Motioner i Andra Kammaren, N:o 215 (Motion 1893:215 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

N:o 215.

Af herr F. Berg, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
utredning i fråga om ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare
och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

En af de fordringar, som för närvarande stå främst på arbetsklassens
program, är den om arbetstidens reglering genom lagstiftningens
medverkan.

Inom de flesta land, som göra något anspråk på att kallas bildade,
är den tid nu förbi, då man ansåg sig kunna lemna förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande arbetstiden helt och hållet
åt det s. k. fria aftalet. Den allt skarpare utpreglade täflingskampen
på näringslivets område har i det stora hela fullständigt upplöst det
gamla »patriarkaliska» förhållandet mellan dessa båda samhällsklasser,
och det är nu blott ett vanmägtigt, om än välment, drömmeri att önska
detsamma tillbaka. Jägtade af nämnda täflingskamp hafva arbetsgifvarne
i allmänhet drivits att söka nedbringa sina tillverkningskostnader
till det lägsta möjliga, och för detta ändamål hafva de bland annat
sträfvat att i allt vidsträcktare grad lägga beslag på arbetarnes krafter,
icke allenast männens, utan äfven qvinnornas, de halfvuxnes och barnens.
Så länge denna deras sträfvan fick fortgå alldeles ohämmad, lyckades
de steg för steg förlänga arbetstiden vida utöfver de gränser, som sedvänja
och mensklighetskänsla från fordom derför utstakat; arbetaren
sjönk ned till blott och bart ett arbetsmedel, och hans ställning blef i
verkligheten mångenstädes långt uslare än den varit till och med under
lifegenskapens dagar. Lyckligtvis har ifrågavarande sträfvan från
den ena partens sida framkallat en alldeles motsatt från den andras,

Bih. till Riksd. Prof. 1893. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band, 39 Höft. (N:o 215). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

arbetsklassen har allmänt börjat yrka på arbetstidens återförande inom
rimliga och naturliga gränser, och den har omsider påkallat lagstiftningens
mellankomst i den ojemna stridep. Hittills hafva visserligen
dess önskningar i detta hänseende endast till en mindre del lyckats
vinna gehör, hvilket berott dels derpå, att inom arbetsklassen sjelf
mångenstädes rådt en synnerligen stor oklarhet såväl i fråga om mål
som medel, dels derpå, att denna klass inom de flesta riksförsamlingar
haft få eller inga egna representanter, hvadan dess sak merendels måst
föras af män, hvilka dervid saknat det omedelbara personliga intressets
mägtigt drifvande kraft. Trots det starka och ihärdiga motståndet från
de många, hvilka ansett sjelfklart, att allt som är till fördel för arbetarne
i och med detsamma äfven måste vara till nackdel för arbetsgifvarne,
har det emellertid lyckats att inom alla civiliserade stater få
till stånd åtminstone en början till lagstadgad reglering af arbetstiden.
Allmänna meningen har småningom blifvit allt mer öfvertygad om det
berättigade häruti. Man har insett nödvändigheten af att t. ex. barn
ej få sysselsättas i industrielt arbete, mödrar ej under de närmaste
veckorna efter barnets födelse, minderårige arbetare samt qvinnor ej i
nattligt eller underjordiskt arbete och endast under ett mindre antal timmar,
att äfven männen måste genom lag tillförsäkras nödig söndagshvila samt
en viss tidsbegränsning i de mest helsovådliga och utsugande arbetena
(exempelvis fosforindustrien och grufbrytningen) o. s. v. Krafvet på en
lagstadgad maximalarbetstid, till sin längd afpassad efter olika slag af
arbetare och olika slag af arbeten, betraktas i närvarande stund ej
längre såsom en utopi, utan såsom en praktiskt-politisk fråga, hvilken
inom den närmaste framtiden kan och bör erhålla sin lösning.

Huru långt man annorstädes i detta afseende redan hunnit torde
framgå af följande summariska

Öfversigt öfver arbetstidens reglering i utlandet.

England.

Den första engelska skyddslagstiftningen afsåg blott minderåriga.
1802 bestämdes för lärlingarna vid bomullsspinnerierna en maximalarbetstid
af 12 timmar om dagen, måltidsrasterna oberäknade. 1819
utvidgades detta skydd till alla inom bomullsindustrien sysselsatta barn

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

mellan 9 och 16 år. 1825 inskränktes för samma barn lördagsarbetet
till högst 9 timmar. 1833 faststäldes inom hela väfnadsindustrien
maximalarbetstiden för barn (9—13 år) till 9 timmar i dygnet och 48
timmar i veckan (lördagen 3) samt för »yngre personer» (13—18 år)
till 12 timmar i dygnet och 69 timmar i veckan (lördagen 9).

Närmaste följden af 1833 års lag, hvilken (tack vare den samtidigt
inrättade fabriksinspektionen) åtminstone delvis trädde i kraft, blef den,
att qvinnoarbetet erhöll en vidsträcktare utbredning. Många fabrikanter
afskedade icke allenast barnen under 9 år, utan äfven barnen mellan 9
och 13 samt använde i stället vuxna qvinnor. Till en början var det
hufvudsakligen blott ogifta sådana, som sökte och funno arbete i fabrikerna,
och hufvudsakligen blott barnen, som af dem ersattes. Men snart
funno arbetsherrarne, att det för dem var fördelaktigare att använda
qvinnor öfver 18 år än att använda »yngre personer» mellan 13 och 18;
de förra stodo nemligen ej i något afseende under lagens skydd, och
med dem kunde man derför drifva fabrikerna huru lång tid som helst,
natt och dag, fullständigt oberoende af all offentlig tillsyn. Sedan man
kommit till denna slutsats, dröjde det ej heller länge, innan qvinnorna
inom väfnadsindustrien började tränga undan äfven männen, hvilka ju
ej kunde afspisas med samma låga aflöning och ej så motståndslöst
fogade sig i alla anordningar. Medan under åren 1836—1839 antalet
manliga arbetare inom nämnda industri ökades med endast 19,4 procent,
steg antalet qvinliga arbetare med ej mindre än 28,3 procent; från 1833
till 1844 blef det ungefär fördubbladt. Inom kort indrogos nu äfven
hustrurna i industriarbetet; mångenstädes blef det de, som fingo vandra
till fabriken, under det mannen måste drifva omkring för att söka arbete,
hvarvid han naturligtvis ofta hamnade på krogen eller i fängelset. Följden
blef eu så godt som fullständig upplösning af familjelifvet. De äldre
barnen lemnades åt sig sjelfva, och de yngre inhystes mot usel betalning
hos någon af dessa gamla qvinnor, som lefde af att mottaga massor af
dylika små barn och som plägade lätta sina besvär genom det kända
medlet att strax på morgonen gifva dem ett »rogifvande» bedöfningsmedel.
Den omedelbara verkan af hustrurnas indragande i fabriksarbetet
blef derför, att dödligheten bland småbarnen inom de stora industriområdena
steg i eu oerhörd grad. Härtill kom, att nattarbetet — då
såsom alltid — alstrade en växande oblyghet och råhet bland både gifta
och ogifta qvinnor; fabriksarbeterskorna blefvo snart vida beryktade för
sitt djupa sedliga och fysiska förfall. Mest i ögonen fallande var eländet
nere i grufvorna, der till följd af den höga värmegraden både manliga
och qvinliga arbetare måste arbeta nästan nakna. Dessa missförhållan -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

den, hvilka förefunnos och ännu förefinnas i flera andra land, men der
ofta betraktas som »något som skall så vara» och derför ej diskuteras,
blefvo i England af varmhjertade och klarsynta menniskovänner framdragna
i offentlighetens ljus. Allmänheten upprördes deraf och fordrade
allt kraftigare, att äfven qvinnorna skulle ställas under samhällsmagtens
skydd. Så skedde ock 1842, då underjordiskt arbete blef förbjudet för
qvinnor, samt 1844, då äfven söndagsarbetet för dem afskaffades och
en lagstadgad maximalarbetstid af 12 timmar i dygnet och 69 timmar
i veckan faststäldes.

Den följande lagstiftningen har utgjort ett fortbyggande på den
sålunda lagda grunden. 1847 bestämdes, att efter den 1 maj 1848 skulle
inom väfnadsindustrien maximalarbetstiden för qvinnor vara 10 timmar
i dygnet och 58 timmar i veckan. Då denna lag emellertid genom sin
ofullständighet lemnade rum för kringgående af dess föreskrifter, utbyttes
den 1850 mot en bättre, som verkligen lyckades tillförsäkra qvinnorna en
arbetstid af högst 10l/;2 timmar i dygnet och 60 timmar i veckan. 1853
bestämdes, att ingen del af denna tid skulle få förläggas till natten.
Under de följande tjugu åren öfverfördes detta skydd, som hittills gält
blott väfnadstillverkningen, på den ena industrigrenen efter den andra.
1874 inskränktes de vuxna qvinnornas maximalarbetstid inom väfnadsindustrien
ytterligare till 10 timmar om dagen och 56lk timmar i veckan (lördagen 6V2
timmar), hvilken inskränkning, jemte förbud för söndags- och nattarbete,
äfven gick öfver i den allmänna fabriks- och verkstadslagen af 1878.—
Genom en lag af 1891 har dessutom blifvit bestämdt, att qvinna ej
får sysselsättas i fabrik eller handtverk under de fyra första veckorna
efter barnsbörd.

Ehuru de engelska lagar, som fastställa en viss maximalarbetstid
för minderåriga samt för vuxna qvinnor, ingenstädes uttryckligen omnämna
de vuxna männens arbetstid, hafva de dock äfven på denna haft
en högst betydande verkan. Inom alla industrier, som kräfva mäns
samverkan med qvinnor och minderåriga, har skyddet för de senare
tillika kommit de förra till godo, så att i verkligheten äfven de, ehuru
visserligen blott medelbart, fått en maximalarbetstid af 10 till IOV2 timmar
om dagen och 5 6 72 till 60 timmar i veckan. Som emellertid en
dylik samverkan icke är nödvändig i alla yrken, kan arbetstiden för
män inom vissa industrier vara ej obetydligt längre. Att den inom
andra blifvit begränsad till 9, ja till och med 8 timmar är hufvudsakligen
en frukt af de väl organiserade fackföreningarnas kraftiga och
sega verksamhet.

Med fästadt afseende på denna verksamhet och med den angel -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

sachsiska stammens urgamla obenägenhet för statsinblandning har man
i England länge ansett, att de vuxna manliga arbetarne i fråga om
arbetstiden kunde sjelfva göra upp saken med sina arbetsgifvare. Men
under de senare åren har ett genomgripande omslag i den allmänna
meningen härutinnan egt rum, år 1890 uttalade sig den stora fackföreningskongressen
i Liverpool för en lagstadgad max mai arbetstid äfven för
män, och både förut och efteråt hafva eu mängd parlamentsledamöter,
så väl af det liberala som det konservativa partiet, slutit sig till rörelsen
härför. Ganska visst torde vara, att frågan om maximalarbetsdagen
inom kort kommer att blifva en af de mest brännande i Storbritanniens
inre politik.

Nordamerikas Förenta stater.

Samtidigt med det amerikanska handtverksväsendets allmänna
öfvergång till fabriksindustri, hvilken försiggick hufvudsakligen under
qvartseklet 1825—50, uppstod inom arbetsklassen en rörelse för afkortande
af den arbetstid, som inom de äldsta fabrikerna blifvit gängse.
Denna rörelse hade till följd, att tiotimmarsdagen inom kort blef regel.
Genom en förordning af presidenten van Buren infördes densamma redan
1840 i förbundsregeringens alla verkstäder, och det sålunda gifna
föredömet följdes redan af regeringarna i många af förbundets särskilda
stater.

De närmaste åren efter inbördeskriget 1861—65 kännetecknades
genom väldiga arbetarerörelser, hvilka bland annat åsyftade arbetstidens
förkortning till i regel 8 timmar om dagen. Flera förslag härom framlades
inom kongressen, och den 25 juni 1868 fattade denna med stor
röstöfvervigt det beslutet, att åttatimmarsdagen skulle beräknas såsom
den normala för alla i förbundsregeringens tjenst anstälda arbetare.
Vederbörande förvaltningsmyndigheter sökte visserligen omintetgöra
verkningarna häraf dels genom att helt enkelt lemna lagens föreskrifter
å sido, dels genom att afkorta arbetslönerna med motsvarande 20 procent.
Men härpå svarade arbetarne med klagomål, och genom utslag af presidenten
Grant den 19 maj 1869 blef den gjorda afkortningen förklarad
rättsvidrig. Med stöd häraf framstälde arbetarne nu anspråk på ersättning
af allmänna medel, och då dessa anspråk delvis ogillades, bragtes
saken inför kongressen, hvilken genom en tilläggsbevillningslag af den
18 maj 1872 godkände rättmätigheten af de framstälda fordringarna.
Efter flera slitningar och försök till undanflykter från embetsmännens

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

sida lyckades det slutligen att göra åttatimmarsdagen till en verklighet
inom alla sådana företag, som stodo under förbundsmyndigheternas
omedelbara ledning.

Jemsides härmed sökte arbetsklassen äfven att på det s- k. fria
aftalets väg, d. v. s. genom sammanslutningens magt, drifva sina önskningar
om en förkortad arbetstid igenom. År 1872 anordnades för
detta ändamål stora strejker, särskilt i de östra staterna, och inom
vissa fack lyckades man härigenom verkligen bringa åttatimmarsdagen
till erkännande. Detta dock blott till en början, ty inom kort nödgades
arbetarne på de flesta ställen återgå till 9 timmars arbete, somligstädes
t. o. m. till 10. Efter en längre mellantid, hvarunder sammanslutningsarbetet
fortgick med stor energi, gjordes nästa stora anlopp 1886, denna
gång hufvudsakligen i de vestra staterna. Icke mindre än 5,073 strejker
anstäldes under nämnda år enkom för arbetstidens förkortning. Någon
vidsträcktare och fullt varaktig framgång vans emellertid ej heller
denna gång. Senaste allmänna arbetarefälttåg för åttatimmarsdagens
eröfrande företogs efter väldiga förberedelser och med anlitande af en
kolossal agitation våren 1890, nu särskild! åsyftande att till en början
genomföra densamma inom det stora byggnadsfacket. Resultatet blef,
att inom 35 stora städer arbetsdagen förkortades till 8 timmar samt
inom 240 större och mindre till 9 timmar.

Efter denna kraftansträngning vände sig reformens anhängare åter
till lagstiftningen. Åtta timmars maximalarbetsdag för offentliga arbeten
hade visserligen blifvit påbjuden af förbundsregeringen (samt dessutom
af många statsregeringar och kommunalstyrelser), men dels saknades
straffbestämmelser för öfverträdelse af stadgandena härom, dels gälde
dessa hvarken sådana arbetare, som sysselsattes af förbundsregeringens
leverantörer, ej heller sådana, som hade anställning i kongressområdet
Columbia. På grund af arbetarnes enstämmigt uttalade önskningar
blef emellertid en lag om undanrödjande af dessa missförhållanden slutligen
framlagd för kongressen samt af densamma antagen den 1 augusti
1892. Genom denna lag föreskrifves, att samtliga de arbetare, hvilka
äro anstälda i förbundsregeringens eller Columbiadistriktets eller deras
leverantörers eller underleverantörers tjenst, skola hafva en maximalarbetsdag
af 8 timmar, att det skall betraktas såsom tjenstefel och lagbrott,
om någon embetsman eller leverantör eller underleverantör, som
har att anställa, leda eller öfvervaka sådana arbetare, anmodar eller
tillåter dem arbeta en längre tid på dygnet (utomordentliga nödfallsarbeten
oberäknade), samt att hvarje öfverträdelse i detta hänseende kan
straffas med böter intill 1,000 dollars eller fängelse intill sex månader.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.
Australien.

