Motioner i Andra Kammaren, N:o 162 (Motion 1892:162 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

N:o 162.

Af herr M. Dailll, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om
dels förslag till inrättande af en frilag er sinstitution, dels

1 , v , \ V *

ock utredning af frågan om inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund.

Vid sistlidet års riksdag väckte undertecknad en motion i Andra
Kammaren (n:o 64) angående dels inrättande af en frilagersinstitution
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag, dels med hänsyn
till Köpenhamns snart vardande frihamnsrätt (den är nu ett fullbordadt
faktum) om utredning af frågan om samt behofvet och förmånen
af inrättande af en svensk frihamn vid Öresund.

Bevillningsutskottet, hvars sakrika utlåtande i frågan härmed
följer som bilaga, tillstyrkte motionen i dess förra del, nemligen om
inrättande af en frilagersinstitution. Detta blef äfven Andra Kammarens
beslut, hvaremot frågan föll i Första Kammaren på en röst (55
mot 56). Den andra delen af motionen, eller utredningen af frågan om
inrättande af en svensk frihamn vid Öresund, ansåg utskottet och med
det Biksdagen vara förtidigt väckt. Emellertid har sedan dess Köpenhamn
fått frihamnsrätt och söker nu som bäst att sätta sig in i rollen
som verldshandelsstad och den skandinaviska nordens priviligierade
förläggare. Eu ledamot af danska riksdagen uttalade också under debatten
om frihamn den säkra förhoppningen, att i kampen om handeln
och sjöfarten på Norden och Östersjöländerna i allmänhet Köpenhamn,
oaktadt det låg längre från de transmarinska länderna än t. ex. London
och Hamburg, som han ansåg komma att blifva dess hufvudsakliga

Motioner * Andra Kammaren, N:o 162. 7

konkurrenter, skulle med framgång kunna bestå i täflingsstriden, just
derför att Köpenhamn egde i den skandinaviska halfön ett naturligt
uppland; någon tanke på att vi skulle kunna hitta på att midt emot
Köpenhamn inrätta en svensk frihamn, för hvilken väl åtminstone vart
eget land blefve ett naturligare uppland än för Köpenhamn, hade naturligtvis
aldrig föresväfvat den danske riksdagsmannen, hvilket för
öfrigt är ganska ursäktligt, då det är allmänt kändt, huru våra bröder
på hinsidan sundet beträffande både handel och sjöfart och samtrafik
snart sagdt på alla upptänkliga sätt ställa om för oss. (Samtrafiken
är inom parentes sagdt helt enkelt i vissa fall eu boycottning af de
svenska öresundsstäderna.) Att låta förslaget om frilager och frihamn
hvila har derför ej synts mig lämpligt hvarken med afseende på det
förra eller den senare. Förslagets motståndare hafva i synnerhet framhållit
som skäl att motsätta sig detsamma, att vi svårligen förmådde
åstadkomma någon reexport af importerade varor och att detta väl
ändå vore hufvudsaken med dylika inrättningar. Som svar härpå må
jag säga, att för oss är framför allt hufvudsaken att blifva herre i eget
hus och afskudda oss främmande ok eller med andra ord att söka
täfla med Köpenhamn och danskarne om hvad de kalla sitt naturliga
uppland, hvaraf vi sjelfva ju utgöra hufvudstycket. Men skälen, i synnerhet
under närvarande förhållanden, att i vart land inrätta förutnämnda
institutioner äro så påtagliga för dem, som ligga något närmare vårt
»nya Lybeck», och hafva dessutom, ännu ovederlagda, så framhållits i
förra årets bevillningsutskotts utlåtande i frågan, att jag vågar äfven i
år förslå,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller
såväl om förslag till inrättande af en frilagersinstitution
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886
års förslag som (med hänsyn till Köpenhamns numera
verkligvordna frihamn srätt) om utredning af frågan
om och nödvändigheten och förmånen af en svensk
frihamn vid Öresund.

Stockholm den 30 januari 1892.

M. Dahn.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om dels framläggande
af förslag till inrättande af en frilag er sinstitution,
dels ock utredning af frågan om inrättande af en
svensk frihamn vid Öresund.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 64, har herr M.
Dahn återupptagit en fråga, hvari Kongl. Maj:t på grund af framställningar
från två af våra större handelsstäder redan tidigare aflåtit proposition.
För 1886 års Riksdag framlade nemligen, som bekant, Kongl.
Maj:t förslag till förordning om allmänt frilager, d. v. s. rätt för egare
af tullpligtigt gods att utan föregående tullbehandling intaga godset å
frilagersområde och der efter behag bearbeta, komplettera och ompacka
detsamma, likasom vore det befintligt utomlands. Anledningen
till de svenska affärsmännens initiativ i denna sak hade varit den ogynsamma
täflingskamp de hade att bestå mot under fördelaktigare vilkor
konkurrerande utländingar, i främsta rummet köpmännen i den danska
hufvudstaden, hvilka redan öfver hundra år haft »Kreditoplag», d. v. s.
rätt för handlande att,, sedan tullpligtigt gods blifvit af tullkammaren
undersökt, intaga det i sitt magasin och deröfver fritt förfoga mot
säkerhet för tullens erläggande i händelse af varans användande för
inhemskt bruk — och sedan år 1863 frilager.

Efter åberopande af vissa delar utaf herr statsministerns yttrande
till statsrådsprotokollet vid beslutet om berörda propositions aflåtande,
samt under påpekande af de delar, hvari den svenska frihandelsinrättningen
enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle hafva skilt sig från det
danska frilagret, öfvergår motionären till bemötande utaf några af de
skäl, hvilka vid 1886 års riksdag synas hafva föranledt Andra Kammarens
afslag å den kongl. propositionen. Såsom skäl för afslag hade
då inom kammaren antydts, dels att genom frilagersinstitutionen endast
dp stora städerna skulle vinna fördelar, men de öfriga få ökad svårighet
att uthärda i konkurrensen, dels ock att den nya institutionen
komme att uppmuntra importen af i synnerhet manufaktur- och korta

