Motioner i Andra Kammaren, N:o 163 (Motion 1899:163 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

N:o 163.

Af herr Hj. Branting, om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
ändrade bestämmelser i fråga om stadsfullmägtigeval.

I motioner N:is 100 och 101 vid 1897 års riksdag tog jag mig
dristigheten hemställa om sådan ändring af nu gällande bestämmelser
dels för städerna i allmänhet och dels för Stockholm, att vid val af
stadsfullmägtige blott en röst skulle tillkomma hvarje dervid röstberättigad.
Som icke annat var att vänta med ännu rådande anda inom
Riksdagen, blefvo dessa förslag af lagutskottet afstyrka och af båda
kamrarne afslagna. Utskottet uttalade som sin mening (lagutskottets
utlåtande n:o 12) att en utjemning af den kommunala rösträtten till
full likställighet »hvarken vore rättvis eller skulle komma att visa sig
lända till gagn för stadskommunerna», men gick för öfrigt icke närmare
in på ämnet, då efter utskottets åsigt frågan om en begränsning af
den kommunala rösträtten på landet borde utredas och afgöras före
frågan om vidare utjemning i städerna. Första Kammaren fann detta
vara alldeles för hofsamt svar på en motion af så samhällsvådlig beskaffenhet
— alldeles samma reform hade föreslagits för årtionden sedan
af män som Lars Johan Hierta och Arvid Gumaslius — och biföll som
tecken härpå, på förslag af herr Billing, den 27 februari utskottets kläm
med ogillande af dess motivering. I Andra Kammaren fördes med anledning
af motionerna den 3 mars en debatt, som mynnade ut i att
kammaren med 150 röster biträdde lagutskottets hemställan; en minoritet
på 57 röster samlade sig kring herr Svenssons i Karlskrona reservation:
skrifvelse till Kongl. Maj:t om utredning i hvad mån begränsning af
den kommunala rösträtten i städerna borde vidtagas.

Ehuru en sådan utgång må synas föga uppmuntrande att snart
komma igen, anser jag det dock vara min pligt mot valmän och
meningsfränder att än en gång före de nya valen begära ett uttalande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

från Riksdagen beträffande den 100-gradiga röstskalan vid stadsfullmägtigeval,
denna säreget svenska kuriositet, som Europa icke afundas
oss. Det har nemligen under senaste tid visat sig tydliga tecken till
att det kommunala rikemansenvälde, som hägnas af nu gällande lag, mer
än förr väcker harm och opposition inom stora kretsar af våra städers
kroppsarbetare och dem närstående samhällslager. Dessa klasser ha
flerstädes hunnit den grad af utveckling och tillkämpat sig den ställning
i det allmänna sociala lifvet, att de kunna kräfva som en alldeles
sjelffallen gärd af rättvisa säte och stämma i förvaltningen af sin stads
angelägenheter. Men mot den 100-gradiga skalans skyddsvärn för det
krassaste penningvälde ha deras öfverallt dock mycket hofsamma framställningar
studsat magtlösa tillbaka.

Så var t. ex. fallet vid stadsfullmägtigevalet i Karlstad den 3
december 1898. Högerlistan togs der »ren» af 81 personer, vensterlistan
— som blott hade 7 namn olika bland 22 — bars fram af 162
röstande. Men de 162 fingo ingen enda vald, deras sammanlagda röstetal
efter skalan var blott 2,096, medan de 81 räknade upp 5,077 röster
och ensamma dominerade valet bland 334 röstande. Samma proportion
går igen, om man ser på de särskilda namnen. Vensterns märkeskandidat
stannade utanför med 4,649 röster, medan ett af högerns
namn gick in med 7,580; men den utestängde hade i det allra närmaste
dubbelt så många personliga röster som den valde. Hvem kan inför
en sådan upp- och nedvändning af alla rimliga valregler jäfva platsens
radikala tidning, då den kallar resultatet »en penningens guldglänsande
triumf öfver menniskan, såsom sig hör och bör under vårt mammonistiska
samhällsskick!»

I Gejle var valet den 9 december 1898 det lifligaste, som der förekommit.
De sista timmarne på qvällen stodo arbetarevalmännen i ko
för att bland de 23 stadsfullmägtige, som skulle utses, söka få fram en
enda bland sina egna, sågverks- och brädgårdsarbetareförbundets förtroendeman,
äfvensom åtminstone ett vensternamn. Också visade det
sig, att bland 1,163 röstande hade arbetarekandidaten fått röster af 732,
medan den siste högermannen, en grosshandlare, valdes af 422 personer.
Men arbetaren stannade utanför med 6,481 röster, grosshandlaren gick
in med 14,888 röster. Den rena högerlistan togs af 257 valmän, den
rena vensterlistan af 578. Men de förra förfogade öfver 11,039 röster,
när de sistnämnda, trots sitt antal, ej nådde högre än till fattiga 4,845.

1 arbetarstaden Eskilstuna upprepades ett par dagar derefter samma
historia. Högern besatte hvarenda plats, tack vare en minoritet på
107 personer, hvilka förfogade öfver 5,536 röster. Venstern mönstrade

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 103.

omkring 300 man, men de alla vägde ej mer än 2,361 på den 100-gradiga skalans penningvåg.

