Motioner i Andra Kammaren, N:o 227 (Motion 1890:227 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

N:o 227.

Af lierr A. Hedin, med förslag till lag om försäkring för olycksfall
i arbetet.

Med anledning af Kong!. Maj:ts proposition angående försäkring för
olycksfall i arbetet, får jag, med begagnande af den i riksdagsordningens
§ 55 rnedgifna rätt, härmed föreslå,

att Riksdagen, med afslag å Kongl. Maj:ts proposition,
som i strid med grundlagens föreskrift ej är åtföljd
af högsta domstolens yttrande, måtte för sin del,
enligt § 87 regeringsformen, antaga en lag om försäkring
för olycksfall i arbetet af samma lydelse som arbetareförsäkring
skomiténs den 28 juli 1888 till Kongl. Maj:t

afiltfna> i komiténs här bilagda utlåtande, första afdel ningens

första häfte sid. 20—33, intagna lagförslag.

Den kong!, propositionens ordalag utvisa, att Kongl. Maj:t endast
vill inhemta Riksdagens »yttrande» öfver ett förslag till förordning om
försäkring för olycksfall i arbetet, för att efter mottagande af Riksdagens
svar »företaga den slutliga pröfningen af samma förslag och om författnings
utfärdande i ämnet besluta».

Af föredragande departementschefens yttrande (sid. 34—35), att den
af arbetareförsäkringskomitén i dess författningsförslags § 37 införda
föreskrift, att aftal om inskränkning eller upphäfvande af rätt till godt görelse

skulle vara ogiltigt, »synes(!) vara af allmän lags natur», och att

den, liksom åtskilliga andra paragrafer i komiténs förslag, af denna anledning

Bill. till Itilcsd. Prot. 1890. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 4(1 Haft. 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

blifvit utesluten ur det förslag, som chefen för civildepartementet utarbetat,
framgår, att det lär vara fullt afsigtligt som den hittills icke
anade läran framställes, att den föreslagna lagstiftningen om arbetsgifvares
särskilda skadeståndspligt vid olycksfall i arbetet kan undanryckas
Riksdagens lagstiftningsmagt och läggas till det lagstiftningsområde, som §
89 regeringsformen betecknar med uttrycken »rikets allmänna hushållning»
samt »grunderna för allmänna inrättningar af alla slag», således
till det lagstiftningsområde, der Kongl. Maj:t utöfvar envåldsmagt, det
lagstiftningsområde, der Riksdagen icke eger att, vare sig af eget initiativ
eller när Kongl. Maj:t behagar inhemta dess yttrande, »annat eller mera
besluta, än föreställningar och önskningar», hvarå Kongl. Maj:t gör det
afseende häri finner för godt.

Utöfver den begränsade skadeståndsskyldighet, som stadgas i strafflagens
sjette kapitel, vill man nu ålägga en del svenske medborgare,
nemligen arbetsgivare i försäkringspligtiga yrken, en särskild skadeståndspligt,
för hvilket ändamål en särskild skattskyldighet skall drabba
dem. Då den ifrågasatta nya lagstiftningen, i likhet med dess förebilder
i andra länder och den svenska lagen af 1886 om ansvarighet för skada
i följd af jernvägs drift, utgår från begreppet yrkesfara (risque prof essentiel),
utsträckes ansvaret till fall, då arbetsgivaren till och med kan
vara bevisligen utan skuld i olycksfallet. Ersättning skall nemligen utgå,
ej blott då arbetsgifvarens representant bär skulden för olycksfallet —
i hvilken händelse arbetsgifvarens ansvar enligt nu gällande lag väl åtminstone
är tvifvelaktigt — utan ock till fall, då detta föranledes af
tillfällighet eller högre hand: undantagna äro nemligen inga andra fall
än de, i hvilka den skadade sjelf uppsåtligen eller af grof vårdslöshet
förorsakat olyckan. Och med denna utsträckning af ansvaret följer derjemte
upphäfvande af den skadeståndssökandes bevisningsskyldighet.

Denna utsträckning och ombildning af den nu i allmän lag stadgade
skadeståndsskyldigheten, den skulle det sålunda, enligt den kongl. propositionen,
ankomma på Kongl. Maj:t allena att påbjuda, och detta i följd
af Kongl. Maj:ts rätt, enligt regeringsformens § 89, att allena stifta lag
om »rikets allmänna hushållning» och om »grunderna för allmänna inrättningar
af alla slag»! Att den ifrågasatta formen för fullgörandet af
denna nya skadeståndsskyldighet, nemligen obligatorisk försäkring, icke
rubbar sjelfva sakens natur och beskaffenhet, torde knappt behöfva påpekas.

Såsom ett tidens tecken är det sålunda framstälda anspråket på en
utvidgning — utan föregående grundlagsändring — af Kong!. Maj:ts administrativa
lagstiftningsenvälde väl värdi att lägga märke till. Andra

Motionär i Andra Kammaren, N:o 227.

åsigter om Kongl. Maj:ts magt enligt grundlagen rådde på den tid, då
Kongl. Maj:t i proposition af den 18 december 1885, efter inhemtande
af högsta domstolens yttrande, jemlikt 87 § regeringsformen föreslog
Riksdagen att antaga en lag angående ansvarighet för skada i följd af
jernvägs drift. Såsom brytningspunkten, der afvikelsen till ett nytt grundlagstolkningssystem
börjar, torde kunna betecknas Kongl. Maj:ts beryktade
beslut den 5 oktober 1888 angående lärjungarne vid skogsläroverken.
Den utveckling, systemet redan nu, trots allvarsamma varningsgrader
uppnått, torde knappt någon hafva varit i stånd att förutse.

Ehuru visserligen den nu föreslagna lagstiftningen till arbetsgifvare
inom industriella yrken inskränker den nya skadeståndsskyldigheten —
det är blott en tidsfråga, när landtbruket äfven blifver underkastadt
liknande försäkringstvång — vågar jag antaga, att flertalet af svenska
folkets representanter ej skall med likgiltighet anse försöket att till detta
område utvidga Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsenvälde.

Då ordalagen i den kongl. propositionen äro enahanda med dem,
som användas i Kongl. Maj:ts proposition (n:o 5) af den 12 januari 1889,
angående åtgärder till skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet,
kunde, om ej ofvan anförda omständighet talade deremot, den gissningen
synas antaglig, att man under det bråda hastverksarbete, hvaraf spåren
i den nu framlagda kongl. propositionen äro blott allt för märkbara, för
beqvämlighets skull såsom ett formulär anlitat propositionen om skyddsåtgärder,
utan att dervid gifva sig tid att besinna, att, ehuru det visserligen
var mindre orimligt att betrakta en lag om skyddsåtgärder i fabriker
in. m. såsom hörande till den ekonomiska lagstiftningens område,
lagutskottet likväl hemstälde, att »Riksdagen icke borde inskränka sig till
att afgifva ett yttrande, utan för sin del i ämnet fatta beslut», att Riksdagen,
i enlighet med denna hemställan, för sin del antog eu lag angående
skydd mot yrkesfara, samt att Kongl. Maj:t vid utfärdandet af lagen
den 10 maj 1889 erkände den uppfattning af detta lagstiftningsärendes
natur, som hos Riksdagen gjort sig gällande.

Jag nämnde, att den kongl. propositionen vittnar om ett betänkligt
hastverk, och jag skall med några exempel styrka hvad jag sagt.

I motiveringen till förslagets § 1 säger chefen för civildepartementet
om uttrycket olycksfall i arbetet, att det kanske är »något obestämdt» och
»kan lemna tillfälle till olika tolkning», men att det i alla fall »särdeles
väl lämpar sig såsom en teknisk term»(!), och att »någon osäkerhet om
dess betydelse knappast torde vara att befara». Hvilken hittills ohörd
harmoni af motsatta egenskaper!

