Motioner i Andra Kammaren, N:o 154 (Motion 1897:154 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

N:o 154.

Af herr A. Hedin, med anledning af Kong!. Maj.is proposition
angående lönereglering för personalen vid statens jernvägar.

I en föregående motion har jag anhållit, att Riksdagen måtte afslå
Kongl. Maj:ts nämnda proposition, men förbehållit mig att äfven framställa
det alternativförslaget, att Riksdagen måtte i väsentliga delar
omarbeta Kongl. Maj:ts proposition, derest förhandenvarande material
och Riksdagens, i främsta rummet statsutskottets, tid skulle tillåta
genomförandet af en så vidlyftig och vansklig uppgift.

En af de väsentligaste anmärkningarna — jemte de i min föregående
motion anförda — mot Kongl. Maj:ts förslag är i min tanke,
att det tagit allt för ringa hänsyn till den stora betjentepersonalens
billiga anspråk. Inledningsvis och för att angifva en allmän synpunkt,
hvarifrån jag anser den frågan böra betraktas, anhåller jag att få här
upprepa några betraktelser, som jag förlidet år, då frågan om postvaktbetjentes
löneförhållanden förevar i Andra Kammaren, tillät mig att
anföra. Mot den jemförelse, som en talare anstalt, mellan den aflöning,
staten består åt den underordnade personalen i dess tjenst, och arbetarnes
Bill. till Riks. Prot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 43 Höft. (N:o 154.) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

inom den »fria», hvarmed väl afsågs den privata, yrkesverksamheten,
erinrade jag följande:

»Man får ej drifva den jemförelse:! mycket långt, ty säkerligen kan det icke vara
välbetänkt, om de som hafva att i främsta hand tillse, huru de låt vara underordnade
organen för statens verksamhet skola anskaffas, sökte att få sina underordnade arbetare
till det af konjunkturerna beroende lägsta möjliga pris. Ett sådant förfarande skulle för
öfrigt ha en motsvarighet, som icke bör lemnas alldeles ur sigte, nemligen den, att, om
staten skulle i likhet med privata industriidkare söka nedtrycka aflöningen så mycket som
möjligt och som konjunkturerna kunna det medgifva, staten naturligtvis finge liksom andra
arbetsgivare vara beredd, att vid förändrade konjunkturer den möttes, såsom arbetsgivare
inom den privata industrien, utaf strejk. Och hvad detta vill säga inom en stor statsförvaltningsgren,
såsom t. ex. tullverket eller postverket, för att icke tala om jemvägsadministrationen,
är onödigt att utmåla. Jag skall blott be att få erinra om det, såsom
jag antager, välbekanta faktum, att för 19 år sedan i ett annat land en ganska liten,
åtminstone jemförelsevis mellan det landet och vårt ganska liten, jernvägsstrejk var alldeles
tillräcklig att från morgon till qväll decidera en stor politisk omkastning. Jag skall också
erinra om en fråga, som för närvarande står på dagordningen i ett annat land, nemligen
frågan om strejkrätt för den vid jernvägen anstälda personal, samt hvilka olika meningar
och, man kan väl äfven säga, hvilka lidelser den frågan har väckt. Denna sida af saken
är motsvarigheten till den möjliga tanken, att staten skulle vid bestämmandet utaf aflöningsyilkoren
för sina tjenare i de lägre graderna intaga samma ställning som arbetsgifvarne
inom den privata industrien.»

Om man, såsom jag vågar antaga, ganska allmänt erkänt giltigheten
af dessa betraktelser, om de vidare, på grund af de skäl jag i
min föregående motion anfört, måste ega en med ärendets yttre omfattning
växande betydelse, när frågan gäller statsbanetrafikens betjentepersonal,
som, ordinarie och extra sammanräknade, förmodligen uppgår
till ett antal af 10,000, så torde ordnandet af denna personals legala
och ekonomiska ställning vara vigtigare än någon af de frågor om
reglering af löneförmåner och dermed sammanhängande rättslig ställning
i öfrigt för större eller mindre corpser af statstjenare, som sedan ett
tjugutal år tagit i anspråk en så betydlig del af Riksdagens kortvariga
arbetstid.