Dylika färska exempel på den gällande skalans oefterrättlighet,
äfven då valmännen af arbetareklassen visat ett onekligen betydande
intresse och nit för att få någon målsman för sina synpunkter in bland
stadsfäderna, höra efter min tanke utgöra fullgiltig! skäl för Riksdagen
att taga i förnyad ompröfning, om den kan stå till svars med att ännu
längre på intetsägande grunder skjuta undan att i grund reformera
kommunala valrättsbestämmelser, hvilka leda till så befängda resultat.

O o

Det enda skäl för ett sadant undanskjutande, som anfördes af
1897 års lagutskott, gick blott derpå ut, att eu begränsning af den
kommunala rösträtten på landet borde föregå en utjemning i städerna.
Detta tågordningsargument är dock rent godtyckligt uppkonstrueradt,
då de båda reformerna på intet sätt stå i något formelt eller reelt
beroende af hvarandra, intressera helt olika folkklasser och kunna
genomföras samtidigt eller efter hvarandra, så långt den goda viljan
räcker, utan att i ringaste mån gå i vägen för hvarandra. Icke heller
blef under debatten i kamrarne detta skäl tillmätt nå^on vidare betydelse.

Deremot bestreds i denna debatt nästan från intet håll, att det
nuvarande tillståndet i sjelfva verket var ohållbart, och till och med lagutskottet
yttrade sig icke afvisande om »någon jemnare fördelning af
de röstberättigades inflytande på kommunala beslut», fastän utskottet
menade, att denna utjemning afgjordt icke borde gå till likställighet.

Vid sådant förhållande bör nog efter mångas mening en enskild
riksdagsman utan vidare böja sig för den kompakta majoriteten och
föreslå något slags kompromiss, t. ex. den 100-gradiga skalans utbytande
mot en 40-gradig, som Andra Kammaren 1891 tog för sin del
till utgångspunkt för en skrifvelse, eller mot en 20-gradig, som redan
nu gäller vid kyrkostämma i Stockholm, eller ännu enklare lemna hela
frågan åt regeringen till utredning. Men om det må kunna vara försvarligt
och välbetänkt att jemka på personliga meningar i sådant som
t. ex. anslagsfrågor, är det deremot afgjordt förkastligt och på längden
äfven oklokt att, när stora principiella spörsmål skola tagas upp, för
opportunistiska ögonblickssynpunkter offra grundsatser och sin hela
uppfattning af rättvisans kraf. Det kan icke heller tillkomma dem, som
söka i Riksdagen främja de nu tillbakasätta folklagrens intressen, att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

upphöra med påminnelserna om livad den medborgerliga likställigheten
verkligen kräfver, derför att för tillfället ingen utsigt förefinnes, att
sådana erinringar skola af riksdagsmajoriteten beaktas.

Jag kan derför ej annat än å nj^o framhålla, att vår svenska 100-gradiga röstskala saknar motstycke i den civiliserade verlden, att man
i länder som England, Frankrike, Schweiz och Norge genomfört grundsatsen
om lika rösträtt för alla kommunalt röstberättigade, och att äfven
i de stater, som åt de högst beskattade velat lemna ett något större
mått af inflytande, man antingen stadgat lika rösträtt inom de skilda
valmanskategorierna — två i Danmark, tre i Preussen — eller som i
Belgien en röstskala upp till högst 4 röster, något, som här skulle anses
för hopplös radikalism att föreslå. Och jag måste äfven på nytt betona,
med hänvisning till min närmare utveckling af ämnet år 1897, den
ovärderliga betydelse, en effektiv kommunal rösträtt har för arbetareklassens-
emancipation, för tillgodoseendet inom området för en stadskommuns
verksamhet och befogenhet af arbetarnes berättigade kraf
och — ej minst vigtigt — för deras uppfostran till ansvarskänsla och
till praktisk administrativ duglighet.

Den 100-gradiga skalan måste alltså vika för likställighetens princip,
icke blott emedan den strider mot den allmänna grundsatsen i det moderna
samhället om jemlikhet i medborgerliga rättigheter, utan lika
mycket af det praktiska skälet, att dess slopande utgör en nödvändig
förutsättning för påbörjande i våra arbetarstäder åt ett högst nödigt
och nyttigt socialt reformarbete under de direkt intresserades egen
medverkan.

Det anfördes vid 1897 års riksdag mot den lika kommunala rösträtten,
icke blott af lagutskottets försvarare, utan äfven från håll, der
man visat sig intresserad för en utjemnad skala, att det vore orättvist
att låta den, som skattade helt obetydligt, ha lika rösträtt med dem,
som buro de tyngsta bördorna. Men en kommun är alls icke något
bolag, i livilket hvar och en har sin frihet att gå med eller icke och
hvarur en liten aktieegare, när han vill, kan draga sig tillbaka, om han
icke är nöjd med det sätt, hvarpå de stora begagna sin öfvermagt.
Kommunen är en tvångs-association, hvars anpassning efter ett litet
fåtals eller det stora flertalets intressen kan ytterst väsentligt inverka
på dess medlemmars välbefinnande och i hvilken alla fullmyndiga sådana
derför också böra ha talan som medlemmar. Att denna talan skulle
ställas i proportion till de större eller mindre afgifter, de erlägga, innebär
deremot en verklig orättvisa, ty dessa beräknas ju alltid till lika
qvot af deras inkomster. Äfven när en gång progressiv beskattning i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

kommunerna blir införd, hvartill väl för öfrigt Riksdagens medverkan
lärer kräfvas, behåller samma resonnement sin giltighet, ty alla betalande
medlemmar i kommunen skatta ändå i samma proportion, icke
längre till sina inkomster, utan till sin skatte/örmåga, såsom rättvisa och
billighet kräfva.

