Motioner i Andra Kammaren, N:o 167 (Motion 1899:167 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

N:o 167.

Af herr E. V. Sahlin, om skrifvelse till Kongl. Majd angående
ny lagstiftning i fråga om fattigvården.

Under de snart 28 år, som förflutit, sedan Kongl. Maj:t utfärdade
den ännu gällande förordningen angående fattigvården, har småningom
en allmän mening uppstått, att denna förordning i många afseenden är
otillfredsställande.

Inom de särskilda fattigvårdssamhällena hafva ofta svårigheter uppstått
vid förordningens tillämpande. Om också många af dessa svårigheter
bero på en viss handfallenhet, misstro till förordningen och oförmåga att
begagna de medel densamma erbjuder, så visa dock flere hvarandra motsägande
prejudikat, att lagskipningen äfven i högsta instans varit förenad
med svårigheter. För att blott framhålla ett exempel vill jag hänvisa till
högsta domstolens tvenne utslag af den 10 februari 1885 (Nytt jur. arkiv
1885, s. 62) och af den 30 oktober 1895 (N. J. A. 1895, s. 461) i fråga
om fattigvårdsstyrelses husbonderätt öfver en man, som brustit i edgång i
barnuppfostringsmål och på den grund blifvit dömd att betala barnuppfostringshjelp,
men sedan brustit i betalningen och låtit barnet falla fattigvården
till last.

Inom Riksdagen hafva också många försök gjorts att få enskilda
moment i fattigvårdsförordningen ändrade. Till synnerligen många eller
betydande ändringar hafva dessa försök dock ej ledt — helt naturligt, då
ju föreskrifterna stå i så nära förbindelse med hvarandra, att ändring af
en paragraf lätt medför ändring af en annan, och då det ju alltid är svårt
för en enskild motionär att föreslå eu fullt lämplig foiunulering af ett lagstadgande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

För att få utrönt i hvilken grad missnöjet rörande enskilda punkter
af fattigvårdsförordningen är allmänt inom de kommunala myndigheter,
som närmast hafva att handlägga hithörande ärenden, utsände jag i förening
med fattigvårdsdirektören i Gefle, Gösta Englund, sistlidna år ett
frågecirkulär till åtskilliga fattigvårdsstyrelser inom olika delar af riket.
Samma cirkulär sändes äfven till föreningen för välgörenhetens ordnande
i Stockholm.

De 38 svar, som hittills ingått*), gifva otvetydigt vid handen, att
önskan om en grundlig revision af fattigvårdsförordningen verkligen är
allmän.

I alla de 38 skrifvelserna utom en enda (från Wilhelmina) röjes
missnöje med det bestående eller yrkas ändringar i gällande förordning.

Vid redogörelsen för de punkter, i hvilka eu revision synes särskildt
önskvärd, följer jag den ordning, som iakttagits i cirkuläret, hvarvid jag
dock icke tager cirkulärets andra punkt i särskildt betraktande, emedan
densamma kan anses vara innefattad under den första punkten, sedan
högsta domstolen genom ofvannämnda utslag af den 30 oktober 1895
förklarat en man, som efter bristande edgång i barnuppfostringsmål blifvit
dömd att betala visst barnuppfostringsbidrag, skyldig att såsom fader till
det ifrågavarande barnet försörja detsamma utan fattigvårdssamhällets betungande
samt underkastad den påföljd för underlåtenhet häraf, kongl.
förordningen angående fattigvård stadgar.

Cirkuläret har följande lydelse:

»I syfte att söka åstadkomma sådan ändring i vissa delar af kongl.
förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, att fattigvårdsstyrelse
må kunna med mindre tidsutdrägt och större kraft, än hvad nu är
möjligt, inskrida mot pligtförgätna familjeförsörjare, få vi härmed vördsamt
anhålla, att I villen i anslutning till nedanstående frågor benäget insända
— om möjligt före den 15 instundande januari — till undertecknad
Englund meddelande om sådana erfarenheter, som synas ådalägga behofvet
af en ändring i antydd rigtning uti gällande fattigvårdsförordning.

1. Har det visat sig, att förordningen icke erbjuder fattigvårdsstyrelse
tillräckligt verksamma medel att förmå enligt förordningen försörjningsskyldig
att fullgöra sina förpligtelser mot fattigvårdssamhälle, som

*) Arboga, Bollnäs, Borås, By, Gefle, Hamrånge, Helsingborg, Hällestad, Husby,
Jönköping, Karlskrona, Kristianstad, Linde, Ljusnarsberg, Lycksele, Madesjö, Malmö,
Nätra, Oskarshamn, Skön, Stora Malm, Stora Tuna, Sundsvall, Söderala, Timrå, Torp,
Undenäs, Upsala, Urshult, Wilhelmina, Yissefjerda, Yenersborg, Vestervik, Vesterås, Öfver
Luleå, Örebro, Örgryte samt föreningen för välgörenhetens ordnande i Stockholm.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167. 13

föranlåtits taga vård om den försörjningsskyldiges hustru eller minderåriga
barn?

Ex. Sotaren C. 0. H. har hustru och barn på fattiggården i N., utan att fattigvårdsstyrelscn
kunnat förmå honom, som vistas å annan ort, att bidraga till familjens
underhåll.

Anm. Exempel i stor mängd torde kunna anföras på dylika pligtförgätna familjeförsörjare,
hvilka afvika från sina familjer och på detta nu för tiden allt mera vanliga sätt öfverflytta
åliggande försörjningsskyldighet på den kommunala fattigvården. En ungefärlig uppgift
å antalet »afvikna» samt å antalet individer i deras familjer, hvilka nu ligga fattigvården
i eder kommun till last, vore synnerligen värdefull för vårt ofvannämnda syfte.

2. Har det visat sig, att fångvårdsstyrelse, som understödt minderårigt
oäkta barn, icke åtnjutit behöfligt stöd af fattigvårdsförordningen för
att kunna göra sin husbonderätt gällande öfver man, som antingen sjelf
erkänt sig vara barnets fader eller af domstol ålagts att för detsamma utgifva
visst uppfostringsbidrag?

Ex. Genom utslag den 2/7 1894 ålades handelsresanden G. B. att för flickebarnet
S. M. E. B. utgifva i barnuppfostringshjelp 8 kronor i månaden, räknadt från 22/7 1 891,
till dess barnet kunde sig sjelf försörja. Den u/u 1895 intygade stadsfogden, att G. B.
saknade kända utmätningsbara tillgångar. Vid sådant förhållande har fattigvårdsstyrelsen
icke kunnat af G. B. erhålla någon ersättning för den hans barn påkostade fattigvården,
och någon påföljd för G. B. jemlikt stadgandena i 35, 41 och 42 §§ af fattigvårdsförordningen
kan, såsom prejudikat den 10/2 1885 i ett liknande fall visar, så mycket mindre
ifrågakomma, som G. B. vid utslagets afkunnande i barnuppfostringsmålet icke uttryckligen
medgifvit sig vara fader till omförmälda barn.

3. Har på grund af det omständliga förfarande, som nyssnämnda §§
i förordningen föreskrifva i fråga om arbetsföra personer, hvilka stå under
fattigvårdsstyrelses husbondevälde, olägenhet uppstått genom det tillfälle
att under rättsproceduren afvika från orten, hvartill sjelfva författningen
synes nära nog inbjuda den felaktige?

Ex. Hustru L. Kr. E—n, om hvars 4 minderåriga barn fattigvårdsstyrelsen i Gefle
nödgats taga vård, dömdes af vederbörande länsstyrelse den ä/2 1898 att för tredska mot
styrelsen hållas till tvångsarbete under 2 månader. Hustru E., som redan en gång förut
undergått tvångsarbete för liknande förseelse, afvek emellertid från orten, innan utslag
meddelades.

4. Har det visat sig, att orden »enligt 1 §» i fattigvårdsförordningens
35 § 2 mom. samt 36 § 3 mom. böra utgå?

5. Har efter meddelad fattigvård enligt 1 § åt hustru eller minderårigt
barn framställning gjorts hos vederbörande myndighet om den försörjningspligtiges
hemforsling, och har i sådant fall handräckning

a) lemnats?

b) vägrats?