A sid. 30 rigtar departementschefen mot arbetareförsäkringskomitén

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

ett klander, som han förmodligen anser för dräpande, nemligen derför
att i komiténs förslag »icke någon åtskilnad är gjord, om ersättning
skall utgå till man eller qvinna, till minderårig eller äldre arbetare»,
ehuru en sådan åtskilnad är »af de faktiska förhållandena påkallad», då
ju komiténs egen statistik utvisar en mycket lägre medelaflöning för
qvinna än för man, för minderårig än för äldre arbetare. — Sanna förhållandet
är emellertid, att, då komitén bestämt ersättningarna i vissa
procent af den skadades arbetsförtjenst, den omtalade »åtskilnaden»
kommer af sig sjelf, utan några särskilda åtgärder, och att den derjemte
blifver fullt principenlig och konseqvent genomförd, hvaremot i det af
departementschefen upprättade förslaget skilnaden är alldeles godtyckligt
bestämd. Det torde vara någonting nytt i statsrådsprotokoll, bilagda
förslag från Kongl. Maj:t till Riksdagen, att mot andra förslag
klandrande anmärkningar framställas, hvilka absolut icke hafva någon
grund utom i anmärkarens brist på eftertanke eller på kännedom om
anmärkningarnas föremål.

A sid. 29 uppgifver departementschefen, såsom stöd för förslaget, att
ersättningsbeloppen skulle blifva oberoende af den skadades arbetsförtjenst,
att man i Frankrike »varit mest benägen att välja denna utväg».
Så vida ej denna uppgift är gripen ur luften, vet jag ej hvar den är
hemtad; men det vet jag, att den icke hemtats ur autentika dokument
och att den ej är med sanna förhållandet öfverensstämmande.

1) I det nyaste förslaget, det som den 15 februari detta år voterades
i första läsningen af senaten, äro ersättningarna bestämda i visst
förhållande till den skadades arbetsförtjenst.

2) Förhållandet var detsamma med det förslag, som, då frågan år 1889
från deputeradekammaren kom till senaten, framlades af ett senatens
utskott, men då återförvisades till utskottet, ehuru ingalunda i följd af
motstånd mot nämnda princip för ersättningarnas beräknande.

3) Likaledes voro skadestånden bestämda i viss proportion till den
skadades arbetsförtjenst i den lag, som, antagen af deputeradekammaren
den 10 juli 1888, ej då kunde komma under behandling i senaten och
derför på nytt antogs af deputeradekammaren i början af förlidet år
samt derefter gick till senaten.

Taga vi i betraktande den massa af förslag, som aldrig hunnit så
långt som att blifva definitivt voterade af ens någondera kammaren, så
finna vi,

4) att Martin Nadauds första lagförslag 1880 blott afsåg ett närmare
bestämmande, till arbetarnes förmån, af ansvarsskyldigheten enligt civillagen; -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

5) att Nadauds andra förslag 1881 gick ut på detsamma, hvarjemte
fixerandet af skadeståndet skulle tillhöra le Conseil des prud’hommes eller,
der sådan myndighet ej funnes, fredsdomaren, från hvilken kunde vädjas
till vederbörande Cour dröppel;

6) att Remoivilles förslag 1881 likaledes lemnar skadeståndets bestämmande
i domaremagtens hand (fredsdomaren såsom första instans
och le Tribunal civil såsom appellationsdomstol);

7) att i Léon Peuleveys förslag 1882 ej heller fins något spår till
den »utväg», hvarför departementschefen tror sig hafva upptäckt så
mycken benägenhet i de franska förslagen, vare sig i de fall, då full
ansvarsskyldighet enligt civillagens regler skulle åhvälfvas arbetsgifvaren,
eller i dem, der skadeståndet öfvertoges, väsentligen på statens
bekostnad, af la Caisse des accidents du travail.

Kanske bör i förbigående erinras, att domstolarne visst icke utbildat
någon praxis, som faktiskt skulle vara analog med eller leda till ett resultat,
jemförligt med den statistiska medeltalsoperation, som departementschefen
betraktar såsom rättvisans ideal vid bestämmande af skadestånd
åt arbetets invalider. Af motiven till ett senare förslag af Peulevey —
hvarom här nedan—inhemtas, att å olika orter den största skiljaktighet
gjort sig gällande vid bestämmandet af ersättningsbelopp: »enahanda
fall, som i Paris skulle kosta arbetsgifvaren 25,000 francs, kostar honom
i Håvre 20,000, i Rouen 10,000, i Lille 5,000, annorstädes 2,000».

Om vi fortsätta vandringen bland de många projekt i den svårlösta
frågan, som i Frankrike sysselsatt vederbörande under tre legislaturperioder
före den nuvarande, inhemta vi ytterligare:

8) att i Félix Faures förslag 1882 ersättningarna i regel voro bestämda
i visst förhållande till den skadades arbetsförtjenst, endast i
undantagsfall till beloppet fixerade (såsom de till barnen eller till en
genom olycksfallet till fullständig arbetsoförmåga bragt arbetares hustru),
samt sättet för beräkningen af arbetsförtjenst^!! faststäldt allt efter den
längre eller kortare tid, arbetsaftalet gälde;

9) att H. Marets med fleres förslag 1882 om jury för afgörande af ersättningstvister
efter olycksfall naturligtvis ej i någon mån inskränkte
pröfningen af frågan om ersättningsbeloppen;

10) att detta lika litet var händelsen med det utskottsförslag (rapportör:
Alfred Giraud), som i maj 1882 ajournerades efter första läsningen; 11)

att det utskottsförslag (rapportör: M. Nadaud), som framlades
i november 1882, i likhet med Faures motion såsom hufvudgrundsats

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

stadgade ersättningarnas bestämmande i föreskrifven proportion till arbetsförtjensten,
och blott i undantagsfall fixerade penningbeloppet;

12) att bland en stor mängd amendement till de nämnda förslagen
intet enda hyllar den princip, för hvilken man i Frankrike, enligt departementschefens
uppgift, skall hafva varit »mest benägen»;

13) att Reinoivilles förslag 1883 lika litet frångår, hvad nu är lag,
nemligen domarens pröfningsrätt (enligt Reinoivilles förslag fredsdomaren,
såsom enda instans intill ett visst belopp, och såsom första instans
i fråga om hvilket belopp som helst);

14) att A. Girards med fleres förslag 1883 pekuniär! begränsade
»den af yrkesrisken i vissa industrier härflytande särskilda ansvarigheten»
för arbetsgivare till de belopp, som af den genom lagen af
den 11 juni 1868 upprättade olycksfallsförsäkringskassan utbetalas till
den försäkrade (eller hans rättsinnehafvare), hvilken erlagt eller för
hvilken erlagts eu årspremie å 8 francs. Här befinna vi oss således inför
ett alldeles nytt system, alldeles olika så väl departementschefens som
komiténs: de från kassan utgående pensionsbeloppen äro, på sätt en
tablå, vidfogad ett utskottsbetänkande från 1884, utvisar, naturligen
mycket olika allt efter premiens storlek (8 eller 5 francs), den försäkrades
ålder, från 12 år till 65 år och deröfver, samt olycksfallets påföljd
af absolut eller partiel oförmåga till arbete. Fredsdomarens utslag
om olycksfallets påföljd och, inom den i lagen bestämda nyssnämnda
gränsen, om pensionen eller understödet skulle ej få appeleras, och
äfven rätten att draga det under kassationsdomstolen begränsades;

15) att härmed i allt väsentligt öfverensstämmer ett nytt utskottsförslag
1883 (maj);

16) att ett motförslag af Brousse m. fl. och ett amendement 1883
(november) icke, uti den fråga som här föreligger, afviker från utskottsförslagen
och de motioner, hvaraf dessa föranledts;

17) att Peuleveys nya förslag 1883 (november), afseende att beträffande
olycksfall i arbete reglera ansvarigheten enligt art. 1382 ff. i
civillagen, gjorde ingen förändring i denna ansvarighet i händelse af
svårt fel (faute lourde), vare sig att detta folie arbetsgifvaren till last
eller personer, för hvilka han bör ansvara. I fråga åter om eu mindre
förseelse, vare sig arbetsgifvarens eller arbetarens, skulle det behandlas
lika med tillfällighet (cas fortuit), och arbetsgifvarens ansvar i sådana
fall är just hufvudföremålet för detta lagförslag. Härvid upptog motionären
det ofvannämnda projektet att anlita olycksfallsförsäkringskassan
(m<jd höjd årspremie, förpligtelse i vissa fall för arbetsgifvaren att utbetala
pension af lika belopp eller hälften så stor, som den från kassan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

utgående o. s. v.). Här fins således ingenting jernförligt med departementschefens
förslag.