Jag väcker denna motion, i främsta rummet för att göra Riksdagen
bekant med betjentepersonalens önskningar och de skäl, på hvilka
den sjelf stöder dem. Till motivering af det förslag, jag går att rörande
denna personals aflöning framställa, tillåter jag mig sålunda att åberopa
följande till motionen fogade handlingar:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Bil. A.) En af svenska statsbanebetj eningens understödsförenings °)
förtroendemän, på grund af föreningens vid årsmöte lemnade uppdrag,
utarbetad framställning i ämnet.

Bil. B.) En petition till Kongl. Maj:t från stationskärlame vid
Sveriges statsbanor.

Bil. C.) En till Riksdagens ledamöter adresserad skrift från 180
kontorsbiträden vid Sveriges statsbanor.

Bil. B.) En af centralstyrelsen för statsbanornas lokomotiv- och
eldareförening, på uppdrag af föreningen, till jernvägsstyrelsen ingifven
petition, för hvilken föreningen anhåller att få påkalla herrar riksdagsmäns
uppmärksamhet.

Det är under hänvisning till den i dessa skrifter förebragta utredning,
som jag, alternativt mot min föregående motion om afslag å
Kongl. Maj:ts proposition, föreslår,

1) att Riksdagen åt nedan nämnda klasser af
betjente vid statens jernvägar måtte bevilja den lägsta
och den högsta aflöning, som utvisas af kol. 5 och 6
i följande tablå (i hvilken, för jemförelses skull, äfven
äro upptagna, i kol. 1 och 2, nuvarande aflöningsbelopp
samt, i kol. 3 och 4, de af Kongl. Maj:t föreslagna)
:

'') Antalet ledamöter i nämnda förening uppgick den 31 mars 1896 till 2,845.

	1	2	3	4	5	6
	Nuvarande af-löning enligt	I Kongl. Maj:ts	I motionen
Befattningarnes namn enligt Kongl. Maj:ts	aflöningsregl.	proposition före-	föreslagen
proposition	eller särskild föreskrift	slagen aflöning	aflöning
	lägsta	högsta	lägsta	högsta	lägsta	högsta
> Vid styrelsen:
Manligt kontorsbiträde.......................	x) 600	1,080	600	1,200	720	1,200
Vaktmästare .........................................	540	900	780	900
Vid distrikten: Lokomotivmästare ................................. Vagnmästare ...........................................	2) 1,800 720	B,000 3,000	\| 1,200	2,400
Lokomotivförare......................................	960	1,800	960	1,800	1,080	1,800
Öfverbanmästare ....................................	1)!720	1.500	900	1,800	1,200	2,100
Öfverkonduktör och konduktör................	"720	1,500	840	1,500	900	1,500
IStationsmästare å 6 kl. station ...........	3) 720	1,500	960	1,200	900	1,500
Trädgårdsmästare .................................. Maskinist..................................................	Q — Q —	—	t 840	1,200
Materialvakt ............................................ Vagnförman................................................	600 600	900 1,080	1 840	1,080	900	1,200
Banmästare................................................	600	900	780	1,080	900	1,500
Eldare........................................................	4) 720	1,080	720	1,080	780	1,080
Manligt kontorsbiträde............................	J)600	1,080	600	1,080	720	1,200
Stationsmästare å 7 kl. station ............	3) 720	1,500	780	960	900	1,500
Packmästare ...........................................	600	900	720	960		_
Stationskarlsförman ...............................	240	900	660	960	840	1,200
Portvakt vid I klass station eller verkstad	600	960	660	960	_
Qvinligt kontorsbiträde ...........................	*) -	__	540	840	_	_
Vagnsmörjare...........................................	5) 240	660	540	780	600	900
Portvakt ................................................ Lokomotivputsare ................................... Vagnputsare ........................................... Pumpare................................................... Kolvakt ....................................... Stationskarl.........................................	240 240 240 240 240 6) 240	900 720 720 720 720 660	540 480	720 660	j 600 600	840 900
Banvakt ...............................................	7) 240	540	480	600	600	780
Kontorsvakt..............................................	240	600	480	600	_	_
Notisbärare...............................................	8) 240	540	420	540	—	—

'') Ej upptagna i nu gällande aflöningsreglemente. 2) Nuvarande titel: lokomotivförareförman.

3) Hittills äro mästarestationerna ej indelade i klasser.

4) I nu gällande aflöningsreglemente finnes äfven eldarelärling upptagen.