I intet land är arbetsklassens ekonomiska ställning så god, dess
politiska magt så stor och dess förhållande till arbetsgifvarne så fredligt
som i de unga australiska staterna. Genom uppgörelse mellan fackföreningarna
och arbetsgifvarne är åttatimmarsdagen här i verkligheten
genomförd inom de flesta yrken: i Victoria sedan den 21 april 1856, i
Nya Syd-Wales sedan den 1 oktober 1863, i Sydaustralien sedan den 1
september 1873, i Queensland sedan den 1 mars 1878 och i Tasmanien
sedan 1890. Årsdagarna af dess fastställelse firas allmänt såsom stora
nationella högtider, hvari statens högsta embetsmän deltaga. För qvinnor,
äfven vuxna, består inom vissa stater en lagstadgad maximalarbetstid, uppgående
i Tasmanien till 10 timmar dagligen och i Nya Seeland till 8
samt i Victoria till 48 timmar i veckan. Inom parlamenten i Victoria,
Nya Syd-Wales, Sydaustralien och Tasmanien hafva under de senaste
åren förslag framstälts om den faktiskt bestående åttatimmarsdagens lagliga
betryggande äfven för männen, men tills vidare har man ansett en
sådan åtgärd obehöflig.

Schweiz.

Intill 1848 omfattade den schweiziska skyddslagstiftningen hufvudsakligen
blott barnen. Men nämnda år antogs i industrikantonen
Glarus en lag, som reglerade ej blott de minderårigas arbete, utan
äfven de vuxnas, till en begynnelse dock blott i bomullsspinnerierna.

I sådana företag, som ej höllos i gång under natten, skulle högsta
tillåtliga arbetstiden för vuxna personer vara 15 timmar. I de företag
åter, hvilka drefvos både dag och natt, skulle ingen arbetare under
loppet af ett dygn få användas till mer än 13 timmars dagarbete och

II timmars nattarbete.

Under den följande tiden utvecklades denna lagstiftning ytterligare
och vann så småningom efterföljd i andra kantoner. Nattarbetet
afskaffades (i regel) äfven för vuxna, först i Glarus, 1869 i Basel-Stadt
och 1873 i Tessin. Likaså förbjöds att använda barnaföderskor i
industriarbete förr än sex veckor efter nedkomsten, äfven detta först i
Glarus, derpå 1869 i Basel-Stadt. 1864 nedsattes i Glarus maximalarbetsdagen
för vuxna till 12 timmar. Detta vann 1869 efterföljd i
Basel-Stadt och 1873 i Tessin. 1872 nedsattes den i Glarus ytterligare
till 11 timmar.

Med anledning af klagomål från fabrikanterna i Glarus väckte

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

regeringen i denna kanton år 1855 förslag om en gemensam arbetarelagstiftning
för hela schweiziska förbundet. Länge förblefvo dock sträfvandena
härför fruktlösa. 1874 lyckades det emellertid skyddslagstiftningens
vänner att få »bestämmelserna om minderårigas användande i
fabriker samt om arbetstidens längd för i desamma anstälda vuxna
personer» förklarade för en gemensam förbundsangelägenhet. Slutligen
antogs 1877 en för hela Schweiz gällande lag, hvari bland annat bestämmes,
att barnaföderskor ej få användas i industriarbete innan 6
veckor förflutit efter nedkomsten, att natt- och söndagsarbete ej få
förekomma annat än i sådana fall, då det af myndigheterna pröfvas
vara alldeles nödvändigt, att maximalarbetsdagen för vuxna män och qvinnor
ftiden för putsning och dylikt oberäknad] skall vara 11 timmar, lördagar och
»helgdagsaftnar» 10, samt att förbundsregeringen eger för särskildt helsoskadliga
och farliga industrier fastställa en ännu kortare maximalarbetsdag.
Ett försök, som 1880 gjordes från arbetsherrarnes sida att få
dessa bestämmelser delvis upphäfda, hade ingen framgång. De hafva
tvärtom blifvit ytterligare skärpta, liksom deras efterlefnad nu äfven
allt noggrannare öfvervakas. A andra sidan har ett af arbetaredagen
i Olten framstäldt yrkande om maximalarbetsdagens förkortande till 10
timmar blifvit af förbundsrådet tills vidare undanskjutet, ej emedan en
sådan åtgärd skulle i och för sig vara origtig, utan emedan fara vore,
att förslaget härom för närvarande skulle komma att falla vid den stora
allmänna folkomröstningen (»referendum»), hvars utslag i allmänhet
visat sig ganska konservativa, och ett dylikt misslyckande skulle för
någon tid sannolikt hämma alla ytterligare framsteg på arbetareskyddslagstiftningens
område samt således vara till stor skada.

Österrike.

Före den stora nationella motgången 1866 var Österrikes arbetareskyddslagstiftning
mycket torftig. Icke ens för barnen fans något verksamt
skydd före den nya skollagen af 1869. Upprepade framställningar
från riksdagen (1869, 1874 och 1876), från handelskamrarna och
från arbetsklassen bragte emellertid ändtligen regeringen att på allvar
upptaga arbetarefrågan till behandling, och följden häraf blef, att sedan
1883 en rad af skyddslagar här kommit till stånd.

Enligt dessa lagar få qvinnor icke användas till underjordiskt
arbete och i allmänhet ej till nattligt fabriksarbete eller till andra särskildt
farliga och ohelsosamma sysselsättningar. Barnaföderskor få ej
ånyo inträda i arbetet förr än 4 veckor efter nedkomsten.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

Såsom regel är allt, söndagsarbete förbjudet. I fabriksmessigt
bedrifna industrier är för vuxna arbetare, qvinliga såväl som manliga, bestämd
en maximalarbetsdag af 11 timmar, rasterna ej inräknade. För grufarbete
är maximalarbetsdagen faststäld till 10 timmar. — Undantag från
dessa föreskrifter kunna dock beviljas af handelsministern i förening
med inrikesministern; de hafva under de första åren af lagens tillämpning
varit mycket talrika, men sedermera blifvit allt mer och mer sparsamma.

Om de nuvarande frukterna af den österrikiska lagstiftningen rörande
arbetstidens reglering föreligga flera mycket gynsamma uttalanden.
»Bestämmelserna om maximalarbetstid iakttagas i det störa hela
utan några väsentliga rubbningar och utan att arbetarnes arbetsförtjenst
derför minskats.»

Frankrike.

Äfven i Frankrike har skyddslagstiftningen börjat med de minderåriga.
Strax före februari-revolutionen 1848 antogs emellertid en lag
om skydd äfven för qvinnor, och fyra dagar efter revolutionens genomförande
utfärdade den provisoriska regeringen en förordning, som faststälde
en maximalarbetsdag för både qvinnor och män, uppgående till 10
timmar för Paris samt 11 timmar för provinserna. Snart kastade de
nya magthafvarne emellertid arbetsklassens önskningar alldeles å sido.
Genom lagen af den 9 september 1848 utsträcktes maximalarbetsdagen
för alla franska fabriksarbetare till 12 timmar, och de verkställighetsåtgärder,
som fordrades för genomförandet äfven af denna begränsning, uteblefvo.
Först 1874 tillsattes särskilda yrkesinspektörer, och först 1883
erhöllo dessa i uppdrag att öfvervaka efterlefvandet af 1848 års lag. —
Sedan 1874 få qvinnor icke användas till underjordiskt arbete i grufvor
och stenbrott in. in.

Under de senaste tjugu åren hafva flera försök gjorts att förkorta
den 1848 lagstadgade maximalarbetsdagen till 11 eller 10 timmar, i
främsta rummet för qvinnorna. Eu ny lag, framlagd af regeringen och
antagen af deputeradekammaren 1891, fastställer ock för vuxna qvinnor en
maximalarbetsdag af i regel 10 timmar, hvarjemte för dem nattarbete deri
förbjudes.

Tyskland.

1 Preussen faststäldes genom regnlativet af den 9 mars 1839 en
maximalarbetsdag af 10 timmar för minderåriga arbetare. De militära

1till. till It Hest!. Vrot. 109.1. 1 Sand. 2 Afl. 2 Band .19 Höft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

myndigheterna hade nemligen funnit, att de värnpligtige, som kommo
från graf- och fabriksområdena, voro i så väl andligt som kroppsligt afseende
underlägsna de öfriga, och genom nämnda regulativ ville man
åstadkomma någon förbättring härutinnan. 1853 fullföljdes sträfvandet
i denna rigtning genom en lag, som förbjöd användandet af barn till
regelbundet arbete i fabriker samt bestämde maximalarbetsdagen för
halfvuxna mellan 12 och 14 år till 6 timmar.

Först 1878 gjordes en början till arbetstidens reglering äfven för vuxna
genom de då gifna föreskrifterna, att barnaföderskor ej skulle få intagas
i arbetet förr än 3 veckor efter nedkomsten, samt att förbundsrådet
skulle kunna förbjuda qvinnors användande i vissa för helsan eller sedligheten
särskildt menliga sysselsättningar, i synnerhet nattetid.

Allt sedan början af 1880-talet hafva förslag till en genomgående
reglering af arbetstiden blifvit framlagda inom tyska riksdagen, icke
allenast från det der ganska starkt representerade socialdemokratiska
partiet, utan äfven från andra grupper, exempelvis den evangeliskt-kyrkliga
och den katolska- Trots anslutning från så olika sidor har dock
antagandet af en maximalarbetsdag för vuxna länge hindrats af den
bland flertalet arbetsgivare herskande farhågan, att tyska industriens
konkurrensförmåga gent emot utlandet härigenom möjligen skulle komma
att lida. För att i någon mån undanrödja detta hinder inbjöd tyske
kejsaren — efter af schweiziska förbundsregeringen gifvet föredöme —
de europeiska magterna till en arbetareskyddskonferens, hvilken sammanträdde
i Berlin den 15 mars 1890 och bevistades af ombud från
Tyskland, Österrike-Ungarn, Belgien, Danmark, Spanien, Frankrike, Storbritannien,
Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal och Schweiz
samt Norge och Sverige. Med ledning af de vid konferensen fattade
besluten framlade tyska regeringen den 6 maj 1890 ett förslag till lag,
hvilket i hufvudsak antogs af riksdagen samt utfärdades den 1 juli 1891
och trädde i kraft den 1 april 1892.

I denna lag föreskrifves bland annat, att qvinnor icke få sysselsättas
i fabriksdrift eller dermed likstäld rörelse under natten mellan
kl- 8,30 e. m. och 5,30 f. m. samt på lördagar och »helgdagsaftnar» icke
efter kl. 5,30 e. m., att middagsrasten för dem måste utgöra minst 1
timme, för husmödrar IV2, att förbundsrådet kan förbjuda qvinnors anställande
i sådana rörelser, som medföra särskild våda för helsa eller sedlighet
(härpå grundade förbud äro utfärdade för valsverk, hammarsmedjor,
glasbruk, häcklerier, tråddragerier, sockerbruk, blyhvitt- och blysockerlabriker,
cigarrfabriker, gummivarufabriker samt för underjordiskt arbete i
stenbrott, saltverk och grufvor in- m.), att barnaföderskor icke få syssel -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

sättas i fabriksmessigt arbete de fyra första veckorna efter nedkomsten
och under de två derpå följande endast om legitimerad läkare förklarat
sådant oskadligt, samt slutligen, att vuxna kvinnors maximalarbetsdag skall
i regel vara 11 timmar, lördagar och »helgdagsaftnar» 10.

Någon maximalarbetsdag för vuxna män har man i Tyskland ännu
ej ansett sig kunna föreskrifva, men ministern von Berlepsch förklarade
under riksdagsdebatten den 20 maj 1890, att förslagen härom vore väl
förtjent^ att tagas i öfvervägande (dass der Maximalarbeitstag ein
durchaus diskutierbarer Gegenstand sei und dass in Deutschland nicht
die Auffassung bestehe, dass die Regelung der Arbeitsverhältnisse des erwachsenen
männlichen Arbeiters prinzipiell ausgeschlossen seD.

Holland.

:''. j''.; l? ; i j r‘JJ: ‘ 11} i IT i (ii.-''

Intill den 19 september 1874 fans i Holland ingen arbetareskyddsläg6tiftning,
och den, som då kom till stånd, omfattade endast barn, anstälda
i annan rörelse än jordbruket. Sedan eu 1886 anordnad offentlig
undersökning af arbetsklassens tillstånd bragt de mest häpnadsväckande
missförhållanden i dagen, antogs emellertid den 5 maj 1889
en lag, som beredde denna klass ett något vidsträcktare skydd. Minderåriga
under 16 år samt vuxna qvinno)'' få nu icke användas till arbete i
fabriker eller handtverk under söndagen eller, då de tillhöra religionssamfund
med annan hvilodag, icke under denna. De få vidare icke sysselsättas
med dylikt arbete före kl. 5 f. m. eller efter kl. 7 e. m.; ej
heller får arbetsdagen för dem öfverskrida dt maximum af 11 timmar. Barnaföderskor
få icke inträda i arbetet inom 4 veckor efter nedkomsten.

Belgien.

Efter en omfattande undersökning af de belgiska arbetareförhållandena,
verkstäld af en kunglig kommission, tillsatt den 15 april 1886,
tillkom slutligen efter långvariga parlamentariska öfverläggningar en
arbetareskyddslag, hvilken utfärdades den 13 december 1889 och trädde
i kraft den 1 januari 1892. Enligt denna lag få minderåriga samt qvinnor
mellan 16 och 21 års ålder icke arbeta mer än 6 dagar i veckan och
icke under natten, och maximalarbetsdagen för dem får icke uppgå till
mer än 12 timmar, afbrutna aH^aster om tillhopa Vh timme. Derjemte
är öfverlemnadt åt konungen att inom tre år från lagens kungörande,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

med hänsyn till såväl arten af det arbete, hvartill ifrågavarande qvinnor
skola användas, som ock de särskilda industriernas behof, närmare förordna
om längden af nämnda qvinnors dagsarbete samt om tiden för
raster o. d. Mödrar få ej inträda i arbetet förr än 4 veckor efter barnets
födelse.

Spanien.

Intill 1891 var genom lagen af den 23 juli 1873 skydd bei’edt
blott åt barnen samt åt qvinnor under 17 år. Men med anledning af
de överenskommelser, som blifvit träffade vid arbetareskyddskonferensen
i Berlin 1890 framlade regeringen i maj 1891 för de spanska cortes
ett lagförslag, hvari dels förbjudes barnaföderskors användande i industriarbete
närmast efter nedkomsten, dels för qvinnor mellan 16 och 23 år
bestämmes en maximalarbetsdag af 10 timmar, afbrutna genom raster af
sammanlagdt l7i timme.

Ungarn.

Näringslagen af 1884 bestämmer, att mödrar icke få återinträda i
industriel! arbete förr än 4 veckor efter barnets födelse. Enligt en senare
lag af den 9 april 1891 är söndagsarbete i regel förbjudet.

Ryssland.

Redan den 3 juli 1885 förbjöds nattarbete för qvinnor inom ylle-,
linne- och bomullsfabrikationen, och genom lagen af den 24 februari
1890 utsträcktes detta förbud till att såsom regel gälla industrien i
allmänhet.

Danmark.

Sedan den 23 maj 1873 har en viss maximalarbetsdag varit föreskrifven
för minderåriga, men intill 1890 ansåg sig regeringen ej böra
ifrågasätta några åtgärder för reglerandet af de vuxnas arbetstid. Efter
Berlinkonferensen har den emellertid tagit ett litet steg i denna rigtning
genom att låta utarbeta och förelägga riksdagen ett lagförslag, åsyftande
utsträckt förbud mot söndagsarbete.

Norge.

Den 17 juni 1885 utfärdades en lag, hvilka gjorde vissa inskränkningar
i söndags- och nattarbetet vid bagerier; dessa skulle nemligen ej

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

få hållas i verksamhet efter kl. 6 e. m. närmast före sön- och helgdag.
Samma år tillsattes en kunglig kommission för arbetarefrågans utredning.
I sin första »Indstilling», dagtecknad den 21 december 1887,
föreslog denna kommission bland annat lagbestämmelser om skydd för
barnaföderskor, om utsträckt söndagshvila samt om 10 timmars maximalarbetsdag
för vuxna arbetare, såväl manliga som qvinliga. År 1891 föreslog
regeringen i enlighet härmed i en till stortinget aflåten proposition, att
qvinna ej skulle få användas i industrielt arbete under de 4 första veckorna
efter nedkomsten, samt att intet dylikt arbete skulle få ega rum
under tiden från kl. 9 e. m. närmast före en sön- eller helgdag till kl.
9 e. m. sistnämnda dag eller, då flera helgdagar följa hvarandra, till kl.
9 e. m. den sista af dessa. Förslaget om fastställande af en maximalarbetsdag
för vuxna arbetare, vare sig män eller qvinnor, har deremot
ännu ej blifvit upptaget.

Öfriga europeiska stater.