Serien af de förslag, som man kunde förmoda att departementschefen
åsyftar, men der man fåfängt söker, hvad enligt hans uppgift der
skulle finnas, är ännu ej slut. Jag får derför ytterligare påpeka,

18) att det i februari 1884 framlagda utskottsförslaget — hvilket
icke rubbade grunderna (men väl ändrade bevisningen och procedyren)
i fråga om ansvarighet enligt civillagen i de fall, der den af olycksfall
träffade arbetaren eger anspråk på fullständig ersättning för den lidna
skadan — stadgade en på yrkesfaran grundad särskild ansvarighet för
arbetsgifvaren i vissa industrier, hvilken begränsades inom beloppen af
de vid en årspremie af 8 francs från olycksfallsförsäkringskasssan utgående
understöd och pensioner; detta förslag företer således ej någon
likhet med den i Kongl. Maj:ts proposition föreslagna beräkningen af en
medelarbetsförtjenst och fixerade ersättningssumman;

19) lika litet är detta fallet med det sista förslaget under den tredje
legislaturperioden (1881—1885), det som på regeringens vägnar framlades
af handelsministern Rouvier.

Under den fjerde legislaturen (1885—1889) äro att märka

20) förslag af Lagrange med flere, lika med det under 18) nämnda,
som ej hade hunnit längre än till första behandlingen;

21) förslag af Rouvier och Francis Laur, enahanda med det, som
den förre hade framlagt i regeringens namn;

22) handels- och industriministern Lockroys förslag i regeringens
namn 1886, lika med det af en extraparlamentarisk kommission under
Tolains ordförandeskap utarbetade, hvilket Rouvier blott delvis hade
upptagit i sina förslag. Enligt Lockroys förslag skulle arbetarne i vissa
yrken försäkras af arbetsgifvarne, med bidrag af arbetarne (högst hälften
af premien); ersättningen skulle utgöra minst det från olycksfallsförsäkringskassan
vid en premie af 8 francs utgående belopp;

23) samtidigt framlade de Mun, Freppel in. fl. ett förslag om
arbetareförsäkring i korporativa kassor, hvilket i regel bestämde ersättningarna
i förhållande till den skadades arbetsförtjenst, och blott undantagsvis
(ersättningarna åt barnen samt åt hustrun till en arbetare, hvilkens
olycksfall medfört total oförmåga till arbete) fixerade fasta beloPP; 24)

Félix Faures med fleres förslag, i hvilket samtliga ersättningar
äro bestämda i förhållande till den skadades arbetsförtjenst (med iakttagande,
såsom i flera förut nämnda förslag, af ett maximum och ett
minimum);

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

25) Kellers förslag, som i det afseende, hvarom här är fråga, icke
skiljer sig från Lockroys;

26) det i november 1887 framlagda utskottsförslaget (rapportör:
Duché), i hvilket alla ersättningar äro bestämda i viss proportion till
den skadades arbetsförtjenst, dock med det i arbetarens intresse af billighet
förestafvade förbehåll, att årsinkomsten ej tjenar till beräkningsgrund
för arbetare under 18 år eller lärling, så vida den ej minst uppgår
till en summa af 800 gånger den lägsta dagaflöningen inom samma
yrke*. Normer för beräkningen af arbetsförtjensten äro angifna (titre II,
art. 10), ej blott, såsom i flera här ofvan nämnda förslag, allt efter betalning
för vecka eller månad, utan ock allt efter som betalningen utgår
för beting eller för styck (a la täcke ou a la piéce).

Omsider har jag hunnit fram till de i början af denna öfversigt
under 1), 2) och 3) nämnda förslagen.

Och nu är det med en misströstan, som torde finnas ganska förklarlig,
jag frågar mig, hvar de många förslag må kunna ligga dolda,
som enligt departementschefens uppgift skola vittna om en öfvervägande
benägenhet i Frankrike att, vid bestämmandet af ersättning åt olycksfallens
offer, »utgå från en för arbetare i försäkringspligtiga yrken beräknad
medelarbetsförtjenst» och i lagen utsätta fixa, af den skadades
verkliga arbetsförtjenst oberoende ersättningsbelopp.

Så vidt jag kunnat finna, har departementschefens förslag i detta
hänseende nyhetens förtjenst i högre grad, än han sjelf tror. Jag skall
för öfrigt gerna erkänna, att detta förslag i sin tid kan blifva ganska
märkvärdigt och rent af göra epok, om det en gång får tjena till förebild
för en omskapning af statspensioneringen derhän, att man kommer
att utgå från en för alla statens tjenare ■— från indelte soldaten till
generalen, från jernvägsbetjente till generaldirektörer, från vaktmästare
till presidenter och statsråd — beräknad medellön.

Mot arbetareförsäkringskoiniténs förslag om ersättningarnas beräk -

* Verkliga arbetsinkomsten — säger utskottet — har tagits till grund för ersättningen,
»emedan den bättre än något annat utgör ett mått å skadan».

»Mais il est un cas ou le salaire n’est plus une indication juste du dommage causé
par 1’accident. C’est lorsque la victime, en raison de son åge, n’était pas encore en pleine
possession de son métier au moment de 1’accident qui l’a frappée, lorsque l’ouvrier en
cours de formation ou 1’apprenti ne recevait pas encore le salaire auquel il devait incessamment
pouvoir prétendre. Alors il a para juste de laisser au juge le soin de fixer
1’indemnité å laquelle la victime ou ses ayant droit pourront prétendre sans tenir compte
du salaire actuel, mais en prenant pour buse le salaire le plus bas des ouvriers majeurs
de méme profession occupés dans 1’entreprise ou 1’aceident a lieu».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

nande och för sitt eget, ingenstädes pröfvade, förslag om att »utgå från
en för arbetare i försäkringspligtiga rörelser beräknad gemensam medelarbetsförtjenst»,
har departementschefen trott sig kunna såsom ett vigtigt
skäl åberopa den skiljaktigheten mellan komiténs förslag å ena samt
den tyska lagstiftningen och den österrikiska lagstiftningen å andra
sidan, att enligt dessa, men icke enligt komiténs förslag, »uppkommande
tvister skola afgöras af skiljedomstolar, utsedde af arbetsgifvarne och
arbetarne sjelfve». Men antagandet att detta kan anföras som ett verkligt
skäl emot komiténs förslag hvilar endast på ett missförstånd, som
skulle hafva förebyggts genom en närmare kännedom om komiténs förslag
och den utländska lagstiftningen. Hvad som »härvid är att märka»
—- för att begagna departementschefens ord — är i sjelfva verket någonting
helt annat, nemligen att, medan arbetareförsäkringskomiténs förslag
öfverlemnar ersättningens bestämmande åt en öfver arbetsgivare och
arbetare stående offentlig myndighet, deremot enligt den tyska lagen,
§ 57, ersättningarna i första hand bestämmas af ena partens — arbetsgifvarnes
— representanter, nemligen yrkesföreningens eller dess vederbörande
sektions styrelse: detta förklarar bestämmelsen om skiljedomstolarne.
Från denna skiljaktighet kan absolut icke härledas någon anmärkning
mot det svenska komitéförslagets stadganden om grunderna
för ersättningsbeloppens bestämmande. Man får icke med en lösryckt
detaljbestämmelse ur en lag kriticera ett från annan princip utgående system
af bestämmelser i en annan lag: gör man det, varder kritiken icke
upplysande, utan förvillande. Tillämpad in casu, vill denna enkla sanning
säga, att man skall jemföra de tyska bestämmelserna om ersättnings
fastställande i deras helhet med det svenska komitéförslagets motsvarande
bestämmelser i deras helhet (inberäknad föreskriften i §§ 21 — 22 om en
nämnd, hos hvilken besvär öfver riksförsäkringsanstaltens beslut i ersättningsfrågor
må anföras). Lika litet är det möjligt att från den österrikiska
lagstiftningens bestämmelser om formerna för ersättningsanspråks
afgörande hemta något rimligt argument mot det svenska komitéförslaget
om ersättningarnas proportionerande efter inkomsten. Ersättningarna
bestämmas, enligt den österrikiska lagen, af styrelsen för vederbörande
territoriella »Versicherungsanstalt», i hvilken styrelse arbetsgifvarnes, arbetarnes
och statsmagtens representanter utgöra hvar sin tredjedel; i
skiljedomstolen sitta 3 representanter för statsmagten, 1 för arbetsgifvarne,
1 för arbetarne, och denna skiljedomstols utslag är definitivt,
kan ej öfverklagas., I hvilket afseende denna organisation skulle rättfärdiga
ersättningarnas lagbestämda proportion till arbetsförtjensten,
medan åter samma princip i det svenska komitéförslaget, enligt hvilket
Bill. till Rihsd. Prof 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 46 Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

ersättningarna bestämmas af riksförsäkringsanstalten och dennas beslut
kunna dragas under den af komitén föreslagna nämndens pröfning, skulle,
på grund af denna olikhet, vara förkastlig, det har ej i departementschefens
föredrag blifvit förklaradt och kan ej heller förklaras.