5) I nu gällande aflöningsreglemente finnas äfven bromsare upptagna.

'') I nu gällande aflöningsregl. finnas äfven signalkarl, spårvexlare, kusk och förrådsdräng upptagna.

7) I nu gällande aflöningsreglemente finnas äfven bro- och grindvakt upptagna, samt eger
styrelsen att tillägga högst 20 kronor i månaden under seglationstiden för vakt vid rörliga broar
samt att för bevakning af grindar anställa personer med lägre arfvoden.

8) I nu gällande aflöningsreglemente finnas äfven telegrafbud upptagna.

Anm. I ofvanstående jemförelsetablå och regleringsförslag hafva ej upptagits qvinligt
kontorsbiträde vid styrelsen och kontorsvakt vid styrelsen, emedan dessa befattningar hittills
ej finnas, och man således saknat grund för bedömande af lämpliga aflöningsbelopp.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154. 5

Hvad jag i föregående motion anmärkt med anledning af den
kongl. propositionens punkt I, att nemligen Riksdagen anmodas att
ikläda sig medansvarigliet för en magtutöfning, som Kongl. Maj:t gentemot
Riksdagen behåller för sig allena, men tillika förbehåller sig att
i nästan obegränsad utsträckning uppdraga åt den inför Riksdagen oansvariga
jern vägsstyrelsen, det gäller äfven om propositionen i öfrigt.
Genom dess antagande skulle således Riksdagen sjelf, i fråga om en
stor förvaltningsgren, icke blott negativt, genom efterlåtenhet — såsom
hittills blott allt för ofta skett — utan positivt, direkt och uttryckligt,
omintetgöra det konstitutionella ansvar, som grundlagen velat lägga i
representationens hand att utkräfva af Konungens rådgifvare. Ännu
aldrig har af Riksdagen begärts samtycke till en lönestat, der det, såsom
här, öfverlemnas åt Kongl. Maj:t eller åt jernvägsstyrelsen att af ett
i de allmännaste ordalag uttryckt medgifvande från Riksdagens sida
göra hvad man behagar. Jag hänvisar till punkterna X—XIV och det
närmast derefter följande förslaget, att Kongl. Maj:t skall ega att, enligt
en hittills säkerligen exempellös formulering, afgöra om tillämpningen
af de föreslagna bestämmelserna.

Deremot erbjuder förslaget ej Riksdagen någon garanti mot något
af äfven de värsta missbruk, som förekommit och ännu förekomma.
Jag skall nämna ett exempel.

Väl stadgas i punkt X, l:o om jernväg sstyrelsens rätt att bevilja
förmånen af fri bostad för tjenstemän och betjente vid distrikten. Men
det är alldeles påtagligt, att Kongl. Maj:t, ej härmed afhänder sig sin
sjelftagna rätt att åt generaldirektör, öfverdirektörer m. fl. upplåta
boställsvåningar — detta utan något tjenstens behof, utan möjlighet
att förebära billigheten af en sådan in natura-förbättring af otillräcklig
lön, deremot till stort men för den trafikerande allmänheten, i ty att
man till förhyrda lokaler på längre eller kortare afstånd från stationen
förvisat expeditioner, i stället för att inrymma dem i byggnader, hvartill
Riksdagen för sådant ändamål beviljat penningar. Historien om annexet
i Stockholm och det nya stationshuset i Malmö vittnar om det trotsigaste
förakt för Riksdagens både rätt och önskningar.

Jag tillåter mig att uttala den önskan, att statsutskottet behagade
åt denna fråga egna sin uppmärksamhet, och för samma ändamål påpekar
jag följande:

I punkt X, l:o heter det, att fri bostad beviljas åt, bland andra,
»betjente af lägre grad än vid banafdelningen: banmästare, vid maskinafdelningen:
eldare, vid trafikafdelningen: kontorsbiträde». Denna föreskrift
lärer vara föga begriplig för dem, som ej känna den rangrulla

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

för järnvägstrafikens betjente, som här synes vara förutsatt, alldenstund
ej några andra, medelst offentliga handlingar kända påbud finnas, som
stadga om ordningsföljden af högre och lägre grader inom statsjernvägarnes
betjentecorps. Skulle ej heller någon speciel sådan rangeller
grad-ordning finnas, då är föreskriftens tillämpning uppenbarligen
öfverlemnad åt jernvägsstyrelsens helt och hållet obundna godtycke.

