Motioner i Andra Kammaren, N:o 159 (Motion 1895:159 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

Derest konstitutionsutskottet skulle gilla mitt förslag i hufvudsak, men
möjligen finna det nya stadgandet böra formuleras annorlunda eller tilldelas
en annan plats i riksdagsordningen, än af mig ifrågasatt blifvit, torde utskottet
benäget vidtaga de ändringar, som sålunda anses behöfliga.

Stockholm den 12 februari 1895.

Gustaf Ryding.

N:o 159.

Af herr E. "Wavrinsky, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om förslag till sådan ändring i nu gällande lag,
att gift person må kunna bereda egen familj förmånen af
försäkring å sitt lif

Ett bland de allra vigtigaste vilkoren för ett samhälles välstånd och
förmåga till gynsam utveckling torde väl vara, att trygghet beredes samhällets
medlemmar i största möjliga utsträckning mot oberäkneliga rubbningar
i deras ekonomiska existens. Äfven med iakttagande af den allra största
omsorg och försigtighet är det i flera oundvikliga fall icke möjligt för menniskan
att afvända den skada, som hotar henne eller hennes egendom.

Nyare tiden har heträdt en fullt rationel väg, då man träffat anstalter
för att bära de olyckor, som ej kunna undgås. För att göra lifsuppehället
oberoende af sjukdom, olycksfall, ålderdom och andra förödelser har man
inrättat försäkringsanstalter.

Ett slag af dessa, lifförsäkringsanstalterna, afse bland annat att sätta
en familjefader eller moder, i stånd att genom försäkring af sitt lif betrygga
sin familjs ekonomiska framtid, äfven om han eller hon skulle i förtid aflida.

Motioner i Andra Kammaren, K:o 159. 3

Betänker man, att äktenskapets ingående och stiftande af familj är ett
af de lefnadsmål, som snart sagdt hvarje man och qvinna ställer såsom det
högsta och oundgängligaste af allt som bildar lifvets lycka och mening, att
derför möjligheten härtill innebär ett befordrande af i sann bemärkelse allmän
lycka, men att å andra sidan äktenskap, hvilka ingås utan tillräcklig ekonomisk
grund, äro en af de väsentligaste orsakerna till fattigdom, brutet lefnadsmod,
förstörd lycka — ja, ofta nog till oordningar och brott — så måste
man väl erkänna, att hvad lagstiftningen kan inom behörigt område göra
för att betrygga familjelifvets ekonomiska bestånd och derigenom befordra
tillfällena till ingående af sunda och välgrundade äktenskap också bör göras.

Nu är det emellertid så, att lagen icke i afseende på lifförsäkring till
egen familjs trygghet främjar den fulla användningen af detta hjelpmedel.
En gift person kan i sjelfva verket med hänsyn till den gällande äktenskapslagstiftningen
icke annorledes än på omvägar och med stor svårighet taga
en försäkring å eget lif, som med visshet kommer familjen till godo. Mot
lifförsäkring till makas eller makes förmån möter från lagstiftningens sida
det hinder, att gåfva under bestående äktenskap icke annat än i undantagsfall
kan mellan makar ske med laga verkan. Mot öfverlåtelse till de omyndiga
barnen möter den svårigheten, att sådan öfverlåtelse för att vara fullt laglig
sannolikt måste ske till en för ändamålet särskildt förordnad förmyndare
för barnen.

I flera utländska lagstiftningar, särskildt den engelska och den norska,
finnas deremot noggranna bestämmelser för att underlätta och betrygga
sådana anordningar.

För att närmare belysa dessa förhållanden tillåter jag mig åberopa en
utredning af sakkunnige i det vigtiga ämnet och tror mig bäst tydliggöra
frågan genom att ordagrant återgifva den förtjenstfulla framställningen.

Kort öfverblick öfver den nuvarande svenska lagstiftningen i ämnet.

Betrakta vi först frågan, huruvida en man kan träffa sådana anordningar,
att hans hustru kommer att njuta förmånen af en af honom tagen
försäkring å hans lif, skola vi skilja på det fall, då försäkringen redan vid
äktenskapets ingående finnes till, och det, då den först tages under äktenskapet.

I förra fallet torde saken ställa sig sålunda. Lifförsäkringen blifver
såsom varande att, hänföra till lös egendom efter lag gemensam egendom
mellan makarne. Men genom äktenskapsförord kan mannen afsäga sig giftorätt
deri och gör den till hustruns enskilda egendom. Detta dock alltid under
iakttagande af den allmänna regeln, att förord ej må göras till förfång för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

dem, som vid tiden för förordets ingående hafva bättre rätt till egendomen.
Denna bestämmelse kan i allmänhet tolkas på två olika sätt. Antingen kan
man anse, att, om mannen har borgenärer vid tiden för äktenskapsförordets
ingående, dessa sedermera utan vidare ega ovilkorlig rätt till betalning ur
all den egendom, som mannen genom äktenskapsförord eftergifvit. Eller ock
skulle mannen kunna anses berättigad att eftergifva sin rätt till all den
egendom, hvarmed hans dåvarande tillgångar öfverskjuta hans skulder, således
till den behållning, han då eger. Den senare tolkningen skulle, allt efter som
bevisningsskyldigheten ansåges tillhöra borgenärerna eller mannen, innebära
följande alternativ. I förra fallet skulle en borgenär, hvars fordran kommit
till stånd före förordets upprättande, kunna göra anspråk på betalning ur
något egendomsföremål, hvartill mannen då uppgifvit rätten till hustruns
förmån, blott så vida borgenärerna i händelse af bestridande kunde visa, att
mannen då afhändt sig mera än som svarade mot hans dåvarande verkliga
behållning. I senare fallet åter skulle borgenären i första hand kunna göra
anspråk på betalning ur hvarje egendomsföremål, som före förordets upprättande
tillhört mannen, men genom dess ingående afhändts honom, och, derest mannen
ville bestrida detta anspråk, skulle det tillhöra honom att bevisa, att han
icke genom förordet afhändt sig mera än behållningen.

