Motioner i Andra Kammaren, N:o 190 (Motion 1896:190 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

N:o 190.

Af herr 0. Wallis, angående inrättande af en ålderdomsunderstödsanstalt
för barnmorskor.

Vid sistlidne riksdag framlades i Kongl. Maj:ts proposition n:o 5
ett förslag till beredande af ålderdomsunderstöd åt Sveriges barnmorskor,
men detta förslag afstyrktes enhälligt af statsutskottet och lyckades
icke heller vinna båda kamrarnes bifall. Under sådana förhållanden,
och då statsutskottets afstyrkande icke i främsta rummet grundade sig
på några detaljanmärkningar mot det kongl. förslaget, hvilka genom
en omarbetning af detsamma till äfventyrs kunde aflägsnas, utan på rent
principiella skäl, förefaller det måhända vid första påseendet gagnlöst,
att en enskild motionär vid denna riksdag framkommer med ett
i samma fråga.

Tager man emellertid kännedom om de förhandlingar, hvilka den
kongl. propositionen vid förra riksdagen framkallade, ter sig saken
ej oväsentligt annorlunda. Ty, ehuru statsutskottets afstyrkande var
enhälligt,'' hade dock tre framstående medlemmar af detsamma reserverat
sig mot vissa delar af motiveringen, och det torde kunna antagas,
att reservationen afsåg just de principiella skälen till afstyrkandet. Och
oaktadt det kraftiga tryck, som ett enhälligt afstyrkande från Riksdagens
mest inflytelserika utskott tydligtvis måste utöfva på kamrarnes
beslut, godkändes dock Kongl. Maj:ts förslag af Första Kammaren och
samlade äfven i Andra Kammaren en aktningsbjudande minoritet, hvilken
genom omflyttning af endast tolf röster skulle hafva förvandlats
till majoritet. Då dertill kommer, att Riksdagen sjelf genom skrifvelse
af den 5 maj 1888 otvetydigt uttalat sig till förmån för en genom statens
försorg grundad och med statsbidrag understödd anstalt för barnBih.
till Riksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Häft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

morskekårens pensionering, så torde man med skäl kunna hysa förhoppning,
att det rent negativa resultatet vid förra riksdagen icke bör
utgöra något hinder för frågans återupptagande redan i år.

I denna förhoppning styrkes man ännu mera, om man närmare
granskar innehållet i statsutskottets utlåtande samt tager hänsyn till
de uttalanden, hvilka vid frågans behandling i kamrarne gjordes.

Hvad först angår statsutskottets utlåtande, så framhålles i detsamma,
att, då frågan nu förelåge till afgörande, det noga borde tillses
och öfvervägas, huruvida en pensionering af barnmorskekåren vore af
beskaffenhet att böra af staten understödjas, och huruvida bidrag dertill
från det allmännas sida vore af verkligt behof påkalladt. Det borde
väl då också hafva legat statsutskottet om hjertat att omsorgsfullt
undersöka och öfverväga de nämnda frågorna. För detta ändamål åter
hade det varit af nöden att till granskning upptaga de skäl för ett
jakande svar härå, hvilka blifvit anförda dels i Riksdagens skrifvelse
år 1888, dels vid den utredning och behandling af ärendet, som hufvudsakligen
med anledning af skrifvelsen kom till stånd. Genomläser man
emellertid utskottets utlåtande, finner man lätt, att de nämnda skälen
icke i detsamma blifvit vederbörligen framlagda; om det vigtigaste
skälet finnes till och med knappast en antydan. För att styrka detta
påstående anhåller jag att få meddela några utdrag ur de aktstycken,
till hvilka utskottet vid sin behandling af frågan haft att taga hänsyn.
Främst bland dessa aktstycken står naturligtvis Riksdagens redan omnämnda
skrifvelse den 5 maj 1888. I denna skrifvelse yttrar Riksdagen:
»Då Eders Kongl. Maj:t för mer än trettio år sedan låtit utfärda
reglemente för barnmorskor har redan derigenom blifvit erkändt,
att ett ändamålsenligt ordnande af barnmorskeväsendet är en angelägenhet,
som åligger staten. I nämnda reglemente ställas med rätta
ganska stora fordringar på utöfvarne af berörda yrke, men för att
kunna begära ett fullt tillfredsställande uppfyllande af de med barnmorsketjensten
förenade pligter och ej afskräcka för yrket lämpliga
qvinnor att ingå på denna bana är det nödigt att sörja derför, att barnmorskorna
blifva bättre tillgodosedda i ekonomiskt hänseende och ej
behöfva motse att tillbringa sin ålderdom i nöd. Ett ingripande från
statens sida är härvid af desto större vigt, som barnmorskorna i allmänhet
ej kunna, utan att det goda ändamålet med ett väl ordnadt
barnmorskeväsen till en del går förloradt, fortsätta sitt kall allt för långt
in i ålderdomen.»