Bestämmelsen om felräkningspenningar i XI, l:o d) är, enligt
hvad jag erfarit, föremål för olika uppfattningar, i det uttrycket »ej
må för någon öfverstiga» möjligen kan uttydas såsom »för någon tjensteman^,
hvadan det lärer böra rättas till »ej må för någon expedition
öfverstiga» o. s. v.

Beträffande det å sid. 12 förekommande förslaget, att Riksdagen
må medgifva Kongl. Maj:t rätt att afgöra, Indika »aflöningsformer»,
såsom varande »för personalen af jemförelsevis mindre vigt», må omedelbart
tillämpas, det vill säga tjensteman och betjente påtvingas, och hvilka
skola anses vara för personalen vigtiga — något som löntagaren väl
torde få anses ensam vara rätte mannen att bedöma — så är detta en
ny princip, för hvilkens tillämpning Riksdagen synes mig sakna all anledning
att, genom bifall till detta oväntade förslag, ikläda sig ansvar,

2) föreslår jag, på här nedan i korthet anförda skäl:

att Riksdagen ej beviljar den af Kongl. Maj:t
för generaldirektören äskade löneförhöjning, såsom
motiv för hvilket förslag jag endast åberopar, att ingen
hittillsvarande erfarenhet rättfärdigar förhöjningen, och
att, om en gång platsen skulle blifva besatt med en
person, hvilkens förtjenstfulla chefsverksamhet påkallade
en ökning af lönen, Riksdagen utan tvifvel skulle
finnas benägen att bevilja ett personligt lönetillägg;

att Riksdagen ej beviljar den af Kongl. Maj:t
ifrågasatta löneförhöjningen för öfverdirektörerna, hvilkas
arbete och ansvar ju skola minskas genom den
s. k. decentraliseringen;

att Riksdagen ej beviljar de för sju byrådirektörer
begärda löneanslag, hvilket yrkande föranledes
deraf att, om de n. v. öfverdirektörsassistent-befattningarna
af åtminstone ett mycket stort antal med
förhållandena inom jernvägsstyrelsen förtrogna personer
betraktas såsom alldeles obehöfliga, det naturligtvis
är så mycket mindre rimligt att öka dessa, under

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

nytt namn förklädda, sysslors antal och aflöning, på
samma gång som man genom den tillämnade »decentralisationen»
skall minska, centralförvaltningens göromål; -

att Riksdagen, i stället för den åt en telegrafdirektör
föreslagna lön, beviljar för en telegrafingeniör
samma aflöningsförmåner som för byråingeniör, hvilket
synes vara fullt tillräckligt för en tjensteman som —
oafsedt betydelselösa inspektionsresor — blott bar att
bestyra en reparationsverkstad, under det alla arbeten
å linierna besörjas af banafdelningen;

att Riksdagen såsom löneregleringsvilkor stadgar
förbud mot förening af tjenst vid stats]ernvägarne
med befattning vid enskild jernväg — för hvilket yrkande
skälet torde vara sjelffallet;

att Riksdagen afslår Kongl. Maj:ts förslag om
en särskild pensionsrätt för jernvägsstyrelsens chef,
enär det, i stället för fastställande af en sådan rätt,
enligt hvad det vill synas, på grund endast af ett tillfälligt
personligt motiv — Riksdagen har, som bekant,
år 1894 afslagit den af Kongl. Maj:t begärda pensionen
för nuvarande generaldirektören — torde vara
vida lämpligare att, der skälig pension ej kan från
jernvägsstatens pensionsinrättning tillkomma afgående
generaldirektör, Riksdagen blifver i tillfälle att i hvarje
särskildt fall pröfva framställning från Kongl. Maj:t
om fyllnadspension från allmänna indragningsstaten.

Stockholm den 23 januari 1897.

A. Hedin,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Bil. A.

Till Riksdagens herrar ledamöter!

Sedan Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåtit nådig proposition angående
lönereglering för personalen vid statens jernvägar tillåta vi — Indika
å svenska statsbanebetjeningens understödsförenings årsmöte den 10—11
juli 1896 utsetts att med anledning af det väntade förslaget till ny lönereglering
för jernvägspersonalen framföra personalens egna önskningar
i ärendet till vederbörande myndigheter — oss vördsammast att i det
ämne propositionen omhandlar göra följande framställning.

