Motioner i Andra Kammaren, N:o 177 (Motion 1897:177 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

N:o 177.

Af herr E. Sahlin, om ändring af tryckfrihetsförordningen § 3
inom. 13.

I tryckfrihetsförordningen § 3 stadgas:

»Under de förutsatta vilkor, att vid pröfningen af en skrift
eller ansvaret för densamma de, på hvilka en sådan pröfning
ankomma kan, i fall, som tvetydiga synas, heldre fria än fälla,
alltid mera må fästa sin uppmärksamhet på ämnets och tankens
än på uttryckets lagstridighet, på skriftens åsyftning än
på framställningssättet, och alltid utan rättighet att i hvilket
fall som helst draga obestämda slutföljder af uttrycken, skola
såsom missbruk af tryckfriheten anses:

13:o: sedernas vanhelgd, vare sig genom offentliga läror
till någon last, särdeles den, som sårar ärbarheten, eller sådana
ohöljda och skändliga framställningar af denna lasts utöfning,
hvarigenom främjandet af ett förderfligt lefnadssätt
åsyftas.»

Den karakteristik, som här gifves, af ett för den allmänna sedligheten
farligt tryckfrihetsbrott skiljer sig genom framhållandet af syftet
att främja ett förderfligt lefnadssätt afgjordt från den karakteristik af
andra för den allmänna sedligheten farliga förbrytelser, som gifves i
allmänna lagen. Strafflagen kap. 18 § 13, hvilken paragraf angifver
straffbestämmelserna äfven för de i tryckfrihetsförordningen § 3 mom.
13 bestämda förbrytelserna, lyder nemligen:

Bill. till Jliksd. Prat. 1897. 1 Samt. .tf Afd. 2 Band. 67 Höft. (N:o 177.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

»Sprider någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som
tukt och sedlighet sårar; straffes med böter eller fängelse i
högst sex månader.

Lag samma vare om man genom annan gerning sårar tukt
och sedlighet, så att allmän förargelse eller fara för andras
förförelse deraf kommer.»

Den olikhet i sedlighetsförbrytelsens karakteriserande, som framträder
vid en jemförelse mellan dessa tvenne lagrum, synes icke vara
af något behof påkallad. Den fans ej i vår lagstiftning före 1810. I
1766 års förordning angående skrif- och tryckfrihet förbjöds »åt skrifwa
och i trycket utföra något, hwarigenom en uppenbar last främjas eller
förswaras och således med ärbarhet, en rättskaffens naturlig och Christelig
Sedolära, samt thess grunder icke öfwerensstämmer». I 1774 års förordning
användas samma uttryck för karakteristiken af förbrytelsen. I
1792 års förordning om en allmän skrif- och tryckfrihet förbjudes att
»emot Moralen och Goda Seder göra något försök», ett uttryck som i
Kongl. Maj:ts nådiga varning af den 21 december 1792 mot öfverträdandet
af samma förordning förklaras genom erinran om att Kongl.
Maj:t »i samma Förordning tydeligen undantagit såsom otillåteligt åt
skrifwa och trycka» bland annat »allt det som är anstöteligt, stridande

och smädeligt emot---- Moralen och Goda Seder». Men i 1809 års

komitébetänkande angående tryckfriheten har det ännu i tryckfrihetsförordningen
förekommande sättet att bestämma ifrågavarande brott
blifvit användt, ja, karakteristiken göres till och med ännu ordrikare
än fallet är i den 1810 och 1812 faststälda, ännu gällande formuleringen.
Någon motivering för komiténs förslag har jag icke i tillgängliga
handlingar kunnat finna.

En blick på andra länders tryckfrihetslagstiftning synes också
gifva vid handen, att man icke allmänt känt behof att genom en undantagslag
med framhållande af syftet att förderfva sederna såsom
vilkor för brottslighet genom en osedlig skrifts offentliggörande hägna
tryckfriheten. Så vidt jag kunnat finna, är nemligen det vanliga förhållandet,
att stadgandena angående förbrytelser af denna art helt enkelt
hänvisa till strafflagens bestämmelser.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

Behofvet af nära öfverensstämmelse mellan den allmänna lagen
och tryckfrihetsförordningen har äfven hos oss varit tidigt uppmärksammadt.
Till en början synes man blott hafva fäst sig vid behofvet
af öfverensstämmelse i sjelfva straffbestämmelserna. Så skrifver redan ,
konstitutionsutskottet år''l815 i sitt memorial af den 12 juli:

»Hos Constitutions-Utskottet har fråga blifvit väckt om
eu sådan jemkning af Tryckfrihets-Lagen, sedan inrättningen af
jury i Tryckfrihetsmål blifvit faststäld, att alla bestämmelser
deri, rörande bestraffningar, skulle ställas i full enlighet med
allmänna lagen och densamma endast i Tryckfrihets-Förordningen
åberopas.»

