor upprättas den ena efter den andra.
Men midt i allt detta saknar man benägenheten att skapa en af grundförutsättningarna
för ett framgångsrikt bedrifvande af dessa skolors
verksamhet, nämligen att lämna nödig fritid för arbetarne. Man synes
på sina håll anse, att besöken i yrkesskolan ärj ett slags rekreation
för arbetarne, som de mycket väl kunna uthärda efter slutadt arbete.
Man synes icke betänka, att äfven skolarbete är arbete, och att det
med framgång icke kan utföras af personer, som redan äro fysiskt uttröttade.
Man har, för att taga ett exempel, i åtskilliga städer ordnat
den s. k. ersättningsskolan för barn, hvilka afgått med ofullständig
folkskolebildning, såsom aftonskola. Man har på vissa håll gjort de
yttersta ansträngningar för att göra dessa skolor så tilldragande som
möjligt, medgifvit valfrihet i fråga om ämnena, infört slöjd, lekar och
kroppsöfningar, användt de yppersta lärarekrafter, som stått till buds,
kort sagdt, gjort allt hvad som kunnat göras för att få dessa skolor
tilldragande, omväxlande och roande. Men alla ansträngningar att
samla dessa unga arbetare ha visat sig i stort sedt fruktlösa. Aftonskolorna
ha blifvit, hvad folkskoleinspektören i en af våra större städer
benämner dem: skolans sorgebarn. De unga arbetarne ha varit för
uttröttade för att kunna ihärdigt deltaga i dessa skolors undervisning
efter slutadt arbete. Samma iakttagelse kan göras beträffande vuxna
arbetares deltagande i yrkesskolornas undervisning, då dessa, som helt
naturligt är, anordnats som aftonskolor. Man skall ej behöfva förfråga
sig hos många lärare i sådana skolor för att få relaterade exempel på
arbetare, som trots ypperlig begåfning och fasta föresatser icke förmått
genomgå t. ex. en påbörjad kurs till slut. Man skall få till lits berättelser
om, huru äfven de mest intresserade kunna af trötthet somna
midt under fängslande lektioner o. s. v. Arbetstiden är för lång för
att en genom flera serier fortlöpande undervisning i yrkes- och fackskolor
skall kunna uthärdas af arbetarne. Vill man ha kunniga och
skickliga arbetare, så måste man ock vilja en af grundbetingelserna
härför, en kortare arbetstid.

Arbetaren och
den andliga
kulturen.

Motioner i Andra. Kammaren, N:o 245.

Arbetarne kunna ock känna samma behof som andra människor
att reta lagarna för och sammanhanget i det arbete de utföra. Att
blott vara tjänare åt ett vidunder till maskin, att kanhända år efter år
utföra blott ett litet handgrepp, att upphöra att vara en mångsidig
människa för att bli en ensidig arbetsautomat — må man erkänna att
hvad som lian göras för att bekämpa detta bär göras.

Om sålunda arbetaren på grund af sin uppehållande och skapande
roll inom den materiella kulturens område med all rätt kan begära eu
begränsning i arbetstiden, så är detta i minst lika hög grad fallet då
man träder in på den andliga kulturens fält.

Den tiden är väl förbi, då några enstaka personer kunde betrakta
den andliga kulturen som en tillstängd skattkammare, till hvilken blott
några få invigda ägde tillträde. Ett lands kultur skapas icke af ett
litet fåtal. Den är en produkt af ett folks eller rättare mänsklighetens
lif, sträfvanden och kamp. I dessa intaga visserligen enstaka personer
ledarnes, banbrytarnes och nydanarnes ställning. Men kulturen är ett
folks, är hela mänsklighetens samfällda egendom. I denna ha äfven
arbetarne sin andel.

Medvetandet om arbetarnes rätt till den andliga kulturen synes
vara på väg att vakna långt utanför arbetarnes egna led. Starka och
ädla krafter äro i rörelse för att införa arbetarne i kulturens underbara
rike. Arbetareföreläsningar, arbetarebibliotek, litteraturaftnar, museer,
folkkonserter stå mångenstädes till buds. Äfven om många bristfälligheter
ännu vidlåda dessa sträfvanden, om mycket af fördomar måste
utrotas, innan de helt fylla sin stora uppgift, så äro de dock glädjande
tecken, som låta en hoppas på framtiden. Men här som annorstädes
gäller det, att utarbetade, förslöade människor äro oemottagliga för det
goda, som bjudes dem. De förmå ej lyfta sig till det andliga plan,
där de kunna anamma kulturens gåfvor. Den plats, där de komma att
söka sin vederkvickelse, blir oftast krogen och deras njutning den
stundens glömska af ett eländigt lif, som ruset förlänar.

Alla goda krafter inom vårt folk borde kunna enas i arbetet att
göra vår kultur till hela vårt folks egendom. För den saken kunna
knappast för stora offer bringas. Gif den svenske arbetaren ökad tid
för ett kulturellt lif! Och han lär inte komma att visa sig sämre än
den till Amerika emigrerade brodern, som intager en bemärkt och
hedrande plats i sitt nya hemland. Bered Sveriges arbetare tid och kraft
att f intränga i sin samtids kulturella lif! Då lär nog äfven hans håg
vända sig till de ädlare njutningar, som vår rikt blomstrande kultur

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 245.

liar att bjuda. Arbetareklassens elit bar redan visat, hvad man kan
vänta. Må därför samhället göra sin plikt att skaffa en med mänskliga
behof och mänsklig förmåga öfverensstämmande arbetstid för de sämre
lottade!

V. Arbetstid och arbetsprestation.

Äfven de, som bekjärta de rent hygieniska och humanitära skäl,
som ofvan anförts, och som för mången torde vara afgörande för hans
ställning till frågan om lagstadgad maximalarbetsdag, möta ofta yrkandena
härom med en hänvisning till industriens oförmåga att bära de förmenta
bördor, som den förkortade arbetstiden komme att lägga på densamma.
Invändningen stöder sig’ pa antagandet, att en minskning åt
arbetstiden ovillkorligen medför ökade produktionskostnader för industrien.
Likaledes förespår man vanligen en löneminskning för arbetarne. Spörsmålet
är både betydelsefullt och inveckladt. Dess bättre äro vi emellertid
ej utan material för bedömandet af detsamma.

Åsikterna om arbetsproduktivitetens förhållande till arbetstiden ha
varit underkastade de växlingar, som en ökad erfarenhet å området
framkallat. Vi ha haft en tid, då socialekonomerna försvarade satsen,
att ju längre arbetstiden är, dess större blir resultatet, och att industriens
öfverskott just skapades under de sista timmarna på en lång arbetsdag.
Att under sådana tider en förkortning af arbetstiden icke påtänktes, är
naturligt. Industriarbetsgifvarne fasthöllo ock i allmänhet med seg
konservatism vid den långa arbetstiden. När t. ex. i England på 1840-talet tiotimmarsdagen skulle införas för kvinnor och bani och i samband
härmed för en mängd manliga arbetare, höjdes ett sannskyldigt härskri
häremot af arbetsgifvarne. Englands industri komme att ruineras,
förklarade vissa nationalekonomer. Men i stället följde på denna reform
ett uppsving i Englands industri, som icke ens reformens ifrigaste anhängare
vågat hoppas. Följande siffror visande utvecklingen af Englands
så att säga klassiska industri, bomullsindustrien, gifva vid handen,
huru alla onda spådomar ohjälpligt nedslogos af verkligheten:

Den korlare
arbetitidm*
verkningar i
England.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Tab. VIII.

År	Antal j spinnerier och j väfverier	j Antal spindlar	I Antal spindlar ! för tvinning	Antal I maskinstolar	j Antal arbetare i
1835	1,262	ing. uppg.	ing. uppg.	109.626	220.134
1839	1,819	11 11	ii ii	ing. uppg.	259,336
. (1847	°U’S tiotimmarslag och profetior om den engelska indu striens undergång).	bomull§-
\| 1850	1,932	*20,977,017	mg. uppg.	248,627	330,924
! 1870	2,483	33,995,221	3,723,537	440,676	450.087
1874	2,655	37,515,772	4,366,017	463.118	479.515
1879	2,674	39,527,920	4,678,770	514.911	482.903
1885	2.635	40,120,451 !	4,228,470 1	560,955	504.069
1890	2,538	40,511.934	3,992,885	615.714	528,795 !

På 40 år fördubblades antalet spindlar, antalet maskinstolar nära
tiedubblades, medan arbetarnes antal icke närmelsevis fördubblades.
Erfarenheten vallade snart ett allmänt omslag’ i fråga om arbetstidens
inskränkning''. Och många af olycksprofeterna från 1840-talet skyndade
att efteråt taga afstånd från eller bortförklara sina föregående yttranden!

Man har ett annat kanhända mindre uppmärksammaadt exempel från
Österrike. Då 11-timmarsdagen där skulle införas, uppvaktade 50
bomullsväf verifabrikanter den 26 april 1884 den österrikiska riksdagen
med en petition, i hvilken det bl. a. heter: »Redan ordet normalarbetsdag
klingar i som ett oting, emedan man förnuftigtvis icke kan och får
skära alla industrier öfver en kam. Många dyrt förvärfvade framsteg
ofelbart förstöras och offras» etc. Väfverifabr ikörerna fordrade
därför åtminstone som ett minimum 12-timmarsdagen. Äfven dessa
häfdade, att först den 12:e timmen skapade det öfverskott, som gjorde
industrien konkurrenskraftig. Införandet af 11-timmarsdagen sattes
såsom likabetydande med eu reduktion af arbetstiden med 1—2 månader
om året.^ Fabrikanternas nödrop blefvo ej utan inverkan på riksdagens
beslut. Åtskilliga medgifvanden lämnades denna industri. Så småningom
liai den dock kommit in under den allmänna lagens bestämmelser.

Erfarenheten ådagalade emellertid under tiden, att här som i
England olycksprofeterna tagit fullständigt fel. Redan 10 år efter
fabrikanternas petition kunde fabriksinspektören i Reichenbergs distrikt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

i siu berättelse för 1894 fastslå följande: »Huru ogrundade de på sin
tid uttalade farhågorna voro, Indika industriidkarne, isynnerhet inom
textilbranschen, med anledning af det lagliga fastställandet af en arbetsdag
om högst 11 timmar, förebragte, är bekant. De vid detta tillfälle
framställda profetiorna om en nedgång inom industrien äro genom det
utan omsvep sagd!, exempellösa uppblomstrandet af densamma under de
sista åren vederlagda. Ett stort antal fabriker har bemödat sig att möta
den bortfallna arbetstiden genom höjandet af hastigheten hos arbetsmaskinerna
eller genom deras förökande. .... Med denna stegring af
arbetshastigheten har ökandet af arbetareantalet ingenstädes hållit jämna steg.
.... Under de senare åren har arbetsintensiteten i många branscher, men
isynnerhet inom textilindustrien, tilltagit på ett sätt, som vida mer än
utjämnar minskningen af arbetstiden till 11 timmar per dag.y> Samme
tjänsteman uttalar efter anförandet af en mängd exempel som sin uppfattning,
att sträfvandena att allt intensivare utnyttja arbetskraften
måste motsvaras af minskning i arbetstiden.

Utvecklingen stannade emellertid ej härvid. Arbetarne inom textilindustrien
framställde 1895 kraf på 10 timmars arbetsdag. Arbetsgifvarne
mötte med de gamla argumenten, att industrien skulle gå
under, om en sådan reglering af arbetstiden skedde. År 1899 genomkämpade
arbetarne i Brunner-distriktet en stor strejk, som i hufvudsak
slutade med seger för 10-timmarsdagen. En mängd andra distrikt
följde af sig själfva efter. Medan år 1897 22 % af alla rikets textilarbetare
hade kortare arbetstid än 11 timmar, var motsvarande siffra
tre år senare 50,4 %. År 1904 hade 80 procent af textilarbetarne i
distriktet Brunn kortare arbetstid än den lagstadgade. Och _ 10-timmarsdagen är nu införd för det stora flertalet. Det oaktadt har intet
försports vare sig om den österrikiska textilindustriens undergång eller
fabrikanternas ruin. Tvärtom. Uppsvinget har fortgått. Fabriksinspektörerna
konstatera den ökade arbetsintensiteten. »Efter 10-timmarsdagens
införande icke blott produceras samma kvantum varor, utan kvaliteten
af de tillverkade varorna är ock förhållandevis bättre än tidigare», förklarar
inspektören i Olmätzer Bezirk i sin berättelse för 1899.

Erfarenheterna ha varit ensartade på andra håll. I Schweiz har
dels genom den allmänna förbundslagen om 11 timmars arbetsdag af
den 23 mars 1877, dels genom den längre gående lagstiftningen i vissa
kantoner, dels genom de af arbetareorganisationerna genomförda förkortningarna
i arbetstiden en fast erfarenhet om kortare arbetstid utbildat
sig. Åtskilliga uttalanden af enskilda fabriksinspektörer åberopades
redan af herr Berg, i hans motion till 1893 års Riksdag. »Det arbetas

I Schweiz och
åtskilliga
andra land.

Uttalanden
1875 års
arbetarelagstiftningsCommitté.

80 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

regelmässigare», lieter det om arbetet efter maximalarbetsdagens genomtörande,
»och hvad som åstadkommes är bättre och omsorgsfullare utfördt».
En arbetsgivare förklarade, att hans alster efter maximalarbetsdagens
genomförande fått en helt annan karaktär; de skickligare
bland hans arbetare utförde nu mönster, hvilka två år förut hvar och
en skulle ansett alldeles omöjliga att genomföra.

