Motioner i Andra Kammaren, N:o 160 (Motion 1897:160 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

N:o 160.

Af herr A. Hedill, om ölkrog eriet å statsjernv äg .^stationer.

Såsom den s. k. kommunala sjelfstyrelsens regel angifva kommunalförfattningarna,
att landt- och stadskominuner ega att sjelfva-, efter livad
dessa förordningar närmare bestämma, vårda sina gemensamma ordningsoch
hushållningsangelägenheter.

Visserligen äro kommunens beslut i många fall underkastade Kongl.
Maj:ts eller Konungens befallningshafvandes pröfning, och visserligen har kommunallagstiftningen
utvidgat den administrativa rättskipningens farliga anomali
genom stadgandet, att besvär öfver kommunalbeslut ej gå till domstol, utan
afgöras i förvaltriingsväg. Men detta har ej hindrat, att kommunernas
magt i »hushållningsangelägenheter» — om dermed afses tung beskattning,
hastigt växande utgiftsbudgeter och stor skuldsättning — blifvit ganska
vidsträckt. Då kommunernas utgifter år 1894 uppgingo till 71 millioner
kronor och deras skulder vid nämnda års slut till 191V2 millioner, så lär
man ej kunna påstå, att ej de administrativa myndigheter, de der pröfvat
hithörande kommunalbeslut, som vare sig i underställnings- eller besvärsväg
kommit under deras handläggning, i det hela med välbehag ansett
detta slags utveckling af kommunernas sjelfstyrelse i »hushållningsangelägenheter».

Den ofvannämnda regeln har emellertid ett genom sin obestämda affattning
vidsträckt undantag, så lydande: »såvidt icke, enligt gällande författningar,
det tillkommer offentlig myndighet att dem (d. v. s. kommunens
»gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter») handhafva».

Bill. till Riklid. Prof. m/7. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 40 Häft. (N:o 160.)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

Gällande författningar — dermed menas ej blott af Kong! Maj:t
och Riksdagen samfäldt stiftade, utan ock i administrativ väg, vare sig
utan eller med Riksdagens konsultativa »hörande», utfärdade förordningar.

Och i tillämpningen af undantaget hafva lagstiftaren och den administrative
lagskiparen icke på långt när visat kommunerna det vidsträckta
förtroende, som kommit dem till del i fråga om beskattning, utgifter och
skuldsättning.

Undantaget har känbart drabbat kommunerna i fråga om »ordningsangelägenheter»,
medan regeln varit mycket gynsam för en vidsträckt magtutöfning
i »hushållningsangelägenheter», äfven sådana af båda slagen, i
hvilka det med skäl kunde tyckas, att kontrollen vore mera nödig i de
senare, sjelfbestämmelserätten mera önskvärd i de förre.

Sålunda kunna minuthandel med och utskänkning af spirituösa samt
ölkrögeri — hvarmed jag menar utskänkning af öl enligt förordningens § 3
— af Konungens befallningshafvande påtvingas stadskommun mot stadsfullmägtiges
eller allmän rådstufvas vilja, och ölkrögeri kan påtvingas
landtkommun mot kommunalstämmas vilja.

Konungens befallningshafvandes magt gentemot kommunerna är, enligt
förordningen af 24 oktober 1885 (med ändringar af 10 juli 1891 och
2 juni 1893) mycket betydlig. Huruvida utöfningen af denna magt oftare
gifvit giltig anledning till väsentligare anmärkningar, är för mig obekant.
Men deremot är det ostridigt, att i författningen förekommande undantagsbestämmelser,
som i förhållande till andra myndigheter inskränka den
befogenhet, Konungens befallningshafvande eger i'' förhållande till kommunalmyndigheterna,
gifvit anledning till mycket allmänna och på starka faktiska
skäl stödda klagomål öfver svåra missbruk. Här må dock strax anmärkas,
att, enligt min uppfattning, felet icke ligger alldeles uteslutande i
de antydda undantagsbestämmelserua, utan också till någon del i en alldeles
origtig uppfattning af dem och en deraf orsakad underlåtenhet att
beifra missbruken.

De undantagsbestämmelser, jag åsyftar, åro följande:

a) I vin- och ölförordningens 9 § säges, att tillstånd till utskänkning
af vin och maltdrycker »må, hvad angår läger och annat vapenöfningsmöte,
endast meddelas på framställning af vederbörande militärchef». Formelt
måste ju detta sägas icke inskränka Konungens befallningshafvandes
rätt att lemna eller vägra tillstånd. Men i realiteten torde saken ställa

Motioner i Andra Kammaren, N:o ISO.

sig något annorlunda, derest den särdeles illa redigerade författningens
mening är att i slika fåll utesluta vederbörande kommunalmyndigheters
rätt att i ämnet sig yttra, då således Konungens befallningshafvande icke
har något annat offieielt uttalande att stödja sig på, än vederbörande militärchefs
»framställning» (d. v. s. tillstyrkan).