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

b) Ex. Vaktmästaren J. A. afvek hösten 1896 från Gefle, hvarefter hustrun, som
befann sig i långt framskridet hafvandeskap, under påföljande vinter sökte och erhöll
fattigunderstöd till lifsuppehälle för sig samt makarnes 2 minderåriga barn. Genom en
tillfällighet erhöll fattigvårdsstyrelsen kännedom om mannens vistelseort i Stockholm och
begärde då handräckning för mannens hemforslande till Gefle på styrelsens bekostnad.
Ofverståthållareembetet utlät sig i resolution den 7/4 1897, att embetet funnit sådana omständigheter
icke vara för handen, att embetet för det dåvarande lagligen egde meddela
den äskade handräckningen.

6. Hafva eljest några olägenheter yppat sig vid tillämpningen af fattigvår
dsföror dningen ?

Örebro och Gefle den 20 december 1898.

Enar Sahlin, Gösta Englund,

lektor, ledamot af Riksdagen. direktör för Gefle stads fattigvård.

Första och andra frågan.

Fattigvårdslagen i allmänhet betecknas af fattigvårdsstyrelsen i Malmö
såsom mer eller mindre bristfällig i alla de delar, som innehålla korrektiv
mot pligtförgäten familjeförsörjare. Rörande särskilt oäkta barns fader,
framhåller styrelsen såsom ett mönster, som borde tjena till förebild för
svensk lagstiftning i denna del, den lag som är gällande i Danmark, angående
oäkta barns fader, hvilken icke ordentligt betalar det honom af
domstol ådömda barnuppfostringsbidraget: »Om en fader till ett oäkta
barn der icke erlägger alimentationsbidrag, som vederbörande myndighet
dömt honom att utgifva, så blir, derest han är frisk och arbetsför, oguldna
beloppet, såsom vore det böter, förvandladt till fängelse vid vatten och
bröd, med den påföljd, att det är mycket sällsynt, att dylika alimentationsbidrag
icke ordentligen betalas.»

I ett flertal svarsskrifvelser betecknas det såsom något ganska vanligt,
att liknöjda familjeförsörjare afvika från orten, lemnande omsorgen
om hustru och barn åt den kommunala fattigvården. Så har fattigvården
i Karlskrona att för närvarande vårda sig om 47 afvikna mäns hustrur
och minderåriga barn eller in alles 124 personer, 20 likaledes afvikna ogifta
qvinnors 20 barn samt 7 mäns (enklingars) 7 barn, det vill med andra ord
säga, att sammanlagdt 151 personer ligga stadens fattigvård till last endast
derför, att deras naturlige och laglige försörjare rymt ifrån orten. Från
Helsingborg äro för närvarande afvikne 29 män och 22 qvinnor —
deraf tvenne hustrur till två af männen samt 20 ogifta qvinnor — efterlemnande
nu understödde 86 individer, qvinnor och barn. I Gefle åt -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

njuta 104 personer, deraf. 30 hustrur och 74 minderåriga barn, fattigunderstöd,
derför att deras fäder eller mödrar, de flesta varande i sin
kraftigaste ålder, hålla sig borta från orten. Flera af de afvikne hafva
varit borta många ar, en del öfver 10 år. Derjemte betungas stadens
fattigvård med 46 understödstagare, deraf 33 minderåriga barn, hvilkas
familjeförsörjare äro oordentliga och lätjefulla. Under de 7 sista åren
hafva minst 400 personer, deraf omkring 300 barn, legat Gefle fattigvård
till last, derför att deras familjeförsörjare varit från orten afvikna eller
genom annan oordentlighet uraktlåtit att fullgöra sina underhållspligt.

Från Stockholms fångvårdsstyrelse har ingen uppgift inkommit, men
en der verkande filantropisk förening, föreningen för välgörenhetens ordnande,
har benäget meddelat, att under dess behandling årligen komma
i medeltal minst 200 fall, der familjeförsörjaren undandragit sig att fullgöra
sin underhållspligt.

Men det är ej blott stadssamhällena, som lida af detta onda, utan
klagomål ingå äfven från landskommunerna. Hällestads socken har
»exempel i öfverflöd». Fattigvårdsstyrelsens ordförande i Urshult meddelar,
att 7 familjeförsörjare, deraf 4 pigor, afvikit från hemorten, lemnande
i arf åt socknens fattigvård in alles 21 minderåriga barn, deraf 11 af oäkta
börd. I Torps socken hafva 7 familjefäder afvikit, hvarigenom 25 individer
fallit fattigvården till last, af hvilka möjligen blott tre skulle behöfva
understöd, om familjefäderna gjorde sin pligt. Timrå fattigvård
ger understöd åt 7 ogifta qvinnor, oförmögna att försörja sig sjelfva, samt
åt deras minderåriga barn, under det att deras män, friska och arbetsföra,
vistas å andra orter (5 i Amerika, 2 i angränsande socknar), försummande
sin försörjningspligt; en anmälan till länsstyrelsen af den ene af de två
sistnämnda männen föranledde endast en lång skriftvexling och blef till
sist af formskäl lemnad utan afseende. Af de barn, som under år 1898
varit på fattigvårdens bekostnad utackorderade, tillhöra 14 sådana dels
gifta, dels ogifta föräldrar, af hvilka ingen saknat förmåga, men eu del helt
och hållet nekat fullgöra sin försörjningsskyldighet och de öfriga lemnat
så dålig och omoralisk uppfostran, att fattigvården, för att rädda barnen,
nödgats taga vård om dein. »Anmälan om dylika missförhållanden till
länsstyrelsen har icke företagits, enär något verksamt resultat deraf icke
kunnat förväntas.» I Madesjö måste fattigvården underhålla 25 personer,
deraf 22 minderåriga barn, emedan 7 försörjningspligtige fäder afvikit från
orten.

Förklaringen dertill, att de pligtförgätna kunna hålla sig undan år
efter år, anser fattigvårdsstyrelsen i Undeuäs vara att söka dels deri, att
pastor i församlingen eger att för den försumlige utskrifva arbetsbetyg till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

obestämd ort, dels deri, att »en sådan rymmare kan få arbete utan att antecknas
hos vare sig arbetsgifvaren eller pastor i den ort, der han vistas».
Äfven Helsingborgs fattigvårdsstyrelse har funnit olägenhet af den lätthet,
hvarmed personer kunna, utan att innehafva legitimationspapper,
uppehålla sig å annan ort, beroende på frånvaron af påföljd för deri, som
i arbete antager sådan person. Samma styrelse påpekar derjemte olägenheten
deraf, att ''presterskap et icke kan vägra s. k. arbetsbetyg eller fr äj dbetyg
för personer, om hvilka det är kändt, att de stå under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde.

De skyldiges efterspanande omöjliggöres eller försvåras emellertid ej
blott genom ofvannämnda förhållanden, utan jemväl, såsom likaledes Helsingborgs
fattigvårdsstyrelse erfarit, derigenom, att, »om man än lyckas
uppspåra en förrymd person, resolution om hans anhållande skall, för att
handräckning af polismyndighet må erhållas, utfärdas af Konungens befallningshafvande
och den deraf uppkommande tidsutdrägten gifver personen
tillfälle att före anhållandet byta om vistelseort».

Sundsvalls fattigvårdsstyrelse har funnit, att »när hemsändning begäres,
pläga de flesta länsstyrelser utställa ansökningen till förklaring och
derefter till påminnelser o. s. v. Under tiden ändrar svaranden vistelseort
etc. och allt aflöper slutligen till mångskrifveri utan resultat».

Styrelsen erinrar derjemte om vederbörandes praxis att ofta byta om
namn och vistelseort.

Fattigvårdsstyrelsen i Gefle har funnit hufvudstaden med dess myckna
missrigtade filantropi vara ett bra gömställe för pligtförgätna familjeförsörjare,
som afvikit från hemorten. Särskildt anses frälsningsarméns med
understöd från Stockholms kommun bedrifna herbergesverksamhet vara till
olägenhet. Dessa herbergen, 4 till antalet, äro inrymda: ett i Bennickebrinken
n:o 2 med 80 bäddar, ett i österlånggatan n:o 47 med 96 bäddar, ett
i Köpmangatan n:o 18, med 238 bäddar, samt ett i Stadsgården n:o 10 med
206 bäddar, så att året om 650 relativt snygga sängplatser stå i beredskap för
hvar man, som kan erlägga 25 öre för sitt nattlogis. Att hålla sig undan är nu
för den afvikne familjeförsörjaren en lätt sak, synnerligast som frälsningsarmen
märkvärdigt nog icke är ålagd att föra något register öfver sina logerare.