Riksdagen sjelf har alltså uttryckligen framhållit, att barnmorskekårens
pensionering i främsta rummet bör betraktas såsom ett medel

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

till barnmorskeväsendets förbättrande, och att således frågan väsentligen
är en helsovårdsfråga. Den uppfattning Riksdagen sålunda uttalat har
också vunnit anslutning bland dem, hvilka under utredningen haft att
taga ärendet under behandling. Så yttras t. ex. i det underdåniga betänkande,
som i hufvudsak ligger till grund för Kongl. Maj:ts proposition.

"I våra dagar, då nästan för hvarje år nya banor öppnas för
qvinnorna, erbjuder barnmorskans kall i sig sjelf föga, som kan locka
dugliga qvinnor att egna sig åt detsamma; det är derför af stor vigt,
att så fort som möjligt särskilda åtgärder vidtagas, hvarigenom sådana
qvinnor kunna föranledas att välja barnmorskeyrket, och det bästa sättet
härför är otvifvelaktigt att, så vidt ske kan, betrygga barnmorskans
ålderdom. Å andra sidan har den snabba utvecklingen af förlossningskonsten
under de sista årtiondena särskildt genom den antiseptiska behandlingens
införande och förbättrande haft till följd, att flertalet bland
de äldre barnmorskorna, hvilka i allmänhet sakna förmåga och tillfälle
att taga kännedom om vetenskapens framsteg, icke längre äro lämpliga
att utöfva yrket, och dessa borde derför, om ej skada skall uppstå, utbytas
mot bättre krafter, men äfven för detta ändamål synes ingen
lämpligare åtgärd kunna vidtagas än beredande af ålderdomsförsörjning
åt de äldre barnmorskorna.»

På samma sätt har medicinalstyrelsen i sitt utlåtande framhållit,
att frågan om barnmorskors pensionering bör behandlas såsom ett medel
för barnmorskeväsendets tidsenliga utveckling; statskontoret har
anmält, att staten ur den allmänna helsovårdens synpunkt har intresse
af att medverka till barnmorskepensioneringen, och chefen för ecklesiastikdepartementet
har i sitt anförande inför Kongl. Maj:t den 18 januari
1895 uttryckligen anslutit sig till samma uppfattning.

Gå vi nu till utskottets utlåtande, finna vi der, omedelbart efter
de stycken,''hvilka kunna räknas till inledningen, följande uttalande:

»Den i frågan åberopade omständighet, att, då staten genom
barnmorskereglementet ålagt barnmorskorna vissa skyldigheter, för hvilkas
åsidosättande, äfven om det sker ofrivilligt, viten äro faststälda,
och af hvilka några föranleda direkta ekonomiska uppoffringar, staten
ock bör medverka till betryggande af deras ålderdom, kan utskottet
icke tillräkna någon afgörande betydelse. Att för utöfvande af ett yrke
vissa ordningsföreskrifter utfärdas och viten fastställas, är nemligen icke
något för barnmorskekåren säreget; och de direkta ekonomiska uppoffringar,
som utöfvarne af ifrågavarande yrke stundom nödgas ikläda sig,
måste anses fullt motvägas af den lön, de erhålla af kommunerna eller
den särskilda godtgörelse de bekomma.»

