Motioner i Andra Kammaren, N:o 159 (Motion 1900:159 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

N:o 159.

Af herr Hj. Brailtillg, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående olycksfallsersättning.

Från fattigvårdens torftiga och förödmjukande nådesmulor åt dem, som
brutits ned, slitits ut, lemnats hjelplösa eller gjorts öfverflödiga i kampen
om brödet inom våra kapitalistiska samhällen, är vägen lång till en genom
statens resurser åvägabragt, alla medborgare omfattande folkförsäkring, hvilken
lemnar ett humant och tillräckligt skydd — så långt detta öfver hufvud
är möjligt på individualistisk grund — mot de ekonomiska följderna af all
slags oförmåga till förvärf, vare sig sedan denna beror på invaliditet genom
olycksfall, sjukdom, ålderdom eller förorsakas af ofrivillig arbetslöshet.

Det må derför också vara förklarligt, fast ingalunda försvarligt och
gagneligt, att de besittande och herskande klasserna, när de upptaga den
sociala försäkringens problem, sådana dessa te sig från deras horisont, ännu
aldrig velat se dem annat än styckevis, aldrig som delar af ett helt nytt
system för samhällelig solidaritet, buret uppe af gemensamma ledande
grundtankar.

Äfven i mönsterlandet för nutidens socialpolitiska försäkringslagstiftning,
Tyskland, är denna brist på enhetlighet i grundplan ett genomgående
drag. De olika försäkringarnas organisation är helt skiljaktig, liksom deras
omfattning ofantligt vexlar. Alla bära de dock pregeln af sitt historiska
ursprung — att vara ett försök från det enade Tysklands främste ledande
statsman att, genom att bjuda arbetarne några positiva fördelar, hejda deras
allt fullständigare öfvergång i social demokratiens läger. Försäkringen skulle
Bill. till Biksd. Brok 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 42 Häft. (Ko 159). 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

vara sockerbrödet att locka vilddjuret-arbetarklassen med, samtidigt som
dess fria rörelseförmåga skulle tyglas af piskan-socialistlagen.

Att denna politik fullständigt förfelat sitt mål är numera ett af alla
erkändt faktum, hvarom jag dock ansett mig hafva något skäl att erinra,
då önskan att göra arbetarklassen mera till freds med sin ställning i samhället,
utan att inrymma den några vidgade rättigheter vid sidan af de nu
magtegande, nog icke torde vara främmande för åskådningen på tongifvande
håll äfven här i landet. Men kan man till och med i Tyskland påvisa
ett visst famlande i de sociala försäkringsfrägorna och måste man beklaga,
att de der allt från början i åtskilligt snedvridits af partipolitiska bisyften’
så var dock den Bismarckska politiken på detta fält ett sannskyldigt mönster
af målmedvetenhet och kraft, jemförd med den, som tyvärr kommit
till synes här i Sverige. Jag behöfver blott erinra, hur regeringen, sedan
de industriella arbetarnes särskilda skydds- och försäkringsfrågor för nu
16 år sedan sattes på dagordningen i vårt land genom enskild mans initiativ,
till en början ''trefvade en smula kring det dock icke synnerligen
svårlösta problemet om försäkring mot olycksfall i arbete, så uppgaf detta
för ett nytt, mera omfattande projekt till en arbetarnes invaliditets- och
ålderdomsförsäkrmg, sedan försökte med ett betydligt reduceradt förslag på
samma fält, för att, när icke heller detta lyckades, sent omsider på nytt
vända tillbaka till olycksfallsfrågan, men nu från en annan utgångspunkt,
principielt och praktiskt ohållbar, och som betecknar ett stort steg tillbaka
från regeringens ståndpunkt af 1891.

Af detta vankelmod har den naturliga följden blifvit den, att icke
det minsta grand blifvit hos oss ännu gjordt på lagstiftningens väg för
ens någon detalj af den stora invaliditetsförsäkringen. Det skall snart
visa sig, om något ens denna gång kan göras, med det nu framlagda förslaget
till uppslag, om också icke till grund.

Bland orsakerna till invaliditet äro olycksfallen ingalunda de till antalet
allra mest förhärjande, om också de 8,506 dylika, som d:r Ilj. Gullberg
i sin undersökning för 1897 kunnat redovisa från hufvudsakligen den
stöne industrien i Sverige, vittna om talrikheten i detta slags störingar
eller förstöringar af förvärfsförmågan. Men plötsligheten i deras verkan
äf\ ensom den starka stegring både i deras antal och i ohyggliga detaljer
hos vissa fall, hvilka åtföljt den moderna industrialismen, har väckt många

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

sofvande samveten. Så har den allmänna mening, som ännu står ganska
likgiltig inför t. ex. yrkessjukdomarna, gått öfver till att särskildt för
olycksfall i industriens tjenst medgifva undantag från regeln att försörjningspligten
räknas uppfyld med fattigvård.