Genom den italienska arbetareskyddslagen af den 11 februari 1886
regleras arbetstiden blott för de minderåriga. Likaså genom den finska af
den 15 april 1889. Vid landtdagen 1888 föreslog en medlem af ekonomiutskottet,
fabrikanten V. von Wright, i en af honom afgifven reservation,
»att en maximalarbetstid af 12 timmar per dygn blefve som regel faststäld
för alla öfver 18 år gamla fabriks- och handtverksarbetare», men
detta förslag kunde för tillfället, oaktadt sin ytterliga moderation, ej
vinna något allmänt beaktande.

I Balkanstaterna och Portugal synes icke ens för minderåriga någon
laglig reglering af arbetstiden hafva egt rum. Dessa land stå således i
förevarande afseende icke allenast efter samtliga de förut uppräknade,
utan äfven efter Sverige, som ju sedan 1881, ehuru i det stora hela
endast på papperet, egt eu lag om begränsning af minderårigas användande
i fabrik, handtverk eller annan handtering.

Sammanfattning.

Af nu meddelade öfversigt framgår, att af samtliga stater med
europeisk odling så godt som alla på ett mor eller mindre verksamt
sätt reglerat arbetstiden för barn och halfvuxna samt att de ojemförligen
flesta i större eller mindre grad utsträckt tidsregleringen äfven till
de vuxna,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

De vuxna arbetare, som kommit i åtnjutande af detta skydd, äro
dels blott barnaföderskor, dels husmödrar, dels vuxna qvinnor under
eu viss ålder, dels qvinnor öfver hufvud taget, dels både män och
qvinnor.

De företag, som underkastats ifrågavarande tidsreglering, äro dels
blott de offentliga (för statsförbund, stat eller kommun bedrifva), dels
äfven de enskilda, dels — med hänsyn till sjelfva arbetets art — de
särskilt helsovådliga eller för sedligheten menliga, dels samtliga till
industrien eller handtverket hänförliga eller dermed likstälda o. s. v.

Med afseende på sin omfattning består tidsregleringen dels i inskränkande
af söndags- eller nattarbetet eller garanterandet af nödiga
raster, dels i fastställande af en viss maximalarbetsdag (af 12, 11, 10,
9 eller 8 timmar) eller eu viss maximalarbetsvecka, vare sig ensamt
för qvinnor eller derjemte äfven för män, samt i mer eller mindre mån
modifierad efter olika yrkens olika art.

Såsom naturligt är har den rörelse, hvars hittills vunna hufvudresultat
här blifvit antydda, i allmänhet haft att kämpa mot den politiskt
magtegande arbetsgifvareklassens djupt rotade obenägenhet. Detta
oaktadt har den steg för steg lyckats bryta sig igenom och redan vunnit
löftesrika segrar. För hvar och en, som har någon historisk blick,
måste det redan på grund häraf vara klart, att denna rörelse ej låter
sig affärdas med det ofta upprepade talet om arbetarnes orimliga och
oberättigade »hugskott», utan att man här står framför en fråga, som
är väl värd att utredas och noga öfvervägas.

Härvid synas hufvudsakligen tre synpunkter vara att taga i betraktande:
1) om önskvärdheten af arbetstidens begränsning, 2) om den

ekonomiska möjligheten af en sådan åtgärd, och 3) om lämpligheten af
densammas genomförande medelst lag.

I. Önskvärdheten af arbetstidens begränsning.

1. Den nu gängse arbetstiden är icke anpassad efter menniskokroppens
normala förmåga samt verkar derför i längden nedbrytande och
undergräfvande på densamma.

Bland de ogynsamma sundhetsförhållanden, hvarunder industriarbetaren
lefver, är det ingen, som ådragit sig en så liflig uppmärksamhet
som den omedelbara faran att stympas eller krossas af sönder -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

springande ångpannor, oinliägnade maskinerier och golföppningar,
oinklädda remledningar och linor m. m., om hvilket allt arbetareförsäkringskomiténs
olycksfallsstatistik (se dess betänkande del III: 1) samt
vissa inspektionsrapporter haft så ohyggliga saker att omförmäla.

Det har länge varit påpekadt, att olycksfallens antal och beskaffenhet
står i nära beroende af arbetsdagens längd. Då arbetet pågått
några timmar i sträck, måste en viss trötthet inträda, och om derpå
följande uppehåll ej göres nog långt, måste tröttheten snart å nyo inställa
sig och inom kort stiga till allt större höjd. Men då en viss
punkt af ansträngning blifvit öfverskriden, framträder såsom naturlig
följd häraf äfven själslig trötthet, liknöjdhet och ovarsamhet samt deraf
beroende större fara för olycksfall. Det är företrädesvis då, som dessa
sorgliga händelser inträffa, om hvilka vissa arbetsgivare bruka säga,
att de komma »på något outransakligt sätt» och »endast genom grof
vårdslöshet». • :<S>*

Denna erfarenhet om olycksfallens samband med arbetstiden har
nyligen blifvit på det otvetydigaste bekräftad af statistiken. Den tyska
riksförsäkringsanstaltens officiella organ (Amtliche Nachrichten des
Reichs-Versicherungsamts) innehöll år 1890 (sid. 201—448) en af .anstalten
utarbetad vidlyftig »Statistik der entschädigungspflichtigen Unfälle
för das Jahr 1887», hvari bland annat visas, huru olycksfallen
fördela sig på de olika arbetstimmarna under dagen. Man finner häraf,
att på förmiddagen under timmen

kl.	6	-7	inträffat	435 olycksfall
»	7-	-8	»	794	»
»	8-	-9	»	815
»	9-	-10	)>	1,009	)>
»	10-	-11		1,598
»	11-	-12	»	1,590	»

Som man ser, råder här en snabbt växande stegring, och höjdpunkten
nås under de båda sista timmarna. Genom den i allmänhet
vid 12-tiden inträffande middagsrasten sjunker antalet plötsligt, så att det

kl. 12—1 utgör blott 587,

men derpå fortgår det åter i oafbruten stegring, så att

kl. 1 — 2 inträffa 745 olycksfall
>» 2—3 » 1,037 ‘ »

» 3—4 » 1,243 »

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

På grund af en mindre eftermiddagsrast (»die Vesperstunde»)
sjunker det

kl. 4—5 tillbaka till 1,178,
men stiger derefter

kl. 5—6 å nyo upp till 1,306.

Att ökningen icke ytterligare fortgår under timmarna efter kl. 6
beror dels derpå, att inom flera industrier nattskiftena nu taga vid,
dels derpå, att inom andra arbetet nu efter hand upphör.

Framställningen ådagalägger på det tydligaste, säger riksförsäkringsanstalten
(sid. 210, 282), att olycksfallens antal växer utomordentligt
raskt till följd af arbetarens gradvis inträdande trötthet och förslappning
_ (Die Darstellung lässt deutlich erkennen, dass die Zahl der
Un fälle mit der allmählich eintretenden Ermiidung und Abspannung der
Arbeiter ausserordentlich rasch zunimmt).

De skador, hvilka drabba arbetsklassen på nu omnämnda sätt, genom
s. k. olycksfall, ligga i så öppen dag, att de understundom falla
hvar och en i ögonen och till och med kunna väcka en viss tillfällig
sensation. De höra emellertid ingalunda till dem, som djupast ingripa
i arbetsklassens hela tillstånd. Äfven om dessa skador kunde genom
en sträng lagstiftning och en eftertrycklig tillsyn förebyggas eller åtminstone
i väsentlig grad minskas, så skulle i alla fall de flesta industrier
fortfarande till sjelfva sin art vara sådana, att de nödvändigt måste utöfva
en skadlig verkan på organismen. Somliga af dessa industrier
äro förbundna med utvecklingen af ett helsofarligt dam af mineralisk!,
växtligt eller djuriskt ursprung, hvilket alstrar lungsot och ögonsjukdomar.
Vid andra måste arbetaren länge'' vistas i mörker, i för torr
eller för fuktig luft eller i för ytterlig eller’för häftigt vexlande värme,
hvilket framkallar hjernlidande, blödningar, vanmagt o. s. v. Somliga
sysselsättningar tvinga till en otjenlig kroppsställning, hvilken förorsakar
missbildningar, blodstockningar och dylikt. Andra röra sig hufvudsakligen
med giftiga materialier eller utsätta arbetaren för skadliga
ånger och gaser, hvilket åstadkommer förstöring af benbyggnaden, oordningar
i näringsförloppet, hudåkommor, bröstsjukdomar m. m. Till och
med de noggrannaste »skyddsåtgärder» skulle icke på långt när vara
tillräckliga för undanrödjandet af de olägenheter, hvarmed industriarbetet
är förknippadt. »Det instängda rummet med sina ofta oundvikliga
brister — hetta, dam, skämd luft — fabriksarbetet med sitt ensidiga
anlitande af ideligen samma muskelgrupper och med sin slappande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

enformighet, råämnet och den färdiga varan med sina ofta ohelsosamma
egenskaper, den tvingande nödvändigheten att följa maskinens och medarbetarnes
tidmått utan hänsyn till kroppens behof af hvila för ett ögonblick
eller till dess väl- eller illamående för stunden, den onaturliga
ställningen — en eller flera af dessa eller andra helsoskadliga omständigheter
skola som oftast ovilkorligen göra sitt inflytande gällande.»
Härtill komma slutligen de omåttliga kraftyttringar, som vissa yrken
regelbundet kräfva och som högst få naturer i längden kunna uthärda.

Skola dylika helsoskadliga omständigheter ej i förtid förstöra
organismen, så fordras, att deras inverkan afbrytes af passande mellantider,
hvarunder den störda jemvigten kan hinna återställas. Hvad
kroppen under arbetet förlorat, måste den under mellantiderna ersätta;
sker ej detta, så tär den på sig sjelf, angripes af sjuklighet och går en
för tidig undergång till mötes. »En rigtig fördelning af arbete och
hvila och framför allt ett fullständigt tillfredsställande af behofvet efter
sömn samt vidare ett kroppens förmåga icke öfverstigande mått af arbete
äro vilkor, som måste uppfyllas, för att menniskan skall kunna
framgångsrikt arbeta, utan att hennes helsa deraf tager skada.»

Att noggrant angifva det mått af arbete, som ur ren helsovårdssynpunkt
kan anses oskadligt, låter sig naturligtvis ej göra, enär detta
mått måste vexla för olika sysselsättningar och individer samt i fråga
om samma individ för olika åldrar, olika tillstånd, olika arbetsföremål
för tillfället o. s. v. Så mycket synes dock vara visst, att om helsovårdsvetenskapen
såsom sådan finge göra sig gällande, dess fordran ingalunda
skulle eftergifva den nu af arbetsklassen uppstälda: 8 timmar till arbete,
8 timmar till sömn, 8 timmar till familjelif och andlig förkofran, och
att — om nämnda fordran under nuvarande ekonomiska förhållanden ej
öfver allt låter sig genomföra — tio till elfva timmar, måltidstimmarna inberäknade,
dock äro det högsta, som ur sundhetsvårdens synpunkt kan
anses tillständigt (se bland annat prof. Erismanns Helsovårdslära sid.
308, 340).

För arbetsklassen äro såsom bekant dessa af vetenskapen uppstälda
fordringar högst sällan uppfylda. I flera industrier afbrytes arbetet
sällan eller aldrig af en hvilodag. I ännu flera pågår det äfven
under natten, och sömnen måste för en stor del af arbetspersonalen förläggas
till den del af dygnet, då den enligt fysiologiens vittnesbörd
skänker minsta vederqvickelse. I de flesta näringsgrenar är arbetsdagen
onaturligt lång.

Men ju längre arbetsdagen är, och ju olämpligare den förlägges
och fördelas, desto starkare växa ock de ogynsamma omständigheternas

Bih. Ull Riksd. Prat. 1893. 1 Sami 2 Afd, 2 Band. 39 Höft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

ödeläggande verkningar. Bevisen härför lemnas dels af läkarevetenskapen,
dels af statistiken. Inom den förra har under vårt storindustriella
århundrade utbildat sig en särskild vetenskapsgren, som enkom
sysselsätter sig med s. k. arbetaresjukdomar (Arbeiterkrankheiten, Maladies
professionnelles) och som redan gifvit upphof åt en omfattande
litteratur. Den senare åter har på det oemotsägligaste ådagalagt, att
arbetsklassen såsom en helhet är underlägsen öfriga samhällsklasser i afseende
på fysisk helsa och styrka.

Tydligast visar sig måhända denna fysiska olikställighet i sin inverkan
på utsigten att lefva ett längre eller kortare lif. »Menniskans
meddellifslängd», säger en bekant, framstående hygieniker, »utgör för
alla yrken tillsammans i det civiliserade Europa nu för tiden 36—40
år, men vexlar för olika yrken inom vidsträckta gränser. Presterna
hafva att fröjda sig öfver ett långt lif, ty deras lefnadslängd är i medeltal
65—68 år; högre tjenstemän, generaler, affärsmän lefva i medeltal 56
60 år; advokater, konstnärer, lärare, läkare äro mindre lyckliga och
lefva i medeltal endast 52—54 år; för daglönare uppgår medellifslängden
endast till omkring 30 år. Visserligen finnes det praktiska
yrken, i hvilka arbetaren blir 40—50 år, men i andra yrken dukar lian
snart under, efter att endast få år hafva varit verksam i sitt yrke.»
(Erismann s. 307.)

Från vårt grannland Danmark föreligger en högeligen intressant
undersökning om »De okonomiske Forholds og Beskjseftigelsens Indflydelse
paa Dpdeligheden», på ett särdeles omsorgsfullt sätt utförd af
läkaren Th. Sörensen och omfattande såväl hufvudstaden som landsortsstäderna.
Han indelar befolkningen i tre grupper, hvaraf den första
motsvarar »lavere Samfundslag (Arbejderklassen)», den andra »mellemste
Samfundslag» och den tredje »h0jere Samfundslag». Hans undersökning
visar, att i Köpenhamn »den relative Dpdelighed er i lavere Samfundslag
(Arbejderklassen) niellera 50 og 100 Pct större hos begge Kjpn
end i mellemste Samfundslag», under det att den »ikke er synderlig
forskjellig i mellemste og li0jere Samfundslag», dock så, att i alla fall
för vissa årsklasser »mellemste Samfundslag» har större dödlighet än
»höjere». Såsom väsentligaste orsaken till denna större dödlighet hos
arbetsklassen (och särskilt hos dess män) anför författaren icke blott
de sämre bostäderna, den svagare näringen o. s. v., utan äfven »Beskjafftigelsens
Art».

Till samma resultat har man kommit i vårt andra grannland,
Norge. I det »Förslag til Lov om Tilsyn med Arbejde i Fabrikker in. V.
og Lov om Arbejdstidens Begränsning i forskjellige Virksomlieder»,

• / '' ±A

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

som den 21 december 1887 afgafs af den dertill af regeringen förordnade
»Arbejderkommissionen», lemnas en statistik, som visar, dels att
»D0den i Regien indtrasffer meget tidligere hos Haandvgerksarbejdere

0 g Fabrikarbejdere end hos almindelige Arbejdere», dels att det råder
y>en bety ådig tidligere Boddighed inden de Samfundsklasser, som det er tilsigtet
åt nndergive Bestemmelserne om en Normalarbejdsdag end i de andre Samfundsklasser,
hvormed de overhovedet kunne sammenlignes».

Den underlägsenhet i arbetarnes helsotillstånd, som dessa och liknande
undersökningar samstämmigt ådagalägga, går antagligen genom
arf omedelbart öfver på deras barn. Äfven om så ej skulle vara förhållandet,
är likväl visst, att dessa från första ögonblicket tryckas hårdt
af de osunda arbetsförhållanden, hvarunder föräldrarna — och särskildt
mödrarna — ofta lefva. Det gifves flera industrigrenar, som genom
sjelfva sin art äro egnade att främja en för tidig nedkomst. Vid den
samfolkliga helsovårdskongressen i Wien 1887 upplyste en af fabriksinspektörerna
i Schweiz, att på 100 lefvande födda kommo i detta land

1 medeltal 3,3 dödfödda, i den industriidkande kantonen Zurich 5 och
i den ännu mera industridrifvande kantonen Glarus 6,4 samt bland den
/rt&n''£sarbetande befolkningen ensam 8,2. I de egentliga fabriksområdena,
der mödrarna såväl strax före som strax efter nedkomsten måste
arbeta i fabriken och derför ej kunna lemna de nyfödda ens den nödtorftigaste
vård, stiger dödligheten bland späda barn till en förfärande
höjd. Medan den i kantonen Glarus 1872 — 1874 för de bättre lottade
klasserna utgjorde 16,6 procent, uppgick den bland fabriksbefolkningen
till 28,5 procent. Inom Tyskland, der skyddet för industriarbeterskorna
tills helt nyss varit vida mindre, har den på vissa ställen sprungit upp
till 43, ja till 48,6 procent!