Men utom dessa nu angifna i allmänhet tillämpliga grunder, måste
beträffande det slags egendom, hvarom nu är fråga, nemligen lifförsäkring,
en särskild synpunkt framhållas. Har borgenären, kan man spörja, rätt till
betalning ur sjelfva de föremål, som äro genom förordet honom origtigt
undandragna eller har han blott rätt till betalning ur de värden, som vid
tiden för förordets ingående motsvarade dessa föremål? Frågans besvarande
är af vigt för det spörsmål, hvarmed vi sysselsätta oss. En försäkring har
nemligen dels ett mycket olika köpevärde på olika tider under försäkringstagarens
lifstid och dels ett annat värde vid hans död. Är det nu så, att,
om mannen eftergifvit sin giftorätt i lifförsäkringen, borgenären skall (hvilken
af ofvannämnda tolkningar som än må antagas) hafva rätt till betalning ur
det värde, lifförsäkringen vid förordets upprättande motsvarade, eller skall
han hafva rätt till betalning ur försäkringens vid krafvets anställande gällande
värde, och detta senare vare sig försäkringstagaren lefver eller är död?

Att härpå gifva ett bestämdt svar är i betraktande af den oklarhet i
lagstiftningen och osäkerhet i lagskipningen, som är rådande i alla till detta
område hörande frågor, icke lätt. Men så mycket anse vi visst, att möjligheten
till den senare tolkningens antagande ingalunda får anses utesluten.

Vi öfvergå nu till att betrakta frågan, huruvida en försäkring å
mannens lif kan af honom under äktenskapet tagas till hustruns förmån
eller å henne öfverlåtas. I fråga härom gäller den stora hufvudgrundsatsen,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

att förändring'' af makars inbördes egendomsförhållanden under bestående
äktenskap endast kan ega rum under den i lag stadgade form, som heter
boskilnad. Genom boskilnad kommer egendomsgemensamheten såsom regel
att upphöra och derefter kunna jemväl — ehuru lagskipningen härutinnan
för ingen del är säker — öfverlåtelser mellan makarne göras. Att utan
vunnen boskilnad direkt åt hustrun taga eller ä henne öfverlåta eu lifförsäkring
med den rättsverkan, att densamma blifver hennes enskilda egendom,
är i alla händelser för mannen omöjligt. Men boskilnad vinnes icke annat
än under vissa vilkor, Indika finnas af lagen stadgade och medför dessutom
både kostnader och obehag, för hvilka makarne i det längsta skola draga sig.

Det enda sätt, på hvilket hustrun under äktenskap utan erhållen
boskilnad kan vinna enskild egendom, är genom gåfva eller testamente, som
gifves under förbehåll, att det gifna skall utgöra hennes enskilda egendom.
Vill mannen således till hustruns förmån taga eller å henne öfverlåta en
lifförsäkring, finnes intet annat, sätt än att anordna tvenne gåfvohandlingar,
en, hvarigenom mannen till en tredje person öfverlåter lifförsäkringen, och
en, hvarigenom denne tredje person öfverlåter försäkringen till hustrun med
vilkor, att den skall tillhöra henne enskildt. Om ett sådant aftal icke sker
i afsigt eller har till resultat att undandraga borgenärer uppfyllelsen af
deras rättmätiga anspråk, lärer det icke kunna anses obehörigt ur moralisk
synpunkt. Det är nemligen icke hvad man kallar ett kringgående af lagen
utan fastmera ett supplerande af densamma — ett sådant supplerande, som
på äktenskapslagstiftningens område förekommer och i anseende till samma
lagstiftnings antiqverade beskaffenhet måste förekomma mycket ofta. Men
en sak är, att sådana transaktioner under angifna vilkor icke kunna anses
moraliskt otillåtliga. En annan, huruvida den enskilde bör vara hänvisad
till dem. Detta tro vi icke. Om ett berättigadt intresse tillgodoses genom
en öfverlåtelse mellan makar, bör denna öfverlåtelse få ske direkt och utan
begagnande af en särskild juridisk konstruktion, för det första derför, att
den allmänna redbarheten i handel och vandel bättre befordras genom att
hederliga transaktioner få ske öppet med lagens fulla medgifvande och under
lagens fidla hägn, och för det andra derför att denna omväg medför allehanda
svårigheter, på hvilka hela rättshandlingens bestånd kan gå förlorad.

Vi^ hafva nu angifvit de sätt, på hvilka en lifförsäkring, tagen af
mannen å hans lif, kan förvandlas till hustruns enskilda egendom. Det återstår
emellertid att se till, hvilka rättsverkningar, soin blifva följden af en
sådan förvandling, d. v. s. för hvilken slags gäld egendomen efter förvandlingen
svarar.

Vi se härvid emellertid alldeles bort från den förut berörda frågan, i
hvad mån borgenärer kunna påstå ett äktenskapsförords ogiltighet och följ -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

årligen tillvinna sig rätt till betalning ur den genom förordet disponerade
egendomen på den grund, att detsamma kränkt deras rätt. Vi utgå således
nu ifrån förutsättningen, att lifförsäkringen på ett oangripligt sätt blifvit
hustruns enskilda egendom.

