Motioner i Andra Kammaren, N:o 17 (Motion 1878:17 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17,

N:0 17.

Af Herr Nils Larson m. fl.: Avgående afskrifning af grundskatterna
samt rustnings- och roteringsbesvären.

Redan år 1873 hafva Riksdagens båda Kamrar hvar för sig beslutat
och Riksdagen samfäldt uti underdånig skrifvelse den 24 Maj samma år för
sin del förklarat, att, ej mindre rustnings- och roteringsbesvären med deraf
härflytande kostnader borde efter hand minskas och slutligen försvinna, än
äfven grundskatterna upphöra mot det att jordbruksfastighet åsättes bevillning
efter samma grunder som gälla för all annan fastighet, allt under förutsättning
af härväsendets ordnande på ett sätt, hvarigenom den indelta armén
icke vidare blefve behöflig för åstadkommande af ett för landets sjelfständighet*
betryggande och efter våra förhållanden lämpadt försvar.

De skäl, hvilka grundlagt detta uttalande från Riksdagens sida, äro i
den underdåniga skrifvelsen anförda och lära, såsom af Riksdagen redan
pröfvade och godkända, icke böra nu åter upprepas. Men utom dessa och utom
önskvärdheten att under en tid af så väl yttre som inre lugn få afsluta ett
reformarbete af den vigt och betydelse i politiskt och socialt hänseende, som
det nu ifrågavarande, finnas ännu andra skäl, hvilka icke mindre torde förtjena
beaktande derför, att de hitintills under våra offentliga förhandlingar
icke låtit så mycket höra utaf sig.

Det torde nemligen härvid icke böra helt och hållet lemnas å sido, att
på samma gång jordbruket haft sig ålagdt att till samhällets bestånd och
för upprätthållandet af landets sjelfständighet bidraga med särskilta skatter
och prestationer, hvarifrån andra näringsklasser varit befriade, jordbruket
ock tillförene varit tillförsäkrad t uteslutande besittning af en motsvarande,
inkomstgifvande rättighet, som i senare tid blifvit för allmänt ändamål från
jordbruket skild.

Bränvinstillverkningen inom landet var en binäring till jordbruket, och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

det kan icke bestridas, att den såsom sådan medförde väsentliga fördelar, i
det att den gaf ökadt afsättningsvärde åt de jordbrukets alster, som dervid
användes, under det att affallet bevarades åt ladugården och åkerbruket.

Emellertid fans det nödigt i och för ett allmänt sedligt ändamål, äfvensom
för att bereda staten ökade inkomster, att skilja denna näringsgren från
jordbruket och förvandla den till en fabriksnäring, som endast af ett fåtal
kan utöfvas.

Vi hafva ingalunda för afsigt att härmed uttala något klander öfver
hvad som sålunda i detta afseende skett. Vi tro, att hufvudändamålet dermed
till icke oväsentlig del vunnits, om än icke så få röster af en motsatt
mening derom från skilda delar af landet under de senare åren försports.
Det hör dock icke hit att söka utreda huru dermed i verkligheten förhåller
sig. Men lika visst som det är, — att biändamålet icke förfelades och att
åt staten bereddes ökade inkomster, vida öfverstigande den summa, hvartill
indelningsverket och grundskatterna sammanlagdt uppskattats, samt att staten
derigenom satts i tillfälle att med frikostig hand och, så vida en tjenstefullmakt
får anses som kontrakt, ofta nog utöfver ingångna aftal af mer
eller mindre färskt datum, tillgodose de anspråk, som under tiden blifvit på
statsverket stälda; — lika visst är det äfven, att den stora mängden af
jordbrukare beröfvades en inkomstgifvande rättighet, hvars värde — oafsedt
sedermera tillkomna oegentligheter i försäljningslagen, hvarigenom de naturliga
handelsplatserna, städerna, satts i tillfälle att på ett temligen godtyckligt
sätt och till egen vinning beskatta den konsumerande allmänheten —
torde kunna bedömas efter måttet af det motstånd, frågan om tillverkningsrättens
borttagande rönte från den oprivilegierade jordbruksnäringens målsmäns
sida.

Vi upprepa dock å nyo, att vår afsigt härmed icke är att upprifva
gamla sår eller att nu uttala klander öfver den af statsmakterna i berörda
hänseende redan för många år sedan vidtagna åtgärden. Men vi hafva
trott det böra tillåtas oss att vid detta tillfälle göra en hemställan till dem,
Indika förmäla sig tro, att hvad som är gammalt också är rått, och hvilka
vanligen, då det är fråga om beredande af likställighet i skattebördor, tala
om ersättning och likasom vilja säga, 11 vi lemna endast per extra hontant11:
huruvida det icke må vara förenligt med deras rättsbegrepp — att vid liqviden
iche glömma förskottet.

En förmån, som jordbruket i likhet med alla andra näringsgrenar inom
vårt land från äldre tider åtnjutit, var tullskyddet. Detta skydd verkade
till uppehållande af ett högre pris på de produkter, jordbrukaren hade att
afyttra till förbrukning inom riket, och på det sättet fördelades de å jordbruket
hyllande skattebördorna jemväl på alla öfriga närings- och samhällsklasser,
om ock fördelningen måhända icke alltid blef den rigtigaste, då den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

ju ibland kunde utfalla så, att jordbrukaren derigenom återfick nästan allt
hvad han i skatter betalt. Fastän indirekt, fingo således i verkligheten alla
inom samhället, hvar i sin mån bidraga äfven till de skatter och bördor,
som direkte hvilade särskildt å jordbruksnäringen.