b) I förordningens § 22, mom. 2 heter det: »Förordningen skall
icke gälla för Stockholm — — — — — —. Likaledes skall styrelsen
för statens järnvägstrafik ega att, med ledning af denna förordnings
grunder, meddela och tillämpa de närmare bestämmelser i afseende å försäljning
af omförmälda drycker inom jernvägens område vid statens jernvägsstationer,
som kunna af styrelsen anses erforderliga.» Häraf har nu
dragits den slutsats, att kommunalmyndigheter ej skola få hafva något
ord med i laget vid fråga om ölhandel vid statens jernvägsstationer, och
detta måste väl anses vinna stöd, hvad tillstånd till sådan handel angår,
af den omedelbart derefter följande bestämmelsen, att vid enskilda jernvägar
det är Konungens befallningshafvande, som, efter att ha hört kommunalnämnd
och kommunalstämma, meddelar tillstånd. Deremot är det icke
klart och ostridigt, att kommunalmyndigheterna äfven skulle vara afskinna
från all befogenhet att beifra de missbruk, hvartill den af jernvägsstyrelsen
auktoriserade ölhandeln gifver anledning. Likväl synes den uppfattningen
vara allmän nog.

Betänkligare är den mening, som, om än indirekt, fick ett uttryck
uti Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19 år 1891, deri
utskottet gjorde hemställan om skrifvelse till Kongl. Magt med anhållan
att Kongl. Maj:t täcktes meddela bestämmelse om, att, der utskänkning af
vin och maltdrycker vid statsjernvägsstationer visade sig framkalla missbruk
eller oordningar, »vederbörande polis- och komunuml-myndig het må
ega att ingripa på enahanda sätt, som gällande förordning angående utskänkningsrörelse
stadgade för dylikt fall vid annorstädes idkad försäljning
af vin och maltdrycker.»

Denna hemställan till Kongl. Maj:t om utfärdande af bestämmelse
angående rätt för polismyndighet att ingripa mot lagöfverträdelse och
oordningar förutsätter uppenbarligen, att polismyndigheten vore i saknad
af rätt att, inom statens jernvägsstationer, uppfylla eu af de förnämsta
allmänna skyldigheter, för hvilka polismyndighet företrädesvis finnes till.
Ur förordningen om vin- och ölhandeln kan ingen tolkningskonst framlocka
en sådan mening. Att en slik orimlighet, som att jernvägsstyrelsen
skulle ega att inom jernvägsområdet tillskapa en mot den allmänna, lagliga
ordningsinagten tryggad fristad åt lagöfverträdelse, ej kan pådyflas ett
civiliseradt lands rättstillstånd, utan att man till stöd för anklagelsen åbe -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

ropar ett tydligt lagbud, lärer väl vara uppenbart. Men hvar linnes ettsvenskt
lagbud om en sådan krögeri-asylrätt?

Härmed vill jag hafva sagt, såsom förut är antydt, att för de med
allt skäl öfverklagade ölhandels-missbruken vid stats]ernvägsstationer skulden
icke torde vara att alldeles uteslutande söka i den gällande lagstiftningen
om jernvägsstyrelsens befogenhet och i styrelsens ytterst klandervärda bruk
af denna magt, utan också i någon mån uti polismyndighets och åklagaremagts
pligtförsummelse.

Vid 1891 års riksdag väcktes i Andra Kammaren två motioner (n:is
25 och 166) i syfte att undanrödja de missbruk, hvartill gällande bestämmelser
angående iskänkning af maltdrycker vid statens jernvägsstationer
gifvit anledning. Det tillfälliga utskott, till hvilket motionerna hänvisades,
yttrade i afgifvet utlåtande (n:o 19) bland annat:

»Att de af motionärerna vitsordade missförhållanden, som härflyta af
vin- och maltdrycksutskänkning å stationer vid statens jernvägar, ganska
allmänt förekomma, har utskottet desto mindre skal att betvifla, som liknande
upplysningar äfven från andra håll kommit utskottet till banda.
Dessa missförhållanden synas kunna förebyggas allenast genom ändamålsenliga
och konseqvent tillämpade föreskrifter (ordningsregler) för utskänkningsrörelsens
bedrifvande samt, der oordningar likväl inträffa, genom
samma medel, som författningsenligt kunna och skola i liknande fall vid
all annan utskänkningsrörelse tillämpas och som i sista hand innebära
förlust af en missbrukad utskänkningsrättighet. Hvarken det ena eller det
andra af dessa botemedel lärer dock i behörig grad kunna komma till
användning, så länge det beror helt och hållet på herrar distriktsintendenters
och i viss mån äfven stationföreståndares subjektiva meningar, om
eller hvilka ordningsregler må finnas lämpliga att till efterrättelse fastställa
och tillämpa. Och då — såsom ock i motionerna framhålles — kommunalmyndighet
ej inom jernvägens område anses ega den i gällande allmän
förordning samma myndighet tillförsäkrade, ingripande rätten, så är uppenbart,
att desse kommunernas naturlige målsmän i afseende på upprätthållandet
af allmän ordning och sedlighet härvidlag befinna sig ur stånd att
förekomma de bedröfliga följderna af eu rusdrycksutskänkning, hvilken i
sjelfva verket kan alldeles neutralisera alla öfriga åtgärder, dem man i
berörda syfte inom en kommun må vidtaga.»

