Motioner i Andra Kammaren, N:o 166 (Motion 1894:166 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

O -SO:

N:o 166.

Af herr A. Bexell, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om utfärdande af bestämmelser rörande undersökning af
sinnessjuke m. m.

»Om å ena sidan må anses nödigt att till förekommande af frihetens
missbruk fråntaga sinnessjuke deras personliga frihet, så torde
å andra sidan denna samhällets rättighet böra medföra någon samhällets
skyldighet att ej lemna de å hospitalen intagne alldeles ur .sigte.»

Yttrandet återfinnes i 1887 års statsrevisorers berättelse.

Obestridlig är samhällets rätt — och äfven skyldighet — att skydda
sig och sina medlemmar mot våld, vare sig det utöfvas af kloka eller
dårar. Mot inspärrning af personer, som visat sig farliga för den allmänna
säkerheten, finnes derför intet att invända. Men väl funnes
mycket att invända, om så illa vore, att sinnessjuke våldsverkare insattes
i fängelserna och kloka förbrytare inspärrades på hospitalen.

För att förebygga den förra eventualiteten, går man vid våra domstolar
så till väga, att, om en tilltalad person misstänkes för att hafva
handlat under inflytande af sinnessjukdom, utlåtande öfver hans sinnestillstånd
infordras af medicinalstyrelsen, som låter insätta honom för
observation å hospital, derest undersökningen pröfvas böra ega rum å
dylik anstalt. Fråga har dock, som det synes, med fog uppstått, huruvida
tillräckliga garantier förefinnas mot ett längre qvarhållande å hospital
af för observation intagen person än som för det afsedda ändamålet
är nödvändigt. Vid statsrevisorernas besök å Vadstena hospital år 1887
påträffade de en derstädes intagen person, hvilken varit underkastad
Bill. till Rikad. Blot. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Blind. 60 Iluft. (N:o 16C.J 1

Motioner i Andra Kammaren, N.-o 166.

observation i IV2 års tid, ''utan att ännu frågan angående hans sinnestillstånd
blifvit besvarad. Mannen förklarade, att han begått förbrytelsen
vid sina sinnens fulla bruk, och utbad sig revisorernas bemedling
för att blifva Överflyttad från dårhuset till straffanstalten. Man får icke
taga allt för sant, hvad en äfven till det yttre klokt utseende person
å ett hospital har att om sig sjelf meddela, och jag påstår ingalunda,
att mannen i fråga var fullt normal, derför att han sjelf så ansåg.
Statsrevisorerna hafva ej heller härom yttrat sig. Men med anledning
af under ifrågavarande revisionsresa, som utsträcktes till ett flertal af
rikets hospital, gjorda erfarenheter ansågo sig dock Riksdagens revisorer
böra framhålla, att i gällande stadga för sinnessjuke »saknas alla
bestämmelser om långvarigheten af den tid, under hvilken för sinnessjukdom
misstänkt person bör å hospital qvarhållas i och för observation,
äfvenså föreskrift om de former, som skola iakttagas för att rättsligt
konstatera den misstänkta sjukdomens tillvaro. Ej heller synes
man — säga revisorerna — vid utfärdande af förenämnda stadga hafva
ansett nödigt att förordna om andra inspektioner af hospitalen än dem,
som det tillkommer hospitalens direktioner och hospitalsöfverstyrelsen
att verkställa».

Nästan ännu betänkligare, än att för observation intagna personer
kunna å hospital qvarhållas längre tid än undersökningen kräfver, är
emellertid den fara att blifva inspärrad å dårhus, som till följd af hospitalsstadgans
brister hotar oförvitliga personer, hvilka icke gjort någon
något för när, icke visat tecken till våldsamhet eller opålitlighet och
icke röjt andra egenheter i sitt sinnnestillstånd, än dem man påträffar
hos klokt folk af mera originel anläggning eller, om de äro sinnessjuka,
likväl äro det i så ringa grad och i så mild form, att de icke
nödvändigt kräfva vård å anstalt för sinnessjuke.

Gerna må medgifvas, att lagstiftningen i detta hänseende har att
öfvervinna stora svårigheter. Å ena sidan måste tillses, att den sinnessjuke,
som är i verkligt behof af hospitalsvård, utan för många besvärligheter
och för mycken tidsutdrägt kommer i åtnjutande af sådan. A
andra sidan kräfvas fullgoda garantier, att icke på dårhus inspärras
andra än dårar. Att väga rätt emellan dessa fordringar, så att hvarken
tillträdet till hospitalsanstalt för verkliga sjuklingar onödigtvis försvåras
eller den personliga friheten för icke-sjuklingar utsättes för vådor, må
vara förenadt med stora vanskligheter; oöfvervinneliga äro de väl
dock icke. Men grannlaga och ömtålig är i sanning lagstiftningens
uppgift i detta stycke, och väl må det derför väcka förvåning, att äfven
de bestämmelser i hospitalsstadgan, som afse att bereda skydd för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

ingrepp i den personliga friheten, äro tillkomna på administrativ väg —
en oegentlighet, ja, mer än så, hvilken 1887 års statsrevisorer ej heller
lemnat oanmärkt.

Kongl. medicinalstyrelsen var vid denna tidpunkt ännu så ovan vid
mera besvärande kritik, att den trodde det vara en lätt sak reducera
allt, hvad Riksdagens revisorer haft att anmärka, till noll och intet värde.
I ett längre utlåtande upptog styrelsen revisorernas anmärkningar till
besvarande. Detta aktstycke, i sig sjelft rätt märkligt, blir det än mer,
skärskådadt i det ljus, som senare timade händelser kastat deröfver.

Kongl. medicinalstyrelsen säger i sitt i januari 1888 dagtecknade
utlåtande:

»Hvad nu först beträffar faran för att misstag i allmänhet skulle
kunna begås vid personers intagning å hospital, så synes denna ej skäligen
böra finnas för handen, om man tager i betraktande vilkoren för
dylik intagning. Härför fordras nemligen dels besvarandet af de uttömmande
frågor, som i bilagorna A. och B. af ofvannämnda nådiga
stadga finnas framstälda angående personens föregående och närvarande
lefnadsomständigheter och helsotillstånd, dels af legitimerad läkare efter
fullständig undersökning afgifvet intyg om den anmäldes helsotillstånd
och sinnesbeskaffenhet för att ådagalägga behofvet af inträde å hospital.»

Jag tillåter mig att här och der interfoliera texten med några anmärkningar.
Då kongl. medicinalstyrelsen längre fram i sitt utlåtande
återkommer till intagningshandlingarna, skall jag till dess uppskjuta
den närmare granskningen af dessa »garantier» mot misstag vid intagningen.
Endast i förbigående ber jag få anmärka, att ett »uttömmande»
frågeformulär nog kan vara en god sak, blott man eger säkerhet för
, att det blifver på ett uttömmande- sätt besvaradt. Men som stadgan
icke uttryckligen föreskrifver ett uttömmande besvarande af de uppstäda
frågorna, finner man esomoftast de vid intagningen presenterade
nppgifterna, såväl läkarnes enligt bil. A. som den närmaste omgifningens
enligt bil. B., lida af en bedröflig magerhet, för att icke nämna,
det stundom ur rättsskyddets synpunkt så vigtiga frågor som t. ex.
huruvida personen är myndig och råder öfver sig och sitt, lemnats helt
och hållet obesvarade. Hvad värde de uttömmande frågorna må ega,
då de ej blifva fullständigt besvarade, och blanka frågekolumner lika
väl som ifylda sådana öppna dårhusets portar, det vet väl måhända
kongl. medicinalstyrelsen, men jag tviflar på, att någon annan vet det.

Sak samma är det med den undersökning, som skall föregå läkarens
intyg om den anmäldes helsotillstånd och sinnesbeskaffenhet. I
kongl. medicinalstyrelsens'' ifrågavarande utlåtande talas visserligen om

Motioner i Andra- Kammaren, N:o 166.

»fullständig)) undersökning, men i den nådiga stadgan förekommer ej
det citerade ordet. Och som stadgan icke uttryckligen föreskrifver
»fullständig)) undersökning, torde väl hafva inträffat, att läkareintyg afgifvits
utan att undersökningen varit så fullständig. Det faller sig svårt
för eu lekman att härom yttra sig med bestämdhet, helst nådiga stadgan
ej lemnar upplysning om hvad som bör förstås med en fullständig
undersökning eller ens med eu undersökning, om än ofullständig. Alldenstund
det sätt, hvarpå herr Johansson på Långås vid den bekanta
inspärrningen å Tufvan undersöktes af trenne läkare, hvilka alla Klimat
intyg om hans hospitalsmessighet, af kongl. medicinalstyrelsen lemnats
utan anmärkning, får väl antagas, att den garanti mot misstag, som
ligger i den grundliga undersökningen, är lika tillfredsställande som
garantien i de uttömmande frågeformulären.

Slutligen, förmenar kongl. medicinalstyrelsen, bör den omständigheten,
att det är på en legitimerad läkares intyg — naturligtvis efter
föregången fullständig undersökning! — som personer kunna beröfvas
friheten och inspärras å hospital, innebära största möjliga trygghet mot
misstag vid intagningen. Kongl. medicinalstyrelsen synes sålunda vara
af den öfvertygelsen, att hvilken läkare som helst, blott han är legitimerad,
eger förutsättningarna att bedöma den äfven för erfarna psykiater
ofta svårlösta frågan, om en person, rådande öfver sig och sitt,
i öfrigt klok, men lidande af någon nervös rubbning, skall anses så
och på det sättet sjuk, att man utan vidare kan rycka honom från hans
verksamhet, beröfva honom friheten och mot hans vilja inspärra honom
på ett dårhus eller ett enskildt internat för mer eller mindre sinnessjuka.
Kongl. medicinalstyrelsen synes med andra ord för den legitimerade
läkaren, oafsedt hvilka särskilda qvalifikationer han kan ega eller
sakna, hysa ett obegränsadt förtroende, hvilket''jag dock fruktar, att
den stora allmänheten aldrig kommer att dela, Blotta examen med åtföljande
legitimation utgör ingen borgen för vare sig förståndsskärpa,
samvetsgrannhet eller — heder, och dock är det just dessa qvalifikationer,
som, jemte specialkunskaper, äro erforderliga hos den undersökande
läkaren, om hans intyg skall kunna tilllerkännas auktoritet nog
för att rättfärdiga inspärrning af menniskor i sådana fall, der sinnessjukdomen
icke framträder allt för tydligt.