Om ock i hög grad bristfälligt, var det, med vissa undantag, dock ett
slags jemnvigtsförhållande mellan skyldigheter och förmåner, som äfven den
äldre beskattningslagstiftningen afsåg. Det kan icke nekas, att detta jemnvigtsförhållande
blifvit, i hvad den icke privilegierade jordegendomen angår,
till dennes nackdel under senare tiden rubbaöt, då rättigheterna borttagits,
under det att skyldigheterna ännu qvarstå och under det att i motsats härtill
andra näringar, t. ex. fabriksnäringarna, fått bibehålla förmånen att genom
tullskyddet beskatta konsumenten, men fritagits från den nyss antydda
forna delaktigheten i bördorna. Den svenska bonden betalar nu de extra
utskylderna till staten — på det att bevillningen må vara lindrig för den
fabrik, till hvilken han erlägger tull; han lönar soldaten, som mot fiendeanfall
skall försvara den stapelstad, till hvilken han betalar tolag. Han vet
väl af erfarenhet, att han får höra beskyllningen för ”krass egennytta” och,
på det att måttet må varda fyldt, till och med för ”förräderi”, då han yrkar
på rättelse; men han vet tillika, att, till följd af den utveckling, vårt land
lyckligtvis i alla hänseenden uppnått, så väl handeln som alla andra naturliga
grenar af industriel verksamhet redan böra anses hafva vuxit ifrån
skötebarnets rätt och att icke längre en tvingande nödvändighet påkallar,
att jordbruket såsom moder skall vidare nödgas för deras välbefinnande
lemna tillskott direkte från eget bröst; och han hoppas ännu, att rättelsen
skall komma, ty Riksdagen har sagt det, och Kongl. Maj:t har sagt det
äfven.

På sätt vi här ofvan sökt ådagalägga, är det icke minst genom de i
senare tid vidtagna ensidiga åtgärderna, som den egentliga orättvisan till
hufvudsaklig del uppkommit; och talet om att den skulle hafva under tidernas
lopp utjemnats med egendomsvärdena och derföre ej mera böra såsom
orättvisa anses, förlorar då all betydelse, likasom det ur samma synpunkt sedt,
följer, att krafvet på rättelse är lika berättigadt för de skattehemman, Indika
uppkommit af krono, som för de ursprungligen enskilda hemmanen.

Enahanda synes förhållandet jemväl böra vara i fråga om räntan af
skattefrälsehemman. Den så kallade eganderätten till denna ränta har utan
någon förskyllan från skattemannens sida blifvit af staten försåld eller på annat
sätt öfverlåten till enskilda personer. Det torde väl kunna sättas i fråga, huruvida
staten må anses hafva egt någon i samhällsinrättningens natur eller
annorledes grundad rätt till bedrifvande af en dylik handel, hvarigenom medlemmar
af samhället, i stället för den naturliga pligten och den dermed lika
naturligt förenade rätten att i mån af samhällets behof till detsamma lemna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

sina bidrag, fingo sig och efterkommande ålagdt att för all framtid och utan
afseende på samhällets kraf vara skattskyldige under enskilda personer. Men
härmed må vara huru som helst, det är dock ett faktum, att skattefrälseräntan
utgår på grund af sådan öfverlåtelse från staten och icke, såsom fallet
är med frälseskatteräntan, på grund af enskildt aftal emellan räntegifvare och
räntetagare. Följden af öfverlåtelsen har emellertid varit den, att skattefrälsebönderna,
på sätt mångfaldiga klagomål ådagalagt, blifvit mer betungade
än eljest skulle hafva skett, och de äro det för närvarande mer än någonsin
sedan kronans räntor och tionde, men icke motsvarande utskylder af
skattefrälsehemman omsatts till visst belopp i penningar. Detta förhållande
tillsammans med den omständigheten, att statens rätt att sälja skatter måste
anses hafva varit minst sagdt tvifvelaktig, synes hafva bort, så snart redigare
samfundsbegrepp inträde innebära tillräcklig maning för staten, att
återinlösa de försålda skattetitlarna; men då sådant, med undantag åt hvad
som genom Carl XI:s reduktion till staten återfördes, ännu hitintills icke
skett, så torde åtminstone numera så väl rättvisa och billighet, som nödig
omtanke om statens fullmyndighet att kunna öfver skatter förfoga efter
för hvarje tid sig företeende omständigheter, oafvisligen fordra, att den antydda
åtgärden icke längre undanskjutes; och detta så mycket hellre, som
det väl må anses tillhöra en sida af den stora frågan om bevarandet af
svenska folkets sjelfständighet och anseende: — ty det skulle med något
skäl kunna sägas, icke blott att den stat icke är sjelfständig, hvars rätt till
skatter till större eller mindre del befinner sig på främmande händer, och
hvars makt att låta samtlige skattskyldige vederfaras en för dem alla lika
gynsam behandling sålunda är inskränkt, utan äfven att statens värdighet
icke väl tillgodoses, om denna rätt icke återförvärfves, der den någon gång
under tillfälligt betryck blifvit afträdd.