Rörande lifförsäkringen gäller naturligtvis i sadant fall alldeles samma
regler som om hustruns enskilda egendom i allmänhet. Den svarai således
dels för hennes enskilda gäld, hvarmed förstas sa väl den gäld, hon föie
äktenskapets ingående gjort, som äfven den, hvilken under äktenskapet genom
hennes särskilda »vållande eller törgörelse» tillkommit, och dels för makaines
gemensamma gäld, i den mån denna ej kan betalas af gemensamma tillgångar,
dock att hustrun med sin enskilda egendom ej svarar för mera än
»sin andel i gälden», d. v. s. i allmänhet hälften af gälden, sa vida hon ej

förbundit sig till solidariskt ansvar.

Härmed torde det väsentliga vara framhållet af den rättsliga ställningen
i fråga om en lifförsäkring å mannens lif, som blifvit hustruns enskilda

egendom. ...

Blifver åter fråga om rättsförhållandet, när en fader genom öfverlåtelse
å sina barn af en försäkring å eget lif söker betrygga deras framtida
bergning, ställer sig saken annorlunda. Här finnes intet, som lagligen
hindrar en sådan öfverlåtelse. Men väl är öfverlåtelsens giltighet beroende
af iakttagande utaf så pass stränga former, att sjelfva öfverlåtelsen ofta pa
grund deraf skall kunna gå om intet. Fader är sina barns rätte förmyndare.
Men i fråga om lös egendom — hvartill försäkringen såsom utgöiande ett
värdepapper naturligen hör — gäller regeln, att en gåfva deraf, för §tt
anses fullbordad, skall vara icke blott genom ett fritt, klart och bestämdt
viljeuttryck af gifvaren gjord, utan att den derjemte skall vara verkligen
öfverlemnad. Detta åter blifver i de flesta fall liktydigt med att gåfvan
skall hafva blifvit mottagen vare sig af den gynnade sjelf eller af någon
annan å hans vägnar. Den som i förevarande fall borde vara rätt mottagare,
då barnen äro omyndiga, skulle vara deras förmyndare. Men om nu fadern
sjelf är förmyndare, kan han månne i sin person förena gifvaren och mottagaren?
Får gåfvohandlingen således, dä dess yttre form begränsas till ett
skriftligt uttryck för hans vilja rättslig giltighet? Eller fordras härför, att
eu annan förmyndare tillsättes för sjelfva mottagandet af gafvan? Se der
frågor, hvilka icke äro lätta att besvara.

Utan tvifvel lemnar den herskande rättsteorien — och om sknfven
lag är i detta fall knappast tal — föga rum för den liberalare tolkningen.
Den håller nog så strängt på de juridiska formerna i detta fall: att gåfvan,
för att vara giltig, måste vara fullbordad genom öfverlemnande, men att ett
öfverlemnande icke kan ega rum, utan att gifvaren och mottagaren äio två

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159. 7

skilda personer, hvilka, då fråga är om omyndiga, som ju icke sjelfva äro
behörige att företaga rättshandlingar, måste betyda, att en särskild förmyndares
tillsättande blifver nödigt. Det kan dock med skäl betviflas, att
domstolarne, som icke äro så böjde att acceptera teoriens resultat äfven der
det kommer i tydlig strid med billigheten och det sunda förnuftet, skulle,
derest en lifförsäkring är af fadern ursprungligen tagen för barnens räkning
eller blifvit å dem behörigen transporterad och derigenom bestämdt afskild
från gifvarens förmögenhet, af den omständigheten, att han vid förvärfvet
eller transporten varit deras förmyndare, anse sig förhindrade att tillerkänna
gåfvan giltighet. Men att en ovisshet i detta fall råder, är säkert.

Innan vi afsluta vår framställning af den svenska rättens bestämmelser
i hithörande afseenden, torde det vara lämpligt, att vi jemväl kasta en blick
på förhållandet dels vid utmätning och dels vid konkurs.

Att en lifförsäkring så väl som annan egendom kan utmätas, är klar
sak, då icke någon uttrycklig föreskrift i lag hindrar detsamma. Har försäkringen
på ett rättsligen giltigt sätt blifvit hustruns enskilda tillhörighet,
och vill hon vid utmätning i makarnes bo undantaga den på denna grund,
har hon att förete förordet eller förete bevis, att det i kraft af gåfva bör
anses för enskild egendom, hvarefter försäkringen skall sättas i qvarstad med
rätt för hustrun att, derest hon vill värja försäkringen, stämma borgenären
inom tre månader. Gör hon icke detta, har hon förlorat sin talan, så vida
ej inom samma tid boskilnad sökts.

_ Hvad en till barnen öfverlåten lifförsäkring angår, är klart, att den,
så vidt den anses vara dessas behöriga egendom, allenast kan för deras
skuld utmätas. Utmätes den ändock för faderns skuld, äro föreskrifterna i
69 § utsökningslagen tillämpliga, men detta erbjuder knappast något intresse
för den fråga, vi här behandla.

I fråga om konkurs gäller, att der gäldenären inom tre månader före
konkursen genom gåfva eller annat aftal, som hufvudsakligen har egenskap
af gåfva, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna deraf
märklig skada haft, konkursboet kan återvinna egendomen, liksom återvinningsrätt
finnes, der gäldenären inom trettio dagar före konkursens början
annorledes ingått aftal, hvarigenom han iklädt sig förbindelse eller afhändt
sig egendom, borgenärerna till förfång och under sådana omständigheter, att
den, med hvilken aftalet ingicks, haft skälig anledning att sådant antaga.

Dessa bestämmelser äro naturligtvis äfven tillämpliga i fråga om en
öfverlåtelse af lifförsäkring.