Nu kan visserligen invändas, att samma anmärkning, som här gjorts
mot den legitimerade läkarens auktoritet i ofvanberörda hänseende, med
än större skäl kan rigtas mot hvilken annan, som erhölle den befogenhet,
hvarom här är tal. Då det ligger utom möjlighetens gräns att vid
hvarje fall, då en sinnessjuk behöfver intagas å hospital, hafva till hands

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 166.

en skicklig ock erfaren psykiater af erkänd heder, så eger man åtminstone,
då afgörandet lägges hos en legitimerad läkare, större garanti
mot misstag, än om någon icke medicinskt bildad person förrättade
undersökningen och afgåfve intyget. Invändningen är oemotsäglig,
men minskar ej rigtigheten af min sats, att intygsgifvarens egenskap
af »legitimerad läkare» i och för sig ej kan med framgång framhållas
såsom tillräcklig borgen mot misstag, ej ens i förening med det uttömmande
frågeformuläret och den fullständiga undersökningen. Allt beror
på kontrollen, hur pligttrogen och vaken den är, hur noga den tillser,
att de uttömmande frågorna varda på ett uttömmande och med verkligheten
öfverensstämmande sätt besvarade, hur fullkomligt den förvissar
sig om, att undersökningen i hvarje fall varit samvetsgrann och sakförståndig,
samt hur strängt den beifrar de fel, som kunna hafva blifva
begångna.

Men till kontrollen kommer jag längre fram.

Kongl. medicinalstyrelsen fortsätter:

»Hvad sedermera angår det af revisorerna anförda särskilda exempel,
så är att märka, att dylik undersökning endast afser person, tilltalad för
brottslig handling och der tvifvel förekommer angående hans sinnesbeskaffenhet,
för hvars undersökning det är nödigt, att han intages å
hospital. Enär det emellertid tillkommer medicinalstyrelsen, enligt nådigt
bref den 9 mars 1826, att afgifva utlåtande rörande den tilltalades
sinnesbeskaffenhet vid handlingens begående, innan slutlig rättspröfning
i målet får ega ruin, följer deraf i sjelfva verket, att det endast tillkommer
medicinalstyrelsen, men ingen annan myndighet, att, om omständigheterna
dertill föranleda, besluta om personens intagande å hospital
för ifrågavarande undersökning, hvaraf medicinalstyrelsen afvaktar
resultatet före afgifvandet. af det äskade utlåtandet.»

Det är ju hugnande att erfara, det medicinalstyrelsen är den enda
myndighet, som eger att besluta om personens intagande å hospital
för ifrågavarande undersökning. Då borde vi ju kunna känna oss lugna,
helst sedan styrelsen förklarat, att hon »afvaktar resultatet». Så gjorde
ock mannen å Vadstena hospital. Jag känner icke, om han fortfar att
»afvakta resultatet».

Vi gå vidare:

»För nämnda undersökning finnes visserligen ingen tidsgräns i
stadgan bestämd, och medicinalstyrelsen betviflar ändamålsenligheten af
eu dylik begränsning, enär det bör ankomma på hospitalsläkaren, som
har sig undersökningen anförtrodd, att bedöma, när den kan anses af -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

slutad, helst en del fall fordrar långvarigare undersökning för att kunna
vinna nödiga upplysningar om den sjuke, andra kortare.»

I motsats till kong!, medicinalstyrelsen och i likhet med 1887 års
statsrevisorer vågar jag vara af den mening, att en tidsbegränsning
icke allenast vore ändamålsenlig, utan rent af till förekommande af
missbruk är alldeles nödvändig. Vi må dock besinna, hvad det här
handlar om. Det gäller något mer än en vanlig byråkratiskt försenad
expedition. Om för sådan undersökning, hvarom här är tal, en person
qvarhållits längre å hospitalet än för vinnande af ett tillförlitligt resultat
varit nödvändigt, och det sedan visar sig, att personen i fråga
är en brottsling och icke en sjukling, då har han för hvarje dag, han
bland dårar qvarhållits längre, än som behöfts för undersökningen, lidit
en kränkning i sina lagliga rättigheter och blifvit utsatt för själsmarter,
vida förfärligare än det straff, han för det begångna brottet kanske
har att utstå. Brottslingen har okränkbara rättigheter äfven han, i
främsta rummet rätten att blifva straffad efter lag och icke blifva pålagd
extra lidanden till följd af embetsmäns långsamhet eller försummelse.

Jag är personligen fullt öfvertygad om rigtigheten af kong! medicinalstyrelsens
anmärkning, att en del fall fordrar långvarigare undersökning
än andra. Men jag kan dock • ej föreställa mig annat, än att
det skulle kunna ''fastställas en maximitid, hvilken ej finge öfverskridas.
Om så skedde, vore vederbörande öfverläkare fredade för alla misstankar
om godtycklighet och försummelse, och kongl. medicinalstyrelsen
skulle bespara sig långväntans ledsnad.

Hur lång tid för en sådan undersökning borde bestämmas, tillhör,
förmodar jag, fackmännen att utreda. Måhända skulle den kunna sättas
åtskilligt kortare än 1 V2 år. Jag föranledes till ett sådant antagande
redan af den hastighet, hvarmed legitimerade läkare hinna förrätta en
undersökning, nog fullständig att derpå grunda ett intyg om en persons
hospitalsmessighet. Kan en dylik pröfning med tillförlitligt resultat
förrättas af en läkare utan specialkunskaper under samspråk vid ett
middagsbord — och detta äfven, som det visat sig, i ganska qvistiga
fall — hur hastigt bör då ej öfverläkaren på ett hospital, en utbildad
psykiater, kunna komma till rätta äfven med sådana fall, som äro icke
allenast kvistiga, utan rent af tvistiga. Som exempel på hvad rutin
och skicklighet i detta hänseende kunna åstadkomma, ber jag få erinra
om öfverläkarens vid Stockholms hospital snabba och, som väl får förmodas
af en sådan auktoritet, träffsäkra bedömande af landtbrukaren
A. P. Johanssons å Långås sinnestillstånd. Nämnda undersökning räckte,

Motioner i Andra Kammaren, Ko 166. 7

enligt professor Hjertströms uppgift vid kronofogdeförhöret i anledning
af saken, »minst en half timme», hvilket i ett intyg af samme läkare
den 30 januari 1893 betecknades såsom en »långvarig undersökning».

Med så färska exempel för ögonen af våra hospitalsläkares utomordentliga
förmåga att blott med en hastig blick öfvertyga sig om personers
sinnesbeskaffenhet, har man svårt att gå in på medicinalstyrelsens
uppfattning, att en maximitid för den meranämnda undersökningen
icke med fördel skulle kunna fastställas.

Beträffande garantierna mot ett qvarliållande af undersökningsobjektet
utöfver den tid, som borde vara tillräcklig för ett tillförlitligt
resultats uppnående, yttrar medicinalstyrelsen:

»Det är uppenbart, att medicinalstyrelsen, som förordnat om undersökningen,
för fullföljden af den deraf beroende rättsfrågan bar att
vaka öfver undersökningens genomförande, så snart som med dess ändamål
är förenligt. Skulle alltså undersökningen draga allt för långt
ut på tiden, eger medicinalstyrelsen att häröfver infordra förklaring,
och, der så behöfves, äfven påskynda undersökningen, liksom i likartade
fall en och annan gång egt rum, och torde häri ligga en tillräcklig
kontroll för missbruk i berörda afseende, och vida lämpligare
än att på förband bestämma eu viss tid för undersökningen.»

Jag kan ej känna mig lika öfvertygad som medicinalstyrelsen, att
hvad här ofvan anförts innebär »en tillräcklig kontroll för (mot?) missbruk».
Jag ser ganska liten trygghet deruti, att den medlem af medicinalstyrelsen,
hvilken jemte hospitalsväsendet tillika bar hela lasarettsväsendet
under sin spira, vakar öfver en undersökning, för hvilken
ingen viss tid är bestämd eller enligt samma medlems åsigt kan och
bör bestämmas. Jag vågar till och med hysa den förmodan, att då
detta medicinalråd, så öfverliopadt af göromål, finner — »såsom i likartade
fall en och annan gång egt rum» — att eu undersökning »dragit
för långt ut på tiden» och med anledning deraf »infordrat förklaring»,
då har redan ett missbruk sedan länge existerat, och föga tröst ligger
uti, att i ett dylikt fall medicinalstyrelsen, »der så behöfves», eger att
»påskynda» undersökningen.

Jag skall redan nu, i detta sammanhang, tillåta mig erinra, att en
verklig kontroll förutsätter, dels objektiva grunder att gå efter, föreskrifter
att hålla sig till, i detta fall eu begränsning af undersökningstiden,
dels möjlighet att ställa kontrollanten till ansvar, om han icke
ordentligt utöfvar föreskrifven kontroll. Till följd häraf kan medicinalstyrelsens
öfvervakande af den ifrågavarande undersökningen icke anses
innebära någon verklig kontroll, förrän för samma undersökning fast -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

stälts så bestämda föreskrifter, att det t. ex. för justitieombudsmannen
låter sig göra att bedöma, i hvad mån medicinalstyrelsen på ett tillfredsställande
sätt utöfvar sin kontrollerande myndighet.

Härmed sammanhänger äfven det af statsrevisorerna framhållna
behofvet af föreskrifter angående formen för konstaterande af sinnessjukdoms
tillvaro.

Medicinalstyrelsen öfvergår derefter till revisorernas allmänna omdöme
om ifrågakomma stadgas otillräcklighet ur rättsskyddets synpunkt
och anser dervid till fyllest att hänvisa till stadgan sjelf, hvars hithörande
paragrafer refereras.