På grund häraf hemstälde utskottet — som under ärendets behandling
fått del af en af jernvägsstyrelsen till Kongl. Maj:t den 17 april 1891

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

aflåten skrifvelse, hvaraf framgick, att allmängiltiga ordningsregler, utfärdade
af jern vägsstyrelsen och alltså gällande för samtliga restaurationsoch
utskänkningsställen å statsbanornas stationer, vore att motse — att
Andra Kammaren måtte för sin del besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, att, sedan de af jernvägsstyrelsen i dess skrifvelse till Konungen
den 17 april 1891 bebådade allmängiltiga ordningsreglerna för utskänkning
af vin och maltdrycker å stationer vid statens jernvägar blifvit
utfärdade, Kongl. Maj:t täcktes meddela bestämmelse om, att, der sådan
utskänkning visade sig framkalla missbruk eller oordningar, vedei’börande
polis- och kommunalmyndighet må ega att ingripa på enahanda sätt, som
gällande förordning angående utskänkningsrörelse stadgade för dylikt fall
vid annorstädes idkad försäljning af vin eller maltdrycker.

Denna hemställan bifölls af Andra Kammaren. Första Kammaren
biträdde emellertid icke beslutet, emedan det icke ansågs nödigt att, innan
de väntade ordningsreglerna blifvit af jernvägsstyrelsen utfärdade och
kungjorda, hos Kongl. Maj:t anhålla om det ifrågasatta tillägget till förordningen
i ämnet.

Fn motionär i Andra Kammaren vid 1896 års riksdag bragte frågan
om utskänkningen vid statens jernvägsstationer åter på tal. Hans förslag
(motion n:o 134), som afsåg jemte annat att helt och hållet upphäfva kongl.
jernvägsstyrelsens undantagsställning till förordningen om försäljning af
vin och maltdrycker den 24 oktober 1885, rönte likväl ingen framgång.
Det föll redan i Andra Kammaren, afstyrkt af vederbörande utskott i ett
utlåtande, der det heter, att af de i juli månad år 1894 af jernvägsstyrelsen
utfärdade allmänna ordningsreglerna för restaurationerna vid statens
jernvägar »torde framgå, att öl- och vin utskänkningen numera vore ordnad
på ett sätt, som, så vidt utskottet hade sig bekant, icke vållat nagra
klagomål».

Såväl 1891 som 1896 års Riksdagar ha uppenbarligen haft stark tilltro
till verkningarna af ofta nämnda ordningsregler. Men erfarenheten torde
äfven beträffande jernvägsstyrelsen, såsom ordningsmagt betraktad, hafva
bekräftat den regeln, att det icke är till fyllest, att föreskrifter finnas, utan
att den frågan är minst lika vigtig, huru de tillämpas. Innan de allmänna
ordningsreglerna utfärdades, berodde det, för att begagna samma ordalag
som 1891 års utskott, på herrar distriktsintendenters och station sföreståndares
»subjektiva meningar», om eller livillca ordningsregler vore tjenliga
att fastställa. Numera beror det på samma herrars och äfven på trafik -

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o ISO.

direktörernas subjektiva mening, huru de af jernvägsstyrelsen fastställa
ordningsreglerna skola efterlefvas.

Att dessa vid åtskilliga jernvägsrestaurationer icke tillämpats på
sådant sätt, att de kommunala myndigheterna funnit sig tillfredsstälda, lär
vara allmänt kändt, fastän ett af 1896 års tillfälliga utskott säger sig hafva
sväfvat i okunnighet derom. Som en motionär ofta bemötes med den
invändningen, att hans påståenden rörande allmänt kända förhållanden äro
obestyrkta, tillåter jag mig att, bland mänga, här anföra ett exempel å det
sätt, hvarpå jernvägsstyrelsens ordningsregler faktiskt tolkas och efterlefvas.
Under diskussionen i Andra Kammaren sistlidet år yttrade en talare (Andra
Kammarens prot, IV, 35, sid. 24), att han hade sig bekant, att i Katrineholm
tunnes eu formlig jernvägsölkrog, fastän ingen brydde sig om att göra
någon sak af det, och han tilläde: »i Gnesta är det på samma sätt, men
dock kanske något bättre». I sanning måtte förhållandena å det förra
stället vara bedröfliga, då de anses vara ändå sämre än i Gnesta, derifrån
mitt exempel är hemtadt.