Yi hafva velat i sammanhang meddela en öfversigtlig framställning
af de ^ svårigheter, som enligt svensk rätt kunna för en familjefader yppa
sig, då det gäller att genom gåfva af lifförsäkring betrygga hustrus och

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 150.

barns ekonomiska framtid. Vi anmärka emellertid redan här, att den följande
utvecklingen kommer att begränsa sig till frågan om förhållandena mellan
man och hustru i hithörande afseende. Väl förtjena äfven de synpunkter,
vi framhållit vid frågan om en gåfva från fader till barn, sitt behöriga
beaktande. Men då en ändring eller förtydligande i lagstiftningen i den
delen af vissa anledningar, på hvilka vi här icke kunna närmare inlåta oss,
måhända skulle medföra vida större svårigheter men dock gifva ^ett mindre
praktiskt resultat än en förändring till hustruns fördel, anse vi rådligast och
rigtigast att för närvarande koncentrera hela uppmärksamheten på allenast
en reform i den senare rigtningen.

Hvilka befosade anspråk kunna borgenärer rent rationelt sedt och utan afseende
å någon särskild lagstiftning sägas hafva mot en gäldenär och hans
egendom, särskilt den del deraf, som utgöres af försäkring.

I allmänhet kan man ju säga, att den, som lånat en annan person
penningar, bör kunna hafva anspråk på, att gäldenären skall söka betala
skulden genom att dels sträfva att — genom ordentligt arbete — förtjena
hvad dertill behöfs och dels föra ett lif, som står i öfverensstämmelse med
hans ekonomiska läge. Vidare anses borgenären ju äfven hafva anspråk på
hvad som tillfaller gäldenären genom arf, testamente, gåfva eller annorledes,
så vida ej särskilda vilkor utgöra hinder för att hvad sålunda tillfallit
gäldenären användes till betalning af gäld.

Deremot kan gäldenären aldrig vara pligtig att till borgenärens förmån
försäkra sitt lif, så vida sådant ej dem emellan varit vid skuldens tillkomst
aftaladt. Men om borgenären icke kan ega befogade anspråk på, att gäldenären
skall försäkra sitt lif, måste han då anses hafva sådana på försäkringssumman,
derest gäldenären verkligen har försäkrat sitt lif och försäkringen
genom dödsfall utfaller?

Detta är den ena frågan. Den afser tagande af en lifförsäkring, som
vid skuldens tillkomst icke existerade.

Men gäldenären kan redan vid skuldens tillkomst hafva egt en försäkring
å sitt lif. Om denna försäkring hvarken satts i pant för skulden
eller ens vid utverkande af försträckningen omnämnts eller på något sätt
gjorts gällande såsom utgörande en säkerhet för skuldens återbetalande, bör
ju icke fordringsegaren kunna hafva något berättigadt anspråk på att gäldenären
skall uppehålla försäkringen, utan denne kan, om han vill, låta den
genom försummad premieinbetalning förfalla, utan att han derigenom för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159. 9

närmar borgenärens rätt. Men om så är, kan borgenären då, i fall gäldenären
det oaktadt uppehåller försäkringen, ovilkorligen pretendera betalning ur
den utfallande försäkringssumman? Detta är den andra frågan.

Och båda dessa frågor böra enligt vår uppfattning föranleda nekande
svar. Har det stått i gäldenärens fria skön att försäkra sig eller ej, och
har det likaledes statt i hans fria skön att uppehålla en redan befintlig
försäkring eller ej, så bör det väl också stå i hans fria skön att låta
försäkringssumman komma borgenären till godo eller ej — dock icke alldeles
obetingadt hela försäkringssumman, ty då denna — i hvad på den försäkrade
ankommer — bildas genom insatser, dem han måste göra, kan det ifrågasättas,
huru vida borgenären ej bör bibehålla rätt till hvad genom dessa
insatser undandraga gäldenärens förmögenhet eller med andra ord till så stor
del af försäkringssumman, som motsvarar dessa insatsers sammanlagda belopp.

Såsom en hufvud g rundsats, hvilken vi hålla för vigtig, vilja vi alltså
uppställa den, att borgenärerna icke böra ega någon ovilkorlig rätt till sjelfva
försäkringssumman, utan på sin höjd till ett belopp motsvarande de inbetalda
premierna.

Vi säga »på sin höjd» och detta ur en synpunkt, som vi torde böra
något utveckla. I det föregående resonnementet hafva vi, såsom anmärkt
blifvit, utgått från en rent rationel uppfattning af en gäldenärs förpligtelse
gent emot sina borgenärer. Det har der icke varit fråga om, hvilka principer
den ena eller andra lagstiftningen uppstält. Ville man taga hänsyn
till detta, sa kommer man sannolikt till för gäldenären vida mindre strängt
resultat. Ty lagstiftningarne statuera i allmänhet ingalunda några ens
närmelsevis sa stränga förpligtelse!- för en gäldenär, som dem vi här antagit.
De hylla fast mera den åsigten, att en långifvare, så vidt han ej till sin
säkerhet tagit pant, måste hafva varit medveten om den risk, för hvilken
han utsatt sig och sålunda ock får stå sitt kast. Man kan, mena lagstiftarne,
icke allt för mycket inskränka den enskildes rätt att handla och
vandla utan att bota ett ondt med hälften värre. Och derutaf följer då,
att det endast är i vissa ganska bestämdt begränsade undantagsfall, som
lagarna stralfa en gäldenär för bristande hänsyn till borgenärers rätt, eller
som de tillåta dessa senare att fordra återgång af redan afslutade rättshandlingar.
Ett vilkor för vare sig ansvar eller återgång är i allmänhet, att
borgenären sjelf gör allt, hvad pa honom ankommer för att uppehålla sin
rätt och således, der gäldenären ej kan betala, utverkar hans försättande
i konkurs.

Bill. till Riksd. Prof. 1S95. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 38 Käft.