Betecknande för den praxis, som utvecklat sig i Stockholm vid behandlingen
af pligtförgätna familjeförsörjare, är det värdefulla om sakkunskap
vittnande svar, som från föreningen för välgörenhetens ordnande ingått, och
hvarur följande må anföras: »År mannen verkligen afviken, hvilket icke

alltid är händelsen, fastän hustrun uppger det — åtminstone är hon i mer
än ett fall medveten om hvar han vistas — så vidtages aldrig någon åtgärd
från vederbörandes sida, såvida icke bestämdt angifves, hvar den för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

svunne kan anträffas. Skulle dennes vistelseort på ett eller annat sätt
uppdagas och anmälan derom göras, så erhåller han kallelse att infinna
sig — och försvinner å nyo. Hemsänd blir han ej, enär länssstyrelserna
— med något enstaka undantag — ej pläga döma till hemsändning genom
kronobetjeningen annat än alternativt, d. v. s. hemsändningen kommer ej
till stånd, om blott den skyldige förklarar sig villig att gälda fordrade
beloppet med t. ex. 5 kronor pr månad. Ett sådant löfte ges lätt, men
infrias sällan med mer än en inbetalning. Från arbetsgifvaren kan man
ej få ut af hans arbetsförtjenst på annat sätt än genom begärande af
qvarstad på aflöningen, men då afviker den skyldige från arbetsstället.»

Finnes den försumlige qvar inom kommunen, möter samma svårighet.
Ett inmanande af honom på arbetsinrättning för att genom arbete ersätta
det understöd, som af allmänna medel lemnats den nödstälda familjen,
lyckas man ej ofta genomföra. Finnes ej läkarebetyg för hustrun, att hon
är oförmögen till arbete, anses ej understödet i allmänhet vara lemnadt
efter § 1 af fattigvårdsförordningen, äfven om hon bevisligen är sjuklig
och klen och har många barn att underhålla, och kan då ej af den uiylerhållspligtige
utkräfvas. Skulle det nu emellertid vara fallet, att § 1 tilllämpats,
så kan den betalningsskyldige genom anskaffande af ett läkarebetyg,
att han lider af någon obetydlig åkomma, som ej i nämnvärd mån
förminskar hans arbetsförmåga, dock undandraga sig insättning å arbetsinrättning,
ty det anses, att arbete under sådana förhållanden ej kan af den
skyldige utkräfvas. Då en person verkligen insättes på arbetsinrättning,
blir vistelsen der dock vanligen ej af lång varaktighet, ty merendels finnes
någon, som i tanklös välvilja betalar den skuld, för hvilken han insatts;
och då har fattigvårdsstyrelsen intet mer att säga, eller ock rymmer han,
och det är blott i enstaka fall, som en dylik rymmare blir uppspanad och
återförd. Genom en missrigtad humanitetskänsla eller på grund af origtig
uppfattning om betydelsen af insättning å arbetsinrättning har en från lag
afvikande praxis blifvit införd i afseende på skuld till kommunen. Den
för alla fordringar i lagen stadgade preskriptionstiden af 10 år anses
nemligen härvidlag ej böra göras gällande. Åtminstone utkräfves i Stockholm
af fattigvårdsstyrelse ej mer än det omedelbart före insättandet lemnade
bidraget, äfven om från närmast föregående år en genom lätja och
liknöjdhet åsamkad mångdubbelt större skuld förefinnes. — Följden af allt
detta är, att familjeförsörjarens ansvarskänsla synes allt mera slappas. Det
händer ej sällan, att en man eller qvinna, som har barn att försörja, helt
lugnt säger, att det blir bäst att ge sig af och lemna barnen åt kommunen.

* #

Bill. till Riksd. Prat. 18.99. 7 Samt. 2 Afd. 2 Band. 36 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

Ingalunda vittna alla de fall, som ur de ingångna skrifvelserna exempelvis
anförts, om motsvarande brister i fattigvårdsförordningen. De visa
dock, huru ofta det inträffar, att familjeförsörjare afvika och lemna åt
fattigvårdsstyrelsen att taga vård om den öfvergifna familjen, utan att
fattigvårdsstyrelsen finner det löna mödan eller tror sig kunna på verksamt
sätt inskrida mot den pligtförgätne. Af fallens talrikhet torde framgå,
huru nödvändigt det är, att lagstiftningen med klarhet och bestämdhet anvisar
så effektiva medel som möjligt för den pligtförgätnes tvingande till
uppfyllelse af sin skyldighet att försörja de sina. Om det också icke karl
förnekas, att i många af de anförda fallen fattigvårdsförordningen icke
blifvit på bästa sätt tillämpad, så torde ej heller kunna förnekas, att lagstiftningen
i det ifrågavarande hänseendet skulle kunna göra lagskipningen
både lättare och mer effektiv. Många af svarsskrifvelserna framhålla mycket
bestämdt, att något i denna rigtning bör göras.

Ett skäl, som ytterligare torde förtjena framhållas, är det ekonomiska.
Det är ej ekonomiskt möjligt för en enda medelstor kommun eller ens för
ett .flertal af kommuner att under nuvarande förhållanden anordna en
lämplig tvångsarbetsanstalt. Först när man hastigare och med större
säkerhet, än nu är möjligt, kan inskrida mot dem,'' för Indika en sådan
anstalt behöfves, torde tillräckligt många kommuner eller län finna det
möjligt att utan allt för stora ekonomiska vanskligheter sammansluta sig
för anordnandet af en sådan anstalt — helt säkert ett utmärkt medel för
reglerandet af de här ifrågavarande förhållandena.

Tredje frågan.

Den öfvervägande delen af de ingångna svaren bejakar ifrågavarande
punkt i cirkuläret.

Linde sockens fattigvårdsstyrelse har erfarit, hurusom vederbörande
hinner »begifva sig till obekant ort». »Genom de omständliga procedurerna
blifva nog lagens bud i 41 § 2 mom. fattigvårdsförordningen kraftlösa».
Fattigvårdsstyrelsens ordförande i Jönköping säger, »att den omständliga
proceduren är i hög grad försvårande för en fattigvårdsstyrelses
arbete och lemnar ofta den försumliga tillfälle att slingra sig undan».
Urshults fattigvårdsstyrelse har i allmänhet icke hunnit vidtaga någon
åtgärd mot de oordentliga, förrän de afvikit så långt, att styrelsen ej fått
veta deras vistelseort eller ansett det för dyrt att tillämpa lagen. I Sköns
socken har man gjort den erfarenheten, »att det är allt för omständligt
i förordningen, så att innan den hinner få någon giltighet eller betydelse,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

är föremålet försvunnet, och det hela blifver allenast humbug». Fattigvårdsstyrelsen
i Karlskrona, der flera sådana fall hafva förekommit* sota
i frågan afses, då, efter det att ansökan gjorts hos länsstyrelsen om åläggande
för den försumlige att ersätta förskjuten fattig vårdskostnad, i regel
8:ne veckor lemnas till afgifvande af förklaring, har ofta den skyldige
under denna tid afvikit från orten. Att styrelsen i Helsingborg vunnit
liknande erfarenhet, har jag redan anfört under första frågan. Fattigvårdsstyrelserna
i Ljusnarsberg, Torp, Stora Malm och Vestervik vitsorda
alla olägenheten af rättsprocedurens utdragning,likasåstyrelseniSundsvall,
som dock betviflar, att man i en human lagstiftning kan beröfva en försumlig
familjeförsörjare hans frihet. Arboga fångvårdsstyrelse anser, att
»det föreskrifna högst olämpliga förfarandet .... botde kunna förenklas i
nära öfverensstämmelse med den i 2 och 8 §§ af lagen den 12 juni 1885
stadgade behandlingen af lösdrifvare». Ett liknande yrkande gör fattigvårdsstyrelsen
i Sundsvall, hvilken anser, »att, sedan fattigvårdsstyrelsen
utan åsyftad verkan meddelat (tredskande, arbetsför) person en varning,
den skall ega rätt att hos polismyndigheten om förhållandet göra anmälan
med skyldighet för denna myndighet att genast låta afföra honom till Konungens
befallningshafvande för hans dömande till tvångsarbete». Äfven
fattigvårdsstyrelsen i Vesterås finner en förenkling af rättsproceduren
mot tredskande arbetsföra familjeförsörjare nödvändig i så måtto, att »försörjaren
icke lemnades tillfälle att afvika, sedan proceduren, som ock torde
förenklas, mot honom börjat.» Madesjö fattigvärdsstyrelse yttrar i ämnet:
»Bristen tydlig; efter anmälan borde vederbörande under vissa förutsättningar
tagas i förvar.»