Dessa paragrafer handla dels om intagning, dels om utskrifning
af patient samt om kontroll och inspektion. Samtliga föreskrifter afse
statens hospital och asyler, men gälla äfven i tillämpliga delar för under
medicinalstju-elsens inseende stående enskilda anstalter för sinnessjuka.
Under sin framställning af dessa stadgans garantier har medicinalstyrelsen
uteslutande haft tanken fäst på statens anstalter.

»Önskas för sinnessjuk vård å hospital», säger § 25, »skall derom
till direktionen ingifvas skriftlig ansökan — — —»

Hvem som helst eger således att ingifva ansökan om att få annan
person insatt på hospital. I § 41 nämnes visserligen »den sjukes
målsman eller annan vederbörande» såsom den, hvilken är skyldig att
ofördröjligen göra ansökan om hospitalsvård för person, hvilken, i
trängande behof af sådan vård är tillfälligt intagen på länslasarett.
För ett specielt fall tinnes således, ehuru äfven här temligen sväfvande,
angifvet, hvilken som eger att för sinnessjuk eller förment sådan göra
ansökan om inträde å hospital. För alla öfriga fall finnes, som sagdt, i
berörda hänseende icke någon föreskrift.

»Sådan ansökan skall vara åtföljd af:

1) prestbevis angående den sjuke;

2) legitimerade läkares inom en månad före ansökningens ingifvande
utfärdade intyg, affattadt i enlighet med anvisningarna i bilagan
A. vid denna stadga;

3) utlåtande af vederbörande presterskap och andra trovärdiga
personer rörande den sjukes förhållanden, innefattande, så vidt ske kan,
svar på de i bilagan B. upptagna frågor.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

De garantier mot misstag vid intagningen, hvilka skulle vara tillfinnandes
i ofvanstående punkter 2 och 3, äro, som jag tror mig kunna
uppvisa, endast skenbart betryggande. Om värdet af uttömmande frågeformulär,
som blifva endast ofullständigt besvarade, har jag redan yttrat
mig. Så äfven om vådan af att låta en enda legitimerad läkares —
hvilken som helst — intyg afgöra, om en person är tillräckligt sjuk
att mot sin vilja kunna inspärras å hospital. Om tvenne läkares samstämmande
intyg erfordrades, vore redan större trygghet vunnen.
Helst borde då det ena intyget, der så ske kunde, vara afgifvet af
läkare, som personligen kände den sjuke eller haft honom under sin
vård, det andra deremot af läkare, som, fullt oberoende af förutfattade
meningar, grundade sitt utslag endast på omedelbar undersökning af
patienten. Jag skall, beträffande läkareintyget, till det förut anförda
endast lägga den anmärkningen, att läkarens utsagor angående sjukdomens
»uppkomst och förlopp», »antagliga orsaker», samt »hvad i öfrigt
kan sprida ljus öfver sjukdomen», allt för ofta, jemförda med anförvandternas
intyg, synas gifva vid handen, att det är dessa senares uppgifter,
som komma igen i läkarens intyg och der, så att säga, vunnit
legitimation. Detta skulle ju i och för sig betyda mindre, helst det
ju ofta måste vara fullständigt omöjligt för läkaren att erhålla de nödvändiga
upplysningarna angående nämnda förhållanden annat än just
från anförvandterna, om blott någon grad af visshet förefunnes, att
deras uppgifter vore med verkliga förhållandet öfverensstämmande och
att de tillkommit i god afsigt.

Men någon sådan säkerhet eger man tv värr icke.

Det står visserligen i punkten 3 — se här ofvan —- att utlåtandet
enligt bil. B. skall vara afgifvet »af vederbörande presterskap och andra
trovärdiga personer». Vore det nu så, att vederbörande församlingsprest,
i enlighet med stadgans ordalydelse verkligen afgåfve ett utlåtande,
hvarmed måste menas ett på egen undersökning af det föreliggande
fallet grundadt yttrande, så vore redan i fråga om säkerhet för uppgifternas
sanningsenlighet ganska mycket vunnet. Egde man än vidare
säkerhet för att stadgans »trovärdiga personer» i verkligheten utgjordes
af inom orten aktade och betrodda personer, skulle mot tillförlitligheten
af intyget enligt bil. B. i allmänhet ej kunna med fog framkastas tvifvel.
Men nu är det så illa stäldt, att stadgans författare sjelfva, genom den
formulering de gifvit formuläret för intyg enligt bil. B., dragit försorg
om, att garantien mot origtiga eller rent af medvetet falska uppgifter
blifvit rent utaf ingen.

Bih. till Riksd. Prut. 1804. 1 Barn!. 2 Afd. 2 Band. 50 Käft.

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

Efter de 13 frågor, som uppställa till besvarande, följer i formuläret
följande anvisning för undertecknandet:

................... den ..................................... 18......

N. N. N. N. N. N.

(adress.) (adress.) (adress.)

(fader, broder, svåger, make etc. till den sjuke.)

Sålunda uppgifvet:

N. N.

Kyrkoherde i N. församling.

(Underskrifvet af den sjukes närmaste omgifning, såsom fader, broder, svåger, make, förmyndare,
husbonde etc. jemte kyrkoherden i församlingen eller den hans tjenst förrättar.)

En hvar vet eller kan öfvertyga sig om, att när ett intyg af det
slag, hvarom här är fråga, skall utfärdas, är den första åtgärden att
studera formuläret, icke hospitalsstadgan, och det är det förras föreskrifter
och anvisningar, icke den senares, som lända till efterrättelse. Följden
blir, att presten, på grund af de vilseledande orden »Sålunda uppgifvet»
kommer att betrakta sig endast som en officiel bevittnare af att herrar
N. N., N. N. och N. N. så uppgifvit, som ofvan skrifvits, utan att han
ikläder sig minsta garanti för att uppgifterna äro sanningsenliga eller
ens att de, som lemnat dem, äro trovärdiga personer. Detta »sålunda
uppgifvet» befriar honom, strängt taget, till och med från skyldigheten att
förvissa sig om, huruvida undertecknarne verkligen stå i det slägt- eller
annat förhållande till den sjuke, som de uppgifvit. Hvadan således
»utlåtande af vederbörande presterskap» helt enkelt bör strykas ur stadgan,
för så vidt i detta så kallade utlåtande skulle ligga något slags
borgen för sanningsenligheten af de upplysningar, på grund af hvilka
personer insättas på dårhus. Den presterliga namnteckningen är nu
endast till skada, enär den förlänar en officiel pregel af trovärdighet åt
en handling, som i sjelfva verket stundom kanske är af ganska tvifvelaktig
beskaffenhet.

Stadgans »trovärdiga personer» har formuläret öfversatt till »den
sjukes närmaste omgifning, såsom fader, broder, svåger, make, förmyndare,
husbonde etc.», — hvilket väl torde få betecknas såsom en både

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

fri och dålig öfversättning. Icke lär -den omständigheten, att två personer
äro slägt med hvarandra, göra dem till trovärdiga personer, om
de icke eljest äro det, och icke blir heller den ene af dem mera trovärdig,
derför att den andre blir sinnessjuk eller, ehuru frisk, anmäld till intagning
på dårhus. Mig synes det, som om man ej gerna kunde söka
sina »trovärdiga» på mera orätt håll än bland dem, hvilka till äfventyra
kunna hafva ekonomisk fördel af en persons afskiljande från verlden.
Lagar, åsyftande garantier mot skurkstreck, böra rimligtvis icke utgå
från en förtröstansfull uppfattning om alla menniskors englalika renhet,
utan måste naturligtvis — synes det mig — både förutsätta möjligheten
af brottsliga anslag och derjemte vända skölden i främsta rummet mot
det håll, hvarifrån dessa närmast kunna befaras. Tack vare författarnes
af liospitalsstadgan rörande omisstänksamhet i detta som i de flesta andra
hänseenden, finnes emellertid ingenting i gällande föreskrifter angående
intagningen, som skulle lägga hinder i vägen för utvecklingen af de
mest ruskiga familjed ramer med dåranstalten som sluteffekt . Excentricitet
och besynnerligheter å ena sidan, djerfhet och beräkning å den
andra, samt såsom motiv för försöket någon stor fördel att vinna —
det behöfves ej mer, för att en skändlig anläggning skall kunna bringas
å bane, mot hvars framgångsrika fullföljande gällande föreskrifter angående
sjukes intagning å dårhus, såsom jag tror mig hafva ådagalagt,
erbjuda synnerligen otillräckliga garantier.

Till detta resultat leder en granskning af de intagningsformulär,
hvilka medicinalstyrelsen förklarat vara så fullkomliga, som det »i mensklig
förmåga står» att göra dem. Hur pass mycket man får rätta sig
efter medicinalstyrelsens attesteringar i den vägen, visar emellertid det
förhållande, att styrelsen redan funnit anledning att revidera och fullständiga
dessa samma formulär, »hvilkas fullständighet och ändamålsenlighet
icke torde kunna bestridas», som det hette för 6 år sedan. I
dagarne har nemligen utkommit en kungörelse, gifven Stockholms slott
den 9 februari 1894 och tryckt den 27 i samma månad, hvari stadgas
förändrade formulär till bilagorna A. och B. Efter den granskning, jag
hunnit företaga af ifrågavarande nya formulär, kan jag icke annat än
medgifva, att några små förbättringar införts. Så hafva t. ex. tillkommit
ett par frågor till bil. A, angående läkarens förutvarande bekantskap
med och förhållande till den sjuke, hvarjemte förut sammanförda frågor
nu blifvit åtskilda och försedda hvar med sitt nummer, hvilket nog för
det fullständiga besvarandet af formuläret kan hafva en viss betydelse.
Men äfven efter det nya receptet hemtar läkaren sina underrättelser
angående den sjukes föregåenden, vanor, lynne, m. in. från de trovär -

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

(liga personer, som undertecknat bilagan B. Här rent utaf föreskrifves
det formligen,'' att läkaren skall taga del af dessa slägtingarnes uppgifter,
innan han utfärdar sitt intyg. Jag må bekänna min oförmåga
att fatta meningen med ep föreskrift, som påtvingar hvarje läkare, innan
han gör sin undersökning, intryck och uppfattningar, hvilka måste för
honom försvåra att bilda sig ett eget sjelfständigt omdöme. Lagbestämd
suggestion på den, som opartiskt skall fälla den vigtiga, afgörande
domen — i sanning en högst märkvärdig förbättring af en förut bristfällig
hospitalsstadga! — Den vigtigaste förändringen med bil. B. är, att
prestens underskrift verkligen skall komma att betyda något mer än eu
blott namnbevittning. Enligt det nya formuläret intygar nemligen församlingspresten,
»att ofvanstående upplysningar meddelats af trovärdiga
personer och äro sanningsenliga, så vidt han känner». Ja, såvidt han
känner! Något åliggande att öfvertyga sig om deras sanningsenlighet
har han icke. Förändringen är således icke så synnerligen bevändt med,
och då trovärdigheten fortfarande skall sökas i främsta rummet inom
den sjukes eller förment sjukes närmaste slägt, anser jag mig hafva
skäl vidhålla mitt påstående, att de s. k. intagningshandlingarna innebära
en allt för klen borgen mot missgrepp och att de hafva någon betydelse
endast i förening med en sträng och vaken kontroll.