Ett nyare och mera samladt uttryck för erfarenheterna i Schweiz
har dock blifvit tillgängligt genom det af fabriksinspektörerna i Schweiz
den 31 december 1904 afgifna förslaget till en ny fabrikslag och
motiveringen till detsamma. Af intresse för denna motion är, att detta
lagförslag innehåller framställning om förkortad maximalarbetsdag till
10 timmar (9 om lördagen). I motiveringen framhålles, att ju mer
tekniken framskrider, ju mer komplicerade maskinerna bli och ju snabbare
deras gång blir, dess större fordringar ställas på arbetarne, och enligt
hygienikernas mening blir arbetstidens förkortande i följd häraf alltmer
en fysiologisk nödvändighet. På frågan, om en sådan förkortning vore
genomförbar utan väsentlig skada för industrien, förklara de, att en
sådan förkortning vore möjlig. Öfver allt där man öfvergått till 10-timmarsdag vore man nöjd därmed och hade icke någon tanke på att
återgå till en längre arbetstid.

Erfarenheterna i Tyskland, Belgien, Frankrike, Amerika och
Australien äro ensartade. Ja, t. o. in. i Sverige hafva vi ett officiellt
uttalande, som pekar i denna riktning.

Det var 1875—1877 års arbetarelagstiftningskommitté, upptagande
män som Pehr Ehrenheim, O. F. Hallin, A. W. Staaff, C. J. Meijerberg
och Carl L. Lundström, som gjorde ett för den tiden märkligt uttalande.
Utan att föreslå maximalarbetsdag för vuxna, yttrade sig dock denna
kommitté, som föreslog en maximalarbetsdag om 11 timmar för yngre
personer, om maximalarbetsdagen i allmänhet.

»Man bör ej fördölja», yttrade kommittén, »att denna nedsättning
bär en vidsträcktare verkan, än bokstafven häraf antyder. I de flesta
fabriker, där yngre personer till något större antal användas, skall
följden af denna bestämmelse antagligen blifva arbetstidens inskränkning
till elfva timmar jämväl för fullvuxna arbetare. Och då uppstår den
Iråga, som under arbetslagstiftningens äldre skeden varit föremål för så
häftigt meningsutbyte, nämligen hvad inverkan på det nationella arbetet
i dess helhet en sådan nedsättning i arbetstiden utöfvar? Då i England,
under rörelsen för eu nedsättning i arbetstiden för yngre personer och
kvinnor, sådana män som lord Brougham, sir Robert Peel, Cobden och
Bright in. fl. af Englands förnämsta statsmän bekämpade denna ned -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

sättning såsom ledande till industriens undergång, då en vetenskapsman
som Senior kunde häråt gifva stödet af sin lärdom och sitt skarpsinne,
så skulle det vara förvånande, om icke den likartade förändring, kommitterade
ifrågasatt, skulle från ett eller annat håll mötas med samma
farhågor.

Men den erfarenhet, som vunnits genom den nyare engelska
lagstiftningen från 1844, är för denna fråga fullkomligt afgörande.
Fabriksinspektorn Horner, hvilken förut tillhört motståndarne till nedsättningen
i arbetstiden, förklarade efter undersökningar, som i afseende
å noggrannhet och omfattning icke lämna något öfrigt att önska, att han
misstagit sig om verkan af den minskade arbetstiden: arbetsprodukten
hade i textilindustrien under 11 timmars arbete något öfverstigit den
förut under 12 timmar erhållna och lönen i följd däraf ©ågot förhöjts. Förklaringen
af detta sakförhållande ligger i det inflytande, som arbetarnes
flit och uppmärksamhet äga i afseende å tillverkningsbeloppet. Senior
själf fann sig 1863 å kongressen för social vetenskap i Edinburgh
föranlåten att påyrka tiotimmarsarbetets införande äfven i industrigrenar,
där detsamma dittills ej vunnit insteg. Detta har sedermera skett; och
förnyade försök hafva bekräftat, att förändringen länder alla, näringsidkare
såväl som arbetare, endast till gagn. Bland de många exempel
härpå, som i Th. Brasseys arbete om arbete och löner blifvit sammanförda,
äro följande synnerligen lärorika: »Ransome & Sims maskinfabrik
i Ipswich sysselsätter 1,200 arbetare. I början af 1872 nedsattes arbetstiden
från 58 7» till 54 timmar i veckan, och till följd häraf stegrades
arbetsintensiteten hos de vid maskinerna sysselsatta arbetarne så, att
driftkraften måste ökas med 12 till 15 procent. Då Dollfus i Mnlhouse
inskränkte arbetstiden från 12 till 11 timmar, visade det sig, att arbetarne
uträttade 5 procent mera arbete än tillförene.» Flera af vårt lands
större industriidkare hafva ock inför kommittén uttalat den åsikt, att en nedsättning
af arbetstiden till 11 eller möjligen 10 timmar icke skulle lända till
förfång för produktionen, utan snarare tvärtom.»

Söker man en förklaring till det förhållandet, att en minskning i
arbetstiden icke medför en motsvarande minskning i arbetsprestationen,
så synas flera faktorer härvid samverka. Ett par skola här angifvas.

1. Minskad arbetstid skapar ökad arbetsintensitet.

Detta förhållande grundar sig på arbetarens karaktär af lefvande arbetskraft.
Den mekaniska kraftens arbetsresultat står i direkt förhållande till
arbetstiden. En maskin, som snurrar rundt, går dubbelt så många varf på 16
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 88 Höft. 11

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

timmar som på 8, om förhållandena i öfrigt äro ensartade under hela tiden.
Men den lefvande arbetskraften är underkastad trötthetens lagar. Den
kan endast prestera en viss ansträngning, därefter inträder tröttheten,
och hvila är nödvändig, innan kraften och spänstigheten å nyo återvända.
Om hvilan icke blir tillräcklig, innan arbetet å nyo begynner,
så måste arbetsprestationen bli mindre under ett nytt arbetsdygn än
under ett, till hvilket arbetaren gått fullt uthvilad. Om bristande hvila
under längre tid följer på ett ansträngande arbete, uppstår öfveransträngning
och slapphet. Och den dagliga arbetsprestationen blir i
följd häraf mindre och underhaltig. Här har man tvifvelsutan att söka
en af hufvudanledningarna till öfverlägsenheten hos den industri, som
arbetar med kortare arbetstid, såsom t. es. den amerikanska, äfvensom
på senare tider Australiens. Ju längre arbetstiden är, ju sämre arbetarnes
förhållanden äro, dess sämre visar sig ett lands industri uthärda konkurrensen.
Den halfasiatiska form af industri, som behärskar Europas
kontinent, synes vara dömd till att duka under, om den icke antager
de högre former och ljusare förhållanden, som utmärka Nya världens.

Ofvan äro redan en mängd exempel åberopade, som visa, att förkortning
af arbetstiden icke medfört minskning i produktionen. Att
detta i främsta rummet beror på den ökade arbetsintensiteten, är
otvifvelaktigt. Emellertid förtjäna ytterligare och i sitt utförande klarare
experiment och undersökningar att anföras.

Andra Här bör då först återgifvas den synnerligen belysande exempel uMoiis^exem-

samling) som Andra Kammarens tillfälliga utskott år 1895 bifogade sitt
peimmiing vid utlåtande angående herr Bergs vid samma riksdag upprepade motion
^riksdag. om en lagstadgad reglering af arbetstiden. Bilagan är af följande
innehåll:

»Bland de nationalekonomiska forskare, som under senare tider
gjort arbetstidens inverkan på produktionen till föremål för vetenskaplig
undersökning, märkes professor Lujo Brentano, hvilken behandlat detta
ämne i en särskild skrift om »arbetslönens och arbetstidens förhållande
till arbetsprestationen» (utgifven på svenska 1893.) Författaren yttrar
däri bland annat följande:

Man bar öfverallt iakttagit, att arbetare i länder med kortare arbetstid producera
mera än arbetare i länder med flera arbetstimmar. — — Engelska arbetare bruka
gyckla med fransmännens sätt att arbeta, i det de kalla det att leka, och en engelsk
skeppsbyggare, som måste förplikta sig att låta bygga en del af de fartyg, som den
franska regeringen beställde af honom, i Frankrike, förklarade 1886, att orsaken, hvarför
de franska arbetarne stodo efter de engelska, voro deras längre arbetstid. I mars 1890
förklarade för mig en uppsyningsman i William Mathers maskinfabrik i Salford i när -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

varo af en delägare i firman, att han arbetat i Dresden, England och Amerika samt att
den amerikanske arbetarens större produktionsförmåga vore en följd af hans kortare
arbetstid; likaledes hade han observerat en stegrad produktion i Salford för hvarje gång
som arbetstiden förkortades; i Sachsen vore arbetstidens stora längd en af hufvudorsakerna
till den mindre produktionsförmågan. Likaså hörde jag numera aflidne Laveleye uttala
sin förvåning öfver de tyska arbetarnes långsamhet i jämförelse med de belgiska och
franska. Härmed öfverensstämma uppgifterna från den tyska järnundersökningskommissionen
af 1878. De indiska bomullsspinnarne hafva beräknat, att den engelska arbetarens
prestationsförmåga förhåller sig till den indiske arbetarens som 56 till 23,2; och om
ryssarne berättar Brassey, att en engelsk arbetare lämnar lika mycket arbete på 10 timmar
som två ryska på 16 timmar.

I full öfverensstämmelse härmed har man tillika observerat, att inom samma
nation arbetare med en regelmässigt kortare arbetstid öfverträffa arbetare med en regelmässigt
längre tid, och likaså har man gjort en mängd nya observationer öfver arbetsprestationens
stegring till följd af ytterligare reduktion af arbetstiden. För hvart och ett
af dessa fall lämnar Brassey talrika bevis. Men äfven efter utgifvandet af Brasseys
skrifter ha liknande iakttagelser blifvit gjorda. Sedan tiotimmarslagen blifvit antagen i
Massachusetts, förklarade den kände frihandlaren Edvard Atkinson i Boston, en broder
till direktören för det största bomullsspinneriet i Lowell, inför ett parlamentsutskotfc, att
tiotimmarslagen af 1874 »vore till sina verkningar skadlig för arbetarne, enär de måste
arbeta för 1/11 mindre än andra staters». Byrån för arbetsstatistik fick då i uppdrag att
undersöka förhållandet. I dess berättelse af 1881 återfinnas denna undersöknings resultat.
Slutet lyder: »Det framgår tydligt, att Massachusetts på 10 timmar per man per väfstol
eller per spindel alstrar en lika stor mängd produkter af samma slag som andra stater
på 11 eller ännu flera timmar, och därjämte, att lönerna äro lika höga, om icke högre,
än i stater med längre arbetstid.» Likaså berättar Donald, att åttatimmar sdag ens
införande i åtskilliga yrken inom staten New-York utan undantag haft till resultat,
att arbetsprestationen ökats med en tiondedel. I Australien började åttatimmarsrörelsen
år 1858 inom byggnadsyrket i Melbourne. Den befordrades kraftigt af en entreprenör
vid namn James Stephens, hvilken efter de vid hans tegelbruk gjorda försöken förklarade,
att hans folk uträttade lika mycket på 8 som på 10 timmar. Från nämnda år och
intill 1891 utsträcktes åttatimmar sdag en till 60 yrken, d. v. s. till mer än 3/4 af
arbetarebefolkningen, utan att industrien däraf på något sätt skadades.

Erfarenheten från Europa gifver oss samma lärdomar.

I England hafva, synnerligen under de senare åren, inånga större
arbetsgivare anställt formliga försök med en kortare arbetsdag i syfte
att sålunda på rent praktisk väg få utrönt, huruvida en begränsning
af arbetstiden skulle blifva till skada för dem själfva och deras klass.
Redogörelser för resultaten af dylika försök hafva blifvit offentliggjorda
dels i tidningar och tidskrifter, dels i särskilda arbeten. Ur ett sådant
(A shorter working day, by B. A. Hadfield and H. de B. Gibbins,
London 1892)'' må meddelas några uttalanden af den ene utgifvaren,
som är ägare af ett betydande stålgjuteri i Sheffield. De återfinnas,
jämte en mängd andra af liknande art, i arbetets sjunde kapitel, som
bär öfverskriften »Praktiska experiment».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Författaren har gjort sig åtskilligt besvär med att utforska deras mening, hvilka
varit i tillfälle att praktiskt verka för införandet af en kortare arbetstid.