Det äi sålunda fullkomligt vilseledande att tala om de rike såsom
nu belastade med de »tyngsta» kommunala bördorna i jemförelse med
andra till kommunen skattebetalande, och dermed förfaller också hvarje
skäl, hvarför de rättvisligen skulle ha en högre slags rösträtt än andra,
som också bära efter sin förmåga lika tunga eller till och med tyngre
bördor. Och öfver hufvud är det en orimligt för trång syn på en
kommuns, i all synnerhet en större stadskommuns verksamhet, att i den
»är det så godt som alltid fråga om utgifter», som en talares ord folio
i Andra Kammaren den 3 mars 1897. Med det moderna samhällslifvets
utveckling växer kommunen, som börjar så enkelt, ut till en hel liten
stat i smått, till ett ytterst sammansatt socialt organ, som för att
funktionera väl och främja på bästa sätt alla sina medlemmars materiella
och andliga kultur för visso behöfver också medverkan och insatser från
de massor, hvilkas små röstetal nu studsa tillbaka mot det svenska
fyrkväldets murar.

Och härmed är jag inne på det andra argumentet från 1897 mot
den lika kommunala rösträtten: den skulle »icke lända till gagn» för
stadskom munerna.

Tolkar man detta lagutskottets uttryck på möjligast gynsamma sätt,
kan derur måhända läsas fram ett slags patriarkalisk oro för att de
störa barnen, massan af kommunalt röstberättigade, om skalan folie,
icke skulle förstå att se till godo sin stads och sitt eget bästa så väl,
som det styrande förmögna fåtalet nu gör. Att jag för egen del har
större tilltro till det folk, som sedan dess fått kungsord på att »bättre,
ärligare, mognare och trognare folk icke finnes på jorden», behöfver
jag icke försäkra, men detta lärer föga inverka på riksdagsman oritetens
pessimism. Deremot vill jag göra ett medgifvande genom att
bringa en synpunkt på tal, som i min förra motion icke var upptagen.

Jag medgifver nemligen, att det måste följa olägenheter af att en
enda grupp i ett samhälle (eller en korporation) så fullständigt dominerar
ett val, att den kan helt och hållet utestänga andra grupper äfven
från det berättigade inflytande, som bör tillkomma minoriteterna såsom
kontrollerande och kritiserande. Vid de val i Karlstad, Gefle och
Eskilstuna, hvilka jag ofvan omtalat, skedde just sådana orättfärdiga
öfver grepp. I rigtig uppskattning af sin vanmagt gent emot den 100-

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

gradiga skalan kade arbetare-valmännen icke satt ett ögonblick i fråga
att, ehuru utgörande det stora flertalet skattebetalare, också tillsätta
ett flertal fullmägtige efter sitt hufvud. De begärde blott en eller par
platser, från hvilka deras synpunkter kunde föras fram till den moraliska
kraft och verkan, de kunde hafva på den kompakta massan motståndare.
Men äfven detta förvägrades hänsynslöst. Flertalet skulle icke ens få
komma till orda i stadens råd — det är för närvarande svensk kommunal
sjelfstyrelse.

Från ett sådant orättfärdigt majoritetsvälde, hvilket slår under sig
äfven de platser, på hvilka minoriteterna enligt det representativa
systemets sjelfva grundidé hafva obestridliga anspråk, vill efter min
öfvertygelse arbetareklassen gerna afstå. Den är nu sjelf alltjemt utsatt
derför, men den begär inga repressalier. Kan ett valsystem införas
vid våra stadsfullmägtigeval, som ger hvarje grupp hvad den tillkommer
i mån af dess styrka bland valmännen, så blir det för visso
icke den nya demokratien, som kommer att göra svårigheter mot detsamma.

Och ett sådant valsystem finnes i de s. k. proportionella valen.

Jag har svårt att tänka mig annat, än att de, som af lojal omtanke
för en sakkunnig och framsynt skötsel af våra städers kommunala
angelägenheter, hysa betänkligheter mot att eventuelt helt utlemna
dessa åt de hittills i kommunalförvaltningen orepresenterade mindre
skattdragande, måste finna udden väsentligen bruten af sina invändningar
mot den lika rösträtten, om sjelfva valmetoden så förbättras,
att äfven de nu ledande elementen alltid bli vederbörligt representerade.
Den sociala position, dessa nu enväldigt herskande intaga,
borgar till och med för en afsevärdt fylligare representation, än enbart
deras numeriska antal skulle berättiga dem till.