Emellertid inskränkte sig konstitutionsutskottet

»att till Riksens Ständer anmäla nödvändigheten deraf,
att Lag-Comitéen måtte anmodas att i lagförslaget fästa synnerlig
uppmärksamhet på bestraffningssättet af de brott, som
kunna pröfvas emot Tryckfriheten och på Rättegangssättet i
Tryckfrihetsmål, på det tillfälle ma beredas, att äfven sadana
mål, efter den nya lagens antagande, endast efter allmän lag
må kunna afdömas».

Och på liknande sätt uttalar sig konstitutionsutskottet äfven långt
senare, år 1863, då arbetet med förslaget till nu gällande strafflag nalkades
sin fullbordan, i sitt memorial n:o 16:

»Sedan Kongl. Maj:t täckts till Rikets nu församlade
Ständer öfverlemna förslag till ny Strafflag, hvilket för närvarande
är på Rikets Ständers pröfning beroende, har Konstitutions-Utskottet
fästat uppmärksamhet på vigten deraf, att
för den händelse nämnda förslag skulle blifva såsom lag gällande,
de i grundlagarne förekommande straffbestämmelser,
så vidt ske kan, lämpas efter dem, som i lagförslaget äro för
motsvarande fall föreskrifna. Man finner nemligen i grundlagarne
åtskilliga stadganden, som dels lyda å andra straffarter
än lagförslaget bestämmer, dels i öfrigt icke öfverensstämma
med hvad der för likartade fall är stadgadt, dels
ock hänvisa till lagrum, som genom den nya lagen komme
att upphäfvas. Det blitver således nödvändigt att grundlagarne
i dessa delar ändras.»

Att öfverensstämmelse mellan tryckfrihetsförordningen och strafflagen
behöfdes äfven i afseende pa brottens karakteristik, både man
säkert ej ännu fått lära genom erfarenheten. Vid behandlingen af
konstitutionsutskottets sist anförda memorial inom borgarståndet den

4 Motioner i Andra Kammaren., N:o 177.

29 september 1863 yttrade dock en talare, rådmannen L. W. Henschen
från Upsala:

»Jag hade förestält mig att, då detta nu förevarande
ändringsförslag afser att bringa tryckfrihetsförordningen i
öfverensstämmelse med strafflagen, sådant bort ske äfven i
afseende å brottens karakteristik.»

Ett bestämdt förslag till ändring af tryckfri hetsbrottets karakteristik
i tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 13, gaf herr S. A. Hedlund i
en inom Riksdagens Andra Kammare år 1869 väckt motion (n:o 343),
då han bland annat yrkade, att tvenne paragrafer i tryckfrihetsförordningar
skulle erhålla följande lydelse:

»§ 5. Såsom kränkningar af eller brott emot tryckfriheten
anses:

b) osedliga framställningar

Brotten straffas efter allmän lag.

§ 6. Hvad i föregående § blifvit stadgadt om framställningar
i ord gäller ock om framställningar i bilder, som i
tryck utgifvas.»

Till detta förslag fogar han den anmärkningen, att deri ingå alla
stadganden i tryckfrihetsförordningens § 3.

Och i ett under samma riksdag 1869 af trycket utgifvet »förslag
till förändrad redaktion af tryckfrihetsförordningen», författadt af »ledamot
i konstitutionsutskottet» (sannolikt C. F. Bergstedt), utbytes § 3
mom. 13 mot de om strafflagen erinrande orden:

»utspridande af skrift eller skildring, som sårar tukt och
sedlighet».

Till Riksdagen 1871 öfverlemnade konstitutionsutskottet ett memorial
(n:o 7) med förslag till ny tryckfrihetsförordning, hvari samma
sträfvan att upphäfva skilnaden mellan tryckfrihetsförordningen och
allmänna lagen framträder. I motiveringen anför utskottet (sid. 9):

»Åtskilliga bland nuvarande bestämmelser synas ock böra
ur tryckfrihetsförordningen uteslutas såsom 1 § 9 mom. angående
den litterära eganderätten, som är af en ren civilrättslig
natur, och 3 § om straff för tryckfrihetsbrott, som
redan nu till allra största delen sammanfaller med strafflagens
bestämmelser och i sin helhet bör dit förläggas.»

I samma rigtning anför utskottet vidare (sid. 27):

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177. 5

»I fråga om hvad som är att såsom tryckfrihetsbrott
anse, bör gälla, att straff för skrifts innehåll endast följer, när
detsamma är enligt allmän lag brottsligt, och att straffet bör
vara det, som allmän lag i ty fall stadgar. I närmaste öfverensstämmelse
härmed hänvisar också tryckfrihetsförordningens
3 § i afseende på bestraffande af de der uppräknade tryckfrihetsbrott
till allmän lag, utom i 2 och 12 mom., hvilka

sakna fullt motsvarande stadganden i strafflagen..... Med

dessa jemkningar komme 3 § i gällande tryckfrihetsförordning
att i sin helhet hänvisa till allmän lag och kan då ersättas
af det stadgande, utskottet föreslagit i § 16, att brott, som
genom tryckt skrift begås och för hvilket ej i tryckfrihetsförordningen
särskildt straff finnes utsatt (såsom fallet t. ex.
är vid de s. k. ordningsmålen), bestraffas enligt allmän lag.»