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162. 9

varor och derigenom undergräfva den inhemska industrien äfvensom
minska tullinkomsterna genom att medgifva möjligheten af ompackning
i lättare inlägg och emballage. Dessa skäl anser motionären
dock icke hållbara. Den täflan, som genom uppsättande af frilager
skulle åstadkommas, vore en täflan mellan svenskt och utländskt frilager
och ingalunda emellan våra större städers handlande och handelsidkarne
i de små stadssamhällena, hvilka senare tvärt om skulle
vinna förmånen att kunna vända sig ej blott till det utländska frilagret.
Hvad angår farhågan för en ökad införsel, så blefve importen densamma,
vare sig den skedde från t. ex. Malmö eller från Köpenhamn.
Beläget på det ena stället eller på det andra, blefve frilagersområdet
att betrakta såsom liggande utom vårt tullområde, och å begge platserna
skulle naturligtvis varan komma att bearbetas, kompletteras och
ompackas, så att den passade för marknaden och bragte säljaren
största möjliga vinst, blott att denna vinst med nuvarande tullagstiftning
stannar i utländingens fickor. Fullmägtige för Göteborgs handelsförening
hade också påpekat, hurusom Danmark (d. v. s. Köpenhamn)
ensamt af kolonial-, dryckes- och manufakturvaror kunnat till
Sverige under åren 1874—1878 årligen i medeltal införa en varumängd,
motsvarande ett värde af nära åtta millioner kronor, under det att
Sveriges handel på Danmark med dylika varor vore en obetydlighet,
och att Norge under år 1880 exporterade främmande varor af alla
slag till ett sammanräknadt värde af närmare tre millioner kronor,
deraf nära två millioner till Sverige. Ensamt kaffe, som danska köpmän
införskaffat till Sverige, uppginge för år 1888 till 2,207,000 kilogram
med ett värde af 3,570,000 kronor och för år 1889 enligt danska
uppgifter till 4,803,728 danska skålpund. Hvad slutligen beträffade
den befarade förlusten i tullinkomst i följd af minskning i taran vid
ompackningen, kunde lätt tullen höjas med ett procenttal, motsvarande
skilnaden mellan det tyngre och lättare emballaget.

Vidare hade af motståndarne till förslaget framhållits, att frilagersinrättningen
skulle komma att begagnas till upplag af utländsk spannmål
och kolonialvaror utöfver det verkliga behofvet, detta hvad spannmålen
beträffar till men för vårt jordbruk. Men — invänder motionären
— hvilken affärsman skulle väl vilja förskottera penningar och
betala upplagsafgift för en vara, af hvilken ej något verkligt behof
funnes? Spanmålen droge ju sin tull, så snart den från frilagret infördes
i landet, och dessutom stode ju äfven i detta fall alltid det
utländska frilagret på hinsidan Öresund färdigt att under enahanda
vilkor, som tänkts skola gälla för ett svenskt frilager, förse oss med
Jiih. till Ttiksd. Prål. 1892. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 28 Häft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

hvad vi önskade. Skilnaden vore, som sagdt, blott den, att vinsten
på affären ej blefve svenskarnes utan utländingars, och att vår handelsbalans
ökades till vår nackdel.

Motionären påpekar vidare, huru som vår handelsbalans vis å vis
danmark vore för oss allt annat än fördelaktig, oaktadt Danmark af
naturliga förhållanden är hänvisadt att hos oss uppträda såsom köpare
till vissa racket betydande, för detsamma oumbärliga varuslag. Orsaken
till den för Danmark, detta oaktadt, likväl gynsammare handelsbalansen
vore förnämligast att söka deri, att danska köpmän lyckats
ställa sig såsom mellanhänder mellan vårt land och produktionsplatserna
med afseende på indiska och transatlantiska alster. Som prof på hvad
Köpenhamn af importeradt gods år 1888 reexporterade till oss uppräknar
motionären en mängd olika varuslag: anis, apelsiner, arrak,
bijouteri varor, bomull (3 gånger mer än Hamburg), bly, cacao, citroner,
dadlar, etuis, fikon, frö (en million kronor mest amerikanskt och
schlesiskt, klöfverfrö), färger, färgträ, galanterivaror (mest franska och
tyska), gummi, hattfoder, ingefära, kaffe, kanel, kardemumma, kastanier,
kautschuk, kaviar, konserver, korinter, korkbark, mandel, metaller (oarbetade),
muskot, mysk, natron, oliver, fossila oljor och fotogén, peppar,
plymer, rom, russin, rör (bambu- och rotting), saffran, salmiak, salpeter,
salt, silke, soja, solfjädrar, svafvel, svamp (sug-), té, tenn, tobak, vadd,
vanilj, vindrufvor, vin (1/2 million kronor), vitriol, sidenband, hel- och
halfsidenväfnader (en million kronor). Denna för oss ofördelaktiga handelsställning
kommer nu, efter motionärens uppfattning, att än ytterligare
förvärras genom inrättandet af eu frihamn i Köpenhamn. Derför borde
jemväl från vår sida något göras för att neutralisera verkningarna af
denna ökade nlerkantila magt, som vi hafva alldeles invid vår gräns, och
för att bevara vårt handelspolitiska oberoende. Sådant skulle lämpligast
vinnas derigenom, att vi äfven sjelfva i Öresund inrättade en frihamn,
som under statens hägn och med dess bistånd och med det väldiga
uppland, som den skandinaviska halfön utgjorde, borde hafva utsigter
att icke utan framgång kunna täfla med Köpenhamn om rollen som
skaffare och förläggare i första hand, åtminstone för vårt land.

På grund häraf föreslår motionären, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t ville anhålla såväl om förslag till inrättande af en frilagersinstitution,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med 1886 års förslag,
som (med hänsyn till Köpenhamns snart inträdande frihamnsrätt) om
utredning af frågan om och behofvet och förmånen af inrättande af
en svensk frihamn vid Öresund.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162. 11