10 Motioner i Andra Kammaren, Ko 159.

Vi skola nu kasta en blick på de utländska lagstiftningarne, för att
se i hvad mån dessa hafva omfattat den nyss uppstäda principen. I den
engelska »Lag, hvarigenom lagarne om gifta qvinnors egendom samlas och
förändras» den 18 augusti 1882 11 §, föreskrifves som följer:

»Grift qvinna må, i kraft af henne här förut tillerkänd rätt att sluta
kontrakt, taga försäkring på sitt eget lif eller på mannens lif till sin enskilda
fördel, och detta kontrakt med all fördel deraf skall komma henne
till godo.

En försäkring som mannen tagit å sitt eget lif och förklarat vara
afsedd till förmån för hans hustru eller hans barn, eller för hans hustru
och barn eller något af dem, eller som hustrun tagit å sitt lif och förklarat
vara afsedd till förmån för hennes man, eller hennes barn, eller för
hennes man och barn, eller något af dem, skall stå under särskild god mans
vård till förmån för de deri omnämnda personerna, och de penningar, som
utbetalas på en dylik försäkring, skola icke, så länge ändamålet med försäkringen
ej i alla hänseenden är uppfyldt, utgöra någon del af den försäkrades
egendom eller häfta för hans eller hennes skulder. Dock skola den
försäkrades fordringsägare, derest det bevisas, att försäkringen tagits och
premierna betalts i afsigt att bedraga dessa, vara berättigade att af de
penningar, som kunna fås utbetalda på försäkringsbrefvet, utfå ett belopp

motsvarande de sålunda inbetalda premierna---------

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _»

Den grundsats, lagstiftningen hyllar, finnes här synnerligen klart uttryckt
och kan fastslås i följande fyra punkter.

1. En man egen under bestående äktenskap taga lifförsäkring till förmån
för hustrun eller barnen.

2. For äring seg ar ne ega således icke någon rätt att bestrida en sådan
transaktions giltighet.

3. Dock ega fordringsägare en viss rätt till betalning ur försäkringssumman,
derest det bevisas, att försäkringen tagits och premierna betalts i
afsigt att bedraga dem.

4. Äfven i detta sista fall sträcker sig dock fordringsegarnes rätt
icke öfver ett belopp motsvarande de sålunda inbetalda premierna.

Man finner således, att den engelska lagens principer äro icke obetydligt
liberalare mot hustrun, än hvad vi här ofvan framhållit såsom logiskt
rigtigt. Den grundsats, vi betecknat såsom sjelfva den väsentligaste, nemligen
att borgenärernas rätt i intet, fall bör gå längre än till premiernas utfående,
är antagen. Men till och med för denna rätts utkräfvande uppställer lagen
den stränga förutsättningen, att det skall bevisas, att försäkringen tagits
och premierna betalts för att bedraga borgenärerna, hvilken förutsättning

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159. 11

för det första lärer innebära, att under inga förhållanden borgenärer, hvilkas
fordringar tillkommit senare än försäkringens tagande, kunna göra några
anspråk, och för det andra, att gäldenärens ekonomiska ställning, på den
tid försäkringen togs, icke får hafva varit sådan, att han bort kunna anse
det sannolikt, att han skulle kunna betala sin gäld.

Vi öfvergå nu till att taga i betraktande den norska lagstiftningens
bestämmelser i hithörande afseende.

Härvid äro hufvudsakligen att märka vissa bestämmelser i »Lov. af
29:de juni 1888 om Formuesforholdet mellem Aegtefaeller», hvars 20 §
innehåller föreskrift, att lifförsäkringssumma eller lifränta, som är tillförsäkrad
någon af makarne, blifver den makens enskilda egendom, för så
vidt icke genom testamente, gåfvobref eller äktenskapsförord är annorledes
bestämdt.

Vidare föreskrifves i 24 §, att gåfvor mellan makar under bestående
äktenskap måste för att vara giltiga ske genom äktenskapsförord, undantagandes
om de bestå i föremål till personligt begagnande, hvars värde icke
står i missförhållande till gifvarens vilkor, eller lifförsäkringssumma eller
lifränta, som tillförsäkras hustrun.

Af dessa bestämmelser framgår, att den norska lagstiftningen i en
mycket vidsträckt grad behjertat de skäl, som böra föranleda till särskilda
bestämmelser rörande lifförsäkringens tillgodogörande för familjen.

Af lifförsäkring eller lifränta, som tillförsäkras endera maken, blifver
dennes enskilde egendom och att gåfva af sådan natur får under bestående
äktenskap utan iakttagande af eljest föreskrifna formaliteter göras mellan
makar, innebär i sjelfva verket det fullständigaste erkännande man gerna
kan tänka sig af de synpunkter, vi ofvan sökt utveckla.

Lägger man härtill, dels att ingen bestämmelse finnes som förbehåller
borgenärerna rätt till återvinning af ett belopp motsvarande inbetalda premier
och dels att hustruns enskilda egendom icke svarar för andra förpligtelser
än sådana, som hon sjelf iklädt sig, finner man, att det knappast
är möjligt att gå längre i fråga om försäkringens lagliga betryggande för
familjens räkning.