Att man fäst blicken nästan uteslutande på olycksfall i arbete har
emellertid haft till följd, att den generella olycksfallsrisk, för hvilken alla
samhällsmedlemmar äro utsatta, fått träda i skuggan för den speciella, som
åtföljer verksamhet inom vissa yrkésgrenar. Mot denna yrkesrisk har skydd
i främsta rummet kräfts, och då faran härvid sammanhänger med sjelfva
yrkesdriften, har gifvetvis ersättningspligten för de skador och olyckor, denna
vållar, också måst läggas på denna, d. v. s. på egarne till de olycksbringande
redskapen och maskinerna. Det ligger ju endast enkel logisk
rättvisa i att när ett yrke under gifna förhållanden kräfver ett visst antal
olycksfall med samma nödvändighet som ett visst qvantum olja per år för
sitt maskineri, det också skall åligga yrkesidkaren, till hvilkens profit hela
arbetet under nuvarande ekonomiska system sättes i gång, att sörja för det
ekonomiska godtgörandet af olycksfallen. Han har ingen rätt att kasta på
samhället omsorgen om de offer, som kräfts för att öka hans privategendom.
Och de svaga försök, som i början gjordes från »det fria aibetsaftalets»
fanatici att advocera fram, att i arbetslönen skulle ingå en frivilligt åtagen
riskpremie för olycksfall, hvadan den nya bördan borde läggas på arbetaren,
måste ju också stranda på sin egen orimlighet. Redan den första arbetareförsäkringskomitén
framhåller med skärpa (I, 1, sid. 74) att »tillgången
på arbetare är i allmänhet mer än tillräcklig . . . Yid sådant förhållande
kan arbetslönen i allmänhet icke gerna stiga utöfver hvad som erfordras
för arbetarnes oundgängliga lefnadskostnader efter de förhållanden, hvarvid
de å hvarje tid äro vane. Såsom en nödvändig eller vanlig beståndsdel
af dessa kostnader har emellertid utgiften för försäkring för olycksfall i
arbetet ingalunda ingått.»

I det nu framlagda kongl. förslaget är denna sunda ståndpunkt uppgifven
och arbetsgifvarens ersättningspligt till stor del kastad öfver på
arbetaren, icke endast genom att ersättningen begränsas som i andra länder
till blott vissa procent af lönen, utan genom att den för alla fixerats till
en viss orimligt låg summa, hvilken betecknas som »nödtorftigt underhåll»
och icke står i någon som helst relation till »oundgängliga lefnadskostnader
efter de förhållanden, hvarvid arbetarne å hvarje tid äro vane». Jag återkommer
senare till detta principiella och praktiska kardinalfel hos förslaget
af år 1900.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

Men om sålunda försäkring mot den egentliga yrkesrisken helt enkelt
bör ingå i yrkets produktionskostnader, lemnar dock en så ordnad försäkring
ett ganska vidt spelrum öppet, der intet skydd finnes, om olyckan
är framme. Det gifves talrika gränsfall, der det kan vara tvifvelaktigt, om
ett olycksfall rättvisligen bör räknas som bändt »i arbetet», och det sker
dagligen olyckor, der påtagligen arbetsgifvaren som sådan icke rimligen
kan ba något ansvar, för att nu icke tala om alla de fall, der samhällelig
hjelp lika väl beböfves till icke-lönarbetare, t. ex. till små sjelfför sörj ande
hemmansegare, handtverkare m. fl. Det allmänna rättsmedvetandet kan
heller icke känna sig till freds med de teoretiska subtiliteter, hvartill ett
allt för ensidigt fasthållande vid synpunkten om olycksfallsersättningen som
produktionskostnad måste leda, t. ex. att en kusk är olycksfallsförsäkrad,
medan han på förmiddagen för varor till stationen — då är han arbetare
i försäkringspligtigt yrke — men icke då han om eftermiddagen kör för
sin arbetsgifvares familj under en promenad i vagn — då är han helt
enkelt tjenare.

Ur den menskliga solidaritetens synpunkt har gifvetvis den, som blir
invalid genom en olyckshändelse i hemmet, lika stort kraf på samhälleligt
bistånd som den, hvilken förderfvas under arbetet. Också har en tendens
att göra olycksfallsförsäkringen allt mera omfattande gjort sig oemotståndligt
gällande öfverallt, der man begynt med försäkring mot viss yrkesrisk. I
Tyskland hade 1897 antalet försäkrade personer stigit till 17 1/i millioner,*)
i Schweiz omfattar den nya sjuk- och olycksfallsförsäkringen alla osjelfständigt
arbetande både i industri, samfärdsel, handel och jordbruk, äfvensom
tjenstefolk, och gäller alla olycksfall under anställningstiden. Men
lägges denna försäkring så vidsträckt och verkligt socialt, blir det också
endast i sin ordning, att staten betalar den del af bördan, som faller utanför
den egentliga yrkesrisken; så är också fallet i Schweiz, der arbetsgifvarne
skola bidraga med 4/5, men staten direkt tillskjuta 1/s. Till denna
vidsträcktaste form af olycksfallsförsäkring syftade också det förslag, som
1895 framlades af den danska socialdemokratiens representanter i folketinget
och som, efter hvad en af dem skrifver till mig, var bygdt på den
princip, att »alla statsborgare, som skadades genom olycksfall, skulle hafva
ersättning (pension eller sjukdomsunderstöd), derest icke deras ekonomiska
ställning var sådan, att olycksfallet icke hade nämnvärdt inflytande på deras

*) För denna äfvensom åtskilliga andra uppgifter om främmande länders hithörande förhållanden
se »Om arbetare-olycksfallsförsäkringen» af Thor Andersson, Sthlm. 1900.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

förmåga att lifnära sig sjelfva och. familj, hvilket vi uttryckte genom en
inkomstgräns. Understödet skulle utgå hr statskassan genom en särskild
skatt på de högre inkomsterna.»