Utan att inlåta sig på frågan, hvem det är som slutligen betalar
tullen, torde man kunna säga, att densamma endast bör drabba sådana
artiklar, som inom landet konsumeras, och bör uttagas så nära konsumtionstiden
som möjligt. Dessa tvenne grundsatser hafva redan
blifvit i vårt land erkända genom vissa importörerna medgifna rättigheter.
Eu sådan är rätten att vid reexport erhålla restitution af den
erlagda tullafgiften, äfvensom rättigheterna att få upplägga det importerade
godset å vare sig nederlag eller tran si tupplag, samt slutligen
tillåtelsen att i städerna Malmö, Landskrona och Helsingborg få inrätta
frilager för proviantering af fartyg i Öresund. Rätten till nederlag,
som hos oss leder sina anor från 1600-talet, innebär tillåtelse för egare
af från utrikes ort infördt, tullpligtigt gods att, emot särskild afgift
till kronan, sådant gods efter verkstäld undersökning under eget och
tullverkets lås upplägga, utan att för detsamma betala tull, innan det
till inhemsk förbrukning uttages, äfvensom att godset till utrikes ort
åter utföra. Enligt tullstadgan för nederlag upprättas i alla stapelstäder,
hvarest tullkammare under tullförvaltares öfverinseende finnes
inrättad, och undantag för varor, som få å nederlag uppläggas, är allenast
stadgadt för bränvin och sprit af säd eller potatis, genever deruti
inbegripen, äfvensom sprängämnen. Rättigheten att hafva transitupplag
är vida yngre än nederlagsrätten och medgafs först år 1854. Denna
rättighet innefattar medgifvande att få emot särskild afgift till kronan
i vissa stapelstäder för viss tid upplägga utländska varor under tullverkets
lås, utan att dessa varor äro underkastade undersökning från
tullverkets sida. Från transitupplaget kunna varorna direkte förtullas,
förflyttas till annan stads transitupplag, uppläggas å nederlag eller åter
utföras. Transitupplagsrätten, som enligt tullstadgan endast är medgifven
några uppräknade städer, men dock kan utsträckas till alla de
städer, der nederlag får upprättas, får emellertid endast atnjutas för
sådant gods, som inkommer i kärl eller omslag, eller hvad i allmänhet
benämnes styckegods, hvarjemte bränvin, sprit och sprängämnen få lika
litet uppläggas å transitupplag som å nederlag.

Ehuruväl dessa importrörelsen lemnade medgifvanden måste erkännas
vara ganska betydande, kunna de dock, i betraktande af de vida
större fördelar, som i våra grannländer äro denna handelsgren inrymda,
långt ifrån anses vara tillfyllestgörande.

Möjligheten att vinna tullrestitution är numera hos oss timligen
vidsträckt och har tydligen tillkommit på grund af önskan att i någon
män bereda våra industriidkare de förmåner, de genom allmänt frilager
skulle kunnat erhålla. Men de stadgande!!, som reglera vilkoren för

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

en dylik restitution, äro ty värr och hafva af naturliga skäl måst blifva
i viss mån godtyckliga och sväfvande, ganska tryckande och hämmande
för vissa produktionsgrenar, samtidigt som de äro ganska liberala
mot andra, och hafva också i följd häraf visat sig ledande till fierfaldiga
orättvisor i tillämpningen. Så t. ex. beviljas, enligt mom. 1 af
§ 9 i underrättelserna till gällande tulltaxa, under vissa vilkor vid
utförsel sjöledes från stapelstad af särskildt uppräknade, af utländska
råämnen inrikes tillverkade varor restitution af tullmedlen med bestämdt
angifvet belopp för hvarje vigt eller rymdenhet af exportvaran. Detta
belopp ä,r en gång för alla faststäldt af lagstiftaren och gäller sålunda
för hvarje vara af det ifrågavarande slaget, oberoende af vexlande
proportion emellan råämnena. Här fordras emellertid att samtliga vid
exportvarans framställning använda råmaterialier äro utländska varor,
för hvilka full införselstull blifvit erlagd; sålunda medgifves restitution
hvarken då något af berörda råämnen är af svenskt ursprung, ej heller
om i exportvaran ingår utländskt råämne af beskaffenhet att icke vara
införselstull underkastadt.

Emellertid innehåller samma § mom. 5 ett mera allmänt hållet
stadgande, enligt hvilket restitution kan beviljas äfven för produkt,
som delvis består af utländskt tullpligtigt, delvis af inländskt eller
icke tullpligtigt utländskt råämne; men restitutionsförmånen är här icke
lemnad exportören såsom någon hans lagliga rättighet, utan göres för
hvarje särskildt fall beroende af generaltullstyrelsens särskilda pröfning.
Vill någon införa tull underkastade varor i ändamål att desamma åter
utföra, antingen bearbetade i förening med inhemskt eller icke tullpligtigt
utländskt råämne till produkt som i mom. 1 omförmäles eller ock
bearbetade, med eller utan tillsats af sådant råämne till annan produkt,
än de förut i paragrafen omförmälda, kan, såvidt generaltullstyrelsen
finner tillförlitlig kontroll kunna åstadkommas, vid införseln erlagd tullafgift
återfås, derest åtskilliga i momentet uppräknade närmare föreskrifter
iakttagas. Den, som af denna förmån vill komma i åtnjutande,
skall derom hos generaltullstyrelsen göra skriftlig anmälan med uppgift
bland annat om den varas beskaffenhet, som för vidare bearbetning
skall till riket införas, hvarefter generaltullstyrelsen bestämmer
så väl den grund, efter hvilken restitution får åtnjutas, dervid hänsyn
jemväl må tagas till vid exportvaras framställning oundviklig råämnesförlust
som ock den minsta qvantitet, som får till utförsel angifvas.
Bland de föreskrifter, hvilka den som vill åtnjuta restitution
har att iakttaga, märkes vidare att vid förtullningsinlagan afsigten med
införsel skall angifvas, att återutförseln eger rum samt restitutionen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162. 13