Har en klok person inspärrats på dårhus, beror det sedan uteslutande
af kontroll och inspektion, hur snart han slipper ut igen. Låt
oss då undersöka, huru med dessa medel till rättelse är bestäldt. Jagtror,
att det skall visa sig, att det finnes en hel mängd kontrollföreskrifter,
hvilka se ganska bra ut på papperet, men i sjelfva verket i
tillämpingen äro ur rättsskyddets synpunkt komplett värdelösa.

Hospitalsstadgans § 43, mom. 1, lyder:

»Derest någon till vård å hospital eller asyl hänvisad befinnes icke
lida af sjukdom, som till dylik vård berättigar, skall öfverläkaren ofördröjligen
vidtaga erforderliga åtgärder för dennes skiljande från anstalten.»

Här saknas föreskrift för öfverläkaren att omedelbart efter eu persons
intagande underkasta honom en grundlig kontrollundersökning.
Öfverläkaren kan derför, utan att komma i konflikt med stadgan, låta
veckor, ja, månader förflyta utan att förvissa sig om, att det intagningsansökningen
åtföljande läkareintyget, på hvilket han litar, är mer
än skenbart och formelt rigtigt. Och under tiden låter det allt för väl

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

tänka sig, att en vid intagningen frisk person knnnat, genom de själsmarter
han fått genomgå, blifva fullt »berättigad», att åtnjuta hospitalsvård.
Då jag säger, att sådan försummelse med sådan följd karl inträffa,
tror jag icke, att jag gör hospitalsläkarne orätt. Om pligttrohet
och vaken uppmärksamhet hos dessa tjenstemän hittills skulle hafva
förebyggt sådana missgrepp, så är det åtminstone icke stadgans förtjenst.

Men ofvanstående § och mom. innehåller icke allt, hvad om kontroll
finnes föreskrifvet.

Till öfverläkarens åligganden hör enligt § 15 punkt 6,

»att vid direktionens sammanträde (en gång i månaden) — — —
aflemna förteckning å alla under nämnda tid (från nästföregående sammanträde)
intagne och utskrifne samt dervid tillika förelägga direktionen
handlingarne rörande inkomna sjuke».

Värdet af denna kontroll Tåter sig bäst uppskattas, om hänsyn
tages dertill, att, såsom jag förut betonat, formelt rigtiga iutagningshandlingar
kunna vara helt och hållet vilseledande beträffande den förment
sjukes verkliga tillstånd, att direktionen med Konungens befallningshafvande
som preses är en förvaltande myndighet, som förestår
ekonomien och administrationen inom anstalten, och att denna myndighet
icke, enligt stadgan, eger befogenhet att utöfva någon som helst
kontroll öfver patienters intagning och utskrifning, hvarom öfverläkaren,
jemlikt § 15 punkt 1, enväldigt besluter. Hvarför medicinalstyrelsen
bland sina garantier inryckt äfven denna paragraf, förefaller fördenskull
ofattligt.

Öfverläkaren ansvarar för noggrant förande af såväl intagningssom
sjukjournal och är skyldig att minst en gång hvar tredje månad
förete dem för direktionen, hvarom anteckning skall ske å journalerna
och i direktionens protokoll. Detsamma gäller om liköppningsjournalen.
För ordningens skull kan ju både det ena och det andra vara mycket
nyttigt, men för ätt häri i likhet med medicinalstyrelsen se garantier
mot oberättigade ingrepp i den personliga friheten vid personers intagande
å hospital, förutsättes dock, fruktar jag, att man måste hafva
en hospitalsöfverstyrelses förstorande glasögon till sitt förfogande.

Som man skulle kunna misstänka för att förlänga uppräkningen
af ur rättsskyddets synpunkt betryggande föreskrifter, anför hospitalsöfverstyrelsen
äfven, att enligt § 44, »med särskilt afseende å intagna
personer, som kunna befinnas icke vidare vara föremål för behandling
å hospital, öfverläkaren skall årligen före maj månads utgång och äfven
deremellan, då omständigheterna dertill föranleda, undersöka de sjukes
tillstånd och på grund deraf göra framställning till direktionen.»

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

Paragrafen är temligen lägligt refererad, utom derutinnan, att läsaren
bibringas en fullständigt felaktig föreställning om, hvad den egentligen
handlar om. Den handlar nemligen icke om utskrifning till friheten,
utan om öfverflyttning från hospital till asyl, hvilket äfven med
tydliga ord står uttryckt, men af medicinalstyrelsen blifvit uteglömdt.
Asyler äro ock dårhus.

Eget nog har medicinalstyrelsen för att komma till § 44, som alldeles
intet har med den föreliggande frågan att skaffa, hoppat öfver

mom. 2 och 3 af § 43, som dock gifva vid handen, att botade eller

till helsan så pass återstälda patienter, att öfverläkaren ej längre anser
dem i behof aft vård å hospital eller asyl, kunna, i förra'' fallet på hans
förordnande, i senare fallet efter hans anmälan till direktionen, varda
till friheten återgifna. Måhända har medicinalstyrelsen, och i så fall
med rätta, haft svårt att finna någon garanti mot kränkning af den
personliga friheten i den okontrollerade allherskarmagt, som i fråga om
personers intagning eller utskrifning är lagd i öfverläkarens händer.
Ingen annan än han bestämmer, om en förment sjuk skall intagas för
att som dåre betraktas och behandlas. Och den en gång internerade
kan ingen magt i verlden befria ur fångenskapen, ingen mer än öfverläkaren,
när han anser honom vara till helsan återstäld.

En så stor och farlig magt, lagd i en mans hand, borde, synes

det, kräfva en ytterst noggrann tillsyn öfver den mannens verksamhet
och ett strängt ansvar i händelse af bevislig förseelse eller försummelse.

Hvad finnes då i detta afseende stadgadt? Ty framläggande för
direktionen af intagningshandlingar och journaler torde kunna helt och
hållet lemnas ur räkningen, såsom varande utan all betydelse för kontrollen
öfver öfverläkaren, då dermed endast möjligen öfvervakas, att
vederbörliga journaler föras och att föreskrifna intagningshandlingar
finnas, ej huru beskaffade de äro.

Den egentliga'' kontrollen öfver öfverläkaren är att söka i den inspektion
af hvarje anstalt för sinnessjuke, hvilken öfverstyrelsen en
gång årligen föranstaltar (§ 10, punkt 18) eller oftare om anledning
dertill förekommer.

Det är nog så väl stäldt, att anledning aldrig eller ytterst sällan
förekommer till oftare inspektioner.

Denna inspektion förrättas af en ledamot af öfverstyrelsen eller
»annan läkare», som samma styrelse dertill utser. Medicinalstyrelsen
ger honom i sitt utlåtande titeln »sakkunnig person». Och denna skall
om förrättningen till öfverstyrelsen afgifva berättelse.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166. 15

Jag kan ej yttra mig om värdet af denna inspektion ur rättsskyddets
synpunkt, då jag ej me''d bestämdhet vet, huruvida inspektor
gör till hufvudföremål för sin undersökning att utröna, om under året
någon person varit intagen å anstalten, hvilken icke bort vara der,
eller om han till äfventyrs — något som förefaller antagligare — rigtar
större parten af sin uppmärksamhet på hygienen inom anstalten, sjukvårdsförhållandena,
utspisningen, ordningsföreskrifternas efterlefnad och
dylikt. Jag lemnar således tills vidare inspektionen och öfvergår till
den möjlighet, som är beredd utomstående att i hvarje särskildt fall
taga notis om den inspärrades befinnande.

Paragraf 40, till hvilken medicinalstyrelsen hänvisar, lyder:

»Den sjukes målsman såväl som den, hvilken för afgiften ansvarar,
vare obetaget att, efter anmälan hos vederbörande, inom anstalten taga
kännedom af der förda journaler i hvad de röra den sjuke.»

Utom det att i många fall bläddrandet i en sjukjournal torde lemna
lekmannen-anförvandten bra liten hjelp att utfå deu förment sjuke,
helst öfverläkarens uppfattning om journalens innebörd dervid är ensamt
bestämmande, ligger häri absolut ingen garanti för de fall, då
garanti mot ingrepp i den personliga friheten framför allt är af nöden.
Jag syftar naturligtvis på sådana tänkbara fall, då anförvandten eller
den, som ansvarar för afgiften, just är den, hvilken på grund af egennyttigt
beräkningar satt inspärrningen i scen, och hvilken således saknar
anledning att i sjukjournalen finna stöd för den inspärrades befrielse.

Hospitalspatienten sjelf eger ej medel att på något vis sätta sig i
förbindelse med den yttre verlden. Han kan ej i bref till någpn vän
berätta, hur han har det och anropa om hjelp. Hans bref gå direkt
till öfverläkaren och befordras ofta ej till adressaten. Jag tror, att
man utan fara för misstag kan påstå, att klagoskrifter aldrig utsläppas
från hospitalen.