Till detta konstitutionsutskottets förslag anslöt sig 1871 års publicistkomité
(herrar A. Gumeelius, A. Hedin, A. Sohlman och H. Wieselgren)
i sitt enligt uppdrag af andra svenska publicistmötet i Göteborg
utarbetade och till det tredje publicistmötet i Stockholm 1871 öfverlemnade
»förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen». Komiterade,
som »ej ansett sitt uppdrag fordra, att de skulle utarbeta fullständigt
förslag till ny presslag utan blott innebära skyldighet att för
mötet framlägga utkast till de angelägnaste förbättringar i den nu gällande»,
och derför »väsentligen inskränkt sin åtgärd till framläggande
af förslag rörande de delar af tryckfrihetslagstiftningen, hvilka äro
framför andra vigtiga och hvilkas beskaffenhet mest öfverklagats»,
yttra med afseende på § 3 (sid. 7):

»Komiterade ha här enligt konstitutionsutskottets föredöme
uteslutit samtliga i gällande tryckfrihetslag uppräknade
kategorier af tryckfrihetsbrott. Redan nu hänvisar tryckfrihetsförordningen,
utom i tvenne fall, till allmän lag i fråga om
straffen för pressförbrytelser, och är således den garanti mot
deras skärpande, som straffbestämmelsernas specificerande i
grundlagen skulle innebära, redan till största delen försvunnen.
Att återföra det forna förhållandet, lärer få anses nästan omöjligt,
sedan det en gång öfvergifvits och då det ur principiel
juridisk synpunkt säkerligen måste anses origtigt.»

Med yrkande om vissa ändringar i afseende på straffbestämmelserna
föreslå komiterade följande lydelse af tryckfrihetsförordningen

§ 3:

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

»Brott, som genom tryckt skrift begås, och för hvilket, ej
i denna lag särskildt ansvar finnes utsatt, bestraffas enligt allmän
lag och varde skriften konfiskerad; dock att konfiskationen,
så vidt möjligt är, inskränkes till den eller de delar af
skriften, hvilka befunnits af brottsligt innehåll . . .»

Det är påtagligt, att om en sådan förändring, som i de två senast
anförda förslagen yrkas, blefve genomförd och således alla detaljbestämmelser
angående de nu i § 3 uppräknade brotten uteslötes ur
tryckfrihetsförordningen, dessa brotts karakteristik skulle blifva den i
strafflagen gifna, med afseende hvarpå ingen förändring i dessa förslag
yrkas. Dessa förslag gå följaktligen i det nu ifrågavarande hänseendet
i samma rigtning som de förut anförda yrkandena på upphäfvande af
skiljaktigheten mellan tryckfrihetsförordningens och strafflagens bestämmelser
angående brottets natur. Gemensamt för alla dessa förslag är
också, att de vid valet mellan strafflagens bestämmande af brottet
genom sjelfva handlingens karakteristik och tryckfrihetsförordningens
bestämmande af brottet tillika genom fastställande af den handlandes
syfte samtliga anslutit sig till strafflagens sätt att bestämma brottet,
äfven om de icke valt samma uttryck.

Med full bestämdhet har Kongl. Maj:t i proposition till Riksdagen
den 14 februari 1887 tillämpat grundsatsen, att de olika lagarne rörande
likartade förbrytelser skola stå i full öfverensstämmelse med hvarandra.
I det förslag till tryckfrihetslag, som den kongl. propositionen, n:o 21,
vid ifrågavarande riksdag innehåller, användes nemligen vid bestämmandet
af de brott, hvarom nu gällande tryckfrihetsförordning § 3
mom. 13 handlar, samma uttryck som i motsvarande paragraf i strafflagen.
Såsom af motiveringen synes, afser denna förändring tillika en
högst väsentlig ändring af innehållet. Förslagets § 9 lyder:

»Förutom i de fall, då öfverträdelse af hvad i 6 eller 8
§ sägs eger rum, anses tryckt skrifts innehåll brottsligt, då
skriften innefattar:

ll:o) framställning, som sårar tukt och sedlighet — —»
Enligt det till propositionen fogade statsrådsprotokollet yttrade
statsrådet och chefen för justitiedepartementet vid motiveringen af det
i afseende på den föreliggande paragrafen gjorda förslaget bland annat
följande (sid. 36):

»Moment 10 torde ej hafva undergått någon förändring
till innehållet, fastän ordalagen äro jemkade till öfverensstäm -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177. 7

ruelse med strafflagens. Detsamma har skett med 11 mom., i
detta fall likväl med full afsigt att åstadkomma en förändring
af innehållet. Motsvarande stadgande i den gällande tryckfrihetsförordningen
3 § 13 mom.: »Sedernas vanhelgd...