sökes inom ett år från varans införsel, samt att varuegaren ställer sig
till efterrättelse de ytterligare föreskrifter, livilka generaltullstyrelsen
eger meddela, till förekommande af missbruk, äfvensom att han godtgör
alla de i och för restitutionsförmånens åtnjutande uppkommande
kostnader. Härförutom måste importören underkasta sig åtskilliga i
paragrafen närmare angifna formaliteter för att styrka, det vilkoren för
erhållande af restitution blifvit uppfylda, till kontrollering hvaraf tullförvaltningen
derjemte eger vidtaga erforderliga undersökningar. Af
det anförda framgår den allmänna tendensen i vår tullagstiftning att
medgifva restitution för alla varor, som reexporteras. Denna tendens
lider dock en mycket känbar inskränkning genom det för restitutionen
föreskrifna vilkoret, att generaltullstyrelsen skall finna tillförlitlig kontroll
kunna åstadkommas. År, enligt styrelsens åsigt, kontroll omöjlig,
skall restitution vägras. Då det nu gifves fall, der tillförlitlig kontroll
endast med största svårighet eller ock alldeles icke kan erhållas, blifva
således vissa industrigrenar redan härigenom uteslutna från den medgifna
förmånen. Men ännu flera hinder resa sig ofta i praktiken för
reexportören mot hans sträfvan att komma i verkligt åtnjutande af den
honom principielt till ämnade förmånen. Generaltullstyrelsen skall i
hvarje särskildt fall bestämma den grund, efter hvilken restitutionen får
åtnjutas. Huru samvetsgrant än bemälda embetsverk söker fullgöra sitt
åliggande i detta afseende, torde det dock vara synnerligen svårt att
eu gång för alla bestämma en grund för restitutionens erhållande. Det
torde icke kunna undvikas, att styrelsens beslut härutinnan blifver till
nackdel antingen för statsverket, som i sådant fall får utgifva större
belopp i restitution än det erhållit i tull, eller för varuegaren, hvilken
då icke återbekommer allt hvad han i tull utgifvit. Ännu svårare
blifver general tullstyrelsens åliggande derigenom, att hänsyn jemväl
skall tagas till vid exportvaras framställning oundviklig råämnesförlust.
Att i detta afseende uppställa regler, som blifva fullt rättvisa, torde
vara hardt när omöjligt. Härutöfver är att märka, det varuegaren, huru
fullständig restitution honom än medgifves, icke erhåller någon ersättning
hvarken för ränteförlusten å tullafgifter under tillverkningstiden
ej heller för den tidsförlust, som honom åsamkas genom alla för kontrollen
nödvändiga undersökningar. I stället är han nödsakad att vidkännas
alla de kostnader, som för dessa undersökningar erfordras, kostnader,
som, om kontrollen skall vara verksam, säkerligen icke blifva
obetydliga.

Genom medgifvandet af restitution har man således icke lyckats

14 Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

skaffa tillverkaren en tillfyllestgörande godtgörelse för den tull, lian en
gång nödgats erlägga.

Bland öfriga importörerna inrymda förmåner är nederlagsrätfen
onekligen den vigtigaste.

För det med densamma afsedda ändamålet äro ock de friheter,
som genom denna rätt blifvit medgifna, fullt tillräckliga. Det gods,
som blifvit å nederlag upplagdt, kan der qvarligga under en tid af fem
år, och godsegaren kan under den tiden, med blott iakttagande af att
han icke får uttaga mindre än helt kolly, antingen åter utföra godset,
utan att hafva behöft erlägga någon tull, eller ock efter förtullning
använda det för den inhemska konsumtionen. Han är derjemte under
nederlagstiden berättigad att dels efter tillsägelse hos tullförvaltningen
efterse och vårda sitt nederlagsgods samt taga prof deraf i lämpliga
små qvantiteter, dels ock efter särskild pröfning af tullförvaltuingen
verkställa ompackningar och aflappningar af nederlagsgodset i de händelser,
då till följd af emballagers eller kärls bristfällighet fara uppstår,
att varorna under fortsatt magasinering eller tillämnad transport kunna
skadas eller förstöras, hvarjemte tullförvaltningen kan, derest till följd
af särskilda omständigheter omflyttning i olika antal kolly är af nöden,
dertill lemna tillåtelse, hvarom dock generaltullstyrelsen ofördröjligen
skall underrättas. Härtill kommer, att nederlagsgodset kan efter anmälan
hos tullförvaltningen till annan öfverlåtas eller förpantas samt
till annat nederlag förflyttas, äfvensom att godsegaren, sedan godset
blifvit till förtullning angifvet, åtnjuter visst anstånd med tullens erläggande.
Men allt detta oaktadt är den befattning varuegaren sålunda
kan taga med nederlagsgodset ganska inskränkt. Han är förhindrad
att företaga sådana ompackningar af godset, som göra detsamma lättast
säljbart. Hela den mellanhandel emellan utländska producenter och
konsumenter, som består i att af de förra inköpa en viss vara i stora
qvantiteter och emballage!'' och sedermera fördela densamma i mindre
kolly, hvilka för småhandlandena äro lämpligare, kan faktiskt icke idkas
af våra importörer utan att de underkasta sin import förtullning. De
komma härigenom i ett afgjordt sämre läge än deras utländska konkurrenter,
som äro befriade från afl tullbehandling i sitt eget land.
Ännu mindre gifver nederlagsrätfen våra industriidkare tillfälle att upptaga
konkurrensen med utländingarne i den verksamhet, dessa idka
genom att från andra länder hemta råmaterial, som de utan att för
detsamma betala tull kunna inom sitt eget land bearbeta för att åter
utföra. De hufvudsakligaste fördelarna af nederlagsrätfen äro sålunda
allenast, att varuegaren kan antingen reexportera varan i samma skick

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

som den infördes eller ock låta den qvarligga å nederlaget, till dess
att han behöfver den för den inhemska konsumtionen, hvarigenom han
undviker ränteförlust å för tidigt erlagd tull afgift.

Transitupplagsrätten är ännu inskränktare. Varuegaren är visserligen
befriad från varans undersökning från tullverkets sida, innan densamma
å transitupplaget magasineras, men för öfrigt. äro honom medgifna
rättigheter i allmänhet mera inskränkta än den persons, som har
gods å nederlag. Så får egare af gods å transitupplag icke efterse
infördt kollys innehåll eller deraf taga prof, förr än sådant kolly blifvit
till förtullning eller nederlag angifvet. Alla de anmärkningar, som
rigtats emot nederlagsrätten, kunna sålunda i vida högre grad framställas
emot rätten till transitupplag.

Hvad slutligen beträffar den frilagersrätt, som sedan 1874 finnes
i vårt land, är den så inskränkt, att den ej kunnat erhålla någon större
betydelse. Förbehållen allenast tre städer och gällande endast för de
varor, som behöfvas för proviantering af fartyg, är denna rättighet
naturligtvis af ringa omfång, men har här icke bort lemnas oanmärkt.

En utsträckning uti dessa i vårt land sålunda redan medgifna friheter
i fråga om tullbehandlingen skulle lemnas genom upprättande af
frilager i detta ords vidsträcktare betydelse. Till ett sådant frilager
skulle varor, utan att tull för dem erlades, kunna införas, der uppläggas
och på allt sätt behandlas som om de befunne sig utom landet.