Slutligen förmenar medicinalstyrelsen, att en verksam kontroll i
fråga om personers intagning äfven förefinnes uti den skyldighet, som
åligger öfverläkaren, direktionen och sist öfverstyrelsen att afgifva
årsberättelse. På den »kontrollen» skall jag ej spilla ett ord.

»Tagas nu i behörigt öfvervägande dessa föreskrifter, hvilkas vigt
och betydelse icke gerna kunna förringas deraf att de tillkommit i administrativ
väg, vill det» — säger medicinalstyrelsen — »för vanligt
omdöme synas som om genom dem, såvidt i mensklig förmåga står,
blifvit tillräckligt sörjdt till förekommande af misstag vid personers in -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

tagande å hospital eller af de intagnes qvarhållande der längre än
deras tillstånd fordrar.»

»Så vidt i mensklig förmåga står!» — jag fruktar att medicinalstyrelsen
underskattar den menskliga förmågan. I den kritik, jag här
ofvan underkastat hospitalsstadgans garantiföreskrifter, tror jag mig
hafva ådagalagt, att hvarken formerna för intagning och utskrifning af
patienter, ej heller föreskrifterna om kontroll och inspektion äro tillräckligt
betryggande. Och bristerna i sistnämda hänseende framstå än
tydligare vid en blick på bestämmelserna för de enskilda anstalterna för
sinnessjuke.

Medicinalstyrelsen har icke funnit skäl vidröra dessa anstalter i
sin förklaring. Så mycket mer hafva, efter nämnda förklarings afgifvande,
händelserna sjelfva dragit försorg om, att de enskilda dårhusen
icke måtte råka alldeles i glömska. Jag skall icke trötta med ett utförligt
relaterande af den bekanta inspärfniugshistoria, som under förlidet
år väckte så mycken uppmärksamhet. Förutskickande den påminnelsen,
att de enskilda anstalterna skola i tillämpliga delar ställa
sig föreskrifterna för rikets hospital och asyler till efterrättelse samt
att en extra kontrollföreskrift ålägger läkaren vid enskild anstalt att
senast inom tredje dagen anmäla nykommen patient till medicinalstyrelsen,
skall jag endast korteligen erinra:

att en myndig, i sin hemort ansedd man i november 1892 blef af
anförvandter, till hvilka han bevisligen icke stod i det bästa förhållande,
under falska uppgifter att han utsetts till förmyndare för en
slägting i en uppsvensk stad, narrad till eu enskild anstalt för sinnessjuke
och der internerad;

att lian blef mottagen utan att någon enda af de föreskrifna intagningshandlingarna
företeddes;

att läkarebetyg af anstaltens föreståndare anskaffades först 4 dagar
efter mannens intagning;

att detta läkarebetygs svar å det uttömmande frågeformuläret till
stor del grundade sig på slägtingarnes uppgifter samt bland symptomen
af sinnesrubbning upptog den personen i fråga af slägtingarna
bibragta falska föreställningen »att han vore utsedd till förmyndare»;

att anstaltens läkare, ehuru lian vid kronofogdeförhöret den 30
januari 1893 erkände, att han allt jemt ansett, att patienten »väl kunde
vårdas å annat ställe än ett sjukhem», icke åtlydt stadgans föreskrifter
i §§ 43 och 53, att »ofördröjligen vidtaga åtgärder för den sjukes
skiljande från anstalten»;

att samma läkare, såsom ådagalagdt blifvit, i flertalet fall åsidosatt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166. 17

sin skyldighet att till medicinalstyrelsen inom föreskrifven tid anmäla
intagna patienter;

att han för ofvan angifna förseelser blifvit hos Riksdagens justitieombudsman
anmäld till åtal; samt

att på justitieombudsmannens föranstaltande åtal anhängiggjorts
mot meranämnda läkare, och att denne jemväl blifvit domfäld för
tjenstefel.

Vidare anhåller jag få erinra derom, att till justitieombudsmannens
öfvervägande hänskjutits, huruvida icke medicinalstyrelsen och den för
anstalten förordnade inspektorn borde ställas till ansvar för hvad de i
afseende å ofvan relaterade förhållanden kunde anses hafva sig förbrutit,
men att justitieombudsmannen med anledning af denna hemställan
ej vidtagit någon åtgärd.

Jag har icke anfört detta allt för att visa, hvilka misstag och
felaktigheter som kunna begås’ vid personers intagning å enskilda anstalter.
Att stadgans föreskrifter blifvit öfverträdda, bevisar ju ej, att
dessa föreskrifter i sig sjelfva äro olämpliga. Men att de kunna öfverträdas
i den utsträckning eller tillämpas på det sätt, som ofvan relaterade
händelse gifvit vid handen, utan att vare sig hospitalsöfverstyrelsen
eller anstaltens inspektor ens, då dessa öfverträdelser blefvo öfverklagade,
funnit dem vara af någon allvarligare beskaffenhet — det är detta,
som jag anser utgöra ett det kraftigaste vittnesbörd om otillräckligheten
ur rättsskyddets synpunkt af den kontroll, som för närvarande förefinnes.

Af handlingarne i målet framgår, att medicinalstyrelsen visserligen
vid ett par tillfällen förehållit läkaren vid anstalten i fråga hans skyldighet
att i rätt tid insända intagningsanmälningar, men att hans efter
påminnelsernas erhållande fortsatta uraktlåtenhet att fullgöra nämnda
skyldighet icke föranledt till någon öfverstyrelsens åtgärd;

att medicinalstyrelsen i sin förklaring till justitieombudsmannen betecknat
de begångna öfverträdelserna såsom »mindre väsentliga formfel»
och ansett allt kunna ställas till rätta med ett löfte att för framtiden
stadgans föreskrifter skulle »ännu noggrannare iakttagas;»

att medicinalstyrelsen i samma förklaring fritagit sig från ansvaret
för de interimsbetyg, hvilka anstaltens inspektor godkänt såsom lagliga
intagningshandlingar, men att styrelsen icke förbjudit dem och icke
förehållit inspektorn olagligheten af sådana pappers erkännande såsom
giltiga intagningshandlingar;

att anstaltens inspektor i sin förklaring till justitieombudsmannen
förklarat sig förordnad utöfva tillsyn öfver anstalten endast så långt
hans öfriga åligganden medgåfve;

Bih. till ltiksd. Prat. 1894. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. BO Käft.

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

att han genom ett sådant förordnande blifvit en inspektor utan
ansvar och äfven sjelf åberopat denna sin ansvärslöshet inför justitieombudsmannen
;

att han inför justitieombudsmannen ifrigt försvarat de åtgärder, för
hvilka den meranämnde läkaren blifvit stäld till ansvar; ja,

att han förklarat dennes tillvägagående kunna ur rent formel synpunkt
försvaras.

Slutligen framgår äfven, att de fel och öfver trädel ser, hvilka justitieombudsmannen
ansett så allvarliga, att han förordnat om åtal mot den
närmast skyldige, aldrig skulle blifvit beifrade, om ens uppmärksammade
af dem — inspektom och öfverstyrelsen — hvilka enligt hospitalsstadgan
haft sig anförtrodda kontroll och inspektion öfver anstalten. Men
alldenstund medicinalstyrelsen är högsta kontrollerande myndighet jemväl
öfver de offentliga anstalterna, kan man göra sig en ungefärlig föreställning
om hur kontrollen äfven der utöfvas. Och då den inspektor
öfver en enskild anstalt, hvarom här talats, tillika är öfverläkare vid ett
af rikets förnämsta hospital, torde värdet vara uppvisadt af den garanti,
som skulle ligga i öfverläkarens så godt som oinskränkta magt att bestämma
öfver intagning på och utskrifning från hospital.

Innan jag lemnar kapitlet om de enskilda anstalterna, torde jag
böra fästa uppmärksamheten å eu punkt, som synes mig i alldeles särskild
grad betänklig och egnad att framkalla missbruk. Som bekant
kunna enskilda personer hos sig till vård mottaga sinnessjuke, i hvilket
fall kontrollen öfver att endast sjuke mottagas är i högsta måtto otillfredsställande.
Nu lyder § 65 som följer:

»Såvida hos enskild person samtidigt vårdas flere än fem sinnessjuke
bör hvad i kapitlet 5 angående enskilda anstalter blifvit föreskrifvet
lända till efterrättelse.»

Detta vill med andra ord säga, att om en enskild anstalt inskränker
sitt patientantal till fem, är den ej underkastad obehaget af någon som
helst offentlig tillsyn, utan den kan inrätta och sköta sig alldeles hur
den behagar. Inga intagningshandlingar äro erforderliga, ingen kontroll
nödig, endast i fråga om sjukvården finnas några bestämmelser, hvilka
gifva medicinalstyrelsen rätt att i särskilda fall kunna förordna om inspektion.
Provinsial- och distriktsläkare skola under sina tjensteresor
»söka» göra sig underrättade om de inom distriktet befintliga sinnessjukes
tillstånd och den vård dem egnas. Det säger sig sjelft, att för
den enskilde innehafvaren af en dylik vårdanstalt eller inackorderingsaffär
måste frånvaron af inblandning utifrån ställa sig som en synnerligen
förmånlig sak, på samma gång det alltid måste vara lockande att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

få mottaga så många betalande pensionärer, som lämpligen kunna hysas.
För att kunna förena begge dessa önskningsmål lär det åtminstone vid
något dylikt privathospital hafva så tillgått, att man mottagit dels sinnessjuke
och dels endast nervsjuke. Men hvar ligger gränsen mellan
dessa kategorier? Om en anstalt har tolf pensionärer, kan den undandraga
sig offentlig kontroll och hospitalsstadgans efterlefnad genom en
så enkel åtgärd som att rubricera de 7 såsom nervsjuke och endast de
tillåtna 5 såsom sinnessjuke. Jag behöfver icke påpeka vådorna af ett
sådant system.

Men äfven der man håller sig lojalt inom det medgifna femtalet,
är det mer än förundransvärdt att sådana internat, der cell och tvångsmedel
användas och dit personer utan undersökning och kontroll kunna
införpassas, få i ett fritt land existera, utan att öfver dem från statens
sida öfvas den minsta tillsyn.