För min del skulle jag personligen vara mest böjd att så godt först
som sist arbeta för denna frågas lösning ur de större synpunkter här antydts,
och i skarp motsats mot Kongl. Maj:ts regering håller jag före, att
vi böra söka våra mönster för socialförsäkring hos de i dessa stycken mest
framskridna länderna, i stället för att låta oförskyldt lidande fortfara, medan
vi spilla tid med samma slags trefvande försök, som man annorstädas redan
kommit ifrån. Men då svenska Riksdagen icke alls representerar Sveriges
arbetarklass, saknas för närvarande all möjlighet att här bringa ett förslag
i dessa stycken, hvilket till läggning och omfattning vore ur arbetarsynpunkt
verkligen tidsenligt, ens till mera allvarlig behandling. Jag har
derför ansett mig böra stanna vid dessa principiella antydningar och öfvergår
i stället till frågan: betecknar det kongl. förslaget något verkligt socialpolitiskt
framsteg?

Denna fråga kan också formuleras så: är det kongl. förslaget, ehuru
blott en ringa början, dock dels en en början åt rätt håll, dels en så pass
af sevärd sådan, att den har någon praktisk betydelse? Den sista delen
af spörsmålet är icke mindre vigtig än den förra, ty arbetarne kunna med
full tillförsigt räkna på, att deras stora frågor med den sociala utvecklingens
hela kraft tränga ständigt starkare in på statsmagterna. De ha sålunda
intet intresse att i förhastande binda sig för en tid framåt vid
anordningar, som de från början måste bestämdt ogilla.

Ersättningspligt eller försäkring?

Arbetarförsäkringskomitén och efter den Ivongl. Maj:t af 1890 och
1891 ha klart och enkelt påvisat, hvarför systemet att ålägga vederbörande
arbetsgifvare ersättningsskyldighet måste betraktas som alldeles otillfredsställande
och i stället väljas obligatorisk olycksfallsförsäkring. Kongl.
Maj:t af 1900 upptager samma bevisföring, söker med förespegling om
»lämpliga detalj bestämmelser» något reducera dess verkan, men förklarar,
att »alltid lärer dock återstå , att ansvarighetslag »måste» leda till rättegångar
samt att »fullständig säkerhet icke kan beredas arbetaren att verkligen
utbekomma» sin ersättning. Ur dessa premisser drager så Kongl.
Maj:t den slutsats, att lian bör föreslå — en ansvarighetslag!

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

Då lyckligtvis från ett håll, som har utsigt att vinna långt större
gehör i Kiksdagen, redan blifvit klarligen uppvisadt, att, Kongl. Maj:ts utlofvade
»detaljbestämmelser» till trots, det mycket rigtigt »alltid lärer återstå»,
att ansvarighetssystemet medför rättstvister i mängd och ständig
osäkerhet för arbetaren, kan jag i dessa stycken helt enkelt hänvisa till
den öfvertygande utredningen i herr Fränckels motion, n:o 31. Samme motionär
har också, delvis med åberopande af Kongl. Maj:ts föregående, bättre
öfvervägda uttalanden i ämnet, visat tomheten i några af de argument,
med hvilkas tillhjelp den kongl. propositionen, då den erkänt sin oförmåga
att tillfredsställande försvara ersättningspligtssystemet, söker draga
ned försäkringssystemet till ungefär samma nivå. Härvid må blott ytterligare
ett par anmärkningar läggas.

Talet om att »rättsgrund» för försäkring skulle saknas, hvilket redan
då det framfördes verkade som gengångare från en förlegad Manchesterdoktrinarism,
gör ett ännu mera barockt intryck, sammanstäldt med den
socialpolitiska lagstiftningens landvinningar hela verlden rundt under det
senaste årtiondet.

»Hvarje särskild arbetsgifvares intresse att söka förekomma olycksfall»
hålles efter hvad all erfarenhet visat af intet så verksamt vaket
som af en effektiv yrkesinspektion; men vill man nödvändigt anordna ett
premieringssystem i reda penningar åt de arbetsgivare, som visa sig hysa
sådant intresse, så synes mig den utvägen ligga nära till hands, att efter
yrkesinspektörens bepröfvande föra de bäst med skyddssåtgärder försedda
arbetsplatserna i en lägre riskklass, än genomsnittligt gäller för yrket.

Hvad åter beträffar ordandet om »oöfverskådligt ansvar» af en
riksförsäkringsanstalt, verkar detta nästan parodiskt, när man erinrar sig,
att hela risk- och premiesumman rör sig om ett par millioner kronor årligen.
Och hvad slutligen beträffar de möjliga »missuppfattningar beträffande
grunden för arbetarnes rättigheter», som skulle utmynna i anspråk
på högre lifräntor och utsträckt ersättningsrätt, så är det för visso min
djupa öfvertygelse och förhoppning, att sådana stegrade och berättigade anspråk
både komma att framställas och vinna gehör; men hvarför just försäkringen
i detta afseende skulle vara mera af ondo än ersättningspligten,
då ju båda afse att på olika vägar tillfredsställa precis samma rättsanspråk,
det mägtar jag absolut icke fatta.

Ett argument, som dock onekligen skulle ha en viss vigt i vågskålen
till förmån för ersättningspligten mot försäkringen, vore, om i andra länder
en bestämd tendens att föredraga den förra framför den senare skulle

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159

ha framträdt i och med ökad praktisk erfarenhet. Det må då tillåtas mig
att en smula komplettera det kongl. förslagets rätt knapphändiga och derför
ej tillräckligt vägledande upplysningar i detta fall.

