Motioner i Andra Kammaren, N:o 165 (Motion 1892:165 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

N:o 165.

Af herr A. V. Ljungman, om åtgärder för befrämjande afhafsfisket
vid rikets vestra och södra kuster.

Vid 1889 års riksdag höjdes på grund af hemställan från Kongl.
Maj:t det förutvarande anslaget å ordinarie stat till »fiskerinäringens
understöd» från 17,600 kronor till 42,000 kronor, under uttalande af att
»i betraktande af den stora betydelse, särskildt nordsjöfisket under de
senare åren erhållit, kunde det belopp, hvarmed Kongl. Maj:t funnit
anslagstiteln böra ökas, icke anses för högt». Tvänne år hafva emellertid
sedan dess förflutit, och hafsfisket-vid rikets vestra kust har derunder
än ytterligare utvecklats, på samma gång som det i allt mer
trängande grad kommit i behof af en länge eftertraktad omvårdnad
från det allmännas sida; men den vid det ökade anslagets beviljande
antydda verksamheten till samma fiskes förkofran har uteblifvit och
ökningen i anslaget till största delen hamnat i sjette hufvucltitelns besparingsfond
för »besparingar å anslagen till jordbruket, handeln och
näriugarne» eller användts för sådant som lämpligast bort helt och
hållet åsidosättas. Då nu detta sorgliga förhållande synbarligen har
sin orsak hufvudsakligast i den så synnerligt underhaltiga beskaffenheten
af den befintliga fiskeriadministrationen och icke står att hjelpa på
annat sätt, än genom en fullständig omorganisation af denna efter de bästa
föredömen, utlandet har att bjuda på; så har man äfven från bohuslänska
skärgården under förra året sökt åvägabringa en sådan omorganisation
genom att hos Kongl. Magt anhålla om inrättande, i öfverensstämmelse
med Göteborgs och Bohus läns landstings hemställan åren
1882 och 1884, af en särskild oaflönad fiskeristyrelse efter skottskt och
Bill. till Riksd. Blot. 1602. 1 Rami. 2 Afd. 2 Band. 2(1 Höft: (N:o 165.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

holländskt mönster för bohuslänska hafsfiskebedriftens så kallade administration,
hvilken anhållan derefter af samma landsting förordats. Obestridligt
torde ock vara, att, skall en dugande offentlig verksamhet till
främjande af rikets största och mest betydande fiskebedrift åstadkommas,
så måste man först hafva ett organ för denna verksamhet, som
förmår på ett tillfredsställande sätt handhafva densamma.

Redan 1883 hemstälde den 1881 tillförordnade kungliga komitén
för fiskerilagstiftningens omarbetning och fiskeriadministrationens omorganisation
om ökandet af antalet ordinarie fiskeritjenstemän, och tillstyrktes
detta dess förslag af nära nog samtliga länsstyrelser och landsting.
Klart är nemligen att'' man för fisket liksom för landtbruket behöfver
ett antal personer, som kunna helt och hållet egna sig åt den
offentliga vården om fiskerinäringen samt tillhandagå de fiskeriidkare
med råd och biträde, som deraf äro i behof. Sådana personer äro till
följd af fiskebedriftens både större betydenhet och egendomliga art
företrädesvis påkallade med hänsyn till de så kallade eröfrade provinsernas
hafsfisken, hvarför här äfven skall framläggas ett förslag om
tvänne sådana personers anställning för nämnda fisken, fastän väl knappast.
någon förhoppning finnes derom, att Riksdagen skall på grund af
enskild motionärs framställning bevilja anslag till aflöning af nya tjenstemän
a ordinarie stat. Desse två fiskeritjenstemän borde benämnas
fiskeri inspektörer och undfå samma löneförmåner, som tillerkänts fiskeriinspektören
i landtbruksstyrelsen.

På grund af hvad sålunda anförts och med hänvisning 1 ill de från
Bohuslän till Kongl. Maj:t ingifna och senare offentliggjorda skrifterna
i ämnet får jag alltså hemställa,

det måtte Riksdagen dels i skrifvelse hos Kongl.
Maj:t anhålla om vidtagande af nödiga åtgärder för
åvägabringandet af eu tidsenlig så kallad administration
af liafsfiskebedriften vid rikets vestra och södra
kuster, dels uppföra ett anslag å ordinarie stat af
9,000 kronor för anställandet af två fiskeriinspektörer,
den ene för Göteborgs och Bohus läns och den andre
för Hallands, Malmöhus’, Kristianstads och Blekinge
läns hafsfisken.

Stockholm den 28 januari 1892.

Axel Vidi. Ljunginan.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

Bil. A.

Förslag till Ordningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sillfiske.

Afgifvet till Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 11 januari 1890

af A. H. Malm.

§ I Tillsynen

vid Göteborgs och Bohus läns sillfiske utöfvas af Konungens
befallningshafvande genom dess fiskeriintendent jemte de uppsyningsman
och andre personer, som förordnas till hans biträden.

Fiskeriintendenten och hans biträden skola enligt dem meddelade
särskilde föreskrifter dels i allmänhet söka upprätthålla laglig ordningbiand
fiskarena, dels särskilt tillse, att denna ordningsstadga efterlefves.
När öfverträdelser af stadgan begås, skola de draga försorg om,
att den skyldige blifver stöld i ansvar. De hafva myndighet att kalla
till sig enhvar, af hvilken förklaring om någon öfverträdelse erfordras,
och hafva, derest sådan kallelse ej hörsammas äfvensom eljest, när det
för uppfyllande af deras tjensteåligganden är behöflig^, rätt att efter
anmaning erhålla vederbörande krönobetjenings handräckning. Dock
skall det vara de personer, som utöfva tillsynen, angeläget att, der
sådant kan vara tillåtligt och lämpligt, söka att genom godvillig uppgörelse
få tvister i anledning af fisket bilagda.

Fiskeriintendenten och hans biträden skola också, der ej särskild
hamnstyrelse finnes, utöfva uppsigt öfver, att god ordning iakttages i
hamnarne.

De åtnjuta i utöfningen af sina befattningar lika skydd med dem,
som Kongl. Maj:ts ärenden gå.

§ 2.

Der sill plägar fiskas med vad eller vanligen går in, samt i barn- strafflagen
nar eller hamninlopp och sund eller farleder, må icke utkastas barlast kaP -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

Fiskeristadgan
§§ 27, 40.

Strafflagen,
kap. 20,
§§ 3, 18.

eller annat, hvaraf uppgrundning kan förorsakas. Ej heller må kasserad
sill eller affall från sillsalterier, trankokerier, guanofabriker och
dermed jemförliga anläggningar utkastas i vattnet. Om vid vadfiske
sill qvarlemnas död å bottnen till den mängd, att bottnen deraf kan
taga skada, skall sillen upptagas genom vadlagets försorg, såvida det
icke kan styrkas, att aktsamhet iakttagits, och att sillen qväfts af våda.
Garnfiskare skall ilandföra hela sin fångst och får icke vid sortering
kasta någon del deraf i sjön. Förseelse häremot straffes med böter
intill 100 kronor.

§ 3.

Den, som under pågående fiske genom oskickligt uppförande stör
det allmänna lugnet på fiskeplatsen, böte intill 100 kronor.

§ 4.

Den, som skadar annans utestående redskap genom att utkasta
ankare, dragg eller krabbe, eller som lägger båt fast i annans redskap,
böte intill 100 kronor.

§ 5.

Den, som söker hindra ett vadkast genom att vara i vägen för
vadens utsättning, genom att föra oljud eller på annat sätt, böte intill
500 kronor.

Fartyg eller båt, som förtöjts så, att vadkast hindras, skall förhalas,
såvida annan god ankarplats finnes i närheten. För underlåtenhet
häraf vare lika straff som ofvan.

§ 6.

Den, som sedan en vad blifvit stängd, uppsåtligen skadar densamma
eller förspiller fångsten helt eller delvis, straffes med böter
intill 500 kronor och godtgörande af skada och förlust, såvida lian icke
enligt allmänna strafflagen gjort sig skyldig till högre straff.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165,

§ 7.

Då ångbåt passerar ställe, der vadfiske pågår, skall lian gå med strafflagen,
sakta fart. Nödgas ångbåt gå öfver vad, hvars öfvertelna synes i kap'' 19’ § 15
vattenytan, skall maskinen stannas.

Underlåtenhet häraf straffes med böter intill 100 kronor.

Har ångbåt, fartyg eller båt gjort skada å redskap, som är utsatt
så, att den ej stänger allmän farled, straffas med böter intill 400 kronor
och ersätte fiskarena med skadans fyradubbla värde.

Dock skall, om vadlag går ifrån vadstäng utan att sätta vakt,
vadtelnans midt utmärkas, om dagen medelst en dervid förtöjd båt
och om natten medelst lanterna. Vid underlåtenhet häraf vare i händelse
af sådan oafsigtlig skada, som här ofvan afses, anspråk från vadlaget
utan påföljd.

§ 8.

Hafva utestående fiskredskaper, tillhörige olika båtlag, blifvit så
sammanvecklade, att ett lag icke kan upptaga sin redskap utan att
skada andras, då skall upptagningen göras på en gång och gemensamt
af de lag, som äro närvaraWe. Åro icke alla egarne närvarande, skall
frånvarandes redskap ilandfÖras af dem, som verkstält upptagningen
och jemte skälig andel i fångsten kostnadsfritt öfverlemnas till egaren.

''Sådan redskap med tillhörande fångst, hvartill härvid ingen egare
är att finna, skall behandlas så, som i nästa § stadgas om bergad
redskap.

Den, som för att kunna upptaga sin redskap nödsakas att lösa eller
kapa andras, skall återigen tillbörligen sammanknopa det, lian sålunda
löst eller kapat.

Öfverträdelser af dessa föreskrifter straffas med böter intill 100
kronor.

§ 9.

Den, som bergar fiskeredskap, som kommit i drift eller annars s. r. § 16.
gått förlorad, skall göra fyndet kändt genom att upphänga det på Öppet kfp”® §§19,
och synligt ställe samt låta lysa derom i närmaste kyrka, Uppskjuter 21, 22.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

bergaren mer än en vecka, efter det han kommit i land, med att sålunda
kungöra bergningen, straffes såsom för underlåtenhet att lysa
hittegods, med böter af dubbla värdet af det hittade.

Den, som styrker sig vara egare af fyndet, tage sin egendom och
gifve en sjettedel af dess värde i bergarelön.

Om efter sådan kungörelse ingen egare anmäler sig inom fjorton
dagar, skall bergaren aflemna fyndet antingen i den ort, der bergningen
gjorts, eller der han sjelf är mantalsskrifven, fill kronolänsmannen, som
har att dermed förfara enligt allmän lag. Underlåtes sådant aflemnande,
vare lika straff som för försummelse af fyndets kungörande.