åsyftas» är så beskaffad!, att efter den bokstafliga lydelsen .de
gröfsta och skändligaste framställningar skulle vara oåtkomliga
för straff, så vida det ej kunde styrkas, att författaren haft för
afsigt att med dem främja ett förderfligt lefnadssätt. Svårigheten
att åstadkomma en dylik bevisning och de ringa utsigterna
att under sådana omständigheter uppnå hvad som
åsyftas med ett, åtal hafva mången gång afhållit den offentliga
myndigheten från ingripande, äfven der den allmänna sedlighetskänslan
funnit sig mest kränkt och de olycksbringande
verkningarne af en osedlig litteratur varit mest uppenbara. En
lagändring, hvarigenom det, som kränker denna känsla, blir
straffbart, äfven utan att uppsåtet varit bestämdt rigtadt på
åstadkommande af förderfliga verkningar, är en bland de angelägnaste
uppgifter för lagstiftningen i detta ämne.»

På grund af Riksdagens upplösning blef denna kongl. proposition
icke föremål för något utlåtande af konstitutionsutskottet eller för
öfverläggning inom Riksdagens kamrar. Och då Riksdagen efter nya
val till Andra Kammaren å nyo sammanträdde den 2 maj 1887, hade
Kongl. Maj:t, på framställning af vederbörande departementschef, beslutat
låta »till annan riksdag» anstå med förslagets framställande, enär
dess egenskap af blifvande grundlag, dess betydande omfattning, det
vigtiga och grannlaga ämne, det behandlade, samt den helt och hållet
nydanade form, hvari detta ämne enligt förslaget skulle i vår lagstiftning
framträda, kräfde af Riksdagen en vida omsorgsfullare och mångsidigare
pröfning, än att man kunde vänta, att den skulle medhinnas
under nämnda riksdag. Förslaget har icke sedermera blifvit å nyo
framstäldt.

Det kan synas underligt, att ett förelag till ändring af tryckfrihetsförordningen
§ 3 mom. 13 så ofta varit före, utan att likväl ändringen
blifvit genomförd, och det så mycket mer, som, så vidt jag
kunnat finna, aldrig någon bevisning emot förändringens lämplighet
blifvit framstäld. Så vidt jag rätt uppfattat saken, beror detta i all -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

mänhet derpå, att förslaget framställe i förening med en mer eller
mindre fullständig omarbetning af tryckfrihetsförordningen, hvarvid man
icke kunnat komma till enighet om åtskilliga andra, mycket svårlösta
frågor, som icke stå i något väsentligt sammanhang med den nu föreliggande,
såsom t. ex. om ansvarigheten för brottslig skrift, om juryns
sammansättning o. s. v.; då dessa frågor icke kunnat lösas, har man
skjutit ifrån sig hvarje tanke på ändring i tryckfrihetsförordningen.

Behofvet af det föreliggande momentets ändring har icke heller
förr så starkt trädt fram som under senaste tider. Jag har förut visat,
huru man inom Riksdagen till en början begränsade sig til] att yrka
på tryckfrihetsförordningens ändring i afseende på straffbestämmelserna
i syfte att bringa dessa till full öfverensstämmelse med motsvarande
straffbestämmelser i allmänna lagen eller att låta tryckfrihetsförordningen
blott hänvisa till dessa straffbestämmelser. Bland de rättslärde
har det visserligen redan för länge sedan framhållits, att den i det
föreliggande momentet gjorda karakteristiken af brottet är felaktig.
Så yttrar t. ex. professor H. L. Rydin i sin år 1859 utgifna skrift »om
yttrandefrihet och tryckfrihet)) (sid. 10):

»Ofvananförda mening »hvarigenom . . . åsyftas» är ett alldeles
origtigt uttryckssätt. Skulle denna mening tolkas efter orden,
kunde de flesta osedliga framställningar straffritt utgifvas.
Sådana framställningar äro i allmänhet blott produkter af eu
oren fantasi och utgifvas merendels af lättsinne eller för att
dermed förtjena penningar, ej för att främja ett osedligt lefnadssätt,
Meningen är naturligtvis, att retning af passionerna,
som i sin ordning främja ett sedeslöst lefnadssätt, ej får åsyftas.
Uttrycket borde ändras till: »hvarigenom ett förderfligt lefnadssätt
främjas» eller ock såsom i 1766 års tryckfrihetsförordning,
der det heter: »en uppenbar last främjas eller försvaras».