Huru det med nu gällande bestämmelser och lagskipning tillgår
skildrar Malmö fattigvärdsstyrelse, som skrifveri »Afviker en tredskande
familjeförsörjare från samhället, så är fattigvårdsstyrelsen faktiskt mägtlös
mot honom. Låt styrelsen besluta att ställa honom under sitt husbondevälde,
låt den lyckas att uppspana hans vistelseort och delgifva honom
beslutet för att — då han naturligtvis icke sjelfmant infinner sig för att
ställa sig detsamma till efterrättelse — använda hans tredska såsom basis
för en framställning till Konungens befallningshafvande om hans dömande
till allmänt arbete, så behöfver han blott begifva sig till en annan ort,
och hela proceduren mot honom strandar. Skulle åter styrelsen hos Konungens
befallningshafvande i det län, till hvilket han begifvit sig, begära
hans forsling till hemorten för att ställas under styrelsens husbondevälde,
så vägrar Konungens befallningshafvande att lemna den begärda handräckningen,
äfven om forslingskostnaden förskoteras. Mai inö fattigvårdsstyrelse
har så ofta fått dylika svar från olika länsstyrelser — efter hvad

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

styrelsen vill minnas senast från Konungens befallningshafvande i Hallands
län i fråga om en piga, som rymt dit från sitt oäkta barn — att styrelsen
numera aldrig gör något försök i den vägen.» Äfven från So der ala anföres
ett exempel på en tredskande familjefader, hvilken på föreskrifvet sätt
anmäldes hos länsstyrelsen för ådömande af tvångsarbete. Styrelsens ordförande
skr ifver:

»Genom den långa tidrymd, som åtgår från fattigvårdsstyrelsens första
anmaning och till dess ändtligen den försumlige genom laga kraftvunnen
dom kan införpassas till arbetsinrättning, hinner han många gånger om
försvinna från orten och försummar sällan att göra det (åtminstone har det
varit fallet alla gånger det förekommit under min 15-åriga erfarenhet inom
denna församling), hvarför fattigvårdsstyrelsen troligen i de flesta fall
hvarken får någon ersättning för familjens vård ej heller den försumlige
och pligtförgätne befordras till vederbörligt straff. Af i l:a punkten omförmälda
tvenne familjefäder afvek den ene från orten strax före utslagets
meddelande, hvilket genom svarandens många invändningar oeh påhitt fördröjdes
i flera månader. Sedan han slutligen påträffats i en skogskommun
inom Jemtland och delgifvits utslaget, öfverklagade han detsamma, och när så
slutligen dom föll och han skulle afhemtas, var han och är ännu spårlöst försvunnen.
» Derefter skildras, huru äfven den andre försvann, och så tillägger
styrelsen: »I det skick förordningen i detta hänseende befinner sig, står
en fattigvårdsstyrelse fullkomligt magtlös gent emot en person, som vill
undandraga sig sina förpligtelser till kommunen: han skrattar i mjugg
och vänder ryggen till.»

Fattigvårdsstyrelsen i Gefle påpekar ytterligare det i cirkuläret under
denna fråga anförda exemplet, med tillägg att hustru Eriksson allt fortfarande
håller sig undan på obekant ort. Vid ett tillfälle under fjorårets
vår hade styrelsen på enskild väg spårat hustru E. i Avesta-trakten
och erbjöd sig hos länsstyrelsen i Gefle, som meddelat ifrågavarande utslag,
att delgifva henne detsamma, om blott styrelsen för sådant ändamål finge
låna utslaget. Det kunde emellertid icke gå för sig, utan delgifningen
måste ske i vanlig ordning, d. v. s. så, att utslaget skulle först förses
med remissresolution och derpå sändas till länsstyrelsen i Falun, som derefter
skulle förse remissakten med en ytterligare remissresolution till vederbörande
kronofogde, hvilken efter ytterligare skrifverier hade att sända
handlingarna till ortens länsman, som skulle öfverlemna utslaget till de
under honom lydande fjerdingsmännen, hvilka hade att delgifva detsamma
för hustru Eriksson. Att denna under tiden hann söka sig annan vistelseort
är ju naturligt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

Fattigvårdsstyrelsen i Gefle har derjemte haft inånga andra olägenheter
af nu gällande lagskipning uti hithörande afseenden. Särskildt
oegentligt synes det styrelsen, att en i enlighet med förordningens 35 §
4 mom. anmäld person skall hafva rättighet att, utan ringaste bevisskyldighet
för sina påståenden, vid det förhör, som i enlighet med förordningens 41 §
2 mom. skall hållas med honom, helt enkelt bestrida allt hvad som genom
fattigvårdsstyrelsens vederbörligen justerade och handlingarna i bestyrkta
afskrifter vidfogade protokoll lägges honom till last, äfven sådant, som
den anmälde vid tidigare förhör inför styrelsen fritt och otvunget vidgått
och erkänt. Styrelsen anmälde 26/.-, 97 jemlikt 35 § 4 mom. fattigvårdsförordningen
hamnarbetaren Olof Alfred Lindgren, som genom sina ständiga
invändningar och bestridanden under de upprepade förhör, som magistraten
i Gefle hade med honom, vållade, att fattigvårdsinrättningens syssloman
och ene vaktmästare nödgades inför magistraten beediga en del i fattigvårdsstyrelsens
protokoll förekommande uppgifter. Men hvad hände?
Dessa vittnens samstämmande utsagor bestredos af Lindgren helt och hållet.
Sedan ändtligen skriftvexlingen med anledning af förhören afslutats, öfverlemnade
styrelsen för sin del målet med yrkande af bifall till sin ansökan.
Den % 98 meddelade Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Gefleborgs län
utslag, hvarigenom den af fattigvårdsstyrelsen gjorda ansökan blef lemnad
utan vidare afseende, enär landshöfdingeembetet funnit det icke vara ådagalagdt,
att Olof Alfred Lindgren, sedan han den 21 april 1897 af fattigvårdsstyrelsen
erhöll varning för tredska och oordentlighet, å nyo gjort sig
skyldig till sådan förseelse, som kunde föranleda hans dömande till tvångsarbete.
Innan styrelsen den 20/ö 97 gjorde förberörda anmälan mot Lindgren,
hade dock sysslomannen vid Gefle stads fattigvårdsinrättning, der
Lindgren med hustru och 4 minderåriga barn var för bostadslöshet intagen
till full försörjning, måst den 5 i nyssnämnda maj månad inför fattigvårdsstyrelsen
rapportera, att Lindgren, sedan han den 21 i nästföregångne
april månad erhållit varning af styrelsen, flera gånger berusat sig och
söndagen den 2 maj olofligen aflägsna! sig från inrättningen och trots
efterspaningar ej kunnat anträffas. Vid öfvervägande af hvad mot Lindgren
förekommit och då han förut blifvit i behörig ordning varnad, beslöt
styrelsen, som ansåg, att hans afvikande från fattigvårdsinrättningen vore
att hänföra till tredska, sjelfsvåld eller oordentlighet, i enlighet med fattigvårdsförordningens
35 § 4 inom., att lian skulle laglikmätig! anmälas hos
länsstyrelsen för dömande till allmänt arbete, hvarom allt handlingarna
innehöllo upplysning. Vid sådant förhållande och då det vore för disciplinens
upprätthållande inom inrättningen beklagligt, om ett sfi påtagligt
sjelfsvåld blefve onäpst, beslöt styrelsen att genom besvär bos Kongl. Maj:t
söka få länsstyrelsens utslag upphäfdt. Kongl. Maj:t, som den "Vo 98 med -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

delade beslut, fann emellertid ej skäl göra ändring i Kong!. Maj:ts befallningshafvandes
nyssberörda utslag. Att fattigvårdsstyrelsen vid denna
utgång af saken stod der undrande och spörjande, är måhända förklarligt.»