Det första exemplet erbjuder firman

S. II. Johnson & Co, Engineering Works, Carpenters Road, Strafford, London.

Denna firma har haft artigheten att gifva författaren fullständigt svar på en rad
spörsmål, framställda till densamma rörande systemet med 8-timmars-dag (48-timmarsvecka).
Herrar Johnson & Co hafva arbetat efter detta system omkring tre oeli ett
hälft år och hafva tillämpat det på öfver hundra man, representerande olika fack: maskinarbetare,
uppsättare, gjutare och vanliga arbetare. De förutskicka den mycket förståndiga
anmärkningen, att man vid öfvervägande af lämpligheten att införa åttatimmars-dag
måste, enligt deras öfvertygelse, taga hänsyn till följderna af en jämkning med afseende
på tidpunkten för arbetet samt anordningen därvid. — — —

De förändrade anordningar, som herrar Johnson & Co funno lämpliga att vidtaga
voro: för det första indragandet af frukosttimmen, för det andra tidsafkortningens förläggande
till morgonen. I likhet med de flesta andra firmor hade de lidit betydlig förlust
genom oregelbunden ankomst på morgonen. Om arbetsgifvarne envisas att lefva i »den
tanklöses paradis» och att anse sig fruktansvärdt förfördelade genom arbetarnes försummelse
att ej punktligt iakttaga godtyckliga och oskäliga regler samt genom det, abnorma tillstånd,
som det tidiga morgonarbetet förorsakar, så kunna de ej vänta annat än att själfva
blifva lidande härpå. En sådan hållning från deras sida är dock mycket oklok. Vidare
vill jag påstå, att om man anställde en ordentlig undersökning beträffande å ena sidan
verkliga kostnaden för det arbete, som utföres före klockan åtta på morgonen, och å
andra sidan det verkliga värdet af samma arbete, så är det sannolikt, att mången arbetsgivare
skulle spärra upp ögonen af förvåning. Herrar Johnson & Co hade gjort den
beräkningen — och de hafva redan genom sitt nuvarande arbetssystem fått bekräftelse
på dess riktighet — att det tidiga morgonarbetet kostar arbetsgifvaren 50 procent mer
än samma arbete skulle kosta, i fall det utfördes under normal tid på dagen. Detta
är en ytterst viktig punkt. Herrar Johnson & Co ansågo vidare, att tillrustningarna för
frukostrasten och för igångsättandet af arbetet efter denna rast tillsammans medförde en
tidsförlust af fulla femton minuter. Ytterligare besinnade de — och detta var en mycket
förståndig tanke — att vägen till en mans hjärta, i fråga om hans arbete likaväl som
i fråga om annat, går så att säga genom hans mage, samt att en arbetare, som måste
infinna sig tidigt på morgonen, sannolikt utan att ha fått en bit mat i sig, ej kan åstadkomma
något fullt tillfredsställande arbete. Sedan arbetets början framflyttats till klockan
åtta, kommo arbetarne däremot icke, liksom förut, med tom mage. Under det gamla
systemet var det äfven nödvändigt att sörja för artificiell belysning i arbetslokalen under
vintermorgnarna, hvilket naturligtvis äfven medförde någon förlust af arbetstid. Denna
inbesparades nu. Likaså uppstodo äfven besparingar i kostnaderna därigenom, att maskineriet
ej behöfde vara i gång under en tid, då arbetets värde uppgick till endast 50 procent
af hvad det borde. Härtill kommo besparingar i många andra afseenden, såsom praktiska
män lätt finna.

På grund häraf kommo herrar Johnson & Co till den slutsatsen, att genom antagandet
af åttatimmars-dagen och genom den på samma gång vunna säkerheten att
verkligen få alla sina arbetare precis klockan åtta, i stället för att endast vänta dem
klockan sex, de sannolikt skulle erhålla lika mycket arbete utfördt på åtta timmar som

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

förut på nio. De framhålla därjämte ytterligare, att för många af deras arbetare, hvilka
bo nåcot aflägset från arbetsplatsen (en half engelsk mil eller däröfver) innebar den
tidigare timmen, att de för att få frukost mellan åtta och half nio ovillkorligen måste
springa både hem och tillbaka, samt att deras måltid sannolikt måste blifva både otillräcklig
och illa smält. Här se vi någon hänsyn tagen till mera humana motiv, men vi
skola äfven finna, att detta till och med från ren affärssynpunkt betraktadt har lönat sig.
Och det måste ju vara tydligt, att när arbetstidens början är rimlig, så att arbetaren
dessförinnan haft tillfälle att få sig ett ordentligt mål och hustrun likaledes haft tillfälle
att laga maten i ordning tids nog, så kan man vänta, att slutresultatet skall blifva

tillfredsställande. „

Men — kali man fråga — livad blef resultatet? Jo, under de första tre mana dernas

arbete inträffade endast två fall, då arbetare kommo för sent. . Fullständigt bär
denna höga ståndpunkt visserligen ej sedan bibehållit sig, men punktligheten har likväl

varit fullt tillfredsställande.--— ..

Herrar Johnson & Co betalade sina arbetare, under nyss angifna förbehåll rörande
punktlig inställelse, lika mycket för 48 timmar som förut för 54, nämligen för gjutare
och maskinister 40 sh. 6 d. till 42 sh. 9 d. Deras bestämda öfvertygelse är, att 8-timmarsdagen
en gång måste komma, och stor heder tillkommer dem för deras kloka och humana

Följande äro de frågor, som blifvit af författaren framställda samt af herrar
Johnson & Co besvarade:

Åttatimmars-frågan.

1. Har det uppstått någon ökning i produktionskostnaden?

2. År förändringen omtyckt af arbetarne?

3. Anser Ni, att arbetet numera utföres med mera intelligens och intresse?

4. Uppstå till följd af den kortare arbetstiden några extra besparingar, exempelvis
genom noggrannare tillsyn från förmännens sida? Skulle några andra extra fördelar visat

sig, torde ni vara god uppgifva hvilka. , .. , . ...

5. Utföres enligt er uppfattning under åtta och eu half timme åt arbetarne lika

mycket eller mindre arbete än under nio? _ .

6. Är påpassligheten om morgnarna likadan eller bättre än före förändringens
genomförande? Om möjligt torde bestämda uppgifter lämnas rörande denna punkt.

7. Anser ni, att minskad arbetstid i England skulle göra det möjligt för kontinentens
fabrikanter, livilkas arbetare hafva längre arbetstid, att täfla med oss under för
dem gynnsammare förhållanden?

Herrar Johnson & Co svarade:

1. De hafva ej funnit någon ökning af produktionskostnaden, utan tvärtom en

Förändringen är mycket omtyckt af arbetarne, hvilkas nit och bemödanden

visa, att den väckt största belåtenhet.

3. Vi hafva nu en mera intelligent uppsättning af arbetare.

4. Många extra besparingar uppkomma genom den kortare arbetstiden.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

5. Vi erhålla mera arbete utfördt.

... , .Mer.a . ^jd klir öfrig för äldre och yngre arbetare att förkofra sig genom be sökande^

af tekniska aftonskolor. Herrar Johnson & Co anse, att deras arbetare vinna
goda tva timmar till vederkvickelse och förkofran.

^>roduktionskostnaden är icke ökad, och på grund af vår erfarenhet om kontinentens
arbetare tro vi ej, att dessa med sin längre arbetstid kunna hålla stången mot
våra med deras kortare arbetstid.

... ...1.Förft^e°d„e »var äro af synnerligt värde, och detta enda faktum, att arbetarne
tul följd af sin bättre tillgång på tid söka att förkofra sig, är i sig själft — ensamt det
— i högsta grad glädjande och betydelsefullt.

Herrar Brunner, Mond & Co i Northwich,

en firma med mycket stor affär, hvars utomordentliga framgång i kemiska tillverkningar
ar sa väl bekant, hafva benäget gifvit svar på författarens frågor rörande införandet af
attatimmars-systemet i deras verkstäder. Ehuru deras industri är af en fullkomligt olika
beskaffenhet med den nyss anförda, så lämnar dock äfven den ett bevis på de goda
verkningarna af en förändring från längre till kortare arbetstid. I detta fall minskades
tiden trän tolf timmar till åtta. Personalen arbetade nämligen förut kontinuerligt sju
dagar i veckan, tolf timmar per arbetslag, med ett skift af tjugutvå timmar hvar fjortonde
® a''|'' tycke® vara ett arbete så det förslår, ehuru dess intermittenta natur utan

åt n / ?;lg°n mäu modifierade verkningarna af eu så lång arbetstid. Herrar Brunner,
Mond Co nedsatte arbetstiden till åtta timmar och verkställande direktören säger:
»\i hafva aldrig haft anledning att ångra denna förändring. För arbetarne har den
iV»iM\®n ?n, vötyänimg. Den har utöfvat det största inflytande på förbättrandet af deras
hälsotillstånd och på förminskandet af dryckenskapen, hvilken före systemets antagande
i"ey.. var ganska betydlig. Ordningsmaktens mellankomst är numera ej längre så
behöflig, som den förut brukade vara.»

. Här hafva vi ett slående exempel pa det sakförhållandet, att den öfveransträngning,
som nu allt för ofta förekommer, framkallar förseelser, hvilka det sedan kostar
nationen vackra fyrkar att beifra och bestraffa. Här föreligger ett bestämdt intyg
arpa, att orsakerna till vårt lands plågoris, dryckenskapen, till en viss grad kunna
spåras tillbaka till den omänskligt långa arbetstid, som ofta pålägges. Om sålunda
. a immars-systemet kan stärka det mest rationella botemedlet mot dryckenskapen, nämigen
sja a tningen, så skulle ett försök därmed säkerligen i många afseenden befinnas
ona sig. I betraktande af förestående ojäfaktiga vittnesbörd måste man göra sig den
trägan: med hvilket belopp skulle icke detta lands spritkonto, uppgående sistlidet år
1 a V6rta^ miljoner pund, kunna nedprutas! Det är icke underligt, att en arbetare
med den långa arbetstid, som nu så ofta förekommer, frestas till dryckenskap. Anförda
exempel ar endast ett nytt bevis därpå, att arbetarne, i fall de erhålla mera fritid, skola
veta att ratt vardera densamma. Författaren har ofta hört sägas: »Gif dem mera
uim j 0<a de /kola blott så mycket oftare besöka krogen.» Här se vi ett sakförhållande,
som bevisar raka motsatsen till detta falska påstående.

Motioner i Andra Kammaren, K:o 245.

Herrar William Allan & C:o.

Följande skrifvelse från herr Allan gifver ett nytt bevis för den satsen, att ett
uns praktik är mera värdt än ett skeppund teori.

Scotia Engine Works, Sunderland,
den 26 februari 1892.

H. II.

Edert ärade har kommit mig till hända, och jag ber att få besvara edra frågor
i den ordning de blifvit framställda.

1. Så vidt jag af böckerna och allöningsräkningen kan döma, tror jag, att
produktionskostnaden kommer att ställa sig lägre än förut.

2. Alla arbetarne äro gynnsamt stämda för förändringen, och de ådagalägga, om
jag så må säga, en sundare anda, hvilken bland annat yttrat sig däri, att vi ej haft
några »sölare», sedan det nya systemet började tillämpas.

3 och 4. Förändringen är i själfva verket så högt värderad af samtliga parter,
att resultatet däraf kommer att ställa sig fördelaktigt för arbetsgifvaren. Förmännen
äro alla regelbundet på sin post, så att arbetet går raskt undan.

5. Det må låta som en paradox, men jag får nu afgjordt mera arbete utfördt,
än förut. Jag är rent af förvånad öfver huru arbetet går undan, enär jag — i likhet
med så många andra arbetsgifvare — föreställt mig, att resultatet af arbetstidens
minskning skulle blifva en motsvarande minskning i arbetsutbytet. Detta är ett misstag,
ty den mänskliga maskinen kan, när den är i god ordning och vid sunda vätskor, utföra
mera arbete än i motsatt fall.

6. Talet om den utländska konkurrensen är en barnslighet. Lång arbetstid
betyder ingalunda större arbetsutbyte eller minskade kostnader; i annat fall skulle ju
vi importera kol från Tyskland o. s. v. I afseende på en del varor, såsom fickur, väggur,
musikaliska instrumenter m. m. kan den utländska konkurrensen beröra oss, men i våra
hufvudti 11 verkningar aldrig — ty under de år, då utlandets arbetare äro hindrade genom
konskriptionen, få våra unga arbetare öfva sig med hammaren och mejseln i stället för
med geväret, och på grund häraf kunna vi producera bättre arbetare.

Jag är öfvertygad om, att ett allmänt införande af åttatimmars-systemet skall visa
sig fördelaktigt i rent ekonomiskt hänseende.

Jag har nu framställt min åsikt, grundad på rön och iakttagelser, och jag har
ingen som helst anledning att ångra förändringen. För mig har det varit verkligen
öfverraskande att bevittna, huru mina gamla åsikter hafva ramlat och huru mina farhågor
skingrats genom sakernas nya ordning.

Högaktningsfullt

Wm Allan.

Sedan förestående skrefs har herr Allan (i juni 1892) höjt sina arbetares aflöning
med 5 procent utan att han därom blifvit ombedd. Det är ett mycket praktiskt bevis
på huru väl den kortare arbetsdagen lönat sig för honom.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

En utförlig undersökning af den schweiziska maximalarbetsdagens
inverkan på detta lands produktion bär blifvit offentliggjord af den
bekante vrkesinspektören d:r F. Schuler. Enligt denna undersökning
(Der Normalarbeitstag in seinen Wirkungen auf die Produktion, Archiv
fur soziale Gesetzgebung lind Statistik von H. Bränn, 1891 sid. 82—102)
skulle minskningen af arbetstiden icke hafva medfört motsvarande
minskning af arbetsutbytet, arbetsintensiteten och tekniken skulle hafva
gått framåt, produktionen och arbetslönerna i många fall stigit och
tidsregleringen i det hela visat sig vara en sann välgärning för
arbetarne utan att lända arbetsgifvarne till förfång. Resultaten sammanfattas
af författaren i följande allmänna slutord:

Tyvärr är härmed raden af de fakta redan slut, hvilka här kunna anföras och
tillgodogöras i och för ett i någon mån tillförlitligt bedömande af den schweiziska
maximalarbetsdagens verkningar. Dessa såväl som otaliga andra iakttagelser, som hvar
och en kan gorå, hvilken kommer i närmare beröring med lifvet och verksamheten inom
fabrikerna, leda till den öfvertygelsen, att arbetstidens längd endast inom vissa gränser
är bestämmande för arbetsutbytet. Den är det i så mycket högre grad, ju mindre
arbetarens kropps- och själskrafter tagas i anspråk genom hans sysselsättning, ju mindre
kraftförbrukning maskinens betjänande kräfver; den är det i mycket ringa grad, där det
mest kommer an på ett omsorgsfullt och noggrant arbete. Där det arbetas med maskiner,
där blir arbetaren under så mycket kortare tid i stånd att prestera sitt normala arbete,
ju mera komplicerad maskinen är, och ju mera förstånd, uppmärksamhet och omdöme
dess betjäning eller ledning fordrar. Häraf öfverallt den företeelsen, att arbetstiden först
förkortas inom de industrier, som behöfva arbetare, hvilka äro intelligenta och förvärfvat
sig ett visst mått af bildning. Sådana arbetare förbruka kraft genom kroppslig och
andlig ansträngning samtidigt. Man finner det visserligen ofta påfallande, att personer
af detta slag efter slutadt arbete i sitt yrke bruka hängifva sig åt ytterligare verksamhet
i hemmet, i trädgården eller till och med ute på fältet. Men man förgäter, att härvid
till en stor del andra, förut ännu icke ansträngda muskelpartier sättas i verksamhet, samt
att genom vistelsen i det fria, genom blodomloppets och andhämtningens lifvande ett
kroppens vederkvickande samtidigt kan äga rum. Vida mer göra sig de i kroppen hopade
trötthetsämnena gällande genom olust och oförmåga till andlig verksamhet. Det är ej
att undra på, att fabriksbarn i sina afton- och fortsättningsskolor efter ett tröttande
arbete visa så liten andlig vakenhet samt att man i arbetareföreningar kan iakttaga så
mycken tanklös efterrabbling af det föresagd», så liten egen själsverksamhet, enär deras
sammankomster hållas efter arbetsdagens mödor, efter förbrukning af det normala kraftmåttet
samt under en tid, som borde vara ägnad åt hvilan.