Beträffande frågan derom, huru ersättning åt staten kan beredas för
den minskning i inkomst, afskrifningen skulle vålla, utbedja vi oss, för undvikande
af en allt för stor vidlyftighet, att fä hänvisa till den af förberedande
skattejemkningskomitén derom afgifna utredning, och anföra i detta
hänseende endast komiténs slutomdöme, som återfinnes å 20:de sidan af det
tryckta betänkandet, så lydande: “Sjelfva afskrifningen af grundskatter samt
rustnings- och roteringsbesvär skulle således allenast kräfva, utöfver allmänna
beviilningens normala och naturenliga utveckling, en ökning af densamma
med lägst 33^, och högst 40 procent1''.

Nu är det visserligen sant, att de af komitén gjorda beräkningarna
icke omfatta de af oss här ofvan omförmälda skattefrälseräntorna; men då
dessa uppgå blott till omkring 150,000 kronor, eller cirka 1| procent af
grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens sammanlagda belopp,
Bill. till Rilcsd. Prot. 1878. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band, 5 Håft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

och sålunda ej utgöra någon afsevärd summa i förhållande till det hela, så
lärer tillägget af dem icke kunna vålla rubbning i de gjorda beräkningarna,
hvilka i allt fall icke kunna vara annat än blott tillnärmelsevis exakta.
Det visar sig häraf, att en under så lång tid utsträckt afskrifning, som den,
hvilken vi här nedan föreslå, icke möter stora svårigheter; och det torde
numera knappast finnas anledning att antaga, att lösningen af den stora
frågan skall kunna ske på ett i finansielt hänseende för staten förmånligare
sätt, i händelse den än vidare fördröjes.

Sin största betydelse har frågan i allt fall ur rent social eller politisk
synpunkt. Och utom hvad vi i sådant hänseende här ofvan till någon del
antydt, tillåta vi oss att åberopa det om en högsinnad uppfattning vittnande
uttalande derom, som enligt bilagan JSl:o 6 f) till Kongl. Maj:ts nådiga
proposition om statsverkets tillstånd och behof den 12 Januari 1877, pag.
3 — 6, förekommer uti Herr Statsrådets och Chefens för Finansdepartementet
yttrande till statsrådsprotokollet den 30 December 1876.

I fråga om bildandet af det försvar, som skulle sättas i stället för
det vi hittills ega, har Riksdagen år 1873 — det enda tillfälle, då båda
Kamrarne i denna fråga i hela dess vidd fattat sammanstämmande beslut —
förklarat sin åsigt vara: att, med utsträckt tillämpning af den allmänna
värnpligten, arméns organisation borde grundas på stamprincipen; att, med
befälsstam ”förstodes icke blott öfverbefäl, utan äfven underofficerare, korpraler,
vice korpraler och kadersoldater”; att stammen borde blifva föga mindre
talrik än den nuvarande indelta arméns effektiva styrka; samt att för stammens
bildande frivilligheten i främsta rummet skulle tagas i anspråk, mot
den ersättning af statsverket, som för sådant ändamål kunde blifva behöflig.

På dessa af Riksdagen antagna och vid sistlidne Riksdag af Andra
Kammaren närmare bestämda grunder hafva vi utarbetat det förslag till ny
arméorganisation, som vi uti särskild motion tagit oss friheten underställa
Riksdagens pröfning; och under förutsättning, att nämnda förslag varder i
hufvudsakliga delar godkändt, våga vi härmed, under åberopande för öfrigt
af den utaf Herr Kammarrådet Albert Andersson gjorda utredning samt
Arméförvaltningens, Förvaltningens af sjöärendena, Kammarkollegii och Statskontorets
deröfver afgifna underdåniga utlåtande, angående rustnings- och
roteringsbesvärens samt grundskatternas afskrifning, vördsamt hemställa, det
Riksdagen måtte för sin del besluta:

Ro. Beträffande grundskatterna,

att ränta och kronotionde å hemman eller lägenhet i jordeböcker och
räkenskaper sammanföras till en summa, under benämning grundskatt;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

att med denna grundskatt äfven sammanföres den till statsverket ingående
ersättning för arbets- eller hofveriskyldighet, som ålegat vissa hemman
och lägenheter i Skåne äfvensom åtskillige under f. d. öfverstebostället Lilla
Bjurum i Skaraborgs län förut arbetsskyldige hemman; börande dervid denna
ersättning, der den icke redan blifvit till ett oföränderligt penningebelopp
bestämd, dertill omsättas i den ordning som för grundräntor och kronotionde
i allmänhet är stadgad;

att grundskatt å jord af skatte- eller frälsenatur, öfverstigande för
särskild! hemmansnummer eller lägenhet fem kronor — med undantag för
grundskatt å sådan efter år 1809 kronan afhänd fast egendom, hvilken näst
före öfverlåtelsen icke varit under stadgad åborätt upplåten — äfvensom
dels kronan behållen ofvannämnde minimibelopp öfverstigande grundskatt å
ecklesiastikstatens boställen samt å hemman eller lägenheter, hvilka innehafvas
af enskildt verk, menighet eller inrättning, dels ock presternes utlagor, såvida
dessa för särskilt pastorat öfverstiga fem kronor, afskrifvas på det sätt att
eftergiften bestämmes första året till tio för hundrade och sedermera hvartannat
år till fem för hundrade af grundskattens eller utlagornas ursprungliga
belopp;

att denna afskrifning skall taga sin början med 1879 års utskylder;

att der i öfrigt, enligt hvad ofvan är sagdt, afskrifningsbar grundskatt
för särskild! hemmansnummer eller lägenhet eller presternes utlagor för särskilt
pastorat icke öfverstiga fem kronor, ifrågavarande grundskatt och utlagor
skola oafkortad! utgöras under de första fjorton åren af afskrifningstiden,
eller till och med år 1892 och derefter helt och hållet upphöra.