Med stor tacksamhet skall af jernvägspersonalen mottagas underrättelsen,
att Kongl. Maj:t i fråga om tjenstetillsättningen föreslagit, att
tjenstemän och betjente vid statens jernvägar skola tillsättas genom
konstitutorial och sålunda vinna en fastare form för sin anställning än
nu är fallet.

Jemväl skall med synnerlig tacksamhet erfaras, att Kongl. Maj:t
velat i det väsentliga bibehålla vissa af de naturaförmåner, som hittills
tillagts personalen, åt densamma, oaktadt ganska genomgripande förslag
i annan rigtning förelegat.

Då vi likväl anse oss böra framföra vissa erinringar emot den
nådiga propositionens stadganden i ämnet, så sker detta derför, att
propositionen vid bestämmandet af löneförmånerna efter vår mening i
flera afseenden stannar ett icke ringa stycke under hvad en rättvis
uppskattning af jernvägspersonalens ansvarsfulla kall och trägna arbete
säkerligen borde betinga.

Vi skola då först tillåta oss att beträffande tillämpningen af aflöningssystemet
med arfvoden efter klass framhålla ett synnerligen djupt
kändt önskemål, hvilket, oaktadt enträgna framställningar derom icke
saknats, af Kongl. Maj:t lemnats utan afseende.

1893 års jernvägskomité har, på samma gång den förordat bibehållande
af det nuvarande systemet af s. k. föränderligt arfvode eller
arfvode efter löneklass, upptagit till behandling frågan om inflytande i
aflöningsreglementet. af sådana bestämmelser angående dess tillämpning,
att personalen måtte efter ett bestämdt antal år af oförvitlig tjenstgöring
komma i successivt åtnjutande af de i reglementet för respektive tjenste -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

grader faststälda löneklasser — hvilket är just det önskemål, tvärs vigt
för personalen vi liär vilja ännu en gång kraftigt betona.

Komitén yttrar härom (betänkandet sid. 220) följande: »Att en
dylik önskan råder, torde bero på föreställningen, att uppflyttningarna i
löneklasser, då uttryckliga bestämmelser angående grunderna härför saknas,
lätt kunna blifva beroende på vederbörandes godtycke, hvilken föreställning
måhända i viss mån underhålles deraf, att olika grunder i detta
hänseende i verkligheten tillämpas med afseende å olika befattningar.
Komitén, som icke kunnat undgå att finna önskvärdt, det bestämdare
föreskrifter uti ifrågavarande hänseende meddelas, har jemväl varit betänkt
på att efter finskt mönster föreslå intagandet i aflöningsreglementet
af bestämmelse, att innehafvare af föränderligt arfvode skulle i allmänhet
vara berättigad att efter visst antal år uppflyttas i närmast högre
klass. Men då behof af sådan uppflyttning i sjelfva verket icke i lika
grad förefinnes för alla med föränderligt arfvode aflönade kategorier, och
då vid sådant förhållande meddelandet af ett dylikt generelt stadgande
skulle medföra orättvisor och på samma gång, enär löneförhöjning i
vissa fall komme att ega rum utan grundad anledning, blifva i ekonomiskt
hänseende för jernvägen betungande, medan å andra sidan intagandet
i aflöningsreglementet af detaljerade bestämmelser, som toge
hänsyn till alla de särskilda omständigheter, hvilka för olika grupper af
personalen påkallade olika stadganden i detta hänseende, skulle blifva
allt för omständligt, har komitén i stället i instruktionsförslaget föreslagit
ett stadgande, som förutsätter, att styrelsen skall genom formligt
beslut fastslå de grunder för uppflyttning i löneklasser, styrelsen finner
för de särskilda befattningarna böra i allmänhet tillämpas. Om sedermera
dessa grunder — såsom komitén förutsätter — för personalen bekantgöras,
synas förhållandena uti ifrågavarande hänseende vara på ett
jemväl för personalen tillfredsställande sätt ordnade.»

Hvad komitén sålunda anfört, vilja vi tillåta oss att något närmare
skärskåda, och göra då början med att framhålla, hurusom komitén
ingalunda synes hafva fullt uppfattat anledningarna till det missnöje,
som råder med de nuvarande bestämmelserna.