Arbetaren har ett visst kraftmått att förbruka. Detta mått kan emellertid
minskas eller ökas allt efter näringens beskaffenhet och kroppens hela öfriga vård.
Bättre underhåll och större arbetsförmåga stå i omedelbar vexelverkan med hvarandra.
Därför — och i framställningen om spinnerierna hafva bevis härför blifvit framlagda —
kunna arbetare bringas till ökad arbetsförmåga, om deras aflöning och således möjligheten
till bättre underhåll af kroppen i samma förhållande ökas. Samma verkan har
äfven förbättringen af sundhetsförhållandena inom fabrikerna, det vill säga undvikandet
af allt sådant, som eljest skulle menligt inverka på arbetarens kroppskrafter. Men äfven

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

på annat sätt kan arbetsförmågan inom en viss gifven tid ökas — om nämligen kraftförbrukningen
fördelas på ett mindre antal arbetstimmar. Då blir det, såsom anförda
erfarenheter ådagalägga, under för öfrigt lika förhållanden möjligt att kunna utföra lika
mycket arbete på 11 eller ännu färre timmar som förut på 12.

Om detta så ofta dragés i tvifvelsmål, så torde väl orsaken härtill merendels

ligga däri, att arbetets tempo endast småningom blir och kan blifva ett annat. Liksom
kapplöpningshästen tränas och sättes i stånd att utföra utomordentliga prestationer, och

liksom sportmannen — han må nu heta bergbestigare eller roddare, atlet eller konst beridare

i cirkus — tränar sig för sin konst, så kan äfven fabriksarbetaren genom
småningom inhämtad vana och öfning sättas i stånd till vida större arbetsutveckling
under samma tid, såsom det ju äfven lyckats den engelske arbetaren gentemot den
schweiziske med hans långsammare väsende och gentemot den hinduiske med hans
betydligt ringare uthållighet. Det säger sig själft, att denna stegring ej kan drifvas
i det oändliga. Vi veta icke, vid hvilken arbetstidsförkortning en varaktig mindreprestation
inträder. Det är möjligt, att den inträder vid ett efter våra nuvarande begrepp
mycket lågt timtal. Endast erfarenheten kan visa, huru härmed verkligen förhåller
sig.

Men det veta vi, att samma mått icke kan gälla för alla människor, ja förmodligen
icke ens för alla människoraser. Man kan således i detta afseende icke uppställa
någon ens närmelsevis pålitlig beräkning för någon som helst industrigren, innan
man känner sammansättningen af dess arbetspersonal. Beräkningen blir desto säkrare,
ju mera normala de enskilda individer i allmänhet äro, hvilka sysselsättas i en industri;
den blir desto otillförlitligare, ju flera abnorma individer som deltaga i fabriksdriften.
Och det gifves industrier, exempelvis bomullsspinneri-industrien, hvari med förkärlek samla
sig personer, hvilka endast delvis äro arbetsdugliga, för att här i möjligaste mån tillgodogöra
sig sina begränsade krafter.

I vår uppfinningsrika tid arbetar emellertid människan numera sällan med uteslutande
användning af sina egna krafter och organ. Nästan i hvarje industri spelar
maskindriften en alltmer betydande roll. Maskinen bestämmer det större eller mindre
måttet af den ansträngning, som kräfves af arbetaren, hvilken sköter densamma; den
betingar snabbheten af hans rörelser och förbrukningen af hans muskelkraft. Den utgör
ofta ett hinder, som gör, att arbetaren äfven med bästa vilja i världen ej kan prestera
mera, trots allt uppbjudande af uppmärksamhet och intelligens; den kräfver tvärtom ej
sällan på ett befallande sätt öfveransträngning, äfven om arbetaren är nästan färdig
att störta.

Konstruktörerna åstadkomma allt mer och mer storartade maskiner, för att därmed
skall kunna produceras allt mer och allt bättre. Dessa båda synpunkter voro förr
så godt som de enda, från hvilka deras alster bedömdes. Den nutida lagstiftningen
ställer arbetsgifvaren till ansvar för de förluster, hvilka maskindriften vållar arbetaren i
form af kroppsskada, och detta har förmått konstruktörerna att anstränga sin uppfinningsförmåga
äfven för åstadkommande af en mera betryggande fabriksdrift, för byggande af
mera säkra maskiner. Nåväl — om lagstiftningen nu äfven skulle börja att skänka en
tanke åt skadegörelse genom öfveransträngning i följd af för lång arbetstid samt att
stifta lagar häremot? Konstruktörerna komme väl då att på samma sätt rikta sina bemödanden
därpå, att iakttagandet af nämnda lagar kunna äga rum, utan att industriens
till verkningsförmåga i dess helhet toge skada och utan att den ekonomiska existensen
Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 88 Höft. 12

Exempel från
England.

90 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

af enskilda industrier råkade i fara samt tillika utan att den enskilde arbetarens förtjänst
och därmed det kroppsunderhåll, som sätter honom i stånd att utföra det nödiga
arbetet, lede något intrång. Bevisen för att sådant låter sig göra erbjuda många af de
förut anförda fakta, särskildt de från textilindustriens område.

Visserligen låter hvarken detta framsteg, ej heller arbetarnes egen afpassning
efter det förändrade produktionssättet genomföra sig med ett slag, och härtill måste
lagstiftaren taga hänsyn. Den snabbhet, hvarmed omgestaltningen inom hvarje industri
låter sig genomföra, torde vara så olika, att lagstiftaren äfven härvid nödgas fästa afseende.
Men sent eller aldrig skall framsteget komma, såvida icke lagstiftningen frammanar,
ja framtvingar det genom uppställandet af vissa fordringar, hvilka industrien
inom en bestämd tid måste uppfylla.»

Så långt utskottets exempel. Några andra må ock anföras.

Belysande för arbetsintensitetens stegring i samband med den
minskade arbetstiden äro följande öfversikter angående utvecklingen af
Englands bomullsindustri.

Tub. IX.

De engelska bomullsspinneriernas utveckling:

Årlig garn-produktion i
1,000 skålp.

Arbetarnes

antal

Garnproduk-

tion i skålp.
pr arbetare

Arbetskost-naden pr
skålp. garn

Arbetarens
årliga medel-förtjänst

1844—46 ......

1859—61°) ...
1880—82 .....

523,300

910,000

1,324,900

190.000

248.000

240.000

2,754

3,671

5,520

2,3 d.
2,1 d.
1,9 d.

28 £12 s.
32 » 10 »
44 » 4))

Tab. X.

De engelska bomullsväfveriernas utveckling:

Bomullsväf-veriernas
totalproduk-tion i 1,000
skålp.

Arbetarnes

antal

Produktion i

1 skålp. pr
| arbetare

Arbetskost-nad pr skålp.

Arbetarnes
årsinkomst i
medeltal

1844-i 1859-1 1880-

-46 ......

-61°) ...

-81 ......

348,110

650,870

993,540

210,000

203.000

246.000

1,658

3,206

4,039

3,5 d.
2,9 d.
2,3 d.

24 £ 10 S.
30 » 15 »
39 » — »

kraft.

*) -Atr 1847 trädde tiotimmarslagen, som skulle »ruinera Englands industri», i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Man märker den oerhörda stegringen i arbetsintensiteten. År
1844 producerade en arbetare 2,754« garn, 40 år senare 5,520 «. För
väfvaren steg under samma tid produktionen från 1,658 till 4,039®.
Oaktadt lönen under tiden oafbrutet steg, minskades dock produktionskostnaden
pr skålpund.

En jämförelse mellan den engelska och den sämre situerade tyske
väfvaren (efter Brentanos ofvan omnämnda arbete) torde ock tala mera
än långa utläggningar.

Tab. XI.

Veckopro-d aktion i
yards pr
väfvare

Kostnad
pr yard

Daglig ar-betstid

Arbetarens

veckoför-

tjänst

Tyskland

England

466

706

0.303

0.275

12 tim.

9 »

11 s. 8 d.
16 s. 3 d.

Slutligen må anföras några uppgifter af de få tillförlitliga vi Från Sverige.
hafva från Sverige. 1875—77 års arbetarlagstiftningskommitté anför
ett i någon mån belysande exempel (sid. 107) från Rosenlunds bomullsspinneri
:

Tal. XII.

Tillverkning å Rosenlunds fabrik:

År	Arbetstiden	Medel- nummer	Garnbuntar	Skålp. eng. vikt	Passmer	Arbets-timmar pr år	Passmer pr 3.3 5 0 tr.
1869	78V2 tim. pr vecka	1,783	82,945	829,450	14,789,093	3,470	14,277,655
1870	» » » »	1,715	96,920	969,200	16,621,780	3,688	15,098,420
1872	67‘/s » » »	1,623	104,770	1,047,700	17,004,170	3,398	16,763,970
1873	» » » »	1,596	103,266	1,032.660	16,481,253	3,315	16,655,263

Af icke mindre intresse torde följande af den nyligen aflidne nUgo Tamms
politikern och industriidkaren Hugo Tamm vid 1895 års riksdag i en uttf8ag^eX''d
debatt i Första Kammaren lämnade upplysningar vara: Riksdag.

Förslag af flottans
myndigheter
i Stockholm.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

»Det var», yttrade hr T. »i en fabrik, där jag själf är delägare,
som det hemställdes till arbetarne, om de hade lust att minska arbetstiden
från 10 till 9 timmar. De fingo fundera därpå i 14 dagar, och
då de säde ja, inskränkte vi arbetstiden med en timme för att se, om
arbetarne icke skulle hinna till samma arbetsprodukt som förut, äfven
de, som sysselsattes med rengöring och dylikt. Efter en månads arbete
visade resultatet, att man icke lyckats hinna fullt upp till samma arbetsprodukt
som förut, men denna hade dock per timme beräknad ökats.
Då föreslogs att göra ett nytt försök med 9 timmars arbetstid, och
etter 2 månader hann man på 9 timmar något mera än förut på 10
timmar.»

Detta uttalande, afgifvet af eu industriidkare, som städse motsatte
sig lagstiftningens ingripande i fråga om arbetstiden, är märkligt
i mera än ett hänseende. Det bestyrker bland annat, hvad nära nog
alla forskare å detta område påvisat, nämligen att första förutsättningen
för att en afsevärdare stegring af arbetsintensiteten skall göra
sig gällande är, att minskningen af arbetstiden räckt en längre tid.

Af icke mindre intresse äro förslag och uttalanden, som under
de senaste åren framkommit från vissa af flottans myndigheter. Varfschefen
i Stockholm har funnit sig böra upptaga frågan om en förkortning
åt arbetstiden vid varfvet till allvarlig ompröfning. Därvid har
han funnit, att införande af en arbetstid om 8 timmar dagligen ingalunda
skulle verka till skada för statens intressen. Hvad arbetsprodukten
beträffar, tvekar varfschefen ej att uttala som sin mening, att den som
kan erhållas under en arbetstid af 8 timmar dagligen icke skall komma
att i någon mån bli underlägsen den som kan åstadkommas under en
arbetstid af 10 timmar dagligen. Det är nämligen tydligt, — äfven
om det icke kan med direkta siffror bevisas ■—■ att det arbete, som en
uthvilad arbetare kan prestera under 8 timmar, skall till följd af ökad
arbetsintensitet visa sig f ullt motsvara den under 10 timmar utgjorda arbetsprodukt,
som kan lämnas af en tröttad och alltså ej fullt så arbetsför person.
Den möjligheten torde ej heller vara utesluten, att genom en
skärpt kontroll öfver arbetet under de 8 timmarna man skall lyckas
få in mera fart och intensitet i detsamma.

Varfschefen anser vidare, att staten genom minskning af arbetstiden
och dennas förläggande på dagens timmar kan, om så behöfves,
genom arbetarnas fördelande i olika lag vid brådskande tillfällen få ut
samma arbetsprodukt som med nuvarande arbetstid. För arbetarna
själfva skall stor vinst däraf uppstå.

Motioner i Andra Kammaren, N;o 2i5.