För att bereda vår handelsverld denna synnerligen värdefulla lättnad,
framlade Ivongl. Maj:t, såsom ofvan nämnts, uti en till 1886 års
Riksdag aflåten proposition förslag till förordning angående allmänt frilager,
som detsamma skulle benämnas till skilnad från ofvanberörda
i vårt land redan befintliga frilager. Frågan om införande af detta
tullupplag hade väckts först af fullmägtige för handelsföreningen i
Göteborg, hvilka i underdånig ansökning af den 1 maj 1882 anhöllo,
att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder ledande dertill, att frilager i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med den danska institutionen af samma
art blefve i Sverige medgifvet. Till stöd härför anförde fullmägtige
hufvudsakligen, att det numera, då genom de lättade kommunikationerna
handeln emellan de skandinaviska länderna kunde antagas utveckla sig
till stor betydelse, mer än hittills erfordrades, att Sverige i afseende
på sina tullförhållanden icke befunne sig i sämre ställning än Norge

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

och Danmark; att så likväl för närvarande vore förhållandet, enär handel
på utlandet med importerade varor från de här befintliga nederlag
och transitupplag i de flesta fall vore en omöjlighet till följd dels af
de afgifter, som för upplagens begagnande måste erläggas, och dels i
synnerhet deraf, att varuegarens fria dispositionsrätt öfver en på dessa
upplag liggande vara vore inskränkt genom flere föreskrifter, hvilka
hindrade sönderdelning i smärre kollyn, proftagning, bearbetande af
varorna och dylikt, som för handeln, åtminstone med en stor del artiklar,
vore oundgängligen nödigt, hvaremot Danmai''ks och Norges kreditupplagsinstitution,
och särskildt kreditupplaget i Köpenhamn, kompletteradt
af frilagersinstitutionen och rätten till det så kallade »utvidede
kreditoplag» (derå varor af ett större antal slag — särskildt manufakturvaror
— och i mindre qvantiteter än å de allmänna kreditupplagen få
intagas) lemnade köpmannen helt andra fördelar och lättnader i fråga
om handeln med importeradt gods.

Sedan äfven stadsfullmägtige i Malmö den 9 september 1882 gjortunderdånig
framställning i enahanda syfte, uppdrog Kongl. Maj:t den
27 oktober 1882 åt en komité att verkställa den utredning och uppgöra
de förslag, som erfordrades för införandet i den svenska tullagstiftningen
af den sålunda ifrågasatta frilagersinstitutionen. Denna komité afgaf
i augusti månad 1884 förslag till förordning angående frilager, dervid
komitén förmälde sig visserligen i hufvudsakliga delar hafva tagit till
förebild de bestämmelser, som för denna institution vore gällande i
våra grannländer Norge och Danmark, men likväl ansett sig böra i
vissa delar icke oväsentligt afvika från föreskrifterna i nämnda länder.
Så skilde sig den af komitén föreslagna frilagersinrättningen ganska
väsentligt från det danska frilagret derutinnan, att det svenska tullverket
icke belastades med anskaffande och underhåll af lokalerna,
hvilket komitén föreslog skulle öfverlemnas åt kommunen eller enskilde.
Denna omständighet ansåg komitén komma att medföra den beaktansvärda
fördel, att det svenska frilagret lättare än det danska kunde
komma att erhålla det större omfång och de öfriga fördelar, som närmast
motsvarades af begreppet frihamn.

Öfver komiténs förslag hördes såväl kommerskollegium som generaltullstyrelsen.
I det af dessa myndigheter gemensamt afgifna
utlåtande förklarade de sig, lika med komitén, anse, att den ifrågasatta
institutionen skulle komma att medföra väsentliga fördelar ej
blott för handeln på utlandet, utan jemväl för den handel, som hade
till syfte att inom landet afsätta utlandets produkter. Genom det fria
förfogande öfver godset, som tillkomme frilagershafvaren, samt genom

Motioner i Andra Kammaren, K:o 162.

rättigheten att å frilagret jemväl införa inländska eller utländska, redan
förtullade varor — livilka dock naturligtvis vid derefter skeende utförsel
från frilagret måste behandlas såsom utländskt oförtulladt gods
— blefve godsegaren i tillfälle icke blott att ompacka godset, huru han
behagade, utan ock att efter behag bearbeta eller komplettera detsamma.
Han kunde sålunda exempelvis af utländska väfnader förfärdiga kläder
med begagnande, om han så önskade, af svenska symaterialier, af utländsk
råtobak fabricera cigarrer o. s. v. Klart vore dock att i följd
deraf, att tullsatsen å det färdiga fabrikatet i allmänhet vore vida högre
än å råvaran eller den halffärdiga produkten, ett dylikt bearbetande af
en råvara eller ett halffärdigt fabrikat endast kunde med fördel ifrågakomma,
när det färdiga fabrikatet vore afsedt att afyttras till utlandet.
Äfven för utförseln af sådana varor, som ej å frilagret underginge någon
ompackning eller bearbetning, medförde frilagersinstitutionen en
lättnad derutinnan, att någon undersökning af varorna hvarken vid införseln
eller utförseln ifrågakomme. Icke mindre afsevärda vore fördelarne
af frilagersinstitutionen för den inrikes handeln. Betydande
grenar af denna handel vore nemligen uteslutna från möjligheten att i
någon betydligare mån draga nytta af nederlaget. Så vore förhållandet
med handeln med de flesta manufakturvaror och i all synnerhet med
handeln med väfnader. Då en handlande med dylika varor ständigt
måste hafva till hands att för sina kunder förevisas varor af alla de
olika modeller eller mönster, med hvilka han handlade, men han vanligtvis
ej kunde hålla något större lager af hvarje särskilt mönster,
vore det klart att han ej kunde draga någon synnerlig fördel af nederlaget,
från hvilket han ej finge uttaga mindre än ett helt kolly, utan
att han i regeln måste hafva hela sitt varulager förvaradt under sitt
eget lås, hvarigenom han också lättare blefve i tillfälle att egna dylika
mera ömtåliga varor nödig tillsyn och vård. Också begagnades i Stockholm,
eldigt hvad embetsverken inhemtat, nederlagsrätt endast i undantagsfall
af dem, som handlade med manufakturvaror. Infördes åter
frilagersinstitutionen, kunde köpmannen inskränka sig till att''i sin handelsbod
tillhandahålla prof å de artiklar, han hölle till salu, samt upplägga
den väsentligaste delen af sitt lager å frilagret, hvarifrån han
kunde göra uttagningar i mån af kundernas reqvisitioner samt i de af
dem önskade qvantiteter.