Det proportionella valsättet bör äfven ur en annan synpunkt särskilt
tilltala dem, hvilka utan privat- eller klassegoistiska biafsigter
önska en duglig och verkligt representativ kommunalstyrelse. Genom
att det ger minoriteterna berättigadt utrymme skulle det nemligen på
kraftigast tänkbara sätt medverka till att utgallra från våra stadsfullmägtige
den långa rad af personligen undermåliga medlemmar, hvilka
ett enbart majoritetsval gerna låter följa i släptåg efter det segrande
partiets bättre namn. Majoritetsvalet premierar den partitrogna medelmåttan,
det proportionella valsättet ger hvarje parti tillfälle att få plats
i främsta rummet för sina bästa. Och ingen lärer våga påstå, att icke
genomsnittsnivån af svenska stadsfullmägtige skulle fara väl af en höj -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

ning, liksom också redan af den lyftning, som alltid följer, der olika
meningar få bryta sig mot hvarandra.

Icke heller vore det rimligt att afvisa tanken på införandet af
proportionella val till våra stadsfullmägtige med den invändningen, att
konseqvenserna då kräfde sådant valsystem äfven vid de politiska valen,
något, som af lätt insedda skäl icke skulle låta sig göra utan genomgripande
förändringar i valkretsarnes storlek m. m. Vid de politiska
valen sörjer ändå i någon mån de olika partiernas olika gruppering
öfver landet för att äfven minoriteterna få representanter 1 Riksdagen.
Men om den meningsgrupp, en stadsfullmägtige-valman tillhör, fullständigt
utestänges i hans egen kommun, är han för sina intressen och
synpunkter naturligtvis icke det ringaste hjelpt med att hans partivänner
kanske i en annan stad fullständigt beherska valet.

Denna enkla betraktelse visar efter min uppfattning alldelas klart
på att just stadsfullmägtige valen med särskild styrka ropa efter det
proportionella valsystemet, hvilket då på grund af de skäl, jag förut
anfört, naturligtvis maste tillämpas pa den lika rösträttens grund.

o o

Men, invänder man, allt detta ma vara teoretiskt hur rigtigt och
önskvärdt som helst; så länge man icke kunnat anvisa något praktiskt
antagligt, tillräckligt enkelt proportionelt valsystem, kan det till innen
åtgärd föranleda. 6

Detta argument har utan tvifvel varit afgörande ända till senare
tid, men numera har det efter min öfvertygelse icke längre giltighet.

När regeringen år 1896 föreslog införande af proportionella val i
våra större städer, tillvann sig detta herr Annerstedts projekt inga
sympatier i Riksdagen. Den från Danmark lånade metoden var hvarken
enkel eller lättfattlig och skulle i tillämpningen ha öppnat dörrarna
för valtrassel i oändlighet — frånsedt nu, att hela reformen blott skulle
komma till användning i ett fåtal valkretsar, hvadan resultatet för Andra
Kammarens allmänna sammansättning måste bli icke en rigtigare representation,
utan tvärtom en afsigtlig förskjutning till förmån för de konservativa
intressena.

Den danska metoden är emellertid visst icke sista ordet i denna
fråga. Dem, som närmare vilja sätta sig in i teoriens utveckling och
förenkling, tillåter jag mig hänvisa till en uppsats af Emil Svensén,
»Proportionel representation», hvilken finnes införd i maj- och oktoberhäftena
för 1898 af »Statsvetenskaplig tidskrift».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

De moderna metoderna utgå visserligen, liksom herr Annerstedts
förslag, från den preliminära betraktelsen, att antalet afgifna valsedlar
helt enkelt delas med antalet platser, som skola tillsättas, hvarigenom
erhålles det s. k. qvottalet. Men det visar sig, att detta qvottal blott
i ytterst sällsynta fall kan åstadkomma eu fullständig fördelning af alla
platser på de olika listorna. Det blir någon eller några platser öfver,
hvilkas rättvisa besättande vållar svårighet.

Herr Annerstedt sökte komma ifrån denna med att stadga, att »de,
som, med frånräknande af redan valde, funnits vara först upptagne å
största antalet valsedlar, skola . . . förklaras valde». Men detta kan
leda till fullkomlig orättvisa, premierar den största möjliga partisplittring
samt lemnar ett oskäligt spelrum åt slumpen, såsom herr Svensén
klart visar.

Knuten löses nu först derigenom, att valförrättaren bringar ordning
och reda i mängden af valsedlar genom att uppdela dem i särskilda
flockar, så att hvarje flock innehåller alla de valsedlar, livilka lyda å
samma personer. Detta förfaringssätt tillämpas faktiskt redan nu och
kan icke vålla den ringaste svårighet. Men på så sätt erhålles en lätt
öfverskådlig stomme för det blifvande valresultatet.

Men den vigtigaste förbättringen är, att man icke längre opererar
med det direkt erhållna qvottalet, utan sänker detsamma något, för att
det skall bättre motsvara sitt ändamål. I Norge, der lag af 27 juli
1896 medgifver användning af proportionella val till »Formandskaber»
både i städs- och landtkommuner, är sjelfva sänkningen helt liten, och
hufvudvigten lägges på att genom en enkel variant af den s. k. d’Hondts
regel genom några divisioner finna ut, hur de skarpt skilda listorna
böra sig emellan fördela de obesatta platserna. Herr Svensén åter har
i sitt förslag fullföljt sänkningstanken ända derhän, att det nya fördelningstalet
skall precis motsvara sitt ändamål och alla platserna utan
några nya operationer kunna omedelbart tillsättas.