Jag tror mig hafva andragit tillräckliga skäl för min antydan, att
brådskan särdeles ofördelaktigt inverkat på herr departementschefens studium
af arbetareförsäkringskomiténs förslag och af lagstiftningsåtgärder
samt lagförslag i andra länder.

Att en noggrannare bekantskap med tillgängliga förarbeten skulle
hafva ländt det förslag till gagn, som man icke väntade att vid denna
riksdag mottaga från regeringen, torde, i betraktande deraf att frågan
är jemförelsevis ny och visserligen ingalunda lätt att lösa, äfven de
vara villige att medgifva, som äro minst benägne att tillerkänna vare
sig arbetareförsäkringskomiténs förslag eller utländska lagarbeten i ämnet
någon större förtjenst.

Hastverk var ock den förberedelse, som egde rum genom inhemtande
af vederbörandes yttranden i ämnet. Med fullt skal klagar kommerskollegium
öfver den »knappa tid, som blifvit för utlåtandes afgifvandeb
tillmätt».

A sid. 21 i den kongl. propositionen uppgifves, hvarifrån utlåtanden
och yttranden inkommit. Hvarken af denna uppgift eller af hvad
Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium meddelar i sitt utlåtande
(sid. 2) kan man sluta, att arbetare eller arbetaresamfund fått tillfälle
att yttra sig; förmodligen skulle detta, äfven om regeringen brytt sig
om en så, kan man tycka, sjelfskrifven åtgärd, icke hafva låtit sig göra
för den orimliga brådskans skull. Man borde dock kanske ej hafva försmått
att inhemta kännedom om de närmast intresserades, om de mer
än alla embetsverk och myndigheter sakkunnige arbetarnes mening?
Arbetsgifvarne sitta i vårt parlament och bevaka sina intressen, arbetarne
sitta der ej.

Det händer, äfven när brådskan ej är så utomordentlig som i detta
fall, att embetsmyndigheters utlåtanden kunna blifva mycket litet upplysande.
Denna erfarenhet har äfven nu bekräftats. Sannolikt har med
Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegii synnerligen mångsidiga verksamhet
ej låtit sig förenas något studium af arbetarelagstiftningens rätt
svåra spörsmål före den stund, då kollegium den 21 september 1888
förständigades att före den 15 januari 1889 inkomma med utlåtande.
Detta torde vara rätta förklaringen af den vacklande tankegången i kollegiets
betraktelser.

Kollegiet härleder (sid. 5) ur det »på arbetsaftalets natur grundade

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare» skyldighet för den förre
att ersätta skada, som genom olycksfall i arbetet drabbar arbetaren. Då
det vore orimligt att förutsätta, att kollegiet i ett till Kongl. Maj:t afgifvet
utlåtande öfver ett lagförslag blott skulle hafva filosoferat om en
moralisk pligt, måste det antagas, att kollegiet menar en skyldighet, som
bör inskrifvas i lagen. Då emellertid kollegiet förkastar komiténs förslag
om obligatorisk försäkring, väntar man att det skulle antingen förorda
lagbestämmelser om arbetsgifvarnes direkta ansvarsskyldighet enligt
föredömet af t. ex. den schweiziska Idaftpflichtgesetz, eller ock anvisa
någon tredje utväg? Men kollegiet sviker denna väntan, för att egna
eu del af sitt utlåtande åt sådana loford öfver den frivilliga olycksfallsförsäkringen,
att man blifver frestad att sluta att kollegiet anser denna
tillfyllestgörande, och att det vill inskränka den, såsom utgångspunkt
för dess betraktelser uppstäda och erkända, »skyldigheten» till en sådan,
hvilken det finge ankomma på arbetsgivare!! att efter eget godtfinnande
fullgöra eller icke fullgöra. Detta antagande rubbas dock sedermera i
någon mån, när kollegiet säger (sid. 9), att det särskilt med hänsyn
till saknaden i gällande lagstiftning af bestämmelser om skadeståndets
belopp, »synes vara önskvärdt, att hithörande förhållanden genom lagbud
uttryckligen regelbindas». Då detta uttalande åtföljes af tvifvelsmål om
lämpligheten af komiténs förslag, kan det visserligen tyckas åsyfta en
lagstiftning enligt schweiziskt föredöme. Men hvad kollegiet verkligm
menat, det torde förblifva fördold!; man ser icke, hvad kollegiet inbegriper
under »hithörande förhållanden», icke ens huru vida dit räknas en
vidsträcktare skyldighet än den i strafflagen omtalade. I form af eu
kritik af den obligatoriska försäkringen återkommer derpå å nyo kollegiets
förkärlek för den frivilliga. Möjligen skulle man häraf kunna sluta
att kollegiet vill, att lagen skall i någon mån »regelbinda» ersättningsskyldigheten,
åtminstone hvad angår beloppen, samt, såsom en form för
denna skyldighets fullgörande, tillåta de arbetsgivare, som så önska, att
försäkra sina arbetare. Om detta afses, hade det varit önskvärdt, att
kollegiet funnit för godt att angifva de punkter, i hvilka denna frivilliga
försäkring bör skilja sig från den nuvarande. Det kan ej vara
nog att lagen gifver bestämmelser om ersättningsbeloppen, så att dessa
blifva tillfredsställande; den måste ock söka garanti för försäkringens
kontinuitet och garanti, att den af försäkringsgivaren utbetalade ersättningen
verkligen kommer arbetaren till godo, i hvilka samtliga afseenden
den prisade nuvarande frivilliga försäkringen icke erbjuder någon
trygghet. Den försäkrade arbetaren har t. ex., åtminstone så vidt jag
vet, intet lagligt gällande rättsanspråk på den ersättning, som vid olycks -

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

fall utbetalas till arbetsgivare]! på grund af hans försäkringsaftal. I
flere franska lagförslag förekommer den bestämmelsen, att, om arbetsgivaren
ingått försäkringsaftal, den skadade eller hans rättsinnehafvare
ega förmånsrätt, enligt civillagens art. 2102, i den ersättning, som försäkringsgivaren
skall utbetala.

Jag har ej kunnat öfvertyga mig om, att ingeniörföreningens utlåtande,
som i departementschefens anförande spelar en stor roll, förtjenar
en så stor ära. Då man erfar (kongl. prop. sid. 28), att nämnda
förening klagat öfver det »odrägliga» intrång i anordningarna för arbetsaftal
och i räkenskaperna deröfver, som arbetareförsäkringskomiténs förslag
skulle medföra, är man berättigad till den slutsatsen, att de, som
afgifvit ett sådant yttrande, ingen kännedom ega om hvad man annorstädes
funnit både drägligt och nödvändigt för genomförande af en
obligatorisk arbetareförsäkring. Det är skada, att så ovederhäftiga utlåtelser
kunnat få, efter hvad det vill synas, bestämma Kongl. Maj:ts
förslag i en af hufvudpunkterna — frågan om ersättningarna — på ett
sådant sätt, att man måste önska: hellre ingen, än en sådan lag.