Med afseende på de väsentliga fördelar, den ifrågavarande institutionen,
hvilken icke komme att föranleda någon kostnad för statsverket,
skulle komma att medföra för den svenska handeln, tillstyrkte derför

Bill. till Jtilesd. Prof. 1 Sami. 2 Afä. 2 Band. 22 Käft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

embetsverk^, att institutionen måtte, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad komitén föreslagit, i den svenska tullagstiftningen införas.

I det af herr statsministern derefter afgifna yttrande till statsrådsprotokollet
vid beslutet om den kongl. propositionens aflåtande anförde
denne bland annat, huru som af komitén förslag till förordning angående
frilager framginge, att komitén tänkt sig hufvudgrunderna för denna
institution sådana, att frilager skulle, efter tillstånd af generaltullstyrelsen,
få inrättas uti eller i närheten af stapelstad, dervid statens kostnad
för bevakning, bokföring och expedition skulle betalas af frilagrets
egare, samt att på frilagret skulle få intagas så väl tullpligtigt gods
af hvad slag det vara må, som alla slag tullfritt och förtulladt gods,
dock att från frilager skulle vara uteslutet sådant gods, som kunde
medföra eldfara eller annan skada eller olägenhet för frilagret, samt
att för en gång förtulladt gods, som intagits å frilager, skulle vid uttagningen
å nyo erläggas tull, såsom vore det från utlandet direkt intaget.
Statsverkets trygghet att utfå behöriga tullafgifter skulle enligt
förslaget tillgodoses derigenom, att tulltjenstemännen skulle ega tillträde
till frilagrets särskilda afdelningar, samt att detsamma skulle vara
försedt med vaktrum, som måste passeras af hvar och en, som lemnar
frilagret; att i vaktrummet vederbörande tulltjensteman skulle ega att
å den utgående låta verkställa kroppsvisitation, utan att vara underkastad
påföljd i händelse underslef befunnes icke hafva egt rum, såsom
följd hvaraf tillträde till frilager skulle vara förbjudet för qvinnor;
äfvensom att öfverträdelse!- af förordningen blifvit belagda med ganska
drygt ansvar.

Beträffande förslaget i öfrigt ville herr statsministern särskildt fästa
uppmärksamheten derpå, att då enligt förslaget statens kostnad för
bevakningen af samt bokföringen och expeditionen vid frilagret skulle
betalas af dess egare, hvilken, innan frilagret må för sitt ändamål begagnas,
skulle för gäldandet af sagda kostnad ställa säkerhet, som af
generaltullstyrelsen godkändes, någon kostnad i följd af den nya inrättningens
införande icke komme att drabba statsverket. Vidare ville
herr statsministern framhålla, att varorna så väl vid intagandet å och
uttagandet från frilagret, som under den tid, de derstädes vore upplagda,
stode under oafbruten bevakning af tulltjenstemän, hvadan staten
icke hade att befara någon förlust genom egarens insolvens och faran
för indirekta förluster genom underslef, smuggling, o. s. v. icke vore
större, än den vore vid all varuinförsel från utlandet.

Om förenämnda kongl. proposition detta oaktadt icke blef af Riksdagens
båda kamrar antagen, anser utskottet anledningen härtill sanno -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

likt snarast vara att söka deri, att man inom den ena kammaren ännu
icke hunnit fullt beakta och uppskatta de stora fördelar, som antagandet
af ett dylikt förslag skulle innebära.

I allt hufvudsakligt torde dessa fördelar redan vara framhållna i
den redogörelse utskottet här ofvan lemnat för den särdeles fullständiga
och mångsidiga belysning saken redan vunnit inom handelsföreningarne
i Göteborg och Malmö, inom den kongl. komitén, hos kommersekollegium
och generaltullstyrelsen och slutligen i statsrådet.

Såsom förut påpekats innebär förslaget heller icke någon afvikelse
från de principer som redan äro gällande i vår tullagstiftning. Statsmagterna
hafva deri fullt erkänt, att tull icke bör drabba den i exportändamål
införda varan, vare sig den är afsedd att exporteras i samma
tillstånd som den införts eller i mera förädlad form. Detta erkännande
ligger till grund för alla ofvan omnämnda, importörerne redan lemnade
medgifvanden. Men det har ock visats, att dessa medgifvanden icke
kunna anses vara tillfyllestgörande. Det är först genom tillåtelse att
upprätta allmänt frilager, som det mål uppnås, hvilket af lagstiftaren
åsyftats. Till ett allmänt frilager kan producenten införa hvilka varor
han för sin tillverkning behöfver utan att för någon af dem nödgas
erlägga tull. Han är der ock befriad från hvarje undersökning af varan,
från alla kostnader till utrönande af huru mycket af råvaran återfinnes
i den färdiga produkten, från all den tidsförlust, som af en dylik undersökning
blifver en följd äfvensom slutligen från all förlust af ränta å
erlagd tullafgift, Han behöfver ej frukta att genom en origtigt beräknad
grund för restitutionen få hela sin affärsverksamhet satt på spel, utan
kan, fri från alla på konstlad! sätt åvägabragta produktionskostnader,
beräkna utgifter och inkomster inom sin verksamhetsgren efter samma
grunder som hans utländske konkurrent.

Å andra sidan behöfver ej heller staten befara att genom för hög
restitution till exportören utgifva mer än denne såsom importör förut
erlagt i tull. Har man som nu skett en gång erkänt principen, synes
man icke böra tveka att föra densamma till dess enda fullt rigtiga och
verksamma konseqvens.

Eu fabrik ega vi redan i vårt land, som arbetar under samma vilkor
som en fabrik med frilagersrätt, nemligen fabriken i Karlshamn för rening
af utländskt råbräuvin. Det är allmänt kändt, att denna fabrik icke
skulle kunna drifvas utan de friheter densamma uti ifrågavarande afseende
erhållit. Men många äro de industrier, som af ifrågasatta institution
borde kunna draga nytta. Exempelvis kunna nämnas för
export beräknade möbelsnickeri, vagn- och instrumentfabrikation, till -