Nuvarande innehafvare!» åt restaurationsrörelsen i Gnesta Aug. Finlöf
erhöll af jernvägsstyrelsen den 29 oktober 1890 rättighet att ä jernvägens
mark uppföra ett hotell, enligt kontrakt, i hvai*s sjette paragraf stadgades,
att Finlöf angående hotellrörelsens bedrifvande skulle ställa sig till efterrättelse
de särskilda bestämmelser derom, som af styrelsen framdeles meddelades,
och att i hotellbyggnaden försäljning af vin och maltdrycker icke
linge ega rum utan åt vederbörande myndighet särskild! lemnadt tillstånd.
Finlöf anhöll derefter att utan hinder åt denna bestämmelse få med servering
åt vin och maltdrycker betjena resande å hotellet samt att få å torgdagar
utskänka dylika drycker i eu för sådant ändamål å nedre bottnen i
hotellet apterad så kallad ölstuga. Genom resolution den 27 februari 1892
lemnade jernvägsstyrelsen tills vidare bifall till ansökningen, »dock med den
inskränkning, att i fråga om tiden för serveringen å torgdagarne i den
så kallade ölstugan äfvensom beträffande vilkoren för serveringen derstädes
i öfrigt de för restaurationsrörelsen vid statens jernvägar i allmänhet meddelade
ordningsregler skulle gälla till efterrättelse».

I ordningsreglerna (se bilaga till Andra Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 18, år 1896) stadgas, att restaurationslokal skall hållas öppen
för allmänheten en half timme före och en half timme efter personförande
tågs ankomst och afgång, men att vid alla andra tillfällen, så framt icke,
på gjord framställning, trafikdirektören inom distriktet för särskilt fåll
annorlunda förordnat, lokalen skall vara stängd och ingen servering derstädes
förekomma. Det vill sålunda synas, som om Finlöf skulle för hvarje
torgdag behöft trafikdirektörens särskilda tillstånd till utskärning i hotel -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

lets ölstuga, men detta har afhjelpts med ett tillståndsbevis — in blanko.
Finlöf har nemligen, under hvarje af de månatligen återkommande torgdagarna,
i ölstugan anbragt ett tryckt anslag utan vare sig datum eller
namnunderskrift af följande lydelse": »Restaurationslokalerna inom Gnesta
jernvägsstation få under innevarande torgdag hållas öppna utan afbrott
från kl. 6 f. m. till kl. 4 e. in. Trafikdirektören.» Och äfven de för
jernvägspassagerarne afsedda matsalarne hafva regelbundet å alla torgdagar
försetts med liknande anslag utan datum samt varit tillhåll för de marknadsbesökande.
Men icke nog med detta sätt att kringgå de gifna ordningsreglerna.

Ehuru Finlöfs kontrakt tydligen förbjuder försäljning af vin och
maltdrycker inom hotellet utan »särskilda tillstånd, samt den senare resolutionen
medgifver undantag derifrån endast för torgdagar och i fråga om
resande, har Finlöf äfven mellan torgdagarne under hela kontraktstiden i
ölstugans lokal obehindradt utöfvat en öltappningsaffär i stor skala. För
några år sedan meddelade kommunalnämnd och municipalstyrelse och faststälde
Konungens befallningshafvande ett, sedermera ej förnyadt, allmänt
förbud för handlande i Gnesfa att hålla vin eller maltdrycker till salu för
afhemtning. Finlöf, hvars Öl försälj ningsaffär ofta föranledde oordningar
och som man hufvudsakligen ville träffa med förbudet, var emellertid den
ende, som gick oberörd deraf, emedan hans försäljningslokal låg på jernvägens
område och sålunda ansågs vara undandragen de kommunala myndigheternas
kompetens. Af samma anledning har Finlöf efter den så kallade
tioliters-förordningens införande ansetts hafva den privilegierade ställningen
att ensam och utan erhållet tillstånd försälja vin och maltdrycker
till huru liten myckenhet som helst!

Att oordningar skulle uppkomma genom ett sådant oefterrättlighetstillstånd,
är helt naturligt, men det fans ingen, som beifrade dem. Förmodligen
har länsmannen på platsen ansett polismyndighetens rättigheter
tillintetgjorda och dess skyldigheter upphäfda på ett område, der den kongl.
jernvägsstyrelsen höll sin hägnande hand öfver en privilegierad krogrörelse.
Och stationsföreståndaren, som enligt gällande instruktion af Vio
1887, § 29, skall »förvissa sig om, att restaurationslokalerna inom jernvägens
område hållas öppna endast å faststälda tider samt att inga oordningar
inom nämnda lokaler ega rum», men som veterligen aldrig ingripit,
bär antagligen ansett sig genom denna passivitet bäst motsvara den kongl.
styrelsens »innersta tanke» om krögarens anspråk på laglös näringsfrihet,
''bill sist, då fylleri och slagsmål hörde till ordningen för hvarje torgdag,
ingafs år 1898 af ordföranden i Gnesta municipalstyrelse samt ordföranden
i socknens kommunalstämma och kommunalnämnd å de kommunala myn -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