Hvilken roll man nu emellertid än må tillskrifva den ena eller
andra inflytelsen — direkt arf eller bristande vård under den mest
magtpåliggande utvecklingstiden — visst är, att personer af arbetsklassen
redan vid början af sin lefnadsbana vanligen äro i kroppsligt
afseende jemförelsevis efterblifna. öfver allt, der man anstalt undersökningar
om den fysiska utvecklingen hos arbetsklassens barn å ena sidan
och de mera bemedlades å den andra, har det visat sig, att de senare
hafva ett afgjordt försteg. Vi hafva jemförande sammanställningar
häraf såväl från England, Italien, Amerika och Danmark in. m. som
från Sverige. Den sistnämnda, utförd af prof. Key i samband med
senaste läroverkskomités arbeten (se dess betänkande, del. III), ådagalägger,
att äfven hos oss samma förhållande eger rum som ^öfver allt
annorstädes, nemligen att arbetsklassens barn visa eu svagare tillväxt,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

yttrande sig genom mindre längd och lägre vigt hos dem än hos deras
jemnåriga inom de bättre lottade samhällsklasserna.

Med dylika sakförhållanden för ögonen hafva helsovårdens målsmän
icke obetingadt kunnat instämma i det myckna tal om det hårda
kroppsarbetets ära och välsignelse, som man ofta får höra just från
sådana personer, hvilka sjelfva lyckats undandraga sig detsamma och
för ingen del vilja låta sina egna barn komma i åtnjutande deraf. Hvar
och en måste visserligen medgifva, att detta arbete är nödvändigt, ej
allenast såsom mensklighetens oumbärligaste uppehållsmedel, utan ock
såsom dess förnämsta eggelse- och uppfostringsmedel. Men vår tids
industri har visat, att det under den hänsynslösa vinningslystnadens
ledning lika lätt kan blifva dess mest fruktansvärda förstörelsemedel, och
det är erfarenheten härom, som i första hand framkallat sträfvandena
för en maximalarbetsdag.

2. Den nu gängse arbetstiden lemnar icke nog tillfälle till familjelif och
andlig förkofran samt verkar derför i hög grad ofördelaktigt på arbetarens
sedlighet och själsodling.

Tryckt af en arbetsbörda, som icke motsvarar menniskonaturens
normala förmåga, löper arbetaren i allmänhet fara att nedsjunka till en
rent fysisk varelse. Tidigt på morgonen, medan hans barn ännu sofva,
vandrar han till arbetet, och då han sent på aftonen åter kommer hem,
stå de små redan i begrepp att gå till hvila. I de många fall, då
fadern arbetar om natten eller »på skift», ställa sig förhållandena ännu
ogynsammare, och der äfven söndagshvilan är honom beröfvad eller
till och med hustrun indragen i industriarbetet, kan man knappast
längre tala om något Barnlif, någon familj eller någon inbördes förädling
och uppfostran. Hemmet blir blott det ställe, dit man efter slutadt
arbete, utpinad och utsläpad, drager sig tillbaka för att äta och sofva.
Arbetarens hela lif blir mycket ofta en oafbruten kedja af de Henne,
evigt sig återupprepande leden arbete, mat och sömn och nästa dygn åter
arbete, mat och sömn och så vecka efter vecka och år efter år.

Då nu menniskonaturen är så inrättad, att en ytterlighet åt ena
hållet framkallar såsom bakslag en ytterlighet åt det motsatta, så är
det ej att undra på, att just samme arbetare, som pressas tyngst af en
omåttlig arbetsbörda, äfven är den, som vid tillfälle hejdlösast kastar
sig i omåttliga och råa njutningar. Huru förslöad han än må vara,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

har dock äfven han inom sig ett djupt behof att någon gång, åtminstone
för en stund, känna lifvets sorger lättare och sin förmåga att
dem bära större. Den återställelse af sinnets spänstighet, som bättre
lottade kunna söka i ett uppfriskande hemlif, i ett odladt och förfinadt
umgänge, i litteratur och konst m. m., den finnes ju ej för honom.
Hvad är då naturligare, än att han söker sin trefnad på krogen och
sin vederqvickelse i rusets slöa dvala?

På så sätt samt genom den sedeslöshet i sexuelt afseende, som
enligt erfarenhetens vittnesbörd alltid åtföljer fabriksarbetet och särskildt
qvinnans inkastande i detta, bidrager den omåttliga arbetstiden äfven
medelbarligen att försämra arbetsklassens fysiska tillstånd..

Många ansträngningar hafva under senare tider blifvit gjorda för
att genom aftonskolor, fortsättningskurser, föreläsningar och dylikt bibringa
kroppsarbetaren smak för ädlare njutningar och vinna honom
för kulturen. Men klart är, att dessa bemödanden till en stor del måste
stranda mot det öfvermägtiga hinder, som den nuvarande långa arbetsdagen
mot dem uppreser. Äfven själsarbetet är ju ett arbete och kan
icke utföras af en organism, hvars krafter redan äro utsugna. Den
arbetare, som först under en lång arbetsdag sträfvat på fabriken och
derefter sent på aftonen sätter sig på studiebänken, är all ära värd,
äfven om han der — såsom understundom verkligen sker — blir så
öfvermannad af trötthet, att han somnar midt under den mest fängslande
undervisning. Så länge arbetsdagen bibehålies vid sin nuvarande
längd, skola de flesta arbetare helt naturligt föredraga att antingen
hängifva sig åt absolut hvila eller ock söka rycka upp sig ur sitt slapphetstillstånd
genom mera rafflande medel än bildningsarbetet kan skänka.

Och dock är det åtminstone ett slags bildning, som för vårt lands
framtid är en rent af trängande nödvändighet. Det är den medborgerliga.
Man har, särskildt under senare tider, med rätta beklagat sig öfver den
brist på nationalanda, på medveten fosterlandskärlek, som man ej sällan
finner bland våra kroppsarbetare. Man har ju ofta från deras sida fått
höra sådana uttalanden, som att de ej veta af något fosterland, ej känna
sig hafva någon lott eller del i dess välsignelser o. s. v. Hvar och en,
som varit lycklig nog att få något med af dessa, och som inom sig
erfarit, hvad det vill säga att hafva ett fädernesland, måste vid dylika
uttalanden känna ett styng i sitt samvete och allvarligen fråga sig sjelf:
hvad hafva vi — lyckligare lottade — gjort, för att vårt folk i dess
helhet måtte blifva delaktigt af vår fäderneärfda odling samt intresseradt
af dennas bestånd och förkofran, för att den stora massan måtte
blifva en lefvande, aktiv del af nationen? Svaret måste blifva, att vi

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

för detta ändamål gjort föga eller intet. Långt ifrån att söka bibringa
kroppsarbetaren den känslan, att äfven han är svensk medborgare, och
att samhällets gemensamma angelägenheter ingalunda böra vara honom
likgiltiga eller främmande, hafva vi i allmänhet sökt på verksammaste
sätt förekomma, att några dylika känslor måtte hos honom kunna
uppstå. Samtidigt med att vi beklagat oss öfver hans bristande medborgaresinne,
hafva vi nemligen förhållit honom hans medborgarerätt.
Följden har blifvit, att större delen af svenska folket ännu befinner sig
i den politiska omyndighetens förnedrande och förslöande tillstånd. Att
detta i längden är ohållbart, kan icke nekas af någon, hvars blick
räcker det minsta ut öfver stunden.

e Om det emellertid, trots vissheten härom, gifves flera, i öfrigt rätt
förståndiga personer, som ej vilja främja medborgarerättens utsträckning
till alla myndiga välfräjdad män, så beror detta säkerligen deraf, att
de funnit kroppsarbetarens lefnadsförhallanden högeligen ogynsamma
för förvärfvandet af politisk bildning. De hafva insett, att den allt för
långa arbetstiden mycket ofta beröfvar arbetaren tillfälle till deltagande i
offentliga angelägenheter, undertrycker hans intresse derför och afhåller
honom från att skaffa sig förutsättningarna för ett allsidigt bedömande
deraf. De under strecket stående arbetande, säger 1888 års
konstitutionsutskott i sitt bekanta utlåtande n:o 3 sid. 16, »lefva under
förhållanden, som hvarken kunna lemna tid och håg öfriga för ett sjelfständigt
deltagande i det politiska lifvet, ej heller framkalla den insigt
och erfarenhet, förutan hvilka rättighet till deltagande i rådslagen om
fosterlandets angelägenheter icke bör ifrågakomma».

Det sakförhållande, från hvilket utskottet här utgår, kan icke bestridas
: den nuvarande arbetstiden är verkligen så öfverdrifven, att den
i ofantligt många fall gör det nästan omöjligt för den svenske kroppsarbetaren
att tillika vara svensk medborgare. Häri har utskottet fullständigt
rätt. För hvarje tänkande politiker bör emellertid detta faktum
utgöra en. maning att genom arbetstidens reglering bereda arbetaren tid
att göra sig duglig för detta värf samt att genom ett energiskt arbete
för folkbildningsanstalter af olika slag gifva honom tillfälle dertill. Man
skulle på grund. häraf kunna gifva ett visst erkännande till och med
åt en sådan politik, som satte arbetstidens förkortande och folkbildningsanstalternas
kraftiga upphjelpande såsom en förutsättning för den
allmänna rösträtten. Ingen, som hyser någon tillit till vår arbetarebefolknings
rättskänsla och sunda omdöme och som tror på den medborgerliga
frihetens uppfostrande kraft, skulle visserligen för sin del
kunna biträda en konservativ politik af denna art, men man skulle ej

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

kunna förneka, att den dock hvilade på ''en begriplig tankegång och sålunda
på intet sätt vore att förblanda med den, som blott är ett utslag
af kortsynthet och politiskt lättsinne.

Så mycket borde i alla händelser vara klart, att såväl de, för
hvilka medborgarerättens utsträckning till alla är ett obetingadt godt,
som de, hvilka i nämnda utsträckning hufvudsakligen se en — om ock
oundviklig — fara, måste på det lifligaste önska, att vår arbetsklass
genom en begränsning af arbetstiden erhåller det tillfälle till deltagande
i det politiska lifvet samt till förvärfvande af härför nödiga insigter,
som den enligt 1888 års konstitutionsutskott för närvarande mestadels
saknar, men som för fäderneslandets lyckliga framtid är ett oeftergifligt
vilkor.

3. Den nu gängse arbetstiden verkar genom sin längd nedtryckande
äfven på arbetarens rent ekonomiska ställning.

För ganska många torde denna sats vid första påseende synas
innebära en orimlighet. Ju längre tid på dagen arbetaren håller i med
sitt arbete, ju större blir naturligtvis hans dagspenning — menar man
— och ju bättre bör han derför kunna reda sig.

Intet resonnement kan synas mera påtagligt och oemotsägligt,
men intet kan dock vara mera stridande mot erfarenheten. Denna har
visat, att i verkligheten just raka motsatsen eger rum. Så säga vittnesbörden
från alla de land, der man kunnat iakttaga de ekonomiska frukterna
af en längre eller kortare arbetsdag. Af allt hvad man hittills
känner om arbetsdagens inverkan på arbetslönen kan man icke komma
till annan slutsats, än att den senares höjd ingalunda står i ett rakt förhållande
till den förras längd, utan snarare i ett omvändt. I det stora
hela skulle man kunna sammanfatta de faktiska förhållandena så, att
lång arbetsdag och låg arbetslön samt kort arbetsdag och hög arbetslön
följas åt. Denna regel bestyrkes ej allenast af den kända, ofta anförda
jemförelsen mellan arbetstiderna och arbetslönerna i de engelska
kolgrufvorna å ena sidan och de belgiska å den andra, utan äfven af
dylika jemförelse!* från många andra håll, exempelvis från Tyskland,
der yrkesinspektörerna funnit eu större välmåga hos sådana arbetare,
som hafva tiotimmarsdag, än hos sådana, som måste hänga i vid sitt
arbete ända till 18 timmar i dygnet.

Vid närmare eftersinnande finner man lätt åtskilliga omständig -

24 Motioner i Andra Kammarm, N:o 315.

heter, som i väsentlig mån förklara detta skenbart så egendomliga förhållande.

Hvad som å arbetarens egen sida i främsta rummet inverkar bestämmande
på hans förtjenst är hans allmänna fordringar på lifvet. Ju
högre arbetsklassen, såsom helhet betraktad, vänjer sig att sätta sina
1 efnadsfordringar, sin »standard of life», ju högre blifver ock minimilönen.
Men nu måste arbetstidens förkortande inom rimliga gränser
nödvändigt föra med sig, att denna »standard of life» kommer att höjas.
Jemte arbetstiden och sottiden uppstår genom nämnda förkortning äfven
någon fritid, och under denna framträda hos arbetaren vissa högre och
ädlare behof, Indika han förut, under det oafbrutna, ideliga släpandet,
icke hade något medvetande om, men hvilka han, sedan de en gång
vaknat till lif, icke längre kan hålla helt och hållet nere. Men ökade
behof kräfva för sin tillfredsställelse äfven ökad förtjenst. Det är bland
annat detta som gjort, att den engelske arbetaren med sin förhållandevis
korta arbetsdag förtjenar i medeltal mer än dubbelt så mycket
som den ryske med sin långa.

Hvad den enskilde arbetaren genom sitt arbete kan uträtta beror
dessutom ingalunda blott på den tid, han dertill använder, utan fullt
så mycket . på den arbetsduglighet, han dervid har till sitt förfogande.
Denna arbetsduglighet, hvilken icke uteslutande bestämmes af rent
kroppsliga egenskaper, utan äfven af intellektuella och moraliska, utgör ju
kroppsarbetarens enda eller så godt som enda uppehållsmedel. Den är det
kapital, af hvars ränta han lefver. Bibehåller eller ökar sig hans arbetsduglighet,
så bibehåller och ökar sig hans förmögenhet; aftager åter
hans arbetsduglighet, så lefver han upp sitt kapital och går sin bankrutt
till mötes. Den nu gängse arbetstiden undergräfver arbetsklassens
helsa och styrka samt bidrager att hämma och förkrympa dess intellektuella
och moraliska utveckling, och i samma mån den detta gör
verkar den äfven nedtryckande på arbetsklassens ekonomiska ställning.

I sådana land, der en maximalarbetstid blifvit lagstadgad, har det
ock redan visat sig, att denna åtgärd icke minskat arbetsklassens välmåga
— hvilket dock profeterats — utan tvärt om ökat densamma.
De officiella schweiziska berättelserna, såväl från fabriksinspektörerna
som från kantonalregeringarna, ådagalägga, att lagstiftningen i detta
afseende verkat synnerligen fördelaktigt, och detta i desto högre grad,
ju strängare den blifvit tillämpad. Just de ordentligaste och mest tänkande
arbetarne äro afgjordt emot beviljandet af tillstånd till öfvertidsarbete,
och det till och med i sådana fall, då arbetsgifvarne sökt locka
dem dertill genom att erbjuda dem andel i vinsten. De hafva nemligen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

funnit, att öfvertidsarbetet försvagar deras krafter och utsliter dem i
förtid, och att de icke ens för tillfället deraf hafva någon ekonomisk
fördel.

Synnerligen märkligt är äfven det sakförhållandet, att efter maximalarbetsdagens
införande arbetsförsummelserna minskats och att särskilt
den s. k. frimåndagen (der blaue Montag) blifvit betydligt sällsyntare.
Denna omständighet synes bättre än allt annat visa, att det förut tvingande
behofvet af extra ordinära afbrott nu genom arbetstidens reglering
i väsentlig mån försvunnit, hvilket naturligtvis för arbetaren är eu
ansenlig vinst, ej minst i ekonomiskt afseende.