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

verkning af färdiggjorda kläder, deri inberäknadt skodon och hattar,
fabrikation af tvål, parfymer, chokolad, cigarrer m. m. Hit höra särskildt
ett slags industrier, som borde vara föremål för ett synnerligen
varmt nationelt intresse, men som under nuvarande förhållande synas
hafva svårighet att här taga fart, de nemligen, som afse en bearbetning
af landets egna naturalster, med tillhjelp af en eller annan utländsk
produkt. En sådan industri är t. ex. den som består i förädlingen
af våra vilda bär. Man må icke tro att denna industri, hvilken
här valts såsom exempel, blott är af ringa betydelse eller rör sig med
föga beaktansvärda siffror. Våra skogsbär utföras numera till Tyskland
i hela ångbåtslaster; enligt hvad statistiken gifver vid handen exporterades
af friska frukter och bär under år 1887 633,152 kilogram, år
1888 1,255,086 kilogram och år 1889 1,182,447 kilogram. Största
delen häraf har naturligtvis utförts till utländska fabriker, hvarest dessa
frukter och bär förvandlats till sylter, safter och viner. För våra egna
landsmän är drifvandet af denna industri i stort i . det närmaste omöjliggjord,
enär för densamma behöfves socker, för hvars höga tull restitution
väl kan erhållas, men endast under ofvan angifna, produktionen
fördyrande och ytterst försvårande vilkor. Denna industri skulle säkerligen
eljest, kunna i ganska stor utsträckning drifvas i vårt land och
den nationalrikedom vi ega uti våra vilda bär skulle, om berörda hinder
aflägsnades, i vida rikare mån än hittills kunna tillgodogöras. Flera
exempel kunde här anföras på dylik industriel verksamhet, genom hvars
underlättande på angifna sätt bättre afsättning för inhemska produkter
skulle erhållas.

Liksom den för utförsel arbetande svenska industrien, skulle äfven
den svenska handeln af frilagersinstitutionen draga fördel och detta
ej blott för sin exportaffär på utlandet utan äfven för varuomsättningen
i eget land, der den nu har att möta en fördelaktigare stöld utländsk
konkurrens. Såsom förut påpekats kan man icke inom det svenska
nederlaget ompacka å detsamma upplagda varor, när icke detta för
varans bibehållande i värde befinnes alldeles oundgängligt. Den handel,
som består uti att importera en vara i större emballage!-, fördela densamma
i mindre kollys och derpå afyttra den till minuthandlande, kan
derför icke hos oss idkas utan att importören underkastar sig att först
betala tull för det i de större emballagen importerade godset. Med
begagnande af det danska frilagret kan den danske köpmannen med
fördel drifva denna handel å Sverige. Och är detta ock, såsom motionären
anmärkt, förklaringen till att eu stor del af våra kolonialvaror
går öfver Danmark. Genom inrättande af allmänt frilager jemväl i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

Sverige skulle man möjliggöra för våra handlande att med hopp om
framgång upptaga konkurrensen med Köpenhamns affärsman och såmedelst
tillförsäkra våra landsmän den handelsvinst, som för närvarande
stannar hos utländingen.

Men den utvidgade handel, som genom inrättande af frilager åstadkommes,
medför naturligen äfven utvidgad sjöfart, och har derigenom
betydelse äfven för de handlande, som icke sjelfva begagna sig af frilagret.
En ökning i de reguliera transportförbindelserna har öfver allt
visat sig blifva en följd af den i större skala tillämpade frilagersinstitutionen.
Och bristen'' på fasta ångbåtsförbindelser, särskildt med något
mera aflägsna länder, är en brist hvaröfver såväl våra exportörer som
importörer för närvarande klaga. Allt för länge åtnöjde sig vårt land
med att nästan icke hafva egna fasta ångbåtskommunikationer annat än
med Lubeck och Köpenhamn, öfverlemnade åt den hanseatiska frihamnen
och det danska frilagret att förse oss med hvad vi från andra
länder behöfde och att förmedla våra förbindelser med den öfriga verlden.

En annan fördel för handeln skulle i de fall, der kommuner eller
stora privatbolag uppbyggde frilagersmagasin, vinnas derigenom, att de
i dessa magasin upplagda varor lättare än hittills skulle kunna af deras
egare försäljas eller pantsättas, utan att dessförinnan undergå åtskilliga
åtgärder hos tullförvaltningen, hvarjemte formen för varans öfverlemnande
åt köparen eller kreditgifvaren är onödigtvis tung och omständlig.
I attester från fri lagrets föreståndare, intygande att vissa till qvantitet
och beskaffenhet bestämda varor der blifvit upplagda och komme att
tillhandahållas attestinnehafvaren, skulle man hafva vunnit den vigaste
och beqvämaste formen för en varas försäljning eller förpantning, en
form, som, hos oss genom »magasinsbolagen» knappast mer än inledd,
i England genom de så kallade Warrants vunnit en oerhörd utsträckning.

De stora fördelar, som sålunda genom inrättande af allmänt frilager
skulle beredas såväl industri som handel, skulle enligt Kongl. Maj:ts
förslag vid 1886 års riksdag icke tillskynda statsverket några kostnader,
och någon dylik anledning kunde derför icke åberopas för afslag å
den kongl. propositionen. De- skäl, som härför anfördes, finner utskottet
icke ega den betydelse, som då synes hafva tillmätts desamma
och hafva till största delen blifvit af motionären bemötta.

Mot hvad motionären i berörda afseende anfört vill utskottet allenast
erinra, det hans förslag, att för undvikande af förlust i tullinkomsten
i följd af minskning af taran vid ompackningen höja tullen med
ett motsvarande procenttal, vid tillämpningen torde komma att möta
betydande svårigheter. Men då, såsom statsministern år 1886 anmärkt,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

föreskrifterna om att vid förtullningen afdrag ej får göras för emballaget
äro lemnade, icke för att öka tullen å de ifrågavarande artiklarne,
utan allenast för att underlätta deras tullbehandling, synes intet vara
att anmärka emot att varuegaren beredes tillfälle att inom frilagret
med varorna vidtaga en åtgärd, hvilken han i allt fall egt frihet företaga
före varornas införsel. Då den minskning i tullafgifter som härigenom
skulle uppstå ur fiskalisk synpunkt dessutom är jemförelsevis
obetydlig, och de som begagna sig af utländskt frilager alltid kunna
undandraga staten denna inkomst, synes detta skäl mot inrättande af
allmänt frilager icke eg a synnerlig vigt.