öfvergå vi till att betrakta den tyska rätten i hithörande afseende,
kunna vi inskränka oss till att återgifva den motivering, hvarmed tyska
rikets högsta domstol nyligen grundat en dom i tvist mellan en afliden persons
borgenär, å ena, och hans hustru, å andra sidan, om bättre rätt till
en försäkringssumma, hvilken, oaktadt försäkringen tagits af den aflidne till
förmån för hans hustru, sedan konkurs efter honom uppkommit, af konkursförvaltningen
togs i anspråk för borgenärernas räkning. Denna motivering,

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

som med synnerlig klarhet utvecklar den tyska rättens principer i sådant
fall, lyder sålunda:

»Den af X på eget lif till förmån för hans hustru tagna försäkringen
måste anses såsom en utan valuta gjord disposition i enlighet med § 25
n:o 1 och 2 konkursförordningen; men med rätta har appellationsdomstolen
antagit, att genom den handling, som efter de anförda bestämmelserna skulle
vara föremål för klander, det, hvarpå klaganden i förevarande rättegång
gör anspråk, från X:s förmögenhet hvarken blifvit föryttradt, hortgifvet eller
undantaget och att det således här ej kan vara tal om ett återbärande till
konkursmassan i enlighet med § 30 konkursförordningen. Såsom riksrätten
redan förut utlåtit sig, är ändamålet med klander i konkurs endast det att
för konkursmassan återställa det tillstånd, som skulle bestått, om den klandrade
handligen icke företagits. Men häraf följer den inskränkning i svarandens
förpligtelse^ att han ej behöfver återbära mera än det som frångått
gäldenärens förmögenhet. Endast så långt räcker ersättningsskyldigheten.
Xu har aflidne X före företagandet af den klandrade rättshandlingen icke haft
någon fordran på försäkringsbolaget på grund af något lifförsäkringskontrakt,
således ej heller kunnat lemna ifrån sig en sådan. Han har försämrat sin
förmögenhetsställning endast i den mån som försäkringspremier redan blifvit
af honom betalda. I hvad mån detta skett under den korta tiden från aftalets
afsilande till försäkringstagarens död synes likgiltigt, då klaganden
rigtat sin klandertalan ej mot de verkstälda premieinbetalningarne, utan mot
lifförsäkringen sjelf. Revisionssökanden har visserligen sökt utveckla, att en
ogiltig rättshandling i hvarje fall dock förelåge på den grund, att X ända
till sin död underlåtit att återkalla den till förmån för hans hustru gjorda
öfverlåtelse och derigenom försummat det af hans fria vilja beroende förvärfvandet
af anspråk på lifförsäkringssumman. Emellertid måste denna
mening stranda redan derpå, att klaganden i föregåeende instanser rigtat sin
klandertalan endast mot tagandet af litförsäkringen till förmån för svaranden,
icke mot X:s derpå följande underlåtenhet. En dylik klandertalan saknar
för öfrigt hvarje saklig och rättslig grund, då en afsigtlig underlåtenhet ej
ens blifvit ifrågasatt och aflidne X hvarken var pligtig att för egen räkning
förvärfva försäkringsanspråket ej heller dertill genom någon tredje mans
handling föranledd».

Af denna domsmotivering synes framgå, att den tyska rättsuppfattningen
obetingadt mcdgifver en man rätt att taga lifförsäkring till sin hustrus
förmån, med den verkan, att borgenärerna i alla händelser icke kunna göra
anspråk på större andel af försäkringssumman än som motsvarar de inbetalda
premiernas sammanlagda belopp, hvaremot en punkt i resonnementet gifver
vid handen, att en öfverlåtelse af redan tagen försäkring näppeligen torde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159. 13

vara oangriplig hvad de borgenärer beträffar, hvilkas fordringar uppkommit
efter försäkringens tagande, men före dess öfverlåtande.

Hvad angår den franska rätten, finnas flera rättsfall, som visa, att en
man kan taga en försäkring ä sitt lif till sin hustrus förmån, likasom äfven
att han kan öfverlåta en redan befintlig försäkran å henne med det resultat,
att försäkringssumman kommer henne uteslutande till godo, utan att så vidt
vi känna någon inskränkning till borgenärernas förmån med afseende å premiebeloppet
förefinnes.

Märkligt nog synes en i Fintand af högsta instans meddelad dom gifva
vid handen, att äfven der den uppfattningen skulle göra sig gällande, att en
lifförsäkring, som en gift man tagit till sin hustrus förmån, bär anses tillhöra
henne enski/dt. Och detta är så mycket anmärkningsvärdare som den svenska
äktenskapsrätten i öfrigt till sina grundprinciper fortbestår i Finland, hvadan
man skulle vara frestad tro, att Finlands högsta domstol härvidlag tillämpat
den gamla svenska domareregeln, som säger, att »en god beskedlig domare
är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheterna.»

Efter denna korta öfversigt skola vi nu taga i skärskådande, i huru
pass vidsträckt grad, den svenska lagstiftningen, för hvars väsentliga föreskrifter
i hithörande afseende vi ofvan redogjort, kan anses tillämpa rigtiga
och billiga grundsatser i det ifrågavarande ämnet.

Så snart det gäller en utomstående person, kan en man, blott han icke
kommer i konflikt med konkurslagens bestämmelser, skänka bort hvad det
vara månde och således jemväl å sitt eget lif tagen försäkring.

Men i fråga om hustrun ställer sig saken annorlunda. Den svenska
lagstiftningen har icke i ringaste mån accepterat grundsatsen, att försäkringen
bör kunna komma hustrun till godo gent emot borgenärerna.

Före äktenskapet kan visserligen, såsom vi sett, en lifförsäkring genom
förord göras till hustruns enskilda egendom, men efter äktenskapets ingående
kan detta icke ske annat än medelst en transaktion genom tredje man, och i
båda fallen svarar hustrun med hela lifförsäkringen icke blott för sin enskilda
gäld, utan jemväl för sin andel i den gemensamma gälden.

Yi skola något närmare undersöka grunden till den oförmånliga undantagsställning,
lagen sålunda gifvit hustrun.