Först och främst må konstateras, hur det är stäldt i länderna med
obligatorisk försäkring. I Tyskland, Österrike och Norge är alltjemt fråga
om försäkringens förbättring, särskildt om dess utsträckning till vidare
befolkningslager, men veterligen sättes aldrig ens i fråga, att man skulle
återgå till något ersättningspligtssystem. Finland har genom försäkring garanterat
åtminstone de svårare olycksfallen, Italien har, efter särdeles grundliga
utredningar om de båda systemen, afgjordt stannat vid tvångsförsäkring,
om också motståndet hos några stora industriidkare i senaten genomdrifvit en
viss frihet i val af försäkringsanstalt. Slutligen har Schweiz — ett land,
som eget nog alldeles förbigås i resumén i den kongl. propositionen — efter
de grundligaste förhandlingar i och med sin nya lag helt tagit steget öfver
från ersättningspligtens till den obligatoriska statsförsäkringens grundsats.

Yid ersättningspligt har man deremot stannat i Englands nya lag, men det
är att märka, att denna lag af 1897 är blott en första formulering af den
för England nya grundsatsen om yrkesrisken; »af ett land, der flertalet
institutioner uppstått utan statens ingripande och vidare utvecklats oberoende
af staten, kunde man icke vänta, att olycksfallsersättningsuppgiften
skulle göras till statens, innan man försökt lösa den på privaträttslig väg»,
säger en af mig ofvan citerad författare. Och den, som främst genom drifvit denna
lag, kolonialministern Chamberlain, har ingalunda dolt, att han anser densamma
som blott en förberedelse för tvångsförsäkring. Äfven i Danmark
har man genom 1898 års lag stannat på halfva vägen emellan ersättningspligt
och försäkringstvång, och detsamma är på visst sätt fallet i Frankrike.
Men väl att märka, den franska deputeradekammaren har ända sedan 1893
så godt som enhälligt uttalat sig för tvångsförsäkring, och först i kompromiss
med senaten, som envist motsatte sig en sådan, kom lagen af 1898 till
stånd, sedan deri inryckts, att staten skulle garantera ersättningarnas utbetalande
! Den statsgaranti, man sålunda vägrade i försäkringstvångets öppna
form, kom alltså in ändå på en omväg.

Om nu i Sverige gjort sig gällande någon bestämd allmän mening
mot försäkringstvång och för ansvarspligt, kunde man till nöds ha förstått,
att vår regering, liksom den engelske statsmannen, eller som franska kammaren
kontra senaten, tagit hänsyn till ett sådant faktum och föreslagit
ansvarspligt som ett första steg på vägen. Men Kongl. Maj:t har icke för
sin otrohet mot sig sjelf kunnat åberopa annat, än att »i Riksdagen betänk -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

ligketer uttalats» mot försäkringen —- sannerligen ett märkligt svagt skäl
att frångå sin egen gamla, principielt och praktiskt rigtiga ståndpunkt,
samtidigt som denna ingenstädes öfvergifves, utan tydligen på alla håll
vinner terräng, äfven i de länder, der man för ögonblicket stannat vid en
kompromiss.

Från min ståndpunkt står som ett afgörande kardinalskäl mot ersättningspligten,
utom processerna och osäkerheten, att man på denna väg
afskär sig från möjlighet att utsträcka olycksfallsskadeståndet till småindustri
och småjordbruk. En riskpremie på någon procent af lönen kan, när allt
kommer omkring, äfven den mindre arbetsgifvaren betala, men en lifränta
ruinerar honom ofelbart, utan gagn för någon. Och att komma på rätt
väg, som möjliggör vidare framsteg, är i denna fråga efter min tanke så
vigtigt, att jag icke ett ögonblick skall tveka att gifva min röst emot
hela lagen, om den icke i detta fall alldeles ändras. Jag vill alltså hemställa,

att Eiksdagen, med afslag på den kongl. proposisitionen
i hvad den är grundad på principen om arbetsgifvarens
ersättningspligt, för sin del måtte antaga en
lag, byggd på grundsatsen om försäkringspligt i riksförsäkringsanstalt,
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
§§ 1, 3 och 4 i lagförslaget, som är bifogadt herr
Fränckels motion, n:o 31.

Olycksfallsräntan i proportion till lönen.

I arbetareförsäkringskomiténs utlåtande (I, 1, sid. 106) läses:

»Då ersättningen afser att godtgöra den förlust i arbetsförtjenst, som
genom olycksfallet uppstår, har densamma ansetts böra utgå i viss proportion
till den aflöning, som den af olycksfallet träffade derförut för sitt arbete
uppbar, hvarigenom också lättast tages vederbörlig hänsyn till den olika
inkomst, arbetare i skilda yrken och å olika orter hafva».

Mera motivering ansåg sig denna komité, utan reservation, icke behöfva
spilla på en så sjelfklar sak som att skadeståndet skulle stå i proportion
till den skada (— löneförlust) som olyckan vållat. Också har öfver hela
verlden, der någon form af olycksfallsförsäkring införts, denna princip, så
vidt jag kunnat finna, undantagslöst tillämpats.