Den under striden om maximalarbetsdagen ofta uttalade farhågan,
att den kortare arbetstiden skulle medföra trägnare krogbesök, har icke
visat sig grundad. Familjefäderna och ynglingarne, heter det i de
schweiziska inspektörsberättelserna, hafva i stället efter slutadt dagsverke
funnit tid att sysselsätta sig med sådana arbeten i hemmet eller
omkring detsamma, hvilka satt andra muskler i verksamhet, än dem
fabriksarbetet under dagen tagit i anspråk. Denna omvexling har visat
sig fysiskt och andligt välgörande samt haft till följd, att arbetet nästa
dag kunnat begynnas med långt friskare krafter. Hustrurna och de unga
flickorna hafva funnit tillfälle nog att med husliga sysslor utfylla de
timmar, som genom den förkortade arbetstiden blifvit dem lemnade.

Alldeles enahanda iakttagelser har man ock gjort i andra land.
Synnerligen betecknande är, att de häftigaste motståndarne till åttatimmarsdagens
genomförande i Australien lära varit icke arbetsgifvarne,
utan värdshusvärdarne och bränvinshandlarne.

I allmänhet har det visat sig, att måttlighet och framsynt omtänksamhet
i afseende på arbetet äfven äro egnade att framkalla måttlighet
och framsynt omtänksamhet i användandet af arbetets frukter.
Klok beräkning och hushållsamhet trifvas bättre tillsammans med ett
visst mått af själsutveckling och fritid än med andlig slöhet och eu
öfverdrifven arbetsbörda. Bekant torde vara, att man just inom den
klass, som hårdast tryckes af denna börda, finner den största eftergifvenheten
för ögonblickets drifter och tillskyndelser, den ytterligaste
brist på omtanke och beräkning. Nämnda börda minskar ej allenast
arbetsförmågan genom att undergräfva helsan och hämma själsodlingen;
den bidrager äfven att göra arbetaren ekonomiskt lättsinnig och slösaktig,
benägen att lefva blott för stunden och oförmögen att genom
planmessig och ihärdig sträfsamhet hålla sig uppe och steg för steg
förbättra ställningen för sig och sina barn. Man har ofta med eu viss
häpnad iakttagit detta oväntade och för en ytlig betraktare obegripliga

Bill. till lU/csd. Brok 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 39 Höft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

förhållande, och man har understundom såsom ett tungt skäl mot statens
ingripande till arbetsklassens förmån anfört, att personer af denna
klass ofta visa så ringa vilja att hjelpa sig sjelfva äfven i sådana fall,
då de det skulle kunna. Om man gjort sig mödan att söka utforska
de psykologiska orsakerna till detta karaktersdrag, skulle man emellertid
snart hafva upptäckt,. att de till en stor del äro att finna just i den
nedstämning och själsliga förslappning, som äro en följd af den öfverdrifvet
långa arbetstiden.

Härtill kommer ännu en omständighet, som väl förtjena!- att tagas
med i beräkningen, då det gäller att bedöma arbetsklassens ekonomiska
ställning i det hela taget. Motståndarne till arbetsdagens förkortning
utgå från den förutsättningen, att ju längre tid arbetaren sysselsättes,
ju mer arbete blir ock af honom uträttadt. Om nu denna sats håller
streck (hvilket den visserligen blott delvis gör), hvad blifver då följden?
Tydligen den, att ju längre arbetsdag en arbetsgivare kan ålägga sina
arbetare, ju fåtaligare arbetsstyrka behöfver han ock hålla för att få
ett visst arbete verkstäldt. Följden häraf åter måste naturligtvis blifva,
att. de obehöfliga arbetarne kastas ut på gatan såsom arbetslösa för att
antingen mer eller mindre hastigt svälta i hjel eller föda sig genom
tiggeri eller tjufnad eller få sitt slutliga uppehälle i fängelset eller i
bästa fall uppehålla lifvet genom anlitande af den enskilda eller den
offentliga fattigvården. Dessa senare arbetslösa, Indika utgöra hvad
man kallat »den industriella reservarmén», befinna sig icke allenast
sjelfva i elände, utan bidraga också att hålla sina arbetande kamrater
nere, derigenom att de vid hvarje tillfälle, då efterfrågan på arbetare
ökas, äro till hands och nedtrycka lönerna till det minsta möjliga.

II. Den ekonomiska möjligheten af arbetstidens begränsning.

Få motståndare till maximalarbetsdagen torde numera förneka,
att denna i och för sig är önskvärd. Men — säga de — önskvärdhet
är en sak, möjlighet ofta en helt annan. Den nuvarande långa arbetsdagen
är en bård, men oafvislig nödvändighet. Utan densamma skulle
varutillverkningen icke kunna hållas uppe vid erforderligt belopp; de
näringsdrifter, som blefve underkastade tidsbegränsningen, skulle komma
att gå under, och på så sätt skulle skyddslagstiftningen i detta afseende
blifva till förbannelse för arbetsklassen i stället för till välsignelse.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

Invändningen livilar på den föreställningen, att den genom arbetet
alstrade varumängden står i rakt förhållande till den derpå använda
tiden. Vår tids storindustri, säger man, hvilar på användningen af
maskiner, och derför måste arbetarens fysiska och andliga tillstånd,
hans personliga kraft och håg, hafva ganska ringa inflytelse på varans
mängd och beskaffenhet. Arbetaren är hufvudsakligen en betjent åt
maskineriet, och detta frambringar, utan att tröttna och förslappas, lika
varumassor på lika tider: en viss mängd på 8 timmar, 25 procent mera
på 10 timmar, 50 procent mera på 12 timmar, 100 procent mera på 16
timmar o. s. v.

Vidare ligga i dylika industrier stora kapital fastlåsta i dyrbara
maskinerier, som förlora i värde både när de gå och stå och som i
uppfinningarnas tidehvarf hvarje ögonblick löpa fara att blifva föråldrade.
Innan de kasseras, böra de hafva betalat sin anläggningskostnad, och
detta kunna de göra desto fortare och säkrare, ju oaflåtligare de hållas
i gång, ju längre arbetsdagen är. Härtill kommer, att en mycket lång
arbetsdag gör arbetaren likgiltig för alla lefnadsbehof utöfver de allra
simplaste och nedsätter hans anspråk på lifvet, så att han utan missbelåtenhet
fogar sig i sin ställning och nöjer sig med den lägsta möjliga
dagspenning. Arbetstidens förkortning skulle åter verka i rakt
motsatt rigtning, höja pretentionerna och sålunda bidraga till att stegra
driftkostnaderna.

Huru stort sken af sannolikhet detta resonnement än må ega,
håller det dock icke streck, åtminstone ej i den allmänna form, hvari
det vanligen framställes. Dels är allt industriarbete icke på långt när
uteslutande maskinarbete, dels är äfven detta senare icke så absolut
mekaniskt, att det är helt och hållet oafhängigt af arbetarens vakenhet
och själsspänstighet. Tvärt om utöfva dessa egenskaper i de allra flesta
arbetsarter en väsentlig inverkan på arbetets frukter, och der blir på
grund häraf varumängden i sjelfva verket mindre och sämre, i fall arbetaren
genom en orimlig arbetstid blir allt för mycket utsugen till kropp
och själ.

Historien och statistiken visa, att det'', icke allenast lian vara så,
utan ock faktiskt är så.

Då Englands arbetare genom den s. k. tiotimmarslagen af den
8 juli 1847 lyckades nedbringa minderårigas samt vuxna qvinnors
arbetsdag till 10 timmar, blef äfven de vuxna männens egen arbetstid
inom flera industrier begränsad till detta mått, enär i dessa industrier
minderåriga och qvinnor måste samverka med män. De förtviflade
arbetsherrarne samt de nationalekonomer, Indika lånade dem sin penna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

(en Senior m. fl.), ropade, att detta ovilkorligen måste blifva den engelska
industriens undergång. Men i stället följde det mest storartade
uppsving, och arbetsgifvarne förklara nu sjelfva, att den af dem så
bekämpade tiotimmarsdagen utgör en af hörnstenarna för den engelska
industriens öfverlägsenbet.

Från Schweiz finnes en mängd intyg i samma rigtning. Arbetsinspektörerna
förklara i sina embetsberättelser, att tillverkningen inom
vissa rörelser något minskats (ehuru ej på långt när i samma grad
som arbetstiden), men att den i andra bibehållit sig vid samma mått
och inom åter andra ganska betydligt stigit. Särskildt bekräfta dessa
berättelser den förutsägelse, som regleringens vänner framstält, nemligen
att de uthvilade arbetarne skulle ådagalägga större intelligens och
omdöme och på grund häraf kunna lemna ett bättre arbete. »Det arbetas
regelmessigare», heter det, »och hvad som åstadkommes är bättre och
omsorgsfullare utfördt.» Väfveriegarne, som förut högeligen beklagat
sig öfver den skada, deras industri genom arbetstidens förkortning skulle
lida, måste efteråt medgifva, att arbetet nu går mycket raskare undan.
En af dem förklarade, att hans alster efter maximalarbetsdagens införande
fått en helt annan karakter] de skickligare bland hans arbetare
utförde nu . mönster, hvilka två år förut hvar och en skulle ansett alldeles
omöjliga att åstadkomma. I allmänhet hafva de schweiziska arbetsgifvarne,
i likhet med de engelska, ej allenast fogat sig i de nva
förhållandena, utan de hafva funnit sig så väl i dem, att de ej längre
önska de gamla tillbaka. Detta så mycket mindre, som de småningom
kommit under fund med, att den förökning i tillverkningen, som under
vissa omständigheter genom öfvertidsarbetet kunde vinnas, i sjelfva
verket blef så ringa, att kostnaderna för belysning och uppvärmning
m. m. knappast häraf kunde uppvägas.

Från Österrike uppgifves, att den 1888 vidtagna indragningen af
den tolfte timmen inom väfnadsindustrien icke skadade denna, samt att
man nu i allmänhet arbetar lika mycket på 11 timmar som förut på
12. I Amerika säges man hafva funnit, att inom somliga rörelser lika
mycket nu åstadkommes på 10 timmar som förut på 11 och inom andra
till och med lika mycket på 8 som förut på 10.

flill samma slutsatser hafva äfven de tyska arbetsinspektörerna
kommit.. Så t. ex. meddelas från ett af Tysklands industridistrikt, att
vid fabriker, der arbetsdagen minskades från 12 till 10 timmar, arbetet
dock redan inom några dagar så afpassat sig efter de nya förhållandena,
att. tillverkningen per dygn blef alldeles densamma. Från ett
annat distrikt uppgifves, att »rörelser med ringa tillverkning i allmänhet

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

hafva lång arbetstid, och att alla försök, som vid gynsamma afsättningsförhållanden
göras för att med bibehållande af arbetstidens längd stegra
arbetsfarten genom att locka arbetarne med ökad lön, antingen fullständigt
misslyckas eller ock lyckas blott för en liten tid. Liknande
blir förhållandet, om man i rörelser med kort och driftigt arbete söker
förlänga arbetstiden för att bättre kunna begagna sig af tillfälliga goda
konjunkturer; varumängden motsvarar då några få dagar den ökade
arbetstiden, men sjunker sedan snabbt tillbaka till hvad som förut med
den kortare arbetstiden kunde åstadkommas.»

Äfven i Sverige hafva som bekant flera stora industriidkare förklarat,
att arbetsdagens begränsande till ett mindre antal timmar (t. ex.
tio) snarare skulle gagna industrien än vara densamma till någon skada.

Om man på teoretisk väg understundom kunnat komma till en
motsatt uppfattning af den förkortade arbetsdagens nationalekonomiska
verkningar, torde detta hufvudsakligen hafva berott derpå, att man icke
fäst tillräcklig uppmärksamhet vid den väsentliga skilnaden mellan den
menskliga arbetskraften å ena sidan och de mekaniska krafterna å den
andra. De senare kunna icke förlama eller tillintetgöra sig sjelfva genom
öfvermått, ej heller stärka, ja mångdubbla sig sjelfva genom hvila.
Detta kan den menskliga kraften deremot göra, och häri ligger orsaken
till att en befolkning, som har 16 timmars arbetsdag, måste lefva i ett
djupt elände, medan deremot en annan, som har 8 timmars arbetsdag,
kan befinna sig i välmåga.

De anförda utsagorna från olika land synas visa, att den ofta
framkastade farhågan för en minskning af det nationella arbetet genom
fastställande af en maximalarbetsdag icke har någon tillämplighet på
detta arbete i dess helhet■ Det är icke heller med hänsyn härtill, som
denna farhåga oftast framställes: det är icke så mycket industriens
förmåga att äfven med förkortad arbetstid kunna frambringa den behöfliga
mängden af förnödenheter, som man drager i tvifvelsmål; det är
snarare den enskilde industriidkarens atsigter att kunna slå sina medtäflare,
som man antager genom regleringen skola minskas. I detta senare antagande
synes man verkligen hafva rätt. Det förefaller nästan sjelfkärt,
att arbetstidens reglering bör verka reglerande äfven på arbetet
och på hvad derigenom alstras, så att dess fördelning på årets olika
tider blir jemnare. Denna slutsats bestyrkes till och med af bestämda iakttagelser;
en af do schweiziska arbetsinspektörerna yttrar nemligen:
»Den lagstadgade maximalarbetsdagen på 11 timnufl- har framtvungit
eu större regelbundenhet i produktionen.» Häraf följer visserligen, att
det efter arbetstidens reglerande genom lag icke längre skulle gifvas

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

fullt samma möjlighet för de driftigaste och mest energiska affärsmännen
att just vid sådana tidpunkter, då det af någon orsak yppar sig
starkare efterfrågan efter någon viss vara, ögonblickligen låta sin tillverkning
svälla ut, så att de före alla andra kunna kasta massor af den
begärliga artikeln ut i marknaden; jagten att komma först och bjuda
under samt lystnaden att genom spekulation samla rikedomar skulle i
någon mån hämmas. Men detta skulle ju endast hafva till följd, att
den »öfverproduktion», som framkallas af dylika ryckvis inträdande
stegringar, blefve något minskad samt de deraf förorsakade prisfallen
och kriserna icke fullt så fruktansvärda, och detta kan väl icke betraktas
såsom en verklig olägenhet för näringslifvet?

Äfven på annat sätt skulle arbetstidens begränsning ovilkorligen
komma att inverka fördelaktigt på detta. Den s. k. öfverproduktionen
bär såsom bekant ett vilseledande namn; den borde rätteligen heta
underförbrukning. De »dåliga tiderna» bero i allmänhet icke på för stor
tillgång, utan på för ringa efterfrågan, och denna åter har sin orsak
deri, att den stora massan af köpare har för liten köpförmåga. Inom
en nation med öfverdrifvet lång arbetsdag måste den ena delen af arbetarebefolkningen
sakna ledighet och den andra delen arbete samt således
äfven förtjenst. Men både bristen på ledighet och bristen på förtjenst
måste reducera behofven till de allra simplaste. Hvarken hos den af
omättligt arbete förslappade eller hos den arbetslöse kunna några mera
civiliserade behof gerna göra sig gällande; den senare saknar ju för
öfrigt alla medel att tillfredsställa dem. Det är lätt att inse, hvilken
återverkan detta måste hafva på varualstringen. Denna bestämmes af
afsättningen, och denna åter af förbrukningen. Förbrukar nu den stora
massan af befolkningen hufvudsakligen blott sådana förnödenheter som
potatis, sill, amerikanskt fläsk, finnsmör, margarin, cikoria, bränvin,
snus, mollskinn o. d., så är klart, att de industrier, som arbeta för
andra behof, icke kunna räkna på någon större afsättning och följaktligen
icke heller på någon blomstring. Arbetsklassens betydelse för produktionen
ligger ej blott deri, att den kan producera, utan äfven deri,
att den kan konsumera. Men knappast något har visat sig kunna höja
dess förmåga i detta senare afseende på ett så kraftigt sätt som en
ökad fritid, d. v. s. en förkortad arbetsdag.