Men något praktiskt behof af ändring hade ej vid den tiden gjort
sig kändt.

Nu är ställningen en helt annan. Behofvet af momentets ändringframstår
såsom ett af de mest trängande inom tryckfrihetslagstiftningen.
Frågans sakliga innebörd, dess betydelse för osedlighetens hämmande,
har mer och mer trädt i förgrunden och är för närvarande af Sverines
folk lifligt känd.

I skrifvelse till Konungen af den 5:te maj 1893 om åtgärder till
motverkande af osedlighet framhåller Riksdagen, huru som man efter
uttalanden i sedlighetsfrågan att döma tyckes vara fullt medveten om
det nödvändiga uti att stäf ja och tillbakavisa åtskilliga i ord och bild

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

djerft framträdande osedlighetsyttringar, och derefter yttrar Riksdagen
vidare som följer:

»Beträffande ofvannämnda slag af litteratur, som tydligen
icke har annat syfte än att väcka och egga de sinliga drifterna,
ehuru den för olika alster väljer olika form, har Riksdagen
inhemtat, att under de fem sista åren på befallning af justitiekanslersembetet
elfva åtal anstälts mot dylika alsters ansvarige
utgifvare. Af dessa åtal hafva åtta slutat med den åtalades
fällande. Det vill häraf synas, som om nu gällande lagstiftning
lemnar utväg till utöfvande af den allvarliga räfst, som oaflåtligen
borde rigtas mot ifrågavarande skriftställeri. Men
Riksdagen har icke kunnat undgå att uppmärksamma, huru
som, sedan ett af de ofvannämnda åtalen anstälts år 1888, ett år
1889 och nio under månaderna januari—maj 1890 emot lika
många under sagda tid utkommande häften af en groft osedlig
skrift, derefter blott ett ännu icke afgjordt åtal af ifrågavarande
slag förekommit.»

I det underdåniga utlåtande, som justitiekanslersembetet den 20
augusti 1896 afgifvit på grund af nådig remiss den 15 maj 1896 af
Riksdagens ofvan nämnda skrifvelse, anför justitiekanslersembetet i den
nu föreliggande frågan följande:

»Justitiekanslersembetet anser väl i likhet med Riksdagen,
att för höjande af ett folks sedlighet i första rummet kräfvas
åtgärder, som befordra utvecklingen af en verkligt sedlig anda
hos folket, och att dessa åtgärder till stor del falla utom strafflagstiftningens
område. Men, på sätt äfven Riksdagen påpekat,
torde det ej lida något tvifvel, att genom ett tidsenligt ordnande
och utvecklande af nämnda lagstiftning mycket skulle kunna
uträttas till stäfjande af osedlighetens yttringar. Och att det
jemväl ur synpunkten af den allmänna sedlighetens befordrande
är af vigt, att slika yttringar stäf] as, torde vara uppenbart
bland annat deraf, att, då fråga är om åtgärder till sedlighetens
befordrande, man företrädesvis måste rigta sina bemödanden
på höjande af det uppväxande slägtets sedlighetskänsla, för
hvilket ändamål det måste vara af vigt dels att så vidt möjligt
inskränka de till efterföljd lockande exemplen af strafflös osedlighet,
dels, och förnämligast, att söka hindra osedlighetsgiftets
spridande bland de unga genom retande framställningar i ord
och bild o. s. v.

Bih. till Riksd. Prat. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Rand. Cl Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

För att nu öfvergå till de särskilda slag af sedlighetsbrott,
i fråga om hvilka Riksdagen ansett gällande lag förnämligast
vara i behof af ändring, så framstår först frågan om bestraffning
af den form af osedlighet, som framträder i ord och bild, och
hvilken är så mycket farligare, som den i dubbelt afseende
verkar skadligt, nemligen dels såsom sårande den allmänna
moraliska känslan och småningom, i synnerhet om den lemnas
ostraffad eller bestraffas alltför lamt, förslöande sedlighetskänslan
äfven hos verkligt sedliga individer, dels, och kanske
förnämligast, genom sin lockande och retande inverkan på
ungdomens fantasi, hvarigenom detta slags osedlighet, om
den lemnas ohejdad i sin framfart, säkerligen kommer att visa
de förderfligaste verkningar på det uppväxande slägtets
moraliska uppfattning och blifvande ståndpunkt.

Riksdagen har i sin skrifvelse fäst uppmärksamheten bland
annat derpå, att, sedan under åren 1888 och 1889 samt förra
hälften af år 1890 elfva åtal på justitiekanslersembetets förordnande
anhängig]orts mot ansvarige utgifvare af osedlig
litteratur, derefter blott ett åtal af ifrågavarande slag förekommit,
samt i anseende härtill ifrågasatt, huru vida förklaringsgrunden
till ett sådant förhållande kunde vara att finna antingen
deruti att osedlig litteratur här i landet endast sparsamt utgåfves,
eller ock deruti att man på ett eller annat sätt vetat undgå
vederbörande myndigheters uppmärksamhet. Då Riksdagen
emellertid saknade tillfälle att bilda sig bestämdt omdöme om
verkliga anledningen till förhållandet, ansåg sig Riksdagen
böra uttala den förhoppningen, att nödig utredning härom
måtte i möjlig mån varda åstadkommen.