Detta förbättrade qvottal kallar han »det största effektiva fördelning-talet»,
och valreglerna skulle helt enkelt bli följande:

»1) Hvarje valman eger att fritt efter behag rösta på hvilka och
huru många kanditater som helst och har dervid endast att på sin valsedel
upptaga dem i den ordning, han önskar dem valde.

2) Alla valsedlar^ ingå, sedan de blifvit å olika valorter insamlade,
till den myndighet, som valets slutliga handläggning åligger.

3) Samtliga valsedlar skola af valförrättaren öppnas, till sin giltighet
granskas och fördelas i särskilda flockar, så att hvarje flock innehåller
alla sedlar, der samma namn förekomma i samma ordning.

Bih. till Rilcsd. Frot. 1393. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 35 Käft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

4) Vid röstfördelningen skola sedelflockarna tagas i betraktande i
ordning efter sin storlek, de talrikaste först, de fåtaligaste sist.

5) De godkända valsedlarne skola på det sätt fördelas, att så ofta
någon finnes i första rummet uppförd på så stort antal sedlar, som
motsvarar det högsta tal, hvilket kan läggas till grund för röstfördelningen,
skall han förklaras vald, hvarvid iakttages, att på sedel, der
den i första rummet redan finnes vald, hans namn förbigås och närmast
följande namn å person, som icke redan är vald, räknas såsom i första
rummet uppfördt.»

Man måste medgifva, att anspråken på valförrättarnes skarpsinne
här äro nedbragta till ett minimum, på samma gång som valmännen äro
alldeles fria att uppställa och gruppera sina kandidater efter personligt
tycke. Detta sista är äfven i det norska systemet uttryckligen medgifvet,
men den norska lagen gör dock hvad den kan för att drifva
ihop valmännens stora flertal i skarpt afsöndrade partier. Trots att
denna utpreglade gruppering kanske förefaller flertalet af nutidens svenskar
väl sträng, har jag dock ansett hela denna norska lag vara af så
stort intresse för oss, att jag tillåtit mig bifoga en öfversättning af
densamma till min motion. Vi svenskar kunna endast ha godt af att
en gång se svart på hvitt, hur vårt broderfolk i vester anordnat sina
kommunala valförhållanden: i stället för den 100-gradiga skalan lika
rösträtt, i stället för våra talrika alldeles utestängda så godt som allmän
rösträtt, och som enda »garanti» mot denna genomförda demokrati stadganden
om proportionella val, när ett större antal medborgare det krafvel
Och äfven om man på teoretiska grunder skulle vilja ge företräde
åt det Svensénska systemet för proportionella val framför det norska,
så har detta sista förmånen att redan vara praktiskt pröfvadt och på
det hela ha väl motsvarat sitt ändamål efter alla partiers sammanstämmande
mening, öfver halfva antalet kommuner lär redan till de
första valen ha begagnat sig af sin rätt att skaffa sig en kommunalstyrelse,
der minoriteterna också ha sitt ord med i laget, och ingenstädes
har det försports någon svårighet att tillämpa de nya stadgandena.
Den enda punkt, som väckt missnöje, har efter hvad sakkunnigt
folk för mig uppgifvit,. varit stadgandet om obegränsad kumulationsrätt;
men denna detalj kan ej möta stor svårighet att jemka, om så
finnes önskvärdt.

Förutom i Norge praktiseras redan de proportionella valen efter
moderna principer i Belgien och Schweiz. Jag vågar dock icke här gå
vidare in på det kapitlet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

Af det ofvan anförda torde tillräckligt framgå, att ett proportionel
valsystem på den lika rösträttens grund vid våra stadsfullmägtigeval förtjenar
att allvarligt beaktas som en både från demokratisk och konservativ
synpunkt antaglig och fördelaktig utväg från det nu rådande
ohållbara rikedoms-enväldet, hvilken tillgodoser rättvisans kraf, betrygga1-
minoriteternas befogade anspråk, bör verka höjande på dessa
representantförsamlingars allmänna nivå och slutligen numera kan med
fullt tillfredsställande enkelhet och utan några inkrånglade lagbestämmelser
och valprocedurer realiseras.

Då en opinionsyttring från Riksdagens sida i städernas kommunala
rösträttsfråga bör vara egnad att påskynda framläggandet af ett regeringsförslag
till eu effektiv reform, och då det måste anses högeligen
önskvärdt, att ett dylikt reformförslag icke inskränker sig till att vara
blott en ny klut på det gamla klädet, vågar jag således hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att, vid uppgörande, så snart ske kan, af förslag
till ändrade bestämmelser angående rösträtten vid
val till stadsfullmägtige, Kongl. Maj:t äfven måtte taga
i öfvervägande systemet: lika rösträtt — proportionella
val.

Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.