Fördöljes fyndet, då egaren eller annan dertill berättigad anmäler
sig, vare straffet derför det, som stadgas i allmän lag.

§ 10.

Lördags afton och afton före helgdag skola, såvida väderleken
ej hindrar, alla fiskeredskaper, undantagandes utsatt stängvad, vara
upptagna ur sjön.

Intet redskap, vare sig garn eller vad, må sedan på nytt utsättas
förr än kl. 6 e. m. på sön- och helgdagar.

Sill, som är instängd med vad, må ej upptagas under den tid, det
sålunda är förbjudet att utsätta redskap.

Dock må, när till följd af oväder redskap ej kunnat i rätt tid upptagas,
samt när stängvad eller dess fångst ar i fara att förloras, arbete
dermed vara tillåtet på hvarje tid.

I öfrigt må sättgarn icke utsättas eller upptagas mellan dagens
slut och dagbräckningen. Ej heller må någon under den tiden infinna
sig på garnfiskeplatsen för att lägga hand vid de utestående garnen.

Förseelser mot dessa bestämmelser straffes med böter af intill
4,000 kronor för olofligt vadfiske : och för öfrigt intill 200 kronor.

§ 11-

Drifgarnbåt skall föra lanterna eller böte 100 kronor.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

§ 12.

Fiskeriintendenten eger att förbjuda nyttjande af sättgarn på ställen,
der de kunna antagas hindra sillens insteg, äfvensom att bestämma, i
hvilken rigtning garnen skola utsättas på sådana ställen.

Derjemte vare fiskeriintendenten berättigad att, då omständigheterna
göra sådant lämpligt, bestämma tiden för garnens utsättning och
upptagning.

Öfverträdelse af hithörande förbud eller bestämmelser straffas med
böter intill 200 kronor.

§ 13.

Den, som utsätter garn öfver annans redan utsatta garn, straffes
med böter intill 100 kronor, men härvid gifves icke af någondera parten
ersättning för förspildt fiske.

§ 14.

När vad är utsatt, må garn icke sättas på mindre afstånd från vaden
än 20 meter.

öfverträdelse häraf straffes med böter intill 100 kronor, hvarjemte
vadlaget har rättighet att upptaga garnen och lägga dem på närmaste
land.

§ 15-

När vad är utkastad och andra draglinan förts i land, skall vaden,
såvida icke is, storm, ström, ojemnheter på hafsbottnen, allt för stor
sillmängd eller annat hindrar, utan uppehåll dragas mot land, och ilanddragningen
oafbrutet fortsättas, åtminstone tills sillen är instängd.

Uraktlåtes detta, förvärfvas ej den företrädesrätt till kastet, hvarom
talas i §§ 16 och 25.

§ 16-

När vadstäng fullbordats, är vadfiske derinnanför tillåtet endast för
dem, som stängt, undantagandes att tidigare vadkast får obehindradt

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

fortgå. Olofligt vadfiske inom vadstäng straffes med böter intill 4,000
kronor.

§ 17.

Der mer än ett vadlag infunnit sig för fiske, är det lag berättigadt
till kastet, som först utgifvit vadtåg och börjat utkasta sin vad, och
som utan ovanligt uppehåll fortsätter dermed, och må intet annat vadlag
dervid vara till hinder.

Förseelse härvid straffes med böter intill 500 kronor.

§ 18.

Då två vadlag på samma gång utgifvit tåg och börjat utkastningen,
såsom i § 17 nämnes, men det ena innanför det andra, skola de, ifall
sill finnes i begge vadarne, och det yttre vadlaget icke kan upptaga
sin fångst, innan den inre vaden blifvit upptagen, dela fisket genom
öfverenskommelse, eller, der sådan ej kan träffas, genom besigtning och
värdering enligt § 32.

Om två vadlag, hvilka samtidigt utgifva tåg, kasta emot hvarandra,
och icke något af dem drager vaden i land åt sin sida, då skola de ock
dela fisket, intill dess båda vadarne äro fria, med hälften på vadarne
och andra hälften på allt manskapet.

Fri är vad icke, förr än den är upptagen.

§ W.

Intet vadstäng må bibehållas längre än 30 dagar. Härvid räknas
icke sön- och helgdagar eller sådana dagar, då is eller ogynsam väderlek
förhindrar stängets ilandtagning.

Förseelse häremot straffes med böter intill 4,000 kronor.

§ 20.

När sådant kan undvikas, må vadlag, som stängt sill med sin vad,
ej utsläppa sin fångst i utanför stående vad utan samtycke af dennas
förman. Öfverträdelse häraf straffes med böter intill 200 kronor.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

§ 21.

Utestående vad, i hvilken ej finnes fångst, skall genast upptagas,
då så begäres af vadlag, som har vad med fångst stående utanför densamma.

Förseelse häremot straffes med böter intill 1,000 kronor.

§ 22.

Om, när vad utkastas, garn stå i vägen och till hinder för vaden,
skola de genast och utan ersättning upptagas af garnfiskarena. Underlåtes
detta, är vadlaget berättigad! att med aktsamhet upptaga gamen
och upplägga dem på närmaste land. Upptager laget, garnen, skall det
gifva dessas egare ersättning för den skada, som möjligen tillfogas
garnen.

§ 23.

Om, när vadarmarne ilanddragas och vaden sålunda stänges, garn
stå i vägen eller till hinder, skola de genast och utan ersättning upptagas
af garnfiskarena. Underlåtes detta, må vadlaget antingen med
aktsamhet upptaga garnen och upplägga dem på närmaste land eller
möjligen draga dem i land med vadarmen, i båda fallen mot ersättning
till egaren för gamen tillfogad skada.

§ 24.

Kommer vaden, sedan vadarmarne ilanddragits och den således
blifvit stängd, att stå öfver gamfiskares redskap, skall vadlaget inom
12 timmar aflemna garnen till egaren eller upplägga dem på närmaste
land, i Indika fall ersättning lemnas för garnen tillfogad skada, eller
också skall garnfiskaren godtgöras med ny och god redskap eller med
dennas dubbla värde i penningar. I senare fallen skall vadlaget gifva
garnfiskaren vederlag för förspildt. fiske för hvarje dygn, som förflyter,
innan ersättningen blifvit erlagd.

Sådant vederlag beräknas efter den fångst, som då är i orten vanlig.

Bih. till Riksd. Prat. 1892. 1 Sami. 2 A/d. 2 Iland. 29 Käft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

Garn, som kommit att stå under vad, när denna är stängd, få ej
upptagas af någon, hvem det vara må, utan vadförmannens samtycke
vid straff af böter intill 400 kronor.

§ 25.

Om vad, sedan den blifvit stängd, står så öfver vik eller fjord,
att afståndet mellan vadens midt och innersta punkten af viken eller
fjorden är 400 meter eller derutöfver, så vare garnfiske innanför vaden
förbjudet under den första veckan, stänget står ute, och garn, som,
innan vaden stängdes, utsatts i det rum, vaden omsluter, skola utan
ersättning upptagas af garnfiskarena senast innan aftonen, ifall garnen
blifvit satta under förmiddagen, eller följande dagens morgon, ifall de
blifvit satta under eftermiddagen. Försumma garnfiskarena sådan upptagning,
må vadlaget aktsamt upptaga garnen och lägga dem på närmaste
land utan att lemna någon ersättning. Äfven sedermera under
den tid, stänget får bibehållas, vare garnfiske innanför vaden förbjudet,
ifall vadlaget inom första veckan, efter det stänget gjordes, börjat arbeta
med sillens upptagning och sedan dagligen fortsätter dermed. Arbetas
ej på detta sätt med stängets tömmande, är enhvar berättigad till garnfiske
innanför vaden efter den första veckans förlopp. Härvid räknas
icke sön- och helgdagar eller sådana dagar, då stormig eller eljest ogynsam
väderlek förhindrar arbetet.

Vid stäng af mindre djuplek än 400 meter vare garnfiske innanför
vaden förbjudet under hela den tid, stänget får bibehållas, oafsedt på
hvilken tid laget arbetar med stängets tömmande. Garn, som möjligen,
innan vaden stängdes, blifvit utsatta i det rum, vaden omsluter, skola
borttagas af garnfiskarena genast och utan ersättning. Underlåtes detta,
bör vadlaget aktsamt upptaga garnen och upplägga dem på närmaste
land. Ifall laget dervid skadar garnen, skall det gifva egaren ersättning
för skadan.

Det, som här stadgats om förbud mot garnfiske i stäng af mindre
djuplek än 400 meter, gäller också för sådant vadkast, hvarvid vaden
ofördröjligen tages i land och sillen således upptages genast utan att
någon tid hållas instängd.

öfverträdelse af dessa bestämmelser straffes med böter intill 200
kronor.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

§ 26.

Tages vad i land, utan att garn, som stå innanför densamma, upptagits,
skall vadlaget lemna garnen ifrån sig eller gifva ersättning, liksom
i § 24 stadgas.

§ 27.

År vik eller fjord delad af liolmar eller skär, så skola, ifall ett
vadlag med användande af två eller flera vadar stänger öppningarna,
dessa vid tillämpningar af denna stadga betraktas såsom ett vatten.

Om i sund, som icke är allmän farled, sill instänges mellan två
vadar, gäller för det sålunda afstängda rummet samma bestämmelser
som för enkelt vadstäng, och storleken af sundstänget bestämmes af
afståndet mellan de båda vadarnas midtpunkter.

§ 28.

Vadlag, som aflägsna!- sig utan att vid anfordran hafva betalt eller
satt säkerhet för ersättning, som det är skyldigt utgifva enligt denna
stadgas §§ 22, 23, 24, 25 och 26, skall sedan gälda samma ersättning
med dess dubbla värde.

§ 29.

Vad eller snörpvad får ej ställas så, att den hindrar trafiken i all- strafflagen,
män farled. För den häremot bryter, vare straffet böter intill 500 kaP- 19> §15-kronor.

§ 30.

Med »vad» förstås i denna stadga landvad (stängvad), och med
»garn» sättgarn.

§ 31.

Snörpvad får ej ^ kastas eller bogseras så, att den blifver till binder
för utsatta garn. Öfverträdelse häraf straffes med böter intill 200

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

kronor, hvarjemte garnfiskarena skola godtgöras såväl för garnen tillfogad
skada som för förspildt fiske, såsom i § 24 stadgats vid fråga
om landvad och garn.

Om hinder vid kast med snörpvad eller åverkan och fångstspillan
dervid gäller det, som i §§ 5 och 6 stadgas om landvad.

§ 32.