Då komitén sålunda såsom enda grund för detta missnöje angifver
föreställningen, att uppflyttningarna i löneklasser lätt kunna blifva beroende
af vederbörandes godtycke, så är detta icke rigtigt. Antydda
omständighet må utgöra eu af anledningarna till missbelåtenheten. Men
det finnes andra och ännu mera påtagliga sådana.

Om aflöningsformen för en viss kategori af statstjenare är beBih.
till liiksd. Vrot. 1897. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 43 Käft. 2

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

stämd till vissa olika löneklasser med möjlighet af uppflyttning från den
ena till den andra, så torde deraf följa, att de till denna kategori hörande
statstjenare böra ega påräkna att åtminstone i allmänhet hunna
genom successiva uppflyttningar hinna den högsta klassen med deraf
direkt eller indirekt följande förmåner. Men om det skulle visa sig,
att det faktiska förhållandet är alldeles motsatt, att, till följd af omständigheter,
hvilka nästan undantagslöst äro för handen och livilka äro alldeles
oberoende af ifrågavarande statstjenare sjelfva, dessa i allmänhet
alls icke hafva utsigt att nå denna löneklass, så synep det vara en temligen
meningslös och snarare skadlig än gagnelig åtgärd att förespegla
dem en sådan utsigt. En förmån, som hägrar, om ock i fjerran, kan
utgöra en kraftig sporre till nit och driftighet i tjensten. Men skulle
den hägra i ett sådant fjerran, att den alltmera antager gestalten af
något oupphinnelig^ kan den missräkningens bitterhet, som framkallas
af gäckade förhoppningar, verka i alldeles motsatt rigtning.

Nu är emellertid förhållandet, såsom här nedan skall visas, just
det, att vissa kategorier af jernvägsbetjente, hvilka på papperet haft sig
möjlighet tillagd att slutligen nå en viss löneklass, nästan aldrig hinna
denna.

Hvad först angår maskinafdelningen, så är det ett faktum, att
lokomotivförarne, hvilkas aflöning nu är bestämd till minst 13:de klassen
med 960 och högst 9:de klassen med 1,800 kronor, för närvarande
nästan undantagslöst stanna nedom den högsta klassen.

Om de — efter att hafva tjenstgjort som eldareelever 3 å 4 år
och såsom eldare 12 å 16 år — uppnått 1,080 kronors arfvode, få de,
när de blifva förare, 1,200 kronor. Men derefter få de vänta c:a sex
år för att hinna nästa löneklass eller 1,500 kronor och ytterligare nio
år för att nå den högsta eller 1,800 kronor. Men så länge kan i de
allra flesta fall deras fysik icke uthärda det svåra yrket.

Beträffande betjente å trafikafdelningen råder i viss män samma
förhållande, åtminstone i fråga om konduktörer. Om en packmästare
blifvit konduktör t. ex. vid 45 års ålder, får han, om han som packmästare
hunnit till 900 kronor, såsom konduktör 960 kronor. Efter två
år erhåller han ökning med 120 kronor, efter ytterligare 5 år 120
kronor och efter ännu 5 eller 6 år 300 kronor dertill, så att han är
uppe i sin högsta löneklass 1,500 kronor. Men för att erhålla pension
efter denna klass, måste han hafva tjenstgjort i densamma i 5 år. Och
dertill hinner han i allmänhet icke.

Det anförda må vara nog för att visa, att jernvägspersonalens
åstundan efter fastställande i reglementet af bestämda principer för upp -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154. ] 1

flyttningen till högre löneklass har bland andra det vigtiga skälet, att
personalen genom erfarenhet funnit det nuvarande systemet leda till, att
den högsta löneklassen för vissa kategorier är till, snart sagdt, blott på
papperet, blott som en möjlighet, hvilken sällan eller aldrig blifver verklighet.

Det skall emellertid härmed ''icke vara förnekadt, att systemet medför
jemväl den af komitén antydda olägenheten, att uppflyttning understundom
för den ene dröjer ett eller par år längre än för den andre
utan att något som helst skäl för en sådan olikhet kan utrönas. Huruvida
olikheten åter beror på »vederbörandes godtycke», såsom komitén
uttryckt sig, eller huruvida den i de särskilda fallen föranledes af verkliga,
men icke tillkännagifna skäl, tilltro vi oss naturligen icke att afgöra.
Detta torde också i viss mån vara likgiltigt, alldenstund effekten
i allt fall måste blifva enahanda: att skapa en lättförklarlig missbelåtenhet
och att minska intresset för tjensten hos den, som utan synbara skäl
blifvit tillbakasatt.