Stockholm den 28 januari 1899.

Hjalmar Branting.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

Bilaga.

Den norska lagen om »Formandskaber» i städerna

af 27 juli 1896.

stade^rStdfÄjei1^11 ^ M 1837 BOm formandskaber i Kjöb -

§ I „

, ,FyarJ® ®,tad ska,1.1 hafva et* »Reprsesentantskab» (stadsfullmägtige) och ett af
SVrMen rf■F™dsk*b'' (beredning,vtjott), besående

Antalet representanter skall vara:

i stad, hvars folkmängd enligt den senast före valet hållna allmänna folkräkningen
var

icke öfver 3,000 invånare 20

öfver 3,000, men
» 5,000 »

» 7,500 »

» 10,000 »

» 15,000 »

» 25,000 »

» 50,000 »

» 100,000 »

»	»	5,000	»	28
»	»	7,500	»	36
»	»	10,000	»	44
»	»	15,000	»	52
»	»	25,000	»	60
»	»	50,000	»	68
»	»	100,000	»	76
»				84

§ 2.

i« Röstberättigade äro de norska medborgare, hvilka den 1 dec. det år röstlangden
»(Mandtallet)» upprättas äro 25 år, i 5 år varit bosatta i landet, och vid
röstlängdens afslutande i september antingen:

1) fylla någon af de bestämmelser, som i grundlagens § 50 a, b. c eller d

aro foresknfna för erhållande af statsborgerlig (politisk) rösträtt (äro embetsman
ega eller arrendera jord, aro »rättighetsmän» i Finmarken, äro borgare i stad eller
ega gård och grund till minst 600 kr. värde) eller 5

2) hafva för senast förflutna år betalt direkt skatt till stat eller kommun
samt derjemte under de 2 senaste åren haft bostad i staden, icke som tjenare

tillhöra annans hushåll och icke heller vare sig äro i den ställning, som enligt
grundlagens §§ 52 och 53 medför suspension eller förlust af rösträtt*), eller under
senaste året mottagit understöd af fattigvården.

för ™ JLSU!?■?’?''"T fÖn ^ K0", ätal -fÖr gr°ft br0tt’ »“y^ighotsförklaring, konkurs ; förlust följer för dom
för mened, sto d, rån el er bedragen, öfvergång utan tillstånd i främmande makts tjenst, förvärf af medborgarrätt
i främmande land, valsvek. J mea

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

En hvar, som har en inkomst af sammanlagdt 400 kr., skall skattläggas till
kommunen, äfven om han efter de gällande skattereglerna skulle vara skattefri.
Skattebeloppet får i detta fall icke vara under 50 öre och icke öfver 2 kr.

§ 3-

Eöstlängd öfver stadens enligt § 2 röstberättigade invånare föres af magistrat
och »Formandskab». Utom de i den statsborgerliga vallängden uppförda personer
införas endast de, som dertill anmäla sig. (Här följa föreskrifter, hur denna anmälan
skall ske, hur vallängden skall ligga framme till eftersyn, att magistraten
och »Formandskab» gemensamt skola afgöra tvistiga fall, och att den justerade
röstlängden sedan skall gälla från 1 dec. 1 år utan andra ändringar, än som kunna
följa af att Stortinget som högsta instans afgör en öfverklagad tvist om rösträtt,
eller af att rösträtten suspenderas eller förloras genom att vederbörande under
året Tåkar under §§ 52 eller 53 i grundlagen, flyttar från staden eller erhåller
fattigunderstöd).

§ 4.

Eepsesentanterna väljas af och bland stadens i röstlängden uppförda invånare.
Valbar är en hvar, som är röstberättigad enligt § 2, äfven om han icke anmält
sig till vallängden. Val företages hvart tredje år i december månad efter kungörelse
af valbestyrelsen. Kungörelse sker på vanligt sätt inom oktober månads
utgång med angifvelse af hur många som skola väljas samt hvar och inom hvilka
tider valmännen kunna afgifva sina röster. Valbestyrelsen består af magistrat
och »Formandskab». (Här följa stadgar för hur det skall förfaras, när flera vallokaler
behöfvas).

§ 5.

1. Valet sker med röstsedlar, som skola vara utan underskrift och inlagda
i officiella kuverter. Eöstsedlarne skola vara af hvitt papper och, liksom kuverterna,
utan vidhäftadt eller påsatt särskildt märke. Som sådant räknas icke strykningar
eller andra förändringar på röstsedeln. Kuverterna skola vara ogenomskinliga,
ha samma storlek, form och färg samt vara försedda med offentlig
stämpel. I vallokalen lemnar en medlem af valbestyrelsen ett sådant kuvert till
hvarje valman, som personligen infinner sig.

Derest någon aflemnad röstsedel eller kuvert icke uppfyller dessa fordringar,
kasseras röstsedeln. Förefinnes i något kuvert flera röstsedlar, skola samtliga kasseras,
om de äro inbördes olika; äro de lika, godkännes blott en.

2. Kamnen på röstsedeln skola anföras under löpande nummer. Upptager
en röstsedel någon, som icke är valbar, anses dennes namn för oskrifvet. Upptager
den flera giltiga namn, än som skall väljas representanter, anses de Överskjutande,
som äro uppförda sist, likadeles som oskrifna.