digheternas vägnar till jernvägsstyrelsen en skrift, der det bland annat
yttrades, »att det inom orten och allmänt i länet vore allt för väl kändt
hur mycket ordnandet af ölförsäljningen i Gnesta ännu lemnade öfrigt att
önska samt att oredan, särskild! under torgdagarna, icke minskats men
väl ökats, sedan jernvägsstyrelsen lemnat jernvägsrestauratören på platsen
rättighet att uti det af honom uppförda hotellet under torgdagarna hålla
öppen ’ ölstuga.» Vid skriften var fogadt ett intyg af länsmannen och vice
länsmannen i orten af följande lydelse:

Afskrift.

Såsom åberopadt yttrande af oss rörande herr kapten W. von Eckermans
samt ordföranden i kommunalstämman och kommunalnämnden i
Frustuna, ingeniören O. Möller, samt ordföranden i Gnesta municipalstyrelse,
landtbruksingeniören B. E. Hildebrands ansökan att få ölförsäljningen
inom Gnesta under månadstorgdagarne eller första helgfria tisdag
i hvarje månad förbjuden, hafva vi härmed äran anmäla, att dä de oordningar,
som under ofvanberörda torgdagar uppstå, hufvudsakligen härröra
från ölförsäljningarna ä platsen, det vore för ordningens upprätthållande
och i öfrigt högst önskvärdt, att den i Hotell Finlöf i Gnesta idkade ölförsäljning
må indragas. Gnesta den 1 april 1893.

Adolf Hafsström. A. F. Åkerlund.

Länsman. v. Länsman.

Vidimeras ex officio
R. F. Fetre.

Sedan skriften remitterats till intendenten i I trafikdistriktet, afgaf
denne efter vederbörandes hörande den oväntade förklaringen, att hvarken
ban- eller trafikdirektören hade sig något bekant om de omhandlade oordningarna;
att trafikdirektören vid flera tillfällen under samtal med just de
polismän, hvilka undertecknat nyssnämnda intyg, erhållit den upplysning,
att några nämnvärda oordningar vid torgdagarna icke förekommit; samt
att stationsföreståndaren icke gjort någon anmälan i saken. På grund
häraf ansåg intendenten, att intet afseende borde fästas vid den gjorda
framställningen, och detta blef äfven jernvägsstyrelsens beslut.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

Efter detta misslyckade försök från de kommunala myndigheternas
sida att med jern vägsstyrelsens hjelp få eu bättre ordning införd i samhället,
är det knappast förvånande, att det öfverklagade onda snarare tillän
aftagit. De upprepade oordningarna på Gnesta torgdagar, hvarom banoch
trafikdirektörerna sagt sig sakna kännedom och om hvilka stationsföreståndaren
underlåtit att göra anmälan, äro eljest icke obekanta för
någon vare sig på platsen eller i trakten deromkring boende, och till och
med protokollen vid Daga häradsrätt bära ojäfaktigt vittnesbörd, att fylleriförseelser
och slagsmål ofta förekommit.

Enligt § 22 i förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
m. m. den 24 oktober 1885 skall styrelsen för statens järnvägstrafik
ega att med ledning af förordningens grunder meddela och tillämpa
de närmare bestämmelser i afseende å försäljning af omförmälda drycker
inom jernvägens område vid statens jernvägsstationer, som kunna af styrelsen
anses erforderliga. När jernvägsstyrelsen emellertid kan anse, att
en sådan inrättning som exempelvis ölstugan på jernvägens område vid
Gnesta år öfverensstämmande med grunderna för 1885 års förordning, och
när styrelsen och dess tjensteman anse sig befogade att, på sätt som nyss
är anfördt, affärda en hel menighets klagomål öfver de missförhållanden,
som uppstått till följd af utskänkningsrörelsen på jernvägens område — då
torde icke längre åt jernvägsstyrelsen böra anförtros en sådan magt, som
nyss citerade stadgande innebär.

Då erfarenheten tillräckligt ådagalagt, att den undantagsställning,
som genom lagstiftningen om Öl- och vinhandeln lagts i jernvägsstyrelsens
händer, blifvit på ett synnerligen groft sätt missbrukad, bör den i min
tanke upphäfvas, endast med det undantag, att rätt till utskänkning af vin
och maltdrycker vid jernvägsstationer icke må beviljas, med mindre jernvägsstyrelsen
det medgifver.

Något uppskof med den reform, jag ifrågasätter, bör så mycket
mindre föranledas deraf, att jernvägsstyrelsen nu, såsom af nedanstående
meddelande framgår, lär hafva under behandling »frågan om en revision
af bestämmelserna rörande restaurationsväsendet vid statens jernvägar»,
som just denna revision, i förening med en annan, redan omnämnd omständighet,
till hvilken jag skall återkomma, tvärtom utgör ett det starkaste
skäl att påskynda en förändring.