Emellertid har nu komitén, utgående från angifna förutsättningar,
velat söka tillskapa en bättre sakernas ordning genom att i förslaget
till instruktion för kongl. jernvägsstyrelsen föreslå ett stadgande, så lydande: -

»§ 20.

I plenum skola följande ärenden handläggas:

frågor om fastställande åt eller ändring i arbetsordning för styrelsen
eller distriktsförvaltningarna, instruktion eller tjenstgöringsreglemente
för underlydande personal samt de allmänna grunder, enligt hvilka uppflyttning
af personal i löneklass må ega rum;

Komitén anser detta stadgande förutsätta, att styrelsen skall genom
formligt beslut fastslå de grunder för uppflyttning i löneklasser,
styrelsen finner för de särskilda befattningarna höra i allmänhet tillämpas.
Och komitén tillägger, att om sedermera dessa grunder — såsom
komitén förutsätter — för personalen bekantgöras, synas förhållandena
uti ifrågavarande hänseende vara på ett jemväl för personalen tillfredsställande
sätt ordnade.

Det behöfver icke sägas, att vi äro tacksamma för den uppmärksamhet,
komitén egnat den för oss så utomordentligt betydelsefulla frågan.
Men vi måste framhålla, att den lösning, komitén trott sig finna

12 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

uti nyss berörda instruktionsbestämmelse, alldeles icke förefaller oss tillfredsställande.

För det första kunna vi icke finna, att verkligen, såsom komitén
yttrat, bestämmelsen förutsätter, att »styrelsen skall genom formligt
beslut fastslå» de allmänna grunderna för uppflyttningen. Så vidt vi
förstå, kan icke ett rent formelt stadgande af innehåll, att behandlingen
af vissa ärenden bör ske på visst sätt eller under vissa former ega
den imperativa betydelsen att ålägga styrelsen att af eget initiativ
upptaga till behandling sådana ärenden och än mindre att i dem fatta
sådant positivt beslut, som komitén förutsätter. Jernvägsstyrelsen skulle
med andra ord tro vi icke af denna formella föreskrift vara förhindrad
vare sig att underlåta att alls upptaga frågan eller att, om den upptöges,
stanna vid beslut att tills vidare icke fastställa några allmänna grunder
för uppflyttningen. Ett åläggande att fastställa sådana grunder måste
tydligen genom en positiv bestämmelse uttryckligen fastslås.

Men vidare är ju klart, att ett dylikt beslut alldeles icke har den
normerande betydelse för personalens ställning, som ett stadgande i
lönereglementet. Ty beslutet kan ju när som helst ändras genom ett
nytt beslut och kan aldrig fastställa en förblifvande rättighet för personalen
i samma mening som en reglementsbestämmelse.

De af komitén andragna skäl emot en föreskrift af reglementes
natur äro dels, att då behof af uppflyttning icke i lika grad förefinnas
för alla med föränderligt arfvode aflönade kategorier, skulle ett generelt
stadgande om uppflyttning efter vissa år medföra orättvisor och på
samma gång, enär löneförhöjning i vissa fall komme att ega rum utan
grundad anledning, blifva i ekonomiskt hänseende för jernvägen betungande,
och dels att intagandet i aflöningsreglementet af detaljerade
bestämmelser, som toge hänsyn till alla de särskilda omständigheter,
hvilka för olika grupper af personalen påkallade olika stadganden i
detta hänseende, skulle blifva allt för omständligt.