En annan anmärkning, som vid 1886 års riksdag framstäldes emot
det kong!, förslaget var, att någon större affärsverksamhet af detta
slag icke vore att förvänta inom vårt land. Det är visserligen sant,
att vi redan låtit en dyrbar tid gå oss ur händerna och att våra grannar
väl begagnat sig deraf och bemägtigat sig ifrågavarande handel.
Men det är att märka, att nu föreliggande fråga väckts till lif genom
framställningar från två af våra större handelsstäder. Det är således
anledning att antaga, att affärsmännen i dessa städer skola begagna
sig af den gifna tillåtelsen och såmedelst möta eu konkurrens, hvilken,
såsom motionären påpekat, blifver så mycket svårare att motstå, då
Köpenhamn erhåller en frihamn, från hvilken berörda affärsverksamhet
kan drifvas i ännu större utsträckning än hittills. Härtill kommer en
annan omständighet, som manar att fortast möjligt lemna det sökta
medgifvandet. Snart skall Nord-Östersjökanalen öppnas för trafik och
Östersjöhandeln kommer dermed säkerligen att beträda helt nya väo-ar.
Det är vigtigt, att den svenska köpmannen då kan begagna sig af denna
omhvälfning och taga sin andel uti ifrågavarande handel, som eljest
kommer att allt fortfarande förblifva i utländingarnes händer. Denna
sida af frågan är synnerligen beaktansvärd och påkallar densammas
snara afgörande.

Emot frilagersinstitutionens införande gjordes vid 1886 års riksdagvidare
den invändning, att man skulle hafva svårt för att förebygga
smuggling från ett frilager. En sådan erfarenhet har dock icke gjorts
i andra länder och det torde derför icke finnas någon anledning att
antaga, det denna olägenhet skulle visa sig här. De försigtighetsmått,
som i detta afseende stadgades i den föreslagna förordningen, synas
utskottet ock hafva varit fullt betryggande, i synnerhet som den föreslagna
förordningen jemväl innehöll att frilagershafvare skulle, om han
om smugglingen egt vetskap, hafva för alltid förverkat rätt att af
irilagret sig begagna samt vara skyldig att genast utrymma sitt lägel-.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 162. 23

En anmärkning, som deremot med mera fog gjordes emot det
kongl. förslaget, var att detsamma utan inskränkning tillät uppläggande
af bränvin och sprit å frilager, oaktadt dessa varor ej få läggas
å nederlag. Förbudet häremot är tydligen lemnadt dels för att förebygga
spekulation med utländskt bränvin å den inhemska marknaden,
dels ock till följd deraf, att utan dylikt förbud importören af utländskt
bränvin skulle gynnas framför producenten af den inhemska varan, i
det den senare måste betala sin skatt förskottsvis, men den förre först
då han ville sälja varan för konsumtion. Då de skäl, som sålunda tala
för att bränvin icke får uppläggas å nederlag för att sedermera kunna
användas för den inhemska konsumtionen, jemväl synas gälla för frilager,
torde den sålunda framstälda anmärkningen vara rigtig, men föranleder
icke till ett förkastande af hela den föreslagna institutionen,
utan allenast till förbud för att å frilager införa bränvin för annat ändamål
än dess förädling till export i derför särskildt inrättad fabrik.

Då utskottet sålunda icke ansett något giltigt skäl förefinnas emot
antagande af en lag i hufvudsaklig öfverensstämmelse med den af
Kongl. Maj:t vid 1886 års riksdag föreslagna, men deremot delar den
af handelsverldens representanter, af kommerskollegium och generaltullstyrelsen
samt af Kongl. Maj:t sjelf uttalade uppfattning, att så väl
industri som handel skulle af tillåtelsen till upprättande af allmänt
frilager kunna draga stor nytt;i, samt staten af denna institution icke
skulle ådragas någon kostnad, har utskottet funnit motionärens förslag
i denna del böra tillstyrkas.

Motionen innehåller emellertid härjemte en hemställan, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utredning af frågan
om samt behofvet och förmånen af inrättande af en svensk frihamn
vid Öresund. Denna del af förslaget har utskottet ansett sig för närvarande
icke kunna biträda. Det är visserligen sant, att samtliga de
fördelar, som tala för upprättande af allmänt frilager, i regel ännu
fullständigare förväntas af en frihamn. En frihamn är ett landområde
med tillhörande hamn, som förklarats ligga utanför rikets tullgräns.
Den är sålunda ett allmänt frilager i stort; inom densamma kunna uppföras
magasin och fabriker af alla slag. Frågan om upprättande af
en dylik hamn synes dock nu vara för tidigt väckt. Anläggningen af
en sådan kräfver nemligen mycket stora kapital. Frihamnen i Hamburg
har kostat omkring 150 millioner mark och kostnaden för den redan
beslutade anläggningen af frihamn i Köpenhamn beräknas skola uppgå
till omkring 12 millioner kronor. Det är visserligen sannolikt, att å
liera platser inom vårt land frihamn skulle kunna anläggas för vida

24 Motioner i Andra Kammaren, N:o 162.

mindre kostnader, men dessa torde i alla fall blifva så betydliga, att
hvarken staten eller någon kommun för närvarande skulle vilja åtaga
sig desamma. Detta kan ju möjligen anses icke hindra, att en utredning
göres om behofvet af en frihamn och de utsigter, som kunde förefinnas
för att densamma skulle blifva af någon större nytta. Men just
en sådan utredning torde under nuvarande forhållanden vara svår'' att
åstadkomma. Innan allmänna frilager blifvit inrättade och den utsträckning
dessa visat sig kunna taga blifvit känd, torde en tillfredsställande
utredning af frågan om frihamn vara svår att åvägabringa. Härtill
kommer att, som ofvan påpekats, de allmänna frilager, som enligt det
kongl. förslaget skulle inrättas i vårt land, bättre än de utländska frilagren
skulle kunna ersätta en frihamn genom öfverlemnandet till enskilde
och kommunerna att upprätta dylika institutioner, hvilka kunde
efter behofvet vidgas och förstoras och sålunda sjelfva genom sin naturliga
utveckling snart angåfve hvar lämpligaste platsen vore för eu
frihamn.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att motionärens förslag måtte på det sätt bifallas,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla
om framläggande för nästa Riksdag af förslag
till förordning angående allmänt frilager, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med Kongl. Maj:ts förslagtill
1886 års Riksdag samt med föreskrifter, som betryggade
statsverket för alla kostnader med anledning
af berörda institution.

Stockholm den 10 april 1891.

Carl Her slom.

Reservationer:

af herrar Reuterswärd, Wallberg, Stephens, Almström och P. J. Andersson.

Ilerr T Adlande)'' har härjemte anhållit att få antecknadt, att han
till följd af sjukdom icke deltagit i behandlingen af förevarande motion.