Det åsyftade meddelandet lyder som följer:

Bill. till liikad. Prof. 1807. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 49 Höft.

Motioner i Ändra Kammaren, N:o ISO.

Stockholm den 4 Jan. 1897.

Riksdagsmannen H. Hen* S. A. Hedin.

Med anledning af eder begäran*) vid besöket den 2 dennes är ia£ i
tillfälle meddela,

att, hvad rörer Gnesta restauration, styrelsen på herr Finlöfs framställa^
att få på samma vilkor, som det nu gällande kontraktet bestämmer,
till annan person öfverlåta restaurationsrörelsen, lemnat t. f. intendenten
i skrifvelse den 5 sistlidne augusti i uppdrag såsom svar delgifva,
att styrelsen icke är sinnad på nu gällande vilkor antaga annan restauratör
derstädes som ock i vederbörlig ordning uppsäga det nyssnämnda med
herr Finlöf upprättade kontraktet att upphöra gälla den 1 nästinstundande
april, men att något kungörande om ledigheten åtminstone ännu icke är
utfärdadt,

samt att i öfrigt, med föranledande af 1893 års jernvägskomités
betänkande samt nådiga brefvet den 31 oktober 1896 angående åtgärder
för ökning i statsbaneförvaltningens inkomster, frågan om revision af bestämmelserna
rörande restaurationsväsendet vid statens jernvägar för närvarande
är under behandling inom jern vägsstyrelsen, men ännu icke slutligen
afgjord.

Med största högaktning
•J. H. Lundberg.

e. f.

Det begrundande, hvarmed jernviigsstyrelsen uppgifves vara sysselsatt,
rörande frågan om eu revision af bestämmelserna om restaurationsväsendet,
kan — sade jag — ej åberopas som skäl för ett uppskof med
den reform, som förr eller senare måste vidtagas, och som redan länge

*) Min begäran var följande: »Jag anhåller om bestyrkt afskrift af den utfärdade
kungörelsen om utarrendering af restaurationsrörelsen vid Gnesta.» Jag framstälde denna
begäran just derför, att jag mycket väl visste, att vederbörande icke utfärdat, icke heller
ämnade utfärda någon sådan kungörelse, men under hand redan mottagit anbud.

Efter några dagars öfverläggning kom ofvanstående meddelande mig till hända.
Sedermera utfärdades kungörelse i en — så vidt jag kunnat utröna, blott en enda —
lokaltidning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

påkallats af de giltigaste skäl. Med hänsyn härtill erinrar jag om följande
tvenne omständigheter.

1) Sedan jernvägsstyrelsen den 17 april 1891 meddelat (bil. n:o 1
till Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19 år 1891), att
den »för någon tid tillbaka» beslutat att utförda generella bestämmelser för
samtliga restaurationer vid statsbanornas stationer, dröjde utfärdandet till
»i juli 1894». Hvarför skulle det ej dröja lika länge, innan den i ofvanstående
meddelande utlofvade, mera omfattande revisionen blifver fullbordad?
Och hvad anledning har man att hoppas, att den skall i högre
grad än 1894 års bestämmelser hämma missbruken?

2) Man har så mycket mindre anledning att hoppas något sådant
och så mycket större anledning att befara just motsatsen, som — enligt
det nyss anförda meddelandet till undertecknad — det kongl. bref af 31
oktober 1896, som är revisionens utgångspunkt, handlar om »åtgärder för
ökning i statsbaneförvaltningens inkomster». Det lärer väl vara påtagligt,
att den märkvärdiga jernvägspolitik, som afser att genom ökad statsinkomst
af restaurationsväsendet vid statsbanestationerna upphjelpa statsbaneaöårerna,
ej kan ställa sig fiendtlig mot en krogrörelse, i jemförelse
hvarmed mathållningen måste i kalkylen spela en mycket underordnad
roll.

Det är naturligtvis den färre, som redan föranledt ett anbud å mellan
10 och 11,000 kronor för restauranträttigheterna vid Gnesta, ehuru jernvägsstyrelsen
funnit dem och den af 14 möblerade rum bestående lokal,*)
der de utöfvas, väl betalta med — 400 kronor (Bil. 1 till Andra Kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7 år 1891), hvilket belopp från och med
1895 blifvit höjdt till 1,000 kronor.

Jag har den äran att föreslå,

att Andra Kammaren för sill del besluter, att
Riksdagen i skrifvelse till Kong].'' Maj:t anhåller om
sådan ändring i förordningen af 24 oktober 1885 angående
försäljning af vin och maltdrycker, att 1) tillstånd
till sådan utskänkning vid statens jernvägsstationer
af vin- och maltdrycker, hvarom förordningens 2 §
handlar, må af Konungens befallningshafvande meddelas
under iakttagande af enahanda vilkor, som angående
beviljande af tillstånd till sådan utskänkning inom otn *)

Enligt uppgift af herr Andersson j Skeenda under Andra Kammarens diskussion
den 1!) mars 1891.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

rådet för station vid enskild till persontrafik upplåten
jernväg nu äro gällande, och 2) att rättighet att annorlunda
eller i vidsträcktare omfattning, än i 2 § 1 mom.
sägs, utskänka vin eller maltdrycker vid statens eller
enskilda jernvägars stationer ej får i något fall beviljas.