I Tyskland utgår vid fullständig invaliditet ersättningen med °js af
årslönen, dock aldrig med mindre än ortslönen för en vuxen daglönare.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

I Österrike är stadgadt 60 procent af årsförtj ensten, i Norge likaledes 60
procent, i Finland likaså, i Italien betalas 5 gånger årsinkomsten (minst
3,000, högst 10,000 lire, hvilket dock i regel skall förvandlas till lifränta),
den nya lagen i Schiveiz stadgar 60 procent för varaktig invaliditet,
men i svåra fall med fullständig hjelplöshet kan ersättningen sättas ända
upp till samma belopp som forna årsinkomsten. De försäkrade indelas i
9 löneklasser, upp till 2,500 francs. I England betalas 50 procent af
genomsnittsveckolönen, dock högst 18 kronor, i Danmark skall utbetalas
6 gånger årsförtjensten, dock lägst 1,800 och högst 4,800 kronor, och vid
öfvergående invaliditet 60 procent af daglönen (minst 1, högst 2 kronor),
och slutligen betalas i Frankrike under vissa garantier ett kapital, hvars
ränta motsvarar 2/3 af lönen.

Svenska regeringen ensamt har det varit förbehållet att taga till orda
för en garantering, sådan den nu skulle blifva, af blott en liten del af
lönen, lika stor eller rigtigare lika liten för alla arbetarelager, i stad och
på land, grofarbetare eller yrkeslärda. Yåra industriarbetare skulle enligt
1891 års förslag garanteras vid fullständig invaliditet 360 kronor och vid
blott partiel — förlust af en arm, ett ben och så vidare — ännu mycket
mindre. Antagligen är det med tanke på de ökade lefnadskostnaderna
som Kongl. Maj:ts regering i dyrtidstilläggens år föreslår att utjemna denna
ränta yttermera nedåt, till 300 kronor som maximum!

Att försäkra den öfriga delen af lönerna vill regeringen benäget öfverlemna
den åt enskilda företagsamheten bland arbetarne. Staten skulle ålägga
arbetsgifvaren att garantera högst 300 kronor — hvad derutöfver är kommer
ingen vid. De 300 kronorna äro det »nödtorftiga» i lönen. Man
stryker ett bredt streck öfver det märkliga erkännande från Arbetareförsäkringskomitén,
jag redan i annat sammanhang citerat: »arbetslönen kan
i allmänhet icke gerna stiga utöfver hvad som erfordras för arbetarnes
oundgängliga lefnadskostnader efter de förhållanden, hvarvid de å hvarje
tid äro vane.» Men vill en »försäkrad» arbetare garantera sig att icke,
från en existens i till exempel Stockholm med 900 kronors inkomst, genom
ett olycksfall sättas med familj i belägenheten att nödgas anlita fattigvården
— ty att en sådan familj icke kan existera här på 300 kronor behöfver
intet bevis -—- så har han att göra den väsentliga delen af försäkringen
sjelf! — Sådan är den svenska regeringens uppfattning af socialt reformarbete.

Här är icke heller, som t. ex. fallet var med ålders- och invaliditetsförsäkringsprojektet,
fråga om godtyckligt valda belopp, hvilka, om grunden

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 42 lläft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

väl en gång är lagd, efter godtfinnande kunna höjas. Ty regeringen har,
märk väl, en princip: arbetsgifvaren skall ersätta blott »så mycket, som
kan antagas förslå till nödtorftigt underhåll åt den skadade eller hans efterlefvande
hustru och barn». Att han kan, när han blir invalid, ändå ha
qvar hustru och minderåriga barn, som berott af hans arbetsförtjenst, är
en eventualitet, hvarpå regeringen icke synes ha tänkt. Kog af, här kan
icke förbättras utan att »principen» kastas öfver bord, det vill säga en
helt ny grundtanke, den enda rimliga och eljest i verlden tillämpade grundtanken
genomdrifves, att försäkring är = försäkring i proportion till lönen.

Det argument, hvarmed denna hårresande sociala utjemning nedåt, till
den för alla lika fattighusgränsen, nödtorfteligen skall försvaras, är hemtadt
utifrån. Det är af flera skäl rimligt, heter det, att arbetsgifvaren icke
ersätter lönen till fulla beloppet. Må vara, derför införes utomlands ett
ganska stort procentafdrag samt en karenstid, som faller på arbetaren. I
Sverige införes också karenstid och för de lägsta lönegraderna ett motsvarande
procentafdrag, men dessutom straffas de arbetare, hvilka drifvit
upp sin årsförtjenst till öfver 500 kronor, med att det »försäkrande»
samhället icke vill veta af denna ändring i deras lefnadsställning; drabbar
olyckan dem, skola de utan krus ned igen.

Men dessa 300 kronor äro ändå mera än invalidpensionerna enligt
1895 och 1898 års förslag, erinrar Kongl. Maj:t. Ja väl, dessa voro
för visso icke rikliga, men så äro de ej heller jemförbara. Medelåldern
för olycksfall i Sverige ligger vid 3 5 år, enligt arbetareförsäkringskomitén;
medelåldern för de beräknade invalidpension erna ligger mellan 60 och 70
år. Att behofven, särskildt med hänsyn till de närmaste familjemedlemmarne,
ställa sig helt olika vid så skilda åldrar, tarfvar intet bevis.