Varfschefen hemställer, att marinförvaltningen ville taga frågan
om arbetstidens nedsättande till i medeltal 8 timmar dagligen, utan
att minskning i för närvarande tillerkända aflöningar och ersättningar
skedde, under ompröfning.

Till sist häfdar varfschefen lämpligheten af att staten lämnar sin
medverkan och går i spetsen vid det praktiska lösandet af den brännande
frågan om reglerande af arbetstiden för kroppsarbetare. Förr
eller senare torde frågan kräfva sin slutliga lösning, som ej blir lättare
för så vidt densamma blott motvilligt och efter störande arbetstvister
blir ordnad.

Chefen för torpeddepartementet vid flottans varf i Stockholm är af
samma tanke som varfschefen.

Han anser den nuvarande arbetstiden för flottans varf vara för
lång för att man skall kunna fordra än mindre förvänta sig ett intensivt
arbete under hela denna tid, hvarjämte en så lång daglig arbetstid
i allt för hög grad inskränker den tid arbetaren kan anses behöfva
till sitt förfogande för hvila och personliga angelägenheters vårdande.
En inskränkning af arbetstiden är på denna grund erforderlig, men
en förkortning af densamma till 9 timmar blir en halfmesyr, som icke
kommer att leda till målet.

öfverallt inom områden för industriell verksamhet, där den långa
arbetstiden ännu bibeliålles, framställas nu också med skärpa fordringar
på en förkortad arbetstid för kroppsarbetare, och krafvet på 8 timmars
arbetsdag, redan flerstädes genomdrifvet, torde inom kort bli omöjligt
att tillbakavisa.

Med dessa förhållanden för ögonen och då utan tvifvel, om arbetstiden
inskränkes från 10 till 8 timmar, samma arbetsprodukt han uppnås,
därest erforderliga åtgärder vidtagas för höjande af arbetsintensiteten,
synes det som om öfvergången till 8 timmars arbetsdag ju förr
dess bättre borde genomföras.

Denna fråga berör emellertid det stora sociala spörsmål, som inom
industriens alla områden allt mer tränger sig fram med syfte att uppnå
ett ordnande på tillfredsställande grunder af förhållandena mellan arbelsgifvare
och arbetare, och att staten tager ledningen vid lösandet af
detta spörsmål, anser chefen långt ifrån oberättigadt.

Chefen för varfvets artilleridepartement anser ur social synpunkt
en förkortning af arbetstiden i alla afseenden önskvärd. Utvecklingen
kommer förr eller senare att framtvinga en normalarbetsdag om i medeltal
8 timmar.

Maskinteknikens
utveckling
efter
10-timmarslagens
genomförande
i
England.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 1

En reform beträffande den för flottans varf fastställda arbetstiden
anser ^ chefen sålunda nödvändig-, äfvensom, då det alltid visat sig att
underifrån framtvingade reformer ej ha samma sociala nytta med sig
som om de i god tid gifvits, att det vore såväl politiskt som praktiskt
klokt, att en minskning i nu gällande veckoarbetstid kommer till stånd.

Huruvida åter en lika stor arbetsprodukt kan förväntas utförd
under 48 som under 60 timmar i veckan är ej lätt att utan gjorda
försök afgöra. Men att döma af den arbetsintensitet, som under dagens
nionde och tionde arbetstimmar merendels ådagalägges af arbetaren,
synes åtminstone spörsmålet ej utan vidare kunna besvaras med nej.

Uttalandena från flottans myndigheter i Karlskrona gå visserligen
mot erfarenheterna i Stockholm. Men de hufvudskäl, som anföras t. ex.
af chefen för ingenjörsdepartementet, hvars uttalanden varfschefen i
Karlskrona tillmäter största betydelsen, gå ut på, att staten icke bör
gifva ett exempel, som är farligt för landets industri i dess helhet.
Het är sålunda icke den praktiska erfarenheten utan andra hänsyn,
som fått utgöra hufvudskäl mot framställningen.

Uttalandena från Stockholms varf, som åberopa endast statens
egna hänsyn, äro emellertid märkliga utslag af den mening, som erfarenheten
äfven i vårt land håller på att stadga, nämligen att en minskning
i arbetstiden intill 8 timmar uppväges af ökningen i arbetsintensiteten.

Om denna ökning i arbetsintensiteten i främsta rummet beror
därpå, att den lefvande arbetskraften blir i så hög grad förbättrad
genom en arbetstid, som bereder tillfälle till tillräcklig hvila och vederkvickelse,
så medverka otvifvelaktigt äfven andra faktorer. Bland dem
torde i nästa rum böra sättas följande högst betydelsefulla erfarenhet:

2. Kortare arbetstid skapar högre maskinteknik och bättre arbetsmetoder.

Åtskilliga af de exempel och sifferuppgifter, som ofvan anförts,
gifva otvetydigt vid handen, att en förkortning i arbetstiden i regeln
åtföljts icke blott af stegring i arbetsprestationen genom arbetarnes
åtgöranden utan äfven genom arbetsgifvarnes. öfversikterna angående
utvecklingen af Englands textilindustri under tiden 1844—82 (Tab. IX
och X) böra ses äfven i belysningen af den utveckling i maskinteknik
och arbetsmetoder, som följde på införandet af 10-timmarsdagen.

Under denna tid tredubblades antalet spindlar på hvarje spinnstol.
På 1840-talet förmådde en maskin föra endast 800 spindlar. Eu modern

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

selfactor räknar öfver 2,000. På 1830-talet gjorde spindlarna 4,200
hvarf i minuten, 50 år senare 9,000—11,000. På 1830-talet voro 220,000
handväfstolar i bruk, nu torde knappast ett hundratal stå att uppsöka.
Däremot voro år 1890 mera än 600,000 maskinväfstolar i gång. Och
hvarje arbetare har nu i medeltal 4 väfstolar att sköta, medan fordom
hvarje handväfstol kräfde sin man. Antalet inslag steg under åren
1830—1890 från 80—90 i minuten till 200—240.

»Men för att uppnå dessa prestationer», yttrar Brentano vid sina
märkliga undersökningar, »voro barn icke längre användbara. Medan
totalantalet personer använda inom bomullsindustrin stiger från 479,515
år 1874 till 528,795 år 1890, se vi antalet af de därvid sysselsatta
barnen sjunka från 66,900 till 48,133. Vid den ofullkomliga maskinen
hade familjefadrens arbete kunnat ersättas genom barnets arbete, och
kända äro skildringarne, huruledes han irrade omkring arbetslös eller
satt hemma och lagade maten och stickade strumpor åt hustru och
barn, som arbetade i fabriken. Den fullkomnade maskinen gör ånyo
familjefadern till de sinas försörjare och återbördar barnet till skolan,
dit det hör. Nu behöfver man åter vuxna arbetare, och blott sådana
äro användbara, som till följd af bättre lefnadssätt äro vuxna maskinernas
ökade arbetsförmåga. Så uppstår den möderne spinnaren, som
understödd af två biträden samtidigt sköter 2,000 spindlar, och den
möderne väfvaren, som i regeln sköter 4 väfstolar på en gång.» I

I ett annat mycket uppmärksammadt arbete om storindustrien af
Gerhard von Sehulze-Gävernitz återfinnes bland annat följande sammanställning
mellan vissa tyska och engelska spinnerier:

Jämförelse
mellan spinnerier
i Tyskland
och England.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

''Idb. XIII.

Ort:	g. B SL Öl 2-''o p* p O P-rf- 1 O ►i H ce	Antal arbetare spin-; me^-hjäl-nare d 1 pare	Vagnens väg	Sekunder för vagnens gång fram och åter	Arbetstimmar pr vecka	Veckoproduktion 1 pr par Selfactors	Spinnlön i pfennige	Spinnarens j veckolön i mark	Medelveckolön för biträdena i mark	Antal spindlar pr tillsyningsman	Veckolön för en tillsyningsman i mark
1. 12 s. Värpt råd.				eng. tum			eng. a	pr eng.
Vogesema .........	1272	2	3	63	13	66	4190	1.76	21	10.80	10-20000	35—40
Mulhausen .........	1280	i	3	61	12.5	66	4520	1.42	24	13.50	»	»
2. 28 s. Varptråd.
V ogeserna .........	1272	’ 2	2	63	15	66	1984	4	21	10. so	»	»
Mulhausen .........	1280	i	3	61	14	66	1632	6.4	24	13.50	»	»
3 . 20 s. twist english.
Bayern...............	1568	i	3	64	15	65	2420	1.9	18	10.70	15000	27
Wurttemberg ......	1200	i	4	65	15	65	1900	2. G	21	10.50	»	»
Sachsen ............	2000	i	4	68	14	64	3600	1.7	22	11	10000	35
Oldham ............	2208	i	2	66	13	55	3432	1.8	45,	15.25	—	—
4. 30 s. twist englisli.
Sydtyskland ......	1472	i	3	63.8	16	65	1340	3.37	21	7.7 0	15000	20—30
Boiton ...............	2064	i	2	64	14.6	55	2200	3.25	46	12.7 5	—	—
5. 36 s. twist english.
Sydtyskland ......	1472	i	3	63.8	19	65	1095	4	21	7.70	15000	20-30
Schweiz ............	1200	i	2	65	17	65	850	3.9	18	7.50	11400	21.60
Sachsen ............	(1740	i	3	65.2	15	65	1550	3.3 5	21	8-13	5000	^20—25
12000	i	3	68	14	64	1800	3.2	22	9—13	10000	35
	J2376	i	2	67	13	55	2182	3.25	38	17.75	—	—
	(2688	i	3	67	13	55	2724	2.88	40.15	12.9	—	—
6. 40 s. twist english.
Oldham ............	1560	i	2	65	13	55	1222	5.13	34.20	14.50		—
Oldham ............	2400	i	2	64	13	55	1650	4.28	36.90	16.70	—	—
7. 60 s. twist english.
Elsass ...............	1248	i	3	60	22	69	530	9.7 5	21	12.50	12—15000	28.50
Boiton ... ...........	1632	i	2	66	17.7	55	633	9.75	40	11	—	—
8. 120 s.wef t english.
Elsass ...............	1764	i	3	65	28	69	258	22.75	21,60	10.30	8000	28.50
Boiton ..............	2280	i	3	58	21	55	333	22.28	43	11	—	—

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 97

I ord uttrycker, säger författaren, denna tabell följande:

»I England sköter arbetaren dubbelt så mycket maskineri som i
Tyskland. Maskinerna gå snabbare. Förlusten i förhållande till maskinens
teoretiska effekt är mindre. I sistnämnda afseende märkes,
att i England spolarnes aftagning och uppsättning sker fortare, att
trådens afsittning mera sällan förekommer och att de afslitna trådarnes
liopknytning drager kortare tid. Häraf framgår, att arbetskostnaden
pr skålpund garn — isynnerhet när kostnaden för tillsynen medräknas
— är afgjordt billigare i England än i Tyskland; och detta ehuru de
engelska spinnarnes löner äro nästan dubbelt så höga som i Tyskland
och arbetstiden föga öfverstiger 9 timmar emot 11—11 y2 i Tyskland.»

Förklaringen till den uppryckning i fråga om maskinteknik och
arbetsmetoder, som nästan organiskt allestädes följt på en förkortning
af arbetstiden, ligger ej så långt borta. Ingenting är farligare än
slentrian. Så länge industrien kan nödtorftigt draga sig fram med
lång arbetstid, låga löner, gammalmodiga maskiner och d:o arbetsmetoder,
så lär knappast någon afsevärd uppryckning förekomma inom
densamma, Men då en afsevärdare löneförhöjning eller förkortning af
arbetstiden kommer till stånd, då kommer utifrån ett moment, som
tvingar till kamp och utveckling. »Vi äro uppfinnare i följd af nödtvång»,
förklarar den märkliga amerikanske industriidkaren och ekonomiske
skriftställaren Jakob Schönhof i sitt år 1892 utkomna arbete om
industriens konkurrenskraft. Liksom jordbruket aldrig tillägnade sig
någon högre utveckling, så länge slafveri och träldom florerade, likasom
mångenstädes i vårt land jordbruket legat hartnär i lägervall, så länge
ekonomien kunnat uppehållas genom skogshuggning, medan skogens försvinnande
framtvungit sannskyldiga små underverk i jordbrukets förbättring,
så är ock just nödvändigheten för industrien en utmärkt läromästare.

Men af långt större betydelse för teknikens och arbetsmetodernas
förbättring är dock otvifvelaktigt arbetarematerialets egen förbättring
genom höjda löner och kortare arbetstid. Eu förslafva*! arbetare skall
aldrig kunna sköta de invecklade maskiner, som den högst ställda
industrin använder. Därtill fordras en intelligent, väl närd, vaken och
arbetskraftåg arbetare.

Af stort intresse är att höra den erfarne arbetsgifvaren Schönhofs
skildring af hvad han anser vara hufvudfaktorerna för en konkurrenskraftig
industri. Beträffande maskintekniken heter det:

»Tyngdlagen har icke absolutare giltighet än den lag, som säger,
att, när, såsom i Amerika, lönen per dag är hög, arbetsgivare^ förBih.
till Biksd. Prof, 1908. 1 Samt. 2 Afd, 2 Band. 88 Höft. 13

Orsaker till
uppsvinget.

TJttaXandenfrån

Amerika.

Andra medverkande
faktorer.