1 anledning häraf får justitiekanslersembetet till en början
i underdånighet anföra, att genom tryckt skrift begångna
sedlighetsförbrytelser ej i flera fall än de af Riksdagen upptagna
blifvit under den af Riksdagen afsedda tid af chefen för
justitiedepartementet för åtals anställande hos justitiekanslersembetet
anmälda och att justitiekanslersembetet ej heller under
samma tid af sådana tryckta skrifter, som kommit embetet till
banda, haft anledning förordna om åtal. Erfarenheten har ock
visat, att, sedan flera åtal för brott af ifrågavarande slag under
en kortare tidsperiod förekommit, författare eller utgifvare af
tryckta skrifter under någon tid derefter iakttagit större försigtighet
i afseende på skrifsätt^. Men detta oafsedt torde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177. 11

med fog kunna erinras, att eu annan anledning till åtalens fåtalighet
än de af Riksdagen angifna synes ligga nära till hands,
en anledning, som kanske torde vara den förnämsta, den nemligen,
att nu gällande lag just i fråga om osedlig litteratur
lemnar mycket öfrig!, att önska, ja så mycket, att det endast
torde vara i ganska få fall, som åklagaremagten med stöd åt
samma lag kan ingripa med utsigt till framgång. Denna anmärkning
gäller dock hufvudsakligen den del af ifrågavarande
lagstiftning, som afser det tryckta ordet och således återfinnes
i tryckfrihetsförordningen. Ty mot det lagrum i allmänna
strafflagen, som afser berörda litteratur, eller 18 kap. 13 §,
kan egentligen endast anmärkas att det lider af ofullständighet.
Tryckfrihetsförordningens bestämmelser i fråga om den
osedliga" litteraturen återfinnes i 3 § 13 momentet, jemfördt
med ingressen till denna §, hvarjemte i fråga om straffet hänvisas
till allmän lag, som i detta fall utgöres af nyssnämnda
13 § i 18 kap. strafflagen. Berörda moment af 3 § tryckfrihetsförordningen,
redan till sin uppställning mindre tillfredsställande,
är numera, likasom åtskilliga andra af stadgandena
i nyssnämnda grundlag, i hög grad föråldradt, svårtillämpligt
och hindrande för ett kraftigt ingripande mot sådana företeelser,
som af Riksdagen i dess ofvanberörda skrifvelse åsyftats.
Enligt ordalagen i omförmälda 13:de moment skulle ej annat
vara straffbart, än dels »offentliga läror till någon last, särdeles
den som sårar ärbarheten», dels sådana ohöljda och
skändliga framställningar af denna lasts utöfning, hvarigenom
främjandet af ett förderfligt lefnadssätt åsyftas.» Huru få osedliga
skrifter, som utan en extensiv tolkning af detta lagrum
blifva straffbara, torde ligga för öppen dag. Det torde , vara
ytterst sällsynt, att en skrift kan karakteriseras såsom innehållande
»lära» till någon last, och nästan lika sällan torde
man om ett arbete kunna säga, att dermed åsyftats främjandet
af ett förderfligt lefnadssätt, för att icke tala om, att, det långt
ifrån alltid är de ohöljda och skändliga framställningarne af
otuktslasten, som äro de farligaste, utan ofta just de skildringar,
som innefatta en konstrik väfnad af mer eller mindre
beslöjade men på fantasien starkt verkande antydningar om
hvarjehanda osedliga förhållanden och situationer. Man torde
till och med kunna påstå att, i strid mot, hvad tryckfrihetsförordningen
såväl i ingressen till 3 § som i ofta berörda 13:de