I detta sammanhang och för att visa, huru den i sig sjelf omständliga
proceduren understundom göres långsammare och mera invecklad
genom en missrigtad humanitetskänsla hos dem, som hafva att i något
afseende taga befattning med de personer, som af fattigvårdsstyrelse författningsenligt
varda anmälda hos länsstyrelse på grund af 35 § 4 mom.
fattigvårdsförordningen, omnämner fattigvårdsstyrelsen i Gefle ett fall, då
stadsfiskalen, hvilken af länsstyrelsen blifvit anmodad att vid stadens rådstufvurätt
med arbetshjonet Petrus Emanuel Söderström påkalla sådant
förhör, som afses i 41 § 2 mom. fattigvårdsförordningen, mera välmenande
än korrekt och befogadt, uppträdt vid berörda förhör såsom den tilltalades
juridiska biträde, påkallande vittnesförhör med Söderströms forne förmyndare
i afsigt att få ådagalagdt, att Söderström, som här lär hafva varit
med sinnessjukdom behäftad under någon kortare tid, 2 eller 3 år, innan
det af stadsfiskalen inkallade vittnet år 1896 slutredo visat med anledning
af sitt förmynderskap för Söderström, jemväl vid tiden för hans anmälande
hos länsstyrelsen den 2 inaj 1898 varit för sina handlingar otillräknelig.
Som emellertid Söderström genom sina inför rådstufvurätten
lemnade upplysningar angående ålder och hufvudsakliga föregående lefnadsomständigheter,
äfvensom genom sin förklaring på af rätten framstäld
fråga, att han vidginge rigtigheten af innehållet i de vid handlingarna
fogade utdrag af fattigvårdsstyrelsens protokoll, icke på något sätt syntes
gifva stöd för det antagandet, att han vore sinnessjuk samt styrelsen dessutom
med af legitimerad läkare utfärdadt intyg styrkt, att Söderström för
det dåvarande vore »frisk och arbetsför», blef icke något afseende fästadt
vid bemälda vittnesmål. Fattigvårdsstyrelsen fick i allt fall ett ökadt
besvär och en vidlyftigare skriftvexling, än hvad som utan vittnesmålets
påkallande skulle hafva varit erforderligt, och den tredskande jemte dennes
gelikar hade tillfredsställelsen att iakttaga, huru fattigvårdsstyrelsen äfven
i detta eljest solklar» fall skulle nödgas begagna eu god del energi för
att tillvinna sig en genom fattigvårdsförordningens tydliga ordalag fattigvårdsstyrelse
tillförsäkrad rätt gent emot tredskande arbetsföra och i behörig
ordning varnade arbetshjon.

Fjerde frågan.

Den i cirkulärets 4:e punkt förekommande frågan, huruvida det visat
sig, att orden »enligt § 1» i fattigvårdsförordningens § 35 mom. 2 samt § 36

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167, 23

moln. 3 böra utgå, bär i de flesta svarsskrifvelser blifvit jakande besvarad.

Så hafva fattigvårdsstyrelserna i Linde socken, Hällestad, Nätra,
Ursbult, Skön, Bollnäs, Karlskrona, Örebro, Ljusnarsberg, Malmö,
Lycksele, Örgryte, Vesterås, Stora Malm och Vestervik svarat ett
obetingadt ja på den främst älda frågan. Vissefjerda kommuns fattigvårdsstyrelse
saknar direkt erfarenhet i denna del, men finner, att »sj elfva
förnuftet tyckes vilja medgifva det».

I Helsingborg påyrkar man de citerade ordens utgående, »då det
i minst 9 fall af 10 är nära nog omöjligt att få i dylika fall lemnade
understöd hänförda att hafva utgått enligt 1 § fattigvårdsförordningen,
enär ju enligt nämnda paragraf familj må lida hurudan nöd. som helst
utan påföljd för mannen, såvida ej hustrun kan af läkare förklaras vara
genom sjukdom oförmögen att sig och sina barn försörja». Arboga fattigvårdsstyrelse
har samma åsigt och yrkande, »helst som med den humanare
anda, som nu för tiden allt mer torde göra sig gällande, i synnerhet
inom stadssamhällenas fattigvård, understöd säkerligen allt oftare be.viljas
äfven efter 2 § i fattigvårdsförordningen». Fattigvård sstyrelsen i By socken
anför i fråga om de citerade orden, att de antingen böra utgå eller
ock § 1 omredigeras så, att fattigvård äfven i andra fall än de i § 1 nu
uppräknade räknas såsom legal och medför ersättningsanspråk mot försörjningspligtig
kommun. »Detta har varit en ständig käpphäst att rida
upp på vid tvister mellan fattigvårdssamhällen, att det icke varit enligt
§ 1, som understödet lemnats, och är detta en af de vigtigaste bestämmelser
att få ändrad». G ef le fattigvårdsstyrelse har icke något egentligt att
invända emot det citerade uttryckets borttagande, men synes vara mera
tilltalad af tanken på en lämplig ändring af förordningens § 1 i syfte att
åt dess innehåll gifva en större omfattning.

Fattigvårdsstyrelsen i Söderala yttrar: »Det synes underligt, att en
fattigvårdsstyrelse vid bedömande af ett fattigvårdsärende skall taga hänsyn
till, om den eller de behöfvande tillhöra pligtförgätna familjeförsörjare
ur andra kommuner, i hvilka fall endast 1 § skulle kunna läggas till
grund för understödets beviljande. Om aldrig så trängande behof förefunnes
i andra än i denna paragraf omnämnda fall, skulle alltså hjelp
förvägras eller ock lemnas utan förhoppning om godtgörelse på ett eller
annat vis. Det har emellertid visat sig, att icke allenast sådana, som
enligt de åberopade §§35 och 36 kommit i kontakt med fattigvårdsstyrelse,
utan äfven fattigvårdsstyrelse mot fattigvårdsstyrelse begagnat sig af
denna formel för att söka undandraga sig försörjningsskyldigheten; och då
man väl får antaga, att en fattigvårdsstyrelse ej utan anledning eller i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

oträngdt mål utlemnar understöd, synes orden ''enligt 1 §’ böra utgå ej
allenast ur §§ 35 och 36, utan äfven ur §§ 25, 29, 30 och 31.»

Bland de få, som haft betänkligheter vid det ofta nämnda citatets
utelemnande, är Torps sockens fångvårdsstyrelse en. Styrelsen angifver
närmare sin mening och yttrar: »Att utan vidare låta orden utgå kan

vara betänkligt i det fall, att makarne ej sämjas bo tillsammans, äro utan
barn och hustrun har lika stor förvärfsförmåga som mannen. För att
komma åt mannen, ligger hon efter fattigvårdsstyrelsen, tills hon får understöd
och får mannen trakasserad af fattigvårdsstyrelsen. Har mannen
deremot afvikit från hustru och minderåriga barn, då bör understöd lemnas
henne till barnens underhåll utan hänsyn till någon hos henne förefintlig
omständighet enligt 1 §, och fattigvårdsstyrelsen ega rätt mot
mannen.»

* *

Att ett bestämdt sammanhang bör finnas mellan föreskrifterna om
fattigvård ssamhälles rätt mot dein, som åtnjuta fattigvård (fattigvårdsförordningen
§§ 35 och 36), och den föreskrift, som bestämmer den fattiges
rätt att erhålla nödtorftig fattigvård (§ l), är uppenbart. Men om föreskriften
om den fattiges rätt göres allt för snäf, så att ett fattigvårdssamhälle
genom förhållandena och sin uppfattning af humanitetens kraf drifves
att gifva understöd äfven åt sådana fattiga, som det enligt författningen
icke kan åläggas att understödja, torde det kunna betecknas såsom en brist
i förordningen, att den icke äfven i sådana fall gifver fattigvårdssamhället
rätt ordnande inskrida i den understöddes förhållanden. Ekonomiska hänsyn
synas göra detta lika berättigad!, vare sig understödet af samhället
lemnats enligt § 1 eller icke, och »om någon genom lätja eller liknöjdhet
ådrager sitt minderåriga barn eller sin hustru sådan nöd», att fattigvård
måste någon af dem lemnas (§ 35 mom. 2), synes han behöfva äfven annan
hjelp af samhället än det direkt ekonomiska understödet, äfven om understödet
icke lemnats enligt förordningens § 1.