98 Motioner i Ändra Kammaren, N:o 245.

nämsta sträfvan går ut på att inbespara arbete. Följden häraf är den,
att produktionens organisation ej i något land på jorden är så fullkomlig
som i Förenta staterna. Där är hvarje uppfinning och förbättring
i arbetsproceduren alltid välkommen. Fabrikanter, som vilja
införa en förändring i den produkt, som de framställa, låta göra en
maskin för att åstadkomma det, hvars utförande i andra länder öfverlämnas
åt människohanden. Maskinerna, som i Europa begagnas till
den yttersta gränsen af brukbarhet, kasseras i Amerika, äfven om de
blott äro delvis utslitna, så snart en ny förbättring gjort det möjligt
att utföra arbetet fortare och följaktligen billigare. En förbättring,
som den ene inför, antages äfven så fort som möjligt af hans konkurrenter.
Följden häraf är arbetsbesparing, som resulterar i ett förbilligande
af produktionen, hvilket sålunda visar sig vara en följd af den
höga arbetslönen i Förenta staterna.)) Dessa tekniska förbättringar
nödvändiggöra emellertid en arbetarekår med kort arbetstid och hög
lefnadskostnad. »Den högre daglönen», skifver han, »hvilken råder
i Förenta staterna, möjliggör för arbetarne bättre både kroppslig och
andlig näring. De äta mera och bättre mat än någon arbetare i
Europa, och deras allmänna standard of life är högre. De sköta fler
spindlar och väfstolar inom textilindustrien. Inom stålfabrikationen, i
kolgrufvorna, vid koksbränningen och dylikt frambringar samma antal
arbetare på samma tid större mängd produkter än hvilken som helst
bland deras europeiska konkurrenter. Under hvarje särskild timme af
arbetsdagen arbeta de ihärdigare. Arbetarens ihärdighet och insatsen
af hela hans energi på arbetets utförande äro ytterst intensiva och
endast möjliga, där god och tillräcklig föda erhålles. Hvarje ögonblick
begagnas för att uppnå den största möjliga produktionsmängd, som
han kan framtvinga ur maskinen eller med sina händer. Redan detta
är tillräckligt att förklara den höga förtjänsten vid arbeten, där lönen
per styck är så låg, att den i Europa väcker förvåning.»

Den kortare arbetstiden verkar sålunda direkt i industriens tjänst
för att påskynda dess utveckling till allt större fullkomlighet Men
också i samband härmed till allt drägligare förhållanden inom densamma.

Mycket skulle kunna tilläggas ifråga om de ekonomiska följderna
af en kortare arbetsdag. Det bär sålunda på flera håll iakttagits, att
arbetsintensiteten nu är synnerligen ringa under de tidiga morgontimmarna
lika val som under de sista aftontimmarna. Detta pekar ju
direkt på lämpligheten att förlägga den kortare arbetsdagen just till
själfva dagen. Klart är ock, att eu kortare arbetsdag nedbringar
driftkostnaderna högst väsentligt. En sänkning af arbetstiden från 10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 99

till 8 timmar skall sänka'' driftkostnaden med i många fall ända till
20 procent.

Kapitlet om arbetsintensitetens sammanhang med arbetslösheten, Arbetslösheten
som ofta brukar åberopas i samband med spörsmålet om 8-timmars-och
dagen, är inveckladt. Och olika socialekonomer komma i frågan till
olika resultat. Man torde dock göra klokt i att hvarken öfverdrifva
förväntningar eller farhågor. Förhoppningarna, att armén af arbetslösa
skall afsevärdt minskas genom att industrien vid normalarbetsdagens
införande helt enkelt absorberar de arbetslösa, torde man böra afskrifva.

Så enkel är proceduren nog icke. Ty den stegrade arbetsintensiteten
torde nog kunna antagas ungefär uppväga förkortningen i arbetstiden.
Arbetslöshetens problem sammanhänger i allt väsentligt med en annan
företeelse inom industrialismen, nämligen planlösheten i produktionen,
mot hvilken socialdemokratien vill sätta system i produktionen.

Ej heller torde skrämskotten från vissa håll, att framtvingandet
af en högre maskinteknik skall öka de arbetslösas här, böra tagas
alltför djupt. Man bör medräkna en faktor, som här torde spela
hufvudrollen, nämligen arhetarnes ställning som konsumenter. När arbetaren
får en högre lefnadsstandard och en kortare arbetstid, stiga både
behof och köpkraft. Höjd maskinteknik, större arbetsintensitet minska
produktionskostnaderna. Varorna kunna säljas billigare. Stiga i samband
härmed arhetarnes behof och köpkraft, uppstår det förhållandet,
att stegrad produktion kommer att motsvaras af en stegrad konsumtion.
Erfarenheten bestyrker ock detta. År 1786 kostade ett skålpund
bomullsgarn i England 30 s., år 1832 var priset 2 s. 11 d, och nu är
det ännu lägre. År 1760 beräknades antalet arbetare i bomullsindustrien
i samma land till 40,000, år 1890 till mera än */a miljon. Sänkningarna
i priset framkallade en ''oerhörd ökning i konsumtionen. . Och i följd
häraf kunde antalet arbetare, som funno sysselsättning i industrien,
mångdubblas.

Till slut må anföras två yttranden, som uttrycka den uppfattning
af frågan om den minskade arbetstiden, som varit ledande för engelska
statsmäns ställning till densamma. Det ena kommer från en man, som
beklädt posten som Englands handelsminister, och som samtidigt varit
stor delägare i såväl engelska som tyska fabriker. Den forne handelsministern
Mundella framlägger sin erfarenhet i följande ord: »Det är
de främmande nationernas långa arbetstider, som skydda oss mot deras
konkurrens.» Det andra är den store Macaulays historiskt minnesvärda
och sant mänskliga ord under tiotimmarsdebatten: »Aldrig skall jag
tro, att det, som gör en befolkning starkare, sundare, visare och bättre,
slutligen likväl kan göra den fattigare.»

100

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

YX. Arbetstidens begränsning till 8 timmar dagligen.

Begreppet

maximal arbetsdag.

S-timmarsdagen
tillfredsställer
ett
hygieniskt
behof.

Som bekant utgör åtta-timmars dagen hela den organiserade arbetarevärldens
kraf. Ordet »normalarbetsdag» torde knappast riktigt
uttrycka de önskemål, som samla sig i detta ord. Att 8-timmarsdagen
skulle bli det »normala» för alla arbetare utan hänsyn till arbetets art,
torde aldrig ha ifrågasatts, ens af reformens mest entusiastiske förkämpar.
Att ett tungt och svårt arbete, utfördt kanhända under nattens
timmar och under i hygieniskt afseende ogynnsamma förhållanden, icke
kan jämställas med ett lättare arbete i ljusa, luftiga lokaler, ligg''er i
öppen dag. Icke heller kan ett rent mekaniskt-automatiskt arbete vara
att jämföra med ett sådant, som lämnar sin utöfvare tillfälle till omväxling
och mera personlig insats.

Krafvel formuleras helt visst fullt riktigt i uttrycket 8-timmars
maximalarbetsdag, hvilket betecknar, att arbetstiden under ett dygn
skall utgöra högst 8 timmar. I denna framställning har ock denna
benämning konsekvent kommit till användning.

Mången, som erkänner det berättigade i sträfvandena efter en
förkortad arbetstid i allmänhet, gör invändning emot att man stannat
just. vid kiafvet pa åtta timmars maximalarbetsdag. Hvarför har man
ej i stället valt exempelvis 8Va, 9 eller 10 timmar? Och någon, som
sett en demonstrationsfana med tre 8-or som symbol för arbetarnes
kraf, insinuerar, att man kommit till detsamma genom att helt enkelt
dividera dygnets timmar med 3 och därefter anslå V, till hvardera af
arbete, vederkvickelse och sömn. Så enkelt har man dock icke fattat
problemet.

Den normala tiden för eu fullvuxen människas sömn är i allmänhet
fastslagen till 8 timmar pr dygn. Denna siffra har ej tillkommit på
det enkla säitet, att man blott delat 24 med 3. Genom generationer^
erfarenhet och genom läkarevetenskapens utsagor har så småningom
den meningen vunnit burskap, att för flertalet människor tillfredsställandet
af detta behof tager i medeltal 8 timmar i anspråk. Frågan om
denna siffras fastställande har aldrig någonsin varit ett matematiskt
spörsmål. Lika litet torde sjunde-dagsfirandet, som först enligt en tysk
forskare uppgifves ha införts vid de stora byggnadsarbetena i Babylon,
ha vrdhållits genom årtusendena, om icke detta fyllt ett stort, ideellt,
kulturellt och framför allt folkhygieniskt behof hos mänskligheten.

101

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Det är på samma sätt med krafvet på 8 timmars maximalarbetsdag.
Frågar man läkarevetenskapen om den arbetstid, som kan anses normal
för en frisk människa, så får man helt naturligt i första hand svaret,
att det beror på arbetets art. I allmänhet ingår läkarevetenskapen som
sådan icke på spörsmålet om 8 timmars maximalarbetsdag. Frågan är
ju ock af den art, att man å densamma oftast anlägger uteslutande politiska
synpunkter. Så t. ex. fick varfschefen i Stockholm på sin tid
uppbära en sannskyldig skur af förebråelser i arbetsgifvarnes och högerns
press på grund af sina uttalanden om 8-timmarsdagen. Icke så,
att man sökte vederlägga hans uppgifter eller ens vågade ifrågasätta,
att icke hans erfarenheter om 8-timmarsdagens företräden voro väl
grundade. Nej, man bara förebrådde honom, att han uttalat en åsikt,
som syntes obekväm för högerns sträfvanden. Och därvidlag sparades
hvarken på hårda ord eller feta rubriker.

Läkarevetenskapens utöfvare äro väl ej heller okänsliga för den
omständigheten, att frågan om 8-timmarsdagen ännu är en fråga, som
mången betraktar enbart som en politisk stridsfråga af brännbaraste
natur. Om sålunda maximalarbetsdagens vänner i allmänhet nödgas
undvara det direkta stödet af auktoritativa hygienikers uttalanden fölen
maximalarbetsdag af 8 timmar, så är det indirekta så mycket rikligare.
Först och främst levererar hygienen en riklig statistik öfver
olycksfalls-, sjukdoms- och dödlighetsförhållandena bland olika samhällsklasser,
en statistik, som visar särskildt den industriella arbetareklassens
ogynnsamma ställning i förhållande till öfriga klasser. Talrika utredningar
från olika land fastslå detta. Och åtskilligt är förut anfördt
för att belysa detsamma. Därjämte ha vi från utlandet en rikhaltig
litteratur om arbetaresjukdomar. Där man påträffar uttalanden angående
arbetstiden, peka dessa stundom på behöfiiglieten af en ännu starkare
begränsning af arbetsdagen än till 8 timmar. Och man torde utan
risk att öfverdrifva kunna skrifva under hvad som yttrades i herr Bergs
motion vid 1893 års riksdag, »att, om hälsovårdsvetenskapen som sådan
finge göra sig gällande, dess fordran ingalunda skulle eftergifva den
nu af arbetsklassen uppställda» i fråga om regleringen af arbetstiden.
Indirekt lämnas ock det stöd åt arbetarnes kraf, att veterligen ingen
hygieniker af rang bestridt behöfligheten och lämpligheten ur hygienisk
synpunkt af arbetsdagens begränsning till 8 timmar. Uttalanden mot
detta kraf skulle för visso icke ha saknats, om sådana varit förenliga
med vetenskapens uppfattning af detta spörsmål.

Reformens motståndare åberopa sig ej heller på hygieniska skäl,
lika litet som de söka efter argument för söndags- och nattarbetet eller

102 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

afskaffande! af trettondagen i läkareböckerna. Det är »industriens behof»
och »industriens undergång», som i olika former anrättas och bjudas
som skäl. Och mot de öfverdrifna betänkligheterna i detta afseende
är förut ordadt.

?mstimeten krafvet på 8 timmars maximalarbetsdag likaväl som krafvet

°m Pf 8 timmars sömn öfverensstämmer med de krafter och behof män niskor

i allmänhet besitta och sålunda är en stor fysiologisk och folkhygienisk
angelägenhet, så är det lika mycket motiveradt af erfarenheten.
Industrien kan icke med afseende på arbetstid taga hänsyn till
hvarje enskild arbetares arbetsförmåga. Den måste söka en medelarbetstid,
som sedan göres gemensam för alla arbetare inom samma
industri. Så har t. ex. så småningom i vårt land 10-timmarsdagen
(57 timmar i veckan) kommit att bli medelarbetsdag i åtskilliga industrier,
bland andra den stora verkstadsindustrien. Om lördagen arbetas
i flera industrier kortare tid än 10 timmar.

Men man kan öfverallt, där arbetstiden öfverstiger 8 timmar
om dagen, finna, att arbetarne äro otillfredsställda med den längre
arbetstiden. Hvarje lönerörelse, hvarje utgånget aftal uppför frågan
om förkortning af arbetstiden till debatt och underhandlingar. Stora
uppoffringar äro så väl i vårt land som än mer i utlandet gjorda af
arbetarne för att genomdrifva en förkortning af arbetsdagen ned mot
8 timmar. Sträfvandena äro gemensamma likaväl för de socialdemokratiskt
sinnade arbetarne å Europas kontinent som för Englands och Amerikas
i politiskt hänseende med dem oliktänkande arbetare. Hvilka oerhörda
offer ha ej Amerikas arbetare gjort för att tillvinna sig 8-timmarsdagen!
De ha genomkämpat den ena stora strejkrörelsen efter den andra för
att genomföra densamma. Och där man väl fått denna maximalarbetsdag
genomförd — oftast under arbetsgifvarnes hårdaste motstånd —
befinnes det, att hvarken arbetare eller arbetsgifvare förlorat på saken.
Ingen af parterna skulle vilja återvända till de gamla förhållandena.
Ofverlägsenheten hos Amerikas industri beror på den korta arbetstiden
och de högre lönerna, förklara flera arbetsgifvare, socialekonomer och
statsmän gemensamt.