Om nu antydda nationalekonomiska följder af en lagstadgad
maximalarbetsdag kunnat vara underkastade olika meningar, så är detta
deremot icke förhållandet med en tredje, hvilken sammanhänger med
frågan om olycksfall i arbetet. Såsom redan nämndt är, har den tyska
olycksfallsstatistiken bekräftat hvad man redan tidigt af förnuftsskäl

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

och daglig erfarenhet varit förvissad om, nemligen att olycksfallens
antal hastigt växer med den tilltagande arbetstiden. Nu är det ju industrien,
som antingen genom skadestånd enligt en ansvarighetslag
eller genom premier till en riksförsäkringsanstalt skall i närmaste hand
underhålla olycksfallens offer. Häraf följer, såsom ock en nationalekonomisk
forskare med anledning af nämnda olycksfallsstatistik påpekat,
att »industrien måste köpa fördelen af den längre arbetstiden» (för så
vidt denna nemligen ännu af arbetsgifvarne betraktas som en fördel)
»med höjda olycksfallsersättningar. Att detta måste vara af största betydelse
i socialpolitiskt afseende behof ver icke påpekas», tillägger samme
forskare (R. van der Borght i Brauns »Archiv för sociale Gesetzgebung
und Statistik» 1890, s. 560). Äfven i sådana stater, som i likhet med
Sverige ännu sakna såväl en industriel ansvarighetslag som ock en allmän
olycksfallsförsäkring, måste dessa ersättningar innebära en svår
ekonomisk börda, ehuru de här utgå under form af fattigvård och s. k.
välgörenhet. Helt visst äro de under denna senare form alldeles icke
billigare än under den förra.

Hvilka åsigter i statsekonomiskt afseende man än må hysa, så
torde dock hvar och en nödgas medgifva, att nationalförmögenhetens
djupaste grundval och vilkor är en kroppsligen och andligen sund
arbetarestam. Det var ock denna hufvudsynpunkt för maximalarbetsdagsfrågans
bedömande, som Macaulay så kraftigt framhöll, då han i sitt
berömda tal om tiotimmarsdagen utropade: »Aldrig skall jag tro, att
det, som gör en befolkning starkare, sundare, visare och bättre, slutligen
likväl kan göra den fattigare!»

III. Lämpligheten af arbetstidens begränsning genom lag.

Men om det än måste medgifvas — invänder man slutligen —
att den nuvarande arbetstiden är orimligt lång, att den är förderflig för
arbetarens helsa, moral och ekonomi, samt att en begränsning mycket
väl kan eg a rum, så är dermed icke sagd!, att eu sådan begränsning
skall ske genom lagstiftningens mellankomst. Den bör fast mer åstadkommas
på det »fria» aftalets väg. De båda i saken intresserade parterna
böra lemnas att göra upp densamma med hvarandra, utan att
staten lägger sig i deras inbördes förhållanden.

De, som så tala, torde dock förbise de faktiska förhållandena,
historiens och erfarenhetens lärdomar. Det torde knappast finnas någon

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

grund att antaga, att arbetstidens begränsning skulle lios oss kunna vinnas
på väsentligen annan väg än den vunnits i utlandet. Sverige är
visserligen ett jemförelsevis efterblifvet land på det industriella området,
och det är derför helt naturligt, att det är ett efterblifvet land
äfven på det socialpolitiska. Men till sitt väsende och förlopp är dock
arbetarefrågan hos oss densamma som utomlands. Att den kommer
något senare, har för oss den stora fördelen, att vi i förväg veta, i
hvilken rigtning utvecklingen kommer att gå, hvilka skeden den har
att genomlöpa och i hvilka åtgärder den antagligen kommer att utmynna
hvilket allt borde kunna spara oss många misstag, mycket
fåvitskt motstånd, mycken onödig bitterhet.

De båda i saken intresserade parterna äro å ena sidan arbetsgifvarne,
å den andra arbetarne. Låter det nu tänka sig, att de af sig
sjelfva skola kunna genomföra den behöfliga tidsregleringen?

Det kan visserligen ej nekas, att en del arbetsgivare med kraft
och värme verkat för arbetsdagens begränsning. Somliga hafva gjort
det, emedan de varit s. k. ideologer, det vill — öfversatt på ren svenska
säga: emedan de betraktat arbetarne såsom medmenniskor, ej såsom
blotta arbetsverktyg. Andra hafva gjort det, emedan de hafva
vant klarsynta nog att inse, att arbetsdagens förkortande till ett lägre
mått än det nu vanliga icke kunde skada deras eget intresse. Yi hafva
i Sverige haft åtskilliga prof på dylika nobla och kloka arbetsherrar,
och väl vore, om de vunne många efterföljare.

Men att af sådana exempel sluta sig till, att arbetsdagens begränsning
skulle hos oss komma att genomföras så att säga i all gemytlighet,
det är väl knappast någon nog barnslig att tro. Härför
gifvas nemligen många hinder. Ett sådant är våra arbetsgivares vanligen
ytterst högt uppdrifna klassmedvetande, d. v. s. den stolthet, som
gör, att de i hvarje tillmötesgående, hvarje eftergift för arbetarnes
önskningar se en förödmjukelse för sin egen värdighet. Ett annat är
deras vanliga oförmåga att se de gynsamma följder för sjelfva industrien,
som arbetstidens reglering visat sig hafva i alla land, der den
blifvit införd. Ett tredje är det obestridliga sakförhållandet, att denna
reglering under vissa förhållanden och utöfver en viss gräns verkligen
skulle utgöra ett band på arbetsgifvaren, nemligen ett band på honom
i hans sträfvan att höja sig på sina konkurrenters bekostnad. Klart
är, att arbetsgifvarnes diktan och traktan i allmänhet måste gå ut på
att med alla tänkbara medel begagna sig af konjunkturerna samt att
nedbringa tillverkningskostnaderna till möjligast minsta mått för att
genom möjligast lägsta pris underbjuda alla medtäflare Till och med

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

personligen humana arbetsherrar måste ofta mot sin vilja ryckas med
af nödvändigheten under nuvarande förhållanden att pressa arbetskraften
intill dess yttersta gräns för att kunna hålla sig uppe i den växande
konkurrensen. Naturligtvis kan man, om man så vill, på en hel samhällsklass
ställa den fordran, att den i oegennytta och uppoffrande nitälskan
för andras väl skall stå öfver menniskors vanliga mått, men
man får icke blifva allt för bestört, om denna fordran ej i allmänhet
uppfylles. Att vänta arbetsdagens begränsning genom arletsgifvarnes
initiativ torde således anses fruktlöst.

Men icke heller arbetarne, med den ställning de i vårt land ännu
hafva, äro mägtiga att helt och hållet af egna krafter genomföra detta
önskemål.

Af den enskilde arbetaren kan man naturligtvis icke vänta något
sådant. Formelt taget är visserligen arbetsaftalet »fritt», så att arbetaren
kan underkasta sig den långa arbetsdagen eller säga nej dertill.
Men nödvändigheten att lefva tvingar honom att taga de vilkor, som
stå honom till buds. Han må vara huru missnöjd med detta aftal
som helst; så länge han står isolerad, gagnar honom all hans juridiskt
formella frihet föga.

Helt annorlunda blir visserligen förhållandet genom arbetarnes
ordnade sammanslutning. Detta har hos oss blifvit på ett synnerligen
kraftigt sätt framhållet af eu bland högsta domstolens ledamöter i hans
yttrande öfver olycksfallsförsäkringen till högsta domstolens protokoll
den 17 december 1890. »För min del», säger han der, »anser jag det
skäl för lagstiftningens mellankomst, man velat finna i arbetarens förment
svaga ekonomiska och sociala ställning, för närvarande icke ega
särdeles stor betydelse och för framtiden få ännu mindre sådan. Den
förmåga af sammanhållning och organisation till bevakande af gemensamma
intressen, som lyckligtvis allt mera vinner insteg bland arbetarne»,
fortsätter herr justitierådet, »gifver dem en styrka och betydelse,
som, enligt hvad erfarenheten redan visat, i talrika fall ej stått tillbaka
för arbetsgifvarens; och allt efter som denna förmåga, hvilken väl
ännu blott är i sin början, hinner att utvecklas och spridas, lära arbetarne
allt mera vinna den dem med rätta tillkommande fria och oberoende
ställning, som ganska väl sätter dem i stånd att i förhållande
till arbetsgivare!! iakttaga och bevaka sina fördelar.»

Man kan mycket väl dela den varma sympati för arbetarnes
organisationssträfvanden, som i detta yttrande röjer sig, äfvensom det
der uttalade hoppet, att dessa sträfvanden under den närmaste tiden
skola allt mera utvecklas och spridas. Ingen kali neka, att denna

Bill. till Riksd. Vrot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 39 Höft. 5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

sammanslutningsrörelse i sjelfva verket är den mest storartade af alla
samhälliga företeelser i vår tid, och att den mångenstädes redan uträttat
ofantligt mycket godt. Arbetareorganisationerna i England, Australien,
Schweiz och Förenta staterna hafva satt arbetsklassen i stånd att för
första gången uppträda såsom en jembördig magt vid sidan af arbetsgifvarne,
och gjort arbetsaftalet, åtminstone i någon mån, verkligen
fritt. De hafva der kullkastat den hos oss hittills spökande åskådning,
som vid hvarje tvist mellan arbetare och arbetsgivare ser i den förre
en uppstudsig undersåte, i den senare en förfördelad husbonde. De
hafva tagit kommandot öfver arbetareskarorna i deras ekonomiska strid
mot kapitalet, infört plan och ordning i denna strid, förebyggt en
massa strejker, bilagt andra genom skiljedom, fört jflterligare andra
till ett lyckligt slut, försäkrat deras frukter genom formliga stilleståndsfördrag
o. s. v. — kort sagdt: länkat hela utvecklingen in på en mera
regelbunden och fredlig bana.

Men (och detta synes såväl den nyss anförde ärade ledamoten af
högsta domstolen som andra vänner af arbetsklassens sammanslutning
hafva förbisett) öfverallt der dessa beundransvärda organisationer vunnit
fast fot, der hafva arbetarne snart kommit till den öfvertygelsen, att
den enskilda uppgörelsens väg hvarken bör eller får vara den enda.
Just de grupper af arbetare, som bäst behöfde skydd, nemligen qvinnorna
och de minderåriga, stannade i allmänhet utanför yrkesföreningarna,
ty de underkastade sig lättare de ogynsammaste vilkor och refvo
derigenom ned, hvad de sammanslutna arbetarne byggt upp. Särskildt
i fråga om arbetstidens begränsning måste dessutom den s. k. frivillighetens
väg leda till en grof och uppenbar orättvisa. Ty på denna väg
blir arbetsdagen reglerad till mycket olika mått, men ej rättvisligen,
d. v. s. efter arbetets svårighet, utan efter arbetspersonalens talrikhet
och deraf beroende kampduglighet samt andra yttre omständigheter.
I de yrken, som sysselsätta en stor och samlad personal, kunde arbetarne
kanske genomdrifva sina fordringar; inom dem, som hafva en liten
och spridd, deremot icke. Sådana arbetare, hvilkas billiga kraf stå i strid
med en större allmänhets mer eller mindre tillfälliga vanor och anspråk
(bagare, jernvägstjenstemän m. fl.) skulle få en ojemförligt hårdare
strid än andra, som i det fallet vore gynsammare stälda o. s. v.
Och denna olikhet skulle arbetarne nödgas fördraga, icke blott som en
öfvergång, utan för all framtid. Man kan i betraktande häraf icke
undra på, att arbetarne öfverallt nödgats framställa det yrkandet, att
staten skall ingripa och reglera arbetsdagen, först för barnen och de
öfriga minderåriga, sedan för qvinnorna, slutligen äfven för männen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

Hvad innebär för öfrigt denna hänvisning till arbetarne att uteslutande
genom »sammanhållning och organisation till bevakande af
gemensamma intressen» sätta sig i stånd att »i förhållande till arbetsgifvaren
iakttaga och bevaka sina fördelar»? Innebär den i grunden
något annat än en uppmaning att aldrig vänta sig någon medling och
någon säkert pålitlig reglering af arbetsförhållandena, utan sätta all
sin förtröstan till de engelska, amerikanska och australiska arbetarnes
stora magtmedel strejken — detta tveeggade svärd, som bringar de
mindre kapitalstarka arbetsgifvarne ruin och arbetaremassorna hungersnöd
samt efter sitt upphörande qvarlemna!’ en draksådd af ingrodt agg
och misstroende, färdigt att vid första lägliga tillfälle å nyo spira upp?
Att lemna reglerandet af arbetstiden helt och hållet åt den enskilda
uppgörelsen är att etablera ett evigt krigs- och osäkerhetstillstånd, der
man aldrig kan hafva någon trygghet för, att de träffade öfverenskommelserna
skola ega bestånd längre än jemt upp till det ögonblick, då
någon af de kämpande parterna tror sig kunna vinna någon fördel af
att bryta dem. Följden af ett sådant oaflåtligt krigstillstånd mellan
samhällets båda hufvudklasser måste åter blifva en ohygglig skärpning
af den sociala ofriden och en tilltagande andlig förvildning.

Man har vid debatter om arbetareskyddslagstiftning ofta af grundsats
på det ifrigaste bekämpat hvarje lagstadgande i fråga om arbetstiden.
Sådant skulle, säger man, ligga utom statens befogenhet och
innebära en kränkning af den individuella frihetens oantastliga princip.
Staten bör sörja för medborgarnes säkerhet till person och egendom,
men för öfrigt låta dem sjelfva, bäst de gitta och så godt de kunna,
klarera sina inbördes angelägenheter.

Denna icke-inblandningspolitik är förträfflig, der den verkligen
passar: på det rent andliga området, inom forskningens och trons verld.

I allt hvad som angår menniskornas timliga angelägenheter är deremot
den absoluta individualismen, den rena manchester-doktrinen, nu en utdömd
princip. Der i kampen mellan stridiga intressen det allmänna
bästa står på spel, der är det statens pligt att uppträda till dess försvar.
Särskildt har det under alla tidehvarf ansetts såsom en af dess
vigtigaste omsorger att mildrande och reglerande ingripa i förhållandet
mellan kämpande samhällsklasser för att skydda den svagare mot den
starkares öfvermagt.

Man hör understundom påstås, att arbetaren icke skulle vara i behof
af något särskildt skydd, enär han i den ekonomiska täflingskampen
vore väsentligen likstäld med arbetsgivare!!. Den senare vore vid utbjudandet
af sina varor beroende af tillgång och efterfrågan. För jern -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

likhetens och opartiskhetens skull borde derför äfven arbetaren vara
beroende af samma faktorer vid utbjudandet af sin vara, arbetet, och
staten borde ej på något sätt lägga sig emellan till hans förmån.

Detta resonnement faller emellertid inför det faktum, att arbetet
är en vara af helt annan natur än alla öfriga varor. Den är för det
första oupplösligen bunden vid sin källa, arbetskraften. Att sälja sitt
arbete är att för viss tid sälja nyttjanderätten till sin person och herraväldet
öfver allt hvad dermed sammanhänger. För det andra är nämnda
vara arbetarens enda uppehållsmedel, hvadan den icke kan hållas tillbaka
i afvaktan på prisstegring, utan måste säljas till hvad pris som
helst, ända ned till existensminimum. Det står visserligen arbetaren
»fritt» att antaga eller förkasta de vilkor, som bjudas honom, men i
fall han skulle bestämma sig för det senare, står det honom icke fritt
att ej svälta i hjel Allt

hvad som blifvit sagdt om arbetets likställighet med andra
varor och den derpå grundade obehöfligheten af statens mellankomst
till arbetets skydd är således fullkomligt vilseledande.

Det har derför varit alldeles i sin ordning, att staten lagt sig i
frågan om arbetstidens reglering. Den har för öfrigt tvungits dertill
af omsorgen för sin egen framtid. Skulle industrialismen fått gripa
omkring sig utan att hejdas af några skrankor, så skulle arbetsklassen
snart blifvit kroppsligen och andligen ruinerad, förstörelsen skulle genom
arf öfvergått till kommande slägten, de styrande klasserna skulle
ej längre kunnat rekryteras med friskt blod nedifrån, och till och med
i försvarsförmåga skulle industrisamhällena sjunkit och snart öfverflyglats
af mera outvecklade och mindre utslitna nationer — i förbigående
sagdt en synpunkt, som ej torde varit främmande för den nuvarande
herskaren öfver Europas främsta militärstat och för de socialreformatoriska
planer, med hvilka han umgåtts.

Synnerligen betecknande är, att ett dylikt ingripande skett först
och kraftigast just i den individuella frihetens stamorter på jorden:
England, Schweiz och Förenta staterna. Just der man varmast uppskattat
den individuella frihetens värde såsom ett af hufvudmedlen för
allmän välfärd, just der har man ock insett, att den senare dock är
målet, och att den individuella friheten, när allt kommer omkring, blott
är ett medel för detta mål. Om under vissa faktiska förhållanden någon
inskränkning i den individuella friheten bättre främjar allmän välfärd,
då bör detta medel vika, på det att målet må nås.