Om de, som tala om komitéförslagets »odrägliga» föreskrifter, hade
gjort sig den mödan att taga kännedom om eu tysk yrkesförenings
organisation, åligganden och verksamhet, är det att förmoda, att ett sådant
yttrande som det anförda skulle hafva uteblivit, när man inhemta!,
att de af arbetareförsäkringskomitén föreskrifna besvärligheter äro fjäderlätta
i jemförelse med hvad den tyska lagen ålägger en »Berufsgenossenschaft»
och dess medlemmar.

Då det utskott, till hvilket den kongl. propositionen öfverlemnats,
må hända kommer att härom meddela närmare upplysningar, skall jag
blott korteligen erinra om några omständigheter, som kunna bidraga att
ställa ingeniörföreningens yttrande i dess rätta dager.

Jag väljer såsom exempel Mullerei-Berufsgenossenschaft, som den 31
december 1880 räknade 38,640 rörelser med 86,677 försäkringspligtiga
personer (se Geschäftsbericht fur das Jahr 1888). Olycksfallens antal
år 1888 var 1922; beloppet af utbetalade ersättningar 251,215,36 mark,
hvaraf 155,050,63 i nyanvisade ersättningar och 96,134,73 mark i löpande
räntor från de föregående åren; förvaltningskostnaderna uppgingo till
103,166,73 mark.

Af uppgifterna om den yttre organisationen kan ock slutas, att den
s. k. »enkelhet», som i den kongl. propositionen omtalas såsom framför
allt annat angelägen, i Tyskland icke ansetts så vigtig, att man för dess
skull tillbakasatt sjelfva det ändamål, man vill uppnå i ett framför de
flesta betydelsefullt samhällsärende. Enligt den nyss anförda berättelsen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

voro den ifrågavarande yrkesföreningens organ följande: 5 föreningsstyrelse-ledamöter,
85 sektionsstyrelse-ledamöter, 86 delegerade, 34 skiljedomstolsbisittare,
85 arbetarerepresentanter och 705 förtroendemän, oberäknadt
8 aflönade ombud.

Föreningsstyrelsens ordförande, som icke är aflönad, bar 6 timmars
arbete om dagen i och för föreningens försäkringsangelägenheter, ehuru
han uteslutande för samma ändamål på sitt kontor sysselsätter 31 biträden.

Inom 6 veckor efter räkenskapsårets utgång har hvarje ledamot af
yrkesföreningen att till styrelsen insända en »Nachweisung» (§ 71 i lagen
af den 6 juli 1884) öfver de i rörelsen anstälda försäkrade personer och
deras inkomst af arbetet, beräkning af den aflöningssumma, som bör
tagas till grund vid debitering af försäkringsbidragen, samt rörelsens
farlighetsklass. Försumlighet i uppfyllandet af denna föreskrift kan
straffas med intill 300 marks böter (§104). För »origtiga» uppgifter (»wegen
unrichtiger thatsächlicher Angaben», § 103) är straffet intill 500 marks
böter, med hvilken bestämmelse kanske förtjenar att jemföras arbetareförsäkringskomiténs
förslag (§ 33) om 50 till 200 kronors böter för
»veterligen falska» uppgifter.

Betraktar man vidare formuläret för nämnda »Nachweisung», så
finner man att der skola angifvas, särskildt för hufvud rörelse och birörelse
— när en sådan skilnad förekommer — och med fördelning på
särskilda listor af de arbetare, som förtjena högst 4 mark, och de arbetare
och tjensteman, som förtjena mer än detta belopp för dag: antal
arbetare, hur länge de varit anstälda, deras arbetslön enligt aflöningsbok,
beräkning af naturaförmåner och andra bi-inkomster specificerade, äfvensom
att härtill fogas namnförteckning öfver arbetare och tjensteman med
uppgift om hvars och ens sysselsättning och aflöning i kontant och
natura.

För rörelsernas indelning i farlighetsklasser infordras från föreningsmedlemmarne
enligt § 36 i »Statut der Mullerei-Berufsgenossenschaft» (jfr
§ 28 i 1884 års lag) uppgifter, för hvilkas affattande ett formulär —
»Frage-Bogen för die Einschätzung in die Gefahren-Klassen» — föreligger,
som under första afdelningen (»Allgemeine Fragen») innehåller 14, delvis
i flere subdivisioner sönderfallande frågor, och under den andra
(Fragen för den Dampfbetrieb) innehåller ett mycket stort på underrubrikerna:
Dampfkessel, Betriebsmaschinen, Transmissionen, Arbeitsmaschinen,
Aufzöge und Hebevorrichtungen, das Schmieren und Reinigen
der Maschinen, Ausserdem noch för Oelmöhlen, Wenn Glasfabrikation als
Nebenbetrieb vorhanden, Transportwesen, Utensilien und Geräthe, Be -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

kleidung der Arbeiter, Bauliche Anlagen, Verwaltung, Beleuchtung, Ventilation,
Erste Iiilfe bei Unfällen — fördeladt antal frågor.

Ytterligare böra ihågkommas den tyska olycksfallsförsäkringslagens
bestämmelser om inspektion (§§ 82—86) och om meddelande af föreskrifter
rörande skyddsåtgärder (§ 78). Uti det yttrande af ingeniörsföreningen,
som tjenat departementschefen till ledtråd, talas om de »mindre
grannlaga ombud för riksförsäkringsanstalten» (kongl. prop. s. 28), som
skulle göra komiténs kontrollföreskrifter »odrägliga». Af den tyska lagens
§ 84 kan man inhemta, att den tyske lagstiftaren icke ens ansett konkurrensen
inom samma yrke utesluta den heder och laglydnad, som förbjuda
den i lagens namn handlande edsvurne kontrollanten att begagna sig af
de yrkeshemligheter han kan uppdaga — hemligheter, hvilkas röjande
svårligen skulle kunna befaras af de ombud, som riksförsäkringsanstalten,
enligt den svenska komiténs förslag (§ 28), kunde komma att förordna
att taga kännedom om »de angående personalen och dess aflöning förda
afräkningsböcker och aflöningslistor».

Det kunde må hända också vara skäl att påminna sig, hvilken räkenskapskontroll
från vederbörande försäkringsanstalts sida den österrikiska
lagens § 23 medgifver med hänsyn till bestämmandet af arbetsgifvarnes
försäkringsbidrag, äfvensom att, enligt §§ 51 och 52, försummelse att ingifva
vissa föreskrift^ uppgifter eller meddelande af »osanna faktiska
uppgifter» bestraffas i vissa fall med intill 100 gulden böter eller intill
20 dagars fängelse, i andra med intill 500 gulden böter eller intill 3
månaders fängelse.

Om, innan man accepterat de mot ett förslag af så moderat beskaffenhet
som arbetareförsäkringskomiténs, helt lättvindigt och utan
Hägra förstudier, i en löslig diskussion framkastade anmärkningar, de
förhållanden blifvit föremål för någon uppmärksamhet, om hvilka jag
härmed korteligen erinrat — såsom ytterligare material skulle med fördel
kunnat användas bl. a. »Instruction för den Vertrauensmann der
Mullerei-Berufsgenossenschaft», de af Reichs-Versicherungsamt 1888 utfärdade
»Unfallsverhutungs-Vorschriften der Mullerei-Berufsgenossenschaft»
(i 40 paragrafer), samt ett tjog formulär — så torde möjligen
den tanken hafva instält sig, att ett prydligt namn på en enskild förening
hvarken borgar för ledamöternas medfödda sakinsigt i en fråga,
hvilken de ej studerat, eller för någon lidigare känsla af ett ansvar,
som blir så lätt att bära och att glömma, när det är anonymt och
kollektivt.

Må hända skulle då icke en »afgörande vigt» (kongl. prop. s. 26) hafva

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227. 15

blifvit tillerkänd påståenden, som stundom äro af beskaffenhet att knappt
förtjena ett svar.