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

Nu förhåller det sig emellertid så, att den argumentation, mot
hvilken utskottet här vänder sig, icke blifvit begagnad vare sig af Riksdagen
eller de sakkunnige, som vid ärendets utredning medverkat, ej
heller af chefen för ecklesiastikdepartementet; den förekommer visserligen
i barnmorskemötets petition år 1887, men dess ringa betydelse
uppvisades redan i betänkandet, från hvilket utskottet med en jemförelsevis
ringa ändring hemtat sitt motbevis. Då man läser utskottets
utlåtande, kan man alltså med fog göra den anmärkningen, att det nyss
citerade stycket är temligen öfverflödigt, men såsom en ingress kan det
ju i viss mån försvaras, och man väntar derför, att utskottet nu skall till
granskning upptaga jemväl öfriga i frågan åberopade omständigheter
och särskildt den omständigheten, att barnmorskekårens pensionering är
ett vigtigt medel till barnmorskeväsendets förbättrande. Men i denna
väntan blir man på ett beklagligt sätt besviken. Utskottet utgår nemligen
från den förutsättningen, att pensioneringen uteslutande bör betraktas
som en kommunalfråga, och endast i förbigående gifver det en
svag antydan om, att frågan står i något sammanhang med helsovården,
då det på ett par ställen inrangerar barnmorskorna bland personer,
som arbeta i den allmänna helsovårdens tjenst. Klart är, att under sådana
förhållanden utskottets tankegång måste blifva en helt annan än
den, som fått sitt uttryck i de ofvan åberopade aktstyckena. Frågan,
huruvida barnmorskeväsendet är i behof af förbättring, skjutes så godt
som helt och hållet åt sidan, och utskottets bemödanden gå i första
rummet ut på att visa, icke blott att barnmorskekårens pensionering
genom statens försorg är i och för sig olämplig, utan äfven att en sådan
pensionering skulle medföra betänkliga konseqvenser. Utskottet
skiljer härvid mellan de af kommuner aflönade och de enskildt praktiserande
barnmorskorna. Att staten skulle pensionera de förra vare sig
genom anvisande af statsbidrag till detta ändamål eller genom utkräfvande
af obligatoriska afgifter från kommunerna, vore icke rådligt, enär
det dels innebure ett ingripande i kommunernas enskilda angelägenheter,
dels skulle framkalla anspråk på statspension från andra i kommunernas
tjenst anstälda personer. Ännu olämpligare vore det, enligt utskottets
mening, att staten på något sätt medverkade till de enskilda
barnmorskornas pensionering, enär derigenom liknande anspråk skulle
framkallas af andra enskilda personer, som verka i helsovårdens tjenst,
och särskildt betänkligt vore det att, såsom i den kongl. propositionen
föreslagits, dessa barnmorskor skola få pension utan att sjelfva
erlägga några afgifter, enär härigenom den pligtkänsla, som bör förmå
individen att spara för ålderdomen, skulle försvagas.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

Det torde icke beköfvas många ord för att ådagalägga, det utskottets
argumentation är föga bevisande. Först och främst är det tydligen
alls icke klart, att frågan om barnmorskekårens pensionering bör
betraktas såsom en rent kommunal fråga; tvärtom har jag redan genom
vederbörliga utdrag styrkt, att Riksdagen sjelf med all nödig tydlighet
framhållit frågan såsom i främsta rummet varande en helsovårdsfråga.
Men om 6å är, förfaller af sig sjelf utskottets första och vigtigaste skäl
emot statens ingripande på detta område. Ty ingen lär kunna neka,
att staten minst lika mycket som kommunerna har skyldighet att vaka
öfver den allmänna helsovården inom landet, och mångfaldiga äro de åtgärder,
hvilka staten för detta ändamål redan vidtagit, af hvilka några
ganska djupt ingripa i kommunernas ekonomiska förhållanden. Hvad
vidare angår utskottets erinran, att, om barnmorskekåren pensionerades,
anspråk på pension skulle komma att från andra håll framställas, kan
jag icke tillmäta denna erinran någon som helst saklig betydelse. Skulle
det framdeles kunna ådagaläggas, att eu pensionering af de i utskottets
utlåtande omnämnda personerna är ur statens synpunkt önskvärd, bör
enligt min mening en sådan pensionering komma till stånd, äfven om
inga anspråk derpå framställas af dem sjelfva. I annat fall åter böra
de till äfventyrs framkomna anspråken tillbakavisas, och medel dertill
lär Riksdagen ingalunda sakna.