I det föregående tror jag mig hafva tillräckligt uppvisat gällande
hospitalsstadgas bristfälligheter ur »det s. k. rättsskyddets» synpunkt,
för att tala med medicinalstyrelsen. Hvad i främsta rummet sakpas är
en verksam kontroll. Den af 1887 års statsrevisorer antydda utvägen
att erhålla en sådan, nemligen genom inrättandet af andra inspektioner
än de som förrättats af hospitalsdirektionerna eller öfverstyrelsen, har
lika litet som någon annan del af revisorernas framställning funnit nåd
inför medicinalstyrelsens ögon. Styrelsen förmenar, att i de länder,
särskildt England, der dylik lekmannainspektion finnes, hospitalsväsendet
är på ett helt annat sätt ordnadt än hos oss, i det att sinnessjukvården
hufvudsakligen ligger i händerna på enskilda personer eller stiftelser.
Äfven om medicinalstyrelsen har rätt härutinnan, något hvarpå jag ej
behöfver inlåta mig, är dermed ingalunda angifvet, hvarför ej liknande
inspektioner skulle vara af behofvet påkallade äfven hos oss. Ty i
vårt land ligger ju sinnessjukvården delvis i händerna på enskilda
personer och anstalter. Och vidkommande statens anstalter kan jag ej
inse, att någon särskild trygghet ligger blott i det förhållandet enbart,
att de äro statens eller att deras styresmän äro af »Kongl. Magt förordnade».
Medicinalstyrelsen förutsätter, att det för lekmannainspektionerna
»svårligen vore att påräkna personer, som i sakkunskap, nit
för sinnessjukvården och menniskokärlek kunde antagas öfverträffa de
män, hvilka hafva denna vård såsom embetspligt sig anförtrodd». Detta

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

må vara sant i fråga om sakkunskapen, ehuru jag å andra sidan icke
kan se något hinder för att i de inspektionskommissioner, hvarom här
är tal, invaldes äfven läkare, ja, hvarför ej verklige psykiater. Nitet
och menniskokärleken lära i alla händelser förefinnas i lika hög grad
hos den enskilde lekmannen som hos läkaren-tjenstemannen. Det är
gifvetvis ej heller för att erhålla en sakkunnigare kontroll som man
önskar inrättande af en inspektion, stående helt utom hospitalväsendet.
Det är af helt andra grunder. Om den nye inspektören äfven komme
att sakna läkarens medicinska kunskaper, händer det väl ock, att han
saknar dennes medicinska fördomar. I allt fall står han fullt opartisk
gent emot dem, hvilkas verksamhet han har att i vissa afseenden granska.
Det är ingen anklagelse, endast ett konstaterande af faktum, om
man i detta sammanhang framhåller, hurusom läkarecorpsen, kanske i högre
grad än några andra yrkesutöfvare, besjälas af en solidaritetens och
sammanhållningens anda, som, i sig sjelf all aktning värd, dock icke
kan sägas vara till gagn för en sträng kontroll, der denna skall utöfvas
af läkare öfver annan läkares verksamhet.

Skärpt kontroll skulle emellertid icke vara af nöden enligt medicinalstyrelsen,
som yttrar:

»Revisorerna hafva icke heller ens antydt, att till deras kunskap
kommit något enda fall af förgätenhet af denna pligt (embetspligten)
och aet oaktadt, såsom de uppgifvit, dem beredts tillfälle att om hospitalsvården
taga en kännedom, som vore hvarje annan utom hospitalsväsendet
stående förmenad.»

Sådant kunde gå an att säga år 1888. Då hade ännu icke en ansvarig
läkare för en sinnessjukvårdanstalt blifvit beträdd med en följd
af förseelser, hvilka föranledt Riksdagens justitieombudsman att mot
honom anställa åtal, och en af medicinalstyrelsen förordnad inspektör
hade då ännu icke uppträdt som försvarare af dessa samma olagligheter,
hvilka det tillhört honom enligt hans embetspligt att rätta och beifra.

Till sist hänvisar medicinalstyrelsen på den inspektion af personer,
stående utom hospitalsväsendet, som skulle kunna komma i fråga från
Konungens justitiekansler och Riksdagens justitieombudsmans sida —
sedan misstaget redan egt rum och blifvit vederbörligen anmäldt? —
»under antagande» — säger medicinalstyrelsen — »att för dessa höga
ombudsmän hospitalen måste vara lika öppna och tillgängliga som för
Riksdagens revisorer» — ett antagande, som nyligen kommit att erhålla
en rätt egendomlig belysning genom tvenne hospitalsöfverläkares af
medicinalstyrelsen gillade och försvarade vägran att låta medlemmar af
statsrevisionen taga del af iutagningshandlingar. Äfven i detta fall har

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

händelsernas gång på ett betänkligt sätt försvagat medicinalstyrelsens
redan förut icke särdeles starka argumentering af år 1888.

Hvad som tilldragit sig på sinnessjukvårdens område sedan nämnda
år eller kanske rättare det lilla, som derom kommit till allmänhetens
kännedom, har varit tillräckligt att stadga en allmän mening om nödvändigheten
af reform i den rigtning revisorerna påpekat. Efter allt
hvad som förekommit är det med den största förvåning man läser
medicinalstyrelsens skarpa slutord som svar på revisorernas yttrande
angående samhällets skyldighet att ej lemna de å hospitalen intagne
alldeles ur sigte. »Obefogenheten af ett slikt framkastadt yttrande» —
utlåter sig hospitalöfverstyrelsen — »alltid vilseledande för den stora
allmänheten, skall för öfrigt till fullo inses af enhvar, som vårdat sig
om att om hospitalväsendet i riket och den derom gällande lagstiftning
taga mer än den ytligaste kännedom.»

Obefogenheten af detta medicinalstyrelsens yttrande, det vilseledande
i hennes framställning, ihåligheten af detta löjligt braskande tal om
förträffligheten af vårt svenska hospitalsväsen, skall till fullo inses af
en hvar, som om hospitalsväsendet i utlandet och den derom gällande
lagstiftning tagit någon kännedom. Vårt, land kan berömma sig af utmärkta
sjuk- och vårdanstalter och, som jag tror, äfven af den goda
skötsel, som egnas de sinnessjuke. Men i fråga om garantier mot ingrepp
i den personliga friheten stå vi ett godt stycke efter andra länder,
såsom nedanstående korta öfversigt skall ådagalägga.

Tyskland. Hospitalsväsendet, i Tyskland står icke under riksstyrelsen
och är olika ordnadt i de särskilda länderna. Uppsigten öfver
anstalterna utöfvas af regeringarne eller medicinala myndigheter. Kontroll
och inspektion sjmas ej vara mycket bättre ordnade än hos oss. Öfver
sinnessjuke, som vårdas i enskilda hem, utöfvas ingen som helst tillsyn.

Vid intagning å offentlig anstalt förfares i Preussen olika med för
allmänna säkerheten farliga sinnessjuke och med ofarliga sådana. De
förra intagas på en af läkarebetyg åtföljd ansökan af anförvandter, de
senare endast på anmodan af polismyndighet eller domstol. För intagning
å enskild anstalt fordras, att läkarebetyget skall vara utfärdadt af
provinsial- eller lasarettsläkaren i den sjukes hemtrakt, så vida icke
ansökningen åtföljes af polisattest, då eu värdig »legitimerad läkares»
intyg provisoriskt gör till fyllest. Har eu person blifvit, på grund af

22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

sinnessjukdom, af domstol förklarad omyndig, fordras ej mer än utslaget
härå jemte en anförvandt^ ansökan för att få honom insatt på dårhus.
För den invecklade och, som mig synes, föga betryggande proceduren
vid sådan omyndighetsförklaring blefve här för långt att redogöra.

Liknande bestämmelser beträffande intagningen gälla — utom i
fråga om privatanstalterna — för hela Tyskland, med undantag af staden
Leipzig, der det rent af vansinniga förhållande eger rum, att hospitalsöfverläkaren
ensam bestämmer om en person bör intagas, och detta
utan att annan läkares intyg behöfver företes eller intagningen behöfver
anmälas för någon myndighet. Eljest är regeln — och häri ligger
ju åtminstone någon garanti mot missgrepp — att hvarje intagning skall
anmälas dels för polismyndigheten å den ort, der anstalten är belägen,
dels för polismyndigheten och allmänna åklagaren i den sjukes hemtrakt.

Föreskrifterna angående patients utskrifning äro ej särdeles tillfredsställande
och föga torde ur rättsskyddssynpunkt vara att i allmänhet
lära af den tyska hospitalslagstiftningen. I ett fall vill jag dock
rekommendera den till vår kongl. medicinalstyrelses uppmärksammande.
I Tyskland är nemligen en maximitid af 6 veckor faststäld för det slags
undersökning, som höll mannen å Vadstena hospital inspärrad i ett och
ett hälft års tid.

Frankrike. I Frankrike är vida bättre än i det kejserliga tyska grannlandet
sörjdt för, att o rättmätiga ingrepp i den personliga friheten icke
lätt skola kunna förekomma. Här sorterar hospitalsväsendet under inrikesministeriet.
Hvarje departement har sin anstalt eller eger genom
särskild öfverenskommelse rätt att till granndepartementets hospital insända
sina sinnessjuke. Tillstånd att upprätta enskild anstalt meddelas,
jemte detaljerade föreskrifter, af prefekten. De enskilda anstalterna stå
under statskontroll.