Grundsatsen att en förmögenhetsrättslig handling mellan tvenne makar
under bestående äktenskap icke låter sig göra hvilar allt utan tvifvel på
farhågan för bedrägliga transaktioner till borgenärers skada. En sådan farhåga
är onekligen också ganska välgrundad. Man betänke blott det intima förhållande,
som råder mellan tvenne samboende makars ekonomiska intressen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

och som ju gör, att den ena kan »gifva» bort huru mycket som helst åt den
andra utan att dermed egentligen athända sig någon fördel för sig sjelf.

Men alla dessa bedrägliga transaktioner, hvilka man fruktar, afse naturligtvis
för det första att undandraga borgenärerna verkliga och befintliga
saker eller rättigheter, hvarpå de eljest haft befogade anspråk. Här åter
är det, såsom vi ofvan visat, egentligen blott fråga om qäldenärens rätt att
nedlägga ett kapital i ett osäkert företag, hvilket kan gifva vinst och att för
detta fall förbehålla vinsten åt hustrun eller att till hennes förmån disponera
den af ett redan på detta sätt ned/agdt kapital uppkommande vinst. Och för
det andra äro de verkligt bedrägliga transaktionerna i de allra flesta fall
rigtade på eget val, så att gåfvan i sjelfva verket är en blott fiktion, under
det att gåfva af lifförsäkring ju afser icke att till den gifvandes egen fördel
undandraga borgenärer något, utan att uppfylla en pligt emot dem, för hvilkas
timliga uppehälle gifvaren åtagit sig ansvaret. Vid sådant förhållande synes
det icke kunna bestridas, att lagen, utgående från en princip, som väl i sig
sjelf är vigtig och, så länge äktenskapsrätten i det hufvudsakliga bibehålies
oförändrad, jemväl bör fortbestå, likväl drifva denna princip för långt och
sålunda låtit under densamma ingå fall, som egentligen icke höra dit. Eller,
för att uttrycka oss egentligare och mera historiskt, en lag, vid hvars tillkomst
de förhållanden, som nu afses, icke funnos för handen, har uppstält en
grundsats, hvilken kan fortfara att såsom regel vara på sin plats, men från
hvilken nyare tiders ekonomiska institut fordra ett undantag.

Det är nemligen af vigt att framhålla och betona, att den grundsats i
fråga om försäkringen, som de engelska och norska lagstiftningarne, hvilka
utgå från en helt annan äktenskapsrätt i det hela än vår, uppställa, mycket
väl låter sig såsom ett undantagsstadgande införa i den svenska lagstiftningen
utan att samma lagstiftnings principer derigenom rubbas och tillika i en så
bestämdt begränsad form gestaltas, att något slags fara för en obehörig utsträckning
aj undardagsstadgandet icke behöfver anses vara för handen.

Möjligen skulle man deremot vilja invända, att sjelfva undantagsstadgandets
motivering följdrigtigt skulle leda till att det borde gifvas ett
vidsträcktare område än att gälla endast försäkringen.

Man skulle då kunna resonera sålunda. Om borgenärerna icke hafva
något befogadt anspråk på den vinst, som genom ett försäkringsaftal kan
uppkomma, hafva de i sjelfva verket något befogadt anspråk på en vinst af
hvad slag som helst? Vinst dervid tagen i betydelsen af det tillskott till
gäldenärens förmögenhet, som oberäkneliga tillfälligheter skapa. Men häremot
vilja vi erinra, att antingen äro vinster i sjelfva verket underkastade beräkning
_ så t. ex. handelsvinster, så snart det är fråga om verkligen sund
spekulation —* eller ock äro de att räkna till hazardspel. I förra fallet äro

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159. 15

de ju att anse såsom utbyte af arbete och böra väl då, så vidt grundsatsen
om olagligheten i allmänhet af gåfvor mellan makar bibehålies, hänföras under
den allmänna regeln. I senare fallet åter lärer det icke kunna ifrågakomma
att uppmuntra spel och lotteri genom en särskild undantagslagsstiftning.
Fdr säter ing sa flat et eif deremot icke osund spekulation. Vinsten, som en försäkringstagare
kan gorå, måste ja köpas med lians eget lif, ty det är det
jemförelsevis tidiga dödsfallet., som utgör den tillfällighet, hvilken betingar vinsten.
Att betrygga sig emot en. ödesdiger fara kan aldrig likställas eller med något
fog jemföras med att spela på en lycklig tillfällighet.

Om det således får anses ådagalagdt, att den svenska lagstiftningen
påfordran en ändring i syfte att möjliggöra förvärf af försäkring å mannens
lif till hustruns förmån samt direkt öfverlåtelse från mannens sida af en å
hans lif tagen försäkring å hustrun, synes det enklaste vara att införa ett
sådant stadgande uti det lagrum, som för närvarande innefattar hufvudbestämmelserna
om makars inbördes eganderätt, d. v. s. 2 § i 10 kap.
giftermålsbalken.

Nämnda lagrum, hvilket nu lyder sålunda:

»Man och hustru hafva giftorätt till hälften hvardera i all den lösa
egendom, samt den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som de ega
eller ega få, så ock den fasta egendom på landet, hvilken de i hjonalag afla
tillsammans. I den fasta egendom på landet, som man eller hustru före eller
under äktenskapet ärft, eller förut förvärf!,, eger ej andra makan giftorätt;
dock vare all årlig ränta och afrad deraf under lösören räknad. Varder
under äktenskapet egendom, genom gåfva eller testamente, till ena makan
gifven, med vilkor, att den honom eller henne enskild! tillhöra skall; i den
egendom njute den andra makan ej eller giftorätt».

borde dä erhålla en så lydande tillsats: Förvärf var mannen under äktenskapet
försäkring å sitt lif till hustruns förmån eller öfverlåter han under
äktenskapet en sådan försäkring å hustrun; varde den försäkring och hvad
derå vid mannens död kan utfalla hennes enskilda egendom.