Äfven de skäl, som af utskottet anfördes mot pensionering äf de
enskilda barnmorskorna, synas mig icke afgörande. Hvad angår det af
utskottet åberopade skälet att, om de enskilda barnmorskorna fingo pensionsrätt,
äfven andra för den allmänna helsovården vigtiga yrkesutöfvare
skulle kunna anse sig hafva anspråk på samma förmåner, så
gäller om detta skäl hvad jag ofvan anfört i fråga om de kommunala
barnmorskorna. Och då utskottet starkt betonar hvarje individs pligt
att sjelf sörja för ålderdomen, kan jag visserligen i princip instämma
häri, men måste å andra sidan framhålla, att, såsom af chefen för ecklesiastikdepartementet
under diskussionen påpekades, i detta fall åtyna
sidan behofvet af barnmorskeväsendets förbättrande och å andra sidan
vissa praktiska skäl väl kunna motivera ett undantag från den allmänna
regeln.

Utöfver de skäl för afstyrkande af den kongl. propositionen,
om hvilka jag hittills talat, har utskottet äfven anfört, att något egentligt
behof äf statens medverkan till barnmorskekårens pensionering icke
syntes förefinnas. Dels hade nemligen den statistiska utredningen ådagalagt,
att ett jemförelsevis stort antal barnmorskor voro gifta och såedes
åtminstone i någon mån försörjda, dels åtnjöte barnmorskan

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

regeln skälig ersättning för sitt arbete och kunde i allmänhet hafva tid
öfrig till att förskaffa sig mera arbetsförtjenst; särskildt vore det bekant,
att de större städernas barnmorskor hade mycket goda inkomster.

Detta utskottets försök att bevisa pensioneringens obehöflighet
synes mig emellertid föga lyckadt. Hvad angår den omständigheten, att
större delen af barnmorskorna äro gifta, så lär man deraf icke rimligen
kunna draga den slutsatsen, att barnmorskorna på äldre dagar skulle
vara försörjda, icke ens om man finge antaga, att en gift barnmorska
aldrig skulle öfverlefva sin man. Tvärtom torde det vara bekant, att
de gifta barnmorskorna ofta hafva en ännu mindre gynsam ekonomisk
ställning än de ogifta, enär de förra, långt ifrån att genom äktenskapet
blifva försörjda, ej sällan måste försörja både sig sjelfva och sin familj.
Beträffande de öfriga af utskottet åberopade omständigheterna, så torde
dessa icke grunda sig på närmare kännedom om förhållandena och äro
derför också intet bevis. Ty att barnmorskorna i regeln skulle erhålla
så stor ersättning, att de kunna betrygga sin ålderdom, motsäges icke
blott af den utredning, som i betänkandet förebragts, utan äfven af den
allmänna erfarenheten. Väl må det vara sant, att barnmorskor med
ringa praktik kunna hafva tid till annat arbete, men dels skulle sådana
barnmorskor. enligt det kongl. förslaget endast sällan hafva utsigt att
erhålla pension, dels må erinras att barnmorskorna just på grund af
sitt yrke icke kunna åtaga sig hvilket arbete som helst och derför ofta
hafva svårt att förskaffa sig extra förtjenst. Väl är det också sant, att
några barnmorskor i större städer hafva mycket goda inkomster, men
icke är väl detta något skäl att neka ålderdomsunderstöd åt de hundratals
barnmorskor, som icke befinna sig i så lyckliga förhållanden?