År tvist mellan fiskande uppkommen om delning af fångst enligt
§18 eller ersättning för skadad redskap och dylikt, och båda parterna
önska tvisten afgjord genom besigtning med värdering, skall denna,
om parterna så begära, utföras af fiskeriuppsyningsmannen i det fiskeridistrikt,
der förrättningen skall ega rum, jemte två af honom utsedde
o.jäfvig6 fiskare, och åtnöje sig de tvistande sedan med den värdering,
hvarvid desse efter utförd besigtning stannat.

§ 33.

Vid öfverträdelse af denna stadga kan fiskeriintendenten förelägga
den skyldige att erlägga stadgade böter och ersättning med bestämda
belopp. Åtager sig den skyldige denna bot, anmäler fiskeriintendenten
detta hos Kong!. Maj:ts befallningshafvande. Om den skyldige, eller
den, med honom tvistar, icke medgifver, att saken sålunda afgöres,
eller fiskeriintendenten finner saken tvifvelaktig, dragés denna inför
rätta af kärande part eller allmän åklagare i den ordning, som eljest
är bestämd för brottmål.

§ 34.

Uppskattning af skadeersättning eller godtgörelse enligt denna
stadga göres, då saken dragits inför rätta, af fiskeriintendenten och
tvenne af honom utsedde ojäfvige fiskare.

§ 35.

För böter och skadeersättning, som ådömts eller godvilligt åtagits
i enlighet med denna stadga, kan den felandes fångst äfven som den
redskap och båt, han vid förseelsen nyttjat sättas i taka händer.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

§ 36.

Böter, som ådömas efter denna stadga, skola fördelas sålunda, att
en tredjedel tillfaller kronan samt två tredjedelar den, som anstalt åtalet.

Åklagare vare endast målseganden eller ock allmän åklagare, den
senare endast efter medgifvande af eller anmaning från fiskeriintendenten.

Saknas hos den, som blifvit till böter fäld, tillgång till deras fulla
gäldande, skola böterna förvandlas till fängelse enligt allmän lag.

§ 37.

Åtal i enlighet med denna stadga kan icke anställas senare än 3
månader efter den händelse, som dertill gifvit anledning.

§ 38.

Denna stadga skall tillämpas från den 1 augusti 1890.

Bilaga B.

Till Konungen.

Uti underdånig skrifvelse den 13 sistlidne oktober har Eders Korigl.
Maj:ts och rikets kommerskollegium med öfverlemnande af »berättelsen
öfver Göteborgs och Bohus läns hafsfisken under 1890—1891» på grund
af hemställan från Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i nämnda
län tillstyrkt att äfven för år 1892 måtte anordnas medel till arfvode
och båtlega åt tillsyningsmannen vid samma läns hafsfisken och dervid
med hänsyn till beloppet hänvisat till hvad samme Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvande anfört.

Den stora betydelse, hafsfiskebedriften eger för Bohuslän och särskildt.
för den del deraf, hvilken jag under ett årtionde representerat i
Riksdagens Andra Kammare, i förening med en under tjuguårig syssel -

Fiskeristadgan,
§ 42.

Strafflagen,
kap. 2, § 11.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

sättning med samma bedrift rörande angelägenheter förvärfvad erfarenhet
om den ytterst otillfredsställande beskaffenheten af den befintliga bohuslänska
fiskeriadministrationen, nödgar mig att, på grund af de förtroendeuppdrag,
jag såsom riksdagsman och landstingsman för en för hafsfisket
mycket betydande del af bohuslänska skärgården åtnjuter, härmed
i djupaste underdånighet framlägga min från såväl Eders Kongl.
Maj:ts hefallningshafvandes som Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegii
hemställanden afvikande uppfattning, i hopp att derigenom
vinna en länge önskad förbättring i de ifrågavarande förhållandena inom
bohuslänska skärgården. Det är nemligen så långt ifrån att nämnda
ti 11 syningsmannabefattning nu mer är behöflig eller medför något det
allra minsta gagn åt fiskebedriften att den tvärt om i flera fall utgör
ett hinder för samma bedrifts förkofran, som behöfver undanrödjas,
hvarpå såsom bevis må anföras följande.

Tillsyningsmannabefattningen är icke af nöden för fiskerilagstiftningens
tillämpning, enär denna ombesörjes af kronobetjeningen (med
tillhjelp af utaf Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnade
uppsyningsmän och de ordningsmän, som utses enligt § 45 i kongl.
fiskeristadgan den 29 juni 1852), och enär den nuvarande tillsyningsmannen
visat sig sakna hjelpliga insigter i samma lagstiftning, hvarpå
hans »förslag till ordningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sillfiske
den 11 januari 1890» och hans yttrande den 20 sistlidne april öfver
sillsalterinäringens utöfning vid Stenungssund, bland mycket annat, må
kunna anföras såsom alldeles ovederläggliga bevis (Bil. A, Bil. B, Bil. C).

Ej mer behöflig är tillsyningsmannen för fiskebedriftens upphjelpande
genom förbättringar i sjelfva näringsutöfningen, enär han så
uppenbarligen saknar insigter i denna och heller icke kunnat tillhandagå
fiskeriidkarne med någon den minsta upplysning derutinnan eller förmått
taga något det allra minsta initiativ för att föra näringen framåt,
men väl sökt afböja länets hushållningssällskaps åtgärder till införande
af förbättrad sillsaltning efter skotska sättet.

Ej heller behöfves tillsyningsmannen för utvecklingen af försäkringsväsendet
inom bohuslänska skärgården, enär han visat att han saknar
duglighet att föra detta framåt och enär han såsom styrelseledamot
i länets »Fiskareförening» motsatt sig äfven de mest nödiga förbättringar
i föreningens reglemente samt måst uteslutas ur föreningens styrelse,
hvilket senare skedde nära nog enhälligt.

An mindre behöfves tillsyningsmannen för yttrandens afgifvande
eller för utredningars eller fiskestadgars åstadkommande, enär han för
sådana arbetens tillfredsställande utförande visat sig sakna alla förut -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

sättningar, hvarpå det nämnda »förslaget till ordningsstadga för sillfisket»
och yttrandena den 20 sistlidne april öfver sillsalterinäringens
utöfning vid Stenungssund och den 28 sistlidne oktober öfver lagstiftningen
för hummerfisket torde vara mer än tillräckliga bevis (Bil. A,
Bil. B, Bil. C). De yttranden, som af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
erhöllos från kronobetjeningen öfver det merabemälda »förslaget
till ordningsstadga för sillfisket», ådagalägga för öfrigt mer än
väl att hos kronobetj eningen förefans vida större kännedom om både
fiskebedriften och fiskerilagstiftningen än hos tillsyningsmannen. I fråga
för öfrigt om möjligen nödiga fiskestadgars utarbetande har sådant och
kan sådant icke annat än hindras derigenom att fiskeritillsyningsmannen,
såsom nu är fallet, står i vägen icke blott för eu tidsenlig administration
af fisket utan äfven för en tillfredsställande frivillig verksamhet
från fiskeriidkarne sjelfva för ändamålets vinnande.

Allra minst behöfves tills3mingsmannen för utarbetandet af den
årligen afgifna statistiska berättelsen öfver länets hafsfisken, enär denna
berättelse, på det sätt den hittills åstadkommits, saknar allt värde för
fiskebedriften och för öfrigt, så länge det icke är fråga om en mer
duglig fiskeristatistik, kan minst lika väl åstadkommas af till exempel
ett tillfälligt biträde vid landskansliet mot en vida lägre ersättning, än
den tillsyningsmannen uppbär, eller af hushållningssällskapet.

Då uti Eders Kongl. Maj ds och rikets kommerskollegii underdåniga
utlåtande den 17 sistlidne mars rörande arfvode åt tillsyningsmannen
framhålles att hvarken i den af tillsyningsmannen afgifna berättelsen
eller i Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes skrifvelse den 13 september
förra året finnes någon redogörelse lemnad, som ådagalägger
det gagn, tillsyningsmannen genom sina åtgöranden medfört åt bohuslänska
hafsfiskebedriften; så besvarar Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
nu denna fullt berättigade anmärkning med att hänvisa till
den dess skrifvelse af den 9 sistlidne oktober åtföljande berättelsen,
ehuru den lika litet innehåller något bevis för en gagnande verksamhet
från tillsyningsmanneris sida som någon af dennes föregående berättelser.
Att Eders Kongl. Majd den 29 augusti förra året anbefalde Eders
Kongl. Maj ds befallningshafvande att afgifva underdånigt utlåtande med
»förslag om erforderliga åtgärder» till fiskerinäringens befrämjande, tyckes
lika fullständigt hafva fallit samme befallningshafvande ur minnet
som det ytterst otillfredsställande sätt, på hvilket tillsyningsmannen uti
sitt yttrande den 4 november förra året fullgjorde uppdraget att afgifva
sådant förslag. (Jfr Bilagorna till Kongl. Majds nådiga proposition om
statsverket år 1891. Sjette hufvud titeln, sid. 135).

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

Hvarje samvetsgrant och ärligt bedömande af saken i fråga skall
med nödvändighet leda till det resultat att den omvårdnad, som genom
tillsyningsmannen kommer bohuslänska liafsfiskebedriften till del, är så
underhaltig, att väl knappast någon tid eller något land kan under
liknande förhållanden uppvisa något ens tillnärmelsevis motsvarande.
Hundratals fiskeriidkare hafva fördenskull ock i år uti skilda ansökningar
framlagt sina underdåniga önskningar om en bättre och mer
tidsenlig sådan omvårdnad, och länets landsting har i år för tredje
gången ingått med en underdånig hemställan om inrättandet af en särskild
»styrelse)) för administrationen af länets hafsfiske. Det framstår
ock vid en allvarligare utredning af förhållandena såsom ett oafvisligt
behof för bohuslänska skärgården och bohuslänska liafsfiskebedriften
att erhålla en dylik efter helt andra grunder än den nuvarande anordnad
administration för samma fiske eller att åtminstone blifva qvitt den
otillfredsställande fiskeriadministration efter en-persons-systemet man nu
bär, enär den i allt för många hänseenden är till betydande olägenhet,
utan att i något annat hänseende hafva varit till gagn, än att den
möjligen stått i vägen för sträfvandena från administrationen af sötvattens-
och östersjöfiskena att slå under sig äfven bohuslänska hafs—
fisket. Det är nemligen vida bättre, att liksom under större delen af
förra århundradets sillfiskeperiod icke hafva någon fiskeriadministration
alls, än att hafva en för näringsutvecklingen skadlig sådan, och långt
förmånligare för näringslifvet, att näringsidkarne få sköta sig helt och
hållet sjelfva, än att de, såsom nu är fallet, skola vara beroende af en
enda med näringslifvet så obekant persons godtyckliga partiskhet. (Jemför
Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskeriuäringens understöd
och administration, 1841 1891, sid. 140 - 141, 161 —163, 195

—196).