Derför synes antingen uttrycket »enligt § 1» böra utgå ur §§ 35 och
36, eller också, hellre, § 1 på lämpligt sätt ändras — en fråga, till hvilken
jag återkommer.

Femte frågan.

Denna fråga i cirkuläret afsåg att få utrönt, huruvida, efter framställning
af fattigvårdsstyrelse, vederbörande myndigheter i allmänhet lemnade
handräckning för forsling till hemorten af derifrån afvikne familje -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

2 ii

försörjare, om livilkas hustrur eller minderåriga barn fattigvårdsstyrelse
föranlåtits taga sådan vård, som afses i fattigvåi''d sförordningens § 1.

Endast ett fåtal fångvårdsstyrelse!1 synes hafva för sed att hos vederbörande
myndigheter begära handräckning för de afviknes hemforsling.
Då dylik handräckning begärts, har, enligt den erfarenhet som vunnits af
fattigvårdsstyrelsen i Karlskrona, sådan framställning »vanligen ledt till
önskadt resultat». Malmö fattigvårdsstyrelse deremot har, såsom förut
under tredje frågans behandling påpekats, gjort den alldeles motsatta erfarenheten,
att Kong! Maj:ts befallningshafvande »vägrar lemna den begärda
handräckningen, äfven om forslingskostnaden förskotteras»; »styrelsen gör
numera aldrig något försök i den vägen».

Fattigvårdsstyrelserna i Borås, Timrå socken och G ef le hafva endast
i ett fåtal fall blifvit vägrade begärd handräckning och då, efter hvad det
vill synas, vanligen på grund af formella skäl. Venersborgs fattigvårdsstyrelse
gifver kort och godt »det besked, att handräckning, i de fall sådan
begärts, vägrats».

Sjette frågan.

j ■ ■. i • • ■ rf

Cirkulärets sjette och sista punkt innehöll en förfrågan, huruvida
»eljest några olägenheter yppat sig vid tillämpningen af fattigvårdsförordningen».

De paragrafer, som blifvit särskildt angifna såsom varande i behof af
omredigering, äro §§ 1, 2, 3, 4, 6 mom. 3, 8, 14, 15 mom. 4, 16 mom.
4, 20, 22—25, 26, 28, 21), 30 och 31.

§ I Den

ändring, som i allmänhet synes önskvärd i fråga om denna
paragraf, går derpå ut, att densamma skall, såsom fattigvårdsstyrelsen i
Sundsvall uttrycker det, »få en mera vidtomfattande lydelse». Styrelsen
fortsätter sålunda: »Förordningen är i mångt och mycket föråldrad. Vår
tid har en annan åskådning om fattigvård än den, som hystes för 30 år
sedan. Andan i förordningen bör derför ändras». Samma styrelse erinrar
i likhet med en del andra fattigvårdsstyrelser, såsom t. ex. Torps sockens
fattigvårdsstyrelse, om det riksbekanta prejudikat, som Kongl. Maj:t den
20 september 1883 gaf i ett fattigvårdsmål mellan Stockholms kommun,
å ena, samt Brännkyrka socken, å andra sidan, sålunda refereradt i Blumenbergs
Handbok i gällande fattigvårdslagstiftning, sid. 2. »Emedan icke

Bill. till llik 8 il. IJrot. 18119. 1 Sami. 2 A fil. 2 Band. .7 // Höft. 4

Mottnner i Andra Kammanen, N:o 167.

ens uppgifvits, än mindre visats, att hustru H., som då vore allenast 36
ar gammal, till följd åt någon af de i 1 § af fattigvårdsförordningen omlörmälda
omständigheter varit urståndsatt fullgöra den henne åliggande
skyldighet att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja makarnes åtta
minderåriga barn, så ansågs det understöd, som af Stockholms stads fattigvård
blifvit ett af dessa barn tilldeladt under den tid, mannen till följd
af sjuklighet varit oförmögen till arbete, icke hafva utgått på grund af
nämnda 1 §, hvadan den derför af Brännkyrka kommun sökta godtgörelse
icke beviljades».

Genom detta prejudikat, som veterligen icke blifvit genom något senare
upphäfdt, har alltså den i sig sjelf orimliga satsen uttalats, att eu qvinna
skall med sitt arbete kunna försörja sig sjelf och 8 minderåriga barn.

Yesterås fattigvårdsstyrelse påyrkar ett tillägg till § 1 af innehåll,
att behörigen styrkt »förhinder att försörja de sina blefve för visst fall
laga skäl för meddelande af fattigvård», och anför såsom exempel en
arbetsför hustru, hvars man antages hafva afvikit från henne och makarnes
3 minderåriga barn, af hvilka kanske ett är sjukt och derför kräfvande
af modern en alldeles särskild tillsyn, som jemte den omvårdnad, hon gifvetvis
måste egna de båda andra barnen, alldeles förhindrar henne att med
sitt arbete förskaffa sig och de sina behöfligt underhåll. Fattigvårdsstyrelsen
i Borås anför ett exempel, der fattigvård släkaren styrkt sådant förhinder,
men Kongl. Maj:t resolverat, att det på denna grund beviljade
understödet icke beviljats enligt § 1.

Helsingborgs fattigvårdsstyrelse framhåller, att l:a paragrafens nuvarande-
formulering »åstadkommer, att antingen de fattiga få obehöfligt
lida nöd eller ock att annan kommun, än den det vederbör, måste om
dem draga försorg». f

Gefle stads fattigvårdsstyrelse anser, att förordningens § 1 bör erhålla
sådan ändrad lydelse, att fattigvårdsstyrelse må kunna på grund af densamma
i vissa fall meddela fattigvård åt jemväl arbetsför qvinna, som,
gift eller ogift, har att försörja minderårigt barn, till hvars underhåll fadern
af lätja eller oordentlighet eller annan orsak uraktlåter att lemna behöfiiga
medel.

* *

Rätten till nödtorftig fattigvård är nu begränsad till de fall, der
minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen att förvärfva hvad till lifvets
uppehållande oundgängligen erfordras, befmnes sakna egna medel samt
underhåll af annan. Men om en man eller qvinna väl har krafter nog att

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 167.

förvärfva livad till hans eller hennes eget lits uppehållande oundgängligen
kräfves, men uppenbarligen saknar krafter att förvärfva hvad som oundgängligen
erfordras för uppehållande af deras lif, för hvilka han eller hon
är försörj ningspligtig, så linnes ingen rätt till nödtorftig fattigvård. Om
en fattigvårdsstyrelse vägrar att understödja en familj i sådana omständigheter
— och det har inträffat med afseende på sådana familjer, som ej
hafva hemortsrätt i den kommun, hvari de vistas — så fins inga medel
att tvinga den dertill.

Den nu gällande fattigvårdsförordningens § 1 har visserligen tillkommit
i syfte att begränsa den legala fattigvården, som enligt fattigvårdsförordningen
af den 13 juli 1853 ansågs vara alltför mycket utsträckt
och derigenom vålla alltför stora fattigvårdsutgifter. Men det synes, som
om uppfattningen af samhällets pligt att vårda sig om de fattige nu vore
en annan än den, som gjorde sig gällande t. ex. i 1889 års riksdagsskrifvelse
i denna fråga.

Man har fruktat att genom utsträckt rätt till fattigvårdshjelp uppmuntra
lätja och vårdslöshet. Men det syner böra allvarligt undersökas,
om man verkligen når hvad man i denna del önskar genom en begränsning
i § 1 af de fall, i hvilka fattigvård skall meddelas, och om man icke
snarare skulle vinna det genom en utsträckt rätt för samhället att fordra
arbete af den, som mottager fattigvård, och äfven i öfrigt öfver dem utöfva
husbonderätt. Effektiva åtgärder i denna rigtning skulle, utan att utestänga
verkligen behöfvande från rätt till hjelp, motverka de arbetsföres
lätja och vårdslöshet och deras benägenhet att falla fattigvården till last
och verka både till hjelp och till uppfostran.