Af^ hvad jag nu andragit synes mig framgå, att utskottet icke
lyckats på tillfredsställande sätt motivera sitt afstyrkande af den kongl.
propositionen. Föga lyckligare synes mig de talare hafva varit,
hvilka under diskussionen i kamrarne uppträdde till utskottets försvar.
Jag skall icke ingå i någon detaljerad kritik af dessa anföranden, alldenstund
de endera endast utgöras af upprepanden af anmärkningar,
som i statsutskottets betänkande redan framstälts eller ock, såsom den
ärade Gotlandsrepresentantens i Andra Kammaren, bero på uppenbara
missuppfattningar af den kongl. propositionen. Jag vill i stället å nyo
påpeka, att den kongl. propositionens öde i kamrarne tydligt utvisade
de starka sympatier, som för densamma der förefunnos, i det den af
Första Kammaren antogs och i Andra Kammaren visserligen afslogs,
men med blott 110 röster, som stodo mot den starka minoriteten af 88
röster, som voro för Kongl. Maj:ts förslag. Under sådana förhållanden

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190. 23

torde ej anses förmätet att hoppas, det den för landets helsovård så
vigtiga frågan skulle redan vid innevarande riksdag kunna finna en
åtminstone partiel lösning. För detta ändamåls nående torde emellertid
nödvändigt vara att ur den kongl. propositionen borttaga det, som väckt
de största betänkligheterna mot densammas antagande. Både af statsutskottets
batänkande, de i kamrarne förda debatterna och af talrika
enskilda meddelanden framgår för mig såsom tydligt, att detta utgöres
af de i den kongl. propositionen intagna bestämmelserna angående ålderdomsunderstöd
äfven åt de enskildt praktiserande barnmorskorna.
Genom dessa bestämmelsers borttagande förloras visserligen en del af
de med den kongl. propositionen afsedda fördelarne, men redan en
pensionering af de i kommunens tjenst med fast årslön anstälda barnmorskorna
är ett stort steg framåt i den rätta rigtningen och kommer
att lända helsovården till väsentligt gagn.

På grund af hvad jag anfört hemställer jag,

att Riksdagen måtte för sin del besluta inrättandet
af en ålderdomsunderstödsanstalt för barnmorskor
enligt följande grunder:

I. i afseende å anstaltens ändamål.

att anstalten, hvilken benämnes barnmorskornas ålderdomsunderstödsanstalt
och träder i verksamhet med år 1897, skall afse beredande
af ålderdomsunderstöd åt här i riket legitimerade och i kommunens
tjenst med fast årslön anstälda barnmorskor, hvilka genom långvarig
och nitisk yrkesutöfning gjort sig af sådant understöd förtjenta;

II. i afseende å kostnadernas bestridande.

att de för anstaltens ändamål erforderliga kostnader skola bestridas
genom afgifter af kommuner och i deras tjenst anstälda barnmorskor
samt genom fyllnadsbidrag af staten;

III. i afseende å kommunernas afgifter:

att kommun skall vara skyldig att för hvart år från och med
1896 till anstalten erlägga eu afgift, beräknad efter 1 öre för hvarje

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

person, som, enligt de under året af statistiska centralbyrån till ledning
vid riksdagsmannaval offentliggjorda folkmängdsuppgifter, tillhört
kommunen, samt att, om vid uträkningen af årsafgiften beloppet skulle
sluta med ören, det skall ökas till närmast högre krontal;

IV. i afseende å barnmorskornas af gifter:

att barnmorska, som efter ingången af år 1897 varit i sådan
egenskap under ett kalenderår eller del deraf med fast lön anstäld hos
en eller flera kommuner och förvärfvat rätt att räkna samma år såsom
helt eller hälft tjenstår, på sätt här nedan sägs, skall vara skyldig att
för det året erlägga en afgift af 5 kronor, som må innehållas å hennes
aflöning och skall inlevereras till anstalten af den kommun, hos hvilken
hon under året senast varit anstäld; samt att, om den anställningen
var fäst vid två eller flera kommuner gemensamt, den enligt förenämnda
uppgifter folkrikaste bland dem skall svara för afgiftens inlevererande
till anstalten; och

att en gång erlagd afgift ej må återbekommas;