Motivet för det senare yrkandet ligger i öppen dag. De resandes
behof tillgodoses gencJm utskänkning enligt 2 § 1 mom. Restauratörens
eller jernvägsegarens hehof af »ökning i inkomster» medelst auktoriserande
af krogrörelse å jernvägsstationer, äfven om denna ökning skall köpas med
fylleri och slagsmål, lärer ej böra af lagstiftningen tillgodoses.

Jag bifogar en i Aftonbladet för den 4 innevarande månad offentliggjord
naturskildring af en officiel svensk ölkrog år 1897.

Stockholm den 8 mars 1897.

A. Hedin.

Bilaga.

En allmogekrog på jernvägens område.

(Bref från Aftonbladets specielle korrespondent.)

Restaurationsrörelsen vid Gnesta station öfvergår, som förut blifvit
nämndt, från och med den 1 april i nya händer. Den nuvarande innehafvaren,
herr A. Finlöf, hade inlemnat anbud å 5,000 kronor och bifogade
vid detta den anmärkningen, att något »våghalsigt brushufvud» nog
kom att bjuda mera, men — — —. Den nye restauratören, herr Jones
från Norrköping, skall, enligt sitt anbud, betala 10,200 kronor. Enligt
hvad fullt trovärdiga personer för undertecknad försäkrat, har herr Finlöf
sedermera erbjudit herr Jones för rättighetens öfverlåtande — 15,000 kronor.
Jernvägsstyrelsen skulle nog ingenting haft emot, att den gamle inne -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160.

hafvaren, som, efter allt att döma, ej förverkat dess oinskränkta förtroende,
fått behålla sin lukrativa rörelse, för hvilken han förut betalat — 1,000
(säger ett tusen) kronor.

Det nuvarande arrendebeloppet är ju en ganska nätt summa, och
man kan utan tvifvel deri, om man så vill, mycket väl se jern vägsstyrelsens
praktiska affärsgeni. Men när man får kännedom om, med hvilka
medel den höga arrendesumman plus innehafvarens egna förtjenster (herr
Finlöf har på något öfver tjugu år suttit och blifvit en högst förmögen
man) tillskapas, så måste man fråga sig: är det den ko mjl. Jernväg sstyr elsen
värdigt att skaffa sig inkomster genom att låta sin restauratör arrangera
femte klassens ölkrogar på jernvägens egen mark?

Ty det är just på det sättet, man inhöstar sina förnämsta inkomster.
Och för att belysa detta, kan jag icke få någon bättre illustration än att
beskrifva

eu torgdag i Gnesta.

Jag har alldeles färska intryck. Sista torgdagen försiggick den 2
mars, och det var den, jag rest att bevista.

Gnesta marknadstorg begränsas hufvudsakligast af tre byggnader,
nemligen stationshuset, restaurationshuset. och Finlöfs hotell, bygdt på jernvägens
område.

Så fort klockan på morgonen slagit sex, slogos två små dörrar på
nedre bottnen i hotellet upp på vid gafvel, och en tarflig skylt upphängdes
öfver ingången. På skylten lästes i stora bokstäfver: »Ölstuga, öppen 6—2».

Dermed har torgdagen börjat. Inom en half minut, sedan dörrarna
öppnats, stod ett tiotal personer vid disken, och efter en halftimme var
lokalen så godt som fyld.

Denna ölstuga, som restauratören erhållit jernvägsstyrelsens speciella
tillåtelse att få hålla under torgdagarne, utgjorde det allra vederstyggligaste,
som man gerna kan få skåda.

Vid ena långväggen lågo två stora, smutsiga fat — de innehöllo Öl.
I ett hörn fans en väldig hög med buteljer uppradade — de innehöllo »vin».

1 vinkel omkring detta lågo på bockar några ohyflade bräddörrar
det var disken. Innanför fans en afsågad tunna rnéd vatten — der skulle
glasen sköljas. 1 den åt gästerna upplåtna delen af rummet stodo två
bord, grafva och klumpiga, samt ett par ytterst farfliga bänkar.

Golfvet var af cement, och strax invid dörren fans en håla, hvari
vattnet från det sluttande golfvet rann ned och samlades qvar.

Klockan JO på morgonen, då drickandet redan var i sitt högsta flor,
t°g jag mod till mig och gick innanför dörren. Hela rummet var icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o ISO.

mer an cirka 7 meter långt och 5 meter bredt, men på den för gästerna
reserverade platsen trängdes ett fyratiotal bönder. De flesta voro redan
mer eller mindre berusade. Ingen gaf sig tid att sitta. Under svordomar,
flatskratt och de plumpaste infall och tilltal trängdes och armbågades de
vildt vid disken för att få ett fvldt glas.