Under förra århundradets sillfiskeperiod af skaffades och indrogs äfven,
på grund af underdånig hemställan den 23 juni 1774 från en den 19
augusti 1773 tillförordnad kongl. komité, öfveruppsyningsmannabefattningen
vid bohuslänska hafsfiske! (Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1885, sid.
68—69), och bör med än större skäl nu förfaras på samma sätt med
fiskeritillsyningsmannabefattningen.

Ett skäl, som ytterligare talar för en sådan åtgärd är att befattningen
i fråga tillsatts utan föregående ansökan samt under förhållanden
från äfven den tillsattes sida, som böra låta alla betänkligheter fara.
Allmänna meningen inom länet är ock den, att nuvarande innehafvaren
af befattningen erhållit densamma såsom ett slags pension på grund af
eu honom beskyddande Göteborgs-millionärs stora inflytande och att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

vederbörande vid första förordnandet voro väl medvetna om den tillförordnades
olämplighet för tjensten; och kan under sådana förhållanden
väl icke försvaras att befattningen såsom en obehöflig sinekur upprätthålles
med anslag af de medel, Riksdagen anvisat till »fiskerinäringens
understöd».

På grund af hvad sålunda i underdånighet anförts och med hänvisning
till de underdåniga framställningar, som från Göteborgs och
Bohus läns landsting samt talrike fiskeriidkare i bohuslänska skärgården
ingifvits till Eders Kongl. Maj:t, får jag aUtså hemställa

det måtte Eders Kongl. Maj:ts och rikets kommerskollegii
hemställan om anslag till arfvode och
båtlega åt en tillsyningsman vid Göteborgs och Bohus
läns hafsfisken icke vinna Eders Kongl. Maj:ts bifall,
utan den ifrågavarande tillsyningsmannabefattningen,
såsom icke blott obehöflig utan rent af för fiskebedriften
menlig, indragas.

Lilldal och Varekil den 16 november 1891.

Underdånigst
Axel Vilh. Ljungman.

Riksdagsman för Orust och Tjörn.

Såsom bilagor följa:

A) Förslag till ordningsstadga för Göteborgs och Bohus läns sillfiske.
Afgifvet till Kongl. Maj:ts befallningshafvande den 11 januari 1890
af A. H. Malm. Göteborg 1890.

B) Berättelse öfver Föreningens till bohuslänska fiskeriernas främjande
verksamhet och förvaltning under sjunde året af föreningens tillvaro.
1890. Göteborg 1891.

C) Vilkoren för sillsalteriers och andra fiskförädlingsverks anläggning.
Göteborg 1891.

Bih. till Riksd. Prot. 1892. 1 Sami. 2 A/d. 2 Band. 29 lläft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

Bil C.

Till Konungen.

Med anledning af de underdåniga utlåtanden, som från Göteborgs
och Bobus län afgifvits öfver de af mig samt talrike fiskeriidkare i
åtskilliga af samma läns större fiskelägen till Eders Kongl. Maj:t inlemnade
underdåniga ansökningarne med förslag till åtgärder för bohuslänska
hafsfiskebedriftens och skärgårdens upphjelpande genom särskildt
inrättandet af en förbättrad, tidsenlig fiskeriadministration, får jag, då de
två senaste afgifna af dessa utlåtanden så tydligen afse att undanskjuta
eller åtminstone möjligast försvaga detta förslag, alltså till den för
bohuslänska skärgårdens och hafsfiskebedriftens förkofran så ytterst
vigtiga frågans ytterligare belysande härmed i djupaste underdånighet
afgifva följande helt korta påminnelser.

De ifrågavarande underdåniga utlåtandena innehålla nemligen icke
något det allra minsta bidrag ens till utredning eller lösning af den
för nämnda skärgård och fiskebedrift så betydelsefulla frågan och det af
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifna af dem företer icke en
gång så mycket som ett ärligt referat af de till utredning emottagna
förslagen. Deremot framträder sorgligt nog uti Eders Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes utlåtande en vid flera tillfällen visad afvoghet mot
bohuslänska skärgården och hafsfiskebedriften på ett sätt som ådagalägger
att samme befallningshafvande äfven hyllar den af hans företrädare
i embetet öppet uttalade och med orubblig konseqvens tillämpade
satsen att bohuslänska skärgårdens intressen städse borde uppoffras
för att tillfredsställa staden Göteborgs.

Till den så underhaltiga beskaffenheten af de två senast afgifna af
de ifrågavarande utlåtandena har väsentligen bidragit dels att Eders
Kongl. Maj:ts landshöfding kunnat såsom ordförande i länets hushållningssällskap
och dettas förvaltningsutskott använda hela sitt inflytande
på grund af sin embetsställning till att tvärt emot sakkunniges ovederlagda
invändningar genomdrifva ett förslag till utlåtande, hvars felaktighet
påvisats, och dels att fiskeriinspektören i kongl. landtbruksstyrelsen
doktor It. Lundberg uti en ansökningarna i fråga till det
yttersta vanställande smädeskrift, som offentliggjorts uti länets största
tidning och derefter spridts i talrika aftryck, vilseledt både den icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

sakkunniga allmänheten och de flesta af dem, som inom åtminstone
länets hushållningssällskap hade att enligt särskildt uppdrag yttra sig i
frågan (Bil. A, Bil. B).

Vid redogörelsen för Orusts och Tjörns fiskeriförenings underdåniga
ansökan har Eders Kongl. Maj ds befallnings hat vande anmärkt, att bland
de tryckta bilagorna till ansökan äfven funnes »ett Konungens befallningshafvandes
utslag i ett mål rörande förbud för enskild person att i
ett magasin vid en badort i länet under sommarmanaderna utöfva
ansjovisberedning och sillsaltning jemte de öfver samma utslag anförda
besvär, utan att uppgifvet är i hvad afseende detta mål kan hafva
sammanhang med det ärende, hvarom nu är fråga»; men förbiser dervid
att det åsyftade tryckta häftet företer ovederläggliga bevis icke
blott å den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande anstälde fiskeritillsyningsmannens
fullständiga obekantskap med fiskerilagstiftningen och
lättsinniga hänsynslöshet i fråga om fiskeriidkarnes rätt att fritt få
utöfva sin näring, utan äfven å behofvet för fiskeriidkarne af att i
den ifrågasatta fiskeristyrelsen erhålla en institution, som tager sig an
deras rätt och förmår lemna sakkunnigt biträde, da nämnda rätt blifvit
genom embetsmannagodtycke olagligen trädd för nära.

Min underdåniga ansökan i fråga har, i motsats till hvad Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande vill låta påskina, till enda syfte att
närmare utreda den för icke blott bohuslänska hafsfiskebedriften utan
äfven hela riket vigtiga frågan om hur en möjligast ändamålsenlig
administration af fiskerinäringen i allmänhet och bohuslänska hafsfiske!
i synnerhet bör vara beskaffad samt att för utverkandet af en sådan
administration påvisa den otillfredsställande beskaffenheten både af kongl.
landtbruksstyrelsens förslag den 14 november 1890 och af den sedan
1855 befintliga fiskeriadministrationen för Göteborgs och Bohus läns
hafsfisken. Det var dervid tydligen min uppgift att ådagalägga hvad
som icke vore ändamålsenligt både i den nuvarande fiskeriadministrationen
inom riket och i nämnda förslag samt att angifva de allmänna
grunderna för och dragen af en mer tillfredsställande anordning af samma
administration, men alls icke att framlägga ett sadant i alla detaljer
utarbetadt fullständigt förslag, som det tillkommer vederbörande myndigheter
att på grund af Eders Kongl. Maj:ts befallning afgifva.

De emot ansökningarne i fråga gjorda anmärkningarna skola emellertid
samtliga bemötas och förslaget till en förbättrad fiskeriadministration
för särskildt Göteborgs och Bohus läns hafsfisken ytterligare belysas
under följande åtta hufvudsynpunkter för det föreliggande ämnets
mer fullständiga bedömande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

l:o.

Den föreslagna f sker istyrelsens behöflighet.

Invändningarna från motståndarne till en välordnad och tidsenlig
så kallad administration af bohuslänska hafsfiskebedriften mot behöfliqheten
af en dylik, i enlighet med det förslag till inrättande af en särskild
fiskeristyrelse för vården af bohuslänska hafsfiske^ som, efter att
hafva i underdånighet ingifvits af mig och talrike skärgårdsbor, på det
kraftigaste förordats af Göteborgs och Bohus läns landsting, äro i
verkligheten så få och så afvikande från sanningen samt så svaga att
de snarare tala för än emot detta förslags genomförande.

Fiskeriinsp ektören i kongl. landtbruk sstyr elsen har sålunda intet annat
att anföra till stöd för sitt hätska anfall mot detsamma än en massa
rent personliga smädelser emot mig samt den tydligt nog obefogade
anmärkningen att förslaget, ehuru med flera års mellanrum tre gånger
efter hvarandra antaget af länets landsting, dock skulle vara ett resultat
blott och bart af en »agitation» med rent »personligt» syfte från mig,
utan nödgas han rigta sitt våldsamma klander emot den verksamhetsart,
som han tvärt emot förslagets egen ordalydelse med ett det mest förkastliga
syfte söker påbörda den önskade fiskeristyrelsen. Giltig anledning
till befogade anmärkningar förefans nemligen icke (Bil. A.
Bil. B). V ’

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap åter söker i det underdåniga
utlåtande, hvars innehåll Eders Kongl. Maj:ts landshöfding
förmått emot sakkunniges invändningar genomdrifva,'' att medels en
den mest ytliga redogörelse för de ekonomiska förhållandena inom
bohuslänska skärgården göra troligt, att allt stode så synnerligen väl
till i denna och att förhållandena derstädes voro sådana man gerna
kunde önska sig dem, men förbigår med tydligt syfte helt och hållet
det af mig och länets landsting 1882 samt i år äfven af talrika petitionärer
från flera af länets större fiskelägen så starkt framhållna behofvet
af kraftiga åtgärder för afvärjandet af den hittills vid hvarje sillfiskeperiods
upphörande inträffade våldsamma ekonomiska krisen med ty
åtföljande nöd och elände i skärgården. Dylika åtgärders behöflighet
i enlighet med »allmänna ekonomiska lagar» vederlägges icke med den
från helt olikartade förhållanden lånta frasen om »konstlade medel».
Hushållningssällskapet söker vidare göra troligt, att »utvecklingen af

Motioner i Andra Kammaren, N:o-165.