att grundskatt å sådan efter år 1809 från kronan under enskild eganderätt
öfverlåten egendom, hvilken näst före upplåtelsen icke innehafts med
stadgad åborätt, fortfarande skall utgöras till oförminskad! belopp, med rättighet
för vederbörande egare att när som helst friköpa sig från grundskattens
utgörande genom erläggande, antingen på en gång af en lösningssumma af
femton gånger grundskattens belopp eller ock under tio på hvarandra följande
år af grundskattens dubbla belopp, i hvilken sistnämnda händelse staten för
årsbetalningens fullgörande skall ega lika säkerhet som för grundskattens
utbekommande;

att grundskatt å de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar
skall, der nu gällande arrendekontrakt sådant föreskrifva, oafkortadt utgöras
intill dess, vid upprättande af nya kontrakt om dessa egendomar eller deras
disponerande på annat sätt, grundskatten kan utan förlust för statsverket
upphöra;

att grundskatt å militära och civila boställen skall vid afskrifningens
början helt och hållet upphöra; den Kronan behållna grundskatt af dessa
egendomar dock endast så vida densamma kan statsverket ersättas genom

28 Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

eu motsvarande minskning i vederbörande embets- eller tjensteman penningeaflöning; att

sådan i kronans jordeböcker upptagen grundskatt å ecklesiastike
boställen samt å hemman och lägenheter tillhöriga enskildt verk, menighet
eller inrättning, som är vederbörande boställsinnehafvare eller hemmansegare
anordnad skall vid afskrifningens början ur jordebok och räkenskaper uteslutas; att

någon afskrifning icke skall ega rum, vare sig af de skogsräntor,
som utgöras för områden, hvilka i ersättning för privilegierad stockfångst
blifvit åtskilliga sågverk i de norra länen upplåtne, eller af de afgifter, hvilka
blifvit åsätta åtskilliga inom nämnda län belägna, åt enskilde endast tills
vidare upplåtna lägenheter; börande dessa räntor och afgifter redovisas under
titel arrendemedel;

att den arbets- eller hofveriskyldighet, som ännu åligger en del hemman
och lägenheter i Skåne mot afkortning å hemmanens och lägenheternes räntor
skall afskrifvas på det sätt, att, sedan den spanmålsafgift, som af hemmanen
fordras såsom ersättning för befrielse från arbetsskyldigheten och hvilken
likasom det penningebelopp. hvartill en del lägenheters arbetsskyldighet blifvit
uppskattad, kan antagas motsvara arbetets värde, samt de dagsverken
öfriga lägenheter böra utgöra, blifvit omsatta till penningar i den ordning,
som för grundräntor och kronotionde är bestämd, hvarje arbetsskyldigt hemman
och lägenhet årligen af statsmedel tillgodonjuter ersättning motsvarande så
stor procent af det antagna värdet å arbetsskyldigheten, som till och med
året näst före ersättningens utbetalande blifvit afskrifven; börande, om arbetsskyldigheten,
under afskrifningstiden upphör, det för densamma bestämda
värde jemte den för arbetsskyldigheten afkortade räntan, minskade enligt den
allmänna afskrifningsplanen, utgöras.

Att räntor å skattefrälsehemman eller sådana räntor, hvilka genom
köp, byte eller gåfva kommit från kronan i enskild persons hand, äfvensom
ej mindre den kronotionde hvilken åtföljer patronaträtt inom vissa församlingar
eller under annan enskild eganderätt innehafves, än ock den rätt till
arbete af vissa hemman, som ännu må tillkomma egare af skatte-sålda kronoegendomar,
vid afskrifningstidens början skola af staten inlösas, räntorna efter
1876 års taxeringsvärde, kronotionde^ sedan dess värde efter medeltalet af
1868—1877 årens medelmarkegångspris med tillagd forsellönsersättning af
8 öre kubikfoten för råg och korn och 6 öre kubikfoten för hafre blifvit
kapitaliseradt efter fem för hundrade, med det sålunda erhållna kapitalbelopp,
och arbetsskyldigheten, efter dess uppskattning i dagsverken, med det belopp,
som genom tillämpning af förut nämnde års medelmarkegångspris och kapitalisering
efter nyss anförda måttstock uppkommer;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

Att der vederbörande rånte- eller tiondeegare eller den som eger tillgodonjuta
arbetet, eller egare af inteckning i frälseränta icke åtnöjes med
förutnämnda lösningspris eller värdet å sådan ränta icke är i 1876 års
taxeringslängd särskild! upptaget, inlösningspriset skall bestämmas af tre
gode män, af hvilka Kong! Maj:ts Befallningshafvande å kronans vägnar,
samt ränte- eller tiondeegare eller den som eger tillgodnjuta arbetet, utse
en hvardera och domstolen i orten den tredje; börande i öfrigt föreskrifterna
i Kongl. förordningen den 14 April 1866 angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof härvid i tillämpliga delar tjena till efterrättelse
;