Vi skola nu se till, hvilka de rättsliga följderna skulle blifva åt ett
sådant stadgande.

För det första skulle lifförsäkringen icke kunna tagas i mät för mannens
enskilda gäld och ej heller för den gemensamma annat än hvad anginge
hustruns del deri. Beträffande möjligheten för borgenärerna att vid
försäkringens utfallande erhålla betalning ur någon del deraf motsvarande
premiernas belopp märkes, att, derest premierna betalts af den gemensamma

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159.

egendomen och icke af hustruns enskilda, den allmänna regel utan tvifvel
skall råda, som säger, att, derest den ena makan betalt sin enskilda gäld
med gemensam egendom, så mycket skall vid skifte boet godtgöras af den
makens enskilda egendom. Och om hustrun såsom sin egendom erhållit en
försäkring å mannens lif, torde hon väl också dermed få anses hafva inträdt
i hans eventuella förbindelse till försäkringsgifvaren. Men om försäkringen
är tagen i mannens namn och sedermera öfverlåten å hustrun, så lära de
premiebelopp, som äro betalda före öfverlåtelsen, icke kunna af borgenärerna
tagas i anspråk.

Detta sista resultat kan synas besynnerligt, men lagen är i detta
fall klar.

Alldeles utan möjlighet äro dock icke borgenärerna att tillvinna sig
en å mannens namn tagen genom inbetalda premier kanske redan mycket
värdefull försäkring. Likasom hvarje annan gåfvohandling är nemligen äfven
en sådan, som här är i fråga, underkastad konkurslagens bestämmelser om
återvinning. Och hvad man i detta fall således skulle göra vore blott att
likställa hustrun med andra gåfvotagare.

Man finner emellertid, att ett införande af ofvan föreslagna bestämmelser
ingalunda skulle bringa den svenska lagstiftningen i öfverensstämmelse
med den norska, eller ens med den engelska, hvilka båda gå vida längre i
gynnande af hustrun gent emot borgenärerna, utan att den svenska äktenskapsrättens
redan befintliga allmänna föreskrifter skulle låta det nya institutet
stanna på en ståndpunkt närmast liknande ehuru icke sammanfallande
med den tyska rättens i afseende å borgenärernas anspråk på premiebeloppen.

Frågan är nu, om man bör nöja sig härmed, eller om man bör gå ett
steg längre och förklara, att lifförsäkringen, sedan den blifvit hustruns enskilda
egendom, icke alls häftar för makarnes gemensamma gäld. Detta
skulle då komma att utgöra ett undantag från den allmänna regeln, att
hustrun med enskild egendom svarar för under äktenskapet gjord gäld i proportion
till sin andel i den gemensamma egendomen. För vår del tro vi,
att sakens natur lemnar ett godt stöd för en sådan utsträckning. År det
verkligen meningen att bereda möjlighet för en man till tryggande medelst
försäkring af sin hustrus ekonomiska framtid, vore det att stanna på halfva
vägen, om man medgåfve, att försäkringen finge göras till hennes enskilda
egendom, men likväl stälde henne i ansvar för gemensam gäld med densamma.

De skäl, som hafva anförts för rättmätigheten af en öfverlåtelse från
man till hustru af lifförsäkring, föra visserligen icke med logisk nödvändighet
till en befrielse för hustrun från ansvar hvad försäkringen beträffar för
all annan gäld än hennes enskilda. Man kan ju anse, att man gjort nog i
fall man öppnat möjligheten för mannen att göra försäkringen till hustruns

Motioner i Andra Kammaren, N:o 159. 17

enskilda egendom. Man kan anse, att hon likaväl med försäkringen som
med all annan egendom bör i laglig proportion bidraga till den gemensamma
gäldens betalande, då ju den gemensamma gälden just är sådan gäld, som
presumeras hafva kommit begge makarne till godo. Men för vår del hålla
vi före, att, om också ej den befrielse, hvarom nu är fråga, kan grundas
på strängt logiska skäl, billighetshänsyn och klokhetsskäl dock i hög grad tala
för denna eftergift. Erinra vi oss nemligen, att det nästan alltid är mannen,
som gör den gemensamma gälden, och att, om denna också presumeras
hafva kommit begge makarne till godo, motsatsen i verkligheten dock mycket
ofta torde ega rum, så att hustruns enskilda egendom faktiskt får svara för
en hel del gäld, som allenast kommit mannen till godo, synes det icke vara
någon öfverdrifvet stor förmån, i fall man från denna enskilda egendom undantoge
lifförsäkring å mannens lif.

Ett stadgande af det innehåll, vi här förordat, torde böra få sin plats
uti slutet af 3 § i 11 kap. giftermålsbalken och skulle måhända lämpligen
kunna erhålla följande tydelse:

Har hustru såsom sin egendom, deri mannen ingen giftorätt eger, bekommit
lifförsäkring, tagen å mannens lif soaré med densamma eller med hvad
derå vid mannens död utfaller icke till någon del för sådan gäld, som i denna
§ af ses.

Med stöd af hvad sålunda anförts får jag vördsamt hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes förelägga Riksdagen förslag till
sådan ändring i nu gällande lag, att gift person utan omvägar
och svårigheter må kunna bereda sin familj förmånen
af försäkring å sitt lif, med trygghet för att försäkringssumman
eller så stor del deraf, som icke kan anses
böra tillkomma borgenärerna, kommer familjen till godo.

Stockholm den 12 februari 1895.

Edvard Wavrinsky.

Bih. till Iliksd. Prot. 1895. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 38 Höft.