Undfallenheten för sådana yttranden har emellertid icke blott ledt
till eftergifvande af äfven de allra nödigaste anspråk på kontroll, utan
ock i lagens väsentligaste hufvudpunkter föranledt sådana bestämmelser,
att förslaget, om det antages, långt ifrån att främja samhällsfreden,
skall göra endast skada, emedan det icke kan undgå att blifva uppfattadt
— hur ogrundad en sådan uppfattning än må vara — såsom resultatet
af en beräkning att genom en sken-åtgärd slippa ifrån arbetarnes anspråk
på rättvisa. Säkert skola de hellre tåligt vänta ännu en tid, tills
regeringen hinner studera den ännu för henne främmande frågan, än de,
om lagstiftaren bjuder dem stenar, skola låta sig förmås att erkänna
dessa för bröd.

De hufvudpunkter, i hvilka regeringens förslag på sådant sätt afviker
från komiténs, att man måste föredraga ett uppskof med lagstiftningen
om arbetares försäkring mot olycksfall framför en åtgärd,
som bringar den å alldeles orätt spår, äro:

Utsträckning af väntetiden till 2 månader;

Bestämmelserna om ersättning;

CJ 7

Likaställandet af s. k. »grof vårdslöshet» med uppsåtlig t förorsakande
af ett olycksfall såsom grunder, hvilka utesluta all rätt till ersättning;

Förslaget i andra punkten af § 4 att utrusta riksförsäkringsanstalten
med rätt att från försäkringspligten undantaga arbetsgifvare, som
på »fullt betryggande sätt» — hvilket lagen icke vidare bestämmer —
sörja för ersättning åt skadade arbetare.

Kongl. Maj:ts proposition utgår från erkännandet af den genom olycksfall
i arbetet skadades rätt till skadestånd. Med denna princip låter sig
strängt taget ej förenas att från ersättning utesluta någon del af de genom
olycksfallet till arbete oförmögne. Om komitén likväl ej gått till principens
yttersta konseqvenser, så är detta ett medgifvande åt praktiska
hänsyn, så långt komitén under våra förhållanden, i betraktande af sjukkasseväsendets
ännu svaga utveckling, ansett rådligt att gå. Att såsom
ett skäl för eu mer än fyrdubbelt så lång väntetid, än den af komitén
föreslagna, erinra om den tyska lagstiftningens 13 veckor, är ju endast
missledande, då denna väntetid i den tyska lagstiftningen har till förutsättning
den i Tyskland genomförda obligatoriska sjukförsäkringen, hvilken
äfven i den subsidiära formen af kommunalsjukförsäkring lemna!-sjukhjelp, från och med tredje dagen efter insjuknandet, under en tid
af 13 veckor.

Enligt den österrikiska lagen inträder olycksfallsersättningen med

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

femte veckan. Man har sagt, att denna betydliga afvikelse från den
tyska förebilden skulle hafva sin grund deri, att arbetarne sjelfve bidraga
med 10 procent till försäkringsavgifterna. Men om denna omständighet
medverkat, har den dock uppenbarligen ej varit afgörande. Ty utom
att det ursprungligen var föreslaget, att under de 4 veckornas väntetid
arbetsgifvaren skulle genom lagen förpligtas att svara för den skadades
underhåll, der detta ej annorledes (t. ex. genom sjukkassor) var betryggadt
•— dock med regress för arbetsgifvaren till den skadades hemortskommun
— förekommer här, att ett förslag om väntetidens utsträckning
till 6 veckor förkastades, äfvensom att, när 1888 års sjukkasselag
kom till stånd, hvilken ålägger arbetsgifvarne att bestrida en tredjedel
af afgifterna till distriktssjukkassorna, man likväl ej öfver de 4 veckorna
utsträckte väntetiden i de yrken, der både sjuk- och olycksfallsförsäkring
äro obligatoriska. Allt detta synes mig tyda uppå, att man ej ansåg
en lång väntetid förenlig med sjelfva olycksfallsförsäkringens rättsgrund
och ändamål.

Med ledning af arbetareförsäkringkomiténs sjukkassestatistik kan antagas,
att redan genom utsträckning af väntetiden till 42 dagar 45,000
sjukdagar — lågt räknadt — ensamt inom gruppen »olycksfall af öfvergående
beskaffenhet» skulle uteslutas från den tid af sjukdom och arbetsoförmåga,
under hvilken ersättning komme att utgå, således närmare en
fjerdedel af det antal sjukdagar (195,000), som de till komiténs kännedom
komna olycksfallen under tolf månader hade till påföljd.

Det är väl möjligt, att sjukkasseväsendet i vårt land eu gång kan
nå den utveckling, att väntetiden kan utan större olägenhet utsträckas
utöfver hvad komitén föreslagit, nemligen under förutsättning af ett väsentligare
bidrag från arbetsgifvaren till sjukförsäkringen. Men att denna
tidpunkt ej nu är inne, ej ens hvad städerna angår, som dock räknade
nära 2/3 af de år 1884 befintliga hjelpkassor af olika slag, och att den
ej heller snart skall inträffa, det kan åtminstone med hög grad af sannolikhet
slutas af den historik och statistik öfver sjuk- och begrafningskassor
m. m., som utgör häftet 6 i tredje afdelningen af komiténs
utlåtande, till hvilket jag hänvisar. Att de svårigheter, som möta hjelpkasseväsendets
utveckling, i allmänhet äro betydligt större på landsbygden
än i städerna, är gifvet.

Bland de invändningar mot komiténs förslag angående väntetidens
längd, som departementschefen tillmätt en »afgörande vigt», förekommer
den, att för »en öfverdrifvet stor mängd» af smärre öfvergående skador anspråk
på godtgörelse skulle komma att framställas. Men då framställandet
af ett sådant anspråk kommer att afvisas och sålunda att tjena

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227. 17

till platt ingenting;, när ej oförmåga till arbete inträffat i följd af ett
olycksfall, så är ej att förmoda, att något oberättigadt anspråk kommer
att framställas; och de berättigade anspråken åter kunna aldrig kallas
»öfverdrifvet många» i annan mening, än den i detta sammanhang högst
oegentliga, att olycksfall i arbetet i vårt land äro mycket talrika.

De, som angripit komiténs förslag, hafva sagt, och departementschefen
har upprepat, att den skadade bör under vida längre tid, än
komitén antagit, utan ersättning från olycksfallsförsäkringen kunna reda
sig vare sig genom »egna medel», eller »genom att tillhöra en sjukkassa»
eller medelst den hjelp, han »nog icke så sällan erhåller» af arbetsgifvaren.
Härvid torde dock få erinras, att anvisningen på arbetarens egna
medel är värdelös, när sådana ej finnas; att det icke beror af arbetaren
sjelf att tillhöra en sjukkassa, der en sådan ej finnes, i hvilken han
kunnat vinna inträde; samt att departementschefens löfte om arbetsgifvarens
hjelp icke är för denne obligatoriskt. Arbetarne — men dem
har man ej frågat till råds — skulle härom hafva kunnat meddela upplysningar,
som icke torde hafva saknat sitt värde vid sidan af onämnde
arbetsgifvares eller svenska ingeniörsföreningens eller Stockholms fabriksförenings
fullmägtiges. De skulle hafva kunnat upplysa om, huru, när
arbetsförmågan sviker, svält inställer sig i hemmen, redan förrän alla de
bohagsting och kläder, som på något sätt kunna undvaras, blifvit förda
till pantlånaren — och att ofta en mycket kort tid af arbetslöshet är
tillräcklig att åstadkomma detta resultat.

Bland de invändningar, departementschefen anfört, som det vill synas,
i afsigt att genom deras mängd upphjelpa deras bristfälliga qvalitet,
förekommer äfven den, att »någon hjelp omedelbart efter olycksfallets
inträffande dock icke kan lemnas från en anstalt för olycksfallsförsäkringen,
och att denna hjelp i öfrigt icke gerna kan afse läkarevård och
läkemedel, utan blott ett visst penningebelopp». Om detta verkligen
skulle få gälla såsom ett skäl för att under 2 månader beröfva den
skadade all ersättning, så skulle man genom att fullfölja samma tanke
komma till de underligaste konseqvenser. _ Jag skall emellertid blott besvara
anmärkningen med denna fråga: Är det likgiltigt för den, som
genom ett olycksfall mist sin arbetsförtjenst och i följd deraf saknar
medel för sin och sin familjs utkomst, om han för sin sjukdomstid till
och med sextionde dagen icke alls får någon hjelp, eller om han visserligen
för tiden från och med den femtonde dagen får ersättning, men
nödgas vänta något? Svaret torde ej vara tvifvelaktigt för någon, som
är beroende af sin arbetsinkomst för dagen och ej i tillfälle att, t. ex.
från höjden af en större statslön, som utgår äfven under sjukdom, be Ilih.

till Rilesd. Prat. 1890. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 46 Häft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

trakta de ekonomiska följderna af ett par månaders afbrott i sin förmåga
att arbeta.