Principielt. synes frågan en gång för alla vara afgjord, sedan man
temligen allmänt erkänt statens behörighet att reglera eller förbjuda

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

söndags- och nattarbetet, sedan England genom lagen af den 6 juni
1844 begränsade arbetstiden för qvinnor, alltså för vuxna, myndiga
individer, och i synnerhet sedan Schweiz den 23 mars 1877 fastslog
en viss maximalarbetsdag äfven för vuxna män. I den rigtning, som
härigenom utpekats, fortgår utvecklingen med oemotståndlig magt.. Att
den strider mot en statsfilosofisk doktrin, som aldrig haft någon giltighet
och icke tål vid att tänkas ut till sina konseqvenser, betyder intet.
Enda tänkbara möjligheten till en återgång skulle vara, om man kunde
uppvisa något land, der maximalarbetsdagen blifvit införd och gjorts
verksam, men icke förbättrat den stora massans ställning, utan hos
densamma framkallat önskan att komma tillbaka till det nuvarande.
Allt hvad man i denna stund vet talar emellertid tydligt i motsatt
rigtning. .

För öfrigt finnes det åtminstone ett område, der äfven de, hvilka
bestämdt frånkänna staten befogenhet att ingripa i det enskilda näringslifvet,
borde vara alldeles oförhindrade att biträda sträfvandet för en
maximalarbetstid. Det är i fråga om offentliga företag, arbeten för statens
och kommunernas räkning. I afseende på dem äro de ekonomiska farhågorna
och de principiella betänkligheterna otvifvelaktigt minst på sin
plats, och här borde derför en början till arbetstidens reglering mycket
lätt kunna göras.

Frågans ställning i Sverige.

Att genom lagstiftningens hjelp söka reglera förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare är i vårt land alldeles icke någon nyhet.
De gamla, af Kongl. Maj:t utfärdade skrå- och hallordningarna erbjuda
talrika exempel på att svenska staten i forna tider funnit sig befogad
att lagstifta om arbetsförhållandena, bland dem äfven om arbetstiden.
Skilnaden mellan förr och nu är hufvudsakligen den, att statsmagterna
då ansågo sig böra ingripa till förmån för arbetsgifvarne gent emot en
arbetarebefolkning, som ännu icke var talrik nog att utbjuda, sig på
tillräckligt låga vilkor, d. v. s. det var en minimalarbetsdag, icke en
maximalarbetsdag man då lagstadgade. I glasbruksreglementet af deri
20 mars 1683 förekommer t. ex. följande bestämmelse: »Alla Handtlangare,
så wälil Mans- som Qwinspersoner, skola uppå rättan tid om

38 Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

morgonen klockan sex inställa sig till arbete och troligen arbeta till
12 om middagen och sedan ifrån 1 till 6 om aftonen, låtande sig bruka
utan emotsträfwande till det arbetet dem ordinerat blifwer». Till och
med för löneförhållandenas reglering ansåg man sig fordom kunna anlita
lagstiftningens hjelp, äfven här dock till arbetsgifvarnes förmån.
Sålunda heter det i Kongl. Maj:ts förnyade hallordning af den 2 april
1770 bland annat: »Arbetslönerne för Gesäller eller andre Arbetare må
läkare icke höja wid Tiugu Dalers hot, Fordrar någor Gesäll eller
annor Arbetare högre arbetslön än allmänt bestås, böte Tio Daler.
Begär han för sådan orsak afsked, ware skyldig åt qwarblifwa dubbelt
så länge, som eljest föreskrifwes, om Husbonden det äskar. Sammansätta
sig Gesäller eller andre Arbetare, i upsåt åt orsaka stegring i
arbetslönerne, plikte hwar sine Tiugu Daler, men uphofsmannen och
den, som med skrifters insättande deras förehafwande befordrar, böte
dubbelt».

Då skrå- och hallordningarna aflöstes genom fabriks- och handtverksordningen
af den 22 december 1846, intogs i dennas § 36 en bestämmelse,
som afsåg att skydda arbetarne mot en allt för omåttlig
arbetsbelastning. »Fabriks- och handtverksidkare», heter det, »vare
jemväl skyldig — — — att vid de hos honom anstälde arbetares behandling
och sysselsättning fästa behörigt afseende å deras helsa och
arbetsförmåga». Att detta icke var menadt blott såsom en moralisk
förmaning, utan såsom en laglig förpligtelse, synes af tillägget: »Vederbörande
polismyndighet —--ege vaka deröfver, att hvad genom

denna paragraf är fabriks- och handtverksidkare ålagdt, varder behörigen
fullgjordt, samt att underlåtenhet deraf i laga ordning varder
beifrad.» På grund af stadgandets ytterst obestämda affattning torde
det dock näppeligen hafva händt, att någon arbetsgifvare blifvit åtalad
derför att han påtvingat sina arbetare en omåttlig arbetstid, icke ens
då denna varit så helsonedbrytande som t. ex. den i bagerierna ofta
gängse. I förordningen om utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864
återfinnes i § 17 mom. 2 ungefär samma stadgande i samma sväfvande
form; arbetsgifvarne åläggas att vid sina vuxna arbetares sysselsättning
fästa behörigt afseende å deras helsa och arbetsförmåga, men
huru detta egentligen skall förstås, derom lemnas ingen upplysning.

Aran att hafva varit den förste, som dragit frågan om en lagstadgad
maximalarbetstid under svenska riksförsamlingens ompröfning,
tillkommer bonden Nils Hansson från Kristianstads län. Plan afgaf vid
1856 års riksdag — under tydlig påverkan af tiotimmars-rörelsen i
England — inom sitt stånd följande motion.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

Vördsamt memorial.

Genom kongl. förordningen den 22 maj 1852 är visserligen fabriksidkare vid vite
af 6 riksdaler 32 skilling banko förbjudet att mellan kl. 9 på aftonen och 5 på morgonen
använda arbetare under 18 års ålder, äfvensom i fabriks- och handtverksordningen åtskilliga
stadganden finnas intagna till betryggande af minderåriga arbetares rätt och bästa;
men då, med afseende dels å bötesbeloppets obetydlighet, och dels å den omständighet,
att åklagare mot öfverträdelse af slika föreskrifter sällan finnes, de missbruk, som lagstiftningen
velat förebygga, oafbrutet fortfara, så finner jag mig föranlåten påkalla Rikets
Ständers allvarliga behjertande för den framställning jag nu går att göra.

Vid de flesta fabrikerna här i landet är arbetstiden allt för lång; den är vanligen
antagen till tiden från klockan 5 på morgonen till klockan 8 eftermiddagen, med
endast IV2 timmes fristunder, och ändå börjas arbetet vid många fabriker redan klockan
1/2 5 samt slutar icke förr än klockan V2 9 eftermiddagen. Detta förhållande står icke
i förening med den allmänna känsla för medmenniskors rätt och väl, som civilisationen
räknar bland sina vackraste triumfer, synnerligast då frågan gäller barn, hvilkas kroppsliga
utveckling sålunda hämmas och hvilkas intellektuella förmögenheter nödvändigt
genom ett sådant oupphörligt, nästan maskinmessigt arbete rent af måste förqväfvas. I
sjelfva fabrikernas hemland, England, har också förhållandet med fabrikspersonalens
skyldigheter och rättigheter på de senare åren varit föremål för den mest noggranna,
officiella ompröfning, och redbart tänkande menniskors varma nit för en rättvis modifikation
af fabriksegärnes förut obilliga anspråk har också nu der besegrat dessa och
framkallat ett tillbörligt afseende på fabriksarbetarnes fysiska krafter och moraliska behof.
Är det väl hedrande eller ens rätt och försvarligt, att vårt älskade Sverige, en bland
den kristna lärans och den sanna broderlighetens väldigaste kämpar, i vår nuvarande upplysta
tid låter komma sig till last ett så groft fel i det sociala rättsförhållandet som det
här antydda? Och är det väl med god samhällsordning förenligt, att några få industriidkares
enskilda intressen skola trampa under fotterna tusentals af sina medmenniskor
och landsmän menniskovärde och menniskorätt? Arbeta bör och måste visserligen hvarje
menniska, enligt både Guds och mensklig lag, för att ärligt förvärfva sitt bröd eller rättfärdiga
sin ställning som samhällsmedlem; men anspråken på hennes verksamhet böra och
kunna icke rättsenligt utsträckas öfver en viss billig gräns, och några stunder af sitt
dagliga lif bör hon ega sjelf, för bönen, för sin själs odling, för sin kropps skötande och
för hemmets pligter och fröjder. Den bästa, den starkaste natur går annars under; själens
krafter förslöas så småningom och blifva snart sagdt förfäade; kroppen af ty nar dagligen
och går för tidigt sin tillvaros slut till mötes; skyldigheterna mot Gud och nästan
förbises och betviflas, och i djuriska njutningar sökes en usel och olycklig tröst för ett
glädjelöst och beklagansvärdt lif. Synnerligast i afseende på barn och yngre personer,
hvilka arbeta i fabrikerna, gälla dessa sanningar, och mig synes derför vara statens
ovilkorliga pligt att tillse, det icke godtycke och slem vinning hos några få bättre lottade
så småningon lönmörda mång tusende andras fysiska, moraliska och kanske eviga väl.
Om någonsin statens förmynderskap öfver individerna är behöfligt, så är det i frågor
sådana som denna, i synnerhet då de ringa arbetslönerna och orimligt höga priser på
lifvets oafvisliga förnödenheter förvärra det onda derhän, att de fleste af dessa stackars
slaf var hvarken kunna förskaffa sig sådan föda, som uppehåller kroppens krafter, eller
en mot vårt stränga klimats inverkan nödvändig beklädnad. Det är i sanning både bedröfligt
och ömkansvärdt att se dessa arma varelser, ytterligt afmagrade och ofta med
trasor beklädda, stå halfsofvande emot hvarandra i osunda förstugor under afvaktan på

Motioner i Andra Kammaren, N:o 315.

det uppskakande klockslag, som manar in dem i de ännu osundare arbetsrummen, der
deras enda önskan är ett snart slut på den flyende dagens elände och deras enda hopp
ett slut äfven på den kommande.

Sanningsenligt måste medgifvas, att bland våra fabriksidkare många finnas, hvilka
sjelfva ega en djup, ogillande känsla för dessa snart sagdt barbariska förhållanden och
derför gerna skulle se desamma rättsenligt förbättrade, men de anse sig göra en förlust,
om de förkorta arbetstiden för sina arbetare, emedan de icke kunde konkurrera med dem
af deras yrkesbröder, hvilka icke skulle göra detsamma för sina, och medgifvas bör äfven,
att fabriksegaren nödgas vidkännas betydliga utgifter för försörjningen af sina fattiga;
men det förra skälet skulle betydligt försvinna, om arbetstiden för våra fabriker af staten
bestämdes lika för alla, och fattigförsörjningsutgifterna skulle betydligt minskas, om icke
arbetarnes helsa och krafter genom öfveransträngning och dermed dagligt växande elände
undergräfdes och i förtid medtoges.

Denna fråga synes mig för både det närvarande och framtiden vara af stor vigt
för vårt land, och jag får derför föreslå:

att arbetstiden inom alla rikets fabriker genom ett statsmagternas sammanstämmande
beslut måtte blifva bestämd till högst 12 timmar om dagen för fullvuxna personer och
de öfver 16 år samt till 8 timmar om dagen för ungdom under 16 års ålder; att s. k.
öfverarbete icke under någon förevändning må för dessa senare ega rum; att öfverträdelse
af dessa stadganden måtte beläggas med förhöjdt vite af 25 r:dr r:mt för hvarje person,
som utöfver den stadgade tiden hålles till arbete å fabrikerna, samt att slutligen en
hvar måtte ega åklaga så beskaffade öfverträdelser och de derför stadgade böter åklagaren
ensamt tillfalla.

Om remiss härå till vederbörligt utskott anhålles!

Stockholm den 3 december 1856.

N. Hansson.

Från Christiaustads län.

Det här af Nils Hansson framstälda förslaget om en lagstadgad
maximalarbetstid äfven för vuxna vann ingen framgång. Den enda åtgärd
i den vägen, som hittills synes hafva blifvit vidtagen, innehålles
i _ förordningen af den 18 februari 1870 »angående hvad vid tillverkning
af tändstickor eller andra tändmedel, för hvilkas beredning vanlig
fosfor användes, skall iakttagas till förekommande af käkbensbrand
(fosfor-nekros) bland arbetarne», der det i § 6 heter: »Vid tändmassans
beredning eller stickornas neddoppning deri må icke användas arbetare,
som ej fylt femton år; ej heller må någon med dessa arbeten sysselsättas
längre tid än sex månader i sänder eller, efter det han upphört med sådant
arbete, dertill å nyo användas, förr än minst två månader förflutit idan att
derunder någon för hans helsa skadlig inverkan af arbetet försports.» Visserligen
synes öfvervakandet af denna förordnings efterlefnad hafva varit
sådant, att den ej kan anses hafva haft annan betydelse än den rent

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

principiella. Men denna är i alla händelser klar: svenska staten har här
angifvit sin rätt och sin pligt att, då så behöfves, ingripa i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare genom reglerande af de senares
arbetstid. I hvilken utsträckning, på hvilket sätt och till hvilken grad
detta reglerande sedan sker, är en fråga för sig, hvars besvarande icke
inverkar på erkännandet af sjelfva grundsatsen.

Det senare af Nils Hanssons yrkanden, det om en maximalarbetsdag
af 8 timmar för ungdom under IG års ålder, föranledde, jemte en
af herr Rundgren vid samma riksdag väckt motion, riksdagsskrivelsen
af den 12 september 1857. Denna, tillsammans med en ny i samma
ämne af den 19 maj 1875, förmådde Kongl. Maj:t att den 30 juli sistnämnda
år tillsätta en komité för utarbetande af en författning angående
barns och yngre personers antagande och användande i fabriksoch
handtverksarbete samt om tillsyn från statens sida öfver de deri
meddelade föreskrifters efterlefnad.

Denna komité, hvars den 19 april 1877 afgifna betänkande är
undertecknadt af Pehr Ehrenheim, O. F. Hallin, A. W. Staaff, C. J.
Meijerberg och Carl L. Lundström, berör i motiveringen till sitt förslagfrågan
om en maximalarbetsdag äfven för de vuxna arbetande, såväl
qvinnor som män. Vid omnämnandet af den engelska lagbestämmelse,
hvarigenom kvinnor äfven efter fylda aderton år allt framgent tillförsäkras
samma skydd som yngre person före uppnåendet af denna ålder,
tillägger den: »Och ehuru komiterade till följd af begränsningen i det

dem gifna uppdrag ansett sig förhindrade föreslå någon föreskrift i
denna rigtning, torde de få begagna tillfället uttala, hurusom, enligt
deras öfvertygelse, skyddet för qvinnan skulle kunna, utan väsentlig
olägenhet för industrien men till mycken fromma för familjelifvet och
det uppväxande slägtet, utsträckas öfver den gräns, hvarvid komiterade
stannat». För män önskar samma komité en maximalarbetsdag af 11
timmar, ehuru den på grund af sitt uppdrags begränsning icke heller
härom kunnat framlägga något förslag. Medelbarligen anser den sig
ock i någon mån kunna vinna detta mål genom att för arbetare närmast
under 18 år bestämma en lagstadgad maximalarbetsdag af nämnda
längd. Skulle hänsyn tagas endast till hvad ifrågavarande minderåriga
arbetare i och för sig utan risk kunna tåla vid, så måste nog — säger
den — 11 timmar erkännas vara alldeles för betungande.

Men — fortsätter komitén — man bör ej fördölja, att denna nedsättning bär en
vidsträcktare verkan, än bokstafven deraf antyder. I de flesta fabriker, der yngre perBoner
till något större antal användas, skall följden af denna bestämmelse antagligen

Bill. till RiJcsd. Prof. md. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. Sfi Höft. G

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

blifva arbetstidens inskränkning till elfva timmar jemväl för fullvuxna arbetare. Och då
uppstår den fråga, som under arbetslagstiftningens äldre skeden varit föremål för så
häftigt meningsutbyte, nemligen hvad inverkan på det nationella arbetet i dess helhet
en sådan nedsättning i arbetstiden utöfvar? Då i England, under rörelsen för en nedsättning
i arbetstiden för yngre personer och qvinnor, sådana män som lord Brougham,
sir Robert Peel, Cobden och Bright m. fl. af Englands förnämsta statsmän bekämpade
denna nedsättning såsom ledande till industriens undergång, då en vetenskapsman, som
Senior, kunde häråt gifva stödet af sin lärdom och sitt skarpsinne, så skulle det vara
förvånande, om icke den likartade förändring, komiterade ifrågasatt, skulle från ett eller
annat håll mötas med samma farhågor.