I spetsen för statsanstaltens förvaltning står en af prefekten tillsatt
femmannakomité — »commission de surveillance» — närmast motsvarande
hospitalsdirektionen hos oss. Men bredvid detta förvaltningsråd
finnes en särskild kommission, bestående af prefekten, rättens ordförande,
allmänna åklagaren, fredsdomaren och mairen, och denna kommission,
som periodiskt företager sina inspektioner, åligger att till pröfning upptaga
alla från patienterna utgångna klagomål. Dessutom skall allmänna
åklagaren inspektera statens anstalter minst 1 gång hvar sjette och de
enskilda anstalterna minst 1 gång hvar tredje månad. Patienternas
klagoskrifter till domstol eller myndighet måste ovilkorligen befordras
till adressaten.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

Formaliteterna vid intagningen äro följande: I mycket trängande

fall erfordras intet läkarebetyg, i vanliga fall ett dylikt, hvilket bestämdt
förklarar hospitalsvård vara nödvändig. Intagningen skall inom 24 timmar
vara anmäld för prefekten, hvilken inom 3 dagar — om det gäller
en enskild anstalt — låter undersöka den intagnes sinnestillstånd af en
eller flere läkare, vid hvilkas sida han äfven kan ställa en lekman. Fjorton
dagar efter intagningen skall anstaltens föreståndare till prefekten
afgifva en fullständig sjukberättelse öfver den intagne. Hvarje intagning
skall anmälas för allmänna åklagaren på platsen, der anstalten är belägen,
såväl som för samma tjensteman i den sjukes hemtrakt. Prefekten
ingifver berättelse öfver intagningen till inrikesministern.

Utskrifning kan ega rum äfven innan patienten fullständigt tillfrisknat,
såvida icke mairen, då öfverläkaren anser den sjuke farlig för den allmänna
säkerheten, inlägger sitt veto. Äfven i detta fall kan dock vädjas till
prefekten. För hvarje internerad står alltid den utväg öppen att sjelf
hos domstol anhålla om befrielse. Sådan anhållan kan äfven göras af den
sjukes förmyndare, någon hans anförvandt eller vän, så ock af allmänna
åklagaren. Domstolen pröfvar de skäl, som anförts, och fäller
sitt utslag utan anförande af motiv.

Man lägge märke till, hvilken vigt den franska lagen fäster vid
den inspärrades rätt att fritt sätta sig i beröring med dem, från hvilka
hjelp och rättelse, i händelse af misstag vid intagningen, kan förväntas,
och jemföre dermed förhållandet vid de svenska hospitalen, der den
sjuke eller förment sjuke i de flesta fall är absolut afstängd från all
möjlighet till kommunikation med den yttre verlden. Man uppmärksamme
äfven, huru omsorgsfullt i Frankrike läkaremagten är öfvervakad
och kontrollerad af de borgerliga myndigheterna och jurisdiktionen.

Gambetta ville på sin tid lägga afgörandet i fråga om persons intagning
å anstalt i en jurys händer, hvilket förslag, då ej antaget,
senare i förändrad form framkommit i deputeradekammaren, men ännu
icke, så vidt jag vet, blifvit lag.

Belgien. Den belgiska lagen sluter sig i väsentliga delar till den
franska. Ingen katt i sitt hem eller i annans hus åläggas något intrång
i sin frihet, med mindre hans sinnessjukdom är intygad af 2 läkare,
af hvilka fredsdomaren utser den ene. Fredsdomaren skall besöka den
sjuke minst 1 gång i qvartalet, skall lika ofta låta förelägga sig ett
intyg af den sjukes husläkare och kan äfven, der lian så anser nödigt
låta undersöka patienten af annan läkare.

Utom stats- och provinsanstalter finnas i Belgien äfven af kommunerna
upprättade provisoriska asyler, helst i förbindelse med sjuk -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

husen, i hvilka de sinnessjuke upptagas för den tid, som åtgår, innan
de för intagningen å anstalt föreskrifna formaliteterna hunnit blifva
ordnade.

Som hospitalsanstalt räknas — en synnerligen välbetänkt bestämmelse
-— hvarje hus, i livilket en (1) sinnessjuk, ej hörande till familjen,
vårdas. Läkaren, som icke får vara slägt med anstaltens egare, kan
af ministern afsättas för grof försummelse eller pligtförgätenhet.

Anstalterna inspekteras minst hvart halfår af borgmästaren, hvar
tredje månad af allmänna åklagaren, hvart år af guvernören eller en
af honom utsedd person, de provisoriska asylerna hvarje qvartal af
borgmästaren och fredsdomaren.

Intagningsformaliteterna äro: ansökan af privatperson eller myndighet,
läkarebetyg, hvarmed dock i trängande fall får anstå 24 timmar
efter intagningen, samt anmälan till guvernören, allmänna åklagaren i
den sjukes hemort, fredsdomaren, borgmästaren och comité de surveillance.
Allmänna åklagaren underrättar de lokala myndigheterna samt den sjukes
anhöriga och värdfolk om inspärrningen. En vigtig föreskrift är
den, som ålägger anstaltens läkare att under de fem första dagarne efter
intagningen dagligen besöka den sjuke samt efter ett bestämdt formulär
införa sina iakttagelser, hvarefter en afskrift af denna handling på sjette
dagen tillställes allmänna åklagaren i anstaltens distrikt.

Likasom i Frankrike kan den sjuke eller hvem som helst, som har
intresse derför, vända sig till domstol för att utverka patientens frigifning,
och detta utan några rättegångskostnader.

Holland. Minst 2 läkare utöfva statens kontroll öfver anstalterna
och de sinnessjuke, hvilka, beröfvade friheten, icke vårdas i egna eller
föräldrars hem. Till anstalterna räknas hvarje hus, hvari flere än 2
sinnessjuke vårdas.

Till anstalterna hafva inspektörer och allmänna åklagaren fritt tillträde.
Den senare åligger att minst en gång i qvartalet, åtföljd af en
inspektor eller en af denna utsedd läkare, besöka anstalterna inom sitt
distrikt och — såsom det uttryckligen står föreskrifvet — öfvertyga sig
om, att ingen der med orätt sig befinner.

I fråga om intagningsformaliteterna är att märka, att, förutom
läkarebetyg och ansökan, kantonsdomarens tillstånd i hvarje fall är erforderligt.
För öfrigt skall anmälan om intagning ske ungefär som i
Belgien. Men för att förebygga den eventualiteten, att en patient till
sist blir så att säga qvarglöind å anstalten, är följande föreskrifvet:
Tre dagar efter intagningen erhåller allmänna åklagaren en afskrift af
sjukjournalen samt inom fyra veckor ännu en sådan, den sista med

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

motiveras förklaring af anstaltsläkaren, att patientens tillstånd nödvändigt
kräfver eller icke kräfver fortsatt vistelse på anstalten. I förra
fallet utsätter arrondissementsdomstolen, på anhållan af en advokat eller
på yrkande af allmänna åklagaren — eventuel efter förhör med vittnen
och den sjuke — eu viss tid, icke öfver ett år, för patientens qvarblifvande
å anstalten. Längre fram kan tiden förlängas genom ett upprepande
af detta rättsliga förfarande. Allmänna åklagaren har att inlägga
om patients utskrifning, om lian finner skäl dertill föreligga.

England. I intet land är den personliga friheten så hållen i helgd
som i Jagland, i intet annat land är heller hospitalsväsendet så klokt
och praktiskt ordnadt med hänsyn till förebyggandet af rättskränkningar.

I spetsen för hospitalsväsendet stå, med endast lordkanslern som
öfverordnad, de s. k. »commissioners in lunacy». Dessa hafva intill år
1889 utgjorts af 11 personer, deribland 3 läkare och 3 domare eller
rättsadvokater med minst 10 års praktik. Nämnda år erhöll kanslern,
hvilken utnämner »the commissioners», rätt att vidtaga för ändringar
såväl i afseende på deras antal som arten af deras verksamhet, hvilken
till väsentlig del sammanfaller med den, som tillkommer »the masters
in lunacy».

Dessa »commissioners» intaga en fullt oberoende ställning. De få
ej innehafva annat, embete och äro »during good behaviour», d. v. s.
vid oklanderlig tjenstgöring oafsättliga. De ega liksom »the masters
in lunacy» befogenhet att, för fullföljande af dem tillkommande undersökningar,
inkalla en hvar och höra honom på ed.

»The commissioners» meddela koncession å enskilda anstalter. Sådan
koncession måste för att hafva gällande kraft förnyas hvar trettonde
månad. Sedan 1889 få ingå nya privatanstalter upprättas för andra
sinnessjuke än idioter och svagsinte. Som privatanstalt betraktas hvarje
hus, hvari mer än 1 sinnessjuk hyses. Men äfven den, som endast
har en sinnessjuk under sin vård och således ej behöfver koncession,
måste likväl ställa sig till efterrättelse samma bestämmelser och underkasta
sig samma öfvervakning, som gäller de enskilda anstalterna.

Särskilda föreskrifter -ordna uppsigten öfver »fattiga sinnessjuka»,
hvilka delvis eller helt vårdas å allmän bekostnad och oftast äro internerade
i »asylerna», och »privata sinnessjuka», hvilka betala för sig och
upptagas i de af stiftelser och donationer underhållna »hospitalen» eller
i de »enskilda anstalterna». Numera skola äfven »asylerna» hafva afdelningar
för »privatsjuka». Staten eger endast 1 anstalt, Bedlam i
London.

Bill. till Ethel. Vrot. 181)4. / Band. 2 A/il. 2 Band. ÖU llå/t.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

Hvarje asyl — den kommunala sinnessjukanstalten — står omedelbart
under en »committee of visitors», som bestämmer öfver ekonomien
och administrationen inom anstalten, tillsätter läkare och tjenstemän
o. s. v. samt 2 gånger i månaden, med omfattande befogenhet, företager
inspektioner. Privatanstalterna äro dels belägna å vissa orter,
hvilka stå under »the commissioners» speciella domsrätt och finnas
namngifna i en särskild lag, dels på andra ställen och öfvervakas då
af »visitors», tillsatta af fredsdomaren. Dessa »visitors», hvilka måste
vara läkare, besöka äfven de sinnessjuke, som vårdas i privathus en
och en. »The commissioners» äro skyldiga att oförberedt inspektera
de under deras ledning omedelbart stälda anstalterna 4 gånger samt
öfriga anstalter 2 gånger årligen samt undersöka dem i alla enskildheter.
»Visitors» och »commissioners» ega att bestämma de »fattiga
sjukes» kost och skola besöka de sjuke äfven utan att vara åtföljda af
läkaren.