Peka icke dessa förhållanden för den, som vill se fördomsfritt på
spörsmålet om 8-timmarsdagen, på ett hos arbetareklassen förefintligt
behof, som med själfupphållelsedriftens styrka gör sig gällande? Ådagalägga
månne icke erfarenheterna från alla de områden, där man verkligen
han åberopa sig på erfarenheter, att man i 8-timmarskrafvet träffat
just den punkt, där arbetarnes och samhällets behof att sätta en damm
mot rofförbrukning af arbetskraften möter industriens behof af intensitet

103

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

i driften? För den, som icke vill låta sig öfvertygas, är ju all argumentering
förgäfves. Men nog äro skälen minst lika starka — och detta
vare sig man anlägger hygieniska, sociala eller den rena erfarenhetens
synpunkter — för 8-timmars maximalarbetsdag som för den gängse
uppfattningen om behofvet af 8 timmars sömn. 8-timmarsdagen är lika
nödvändig för en god hushållning med arbetareklassens hälsa och nationens
tillgång på arbetskraft som för industriens konkurrensduglighet.

Den långa arbetstiden är ur socialekonomisk synpunkt att jämföra med
rofliuggningen af våra skogar: Den ödelägger. Men den långa arbetstiden
träffar långt hårdare än allt rofnyttjande af naturtillgångarna, ty
den ödelägger släktet.

Krafvet på 8 timmars maximalarbetsdag motiverar sig slutligen
själft såsom öfverensstämmande med arbetarnes behof att lefva ett full- dighet för en
värdigt lif som människor och medborgare. Här är icke platsen att ingå
på en jämförelse mellan kroppsligt och andligt arbete. Bådadera kräfva a ar esenf
nog sin man helt och fullt. Och båda äro helt visst ägnade att verka
tröttande hvar på sitt sätt. Men man torde både kunna oeh böra erinra
därom, att arbetstiden för våra tjänstemän numera regleras till 7
timmar dagligen. Och bra ofta torde den verkliga genomsnittsarbetstiden
för själsarbetare understiga de 8 timmar om dagen, som kroppsarbetarne
uppställt som sitt stora hufvudkraf.

Det öfverskott af fritid, som de andliga arbetarne härutöfver
kroppsarbetarne, och som vanligen användes för kulturell och intellektuell
utveckling, torde kanske mera än något annat ha bidragit att
skapa de förras öfvervikt som klass öfver de senare. Skall arbetareklassen
i sin helhet kunna höja sig till högre kulturellt och andligt lif,
skall den öfver hufvud kunna helt och fullt fylla sin ställning som
medarbetare i ledningen af ett samhälle, som ställer allt högre kraf på
sina medborgare, så måste arbetstiden så inskränkas, att fritiden bereder
rum härför. Arbetstiden får ej omintetgöra hem- och familjelif för
arbetaren. Och han har rätt att njuta de högre nöjen, som vår litteratur,
konst och kultur i öfrigt ha att bjuda.

För att vinna allt detta måste arbetstiden för arbetarne begränsas
till ett maximum, som ungefär motsvarar de nu kulturellt ledande
klassernas. Erfarenheten så väl i vårt land som andra har ådagalagt,
att hvarje begränsning af arbetstiden inom ett yrke medfört en påtaglig
andlig lyftning åt arbetarne inom detsamma. Arbetarne med den
längsta arbetstiden äro som helhet betraktade de i andligt och medborgerligt
afseende mest efterblifna. Ingen större häfstång till arbetareklassens
andliga och moraliska höjande kan gifvas än en förbättrad lefnadsstandard
och en förkortad arbetstid.

104

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Principiella
invändningar
vederlagda af
praxis och er
farenhet.

VII. Maximalarbetsdagen måste bli lagstadgad.

För ett och ett hälft årtionde sedan möttes hvarje kraf på lagstiftningens
ingripande i fråga om reglerandet af förhållandet mellan
• arbetare och arbetsgivare i vårt land med hufvudinvändningen, att sådant
vore ett ingrepp i den enskilda friheten. Arbetsgifvareintresset grep
här ett vapen ur Manchesterskolans arsenal. Som första skäl för afstyrkande
af hen- Bergs motion vid 1894 års riksdag anförde sålunda
Första Kammarens andra tillfälliga utskott:

»I första rummet synes man kunna ifrågasätta befogenheten af att
staten i förevarande hänseende binder den enskildes aftalsfrihet. Äfven
om staten, som måste skydda den svagare, bestämmer någon tid, utöfver
hvilken minderåriga och kvinnor icke få användas till arbeten
inom vissa yrken, följer ej däraf, att staten på samma sätt må göra sigill
förmyndare för vuxna och myndiga män.»

Dessa funderingar om »den enskilda friheten», som för arbetareklassens
vidkommande oftast blifvit en »frihet» att utsvettas och svälta,
behärskade under flera decennier sinnena med formlig trollmakt. I dess
namn var man färdig att utlämna land och folk åt nästan hvilka rofferier
som helst. Men redan på 1880-talet kunde man skönja tecknen till ett
omslag i tänkesätten i och med socialdemokratiens begynnande propaganda
i vårt land.. Och vid 1895 års riksdag gjorde sig Andra Kammarens
första tillfälliga utskott till tolk för samhällets rätt och makt gentemot
den enskilda frihetens allenabestämmanderätt i fråga om förhållandet
mellan arbetare och arbetsgifvare. Utskottet polemiserade mot
iörsta-kammarmeningen i följande uttalande angående statens befogenhet
att i händelse af behof reglera arbetstiden:

»Da utskottet — — nu går att skärskåda frågan om den

begärda utredningens behöflighet och lämplighet, anser det sig i främsta
rummet böra fästa sin uppmärksamhet vid den mest principiella af alla
de betänkligheter, som mot förslaget blifvit framställda, nämligen att
staten icke skulle äga befogenhet att i afseende på arbetstiden binda den
enskildes aftalsfrihet.

} Arbetarefrågan — har det blifvit sagdt — har hittills förts fram
på det, fria aftalets väg’, och så borde allt fortfarande ske. ’I främsta
rummet yttrade i denna syftning Första Kammarens andra tillfälliga
utskott synes man kunna ifrågasätta befogenheten af att staten i
förevarande hänseende binder den enskildes aftalsfrihet. Äfven om
staten, som måste skydda den svagare, bestämmer någon tid, utöfver -

105

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

hvilken minderåriga och kvinnor icke få användas till arbeten inom
vissa yrken, följer ej däraf, att staten på samma sätt må göra sig till
förmyndare för vuxne och myndige män.’

Med afseende på detta uttalande torde man kunna anmärka, dels
att detsamma i alla händelser icke synes vilja proklamera ’låt-gå-principens’
giltighet äfven för de kvinnliga industriarbetarne (för Indika en
tid sreglering alltså skulle ligga inom statens befogenhet), dels att denna
princip numera icke på något håll lärer vara erkänd såsom norm vid
bedömandet af statens rättigheter och skyldigheter, särskildt icke inom
den nuvarande svenska representationen. Den blef ock genast, såsom
motionären påpekar, af tvenne talare inom Första Kammaren på det
bestämdaste bestridd. Den ene förklarade det vara statens ovillkorliga
plikt att se till, det ''industrien drifves under sådana villkor, att den
icke blifver af menlig beskaffenhet för dem, som däri arbeta’. ''Denna
synpunkt’, tillacle lian, diar i vår liksom i andra länders fabrikslagstiftning
redan mer eller mindre blifvit erkänd; hos oss visserligen hittills
i begränsad mån — med afseende å minderårigas och kvinnors
arbete. Men jag får för min del säga, att det redan visat sig, att vissa
industrigrenar, som hos oss idkas, äro af den beskaffenhet, att en inskränkning
i fråga om arbetstiden med afseende å dem skulle kunna
vara behöflig äfven med hänsyn till äldre arbetare.’

Den andre talaren yttrade sig på följande sätt: ''Utskottet erkänner,
att det tillhör staten att skydda den svagare. Såsom dessa svagare,
hvilka staten har att skydda, nämner utskottet minderåriga och kvinnor,
men åtminstone såvidt af betänkandet synes, tyckes utskottet icke
vilja till denna kategori hänföra äfven vuxne och myndige män. Mig
förekommer det likväl, som om det svårligen kan nekas, att den enskilde
arbetaren, äfven om lian är vuxen och myndig, dock är att betrakta
såsom den svagare gentemot en kapitalstark industri, och att
således äfven en sådan kan hafva anspråk på skydd från statens sida.
Jag måste erkänna, att det gör mig ondt om desse vuxne och myndige
män, särskildt när de äfven äro familjefäder. Det gör mig ondt, att
de efter ett alltför träget dagsarbete skola nödgas sakna den glädje,
hemlifvet skulle bereda dem. När en sådan arbetare, uttröttad efter
dagens arbete, kommer till sitt hem, har han föga tid att till sin egen
och sin familjs nytta och vederkvickelse ägna sig åt dem, med hvilka
han skulle hafva sin hvila och sin glädje efter dagens mödor. Han
har föga tid att ägna åt samvaron med barnen och uppfostran af dem.
Förvisso skall ett sådant förhållande göra ett djupt ingrepp i familjelif
vet, och detta ingalunda till dess båtnad. Man måste frukta, att
Bill. till Bilcsd. Prof. 1908. 1 Sami.■ 2 Afd. 2 Band. 88 Höft. 14

106

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

härigenom banden af kärlek skola lossna, särskild! hvad beträffar
barnen, när det visar sig-, att deras fader har så föga tid att sysselsätta
sig med dem. Men när familjelifvet blifver undergräfdt, bäfva statens
grundvalar.''

I likhet med anförda båda talare finner utskottet det vara alldeles
obestridligt, att staten måste äga full befogenhet att reglera arbetstiden,
såvida nämligen det allmänna bästa finnes sådant kräfva.'')'')

Statens rätt att reglera förklarades här af utskottet »alldeles obestridlig)),
och Andra Kammaren underströk detta uttalande genom att
med stor majoritet bifalla utskottets yrkande. Visserligen afslog Första
Kammaren medkammarens beslut äfven nu. Men hufvudskälen torde,
såsom förut refererats, ha varit andra än de rent principiella.

Sedan 1895 torde emellertid många meningar ha hunnit modifieras,
och statsingripande, där förut »den enskilda friheten» härskat oinskränkt,
har förekommit å så många områden, att nu svårligen satsen om att
staten skulle sakna befogenhet att lagstifta å ett område som detta lär
kunna upprätthållas. Skrifvelsen om lagstadgad stängningstid för butiker,
1900 års arbetareskyddslagstiftning, skogslagen, Norrlandslagarna äro
några exempel på att äfven Första Kammaren gjort en dygd af nödvändigheten.

Frågan om statens rätt att ingripa torde väl därför kunna anses
i princip afgjord.

Det praktiska Frågan om behof vet af lagstiftningens ingripande för maximal ^en''lagltift

ai''hetsdagens genomförande är ju däremot en praktisk fråga, som förning.
tjänar närmare utredning.

Fn invändning mot behofvet af lagstiftning å detta område plägar
bestå i ett enkelt påpekande af det faktiska förhållandet, att arbetstiden
inom en mängd industrier och yrken successivt minskats. Detta är sant.
I åtskilliga fall existerar en 10-timmars arbetsdag (57 i veckan) i vårt
land, i något enstaka fall en ännu lägre. En stor mängd arbetare har
däremot en längre arbetstid. Den förkortning i arbetstiden, som hittills
ägt rum, har så godt som undantagslöst genomförts i kraft af arbetarnes
organisationer. Och man skulle ju kunna antaga, att någon gång i en
aflägsen framtid på denna väg en faktisk 8-timmarsdag skulle förverkligas.
Saken låter ju tänka sig. Men följande tre omständigheter torde
kunna anses afgörande för lagstiftningens medverkan till reformen.

1. De ogynnsammast ställda bli efter. Om man undersöker möjligheterna
för olika yrkens och industriers arbetare att med sina organisationers
hjälp genomdrifva 8-timmarsdagen, finner man snart, att de,
som äro sämst ställda och sålunda bäst behöfva reformen, ha de minsta

107

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

utsikterna att lyckas i sin kamp. De yrkeslärda arbetare, som äro
svårare att ersätta än de icke yrkeslärda, befinna sig redan nu i en
afgjordt gynnsammare ställning än de senare. Detta gäller såväl lön
som i regeln arbetstid. Typograferna t. ex. ha i vårt land redan delvis
8-timmars arbetsdag och ej sällan någon veckas semesterledighet. Gynnsammare
ställda än öfriga arbetare äro äfven flera yrkeslärda arbetaregrupper,
t. ex. målare, tapetserare, byggnadsarbetare å vissa orter o. s. v.

Ogynnsammast ställda med afseende å såväl lön som arbetstid äro
vissa arbetaregrupper inom den egentliga industrien, för hvilka hvarken
yrkesutbildning eller någon större öfning äro behöfliga. Dessa kunna
ju lätt ersättas, och den stora armén af arbetslösa skapar å denna arbetsmarknad
eu ständigt tillbakahållande och nedtryckande faktor. Ju större
tillgången på arbetare är, dess sämre äro ofta förhållandena. Bland
dessa arbetaregrupper träffar man de lägsta lönerna, den längsta arbetstiden
och ofta de i hygieniskt afseende ogynnsammaste förhållandena.
För dessa, som bäst af alla behöfde en förbättring, äro utsikterna att
af egen kraft vinna en sådan onekligen minst. Det är en bekräftelse
af den gamla sanningen, att den som värst kommit i dyn har svårast
att taga sig ur densamma. Ur den synpunkten att behofven af förbättring
äro störst bland de svagaste och ogynnsammast ställda arbetaregrupperna
är statens ingripande till dessa de svagastes skydd påkalladt.