I det norska förslaget till »Lov om Fattigva?senet», framlagdt af
»Komiteen til Behandling af Fattiggivningen» i ett betänkande af den 31
januari 1898 lyder § 1 så:

»Enhver som savner midler til Livsophold eller till Kur og Pleie i
Sygdomstilfelde, derhos er vide af Stånd til åt erhverve det nödtorftige og
heller ikke nogen Forsergelsespligtig, som evner att understotte ham, skal,
forsaavidt Trangen ikke ad anden Vei afhjadpes, i den Udstrekning og
paa den Maade, Fattigstyret finder hensigtsmaessig, tilstaaes förnöden Bistånd
af det offentlige Fattigvaesen. Den Understettelse nogen saaledes har
oppebaaret för sig selv efter det 15:de Aar, for iEgtefiellc eller Barn kan
Fattigviesenet af ham fordre erstattet.»

Förslaget innefattar vidare bland annat följande föreskrift:

§ 8. »Fnhver som for sig, iEgtefadle eller Barn under 15 Aar nyder
Fattigunderstettelse staar under Tilsyn af Fattigstyret».

Rörande arbetsföra personer föreslås:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

§ 29. »Arbedsfore og friske Folk, som henvender sig til Fattigstyret
om Hjaslp under midlertidig Nodstilstand, skal af dette anvises lönnet A rbeide
eller henvises til Arbeidshjem. Det paahviler By- eg Herredsstyret
åt fatte de fornedne Beslutninger om saadant Arbeide og bevilge de dertil
fornodne Midler.»

Det synes mig vara synnerligen önskvärd!, att eu omsorgsfull undersökning
göres, om icke vår fattigvårdsförordning borde omarbetas i den
rigtning, som genom dessa förslag antydes.

§ 2.

Den fattigvård, som fattigvårdssamhälle eller fångvårdsstyrelse på
grund af § 2 kan lemna, anser By sockens fattigvårdsstyrelse böra i vissa
fall blifva likstäld med fattigvård enligt § 1 och betecknar detta såsom
eu af de vigtigaste ändringar, som böra göras. Härom har jag redan talat.

§ 3.

Fångvårdsstyrelse!! i Karlskrona föreslår, att orden: »så ock arbetsför
man sin hustru» måtte utgå och fortsättningen af meningen erhålla
denna förändrade lydelse: »åliggande i (ifrigt man och hustru, föräldrar
och barn att i mån af behof, å ena, och förmåga å andra sidan, hvarandra
försörja». Det bär nemligen förekommit, att arbetsför hustru vägrat
att försörja sin icke arbetsföre man.

§ 4.

Madesjö kommuns fattigvårdsstyrelse hemställer, att § 4 mätte ändras
efter hvad nutida förhållanden kräfva. »Arbetsaftalet är väl ej nu så
långvarigt som förr, men husbonde bör väl ändå hafva någon lagstadgad
skyldighet, äfven mot eu daglönare».

§ 6 mom. o.

Upsala stads fattigvårdsstyrelse antyder den stora ekonomiska fördel,
kommunerna skulle hafva af tvångsarbetsanstalter i enlighet med fattigvårdsförordningens
§ t> mom 3, derest nemligen statens kraftiga medverkan
dervid kunde vinnas. Denna fråga har jag i det föregående upptagit.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

§§ 8, 14, IT) inom. 4, 1 fi inom. 4 och 20.

Dessa paragrafer, som handla om roteindelningen i fråga om landskommunernas
fattigvård, böra, enligt fattigvårdsstyrelsens i G ef le åsigt, undergå eu
tidsenlig omarbetning i syfte att, med bibehållande af sjelfva roteindelningsidén,
ur paragraferna i fråga utesluta allt, som tyder på skyldighet för de
enskilda rotarna att sjelfva bära den på resp. rotar belöpande fattigvårdstungan.
Denna är af egenskap att böra drabba hvarje medlem i
kommunen på samma sätt som andra för kommunens gemensamma intressen,
t. ex. skolväsendet, uttaxerade utgifter. Erfarenheterna inom den
intill Gefle gränsande Valbo kommun, der roteindelningen eger bestånd,
äro ingalunda odeladt gynsamma för systemets bibehållande.

. Styrelsen antager, att om dess vara eller icke vara skulle afgöras
genom en omröstning per capita, så skulle det öfvervägande flertalet skattdragande
rösta för gemensamhet i alla fattigvård sutgifter för kommunen.
Detta har visat sig på de båda senast hållna kommunalstämmorna i församlingen,
då det var fråga om roteindelningens bibehållande under ytterligare
5 år eller icke. Dervid segrade helt naturligt de stora fyrkarnas
män, hvilka önskade roteindelningens bibehållande, öfver de små fyrkarna,
som röstade för roteindelningens afskaffande.

För de fattigas vidkommande kan indelningen enligt styrelsens åsigt
icke vara önskvärd, ty hvarje rote vill nedbringa sin fattigvård så lågt
som möjligt. Att detta ofta måste ske på understöds ta garnes bekostnad
bekymrar föga vederbörande. Roteindelningen alstrar oek många obehag
genom alla de fattigvårdstvister, som förekomma mellan de olika rotarna,
utgörande dessa i Valbo 35 stycken.

§§ 22 — 25.

Rörande frågan om hemortsrätten och tiden för dess förvärfvande hafva
som bekant meningarna i alla tider varit mycket delade.

1 vårt land hafva vi nu under eu lång följd af år gjort ett experiment
med en helt kort tids vistelse inom eu kommun såsom vilkor för
förvärfvande af hemortsrätt inom densamma. Detta experiment synes enligt
den allmänna meningen icke hafva slagit väl ut. En af de värsta
olägenheterna synes vara den alltför starka frestelse, som hemortsrättens
vinnande på så kol t tid medför för både kommuner och enskilda att genom
mindre goda medel befria en kommun från eu redan förefintlig eller inom
den närmaste tiden väntad fattigvårdsutgift. Antydningar om sådant saknas
icke bland de inkomna svarsskrifvelserna; att icke den genom fattig -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

vårdsförordningen af av 1871 införda minskningen i den tid, som fordras
för hemortsrätts förvärfvande, kunnat omintetgöra den väldiga striden mellan
kommuner angående hithörande frågor, är också nogsamt bekant. Redan
mängden af sådana rättstvister och den tid, som kräfves för dessas afgörande,
synes göra en granskning af de i fattigvårdsförordningen faststälda
grunderna önskvärd.

Fattigvårdsstyrelsen i Vestervik skrifver: - Hvad som synnerligen
besvärar oss är, att staden är omgifven af 5 landsförsamlingar, hvarifrån
inflyttningar på ett eller annat sätt beredas personer, som äro af den ålder,
att de inom kort måste falla fattigvården till last.» Orgryte sockens
fattigvårdsstyrelse säger: »att många exempel skulle kunna lemnas, huru
en styrelse sökt bereda understödstagare annan hemort för att derigenom
befrias från underhållsskyldighet»; styrelsen framhåller äfven såsom något
synnerligen vanligt, att »fattigvårdsstyrelser undandraga sig den sanningspligt,
som erfordras för sakens utredning».

Sundsvalls fattigvårdsstyrelse anser, att tiden för vinnande af hemortsrätt
bör förlängas. Denna åsigt delas äfven af G ef le stads fattigvårdsstyrelse,
som i detta sammanhang anför, hurusom öfverallt i våra grannländer
fordras dubbelt så lång tid som i Sverige för hemortsrätts förvärfvande:
i Norge 2 år, i Tyskland likaledes 2 år, i England 3 år, i
Skottland 5 år, i Danmark likaledes 5 år. Ett återgående till 1847 års
fattigvårdsförordning, som föreskref 3-årig vistelse inom en kommun såsom
vilkor för hemortsrätts vinnande, skulle enligt styrelsens mening både
verka välgörande till förminskande af de år från år ökade fattigvårdsmålen
— styrelsen åberopar erfarenheten från England — och utgöra ett
helsosamt korrektiv mot det s. k. »kommunalskoj», som bedrifves i
ganska stor utsträckning af en hel del till städer angränsande landskommuner
och som består deruti, att fattiga familjer med många barn
eller fattiga snart 60 år gamla ensamstående personer, hvilka intagas
snart blifva i behof af fattigvård, flyttas in till närmaste stad, der en eller
annan halfårs-hyra på något hemlighetsfullt sätt betalas för den inflyttade
familjen. Denna vinner ofta sålunda hemortsrätt i staden, innan fattigvårdsbehofvet
yppar sig. Om det erfordras 3-årig vistelse inom kommun, för
att man der skulle vinna hemortsrätt, torde det blifva för dyrbart för
vederbörande att hela tiden underhålla den ena familjen efter den andra.