skärgårdens näringslif icke skulle skett hastigare eller på ett fördelaktigare
sätt under en oaflönad fiskeristyrelses myndighet)), än faktiskt
egt rum; men förtiger dervid att förhållandena i verkligheten äro sådana,
att hvarje ärlig utredning måste ådagalägga, att nästan intet af
allt det obestridligen nödiga blifvit åtgjordt och att ofantligt mycket,
som äfven med jemförelsevis små anslag kunnat utan anlitande af
»konstlade medel» uträttas till främjande af den ymniga sillfångstens
beredning till handelsvara och afsättning, försummats samt att just
saknaden af eu välordnad och dugande fiskeriadministration och den
deraf härrörande utomordentliga vanvärden af bohuslänska hafsfiskebedriftens
offentliga angelägenheter åt bohuslänska skärgården och fiskarbefolkningen
medfört högst betydande olägenheter, såsom vida lägre
behållning af fisket, otillräcklig näringsverksamhet, mindre tillfredsställande
tillstånd i skärgården till följd bland annat af uteblifna, men
för en nöjaktig utveckling oumbärliga anordningar o. s. v. Den förlust,
som drabbat bohuslänska skärgården blott och bart till följd af
uraktlåten offentlig verksamhet till särskildt fiskafsättningens främjande,
sedan det lyckats dels åtskillige professorer och främlingar, dels fiskimportörer
i städerna och dels Eders Kongl. Majrts befallningshafvande
i Göteborg att afbryta och hämma den fiskebedriftens och skärgårdens
bästa afseende verksamhet, som allt ifrån sillfiskeperiodens början från
bohuslänsk sida sökt göra sig gällande, är tvärt om så ofantlig, att hur
lågt man än må skatta densamma, måste den dock alltid räknas i millioner
kronor. Detta allt är så mycket betänkligare som försummelserna
till större delen icke kunna göras om intet genom en kommande verksamhet
af önskad art.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande slutligen, som, i trots af
ämnets synnerliga vigt för bohuslänska skärgården, blott egnar detsamma
en den mest knapphändiga och underhaltiga utredning, har till
sitt äldre utlåtande den 11 november 1882 (icke den 17 januari 1883
eller den dag, då den min ansökan bilagda afskriften vidimerades, såsom
origtigt uppgifves) i fråga om den föreslagna institutionens behöflighet
blott att tillägga, att, sedan under åren 1883—1890 fyra
frivilliga fiskeriföreningar inom länet tillkommit, hvilka »äro i tillfälle
att meddela erforderliga upplysningar och afgifva yttranden öfver
ärenden, som af Eders Kongl. Maj:t eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
till deras hörande remitteras, äfvensom sjelfva afgifva
förslag till åtgärder för hafsfiskebedriftens främjande», så torde inrättandet
af en sådan styrelse som don föreslagna »vara öfverflödigt» samt

22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

hemställer på grund deraf att »sökändernas begäran icke måtte till någon
åtgärd föranleda».

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande har emellertid förbisett
att nämnda föreningar sakna nödig enhet och samstämmighet i både
organisation, syfte och verksamhet samt redan förete en allt för stor
splittring i afseende på både krafter och sträfvanden för att kunna åstadkomma
den för fiskerinäringens främjande behöfliga verksamheten. (Se
vidare nedan under 7 punkten). Fiskeriföreningame hafva för öfrigt i
Göteborgs och Bohus län liksom i utlandet visat sig icke kunna ersätta
en offentlig fiskeriadministration, hvarförutom deras verksamhet till
följd af bristen å nödiga medel och å samverkan är otillräcklig, åtminstone
hvad nämnda län vidkommer. De åsyftade föreningarne erbjuda
heller icke någon den minsta säkerhet för vare sig nödig kontinuitet
och likartad beskaffenhet hos verksamheten eller för att ens flertalet
af dem i verkligheten kommer att vårda sig om fiskarbefolkningens
bästa eller besitta en tillräcklig sakkännedom. Fiskeriföreningame i
Göteborg och Strömstad hafva tvärt om genom sin uppenbara skärgårdsfiendtlighet
och sina för fiskarbefolkningen vådliga försök att, trots
den fullständigt bristande sakkunskapen hos de ledande männen, dock
vilja upphäfva sig till ett slags sjelfskrifven fiskeriadministration med
ett sjelftaget förmynderskap öfver skärgården i hög grad ökat behofvet
af och önskningarne efter en fiskeristyrelse såsom en aktningsbjudande
offentlig institution och ett välbehöfligt skydd mot just dessa försök.
En enda hela länet omfattande fiskeriförening, som kunde för hafsfiskebedriften
motsvara, hvad hushållningssällskapet är för landtbruket, och
som kunde utgöra ett slags representation för hafsfiskebedriften, bär
visat sig omöjlig att åstadkomma, hvarförutom nödig säkerhet för att
fiskarsamhällenas och fiskebedriftens intressen skulle inom en sådan
förening erhålla tillräcklig öfvervigt svårligen lär kunna vinnas.

Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande hänvisar synbarligen ock
till fiskeriföreningame inom länet, emedan det är så väl bekant att af
länets fyra fiskeriföreningar de tre äro så sammansatta, att mot fiskarbefolkningens
bästa stridiga lokalintressen i dem äro berökande, och Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande sålunda kan genom att underlåta att
höra den enda af dessa föreningar, inom hvilken skärgårdsbefolkningens
intressen äro öfvervägande, helt och hållet undandölja skärgårdens önskningar
och, stödjande sig på stadsföreningarnes yttranden, gifva ett mot skärgårdsbefolkningens
bästa fiendtligt utlåtande skenet af att vara den allmänna
meningen bland fiskeriidkarne. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
har för öfrigt vid afgifvandet af utlåtande rörande Eders Kongl.

Motioner i Andra Kammaren N:o 165.

Maj:ts nådiga bref den 29 augusti 1890 om nödiga åtgärder till hafsfiskebedriftens
främjande icke behagat höra någon enda af länets fiskeriföreningar
och vid afgifvande af utlåtandena öfver föreslagna ändringar
i lagstiftningen för hummerfisket första gången hört ingendera och andra
gången låtit höra blott den af dessa föreningar, som kunde antagas
villigast att uppträda emot särskilt den fattigare fiskarebefolkningens
önskningar. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes klander öfver
yrkandet i ansökan från fiskelägena å att »vården om bohuslänska hatsfiskebedriften
må öfverlåtas åt en med de lokala förhållandena fullt
förtrogen och af ett berättigadt lokalintresse besjälad egen fiskeristyrelse»,
bevisar ock tillfylles att fiskeriföreningarne föredragas just emedan de
i de flesta fallen med hänsyn till fiskebedriften och fiskarbefolkningen
alls icke äro »besjälade af ett berättigadt lokalintresse» och sålunda icke
heller kunna anses lämpliga att representera fiskebedriften och bevaka
fiskarbefolkningens intressen. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
har nemligen vid flera tillfällen visat sig afvogt stämd emot just dessa
intressen.

Den redan befintliga fiskeriadministrationen genom den af Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillförordnade fiskeriti 11 syningsmannen
eller s. k. intendenten, skulle sålunda, enligt samme befallningshafvandes
förmenande, vara jemte de nämnda fiskeriföreningarne för ändamålet
fullt tillräcklig, och detta fastän ansökningarne från både fiskelägena
och mig samt Orusts och Tjörns fiskeriförening på det mest ovederläggliga
sätt ådagalagt, hur nämnde tillsyningsman icke blott fullständigt
saknar all förmåga och sakkunskap för att kunna uträtta något
till verkligt gagn, utan rent af genom arten af sin verksamhet är till
skada och hinder. Att under sådana förhållanden offra statsmedel för
underhållandet af en uppenbar sinekur, hvars innehafvare blott söker
tillgodose sina egna och sina beskyddares oberättigade intressen, kan
tydligen icke vara med god ordning öfverensstämmande och utgör ytterligare
ett skäl för den föreslagna fiskeristyrelsens inrättande. Bohuslänska
skärgården har redan länge nog i den under Eders Kongl. Maj :ts
befallningshafvande lydande fiskoritillsyningsmannainstitutionen haft en
fiskeriadministration, som i verkligheten torde vara den allra sämsta i
sitt slag i hela den bildade verlden, hvadan det icke bör vara för tidigt
att samma skärgård sent omsider får en ändamålsenlig och dugande
sådan administration. Denna påkallar ock till följd åt de med anledning
af det ymniga sillfisket befintliga förhållandena eu den mest mångsidigt
insigtsfulla och af kärlek till fiskarbefolkningen ledd, möjligast
kraftig och förutseende samt oafbrutet sammanhängande och planmessig

Motioner i Andra Kammaren N:o 165.

verksamhet från flera i en och samma korporation eller styrelse enigt
samarbetande personer, om ändamålet skall ernås. Den föreslagna
fiskeristyrelsen är sålunda behöflig äfven ur synpunkten af den befintliga
fiskeriadministrationens så synnerligt otillfredsställande beskaffenhet
och af olämpligheten deraf att denna s. k. administration, hvilken dock
är af samma art som den af hushållningssällskapen med hänsyn till
landtbruket utöfvade, skall ombesörjas af en så allt annat än sakkunnig
myndighet som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande. Denna så
kallade administration bör tvärt om lika väl som administrationen af
landtbruket skiljas från den af den civila landtregeringen handliafda
egentliga administrationen och få en egen institution för sig af öfvervägande
representativ art, hvilken institution, såsom redan ofvan uti
inledningen framhållits, äfven bör hafva till uppgift, att tillhandagå dem
med råd och biträde, hvilka i fråga om fiskebedriftens utöfning blifvit
utsatte för godtyckliga missgrepp af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande.
(Se vidare under 2 och 3 punkterna.)

Utlandets bästa erfarenhet bär ock tillräckligt vittne om både behöfligheten
och gagneligheten af ändamålsenliga fiskeristyrelser för liafsfiskebedriftens
så kallade administration. Skottland skulle nemligen icke
bibehållit samt Nederländerna och Newfoundland icke hafva inrättat
sina fiskeristyrelser, om de icke ansetts behöfliga och lämpliga för ombesörjandet
af den offentliga verksamheten till fiskerinäringens främjande.
Eu fiskeriadministration efter »en-persons-systemet» anses dessutom
allestädes för otillfredsställande och dess utöfvande genom den
lokala landtregeringen torde i fråga om ett betydande hafsfiske endast
ega rum vid Sveriges vestkust. samt för öfrigt än mindre låta försvara
sig, hvadan äfven utlandets föredömen och erfarenhet gå i en helt annan
rigtning, än Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes önskningar.
I Norge, der man både tidigare och i högre grad än i Bohuslän sökt
hjelpa sig med en hafsfiskeadministration på frivillighetens väg genom
en för hela Norge bildad fiskeriförening med talrika kretsafdelningar,
bär under senaste tiden uppstått en så stark opposition emot det sjelftagen
förmynderskap, samma förening sökt tillvälla sig, att man sannolikt
äfven der nödgas öfvergå från en mer enskild till eu offentlig fiskeriadministration.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

2:o.