Hur fåfängt departementschefen försökt att för förslaget att godtyckligt
fixera ersättningsbeloppen efter eu för arbetare i försäkringspligtiga
rörelser beräknad medelarbetsförtjenst hemta stöd vare sig från
franska lagförslag, hvarom han saknat kännedom, eller från en olikhet,
som han missförstått, mellan den tyska och österrikiska lagstiftningens
och den af arbetareförsäkringskomitén föreslagna procedyr för afgörandet
af ersättningsanspråk, har jag i det föregående visat. Jag skall om
ifrågavarande punkt i det kong!, förslaget här blott erinra, att med
dess antagande hela karakteren af en åtgärd, som ju skulle afse att på
grund af ett arbetarens erkända rättsanspråk lagligen reglera ersättningen
för olycksfall i arbetet, alldeles förvanskas: ersättningen förvandlas
till allmosa. Departementschefen åberopar som skäl, att man vinner
större »enkelhet och reda»; men det är ej visadt, att komiténs förslag
skall leda till något inveckladt förfaringssätt eller någon oreda.

Endast i förbigående erinrar jag, att förebråelsen mot komitén för
brist på konseqvens i genomförandet af dess princip — i ty att komitén
föreslagit ett maximum och minimum — må hända icke hade bort komma
från den, som, efter att hafva såsom princip uppstält »lika stora ersättningsbelopp,
oberoende af den skadades eller dödes förutvarande arbetsförtjenst»
(s. 29), sedermera just på grund af arbetsförtjenstens olikhet
afviker från sin egen princip i fråga om personer under 18 år. Det
torde ej vara lätt att förklara, hvarför, om ersättningen till en minderårig
skall nedsättas under det normala beloppet af det skälet, att hans
arbetsförtjenst utgjort t. ex. blott 50 % af en äldre arbetares arbetsförtjenst,
ersättningen till en äldre arbetare, som förtjenat 500 kronor
om året, och till en äldre arbetare, som förtjenat 1000 kronor, skola
vara lika.

I komiténs förslag, § 7, stadgas att, om den af olycksfall träffade
arbetaren sjelf uppsåtligen förorsakat detsamma, vare all rätt till ersättning
efter denna lag förfallen. Kongl. Maj:ts förslag tillägger, att
äfven »grof vårdslöshet» å arbetarens sida omintetgör hans rätt till skadestånd.

Härmed har Kongl. Majrts förslag öppnat en källa till tvister, till
mångskiftande lagtillämpning och dermed till väsentligt afbräck i det
gagn, som med den obligatoriska försäkringen afses. Hvar fins definitionen
å en »grof» vårdslöshet till skilnad från en mindre grof eller
mera ursäktlig? Härom kunna finnas så många tycken, som sinnen —
ej bland arbetarne, hvilka veta hvad det vill såga att under ett arbete,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

som kräfver både tankens och kroppens yttersta ansträngning, nödgas
underordna hänsynen till egen säkerhet under hänsynen till sin förrättnings
fordringar och till de öfrige arbetarnes, maskinernas, lokalens betryggande
mot skada — men hos dem, som ofta utan minsta kännedom
om de vilkor, hvarunder detta arbete egt och måste ega rum, utan
möjlighet att kunna för sig rekonstruera olycksfallets förlopp, i allsköns
ro och lugn kunna begagna tusen gånger längre tid för att utfundera,
hur arbetaren borde hafva burit sig åt, än denne hade för att besinna
sig. När man ser, hvad lagtillämparen kunnat göra af lagens bestämmelser
om nödvärnsrätten, hvilken i talrika domstolsutslag blifvit förvänd
till en skyldighet att utan nämnvärdt motstånd underkasta sig den
gröfsta misshandel, så är det fara värdt, att de, som haft så lätt att
kalkylera att en person, hvilken blifvit öfverfallen med hugg och slag
och hotad till lifvet, gjort större motstånd än nödigt var, äfven skola
med fullkomligt sinneslugn döma, att arbetaren, som skylies för »grof
vårdslöshet», i sjelfva verket borde hafva sett allt det, som han uti sin
sysselsättnings nödtvungna brådska icke kunde se, och öfverväga allt det,
som han ej hade ens ett ögonblicks tid att tänka på.

Komiterade hafva, sid. 105, gifvit skäl, som synas mig afgörande,
för sitt förslag. Departementschefen har icke anfört några skäl, hvarför
han afvikit från detsamma.

Hur man än må härom döma, torde det näppeligen kunna nekas,
att den s. k. grofva vårdslösheten, äfven der den anses fullkomligt konstaterad,
i många fall är blott den ena faktorn, medan arbetets natur
och de omständigheter, under hvilka det förrättades, var den andra.
Detta är ganska tydligt erkändt i många lagar och förslag. Jag skall
anföra några exempel:

I den schweiziska Bundesgesetz betrefferid die Arbeit in den Fabriken
af 25 mars 1877 heter det i art. 5 :

Ueber die Haftpflicht aus Fabrikbetrieb wird ein Bundesgesetz das
Erforderliche verfugen.

In der Zwischenzeit gelten immerhin för den urtheilenden Richter
nachfolgende Grundsätze:

b) Der Fabrikant häftet gleichfalls, wenn, auch ohne ein solches
specielles Verschulden, durch den Betrieb der Fabrik Körperverletzung
oder Tod eines Arbeiters oder Angestellten herbeigefuhrt wird, sofern
er nicht beweist, dass der Unfall durch höhere Gewalt oder eigenes

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

Verschulden des Verletzten oder Getödteten erfolgt ist. Fällt dem Verletzten
oder Getödteten eine Mitschidd zur Last, so wird dadurch der Ersatzpfiicht
des Fabrikanten angemessen reduzirt.

I den schweiziska Bundesgesetz betreffend die Haftpflicht aus Fabrikbetrieb
af 25 juni 1881 stadgas i art. 5:

Die Ersatzpflicht des Betriebsunternehmers Avird in billiger Weise
reduzirt:

b) wenn dem Geschädigten ein Theil der Schuld an dem Unfall
(oder an der Krankheit im Sinne von Art. 3) zufällt, insbesondere wenn
er gegen die Vorschriften des Fabriksreglements gehandelt oder als Angestellter
oder Arbeiter einen Mangel an den Einrichtungen, durch welchen
der Unfall (oder die Krankheit) herbeigefuhrt worden ist, entdeckt hat,
ohne davon einem seiner Vorgesetzten oder dem Betriebsunternehmer
selbst Kentniss gegeben zu haben.

Af dessa bestämmelser synes tydligt, att om »den skadades egen
skuld» skall fritaga arbetsgifvaren, den bevisligen måste ensam och uteslutande
hafva föranledt olycksfallet. Har den åter blott varit mer eller
mindre medverkande, föranleder den blott en reduktion af ersättningspligten.
En sådan arbetarens »Mitschuld», som icke upphäfver utan blott
inskränker hans rätt till skadestånd, inbegriper, enligt den schweiziska
lagstiftningen, icke blott mindre fel å arbetarens sida, utan äfven sådant,
som af Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium och förmodligen äfven
af departementschefen räknas till »grof vårdslöshet». Den schweiziska
lagen af 1881 upphäfver nemligen icke, utan blott reducerar ersättningsskyldigheten
i de fall, då arbetarens »Mitschuld» består i öfverträdelse
af fabriksreglementet, medan åter Kongl. Majrts och rikets kommerskollegium
finner det vara »uppenbart orimligt» (utlåt. s. 25), att ej
hvarje öfverträdelse af fabriksreglementet skulle räknas till den »grofva
vårdslöshet», som bör medföra att rätt till ersättning fullständigt förverkas.