att de sålunda inlösta räntorna och kronotionden samt de i stället för
arbetsskyldigheten bestämda dagsverkena skola omsättas enligt föreskrifterna
i Kongl. kungörelsen den 11 Maj 1855 och Kongl. förordningen den 23 Juli
1869 samt till kronan utgöras med rätt för vederbörande skattskyldige till
afskrifning efter den här ofvan angifna allmänna planen;

att räntor, som äro af frälseskattenatur eller äro med dessa jemförliga,
skola, för så vidt de äro i jordeböcker och räkenskaper upptagna, derutur
uteslutas utan rubbning i öfrigt af skyldigheten att desamma utgöra;

att alla i jordeböcker och räkenskaper förekommande anordnade ränteoch
tiondeanslag, för hvilka något besvär i stället utgöres eller hvilka utgöra
ersättning för jordförluster i följd af kanal- och väganläggningar, så snart
afskrifningen tager sin början, till statsverket indragas emot ersättning af
statsmedel till vederbörande, svarande mot ränte- eller tiondeanslagets i jordeboken
upptagna belopp;

att förmånen af grundskatternas afskrifning å de under bruk skatteköpta
hemman skall tillgodokomma åboen;

att någon ny eller tillökad grundskatt från och med afskrifningstidens
början icke skall åsättas, med undantag för:

ä) rekognitionsskogar samt sådan jord, hvilken, utan uppodlingsskyldighet
till följd af redan meddeladt beslut, skall emot erläggande af skatteköpeskilliug
och utgörande af grundskatt, till enskilde öfverlåtas; börande, då upplåtelse
under enskild eganderätt af dylik egendom framdeles sker, köparen förpligtas
att, jemte erläggande af skatteköpeskilling enligt nu gällande stadganden,
friköpa sig från skyldigheten att utgöra grnndskatt genom erläggande af en
löseskilling, motsvarande femton gånger grundskattens belopp;

b) sådana skogsområden, som tilldelas sågverk i de norra länen i ersättning
för privilegierad stockfångst; börande dessa områden icke vidare
till hemman indelas, utan enligt hittills gällande stadganden, alltid åsättas
skogsränta, hvilken, i likhet med hvad beträffande redan åsätta dylika räntor
här ofvan är sagdt, skall i räkenskaperna redovisas såsom arrendemedel;

Motioner i Andra Kammaren, A'':o 17.

att redan åsatt grundskatt, hvilken, först sedan afskrifningen börjat,
efter åtnjutna frihetsår skall utgöras, må den skattskyldige eftergifva^;

att sådana trakter å öfverloppsmarkerna inom Stora Kopparbergs län
och de norrländska länen, hvilka erbjuda ringa tillfällen till odling och,
vare sig genom sitt läge i oregelbundna figurer inom och emellan byars och
utbrutna hemmans områden eller eljest genom sin särskilda beskaffenhet,
icke äro lämpliga att såsom kronoparker bibehållas, alltid skola utan åsatt
grundskatt åt den högstbjudande under eganderätt å auktion försäljas, med
förpligtelse för köparen, dels om marken är emot smörränta upplåten fäbodelägenhet
att lemna innehafvarne deraf ostörde i deras rätt till bete och nödigt
bränsle äfvensom till virkesfångst för hus och hägnader, som för betesrättens
begagnande äro behöfliga, dels ock att, i fråga om nyttjanderätten
till den å marken växande skog vara underkastad enahanda bestämmelser,
som, i afseende på skog å skattehemman, uppkommit af nybygge, hvithet
hädanefter från kronan upplåtes, enligt Kong! förordningen den 29 Juni
1866 gälla för sådant hemmans egare;

att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och bergsmanshemman,
utan ock till andra sådana under åborätt upplåtna, kronan
tillhöriga hemman och lägenheter, hvilkas åboar af Kongl. Maj:ts Befallningshafvande
antagas och som enligt hittills gällande föreskrifter, emot till Statsverket
ingående afgift, kunna till skatte köpas, skall, utan erläggande af
särskild köpeskilling eller annan afgift, tillkomma den person, som derå vid
den tid, då denna förändring vidtager, innehar lagligen befästad, med skatteköpsrätt
förenad besittning, eller pröfvas vara dertill berättigad; samt

att, efter behörig utredning angående innehafvarens besittningsrätt och
när densamma funnits vara ostridig och af beskaffenhet att, enligt hittills
gällanden stadganden, skatteköpsrätt dermed varit förenad, Kongl. Maj:ts
Befallningshafvande har att förordna om ofvannämnda hemmans och lägenhéigfei
tpmföring i jordeboken ifrån krono till skatte och derom hos Kammarkollegium
-göra••anmälan;

''lafsjåiqqo sib pföiieiöd

-gilqiöl mviBqöi aolobnitnf moi,..

rnolsm;gbf«t5 A)ii£§liByflfrirå0åUde''£PiUtniil$_!&:déhj‘roteringsbesvären:
no in obmrggiähe mottog biidairnarg mögfn iln uolödgiu* ^