Den föreslagna fiskeristyrelsens befogenhet och ställning inom

statsförvaltningen.

Med. hänsyn till den befogenhet, det ifrågavarande förslaget vill tilldela
den föreslagna fiskeristyrelsen, hafva såväl bemälde fiskeriinspektör
som Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborg sökt att
förminska ansökningarnes utsigter till framgång genom att påbörda förslaget
ett helt annat innehåll, än det i verkligheten besitter. Fiskeriinspektörens
försök dervidlag röjer emellertid så mycken illvilja och
sjelfviskhet samt så fullständig obekantskap med både uppgifterna för
och organisationen af en tidsenlig fiskeriadministration samt en sådan
administrations rätta ställning inom statsförvaltningen, att ett närmare
påvisande af försökets obefogade och underhaltiga beskaffenhet torde
vara öfverflödigt, i synnerhet som samma försök under 3 punkten blifver
föremål för närmare skärskådande. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
åter söker göra troligt, att förslaget tvärt emot ansökningarnas
egen ordalydelse skulle afse att »få den förordade fiskeristyrelsen
förklarad såsom en med full magt beslutande myndighet i alla hafsfiskebedriften
rörande angelägenheter», men kan för detta sitt origtiga
påstående icke anföra annat skäl än att i min ansökan finnas orden
»sjelfverksamhet och sjelfstyrelse» flera gånger upprepade »äfvensom en
antydan om att fiskeristyrelsen borde sortera direkt under kommerskollegium».

Uti ansökningarne i fråga är emellertid fiskeristyrelsens befogenhet
inskränkt till den verksamhet, som inbegripes under benämningen
fiskerinäringens administration,somt till att göra hemställanden hos vederbörande
myndigheter om för samma närings främjande nödiga åtgärders
vidtagande. Såväl jag som senare Om sts och Tjörns fiskeriförening
hafva vidare städse sökt att få den bohuslänska fiskeriadministrationens
direkta verksamhet begränsad till befattningen med blott och bart de
offentliga ekonomiska åtgärderna till fiskerinäringens främjande samt
dervid gått längre i frånskiljandet af för dessa åtgärder främmande
uppdrag, än någon dessförinnan gjort. Att dervid också påyrkats, det
fiskeriadministrationon skulle i väsentlig män vara grundad å »sjelfstyrelse
och sjelfverksamhet i orterna», står ju i öfverensstämmelse
med hvad redan i fråga om landtbruket vunnit tillämpning och för öfBih.
till Rikst!. Prot. 1892. 1 Ram/. 2 Afd. 2 Band. 21) Käft. t

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

rigt är politiskt rigtigt samt äfven såsom sådant vunnit ett nog allmänt
erkännande. Skola dessutom en dylik administrations utlåtanden ega
något värde, böra de utan all byråkratisk censur afgifvas af en i väsentlig
män på sjelfstyrelsegrundsatsen hyllande institution af sådan
beskaffenhet och sammansättning, att den med fog kan sägas utgöra
en representation för näringen.

Fiskeristyrelsens ställning inom statsförvaltningen blifver alltså enligt
förslaget sådan, att styrelsen kommer att utgöra en laglig representation
för bohuslänska hafsfiskebedriften och får öfvertaga en verksamhet med
hänsyn till nämnda bedrift, motsvarande den som i fråga om landtbruket
utöfvas af hushållningssällskapen. Fiskeristyrelsen bör derför, i
händelse den icke får öfvertaga äfven kommerskollegiets befattning med
bohuslänska hafsfiske!, erhålla samma ställning till å ena sidan kommerskollegium
och å andra sidan Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
som tillkommer hushållningssällskapen i förhållande till å ena
sidan landtbruksstyrelsen och å andra sidan vederbörande Konungens
befallningshafvande. Fiskeristyrelsen bör alltså ställas direkt under antingen
kongl. civildepartementet, i likhet med hvad fallet är med kongl.
landtbruksakademiens förvaltningskomité, som förr hade större delen af
rikets fiskeriadministration sig anförtrodd, eller ock kongl. kommerskollegium
samt för öfrigt så fullständigt som möjligt afskilja^ ifrån och
ställas oberoende af Konungens befallningshafvande i länet. Länsstyrelserna
böra nemligen i sina åtgöranden till näringslifvets främjande
inskränka sig till hufvudsakligen blott sådana rent administrativa åtgärder
i fråga om ordningens upprätthållande, ekonomiska lagstiftningens
tillämpning’, samfärdselns utveckling med mera, som utgöra en förutsättning
för näringslifvets trefnad, men deremot icke befatta sig med
sådana verkställighetsåtgärder, som äro af nöden för näringarnes så
kallade administration, hvilka åtgärder tillhöra en helt annan art af
offentlig verksamhet och böra hafva särskilda institutioner sådana som
för exempel hushållningssällskapen för sitt verkställande. Eders Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i Göteborg äflas sålunda att fortfarande behålla
en befattning med bohuslänska hafsfiskebedriften, som samme befallningshafvande
icke är mägtig att på ett tillfredsställande sätt sköta,
och detta fastän erfarenheten från såväl näst föregående som nu innevarande
sillfiskeperiod på det tydligaste ådagalägger, att bohuslänska
skärgården och hafsfiskebedriften deraf skördat största olägenhet, samt
Göteborgs och Bohus läns landstig redan 1882 antydt detta sorgliga
förhållande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 169.

3:o.

Den föreslagna fiskeristyrelsens åligganden.

Fiskeristyrelsens åligganden äro tydligt nog angifna i min underdåniga
ansökan redan genom öfverskriften »fiskerinäringens administration»
och genom hänvisningen till behofvet af en »representation)), som
för hafsfisket kunde motsvara, hvad hushållningssällskapen äro för landtbruket,
samt genom framhållande af att hafsfiskebedriftens så kallade
administration bör utöfvas hufvudsakligast »genom sjelfstyrelse och sjelfverksamhet
i orterna».

Fiskeristyrelsens uppgift att såsom en representation för hafsfiskebedriften
äfven verka för dennas idkares bästa och att sålunda söka få
till stånd sådana obestridligt värde egande anstalter och anordningar
inom skärgården^ som äro af nöden för att fiskarsamhällena må kunna
uppbära en högt stående fiskebedrift samt komma i besittning af ett
möjligast varaktigt välstånd, har föranledt merabemälde fiskeriinspektör
att söka göra förslaget i fråga löjligt genom att påbörda detsamma
åtskilliga orimliga yrkanden om att fiskeristyrelsen skulle »dirigera jernvägar
och landsvägar», »hålla brandsyn och sundhetsinspektioner», »utestänga
städerna och i främsta rummet Göteborg från sillfiskebedriften»
med flera slika tokigheter, hvarom förslaget naturligen innehåller alls
intet, Fiskeristyrelsen skulle nemligen enligt förslagets uttryckliga ordalydelse
blott fä med den del af åtgärderna till fiskebedriftens och fiskarsamhällenas
främjande att beställa, som kan hänföras under rubriken
»fiskerinäringens administration)), samt med hänsyn till de öfriga af dem
vara inskränkt till blotta hemställanden hos vederbörande administrativa
eller kommunala myndigheter. Att det äfven bör vara styrelsens uppgift
att i sin mån i utlåtanden och hemställanden understödja sträfvanclena
att »söka utveckla skärgårdsförhållandena i sådan rigtning att den
hufvudsakliga delen af fiskaffären kommer att tillhöra de fiskeidkande
samhällena sjelfva», i likhet med hvad sedan lång tid tillbaka redan är
fallet i fråga om utlandets främsta fiskarsamhällen, det är tydligen något
helt annat än att »utestänga från sillfiskebedriften», en sak, hvarom
i Bohuslän aldrig varit ens tal. De nämnda sträfvandena hafva tvärtom
aldrig afsett annat än att skaffa åtminstone de mest välbelägna af fiskarsamhällena
sådana samfärdsanstalter och andra anordningar, som kunde
möjliggöra för dessa samhällen att sjelfva öfvertaga skötandet af de på

Motioner i Andra Kammaren, N:o 105.

deras eget fiske grundade affärerna. Fiskeriinspektören liar emellertid
genom sitt häftiga uppträdande emot förslagets sansade och kloka yrkanden,
under det förslaget förelåg till bedömande hos länets hushållningssällskap,
sökt och äfven lyckats förvärfva sig bifall och understöd
i sina sträfvande]! från alla'' dem, hvilka önska att qvarhålla bohuslänska
skärgården i ekonomiskt beroende såsom ett lämpligt föremål för en
vinstgifvande utsugning, på sätt under näst föregående sillfiskeperiod
var fallet. Fiskeriinspektörens beteende i denna sak röjer emellertid
en så utomordentlig sjelfviskhet och hänsynslöshet och så liten aktning
för sanningen och så ringa omtanke om fiskarbefolkningens välfärd, att
det helt visst skulle blifvit till det allra största men för bohuslänska
hafsfiskebedriften, om densammas administration förlagts under landtbruksstyrelsen,
hvilket ju vill säga ungefärligen detsamma som under
fiskeriinspektören.

Eders Kongl. Maj ds befallningshafvande åter söker undandölja, det
länets landsting med hänsyn till den föreslagna styrelsens verksamhetsart
hänvisar till »erfarenheten från Skottland och Nederländerna» samt
kraftigt framhåller, att »erfarenheten från de äldre sillfiskeperioderna
tydligen har ådagalagt, att sillfisket, i stället för att åt länet medföra
stora förmåner, der åstadkommit elände af mångahanda slag», och att
det vore »otvifvelaktigt, att anledningen härtill i icke ringa mån får sökas
i den omständigheten, att ledningen af åtskilliga länets i samband
med fisket stående angelägenheter icke var lyckobringande, utan tvärt om
egnad att framkalla olyckliga resultat».

Erfarenheten från utlandet bär ock mer än tillräckligt vittne om
att fiskeristyrelserna varit till gagn hufvudsakligast genom den direkta
verksamhet, de utöfvat till fiskebedriftens främjande, hvarförutom en anordning
med blott rådgifvande myndighet åt fiskeristyrelsen, sådan som
den af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordade, ingenstädes
kommit till användning och för öfrigt i sig sjelf är så uppenbarligen
förkastlig, att dess olämplighet icke närmare torde behöfva påvisas.

Både fiskeristadgans nödiga förbättring hvad bestämmelserna rörande
hafsfisket. vidkommer och utarbetandet af nödiga ordningsstadganden
för bohuslänska sillfiskebedriften förutsätta flere sakkunnige
personers förenade arbete; och lider det intet tvifvel, att ju icke en väl
organiserad fiskeri styrelse skulle utgöra eu den allra bästa komité för
utarbetandet af de för ändamålets vim laude nödiga förslagen.