3. Valmän, som infinna sig, nedlägga sjelfva sina kuverterade röstsedlar i
en dertill afsedd urna. Är en valman genom laga förfall hindrad att personligen
infinna sig, kan han sända in sin valsedel i slutet privat kuvert, inlagdt
i en sluten åtföljande skrifvelse, som innehåller upplysning om förfallet.

4. Upprop sker icke, men genom förprickning eller anteckning i vallängden
tillses, att ingen röstar mer än en gång.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

Efter röstningens slut pröfvas först de anmälda förfallen. Dä ett sådant
b lt™ godkändt öppnas det privata kuvertet och dess innehåll lägges oläst i ett
åt de officiella kuverten, som derpå lägges i valurnan. Underkännes förfallet
sk f 1 PnVata kuvertet oöppnadt förvaras tillsammans med den åtföljande

6 Då förfallsanmälningarna genomgåtts, blandas kuverten väl om hvarandra
hvarefter röstsedlarna uttagas. De, som befinnas vara lagliga, uppläsas tydligt
eller genomgås, om de äro tryckta, på annat betryggande sätt af en medlem af
valbestyrelsen under tillsyn af en annan medlem och antecknas af två andra
medlemmar eller af två af valbestyrelsen antagna personer.

. , DerPå. räknas rösterna upp. De, som fått de flesta röster, äro representanter
i den ordning, röstetalet eller, i händelse af lika röstetal, lotten bestämmer.
åt 7‘ j ,ör vidt icke valförrättningen oafbrutet fortsättes, tills den är slutad
åligger det valbestyrelsen att sörja för, att röstsedlarne och listorna öfver de antecknade
rösterna förvaras under gemensam försegling på säkert ställe.

§ 6.

Inlemna^ till valbestyrelsen före den 14 oktober från minst 50 af de i den
nya rostlängden stående valmännen, der dessas antal är 200 eller derunder men

lmnst tierdedelen af dessa valmän, der deras antal är öfver 200 och under
b,000, men eljest från minst 1,500 valmän begäran om att valet skall försio-nå efter
proportionell valsystem, skola ytterligare följande regler iakttagas:

1. Samtidigt med kungörelsen om valet utfärdar valbestvrelseu en allmän
till vallistor*111 Valmännen att innan midten af november inkomma med förslag

2. Ett förslag till vallista måste, för att komma i betraktande, vara utfyldt
under löpande nummer med så många olika eller upprepade (kumulerade) namn
som det skall valjas representanter, och vara underskrifvet af minst 20 valmän’
.Kandidaterna höra vara så tydligt betecknade, att förvexlingar undgås. Det bör
angifvas, bur listan skall utfyllas, i fäll något namn måste strykas, och till hvilken
åt undertecknarne valbestyrelsen har att vända sig vid förhandlingar angående
hstan. Ingen valman får underskrifva mer än ett förslag till vallista, och ingen
kandidat får stå på mer än en lista. Hvarje förslag skall ha eu öfverskrift, som
ånger, irån hvilken grupp det utgår.

v3; L,1.i^cT.na Pröft^s af valbestyrelsen. Är en kandidat uppförd på mer än
,1Siai tillställer valbestyrelsen honom ett föreläggande att inom en bestämd
trist förklara, på. hvilken lista han föredrager att stå, med tillkännagifvande att
hans namn skall b i struket från de öfriga. Uraktlåtenhet att efterkomma detta
föreläggande bär till följd, att namnet strykes på alla listor. Befinnes en kandidat
uppförd, som kan afböja att mottaga val, tillställes honom en uppfordran att inom
bestämd frist förklara, huruvida han önskar sitt namn struket. Inkommer han
icke inom denna frist med begäran härom, är hans rätt att afsåga sig förlorad,
.rinnes en kandidat uppförd, som icke är valbar, strykes lian.

, i a listorna äro eller genom förhandling med förslagsställarnes represen tanter

bliivit lagligen giltiga, låter valbestyrelsen senast 8 dagar före valet kungora
dem som officiella vallistor, hvarje lista med öfverskrift, som anger valtid
ocn valkrets, förslagsställarnes namn och från hvilken grupp den utgår.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

5. Det står hvarje valman fritt att som röstsedel begagna en lista (oförändrad
eller med strykningar och kumulation), eller en »vild» röstsedel (d. v. s.
en, som består af namn, som icke tillhöra någon lista), eller en /blandad
valsedel».

Röstsedeln bör i hvart fall ha så många löpande nummer, som det skall
väljas representanter, och vara utfyld, d. v. s. försedd med ett namn vid hvarje
nummer. Härvid kan kumulation användas, d. v. s. ett eller flera namn upprepas
en eller flera gånger. Skulle en röstsedel icke vara helt utfyld, skall
den vid röstuppräkningen behandlas som utfyld på det sätt, att de uppförda
namnen upprepas i ordning uppifrån så långt och så många gånger, som behöfves
för utfyllningen.