Att dessåqff^rSJ^iläbffl^ifeiaitÉtldae^måvöteB-ifgfflhtDjbefrielse från
eller JittdiH n gTi() >fo toka fi gfe» vi§läföiketf; s$ta tidigt

mediVoOhaieftefiå iäutnrhä'' alltfiänrtä0 afékgiffihigsIdaiij^WSldiföf qgrttfldskhtWMä
häfefvan/^lifvit^dfövt^lagena-meiKtindåftth^ tf0^9 nato <asiebm nemmod Hit
fotaäft) '':rötef>ingfeö ■. ottfeu fMsbfåsitjgtfstfeflf>''äfvtMébih,

gand,eö''at!t>f»>tri!d''idnii’äöåndei-''!kidg!''''utgöt,fl! ikng9^8^di
heter skola vid afskrifningstidens början helt och hållet upphöra;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

b) de på grund af kontrakt vakanta rusthåll eller rotar, hvilkas vakansafgifter
understiga det medelvärde, för ett rusthåll eller en rote, som här
nedan omförmäles; börande dessa rusthåll eller rotar först då komma i åtnjutande
af afskrifning i likhet med rusthåll och rotar i allmänhet vid samma
regemente, corps eller båtsmanskompani när vakanskontrakten upphöra och
vakansafgifterna erläggas efter berörda medelvärden, eller afskrifningen fortgått
så långt, att den qvarstående planmessiga rustnings- eller roteringskostnaden
för ett rusthåll eller en rote icke öfverstiger vakansafgiften;

att prestationerna vid hvarje rusthåll eller rote bestämmas regements,-corps- och, vid batsmanshållet kompanivis till nedannämnda värden, nemligen;

vid Lifregementets dragoncorps och)

„ Lifregementets husarcorps ........| ...............

„ Smålands husarregemente ..........................

„ Skånska husarregementet ...........................

„ Skånska dragonregementet

„ Lifregementets grenadiercorps......................

„ Andra Lifgrenadierregementet

„ Yestgöta regementet ......................................

„ Smålands grenadierbataljon
„ Jemtlands hästjägarecorps (för dubbelrote)

„ Första Lifgrenadierregemetet .......................

„ Uplands regemente^

„ Yermlands „

„ Skaraborgs „

„ Kalmar „

„ Södermanlands
„ Elfsborgs
„ Kronobergs
„ Yestmanlands

Jönköpings „ i

Nerikes „ J ........................

Dalregementet 1

Bohusläns regemente j"

IJelsinge regemente..........................

Westgöta-Dals „ ........................

Norrbottens fältjägarecorps)
Jemtlands fältjägarecorps J
Yesterbottens fältjägarecorps
Norra Skånska infanteriregementet

400 kronor

350 „

330 „

320 „

300 „

310 „

330 „

290 „

260 „

190 „

ISO „

170

13u

160

150

140

120

210

100

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

vid Första Blekinge kompani 1
» Fjerde „ „

„ Sjette ,, „

„ Andra

„ Tredje

„ Femte

„ Första Södra Möre kompani
„ Andra

„ Tredje

„ Tjust kompani

„ Södra Roslags Andra „ < . ...

„ Norra „ Första „ )

„ Smålands „

„ Östergötlands „

„ Bohus Första „

„ „ Andra

„ Westergötlands „

„ Första Norrlands Första „

„ „ „ Andra »

„ Andra „ Första „

„ Första Södermanlands kompani
„ Andra „ »

„ Södra Roslags Första „

„ Gotlands Första „

„ „ Andra „

„ Södra Hallands „

„ Ölands Första „

„ „ Andra

„ Norra Roslags Andra „

„ Norra Hallands „ .......................

„ Andra Norrlands Andra ......................_

Frälseroteringen i Kalmar och Blekinge län

110 kronor
120 „

100 „

140

120

180

100

150

130

Att liqviderna emellan statsverket, å den ena sidan, och rust- eller
rotehållare, å den andra, under hela afskrifningstiden skola verkställas efter
nyssnämda värden med undantag för: ''

a) soldatrotarne inom Sårna, Idre och Hede byalag i Störa Kopparbergs
län, båtsmansrotarne på Yisingsö samt de nio båtsmansrotar i Kalmar
län för hvilka presterskapet emot eftergift af sina utlagor erlägga vakansafgift,
å hvilka rotar värdena skola utgöra samma belopp, hvarmed vakansafgifterna
för dessa rotar nu utgöras;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

b) utsockne frälsehemman i Halland och med ordinarie rotering-, till
hälften emot annan roterad jord, belagda hemman inom de f. d. priviligierade
jernbergslagerna, hvilka hemmans roteringsskyldighet för hvarje rote skall
bestämmas till hälften af ofvannämnda medelvärde;

c) de på grund af kontrakt vakanta rusthåll och rotar, för hvilka ofvannämnda
medelvärden endast skola tillämpas, i mån som kontrakten löpa till
ända eller vakansafgiften är högre än medelvärdet, sådant det, efter afräkning
af hvad som blifvit afskrifvet, årligen befinnes;

att rust- och rotehållare skall vara skyldig att äfven under afskrifningstiden
utgöra rustnings- och roteringsbesväret effektivt, intill dess ryttaren,
soldaten eller båtsmannen afgår, då rust- eller rotehållare!! är skyldig och
berättigad att erlägga vakansafgift och derå i behörig ordning tillgodonjuta
afskrifning;

att de skyldigheter, som på vissa orter utgöras emot befrielse från
eller lindring i roteringsbesväret, skola, för så vidt de icke redan bestå af
penningar, dertill omsättas med användande af medeltalet af 1868—1877
årens medelmarkegångspris eller, der å några skyldigheter medelmarkegångspris
ej finnes, efter medeltalet af nyssnämnda års markegångspris;

att jemväl hästvakansspanmålen omsättes till penningar efter medeltalet
af 1868—1877 årens medelmarkegångspris;