I öfverensstämmelse med hvad riksdagen år 1889 uttalat med hänsyn
till organisationen af den till landtbruksstyrelsen förlagda offentliga
verksamheten till landtbrukets främjande, bör administrativ och veten -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

skaplig verksamhet icke förenas hos en och samma institution. En
fiskeristyrelse bör derför icke heller, på sätt 1881 års kongl. fiskerikomité
dock föreslog, äfven utgöra en vetenskaplig institution för utförandet
eller ledandet af fortgående biologiska och hydrografiska undersökningar,
men väl bör den kunna få sig uppdraget att ombesörja eller
leda tekniskt eller ekonomiskt vetenskapliga utredningar eller undersökningar
af direkt praktisk betydelse för fiskebedriften.

Den föreslagna fiskeristyrelsens åligganden finnas för öfrigt nog
fullständigt angifva i Orusts och Tjörns fiskeriförenings underdåniga
ansökan, till hvilken alltså hänvisas (Bil. C, sidd. 13—14).

4:o.

Den föreslagna fiskeristyrelsens sammansättning.

De anmärkningar, som framställs emot ansökningarnes förslag till
den ifrågasatta styrelsens sammansättning, äro i sjelfva verket redan
tillbakavisade genom hvad ofvan yttrats uti inledningen. Det kan nemligen
väl knappast anses vara en skyldighet för enskilde sökande att
ingifva, några i äfven de minsta detaljer utarbetade förslag. De gjorda
invändningarne hafva dessutom bemötts uti Orusts och Tjörns fiskeriförenings
underdåniga ansökan (Bil. C, sidd. 10—11). Att särskilda å
administrativ väg utfärdade föreskrifter skulle fordras för de nödiga
valen inom fiskarsamhällena, är väl en helt naturlig sak, och har i
storbritanniska parlamentet med hänsyn till den ifrågasatta förändringen
af den skotska fiskeristyrelsens sammansättning icke ansetts innebära
någon den minsta betänklighet (Bil. C, sidd. 10—11, Bil. F, Bil. G,
Bil. H och Bil. I).

Vid jemförelsen med uttalandet i fråga om anordningen af fiskerinäringens
s. k. administration bör icke förbises de betydande olikheterna
i de rådande konstitutionella, ekonomiska eller lokala förhållandena eller
det starkare behofvet för bohuslänska skärgården af eu jemförelsevis
kraftigare och snabbare verkande fiskeriadministration till följd af det
bohuslänska sillfiskets pcriodicitet.

För att motsvara sin bestämmelse torde den ifrågasatta fiskenstyrelsens
sammansättning böra blifva följande, nemligen:

A) i händelse fiskcristyrelsen i enlighet med länets landstings förslag
kommer att sortera direkt under kong], civildepartementet, antingen
a) i öfverensstämmelse med förslaget uti ansökan från skärgården

Motioner i Andra Kammaren, N:0 165.

sålunda att fem ledamöter med eu för hvar sitt af de angifna
distrikten utses af de fiskeidkande samhällena, en ledamot af
länets landsting och eu af länets hushållningssällskap samt en
af Eders Kongl. Maj:t, eller oek

b) sålunda att länets landsting med en ledamot för hvar sitt af de
angifna distrikten utser fem ledamöter, länets hushållningssällskap
två ledamöter och Eders Kongl. Maj:t en ledamot (inom kongl.
landtbruksakademiens förvaltningskomité, åt hvilken administrationen
af rikets sötvattens- och östersjöfisken länge var anförtrodd,
utses blott ordföranden af Kongl. Maj:t); samt
B) i händelse fiskeristyrelsen gifves samma ställning till kongl. kommerskollegium,
som hushållningssällskapen intaga till kongl. landtbruksstyrelsen,
antingen

a) i ungefärlig öfverensstämmelse med förslaget uti ansökan från
skärgården sålunda att fem ledamöter med en för hvar sitt af
de angifna distrikten utses af de fiskeidkande samhällena, två
ledamöter af länets landsting och en ledamot af länets hushållningssällskap,
eller ock

b) sålunda att fem ledamöter med en för hvar sitt af de angifna
distrikten utses af länets landsting och tre ledamöter af länets
hushållningssällskap.

Att någon ledamot i fiskeristyrelsen icke i något af de nämnda
fallen bör få utses af Göteborgs stad, derför finnas tillräckligt goda
skäl anförda af Orusts och Tjörns fiskeriförening. Den nya institutionens
verksamhet bör dessutom icke redan från förstone försvåras
genom en sammansättning, som måste medföra inre slitningar. I händelse
Eders Kongl. Maj:t, sedan Riksdagen derför beviljat nödigt anslag,
förordnar en särskild fiskeriinspektör för länets hafsfisken, torde
denne, i öfverensstämmelse med hvad Orusts och Tjörns fiskeriförening
föreslagit, böra vara sjelfskrifven ledamot af fiskeristyrelsen. Att hvarken
Eders Kongl. Magt eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborg böra utse någon eller någre ledamöter i fiskeristyrelsen, om
denna erhåller en ställning i förhållande till kommerskollegium, motsvarande
den hushållningssällskapen intaga till landtbruksstyrelsen, torde
vara af sjelfva jemförelsen rent af sjelfkärt. Eders Kongl. Maj:ts landshöfding
i Göteborg bör naturligen vara lika litet sjelfskrifven ledamot
eller ordförande i fiskeristyrelsen som han är det i länets hushållningssällskap,
ja, äfven om fiskeristyrelsen ställes direkt under kongl. civildepartementet
i enlighet med länets landstings förslag, är en sådan
sjelfskrifvenhet tydligen alldeles obefogad.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

5:o.

Den föreslagna jiskeristyrelsens benämning.

Då ordet »nämnd» ännu icke inom någon del af riket eller någonsin
förut blifvit definitivt användt för att beteckna en förvaltande institution
för den offentliga vården om fiskerinäringens angelägenheter,
under det att ordet »fiskeristyrelse» deremot för sådant ändamål begagnats
inom t. ex. Vermlands och Gefleborgs län, hvilka hafva hvar
sin lokala fiskeristyrelse, samt då ordet nämnd dessutom af 1881 års
kongl. fiskerikomité anlitats såsom en passande benämning å de sakkunniga
förtroendemän, som enligt komiténs förslag skulle hafva att
afgifva yttrande i fråga om särskilda lokala fiskestadgar, hvilkas bestämmelser
af de fiskeberättigade öfverklagats; så synes det från förstone
använda ordet styrelse tydligen vara att föredraga såsom benämning
å den föreslagna institutionen. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
förslag i motsatt rigtning röjer för öfrigt blott den förkastliga afsigten
att äfven genom sjelfva namnet å den ifrågasatta institutionen försvaga
och nedsätta densamma.

6:o.

Den föreslagna jiskeristyrelsens första anordnande.

Beträffande sjelfva anordnandet af fiskeristyrelsen vid dess första
inrättande må vara nog att hänvisa till erfarenheten från Skottland och
Nederländerna, der man funnit helt korta författningar vara för ändamålet
tillräckliga (Bil. D, Bil. E). I Nederländerna har vidare hafsfiskekollegiet
sjelf fått utarbeta förslagen till de för kollegiets och dess
tjenstemäns verksamhet faststälda instruktionerna.

Nederländska lagen den 21 juni 1881, innehållande bestämmelser
rörande hafsfiskerierna, stadgar i 3 §,11 art. om hafsfiskebedriftens
administration följande:

»Befrämjandet af hafsfiskeriernas intressen uppdrages åt ett ”kollegium
för hafsfiskerierna”. Detta skall stå regeringen till tjenst med
betänkanden och underrättelse om alla med hafsfiske! i samband stående
förhållanden samt eftertrakta utvecklingen af denna gren af industrien,
äfvensom genom att upptäcka, bekantgöra och hjelpa till att införa

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

annorstädes åvägabragta förbättringar så vidt möjligt befrämja densamma.
Kollegiet är sammansatt af femton af oss utnämnde medlemmar,
af hvilka flertalet utgöres af personer, som på intet vis äro intresserade
uti liafsfiskebedriften. Ledamöterne qvarstå under tre år.
Hvar tredje af dem afgår årligen efter en för den skull uppgjord ordningslista.
De afgående må genast å nytt utnämnas. En af oss faststäld
instruktion reglerar kollegiets verksamhet. Beloppet af administrationskostnader
och andra utgifter för kollegiet bestämmes af oss och
utanordnas årligen af statsbevillningen».

Samtidigt med att fiskeristyrelsen för bohuslänska hafsfisket inrättas
bör äfven förordnas om den befintliga fiskeritillsyningsmannainstitutionens
indragning vid slutet af årets andra qvartal, hvarvid bör
bestämmas att arfvodet för sista halfåret först utbetalas efter det fullständig
berättelse för det senast tilländalupna fiskeåret afgifvits och
tillsyningsmannen till vederbörande öfverlemnat af honom från företrädaren
eller eljest å tjenstens vägnar emottagna handlingar m. m.

I afseende på platsen för den föreslagna fiskeristyrelsens expedition
och sammanträden in. m. hänvisas till Orusts och Tjörns fiskeriförenings
underdåniga ansökan (Bil. C, sidd. 12—13).

7:o.

De för bohuslänska jiskeriadministrationen behöjliga anslagen och

Jiskeritjenstemännen.