Bland föreskrifter, enkom afsedda att skydda de sjukes rätt, må
nämnas tillåtelsen för patient att afsända förseglade bref till »commissioners»,
»visitors», domare, statssekreterare och andra i lag angifna
personer. Inom de enskilda anstalterna skola på lätt i ögonen fallande
platser anslag finnas uppsatta, hvari de sjuke göras uppmärksamma på
denna och andra dem tillkommande rättigheter.

Ingen sinnessjuk kan mot sin vilja underkastas vård å anstalt
eller i privathem utan att domare derom förordnat. Ansökan i sådant
syfte inlemnas för »fattiga sinnessjuka» af fattigvårdsstyrelsen och för
»privata sinnessjuka» af en anförvandt eller vän till personen i fråga,
hvarvid tvenne läkarebetyg skola åtfölja ansökningen. År domaren
emellertid icke personligen öfvertygad om personens hospitalsmessighet,
kan han uppskjuta afgörandet på en vecka, hvarunder han har att
besöka den sjuke, höra vittnen o. s. v., hvarefter han ännu en gång
kan uppskjuta saken på fjorton dagar. År det honom efter denna tid
ännu ej möjligt att utställa interneringsordern, åligger honom att skriftligt
meddela ansökanden äfvensom »the commissioners» grunderna för
sin tvekan.

Interimistiskt kan i England liksom annorstädes, i trängande fall,
en person intagas på endast ett läkarebetyg, men omedelbart derefter
måste emellertid, äfven i dessa fall, den nyss relaterade proceduren
vidtagas.

Har en sjuk icke blifvit af domaren personligen undersökt, tillhör
det anstaltsdirektören eller den, som har patienten i sin vård, att inom
24 timmar efter intagningen tillställa honom ett bref, hvari han göres

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166. 27

uppmärksam på sin rättighet att blifva personligen förestäld domaren.
Inom 8 dagar eger den sjuke derefter att göra denna sin rätt gällande.

Intagningen anmäles genast för »the commissioners» och eventuelt
»the visitors». Till de förra öfversändes inom en månad en fullständig
redogörelse för den sjukes kroppsliga och själsliga tillstånd. Snarast
möjligt skola »commissioners» och »visitors» personligen öfvertyga sig
om den sjukes sinnesförfattning.

Endast ett år är det ofvan nämnda domarebeslutet gällande, såvida
icke direktören för anstalten i särskild rapport bestyrker sjukdomens
fortvaro.

Hvarje »privatsjuk» kan, äfven innan han tillfrisknat, när som helst
från anstalten uttagas af den, på hvars ansökan han blifvit intagen,
såvida icke lian är allmänvådlig, en fråga, som afgöres af »the commissioners».
Vidare kunna två »commissioners» (en läkare och en jurist)
bestämma, att en patient utskrifves eller, om han hyses hos enskild,

flyttas till annan vårdare. Slutligen står en hvar fritt, han må vara

slägt med den sjuke eller ej, att hos »the commissioners» utverka tillåtelse
att låta undersöka en sinnessjuk af två läkare. Förklara dessa

honom efter två besök med 8 dagars mellantid vara frisk eller åtminstone
så frisk, att han utan men för sig eller andra kan utsläppas, eg a
»the commissioners» att inom 10 dagar föranstalta om hans utskrifning.

Skottland. Det skotska hospitalsväsendet är af samma typ, som
det engelska. Många af de vigtigare bestämmelserna äro gemensamma
för dem begge. Specielt skotsk och dertill långt gående — i hvarje
fall radikalare, än jag förmodar vår kongl. medicinalstyrelse skulle anse
möjligt — är föreskriften, att sheriffen när som helst, och äfven i strid
mot hospitalsöfverläkarens åsigt, kan förordna om en persons utskrifning,
om två läkare förklara honom frisk. »The commissioners» ega ännu
större befogenhet. De handla endast efter sin egen öfvertygelse och
fråga ej efter läkarebetyg.

För att icke göra denna redan långa motion allt för vidlyftig har
jag måst inskränka min resumé af utlandets hospital slagstiftning till
ett fåtal länder och dervid tillika endast upptagit sådant, som närmast
berör den fråga, som här föreligger. Ett och annat kunde varit att
nämna om det sätt, hvarpå man flerstädes söker omöjliggöra för anhöriga
till den sjuke att under inspärrningstiden skaffa sig ekonomisk
fördel genom förvaltandet af dennes egendom — staten insätter i detta

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

syfte, under olika benämningar i olika länder, ansvariga fömyndare för
den sjuke. Men det anförda torde dock mer än väl räcka till att öfvertyga
en hvar derom, att vårt svenska hospitalsväsen icke är, specielt
ur rättsskyddets synpunkt, så väl ordnadt, som kongl. medicinalstyrelsen
synes föreställa sig, utan att det tvärt om tarfvar en grundlig uppryckning
och reformering.

Det kan ej förklaras, huru hospitalsväsendet annat än genom ett
förbiseende kunnat, äfven i de vigtiga delar, som röra ingrepp i den
personliga friheten, läggas under Kongl. Maj:ts administrativa lagstiftningsvälde.
Det må vara en medicinsk fråga: är denna man eller
qvinna rubbad till sina sinnen? Men det är icke en medicinsk fråga:
bör denna samhällsmedlem beröfvas friheten? Deraf att en menniska är
sinnessjuk följer ingalunda, att hon bör fängslas. Icke ens deraf, att
en läkare anser, att eu person såsom varande sinnesrubbad bör interneras,
följer gifvetvis att så bör ske. Ty en medlem af ett fritt samhälle
bör icke kunna lida inskränkning i sin frihet af andra grunder,
under andra vilkor och under andra former, än dem den allmänna rättsuppfattningen
godkänner; men det låter allt för väl tänka sig, såsom
ock lagstiftningen i flera länder synes gifva vid handen, att den allmänna
rättsuppfattningen och läkareuppfattningen icke sammanfalla.

Om derför, i enlighet med det ofvan sagda, en på administrativ
väg tillkommen medicinalförfattning med allt skäl lastställer normen
för den undersökning, på hvilken läkaren har att grunda sitt intyg
om en persons sinnestillstånd, är det å andra sidan lika påtagligt orätt,
om en sådan författning träder i lags ställe och bestämmer, när och
under hvilka garantier mot missgrepp vissa samhällsmedlemmar kunna
beröfvas sin första medborgerliga rätt, friheten att utan inblandning af
andra förfoga öfver sig och sitt.

Alla de föreskrifter, som afse vilkoren för och formaliteterna vid
en persons intagning å och utskrifning från hospital, asyl eller enskild
sinnessjukvårdsanstalt, likasom äfven alla bestämmelser angående kontroll
och inspektion, åsyftande att förebygga misstag och förseelser vid
intagningen eller uraktlåtenhet i fråga om utskrifningen samt åstadkomma
snabb rättelse, der fel i berörda hänseende blifvit begångna,
falla, synes det mig, ostridigt under Konungens och Riksdagens gemensamma
lagstiftningsmagt. Då så förhåller sig, är det uppenbart, att
initiativet till den genomgående omarbetning af hithörande nu gällande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

bestämmelser, hvilken jag anser vara i högsta måtto af behofvet påkallad,
måste uppskjutas till en kommande riksdag. Omorganisationen
af hospitalsväsendet med införande af lekmannainspektion m. m. är en
statsregleringsfråga, och fastställandet af lagliga vilkor och former för
intagning och utskrifning är en lagfråga. Begge frågorna höra under
ständiga utskott, hvadan jag sålunda i denna motion, som gifvetvis
måste remitteras till tillfälligt utskott, icke kan framställa några yrkanden
i antydd rigtning.

Om jag det oaktadt tillåtit mig att i år väcka en motion angående
förändringar i vårt hospitalsväsen och dervid för Riksdagen framlagt
frågan i hela dess omfattning, har detta delvis haft sin grund i min
lifliga öfvertygelse, att den slutliga lösningen ingenting kan förlora, utan
endast vinna på, att de vigtiga reformspörsmålen ju förr dess hellre
komma under Riksdagens ompröfning. Då jag dertill är öfvertygad, att
redan nu något kan och bör göras till undanrödjande af brister, som
kunna på administrativ väg afhjelpas, men då jag ej velat föranleda till
det missförståndet, som skulle med de förändringar, jag påyrkar, allan
rättfärdighet vara uppfyld, har jag måst gifva min motivering en större
omfattning, än som påkallats endast af de yrkanden, jag denna gång har
att framställa.

Med hänvisning till hvad jag ofvan i olika delar af min motion
anfört får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t utfärda bestämmelser,
dels innebärande åliggande för öfverläkare vid statens
anstalter för sinnessjuke äfvensom för ansvarige läkare
vid enskilda anstalter för sinnessjuke att inom bestämd
kort tid efter persons intagning anställa noggrann
och fullständig undersökning af den intagnes
sinnestillstånd och deröfver till kongl. medicinalstyrelsen
inom eu viss faststäld tid afgifva berättelse,
dels innebärande åliggande för öfverläkare vid statens
anstalter för sinnessjuke att inom samma tid, som är
föreskrifven för läkare vid enskilda anstalter, till kongl.
medicinalstyrelsen insända vederbörlig afskrift af intagningshandlingarna,
dels innebärande åliggande för
kongl. medicinalstyrelsen att förvara samtliga från
anstalter för sinnessjuke insända afskrifter af intagningshandlingar
i sitt arkiv, dels innebärande skylBih.
till Riktd. Prot. 1804. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 50 Käft. 5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 166.

Om remiss
Stockholm

dighet för provincial- och distriktsläkare att, hvar inom
sitt område, minst en gång årligen personligen öfvertyga
sig om de sinnessjukes tillstånd, hvilka omtalas
i §§ 59 mom. 2 och 65 af nådiga stadgan, angående
sinnessjuke den 2 november 1833; samt dels slutligen
angifvande eu viss tid, inom hvilken sådan undersökning,
som omnämnes i § 23 c) i nyss nämnda stadga,
skall vara fullbordad.

till utskott anhålles.

den 4 april 1894.

Alfr. Bexell.

Stockholm, K. 4. Beckman, 1894.