att vid afskrifningstidens början till statsverket indragas:
a) de Göteborgs stad anslagna rotar inom Sävedals härad;
h) de vakansafgifter af Hörna, Idre och Hede byalag, som nu tillgodonjutas
af Elfdals socknemän, hvilka befrias från skyldigheten att vid inträffande
krig anskaffa de soldater, för hvilka ifrågavarande afgifter utgått;

c) de till regementen och kårer nu ingående vakansafgifter, emot ersättning
af statsmedel till vederbörande, svarande emot vakansafgifter nas
belopp;

att de till statsverket indragna rånte- och tiondeanslag, för hvilka ersättning
till rusthåll och rotar nu utbetalas efter årlig medelmarkegång, omsättas
till penningar efter medeltalet af 1868—1877 årens medelmarkegångspris,
och beloppet deraf med tillagd forsellönsersättning å spanmålen, beräknad
till 8 öre kubikfoten för råg och korn samt 6 öre kubikfoten för hafre,
för hvarje rusthåll eller rote sammanföres med så väl de till vissa rusthåll
eller rotar utgående penningeanslag af statsmedel, som den redan till penningar
omsatta grundskatt, hvilken för rustningen eller roteringen hittills
frinjutits, men, enligt hvad förut är sagdt, vid afskrifningstidens början skall
till statsverket indragas, hvarefter ifrågavarande statsanslag skola, i en summa
för hvarje rusthåll eller rote, under namn af rustnings- eller roteringsunderstöd
med oförändradt belopp godtgöras vederbörande, på sätt här nedan sägs;

Bih. till Riksd. Prof. 1878. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. .7 Höft. 5

Motioner i Andra Kammaren, K:o 17.

att för rotar, hvilka icke åtnjuta något understöd af statsmedel, afskrifningen
försiggår sålunda att, der roteringen utgöres effektivt, roten årligen
af statsmedel tillgodonjuter ersättning, motsvarande så stor procent af
det antagna värdet å roteringskostnaden, som till och med året näst före
ersättningens utbetalande är afskrifven, hvaremot, der roteringsskyldigheten
fullgöres medelst erläggande af vakansafgift, hvilken, i enlighet med hvad
förut är sagdt, bör genom afskrifning minskas, det ursprungliga beloppet deraf,
beräknadt till det värde, som för en rote i allmänhet här ofvan är antaget,
ned sättes med så stor procent, som till och med året näst före vakansafgiftens
erläggande • blifvit eftergifven;

att för rusthåll eller rotar, hvilka åtnjuta understöd af statsmedel, afskrifningen
verkställes på det sätt, att,

a) der ofvannämnda värde å rustnings- eller roteringskostnaden är
större än understödet, vederbörande rust- och rotehållare, så länge besväret
utgöres effektivt, jemte nyssnämnda understöd tilldelas en årlig ersättning,
motsvarande så stor procent af skilnaden emellan understödet och värdet å
rustnings- eller roteringskostnaden, som, enligt den antagna måttstocken för
afskrifningen, till och med året näst före ersättningens utbetalande är eftergifven,
hvaremot, i händelse rustnings- eller roteringsbesväret fullgöres genom
erläggande af vakansafgift, merberörda understöd indrages till statsverket
samt rust- och rotehållare årligen erlägga så stor procent af skilnaden emellan
omförmälda värde å rustnings- eller roteringskostnaden samt nyssnämnda understöd,
som vid början af det år, hvarunder inbetalningen eger rum, efter
ofvannämnda måttstock för afskrifningen då ännu qvarstår;

b) der det antagna värdet å rustnings- eller roteringskostnaden är lika
stort med eller mindre än understödet, detta sistnämnda, så länge besväret
utgöres effektivt, skall utbetalas till vederbörande rust- eller rotehållare, utan
rättighet för dem att derutöfver tillgodonjuta något ytterligare anslag af
statsmedel, men, i händelse rusthåll eller rote är vakant, skall indragas till
statsverket emot befrielse för rust- eller rotehållaren från vidare utgifter för
rustnings- eller roteringsbesväret;

att sådana boställen och hemman, hvilka nu äro ålagda ordinarie rotering
emot full ersättning derför, beräknad efter markegångspriset å kostnaden
för eu soldat- eller båtsmansrote, från och med afskrifningstidens början
och så länge besväret utgöres skola tillgodonjuta ersättning af statsmedel efter
de i och för afskrifningen antagna värden å kostnaderna för en soldat- eller
båtsmansrote i allmänhet;

att understöd eller ersättning för rustning eller rotering, hvilket af
statsmedel utgår, skall vid de årliga uppbörd sstämmorna för det föregående
året till vederbörande utbetalas, likasom äfven de vakansafgifter, hvilka de
rustnings- eller roteringsskyldige skola utgöra, då erläggas;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 17.

att ordinarie eller extra rotering från och med afskrifningstidens början
icke skall åsättas, med undantag för nya hemman och lägenheter inom
Yesterbottens och Norrbottens län, hvilka, med hänsigt till de gamla med
ordinarie rotering in natura derstädes belagda hemmanens rättighet att af
nyhemman, i mån som de ingå i skatt, erhålla understöd i roteringen, för
så vidt de äro belägna inom det till soldathållet derstädes hörande område
samt, i anseende till sin jordnatur, enligt nu gällande stadganden äro underkastade
ordinarie rotering, skola, allt efter som de ingå i skatt, nyssnämnda
besvär åläggas på det sätt, att rotemantalet, efter jemförelse af hemmanets
eller lägenhetens beskaffenhet i förhållande till förut roteradfe hemman inom
orten, föreslås af beredningskomité!! inom hvarje socken, pröfvas af vederbörande
taxeringskomité och slutligen fastställes af pröfningskomité!!; börande
derefter för dessa hemman vakansafgift erläggas efter enahanda beräkningsgrund,
som för vakansafgifts utgörande i allmänhet här ofvan är sagdt.