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

mom. framhåller, skriftens »åsyftning’» icke bör anses ega afgörande
betydelse i fråga om straffbarheten. Låt vara att författaren
eller utgifvaren icke haft för afsigt att med skriften
främja ett otuktig! lefnadssätt; det är tillräckligt att innehållet
eller skrifsätt; är sådant, att det måste antagas hafva en förderfbringande
inverkan på derför mottagliga sinnen; författandet
och utspridandet bland allmänheten af en dylik skrift
utgör för staten en fara, mot hvilken den måste skydda sig,
och den, som på ett eller annat sätt låter en sådan skrift
komma under allmänhetens ögon, begår en straffvärd handling,
denna må nu i det speciella fallet kunna karakteriseras såsom
ett fullt uppsåtligt brott, rigtadt- mot sedligheten, eller såsom
innebärande en straffvärd likgiltighet i fråga om de skadliga
verkningar, handlingen i sedligt hänseende kan medföra. Undantag
från förenämnda regel borde ega rum endast i de fall,
der det är alldeles uppenbart, att skriften i fråga är tillkommen
i vetenskapligt, allmännyttigt eller verkligt konstnärligt
ändamål, . hvilket då bör af skriften och framställningssättet
deri tydligen framgå. Men äfven en sådan skrift kan lätteligen
missbrukas och af en försäljare eller utspridare användas
för osedligt ändamål, likasom delar af en dylik skrift, innehållande
sinnesretande beskrifningar å menniskokroppen o. s. v.,
kunna frånskiljas eller aftryckas samt till uppväxande ungdom
afyttras eller utlånas. Ett sådant förfarande torde icke höra
lemnas onäpst.

Vidare är att märka, att ifrågavarande mom. i tryckfrihetsförordningen
står illa tillsammans med det stadgande i
allmänna strafflagen, hvarefter brottet skall straffas, eller 18
kap. 13 § 1 mom. Detta sistnämnda lagrum, som handlar
om utspridande af skrift, målning, teckning eller bild, uppställer
för brottsligheten hos en dylik verksamhet ingen annan
fordran, än att den ifrågavarande skriften, målningen, teckningen
eller bilden skall vara sårande för tukt och sedlighet,
och lemnar sålunda tillfälle till en ofantligt mycket vidsträcktare
tillämpning än 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen.
Förhållandet borde i verkligheten vara det motsatta, då de
osedliga framställningar, som förekomma i tryckta skrifter, äro
farligare än de öfriga framställningar, som hemfalla under
nyssnämnda mom. i strafflagen, särskild! i följd af den större

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177. 13

lätthet, hvarmed tryckta skrifter i jemförelse med handskrift
kunna spridas.

Af det sagda torde således vara uppenbart att för vinnande
af det utaf Riksdagen angifna mål 3 § 13 mom. tryckfrihetsförordningen
bör helt och hållet omarbetas. Härvid
uppstår emellertid först frågan, huru vidsträckt omarbetningen
bör göras utan att stöta på alltför stora svårigheter genom
rubbning af de principer, hvarpå nämnda grundlag är byggd.
För sin del anser justitiekanslersembetet önskvärdt, att der
sedlighetsbrott framträder i skrift, tryckt eller otryckt, teckning,
målning eller bild, ej blott författaren, konstnären eller
tillverkaren, utan äfven den eller de, som dragit försorg om
skriftens eller de öfriga osedliga föremålens tryckning eller
mångfaldigande på annat sätt, kunde — på sätt exempelvis
belgiska lagen stadgar — såsom gerningsmän straffas, eller
att åtminstone — såsom i en del andra utländska lagar är
förhållandet — allmänna strafflagens regler om delaktighet i
brott finge tillämpning jemväl å de sedlighetsbrott, som begås
med det tryckta ordet såsom medel. Man skulle derigenom
komma att träffa den farligaste brottslingen, nemligen förläggaren,
hvilken i fråga om dessa brott spelar en lika vigtig,
om ej vigtigare, rol än tjufgömmaren i fråga om stöld. Ty
lika visst som antalet yrkesstölder skulle i väsentlig mån förminskas,
om ej sådana personer funnes, som med vetskap om
den olofliga åtkomsten toge befattning med döljande, omarbetande
och föryttring af det stulna godset, likavisst skulle den
osedliga litteraturen nedsjunka till ett minimum, om ej personer
funnes, som drefve utgifvande af nämnda alster såsom
en lönande affär. Att träffa dessa personer ej blott med påföljden
af pekuniär förlust utan äfven med ett känbart, kriminel!
straff och möjligen äfven andra kriminella påföljder, som
gjorde det svårare för dem att fortsätta sitt osedliga yrke, är
derför ett önskningsmål, som man förr eller senare måste söka
uppnå. Beklagligtvis torde det för närvarande vara med stora
svårigheter förenadt att åstadkomma en sådan förändring i vår
gällande lag, hvarigenom nämnda önskningsmål kunde vinnas.
Kan det ej ske, torde man dock böra, med bibehållande af
tryckfrihetsförordningens stadganden i öfrigt, söka genom en
omarbetning af 13 § 3 mom. i samma förordning till när -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

mare öfverensstämmelse med 18 kap. 13 § 1 mom. strafflagen
gorå. straffhotet mot sedlighetsbrott genom tryckt skrift
mera effektivt än det nu är----— —___ — —»

Till den grundliga motivering för eu ändring i angifvet syfte af
tryckfrihetsförordningen § 3, som kan hemtas särskildt ur det ofvan
citerade statsrådsprotokollet och ur justitiekanslersembetets nu i utdrag
meddelade utlåtande har jag icke anledning att foga någon utförlig
egen motivering.