Det torde emellertid också kunna sättas i fråga, om icke de svårigheter,
som vi i vårt land erfara i afseende på hemortsrätten, följa af
sjelfva principen, att en kommuns försörjningspligt skall göras beroende af
den tid, den behöfvande vistats inom kommunen. Den väsentliga förändringen
i Englands fattigvårdsväsen under senare tider, hvars verknin -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

gar bland annat röja sig i minskningen af fattigvårdsmålen, torde mindre
vara en ändring i bestämmelserna angående tiden för hemortsrättens vinnande
än fastmer genomförandet af arbetshus-principen. Enligt Gerichtsassessor
d:r P. F. Aschrott (Das englische Armenwesen, i Gustaf Schmollers
Staats- lind socialwissenschaftliche Forschungen, V: 4) är i England
frågan om en fattigs hemortsrätt numera af mycket underordnad betydelse,
och den allmänna meningen tenderar derhän, att understödet — såsom
redan till allmän belåtenhet sker i Irland — skall beviljas af den kommun,
inom hvars område behofvet gör sig gällande, i allmänhet utan rätt
för denna kommun till ersättning af någon annan kommun (sid. 164 ff.).
Vilkoret för att en sådan bestämmelse skall vara möjlig synes vara, att
inan genom välordnade arbetshus (workhouse) bereder hvarje behöfvande
tillfälle att förväfva lifvets nödtorft, dock alltid med iakttagande, att den
sålunda understödde icke får det bättre än de fattigaste bland frie arbetare;
hvarjemte man genom inskränkning i friheten och sträng disciplin
söker göra arbetshuset lockande endast vid verklig nöd (sid. 192 ff.).
Endast i vissa undantagsfall samt i större städer tillätes understöd åt
arbetsföra män och qvinnor utom arbetshuset.

_ Vare sig nu ett sådant system kan för våra förhållanden finnas
möjligt och lämpligt eller icke — nog synas tillräckligt många skäl tala
för en omsorgsfull förnyad pröfning af de grunder, enligt hvilka samhällets
försörjningspligt fördelas på de särskilda kommunerna.

Äfven rörande åtskilliga detaljfrågor i afseende på hemortsrätten hafva
yrkanden gjorts om ändring i det bestående.

Så anmärker Helsingborgs fattigvårdsstyrelse som eu brist, att s. k.
fästeqvinna ej i fattigvårdshänseende är likstäld med laglig hustru.

§ 26.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelse derom, att mantalsskrifning
å tjenstgöringsorten för dem af krigsmanskapet in. fl., hvilka
endast till följd af tjenst*}» sålunda mantalsskrifvits, ej skall vara gällande
till bestämmande af deras hemortsrätt, har gifvit fattigvårdsstyrelsen i
Dala Husby anledning att påyrka ändrade bestämmelser i detta afseende,
gående i den retning, att staten, i hvars tjenst det värfvade manskapet
är under manga ar, också skall vara skyldig att i fattigvårdshänseende
åtaga sig detsamma, i analogi med hvad som eger ruin i fråga om kommun
och dess medlemmar.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

Föreskriften: »Ej må någon för äfven tv ref. af framtida fattigvårdstunga
förmenas rätt att välja vistelseort»,''tarfva!-, enligt Helsingborgs
fattigvårdsstyrelses mening, ett tillägg med stadgande af sträng påföljd för
den kommunala myndighet eller ledamot deraf, som sjelf eller genom
ombud söker hindra familj med många barn eller på annat sätt för samhället
mindre angenäm att välja bostad och vistas, hvar han behagar, då
han genom sitt arbete sig ärligen och redligen försörjer.

§ 29.

Samma styrelse önskar till denna paragraf efter meningen: »Försittes
nämnda tid — — — — anses förfallen» ett tillägg af denna lydelse:
»såvida ej styrkes, att sådana omständigheter förelegat, som hindrat sökande
styrelsen att inse sig vara berättigad att af annat samhälle söka
ersättning».

Urshults fattigvårdsstyrelse föreslår alternativt, att orden »enligt
1 §» i förordningens § 29 skola utgå, eller ock att folkskolestadgans § 49,
som föreskrifver, att »der föräldrar eller målsmän icke ega tillgång att
bekosta barnens kläder och underhåll vid skolan, böra de genom kommunens
fattigvård härutinnan understödjas», skall för fattigvårdsstyrelse
undanrödjas, då det gäller barn med hemortsrätt i annan kommun, enär
dylik fattigvård ej ersättes af vederbörande fattigvårdssamhälle, der barnet
har hemortsrätt.

öfriga yrkanden.

Bollnäs fattigvårdsstyrelse önskar, att straffpåföljden för försumlighet
att underhålla och vårda sina anhöriga måtte skärpas, och detta i ännu
högre grad för lagligen öfvertygad fader till oäkta barn.

Karlskrona fattigvårdsstyrelse har uppstält såsom önskemål, att
straffarbete måtte kunna ådömas:

a) den, som hängifver ''sig åt dryckenskap eller sysslolöshet, att han
såsom följd deraf råkar i den belägenhet, att fattigunderstöd måste lemnas
honom eller dem, för hvilka försörjningsskyldighet åligger honom;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

b) den, som öfvergifver sin familj med den påföljd, att denna måste
anlita kommunens fattigvård.

Nu gällande bestämmelser för dessa fall anses vara för slappa och
icke medföra åsyftad verkan.

Flere fattigvårdsstyrelser, t. ex. Sundsvalls och Örebro, uttala sin
missbelåtenhet med den långsamhet, hvarmed handläggningen af fattigvårdsmålen
ske, och önska för ty ett bättre sakernas tillstånd härutinnan.

Som eu betänklig brist i fattigvårdsförordningen framhåller Malmö
fattigvårdsstyrelse förordningens stadgande § 35 mom. 2, att den, som, på
sätt der sägs, kommit under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, skall stå
under berörda husbondevälde, till dess den kostnad, fattigvårdsamhället
tillskyndats, blifvit af den försumlige godtgjord, utan att der eller annorstädes
i förordningen angifvas grunder för värderingen af hans arbete.
»Stadgandet torde derför, om det tillämpas i hela sin stränghet, kunna
för den försumlige medföra lifstidsarbete, hvilket väl icke kan vara meningen».

* *

Af hvad jag haft äran anföra synes mig framgå:
att vårt fattigvårdsväsen i många stycken lider af brist på ordning
och fasthet;

att bland dem, som närmast hafva att tillämpa fattigvårdsförordningen,
den åsigten är ganska allmän, att förordningen behöfver omarbetas;

att i väsentliga punkter tillräckliga skäl för en sådan önskan blifvit
anförda, särskildt beträffande föreskriften om s. k. legal fattigvård, om
åtgärder mot försumliga familjeförsörjare, om fattigvårdsstyrelses husbondevälde
öfver understödda behöfvande, om hemortsrätts förvärfvande
och deri grundad rätt till understöd af viss kommun.

På grund häraf får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till ny förordning angående
fattigvården eller till de ändringar i den nu gällande,
som vid en genomgående granskning kunna synas lämpliga.

Bill. till Riksd. Viol. 18.99. ! Sami. 2 Afd. 2 Band. 36 Uäft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 167.

Jag anhåller om remiss till lagutskottet och bifogar till remissexemplaret
de skrivelser, som jag i min motion åberopat.

Stockholm den 28 januari 1899.

Enar Sahlin.

I ofvanstående motions syfte instämma:

C. J. Hammarström. B. P. Ersson.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1899.