V. i afseende å rätten till understöd samt understödets belopp:

att rätt till understöd från anstalten skall, under de vilkor, som
i öfrigt bestämmas, tillkomma i Sverige legitimerade barnmorskor, som
antingen under hvart och ett af de 5 sista kalenderåren närmast före
det år, under hvilket ansökan om understöd inlemnas, utöfvat sitt yrke
under sådana omständigheter, att, enligt hvad här nedan sägs, hänsyn
dertill får tagas vid tjenstårsberäkningen, eller som, derest de under
ett eller flera af de nämnda kalenderåren icke utöfvat sitt yrke, på
detta sätt genom intyg af sin närmaste förman eller annorledes styrka,
att sådant icke härrört af bristande nit eller annan blott på dem sjelfva
beroende anledning;

att barnmorska, som blifvit förklarad för alltid förlustig rättigheten
att utöfva sitt yrke, ej skall ega från staten erhålla understöd;

att helt understöd skall utgå med ett belopp af 200 kronor för
år och må tilldelas barnmorska, som efter ingången af år 1897 under
anställning i sådan egenskap med fast aflöning hos en eller derå kommuner
förvärfvat minst 30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

65 års ålder eller ock fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet
blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, hvilken såsom sådan annorledes förvärfvat minst
30 tjenstår och som derjemte antingen uppnått 65 års ålder eller ock
fylt 55 år och genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt
att vidare utöfva sitt yrke, må kunna erhålla afkortadt årligt understöd
till följande belopp:

om hon efter ingången af år 1897 under fast aflönad anställning
såsom barnmorska i kommunens tjenst förvärfvat:
mindre än 3 tjenstår 150 kronor. minst 15 tjenstår 175 kronor

minst	3		155		»	18		180	»
»	6	»	160	»	»	21	j>	185	»
»	9	»	165	»	»	24	»	190	T>
»	12	»	170	»	»	27	»	195	))

att, derest barnmorska, när hon söker understöd, sedan minst 10
år tillbaka i sådan egenskap oafbrutet varit med fast årslön af tillhopa
minst 200 kronor enligt det. beräkningssätt, som nedan angifves, anstäld
hos en eller flera kommuner och genom intyg af hennes närmaste
förman styrkes, att hon på grund af försvagad helsa, bristande syn
eller hörsel eller annan liknande oförvållad anledning icke vidare är
fullt lämplig att sköta sin tjenst, samt kommunen eller kommunerna
af denna anledning besluta gifva henne afsked, hon må, i fall hon uppnått
55 års ålder och räknar minst 30 tjenstår, kunna efter afgång från
tjensten erhålla afkortadt årligt understöd till följande belopp:
om hon vid afskedet fylt

55	år................	............. 100	kronor.	60 år................	.............. 150 kronor.
56	»	.............no	»	61 » ..........	.............. 160
57	»	............. 120	»	62 »................	............ 170	»
58	x>	.............. 130	»	63 »................	.............. 180	»
59	»	..... 140	»	64 »................	.............. 190	»

dock så att detta afkortade understöd i intet fall må öfverstiga det,
som barnmorskan skulle kunnat erhålla, om hon genom obotlig sjukdom
eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare utöfva sitt yrke;

att barnmorska, som ej uppnått det för erhållande af förut
nämnda slags understöd erforderliga antalet lefnads- och tjenstår, men
genom obotlig sjukdom eller vanförhet blifvit urståndsatt att vidare
utöfva sitt yrke, må erhålla afkortadt årligt understöd till ett belopp
af 70 kronor, om hon antingen förvärfvat minst 20 tjenstår eller ock
om hon genom olycksfall, som under yrkesutöfningen inträffat, medan
hon varit anstäld i kommunens tjenst, ådragit sig sjukdomen eller vanBih.
till Biksd. Prof. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Häjt. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

förheten; samt att hon i den senare händelsen må ega rätt till det
angifna understödet, oberoende både af antalet tjenstår och den omfattning,
i hvilken hon utöfvat yrket under de 5 kalenderåren närmast
före det, då ansökan om understöd inlemnas;

att barnmorska, som sökt och erhållit rätt till afkortadt understöd
samt redan börjat uppbära sådant, sedermera icke må kunna erhålla
rätt till högre understöd från anstalten;