Spörjer man så, hvarifrån denna geniala tanke ursprungligen kommer
om arbetarelönens uppdelning i ett existensminimum på 300 kronor och
en lyxdel, utgörande allt hvad derutöfver är, så erfar man blott, att »arbetsgivare»
funnit skäligt föreslå Kongl. Maj:t detta betraktelsesätt. Jag kan
härtill endast uttrycka mitt beklagande, att Kongl. Maj:ts regering än en
gång visat sig vara, som jag förlidet år hade anledning i Andra Kammaren
framhålla, »trots skenbar opartiskhet en klassregering».

Det är min fulla förvissning, att de industriens arbetare, för hvilka
denna försäkring närmast skulle vara afsedd, och särskildt den stora del
af desse, som är bosatt på orter med högre lefnadskostnader, komme att
betrakta en försäkring till 300 kronor för fullständig invaliditet, allt efter
temperamentet, antingen med harm öfver att sådant kan bjudas som ersättning

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

för deras yrkesrisk, eller med den fullständigaste likgiltighet. I intetdera
fallet lär det »sociala ändamål» af godtgörande af en underlåtenhetssynd kunna
vinnas, som nog icke så litet afses med hela detta lagförslag.

Skola de svenska arbetarne få en känsla af att verkligen något sker
för dem, så lär det icke gå för sig att afspisa dem med ett maximum på
300 kronor, när alla andra civiliserade stater ombesörjt olycksfallsersättning
till 60 ä 70 procent af lönen. Våra arbetare skola helt visst, om de
tillfrågas, svara, att de långt hellre än en sådan »socialreform» vilja tills
vidare, i fred och ro för statsmagternas fuskförsök, fortsätta att genom
sina organisationer eller genom vädjanden till humaniteten hos en del
arbetsgifvare utvidga den redan bestående, utan lagtvång åtagna försäkringen
mot olycksfall. De vilja för visso icke sätta på spel hvad de på den vägen
hittills vunnit och i en nära framtid kunna vinna för en blott delvis försäkring,
lagd efter den grundfalska principen, att yrkesidkaren icke skall
bära yrkesrisken för arbetarens verkliga lön, utan blott för en liten bråkdel
af densamma.

Hvad slutligen angår den invändningen, att införandet af lönen i
kalkylerna skulle förorsaka så stora praktiska svårigheter, så är först att
anmärka, att hvad som går för sig i hela Europa borde äfven vi kunna
reda oss med. Men vill man än ytterligare undvika tvister om lönens
rätta storlek, är ju intet hinder att indela de försäkrade i inkomstklasser,
hvarvid i de ojemförligt flesta fall all tvekan om den enskildes rätta plats
bortfaller. Jag har tillåtit mig att förslagsvis framlägga en dylik tabell,
som jag tror kunde följas utan ringaste större svårighet än vid det omöjliga
systemet med för alla fixa lifräntor:

	Inkomst		Vid fullständig invaliditet	I proc. af lönen	Medium	Svarar mot
Intill	500 kr.	360 kr.	(100)—72	proc.	(86)		1 kr.sjuklijelppr dag
»	501—699	»	450 »	90—64	»	77	proc.	1,2 5 kr. » »
»	700—800	»	540 »	77—67V2	»	72	»	1,5 0 » » »
»	801—1,000	»	630 »	69—63	»	66	»	1,75» » »
»	1,001—1,250	»	720 »	72—58	»	65	»	2,— » » »
»	1,251—1,500	»	810 »	65—54	»	60	»	2,2 5 » » »
»	1.501—1,800	»	900 »	60—50	»	55	»	2,5 0 » » »

Som man finner, sjunker medeltalet af den procent, som skulle erhållas,
ganska jemnt nedåt. Att procenttalet tagits så pass högt för de små
inkomsterna beror på nödvändigheten att tillnärmelsevis hålla de absoluta

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 159.

beloppen på olycksfallsräntorna öfver fattighusnivån. Hvad högsta räntan
beträffar, vill jag blott erinra, att arbetareförsäkringskomitén ej tvekade
att föreslå 960 kr. som gräns uppåt.

Men vare sig man vill välja ett system ungefär som ofvanstående
eller ordna saken på samma sätt som i de flesta andra länder, ett är visst:
från arbetaresynpunkt är det absolut intet framsteg, men kan möjligen
tvärtom verka skadligt för den frivilliga försäkringen, att blott försäkra
den lägsta bråkdelen af lönen. Af erkännande eller förkastande af grundsatsen
om ersättning i proportion till lönen beror väsentligen, om från
arbetarnes eget läger lagen skall helsas som ett framsteg eller bekämpas
som en fara. För min del hemställer jag,

att Riksdagen, med afslag af § 4 i den kongl. propositionen,
liksom på § 14 i herr Fränckels förslag, måtte
införa i lagen ett stadgande, att ersättning för olycksfall
utgår i rimlig proportion till lönen, hvilken antingen
vid olycksfallen individuelt uppskattas, eller indelas
de försäkringspligtige i löneklasser med faststälda
olycksfallsräntor, ungefär efter planen i närstående
tabell.

Det är alltså min öfvertygelse, att de svenska arbetarne icke ha något
som helst intresse af en lag om ersättning vid olycksfall i arbetet, med
mindre denna, i motsats till det kongl. förslaget, bygges pk försäkring genom
statens försorg samt på erkännande af den eljest i hela verlden obestridda
grundsatsen, att den skadade arbetarens innehafda lefnadsställning, icke en
fattighusexistens, skall åt honom nödtorftigt tryggas. Vinna icke dessa
principiella erinringar något afseende, utan den nya olikställighet skall
införas, att den svenske statstjenaren pensioneras i förhållande till sin lön,
men den svenske arbetaren affärdas med ett brödstycke, som tillmätts efter
de primitivaste existensbehofven på de billigaste orterna och totalt lem nar
å sido allt hvad kulturbehof heter, så skall det i hvart fall aldrig kunna
sägas, att detta skett med den svenska arbetareklassens goda minne.