2. Industriens inbördes konkurrens betingar lagstiftningens ingripande.
Föreställningen att vår industris konkurrerande med utlandets
skulle omöjliggöras genom en kortare arbetstid torde i det mesta vara
eu fördom. Däremot torde industriidkarnes vanliga invändning, att den
inbördes konkurrensen mellan industriidkare inom landet på det närmaste
beröres af sträfvandena efter en förkortad arbetstid, icke undgå att påverka
mångens ställning till spörsmålet. Om arbetarne på eu ort genomföra
en kortare arbetstid än arbetarne inom samma bransch å en annan
ort, så uppstå för industriidkarne å dessa orter olika konkurrensförutsättningar,
förklarar man. Sådana betänkligheter förfalla emellertid, om
lagstiftningen genomför ensartade förhållanden beträffande arbetstiden i
hela landet. Dessa synpunkter var det bland annat som ledde Schweiz
till att år 1877 bestämma eu gemensam maximalarbetsdag för de inom
förbundsstaten konkurrerande industrierna.

3. Många arbetskonflikter skalle undvikas, om lagstiftningen ingrepe
till genomförandet af en maximalarbetsdag. För såväl industrien som
staten torde det icke heller vara oviktigt, att genom införandet af en
maximalarbetsdag på lagstiftningens väg eu mängd arbetskonflikter komme
att undvikas. Ingen lär väl innerst föreställa sig, att 8-timmarsdagen

Några af de
nyaste
exemplen på
maximalarbetsdagens

landvinningar.

Kongressen i
Bern.

108 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

tillhör ett af de kraf, som kan affärdas som »en utopi». Därtill har
den alltför starkt hygieniskt, socialt och rent mänskligt underlag. Den
kommer helt visst att genomföras. Men för samhället själft är det icke
likgiltigt, huru detta sker. Om samhället vägrar arbetarne sin medverkan
för realiserande af detta önskemål, så hänvisar det dem därmed till den
andra vägen, nämligen stridernas. Den australiska världsdelen bjuder
oss den märkliga anblicken af samhällen, som genom sina organ reglera
förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare och reglera dem så, att
arbetarnes ställning därstädes är kanhända den yppersta på jorden. I
Europa måste arbetaren bokstafligen strida sig till hvarenda än så liten
förbättring. Huru många strider skulle ej undvikas till alla parters
fromma, om samhället genom lag bestämde en maximalarbetsdag af 8
timmar! Naturligtvis dock under iakttagande af lämplig öfvergångstid
och nödiga undantagsbestämmelser.

Att samhällets ingripande å detta område är behöfligt, om icke
stora intressen skola sättas på spel, torde sålunda ligga i öppen dag.

Statens ingripande till förmån för lagstadgad maximalarbetsdag är
numera ett spörsmål, som sysselsätter icke blott arbetarne och deras
talsmän. Några exempel må anföras till belysande af huru frågan
tränger sig fram. Härvid lämnas Amerika och Australien å sido, ehuru
där flera segrar för rörelsen äro att anteckna. För Europas vidkommande
må några exempel af färskt datum anföras.

År 1904 sammanträdde i Basel den tredje stora generalförsamlingen
för lagligt arbetareskydd, anordnad af den bekanta »Internationale
Yereinigung ftir gesetzlichen Arbeiterschutz». Denna kongress behandlade
bland annat frågan om lagstadgad maximalarbetsdag. Intet uttalande
gjordes denna gång, utan hänsköts frågan till de olika landens
sektioner för en grundlig undersökning af saken. Sådana undersökningar
verkställdes, och upptogs därefter frågan ånyo vid den 4:e generalförsamlingen,
som år 1906 afhölls i Bern dagen efter afslutandet af den
internationella regeringskonferensen för arbetareskydd, vid hvilken bl. a.
Sverige var representerad!. Flera märkliga uttalanden gjordes vid denna
kongress. Bl. a. antogs nu enhälligt ett uttalande för lagstadgad maximalarbetsdag.
Uttalandena af denna för socialvetenskap, hygien och erfarenheten
inom världens fabriksinspektion representativa församling, i
hvilken därjämte ombuden för 13 europeiska staters regeringar deltogo,
torde icke kunna lämnas obeaktade.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245. 109

Ett annat: På sammanträde den 6 januari 1908 mellan representanter
för grufägare och grufarbetare i S:t Etienne i Frankrike, vid
livilket sammanträde arbetsministern
gifvarne in pjå att förkorta den dagliga arbetstiden med 15 minuter och
medgifva eu hvilopaus på 45 minuter. Härigenom infördes 8-timmarsdagen
i grufvorna.

Ett tredje: 8-timmarsdagen genomfördes vid Köpenhamns varf för
något år sedan. Därefter följde Köpenhamns gasverk, och kommunens
renhållningsverk sänkte arbetstiden till 7 timmar pr dygn för sina arbetare.

Ett fjärde: I trontalet till det för några veckor sedan öppnade
engelska parlamentet utlofvade regeringen förslag om en lagstadgad
maximalarbetsdag af 8 timmar för Englands grufarbetare. Detta förslag
framlades i parlamentet för en vecka sedan, den 20 februari, af
inrikesministern Gladstone. Förslaget antogs vid första läsningen.

De åberopade exemplen må vara tillräckliga. De visa, att frågan
icke låter sig undanskjutas vare sig af doktriner eller fördomar. Hvarje
lands lagstiftning har sysselsatt eller kommer att sysselsätta sig med
densamma. Lika visst som utvecklingen i vårt land år för år för oss
alltmera öfver från jordbruks- till industriland, lika säkert kommer
maximalarbetsdagsfrågan att tränga sig in på vårt lands lagstiftande
församling. Industriarbetarne och deras familjer utgöra nu så stor del
af nationen, att denna ej får eller kan stå likgiltig för en fråga, som
på det intimaste berör dessa stora folklagers kraft, hälsa och välfärd.

VIII. Lagstiftningens omfattning. Undantagsförhållanden.

Begreppet maximalarbetsdag innesluter möjligheten att för vissa
undantagsförhållanden reglera arbetstiden till kortare timantal än maximum.
»Sådant torde ju ock vara nödvändigt för vissa hälsofarliga eller
i andra hänseenden ogynnsamma yrken. Så ha ju t. ex. Köpenhamns
renhållningsarbetare endast 7 timmars arbetstid pr dygn, och i någon
skånsk stenkolsgrufva har åtminstone förekommit för vissa svara orter
ännu lägre arbetstid. Men å andra sidan står det klart, att i vissa
sällsynta fall undantag måste medgifvas äfven uppåt.

Det bör då först klargöras, hvilken omfattning en lagstiftning om
8-timmars maximalarbetsdag lämpligen borde erhålla. Den torde endast
böra omfatta personer af båda könen som mot ersättning utföra arbete
åt andra: arbetare, lärlingar, förmän, biträden in. tf. Den torde vidare

Frankrikes

grufarbetare.

Arbetare i
Köpenhamn.

Englands

grufarbetare.

110 Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

böra gälla industriellt yrke enligt lagen den 17 oktober 1900, handtverks-
och därmed jämförlig drift, byggnadsarbeten af allehanda slag,
järnvägsanläggningar och därmed jämförliga arbeten, loss- och lastningsarbeten
och liknande sysselsättningar samt transportväsendet och därmed
sammanhängande arbeten och förrättningar — och detta oberoende af
om arbetsgifvaren utgöres af stat, kommun, bolag, förening eller enskild
person.

För sjöfartens vidkommande torde böra bestämmas, att bemanningen
skall vara så talrik, att i godt väder den normala tjänstgöringen för
manskapet icke öfverstiger 8 timmar.

Från de allmänna stadgandena om en arbetstid af högst 8 timmar
pr dygn torde några få undantag visa sig nödvändiga. För industrier,
som i följd af sin natur kräfva både dag- och nattarbete, torde uttryckligen
böra föreskrifvas, att detta skall fördelas på 3 skift om högst
8 timmar, samt att lämpligt reglerad omväxling i dessa skift skall äga
rum för arbetarnes vidkommande. Arbetstiden får dock under intet
dygn öfverstiga åtta timmar, för så vidt ej detta nödvändiggöres vid
ombyte af skift eller dylikt.

Fn annan grupp bilda sådana verksamheter, som äro beroende af
rent elementär drifkraft. För dessa torde undantagsbestämmelser böra
göras i den riktning, att arbetet må utsträckas öfver 8 timmar, men
att det under en vecka icke må öfverstiga 48 timmar.

Likaledes måste naturligtvis vid vissa olyckstillfällen, naturtilldragelser
o. s. v., då lif, egendom eller större allmänna intressen stå
på spel, lagen upphöra att tillämpas, så länge dessa undantagsförhållanden
göra sådant nödvändigt.

Slutligen torde med hänsyn till ett icke alltför brådstörtadt förfarande
mot industrier, som icke äro rustade för omedelbar öfvergång
till 8-timmarsdagen, böra bestämmas en lämplig, ej för lång öfvergångstid,
så att t. ex. 2 år efter lagens ikraftträdande en maximalarbetsdag
af 9 timmar tillämpades och efter 2 nya år stadgandena om 8-timmars
maximalarbetsdag trädde i kraft i hela sin utsträckning.

Maximalarbetsdagen torde böra bestämmas så, att arbetstiden skall
utgöra högst 8 timmar under ett dygn och högst 48 timmar under
en vecka.

I)å ett lagförslag å detta område lämpligen icke kan formuleras
af enskild motionär, torde man vara hänvisad att begära regeringens
medverkan för utredning och ett lagförslags utarbetande. Frågans stora
vikt torde berättiga till förhoppningen, att intet onödigt dröjsmål därmed
skall uppstå.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

Då sålunda för första gången i vårt land en begäran om lagstiftningens
medverkan till genomförande af 8-timmars maximalarbetsdag
ställes till Sveriges Riksdag, sker det i full känsla af spörsmålets utomordentligt
störa betydelse för land och folk. Ingen klarsynt iakttagare
undgår att märka, att arbetarefrågan träder allt närmare, allt
bestämdare tränger till sin lösning. Hvarje år, som går, aflägsnar oss
från de gamla förhållandena och för oss in i en ny tid, som gör industrien
till en allt mera dominerande näring. Man må häröfver klaga
eller glädjas — det gör till saken ringa. Utvecklingen har sin gång.
Allt större procent af Sveriges folk befinner sig i industriarbetarens
ställning.

Det finnes då ingen kortsyntare, ingen fördärfligare, ingen mera
verkligt samhällsfientlig politik än den, som möter arbetarnes lifsfrågor
med klasslagstiftningens förgiftade vapen. Väl finnes ännu mången,
som i arbetarnes frigörelsekamp ser endast ett elakt samhällslyte, ett
hälft brottsligt tilltag i strid med gudomlig och mänsklig ordning,
mången som betraktar förkämparne för arbetarnes rätt som personifikationen
af det onda i tiden. Men sådana betraktare skulle tvifvelsutan
komma till en både mänskligare och sannare uppfattning af samtiden
och dess problem, om de i stället för att gripa efter första klasslagshalmstrå,
som räckes af någon tillskyndare, satte sig ned för att lugnt
öfverväga och begrunda det mångskiftande och invecklade spörsmål,
som benämnes den sociala frågan.

Den låter sig icke afföra med skrifvandet af nya strafflagsparagrafer.
Den bottnar vida djupare än i några »agitatorers uppvigling»,
nämligen i det mänskliga lidandet och det mänskliga lyckobehofvet.
Olyckliga människor ha alltid funnits, och lyckan torde väl aldrig bli
alla människor beskärd. Men så stort är ännu armodet, så mörkt för
stora folklager lifvet och framtiden, och så oändligt mycket från samhällets
och de bättre lottades sida ogjordt, att ingen med öppen blick
och lefvande pliktkänsla bör kunna stå likgiltig inför de mångas sträfvan
till frihet och ljus.

Samhället har stora plikter att fylla. Denna framställning pekar
på en af dem. Öfverallt, där industriarbetare finnas, tvingas man att
sysselsätta sig med den fråga, som här af han dias. Framställningen här
ofvan har gått ut på att visa, att dess lösning är både nödig, lämplig
och möjlig. För en lösning fordras hufvudsakligen en god vilja, omtänksamhet
och — uppoffrandet af några fördomar.

På grund af det här anförda hemställes härmed,

112

Motioner i Andra Kammaren, N:o 245.

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, huruvida och i hvilken utsträckning
eu maximalarbetstid af 48 timmar under en vecka
och 8 timmar under ett dygn må bestämmas för arbetare
och biträden i industriellt och därmed jämförligt yrke,
handtverk, byggnadsarbeten af alla slag, transportväsende
och därmed sammanhörande arbete samt statens
och kommunens arbeten och företag, samt att Kungl.
Maj:t därefter må för Riksdagen framlägga de förslag,
hvartill denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 28 februari 1908.

Värner Rydén, Hjalmar Bränning, Herm. Lindqvist, Nils Persson,
Charles Lindley, Viktor Larsson, Bernh. Eriksson, Ernst Blomberg,

E. A. Leksell, E. C. Kropp, N. Edv. Lindberg, Knut A. Tengdahl,
Aug. Nilsson, L. J. Carlsson, A. C. Lindblad,

F. W. Thorsson, A. J. Christiernson.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908.