6. Vid Töstuppräkningen undersökes först, huru många röster hvarje kandidat
haT fått. Dernäst sammanlägges för hvarje lista alla röster, som fallit på listans
kandidater. De på så sätt erhållna summorna kallas resp. »kandidaternas röstetal»
och »listornas röstetal».

De röster, som gifvits på ett namn utom listorna, betraktas både som ifrågavarande
kandidats röstetal och som ett list-röstetal.

7. De representantplatser, som skola besättas, fördelas på listorna i proportion
till dessas röstetal på det sätt, som bär nedan föreskrifves:

Man dividerar det samlade antalet afgifna röster med representantplatsernas
antal, ökadt med 1. Med den derigenom erhållna qvotens hela tal, ökadt med ],
divideras hvarje listas röstetal, och listorna få sig tilldelade de antal representantplatser,
som de hela talen i de genom dessa divisioner erhållna qvoterna angifva.

Visar det sig, att icke samtliga representantplatser härigenom äro fördelade
mellan listorna, divideras hvarje listas röstetal först med antalet af de listan tilldelade
representantplatserna, ökadt med 1, derpå, om så behöfves, med samma tal,
ökadt med 2 o. s. v. Af qvoterna — oafsedt genom hvilken af dessa divisioner
de erhållits — numreras ett antal, som svarar mot antalet icke fördelade representantplatser,
så att den största får n:o 1, den näst största n:o 2 o. s. v. Divisionerna
måste fortsättas, tills det visat sig, att ingen qvot i en följande qvot-serie
är större än den sista numrerade qvoten, som benämnes delningstalet. Så, som
de numrerade qvoterna fördela sig på liströstetalen, fördelas de resterande representantplatserna
på listorna.

8. Skulle vid sådant tillvägagångssätt, som i punkt 7 sagts, flera listor
komma att konkurrera om en plats, tillfaller platsen den af de konkurrerande
listorna, hvars röstetal är störst. Ha de samma röstetal, afgör lotten.

Skulle en lista få flera platser, än den bär kandidater, äro dess kandidater
att betrakta som på förhand valda och de öfriga platserna fördelas på öfriga listor
på ofvan anförda lätt.

9. Hvarje listas platser besättas med dem af dess kandidater, som tätt de
flesta rösterna, i ordning efter deras röstetal och vid lika röstetal efter deras
ordning på listan.

Listans öfriga kandidater intill samma antal som dess representanter utgöra
dess suppleanter i den på samma sätt bestämda ordningen.

10. För så vidt de ofvan i mom. 4 omtalade officiella vallistorna tryckas
som röstsedlar, skola de ha den utstyrsel, som i § 5 mom. 1 och i nyssnämnda
mom. 4 är angifven. Andra tryckta röstsedlar få icke under valet eller under de
senaste fjorton dagarne före detsamma bringas i omlopp. Ej heller får åt andra

Motioner i Andra Kammaren, N:o 163.

röstsedlar gifvas samma utstyrsel som åt de officiella listorna. Öfverträdelse
häraf åtalas som ordningsmål och straffas med böter.

Der det proportionella valsystemet är infördt, användes det fortfarande vid
följande val, derest icke »Repraesentantskabet» inom 6 månader före ett val
beslutat att afskaffa detsamma och ny begäran i öfverensstämmelse med ingressen
till denna paragraf icke inkommer.

§ 7.

(Handlar om protokollföringen vid valet.)

§ 8.

, Innan december månads utgång sammanträda representanterna för att under
ledning af den fungerande ordföranden bland sig välja »Formmnd» och högst
lika många »Formandsuppleanter». Om det begäres af minst 4 representanter,
användas härvid i tillämpliga delar reglerna i § 6 mom. 2, punkt 1 och 4, samt
mom. 5—9, dock så, att ingen förslagslista behöfver vara undertecknad af flera
än 3 representanter. Får en »Formand» ingen suppleant genom tillämpning af
regeln i § 6 mom. 9, så utses suppleant för honom genom vanligt flertalsval.

Vid samma möte och under samma ledning försiggå derefter de i § 13 omtalade
valen för följande år.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1899.

Rättelse

i motionen i Andra Kammaren n:o 28.

Sid. 11 rad. 20 står: eller hindrar någon att återgå till arbete
läs: eller hindra''''någon att återgå till arbetet

Bih. till Bilcsd. Prat. 1899. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band.

Rättelser

i motionen n:o 42 i Andra Kammaren:

Sid. 10 rad. 14 och o nedifrån står: 2 kronor, läs: 50 öre.

, 7 nedifrån står: 26 kronor, läs: 6 kronor 50 öre.

Bih. till Rihtd. Prat. 1899.

] Sami.

2 A/d.

2 Band.

Rättelse

i motion n:o 54 i Andra Kammaren.

Sid. 2 råd 11 nedifrån står: en tredjedel

läs: två tredjedelar

Btk. till Riksd. Prof. 1899. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band.

Rättelser:

i motionen i Andra Kammaren n:o 122:

Sid. 1 rad. 10 står: stiftelserna

läs: stiftsstyrelserna

i motionen i Andra Kammaren n:o 123:

Sid. 5 rad. 10 står: elementers
läs: elementets

flik. till Rikxd. Prof,. 13011. 1 Sami. 2 Afd. 2 Hand.