Skall ett önskligt resultat ernås af den offentliga verksamheten
till bohuslänska hafsfiskebedriftens främjande, måste'' denna verksamhet
naturligen ega nödig omfattning och intensitet, hvilket åter förutsätter,
att den styrelse, som utöfvar densamma, måste hafva nödiga anslag
och arbetskrafter till sitt förfogande. Utan tillräckliga medel för anställandet
af för fiskerinäringens främjande verksamma personer samt
för bekostandet af behöfliga utredningar, resor, försök m. in. samt för
anskaffandet af bibliotek och andra samlingar, som äro af nöden för
en välordnad verksamhet till fiskebedriftens främjande, är en sådan
verksamhet i önsklig omfattning icke möjlig; och framträder äfven i
denna omständighet, såsom redan under 1 punkten antydts, otillräckligheten
af den enskilda verksamheten till fiskerinäringens främjande.
Det är nemligen icke att hoppas, att man fortfarande skall i samma
omfattning som hittills på frivillighetens väg erhålla en uppoffrande

Motioner i Andra Kammaren, N:r 165.

enskild verksamhet till förmon för bohuslänska skärgårdens och hafsfiskebedriftens
bästa, om det allmänna fortfarande ställer sig så fullständigt
likgiltigt för att icke säga afvogt mot samma verksamhet.
Det är ock orimligt att förutsätta, det enskilde personer i bohuslänska
skärgården fortfarande skola ombesörja och bekosta all den verksamhet,
som vid de utländska stora hafsfiskena handhafves genom den med
statsmedel bekostade fiskeriadministrationen. I Norge, der en väsentlig
del af hafsfiskebedriftens administration utöfvas genom »Selskabet for
de norske Fiskeriers Framme» i Bergen, får denna fiskeriförening uppbära
ett betydande årligt statsanslag, så att hon äfven kan anställa
flera biträden och bland dem en sekreterare med 4,000 kronors årlig
aflöning. Obilligt måste det ock anses vara, att staten gör rätt stora
uppoffringar för rikets öfriga fiskerier, men icke för det bohuslänska
hafsfiske!, som dock är rikets mest betydande fiske. Den med statsmedel
aflönta fiskeritillsyningsmannabefattningen är nemligen att betrakta
såsom en stor olägenhet för samma hafsfiske, enär bon icke
blott användts såsom en fullständig sinekur, utan äfven af nuvarande
innehafvaren skötts på ett sätt, som gör, att hon är fiskebedriften till
väsentlig skada i stället för till gagn och att hon hindrar den af enskilde
utöfvade verksamheten till främjande af bohuslänska skärgårdens
bästa.

Den af Eders Kongl. Maj:t den 22 januari 1881 tillförordnade
fiskerikomitén föreslog, i sitt den 3 mars 1883 afgifna underdåniga
betänkande bland annat äfven anställandet af fyra ordinarie fiskeritjenstemän
med titel af fiskeriintendent; och tillstyrktes detta förslag i
hufvudsak af samtliga länsstyrelser och landsting, så att blott länsstyrelsen
i Göteborg föreslog nedsättning af antalet till tre, då länsstyrelserna
i Visby och Umeå deremot föreslogo fem och länsstyrelsen
i Nyköping minst sex sådana tjenstemäns anställande, under det att åt
landstingen blott Jemtlands läns föreslog en nedsättning af antalet till
två, men Vesterbottens läns, Södermanlands läns samt Göteborgs och
Bohus läns deremot en tillräcklig ökning utöfver fyra åt dessa tjenstemän,
hvilka skulle verka hvar och en inom sitt särskilda distrikt. Den
under kongl. landtbruksakademiens förvaltningskomité då sorterande
fiskeriintendenten (numera fiskeriinspektören i kongl. landtbruksstyrelsen)
tillstyrkte derefter den 27 mars 1886 anställandet af tre sådana tjensteman
med två biträden hvardera, och skulle af dessa en intendent
med två biträden tillförordnas för hafsfiske! vid vestkusten. Kongl.
landtbruksakademiens förvaltningskomité tillstyrkte åter den 20 oktober
1886 det ursprungliga förslaget om fyra intendenters anställande.

Bih. till Riksd. Prat. 1892. 1 Band. 2 Afd. 2 Hand, 29 Käft. 5

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

1 Norge finnas fem fiskeriinspektörer anstälde, af hvilka, en för
sötvattens- och fyra för liafsfiskena. I Tyskland finnas sex öfverfiskemästare
och trettiosex fiskemästare anstälde för blott hafsfiskets administration.
I Skottland finnas en inspektör för laxfiskena samt två inspektörer
för hafsfisket med trettio dem underordnade tjenstemän.
England och Irland hafva för deras samtliga fiskerier hvartdera tre
fiskeriinspektörer, under det att Nederländerna hafva tre ordinarie fiskeritjenstemän
för blott hafsfiskebedriften, o. s. v. De skotska och holländska
fiskeristyrelserna hafva vidare hvar sin af regeringen utnämnde,
aflönte sekreterare. Den skottske inspektören för laxfiskena nämnes af
statssekreteraren för departementet för det inre och de holländska ordinarie
fiskeritjenstemännen af regeringen efter förslag af liafsfiskekollegiet.
Skottska fiskeristyrelsen utnämner deremot sjelf alla de för hafsfiskebedriftens
administration anstälde fiskeritjenstemännen.

På sätt i min underdåniga ansökan den 30 december 1890 framhölls,
kräfver administrationen af hafsfisket vid rikets vestra och södra
kuster anställandet af två direkt under kongl. civildepartementet eller
ock under kongl. kommerskollegium sorterande fiskeriinspektörer med
likadan ställning och aflöning, som tillerkänts den till kongl. landtbruksstyrelsen
hörande fiskeriinspektören, hvilka tjenstemän böra efter ansökan
i vederbörlig ordning utnämnas af Eders Kongl. Maj:t, den ene
för Göteborgs och Bohus läns och den andre för de f. d. danska
landskapens hafsfisken. Den förre af dessa fiskeriinspektörer bör vara
sjelfskrifven ledamot i den ofvan förordade styrelsen för Göteborgs och
Bohus läns hafsfiske och den senare ledamot (och sekreterare) i den
styrelse eller .de styrelser, som för de f. d. danska landskapens hafsfiske
borde bildas utaf de af dessa landskaps landsting och hushållningssällskap
för ändamålet utsedde ledamöter. Äfven den för bohuslänska
fiskeristyrelsen på grund af hennes så synnerligen omfattande
och intensiva verksamhet behöflige sekreteraren torde kanske böra på
tillförordnande, ehuru i sådant fall efter förslag af styrelsen, utnämnas
af Eders Kongl. Maj:t eller af kongl. kommerskollegium. I öfrigt behöfliga
biträden torde deremot böra utses af fiskeristyrelsen sjelf (bil.
C, sid. 14). Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvandes i Göteborg yrkande
att få tillsätta den för fiskeristyrelsen behöflige sekreteraren bör
så mycket hellre lernnas utan allt afseende, som samme befallningshafvande
genom det sätt, på hvilket vid tillsättandet af fiskeritillsyningsmannabefattningen
förfarits, bör hafva så fullständigt som möjligt förverkat
alla anspråk i den vägen och som en sådan befogenhet för länsstyrelsen
i Göteborg ju vore lika litet på sin plats med hänsyn till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

fiskeristyrelsen i fråga som med hänsyn till de under kongl. kommerskollegium
och kongl. landtbruksstyrelsen hörande tjenstemännen eller
med hänsyn till länets hushållningssällskaps tjensteman. Fiskeristyrelsens
nog mödosamma arbete bör nemligen icke ytterligare försvåras genom
att påtvinga styrelsen för hennes verksamhet olämpliga funktionärer.

Att den befintliga fiskeritillsyningsmannabefattningen bör indragas
såsom icke blott obehöflig utan rent af olämplig och menlig för bohuslänska
hafsfiskebedriften, är redan under 1 och 6 punkterna framhållet.
(Jemför vidare Upplysningar och handlingar rörande svenska fiskerinäringens
och särskildt bohuslänska hafsfiskets understöd och administration.
1841—1891, sid. 162—164, 195—196, 209).

8:o.

Förslagets betydelse med hänsyn till åvägabringandet af en förbättrad
jiskeriadininistration äfven för Övriga delar af riket.

Förslagets genomförande med hänsyn till Göteborgs och Bohus
län skulle synbarligen utgöra första och vigtigaste steget till hela den
svenska fiskeriadministrationens väl behöfliga decentralisation och lokalisering,
samt är sålunda äfven ur ytterligare en vigtig synpunkt önskvärdt.
Den under kongl. landtbruksstyrelsen nu hierarkiskt centraliserade
fiskeriadministrationen af rikets sötvattens- och östersjöfisken erbjuder
nemligen långt mindre säkerhet för en tillfredsställande verksamhet och
innebär genom sin autokratiska anordning en långt större våda för
fiskerinäringen, än den fiskeriadministration, man hade före kongl.
landtbruksstyrclsens inrättande, hvilken fiskeriadministration dock ansågs
så otillfredsställande i afseende på sin organisation och derigenom
äfven hafva medfört så betydande olägenheter åt fiskerinäringen att
den framkallade Riksdagens underdåniga skrifvelse till Eders kongl.
Maj:t den 22 maj 1878 om »en fullständig revision af kongl. fiskeristadgan
af den 29 juni 1852 jemte öfriga författningar, som beröra
fiskerinäringen». Den här antydda successiva omändringen af den befintliga
fiskeriadministrationen efter sjelfstyrelsegrundsatsen, i förening
med anställandet af flera fiske riinspektörer (intill fem för hela riket)
med hvar sitt skilda distrikt, utgör ock helt visst en förutsättning för
en tillfredsställande omarbetning af fiskerilagstiftningen och en tidsenlig
utveckling af fiskerinäringen i öfverensstämmelse med Riksdagens
nämnda önskningar.

Sfi Motioner i Andra Kammaren, N:o 165.

På grund af hvad sålunda i underdånighet anförts, får jag alltså
hemställa,

det täcktes Eders Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse
med hvad ofvan föreslagits, dels förordna om
inrättandet af en särskild fiskeristyrelse för vården
om Göteborgs och Bohus läns hafsfiske, dels hos Riksdagen
äska nödigt anslag för anställandet af tvenne
fiskeriinspektörer, den ene för Göteborgs och Bohus
läns och den andre för Hallands, Malmöhus, Kristianstads
och Blekinge läns hafsfisken.

Lilldal, Varekil, den 30 december 1891.

Underdånigst
Axel Vilh. Ljungman.

Riksdagsman för Orust och Tjörn.

Såsom bilagor följa:

A) Några ord om den föreslagna nya styrelsen för Bohusläns hafsfisken.
Af R. Lundberg. Göteborg 1891. (Aftryck ur Göteborgs Handelsoch
Sjöfartstidning den 30 oktober 1891.)

B) Hen föreslagna styrelsen för administrationen af Bohusläns hafsfisken.
Genmäle. Af Axel Vilh. Ljungman. Göteborg 1891. (Aftryck ur
Bohuslänsk Fiskeritidskrift, 1891.)

C) Berättelse öfver Föreningens till Bohuslänska fiskeriernas främjande
verksamhet och förvaltning under åttonde året af Föreningens tillvaro.
1891. Göteborg 1891.

D) Staatsblad van het koningrijk der Nederlanden. (N:o 76.) Wet van
den . milsten junij 1881, houdende bepalingen omtrent de zeevisscherijen.

E) Fishery Board (Scotland) Act. 1882. (45 & 46 Vid. Ch. 78.)

F) Sea Fisheries (Scotland) Regulation Bill, 330. (52 & 53 Vid.)

G) Fisheries Regulation (Scotland) Bill, 53. (53 Vid.)

H) Fisheries Regulation (Scotland) Bill, 22. (54 Vid.)

I) Fishery Board (Scotland) Bill, 259 (H. L.) (54 Vid.)

Stockholm, K. L. Beckman, 1892.