Men den erfarenhet, som vunnits genom den nyare engelska lagstiftningen från
1844, är för denna fråga fullkomligt afgörande. Fabriksinspektorn Horner, hvilken förut
tillhört motståndarne till nedsättningen i arbetstiden, förklarade efter undersökningar, som
i afseende å noggrannhet och omfattning icke lemna något att önska, att han misstagit
sig om verkan af den minskade arbetstiden: arbetsprodukten hade i textilindustrien under
11 timmars arbete något öfverstigit den förut under 12 timmar erbållna, och lönen i följd
deraf något förhöjts. Förklaringen af detta sakförhållande ligger i det inflytande, som
arbetarnes flit och uppmärksamhet ega i afseende å tillverkningsbeloppet. Senior sjelf
fann sig 1863 å kongressen för social vetenskap i Edinburgh föranlåten att påyrka tio
timmars arbetes införande äfven i industrigrenar, der detsamma dittills ej vunnit insteg.
Detta har sedermera skett; och förnyade försök hafva bekräftat, att förändringen länder
alla, näringsidkare såväl som arbetare, endast till gagn. Bland de många exempel härpå,
som i Th. Brasseys arbete om arbete och löner blifvit sammanförda, äro följande synnerligen
lärorika: »Ransome & Sims maskinfabrik i Ipswich sysselsätter 1,200 arbetare.

I början af 1872 nedsattes arbetstiden från 581/2 till 54 timmar i veckan, och till följd
häraf stegrades arbetsintensiteten hos de vid maskinerna sysselsatta arbetarne så, att drifkraften
måste ökas med 12 till 15 procent. Då Dollfus i Mulhouse inskränkte arbetstiden
från 12 till 11 timmar, visade det sig, att arbetarne uträttade 5 procent mera
arbete än tillförene.» Flera af vårt lands större industri-idkare hafva ock inför komitén
uttalat den åsigt, att en nedsättning af arbetstiden till 11 eller möjligen 10 timmar icke skulle
lända till förfång för produktionen, utan snarare tvärtom.

Af hvad komiterade i denna fråga från svenska industriidkare inhemtat, har således
gifvits vid handen, att en nedsättning af arbetstiden till elfva timmar icke skulle
möta några större svårigheter. Många arbetsgivare hafva af egen drift redan genomfört
denna förändring, och i allmänhet kan man skönja en afgjord sträfvan till kortare arbetstid.
Erfarenheten har jemväl visat, att den långa arbetsdagen, ytterligare uttänjd af en
eller annan timmes öfverarbete, var en misshushållning med arbetets dyrbaraste material,
arbetarens helsa, krafter och arbetsduglighet, och derför på längden verkade äfven ekonomiskt
ofördelaktigt.

Bland de statistiska tabeller, som 1875 års komité meddelat,
linnes äfven en öfver arbetstiden vid de industriella verken, såväl för
minderåriga som för vuxna. Enligt den kunde densamma för arbetare
öfver 18 år uppgå ända till

12 timmar vid sidenfabriker,

13 » » glasbruk, sockerbruk, korkfabriker m. nu,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

14 timmar vid malmgrufvor, instrument- och symaskinsfabriker, lys ämne-

och explosivämnefabriker, benmjöls- och
superfosfatfabriker, snickeri-, leksaks- och korgfabriker,
beklädnads-, hatt- och handskfabriker,
borstbinderi m. m.,

14.5 •» » tändsticksfabriker,

15 )> » stenbrott, stenhuggeri och polérverk, stenkolsgruf vor,

kopparverk, messingsbruk, mekaniska verkstäder,
skeppsbyggeri, vagnfabriker, färgener,
vitriol-, svafvel-, tvål-, såp-, tjär- och terpentinfabriker,
ylle- och klädesfabriker, ylle-, bomullsoch
linnespinnerier, blekerier, trikot-, strump- och
vaddfabriker, trämasse- och halmmassefabriker,
pappersbruk, tapetfabriker, garfverier, stilgjuteri
m. m.,

15.5 » » sågverk,

16 » » tegelbruk, krukmakerier, kakel-, porslins- och fajans fabriker,

mjölqvarnar, grynverk, bryggerier, vin-,
ättiks- och mineralvattenfabriker m. in.

17 » » jern- och stålverk, masugnar, stångjerns- och manu fakturverk,

gjuteri, tobaksfabrikör m. m.

Märkas bör, att dessa uppgifter voro lemnade icke af arbetarne,
utan af arbetsgifvarne, och man kunde således vara viss om, att de på
intet sätt voro för högt tilltagna. Det var i sanning intet under, om
1875 års komité, efter att hafva erhållit dylika upplysningar, afgjordt
uttalade sig för önskvärdheten af arbetstidens begränsning, dels på
direkt, dels på indirekt väg.

Något bestämdt förslag i detta afseende framlades dock ej förr
än vid 1886 års riksdag. Den betryckta ställning, hvari jordbruksnäringen
då befann sig, hade gifvit upphof åt en växande protektionistisk
stämning, och den sedan någon tid tillbaka temligen allmänt herskande
doktrinen, att staten principielt borde afhålla sig från all inblandning
i det enskilda näringslifvet, hade blifvit föremål för en nedgörande
kritik. Under sådana förhållanden sade det sig sjelf t, att ej
heller de principiella betänkligheterna mot en reglering af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare längre kunde tillmätas någon vidare
betydelse, åtminstone ej af skyddssyntemets anhängare, och så till vida
var det fullt tidsenligt, att dåvarande ledamoten af Riksdagens Första
Kammare, redaktör S. A. Hedlund, den 24 januari 1886 väckte en
motion om lagstadgad maximalarbetsdag för arbetare inom vissa yrken.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

Det framhölls i denna motion, att arbetsdagen inom alla näringsgrenar
vore alldeles för lång. »Den arbetstid af tolf, ja stundom tretton timmar
i dygnet, som är rådande inom många, att ej säga de flesta yrken, kan
— heter det — ej undgå att utslita kroppskraften och beröfva arbetaren
tillfälle till den andliga utveckling, till den vederqvickelse och det hemlif,
som vi alla anse vara för oss nödvändiga vilkor för vår tillvaro.
Denna långa arbetstid kan ej heller anses gagnelig, än mindre nödvändig
för arbetsgifvaren, enär den med full kraft arbetande mannen
åstadkommer lika mycket på kortare tid som den uttröttade på den
längre.»

Dess värre kunde denna motion ej tillvinna sig något välvilligt
beaktande, dels derför att den genast ville fastställa maximalarbetsdagen
till nio timmar samt yrkade på åtgärder för bestämmande äfven
af minimallöner, dels derför att den, enligt motionärens egen utsago,
jemte sitt egentliga syfte hade ännu ett annat, nemligen att vara »ett
spjut mot protektionisternas led», hvarför den ock afsåg blott de genom
skyddstullar understödda näringarna. På grund af sin omfattning och
sin dubbeltydighet blef den ock af lagutskottet i de snäfvaste ordalag
afstyrka Vid behandlingen i Första Kammaren förklarade lagutskottets
dåvarande ordförande, att han aldrig hört till dem, som anse statens
uppgift vara inskränkt till upprätthållande af rättstillståndet, utan
tvärtom ansåge, att, när allmänna missförhållanden sådant kräfde, staten
både kunde och borde gripa in, stödjande, hjelpande och lindrande,
samt att han, då det på allvar blelve fråga om att i vårt land införa
stadganden af den art, som motionären ifrågasatt, icke skulle tveka att
taga frågan i allvarligt öfvervägande. Det föreliggande förslagets hufvudsyfte
vore dock tydligen blott att åstadkomma en deductio in absurdum
gent emot protektionisternas åsigter, och det borde derför förkastas.
I Andra Kammaren betonades af lagutskottets vice ordförande,
att man ingalunda borde frukta att se arbetarefrågan rakt i ögonen,
den trängde sig fram med oemotståndlig magt och fordrade sin lösning,
och ju förr man grepe sig an dermed, ju bättre vore det, icke blott för
arbetarne sjelfva, utan äfven för samhället och dess lugna, normala
verksamhet. Men denna samtidens största sociala och politiska fråga
vore för allvarsam att likasom leka med. I den väckta motionen kunde
man läsa icke så mycket en allvarlig mening att förbättra arbetarnes
ställning som fast mer ett af harm öfver protektionismens framsteg
framkalladt försök att förlöjliga skyddssystemet, och den förtjenade
derför intet afseende.

Hufvudsakligen på dessa skäl — dess förmenta hufvudsyfte samt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215. 45

dess vidtomfattande och outredda beskaffenhet — blef motionen i båda
kamrarna afslagen.

Sedan den tiden har frågan om arbetstiden berörts bland annat
af 1884 års arbetareförsäkringskomité samt af 1891 års arbetareskyddskomité.

Den förras uppdrag gick ut derpå, att den skulle utreda »om och
i hvad mån åtgärder kunna finnas lämpliga för ordnandet af förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande möjliga olycksfall i
arbetet, äfvensom för beredande af ålderdomsförsäkring åt arbetare och
med dem jemförliga personer» samt att »derefter afgifva de förslag,
hvartill utredningen gåfve anledning.»

Bland de statistiska undersökningar, som komitén funnit nödiga
till belysning af sitt förelagda ämne och som den i sitt betänkande offentliggjort,
afser den första sjelfva olycksfallen i arbetet, deras antal
och beskaffenhet m. m., den andra de hygieniska förhållanden, som äro
af mera genomgripande betydelse för frågan, dels emedan de i hög
grad inverka på olycksfallens förekomst, dels emedan de äfven i och
för sig innebära väsentliga vådor för arbetarnes lif och helsa.

Främst bland dessa hygieniska förhållanden ställer komitén arbetstiden,
d. v. s. antalet arbetstimmar och deras fördelning.

Af den redogörelse, som härför lemnas (Arbetareförsäkringskomiténs
betänkande III: 2: sid. 3 — 11), framgår bland annat,

att arbetstiden per dygn för 31,5 procent af samtliga (i komiténs
statistik upptagna) arbetare i medeltal uppgår till 12 timmar och derutöfver,
för 65,i procent öfverstiger 11 timmar och för 92,8 procent 10
timmar samt endast för 7,2 procent stannar under detta belopp,

att i nämnda timtal inga raster äro inräknade, ej heller den tid,
som behöfves för gång till och ifrån fabriken, samt att, om härför erforderlig
tid tillägges, man kommer till det resultat, att för de flesta
arbetare fabriksarbetet med rasterna samt gåendet till och från arbetet
upptager i medeltal 137a till 14 timmar för hvarje dygn,

att denna arbetstid ingalunda alltid infaller hufvudsakligen under
den ljusare delen af dygnet, utan att nattarbete förekommer för 46
procent af samtliga arbetare och inom en mängd rörelser för 75—100
procent,

att nattarbetet för eu och samme arbetare ej sällan uppgår till
elfva, tolf timmar, understundom till och med deröfver,

att inom några industrigrenar eu och samme arbetare lar arbeta
hvarje söckendagsnatt, inom vissa till och med hvarje natt, jemväl söndagsnatten,
allt utan någon frinatt emellan, samt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

att vid dessa beräkningar blifvit medtagna icke allenast vuxna
manliga arbetare, utan ock qvinnor och minderåriga.

Som bekant stälde arbetareförsäkringskomitén ej ifrågavarande
uppgifter om arbetsdagens längd i något omedelbart samband med det
egentliga föremålet för sina undersökningar; ej heller grundade den på
dem något förslag. Orsaken härtill låg ingalunda deri, att komitén
skulle förbisett betydelsen af det skydd mot olycksfall, som ligger i arbetstidens
återförande inom rimliga gränser. Den uppmärksamhet den
i sin statistik egnat arbetstiden vittnar tydligen om motsatsen. Att den
afhöll sig från att på sina upplysningar härom bygga några slutsatser
och yrkanden, berodde helt visst derpå, att behandling af frågan om
arbetstidens reglering icke uttryckligen ingick i komiténs uppdrag. Häraf
blef emellertid ty värr en följd, att denna vigtiga och invecklade fråga
ej kunde erhålla den grundliga och omfattande utredning, som nu äfven
hos oss är en oafvislig nödvändighet.

Ej heller har — egendomligt nog — någon dylik utredning kommit
till stånd genom den arbetareskyddskomité, som 1891 fick i uppdrag
att öfverväga, i hvad män de vid samfolkliga arbetareskyddskonfer ensen i Berlin
antagna grundsatserna borde i Sverige tillämpas. Till dessa grundsatser hörde
bland annat, att förbud skulle stadgas mot qvinnors användande till
arbete under jord, att arbetstiden skulle inskränkas i de fall, der gruftekniken
icke vore tillräcklig att aflägsna alla de faror, hvilka för arbetarnes
helsa uppstode på grund af de naturliga eller tillfälliga vilkor,
hvarunder vissa grufvor eller vissa delar af grufdriften arbetade, att
industriarbetare i allmänhet skulle tillförsäkras en hvilodag i veckan,
att mödrar ej skulle tillåtas inträda i arbete förr än fyra veckor efter
barnets födelse, att qvinnor ej borde få användas till nattarbete samt
att för dem borde stadgas en maximalarbetsdag af högst 11 timmar, afbruten
genom raster om sammanlagdt l7i timme. Oaktadt komitén sjelf medgifver,
att dessa Berlin-konferensens grundsatser måste anses uttrycka
»de mest oeftergiflig^ krafven» på arbetareskydd i våra dagar, kom den
likväl genast, efter ett mycket flygtigt öfvervägande, till den uppfattningen,
att den (med undantag af skyddet för barnaföderskor) borde
lemna frågan om begränsning af de vuxnas arbetstid helt och hållet å
sido, detta af den orsaken, att »den allmänna uppfattningen i förevarande
ämne är så skiftande och snarare förhåller sig till detsamma
afböjande, att lagstiftaren icke kan anses ega fullgiltig anledning eller
i en allmänt stadgad mening tillräckligt stöd att derå inlåta sig»*).

*) Mot komiténs uttalande om maximalarbetsdagen har dock en af dess ledamöter, herr
Ernst Beckman, reserverat sig.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 215.

Om man med uttrycket »allmän uppfattning» blott menar åsigterna
hos den ena af de parter, som frågan närmast rör, nemligen arbetsgifvarne,
så innebär detta uttalande visserligen eu sanning. Ty med
dem torde nog ännu förhålla sig på samma sätt som fordom med deras
likar i England, nemligen att de i det stora hela ställa sig mycket tveksamma
eller snarare afböjande till frågan om arbetstidens begränsning.
Många af dem hafva till och med satt sig så litet in i saken, att de på fullt
allvar tro, att hela rörelsen är en barnslig orimlighet, att den åsyftar
fastställandet af en maxim al arbetsdag, som skulle gälla alla arbetare
(äfven sådana, som tillhöra t. ex. lots-, fyr- och lifräddningspersonalen)
och alla förhållanden (brandsoldater under eldsvåda, matroser under
storm, jordbruksarbetare under skördetiden) samt vara absolut lika för
alla (8 timmar för museivakt.mästaren liksom för grufarbetaren eller
smältaren) med mera dylikt.

Men just den omständigheten, att föreställningarna härom inom
vidsträckta och inflytelserika kretsar kunna vara så ytterligt outvecklade,
synes klarast ådagalägga nödvändigheten af att gifva denna fråga

— för närvarande inom alla land den främsta på arbetsklassens program

— en grundlig och omfattande utredning. På det en sådan snarast
möjligt måtte komma till stånd, anhåller jag härmed att i hufvudsak
få förnya min vid 1891 års riksdag i ämnet väckta motion, hvadan jag
föreslår,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga
personer låta utreda, i hvad mån åtgärder äfven i vårt
land kunna vara lämpliga för ordnande af förhållandet
mellan arbetsgifvare och arbetare beträffande reglerandet
af arbetstiden, särskilt inom alla sådana näringsgrenar,
som äro underkastade yrkesinspektion.

Stockholm den 28 februari 1893.

Fridtjuv Bero.