Slutligen och enär kyrlcotionden i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän
ursprungligen är en med Aronotionden lika beskaffad utskyld, hvilken
dels är kyrkorna behållen, hvarigenom, så långt den kyrkan behållna
tionden räcker, endast tiondegifvarne drabbas af byggnads- och underhållsskyldigheten,
och dels blifvit antingen till kronan indragen eller ock annorlunda
för allmänna ändamål, såsom t. ex. Lunds akademi, vissa elementarläroverk,
m. m., anordnad, samt då Riksdagen redan förut genom underdånig
skrifvelse den 22 Maj 1873 anhållit om vidtagande af utredning till förberedande
af denna tiondes omsättning i penningar i likhet med hvad om
Arowotionden stadgats uti Kong!, förordningen den 23 Juli 1869, få vi härmed
föreslå, det Riksdagen måtte för sin del besluta:

att, der sådant ännu icke skett, den till andra än församlingarnes
egna ändamål anordnade kyrkofonden i Skåne, Halland,
Blekinge och Bohuslän indrages till kronan emot ersättning och
omsättes i penningar, enligt den för kronotiondens omsättning stadgade
grund, samt afskrifves på sätt om grundskatter i allmänhet
här ofvan föreslås; och

att Riksdagen må i underdånighet anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes efter föregången utredning vidtaga åtgärder för afskrifvande
efter samma plan, så fort ske kan, jemväl af den kyrkorna i ofvannämnda
provinser behållna eller i öfrig! för församlingarnes
egna behof använda kyrkofonden, så att detta sker utan statsverkets
betungande.

Stockholm den 19 Januari 1878.

Nils Larsson i Tullus. E. Key. C. A. Larsson. Carl Ifvarsson. Ola Andersson.
Liss Öl. Larsson. Pehr Pehr sson. J. G. Jansson. P. Hiihinette. P. A. De Jo ange.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 18.

J. F. Fredricson. A. W. TJhr. Lars Frsson. A. F. Andersson. J. M. Svensson.
Isaac Asplöf. J. Andersson. Carl Mejenqvist. S. Johnsson. Magnus Andersson.
L. J. Larsson. J. Erickson. Johannes Andersson. J. Johansson i Basslcbygd.
Carl Magni. C. I. Bengtsson. J. August Sjö. Jöns Persson. J. P. Nilsson. A. P.

Danielsson. C. J. Svensén. Gast. Jönsson. Nils Petersson. J. F. Carlsson. Ola

Månsson. Lars Månsson. 0. Nilsson. Per Nilsson i Kulhult. Sven Nilsson. Äke

Andersson. 0. B. Olsson. Johan Jönsson. Anders Nilsson. Mårten Trulsson. Nils

Nilsson. Christen Assarsson. Ivar Månsson. S. Andersson. Anders Persson. C.
Christensson. Per Nilsson i Espö. A. Ohlsson. C. A. Jönsson. S. Fr. Norén. Aug.
Börjesson. J. Smedberg. P. G. Landberg. A. W. Westerdal. A. Svensson från
Skaraborgs län. •J''. W. Lundqvist. N. J. Boström. Joh. Jonsson. F. Andersson.
8. Magnusson. J. N. Biesert. A. Andersson i Intagan. J. E. Billström. Olof Olsson
C. F. Segerlind. Jonas Jansson. A. Andersson i Smedbyn. P. Sahlström. Per
Nilsson i Råby. J. Johansson. G. W. Berglind. Gustaf Carlsson. Jan Anderson.
Anders Andersson. C. Johanson. Erik Westin. 0. Jonsson. M. Jonsson. Anders Larsson.
J. Näsman. P. 0. Hörnfeldt. Aug. Pettersson. Hans Andersson. Pehr Benjaminsson.
A. Bäckström. Pehr Nilsson i Wittjerf. Sven Håkanson.J. Jonasson i Gullaboås.
C. E. Hjelm. A. A. Andersson. A. F. Petersson i Ugglakull. L. J. Fahlander.
Eric Dofsén. Dan. Isaksson. A. P. Lind. •/■ Andersson i Knarrevik. Lasse Jönsson.
P. Larsson från Gotlands län.

N:o 18.

Af Herr Ola Anderson i Nordanå m. fl.: Om förändrad lydelse af
§ 58 mom. 2 i Kongl. Förordningen om kommunalstyrelse
pa landet den 21 Mars 1862.

I enlighet med den i Riksdagens underdåniga skrifvelse den 24 Maj
1873, N:o 74, uttalade åsigt, samt med stöd af Herr Statsrådet och Chefens
för Finans-departementet yttrande till statsrådsprotokollet den 30 December
1876, äfvensom med åberopande af hvad uti motionerna N:ris 26 i Första
kammaren och 119 i Andra kammaren vid sistlidne riksdag anförts, få vi, såsom
en följd af vårt förslag i annan motion om ändring i andra artikelns
bevillning för jordbruksfastighet, och enär genom förhöjning i bevillningen