Herr Fränekel framhåller i sin motion vigten af att man »någon gång
verkligen börjar och icke oupphörligt skjuter undan förslag, i ständig
sträfvan efter att finna en ännu bättre och fullständigare lösning» — orden

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

äro civilministerns beträffande 1898 års pensionsförslag. Tyvärr har det
nu icke varit af sträfvan efter båttre lösningar, som hittills riksdagsmajoriteten
skjutit undan alla förslag; detta är en upp- och nedvändning af
fakta. Regeringen vet nog, hvarför den gjorde 1898 års förslag till en
högst reducerad kopia af 1895 års planer, och samma tankegång spåras i
att olycksfallslagen af år 1900 betecknar ett så väsentligt steg baklänges
sedan förslaget af 1891, som i sin tur på en afgörande punkt betydde
icke en förbättring, utan en förstöring af arbetareförsäkringskomiténs
planer. Men så stor är icke vigten af att man »börjar», att man kan
begynna med hvad som helst. Och långt hellre än att »börja» med en
ansvarspligt utan utvecklingsmöjlighet eller ett skadestånd på högst 300
kr., utan hänsyn till lefnadsställningen, bör man efter min mening se
tiden an till den ganska visst icke aflägsna dag, då utvecklingen framtvingar
en bättre början, efter rigtiga grundsatser och med någon grad
af effektivitet.

Under sådana förhållanden är det hvarken frestande eller ens lämpligt
att här gå in på någon

detalj kritik

af enskildheter i det kongl. förslaget. Jag skall derför inskränka mig till att
korteligen framställa följande yrkanden:

Beträffande § 1:

Uttrycket »olycksfall i arbetet» bör, i öfverensstämmelse med anmärkningen
af högsta domstolen, så förtydligas och utvidgas, att ersättning bör
tillkomma en hvar i ersättningspligtigt yrke anstäld för olycksfall, som på
något sätt har samband med denna anställning; »vare sig det timar vid
förberedelse till arbetet, utförande eller afslutning deraf», som arbetareförsäkringskomitén
skref. Längre torde man knappast kunna komma med
enbart fasthållande vid yrkesriskens princip; men ur social synpunkt bör
också denna, som förut framhållits, i sinom tid fullständigas.

Stadgandet att ersättningspligt icke föreligger vid s. k. »grof vårdslöshet»
bör utgå.

Redan arbetareförsäkringskomitén skref om vårdslösheten (I, 1, sid.
105): »Dels blefve en sådan föreskrift särdeles svår att rättvisligen till lämpa,

dels får icke förbises, att ofta en viss grad af oförsigtighet nära

Motioner i Andra Kammaren, Ko 159.

nog icke kan undvikas oclx derför är mycket ursäktlig. Genom ständig
sysselsättning med enahanda arbete blir naturligtvis arbetaren mindre uppmärksam
på den omgifvande faran, hvartill icke sällan kommer, att arbetets
natur kräfver sådan snabbhet i utförandet, att nödig försigtighet icke
kan iakttagas.» Dessa satser förlora ingalunda sin beviskraft derför, att
man skärpt vårdslöshetsbegreppet med att tillägga bestämningen »grof» ;
detta gör blott gränsen ännu mera flytande, och hela stadgandet skall
ofelbart ge upphof till talrika rättstvister, der arbetsgifvarens önskan att
komma undan ersättningspligten skall gynnas deraf, att mycket, som bland
maskinernas larm, i känsla af styrka och tillförsigt och i en arbetsifver,
sporrad af sträfvan till god dagspenning, är en helt naturlig handling, kan
te sig objektivt som oförsvarligt öfverdåd, som »grof vårdslöshet», då det
betraktas från det trygga och lugna domarebordet.

Äfven detta slags menniskooffer på industriens altare äro i sjelfva
verket, som professor G. v. Schönberg rigtigt anmärker, »grundade i den
industriella produktionens natur, uppträda med en viss regelbundenhet,
statistiskt beräkneliga, och redan af denna anledning bör äfven här ett
skadeståndsanspråk erkännas och kostnaderna för detsamma likaledes göras
till produktionskostnader för företagen, bäras af konsumenterna och derför
i första rummet läggas på arbetsgifvarne». Det är här icke längre fråga
om privaträtt, utan om att tillämpa billighetens och humanitetens grundsatser,
förklarade Felix Faure, sedermera Frankrikes president, i franska
deputeradekammaren, då han der försvarade ett lagförslag om försäkring
mot olycksfall äfven vid arbetarens svåra vållande till skadan. Och presidenten
i tyska riksförsäkringsanstalten, Bödiker, har sammanfattat sin
tungt vägande åsigt i denna fråga som följer: »Hvar i verlden finner
man, att en skuld, huru svår den än må vara, belägges med ett straff,
hvars varaktighet kan utsträckas till den skyldiges hela lif? En sådan
grundsats får man icke införa i ett verk för förening af motsatser,
man får icke fordra för mycket af arbetaren. Låtom oss handla storsinnadt,
såsom arbetarens sanna vänner! Detta är icke endast vist och politiskt,
det är äfven kristligt.»