att såsom tjenstår må räknas hvarje kalenderår, under hvilket
barnmorska i sådan egenskap varit af en eller flera kommuner aflönad
med fast årslön af sammanlagdt minst 200 kronor och verkligen utöfvat
yrket, eller under hvilket hon varit anstäld i kommunens tjenst och
derunder verkstält minst 30 förlossningar, samt att i den fasta årslönen
må inräknas värdet af naturaförmåner — bostad och vedbrand dock
högst till ett belopp af sammanlagdt 75 kronor — men icke den särskilda
ersättning af kommunalmedel, som kan hafva tillkommit barnmorskan
för verkstälda förlossningar;

att om i kommunens tjenst anstäld barnmorska, som icke aflönats
med minst ofvan angifna årslön, under ett kalenderår verkstält
mindre än 30, men mer än 14 förlossningar, hon må räkna detta såsom
hälft tjenstår, men såsom helt i det fall, att sammanlagda antalet
förlossningar under detta och det näst föregående eller efterföljande
kalenderåret uppgått till minst 60, dock att vid sådan sammanläggning
hvarje förlossning icke får mer än en gång tagas i beräkning;

att vid pröfning af understödsrätten två halfva tjenstår må betraktas
lika med ett helt sådant;

att, om i kommunens tjenst anstäld barnmorska under ett kalenderår
hvarken af kommun erhållit minst 200 kronor i fast årslön eller verkstält
minst 15 förlossningar, hänsyn till detta kalenderår ej må tagas
vid tjenstårsberäkningen, och att detsamma må gälla, om hon väl erhållit
minst 200 kronor i fast årslön, men icke under året verkligen
utöfvat sitt yrke;

att, då särskilda lokala förhållanden dertill föranleda, anstaltens
direktion må, på ansökan af vederbörande kommun eller i kommunens
tjenst anstäld barnmorska och efter medicinalstyrelsens hörande, eg a
att, utan hinder af ofvan föreslagna bestämmelser rörande så väl aflöning
som antal verkstälda förlossningar, för viss, i hvarje fall bestämd
tid meddela rätt till beräknande af hela eller halfva tjenstår;

att medicinalstyrelsen må, på grund af den verksamhet barnmorska
under tiden före år 1897 utöfvat i sitt yrke under anställning
i kommunens tjenst, bestämma antalet henne för nämnda tid tillkom -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

mande tjenstår, dock att dervid hänsyn får tagas till hela yrkesutöfningstiden
endast för de barnmorskor, hvilka vid 1896 års utgång oafbrutet
varit i sådan egenskap sedan minst 10 år tillbaka med fast årslön anstälda
i en eller flera kommuners tjenst, hvaremot för öfriga barnmorskor
hänsyn må tagas blott till yrkesutöfningen under de 30 sista
åren före 1897;

att, om barnmorska, som blifvit förklarad understödsberättigad,
sedermera under ett kalenderår antingen för biträde vid förlossningar
erhållit af kommun fast årslön eller andra deremot svarande förmåner
eller ock verkstält minst 30 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd
för hela det närmast följande kalenderåret;

att, om understödsberättigad barnmorska, som icke för sådant
biträde under ett kalenderår af kommun erhållit fast årslön eller andra
deremot svarande förmåner, under samma år verkstält mindre än 30,
men mer än 14 förlossningar, hon skall förlora sitt understöd för det
närmast följande halfva kalenderåret;

att ,understödstagare, som dömes förlustig medborgerligt förtroende,
skall för den tid, hon deraf är i mistning, förlora sitt understöd;

att den, som under 5 år i följd icke uttagit sitt understöd, skall
afföras från förteckningen å understödstagare, och att, om hon sedermera
å nyo anmäler sig, det må ankomma på anstaltens direktion att
bestämma, om och i hvilken män hon åter må inträda i sin förra rätt;

att understödstagare, som bosätter sig å utrikes ort, icke utan
Kongl. Maj:ts tillstånd må eg a åtnjuta understödet för den tid hon är
utrikes, samt att, om understödstagare blifver främmande magts undersåte
eller utan Kongl. Maj:ts tillstånd träder i främmande stats tjenst,
hennes rätt till understöd skall upphöra;

att understöd skall beräknas för fulla kalendermånader och i
regeln vidtaga med början af månaden näst efter den, i hvilken understöd
blifvit barnmorska tillerkändt, men för barnmorska, som förklarats
berättigad till understöd på grund af försvagad helsa, bristande syn
eller hörsel eller annan liknande oförvållad anledning, först med början
af månaden näst efter den, under hvilken hon erhållit afsked från sin
tjenst;

att understöd skall upphöra att utgå med den månad, i hvilken
barnmorskan aflidit eller rätt till understöd förlorats; samt

att understöd från anstalten icke må för understödstagarens gäld
tagas i mät;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 190.