Den stank, som steg upp från det med smutsvatten och spilda biersqvättar
fylda golfvet och hvilken blandades med snuslukten och utdunstningen
från gästerna, trotsar all beskrifning.

Och hur det dracks! En person stod vid tappningen och två andra
personer, ett fruntimmer och en pojke, langade glasen, så att svetten stod
om ansigtet på dem.

Det var det mest djuriska drickande, jag någonsin sett. Det var
ett »buskrogslif», som måste inge betraktaren en enastående hög grad åt
vämjelse och hvartill sannerligen icke maken kan uppletas på hufvudstadens
allra sämsta nästen.

De fulla glasen tömdes i strupen med eu fart, som om det galt att
släcka en eldsvåda. Under en halftimmes tid, som* jag tog lifvet der inne
i betraktande, gaf jag akt på en person, som tömde åtta glas öl och tre
glas vin. Han var nykter, när han gick in, men när han gick ut, ramlade
han starkt. ö

På detta sätt höll det på hela förmiddagen. Den ena hopen strömmade
ut och den andra strömmade in. Och de, som kommo ut, voro till
allra största delen starkt rörda. De vinglade, hojtade, slog-o med armarna.
Det tycktes vara en smittosam epidemi att bara dricka. . . dricka utan
system, utan besinning.

Under halftimme!!, jag var inne, gingo icke mindre än två slagsmål
af stapeln inne i lokalen. Den ena gången var det två äldre bönder, den
andra två ynglingar, hvilka sistnämnda slutligen skildes åt af de tillstädeskomna
polismännen. Jag hörde berättas om de vidrigaste uppträden, som
ibland bruka försiggå der inne.

Hur lönande det kan vara att hålla en dylik inrättning öppen
under torgdagarne, kan man få en föreställning om, då man besinnar, att
hvarje glas — som enligt uppgift skall innehålla Vs liter, men som föreföll
åtskilligt mindre — kostar konsumenten 10 öre, men restauratören med
säkerhet högst 2 öre. Och under de största torgdagarne — i april och
november, då tjenstefolket samlas der och då superiet och oordningen lära
öfvergå alla tänkbara gränser — kan man lugnt beräkna, att minst 4 fat om
90 liter tömmas. Det blir öfver tusen V.s liter-glas eller omkring 86 kronors
nettobehållning på en enda förmiddag i en lokal, som på grund af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 160. 15

sin beskaffenhet kan anses ha ett hyresvärde lika med en vedbod eller ett
brygghus.

Utom ölet dracks det äfven stora massor »vin» — det kostade 25 öre
glaset, och med säkerhet förtjenades äfven på det en 200 procent.

»Hur smakar vinet?» frågade jag en bonde, som kom ut derifrån och
som jag sett tömma ett par glas mörk vätska.

»Det är surt», svarade han och gjorde en otäck grimas.

»Men hur kan ni dricka det då?» frågade jag vidare.

»Jo si, man blandar i hop det med ett glas öl och så går det ner
som eu dans», svarade han med ett bredt leende.

Det är också en smak! Jag såg personer så fulla, att de knappt
kunde gå, ragla in genom dörrarna i polismännens åsyn och få så mycket
dryckjom de behagade.

Nu bör jag äfven tillägga, att å tredje klassens matsal, som eger en
särskild ingång från torget, dracks det äfven lika bra. Hvar enda gång,
jag gick der förbi, var det fullt af landtfolk. Der söps visserligen inte
så djuriskt som på den förutnämnda »restaurationen», men der dracks nog
lika mycket, ty rummet var större.

Det blir fina recetter!

Man kan tänka sig, hvilket inflytande som denna af jern vägsstyrelsen
och Kongl. Maj:ts befallningshafvande tillåtna Öl- och vinutskänkning skall
hafva på den mängd af folk, som samlas från omkringliggande landsbygd,
särskildt på de unge männen. Det är väl då inte meningen, att dessa
torgdagar äro tillkomna för att skaffa kongl. jernvägsstyrelsen inkomster
genom att ockra på bondeklassens råaste begär och lustar och att åtminstone
en gång i månaden skaffa stationsplatsens ordentliga bebyggare på
halsen skaror utaf rusig, skrålande och oregerlig allmoge, hvilka hela dagen
draga omkring på vägarne, tjutande som indianer och många gånger tillställande
de vildaste slagsmål. Att polisstyrkan vid torgdagarne uppgår till
minst 9 man — länsman, vice länsman, fjerdingsman och 6 extra konstaplar
— visar ju också, att vederbörande ha ögonen öppna för »folklifvets»
karakter, men hvarför låter man de snuskiga ölkrogarne stå öppna?

—nb—.