Det är sant, att, som Kongl. Maj:t åberopat, de finska och danska
lagarna i detta fall vägrat att följa Bödikers maning; men de tyska, österrikiska,
norska och italienska lagarna ha gjort det helt, de franska och
schweiziska delvis. \ i skulle sålunda icke sakna goda förebilder, om vi
tilltäppte denna källa till strider och bitterhet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

Beträffande § 2:

Skogshandteringens arbetare böra, som redan i motion af herr D. Persson
i Tallberg påyrkats, medtagas i försäkringen. De skäl, Kongl. Maj:t häremot
anfört, äro verkligen allt för klena att tarfva vidare bemötande.

Att nu göra framställning om andra utsträckningar af lagens omfång
synes ändamålslöst. Fakta skola emellertid snart nog tala sitt tydliga språk
för en sådan.

Beträffande § 4:

Karenstiden bör nedsättas till minsta möjliga, högst 14 dagar, som
arbetareförsäkringskomitén föreslog.

Att i ett land utan ordnad sjukförsäkring lemna den förolyckade
arbetaren hjelplös i 2 månader framstår som en meningslös grymhet —
såvida icke meningen är att rigtigt snart framtvinga obligatorisk sjukförsäkring.
I så fall kunde man dock lika gerna ha bestämt 8 månader,
som i Tyskland; då hade effekten blifvit starkare och afsigten tydligare.
Tyvärr finner man dock i Kongl. Maj:ts motivering intet stöd för en så
gynsam förmodan; der talas blott om att äfven på detta sätt en »riskfördelning»
bör ske mellan arbetaren och arbetsgifvaren, till hvilkens fördel
behöfver jag knappt nämna. Enligt d:r Hj. Gullbergs statistik falla öfver
95 procent af samtliga olycksfall inom den rundliga karenstiden af 2
månader och komma sålunda icke arbetsgifvaren vid; när han så till på
köpet icke af Kongl. Maj:t ålägges att garantera arbetaren en rimlig procent
af hans lön, utan endast hans nyupptäckta märkliga existensminimum, så
torde man få medgifva, att Kongl. Maj:t tagit med skonsam hand på de
offer för yrkesrisken, som icke i industrien riskera lif och lemmar.

Med en karenstid af 14 dagar skulle ändå de lättare olycksfallen, 47
procent enligt den Gullbergska statistiken, bortfalla från försäkringen.
Sjukkassorna finge sålunda fortfarande hjelpa betydligt till att bära bördorna,
och de icke så få arbetare, hvilka rent af på grund af sitt yrke icke nu
kunna upptagas i sjukkassa — t. ex. smerglarne — skulle fortfarande i
dessa 14 dagars förlust af hvarje lefvebröd ha en god. påminnelse om, att,
trots försäkringen, arbetarne icke slippa undan med blott sveda och värk
vid olycksfall. Men det blefve ju dock på så sätt någon rimlighet i
systemet.

Utlandets föredöme, rätt tolkadt, pekar också afgjordt till kortaste
möjliga karenstid. I. Tyskland har man 13 veckor, men obligatorisk sjuk -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

försäkring, och ändå har, af praktiska skäl, en stark strömning uppkommit
för att alldeles borttaga karenstiden, och ett Riksdagens utskott förordade
1897 dess sänkning till 4 veckor. Österrike, som också har ordnade sjukkassor,
har ändå blott 4 veckors karenstid. Norge likaså. Finland har
endast 1 veckas, Italien blott 5 dagars karenstid, uttryckligen emedan
ännu — alldeles som hos oss — ingen offentlig sjukförsäkring finnes. I
den nya lagen i Schweiz är olycksfallsförsäkringen så nära sammanknuten
med sjukförsäkringen, att karenstiden synes vara af föga vigt; den är
emellertid satt till 6 veckor. I England är den 2 veckor; i Frankrike
blott 4 dagar.

Samtliga här afhandlade detaljbestämmelser, till hvilka kunde läggas
åtskilliga andra, röra för visso vigtiga spörsmål, om det gäller att från början
få en i allo god lagstiftning i detta ämne. Men äfven om de nu lösas
mindre tillfredsställande, kunde detta dock icke motivera ett afvisande af
hela lagen från den, hvilken i likhet med mig gerna önskar gå partiella
reformers väg, när mera genomgripande förbättringar icke med ens kunna
vinnas.

Annorlunda står deremot saken, af skäl som jag ofvan utvecklat, om
principiella grundfel införas i lagen, så beskaffade att de måste ohjelpligt
hämma hvarje fortsatt utveckling af den sociala skyddsåtgärd, hela denna
lagstiftning skulle utgöra, och leda oss in i en återvändsgränd, der man
stode fast, utan verklig försäkring och med arbetsgifvarne invaggade i den
falska föreställningen, att de kunna friköpa sig från yrkesrisken utan att
ersätta i ringaste mån de förolyckades yrkesarbetarelöner. Jag vill derför
här till sist rigta ännu en vädjan, närmast till det utskott, som har denna
fråga till behandling, att med frångående af Kong!. Maj:ts ohållbara förslag
samla sig kring försäkringens och den proportionella ersättningens
principer.

Stockholm 2 mars 1900.

Hjalmar Branting.

Stockholm, Viktor Pettersons tryckeri, 1900.