VI. i afseende å utbetalning af understöd:

att understöd utbetalas halfårsvis af anstalten, och att, om understödstagare
är boende i landsorten, hon skall vara berättigad att, efter
derom hos anstalten gjord anmälan, innefattande uppgift om hennes
hemgift samt åtföljd af de intyg och öfriga handlingar, Kongl. Maj:t
kan finna skäligt föreskrifva, från anstalten få understödet med allmänna
posten i rekommenderadt eller assureradt tjenstebref eller genom
postanvisning kostnadsfritt sig tillsända och

VII. i afseende å anstaltens styrelse och förvaltning:

att anstalten skall förvaltas af direktionen öfver folkskolelärarnes
pensionsinrättning, samt att dervid skola i lämpliga delar och i alla
de omständigheter, om hvilka icke i blifvande reglemente för anstalten
kommer att särskildt stadgas, gälla enahanda föreskrifter, som enligt
art. VII och VIII af reglementet för nämnda inrättning äro gifna för
densamma och dess förvaltning;

att Riksdagen måtte åt Kongl. Maj:t öfverlemna att för år 1897
bestämma de belopp, som varda erforderliga till bestridande af ålderdomsunderstödsanstaltens
förvaltningsbestyr och anslag till biträde åt
medicinalstyrelsen för behandling af frågan om barnmorskors rätt till
tj en står sberäkning;

att Riksdagen måtte medgifva, att de för berörda ändamål och
för anstaltens utgifter i öfrigt. under'' nämnda år erforderliga medel må
af Kongl. Maj:t, i den mån influtna afgifter icke äro att tillgå, anvisas
utaf statsmedel såsom förskott, att antingen godtgöras af berörda afgifter,
i den mån de under året till anstalten ingå eller, derest sagda
afgifter skulle under året befinnas härtill otillräckliga, anmälas till ersättande
af Riksdagen;

och att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t ville dels efter det närmare erfarenhet vunnits angående omfånget
af de göromål, som tillhöra anstalten, samt dessa göromåls
lämpliga fördelning, till Riksdagen afgifva förslag till stat för anstalten,
dels, i den mån särskildt bidrag från statsverket till anstaltenB uppehållande
blifver behöfligt, till Riksdagen aflåta proposition om uppförande
i riksstaten af härtill erforderliga anslag.

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 190. **

Af den motivering till mitt förslag, hvilken jag i det föregående
lemnat framgår, att jag endast nödtvungen derur uteslutit det kongl.
förslagets bestämmelser om de enskilda barnmorskornas pensionsrätt.
Derför bar jag också trott mig böra taga under öfvervägande,
huruvida icke någon anordning skulle kunna träffas, hvarigenom äfven
denna del af barnmorskekåren blefve genom statens medverkan^ om
också utan väsentlig kostnad för statsverket eller kommunerna i någon
mån betryggad för nöd på ålderdomen. En sådan anordning synes
mig nemligen önskvärd icke blott för barnmorskorna sjelfva, utan äfven
för det allmänna, emedan derigenom antalet barnmorskor, som åt nöd
tvingas att fortsätta med praktiken äfven sedan de blifyit mindre
lämpliga härför, skulle ytterligare minskas. Men då jag icke ansett
mig tillräckligt sakkunnig för att i denna fråga kunna framställa något
bestämdt förslag, hemställer jag,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att
Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida och
på b vilket sätt, utan att statsverket derigenom väsentligen
betungas och utan att barnmorskornas afgifter
blifva alltför dryga, enskilt praktiserande barnmorskor
måtte kunna blifva delaktiga af den ifrågavarande
ålderdomsunderstödsanstaltens förmåner.

Stockholm den 28 januari 1896.

Curt Wallis.

Bih. till Biksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 34 Häft.