Det åtal jemlikt tryckfrihetsförordningen § 3 mom. 13, som Riksdagen
i sin skrifvelse af år 1893 omnämnde såsom oafgjordt, ledde
till frikännande. Efter detta åtal har endast ett litterärt alster föranledt
åtal på grund af nämnda åtal, och i detta fall, som ännu torde
vara i så friskt minne, att jag endast behöfver erinra derom, frikändes
så väl författaren och förläggaren som den tidningsredaktör, hvilken
icke blott en gång, utan, ockrande på den allmänhets lägre begär, som
allra.mest behöfver skydd mot osedlig litteratur, tvenne gånger aftryckt
de dikter, som föranledt åtalet. Genom dessa dikters offentliggörande
och omtryckande och genom de i anledning häraf väckta åtalens utgång
bekräftas till fullo de farhågor som uttalats af statsrådet och
chefen för justitiedepartementet och af justitiekanslersembetet. Med
hvad hopp om framgång skall hädanefter justitieministern eller justitiekansler.
en kunna föranstalta om åtal på grund af den ifrågavarande
föreskriften? Och kan man undra, om en tryckfrihetsjury hädanefter,
så länge detta lagrum har oförändrad lydelse, ryggar tillbaka för att
uttala det fällande ordet öfver en osedlig skrift?

De ömmande och beklagande uttalanden angående skriften och
åtalen, hvarpå vår tidningspress under sistlidne oktober och november
månader var så rik, visa otvetydigt, att en öfverväldigande del af den
vittnesgill allmänheten ansåg de dikter, som voro föremål för åtalen,
vara för eu naturlig sedlighetskänsla sårande och för den uppväxande
ungdomens sedlighet farliga, De vittna också, med hvilken oro man
ser, att .lagen, då ej ens dessa åtal ledde till fällande utslag, ej bereder
tillräckligt skydd mot farorna af en osedlig litteraturs spridande. I
synnerhet för föräldrar och lärare, som närmast hafva ungdomens sed -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177. 15

liga vård sig anförtrodd, måste det väcka bekymmer, att dikter af den
sexuelt retande beskaffenhet som de ifrågavarande få ostraffadt införas
i böcker och tidningar. Uppfostrarens arbete blir naturligtvis högst
betydligt försvåradt genom den lätthet, hvarmed det smygande pestgiftet
karl föras till dem, som ännu ej hafva ett tillräckligt utbildadt
förstånd för att kunna säkert bedöma, hvad de mottaga, eller tillräcklig
moralisk styrka att stå emot giftets eggelser, men deremot, vaknande
känslor nog för att vara särskildt mottagliga för dess förhärjande
verkningar.

Den ofvan antydda jemförelsen med utlandets, lagstiftning torde
visa, att en sådan speciel karakteristik af sedlighetsförbrytelse genom
tryckfrihetens missbruk, som förekommer i gällande tryckfrihetsförordning
§ 3 mom. 13, icke ärbehöflig; i åtskilliga af de anförda yttrandena
gifvas, såsom mig synes, goda skäl för den åsigten, att denna karakteristik
af brottet genom syftet att främja ett förderfligt lefnadssätt är
orimlig.

Den anförda historiken visar, att man länge och från olika håll
sökt blifva qvitt denna speciella karakteristik och upphäfver skilnaden
mellan sedlighetsbrottets bestämmande i tryckfrihetsförordningen och
i strafflagen.

De anförda uttalandena af statsrådet och chefen för justitiedepartementet
och af justitiekanslersembetet framhålla med allvar och sanning
det tvingande behofvet af en ändring i angifven rigtning af det
ifrågavarande lagrummet.

Erfarenheten, särskildt från sistlidne höst, bekräftar på. ett ovedersägligt
och manande sätt dessa uttalanden och visar tillika, att
den allmänna meningen är väl beredd för ändringens snara genomförande.

Då nu den förordade ändringen torde kunna genomföras oberoende
af ändringar i tryckfrihetsförordningen, som i öfrigt kunna ifrågakomma,
och oberoende af de åtgärder till osedlighetens motverkande, som
Konungen med anledning af Riksdagens ofvan anförda skrifvelse af år
1893 kan komma att vidtaga, vågar jag med stöd af hvad jag anfört,
i nära anslutning till Kongl. Maj:ts proposition af den 14 februari 1887,
vördsamt hemställa,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 177.

att Riksdagen ville för sin del besluta följande
förändrade lydelse af tryckfrihetsförordningen § 3
mom 13:

framställning, som sårar tukt och sedlighet.

Om remiss till konstitutionsutskottet anhålles.

Stockholm den 7 april 1897.

Enär Sahlin.

STOCKHOLM, Y. A. NVMANS KHTKRTRÄDARK. 1897.