Den österrikiska olycksfallsförsäkringslagen af 1887 säger (§ 6, sista
stycket): »Dem verletzten steht ein Anspruch auf Schadenerzatz nicht
zu, Avenn er den Betriebsunfall vorsätzlich herbeigefuhrt hat». Detta är
således samma stadgande som i komiténs förslag.

Franska deputeradekammarens utskotts förslag 1887 (referent:
Duché) säger (Titre I, art. 1, tredje stycket): »Toutefois il ne sera du
aucune indemnité å la victime, qui aura volontairement provoqué l’accident».
Denna bestämmelse är väl ej alldeles enahanda med komiténs
förslag, men skiljer sig ännu mera från Kongl. Maj:ts proposition; syftet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

är detsamma som i den schweiziska lagstiftningen. Meningen är (se art.
2 och 3, jfr motiveringen), att, ehuru »yrkesrisken innebär rätt till ersättning,
när ett olycksfall inträffar, äfven om oförsigtighet eller vårdslöshet
egt rum å arbetarens sida», hänsyn skall tagas till en sådan omständighet
och ersättningen »variera efter graden af ansvarighet».

I den portugisiska civillagen, art. 2398, § 1 stadgas, att om uti de
i art. uppräknade arbeten skada föranledes genom den deraf träffade
personens »fel eller vårdslöshet», ersättningen minskas.

Att i Kongl. Maj:ts förslag den s. k. »grofva vårdslösheten» likställes
med det onda uppsåtet, förefaller så mycket mera anmärkningsvärd^
som i ett annat fall »grof vårdslöshet» af samma kongl. proposition behandlas
med det största öfverseende. Komiténs förslag, § 29, att om
»arbetsgivare eller den, som i hans ställe är satt, varder förvunnen att
hafva uppsåtligen eller af grof vårdslöshet förorsakat olycksfallet, arbetsgifvaren
vare skyldig att godtgöra riksförsäkringsanstalten de utgifter,
denna i följd af olycksfallet får vidkännas», har blifvit uteslutet ur den
kongl. propositionen. Detta märkliga privilegium för grof vårdslöshet
och ondt uppsåt har ett icke mindre märkligt motiv: genom denna och
några andra uteslutningar har departementschefen, enligt hvad han å
sid. 34—35 uppgifver, ansett sig kunna på det sättet förvandla det
ämnes natur, som afhandlas i det af arbetareförsäkringskomitén framlagda
lagförslaget, att den ifrågasatta nya lagstiftningen om en särskild
skadeståndsskyldighet, jemte dermed följande beskattning för en del
svenske medborgare, skulle komma att falla under Kongl. Maj:ts ekonomiska
lagstiftnings envälde enligt § 89 regeringsformen! — Det förtjenar
kanske att påpekas, att det för italienska deputeradekammaren den 8
februari d. å. af åkerbruks-, industri- och handelsministern Miceli framlagda
lagförslag i ämnet,, art. 17, går längre i nämnda hänseende än arbetareförsäkringskomiténs
förslag i § 29.

Förslaget i den kongl. propositionens § 4, att »riksförsäkringsanstalten
må ega att från försäkring enligt denna förordning undantaga arbetare
i rörelse, som i § 2 nämnes, då arbetsgifvaren styrker, att han på
fullt betryggande sätt sörjt för att, i händelse af olycksfall i arbetet,
ersättning kommer att utgå och läkarevård att beredas, på sätt i §§ 5,
6 och 9 är stadgadt», medgifver en förhatlig olikhet inför lagen, som kan
medföra de betänkligaste följder. Under hänvisning i öfrigt till hvad
arbetareförsäkringskomitén häremot anfört (s. 82—83) vill jag vidare
erinra, dels att då ingenting i lagen bestämmes om vilkoren och formerna
för det »fullt betryggande, sättet», en öfverdrifvet stor magt lägges
i riksförsäkringsanstaltens hand, hvilken kan komma att på ett god -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

lyckligt sätt utöfvas till förmån för större arbetsgivare, enskilda personer
eller bolag, hvilka betrakta försäkringstvånget såsom gående deras
ära för när, och hvilkas »betryggande sätt», om det ock i dag synes
betryggande, i morgon kan vara motsatsen, dels att, när de åtagna förbindelserna
ej längre kunna uppfyllas, det utan tvifvel blifver Riksdagen,
som skall finnas vara moraliskt förpligtad att träda emellan och anvisa
ersättningsbelopp, som genom olycksfall i arbetet skadade personer eller
deras rättsinnehafvare ej längre kunna utfå af rätte vederbörande och
således, utan statskassans mellankomst, skulle gå miste om i följd af en
oförsigtig och i alla afseenden onödig undantagsbestämmelse i lagen.
För att Riksdagen ej skall kunna undandraga sig en sådan pligt, torde
det näppeligen vara nödigt — om det ock vore högeligen önskvärdt
för arbetarne i de ifrågavarande privilegierade rörelserna — att lagen
innehåller en bestämmelse likartad med den i tyska lagen af 6 juli 1884,
§ 33, att i och med upplösning af en »Berufsgenossenschaft», som ej förmår
uppfylla sina skyldigheter, dess rättsanspråk och förpligtelser öfverflyttas
på riket (resp. vederbörande stat, § 92).

Den österrikiska lagen medgifver undantag från skyldigheten att
inträda i vederbörande försäkringsanstalt, men den har ingalunda åt
inrikesministern, såsom Kongl. Maj:ts förslag åt försäkringsahstalten,
velat uppdraga en obegränsad magt att besluta om sådana undantag.
Tvärt om har ansetts nödigt att uppställa vilkor (§§ 57, 58, 59), deribland
om en tillsyn från statens sida, hvaraf den medgifna undantagsställningens
fortvaro beror, samt åliggande att, när ett olycksfall inträffat,
till vederbörande försäkringsanstalt inbetala olycksfallsräntans
kapitalvärde.

Slutligen tillåter jag mig att i korthet påpeka, med hvilken hvarje
annat intresse öfvervägande omsorg den kong], propositionen afsett att,
förmodligen såsom »odrägliga», undanrödja för saken nödiga, men för en
del arbetsgivare misshagliga bestämmelser. I den kongl. propositionen
återfinnes ej komitéförslagets § 26 (och 27), ej heller § 28, ej heller —
såsom redan påpekats — § 29; olikheten mellan kongl. propositionens
§ 15 och komitéförslagets § 13 bör ock observeras. Mot dessa ändringar,
som kunna medföra en premie för den mindre samvetsgranne arbetsgivaren
på laglydige yrkesbröders bekostnad, kan med fog rigtas tendensen
i de anmärkningar, som Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegium
å sidd. 12—13 i sitt utlåtande har utan grund sökt göra gällande
mot komiténs förslag.

I afseende å eu del andra afvikelser från komiténs förslag torde jag
få hänvisa till komiténs motivering, helst som departementschefens

Motioner i Andra Kammaren, N:o 227.

motiv för afvikelserna ej kunna diskuteras i de fall, der han undvikit
att anföra några skäl. För ogillandet af komiténs förslag rörande ersättning
till slägtingar i rätt uppstigande led anföres såsom skäl, att
»det torde vara förenadt med svårighet att utröna, i hvad mån den skadade
bidragit till sina anhöriges försörjning». Då man i andra länder
icke ryggar för denna svårighet (jemför bl. a. det af franska senaten i
februari detta år voterade förslaget), torde den icke heller hos oss böra
verka afskräckande; svårigheter äro för öfrigt till, ej för att fungera som
ett hyende åt beqvämligheten, utan för att öfvervinnas, när rätt och
billighet det kräfva. För komiterades förslag, att enka, som ingår nytt
gifte, erhåller, en gång för alla, ett belopp motsvarande tre gånger den
årliga ersättningen, är motivet så lätt i ögonen fallande, att det knappt
behöfver antydas; många liknande bestämmelser kunde ock nämnas.
Departementschefen säger blott, att denna ersättning har »ansetts» icke
böra ifrågakomma. Motivet är beqvämt, men hvarken upplysande eller
kraftigt.

A. Hedin.