För vår del tillåta vi oss att på det enträgnaste framhålla, huru
just ett generelt stadgande om uppflyttning efter vissa år är det enda,
som skulle vara verkligt tillfredställande, då det är enda medlet att
gifva visshet om, att träget och oförvitligt arbete skall leda till förvärfvande
af större förmåner, och det just är denna visshet, som personalen
så ifrigt önskar. Och tillika må erinras, att komitén vid sitt
försök att gendrifva möjligheten af ett sådant generelt stadgande icke
framstäf några som helst exempel på de förhållanden emellan olika
tjenster, som enligt komiténs förmenande skulle göra ett sådant stadgande
så olämpligt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Skulle det emellertid kunna visas — hvilket, som sagdt, ännu icke
är gjordt — att så stor olikhet råder mellan olika kategorier af betjente,
att allenast vissa af dem men icke andra borde hugnas med
vissheten att en gång kunna vinna de förbättringar i vilkor, som likväl
såsom möjlighet ställes i utsigt för alla, då måste vi enständigt
framhålla, att en utredning härom för visso bör föregå antagandet af
lönereglementet, och de bestämmelser, som deraf blifva en följd, intagas
i detta. Att bestämmelserna kunde komma att blifva något detaljerade,
kan nemligen, efter hvad vi våga hålla före, icke anses såsom en så
betydande olägenhet, att den säkerhet i fråga om ekonomisk ställning,
som är personalens säkerligen icke oberättigade önskan, måste offras.

Såsom resultat af det sagda drista vi sålunda såsom den här
ifrågavarande jernvägspersonalens vördsamma, enträgna och som vi tro
välgrundade önskan framhålla,

att sådan föreskrift måtte intagas i bestämmelserna om grunderna
för jernvägspersonalens aflöning, att alla betjente inom viss kategori
efter väl vitsordad tjenstgöring ega att efter vissa år uppflyttas i högre
klass, och att sammanlagda antalet tjenstår, som vid oförvitlig tjenstgöring
borde förflyta ifrån inträdet i lägsta löneklassen inom viss kategori
och till uppnåendet af den högsta, i allmänhet ej måtte öfverstiga
femton.

Hvad vidare angår sjelfva aflöningens storlek, nödgas vi framhålla,
att densamma på flera punkter icke synes oss motsvara hvad
som kan anses skäligen motsvara det arbete och det ansvar, som äro
förenade med jernvägstjensten.

För att gifva en öfverskådlig bild af personalens önskningar i
afseende å aflöningen och på samma gång förhållandet mellan de nuvarande
aflöningarna, de i den nådiga propositionen föreslagua och de
af personalen åstundade, meddela vi till en början följande tabellariska
öfversigt:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154:.

	N:0 1.	N:o 2.	N:o 3.
Befattning.	Nuvarande arfvode.	I Kong!. Maj:ts nåd. proposition föreslaget arfvode.	Önskadt arfvode.
	lägsta.	högsta.	lägsta.	högsta.	lägsta.	högsta.
Vagnförmän.............	600	1,080	840	1,080	900	1,200 :
Öfverbanmästare..... Lokomotivförare å 6 kl.	720	1,500	900	1,800	1,200	2,100
stationer .......	960	1,800	960	1,800	1,080	1,800
Stationsmästare ........	720	1,500	960	1,200	900	1,500
Konduktörer ......... Banmästare å 7:de kl. sta-	720	1,500	840	1,500	900	1,500
tioner ............	600	900	780	1,080	900	1,500
Stationsmästare ........	720	1,500	780	960	900	1,500
Stationskarlsförmän . .	240	900	660	960	840	l''200
Lokomotiveldare............	720	1,080	720	1,080	780	1,080
Vagnsmörjare ..........	240	660	540	780	600	900
Banvakt .................... Vagnputsare, pumpare, kol-	240	540	480	600	600	780
vakt..................	240	720	540	720	660	840

Följande möjligast kortfattade motiveringar må stödja siffrorna i
tredje kolumnen af denna öfversigt.

Vagnförmännen hemställa om samma löneförmåner som lokomotivförareförmän,
emedan de förres tjenstgöring måste anses vara lika
arbetsam, lika vidtomfattande och lika ansvarsfull som de sistnämndes.
Denna begäran synes ock desto mera berättigad, som en del vagnförmän
haft och hafva att sköta lokomotivförareförmäns platser.

Öfverbanmästarne hemställa, under erinran om att de på ett vaksamt
sätt måste biträda baningeniörerna vid bansektionernas skötsel,
såväl i expeditionen som å linien samt ofta på egen hand och risk
handhafva ansvarsfulla förrättningar, att deras aflöning måtte få begynna
med 1,200 kronor och stiga till 2,100 kronor. Då öfverbanmästarne
redan nu under en lång följd af år tillsatts med 1,080 å
1,200 kronor, synes det särskild! obilligt att fastställa löneminimum för
dem till 900 kronor, hvilket faktiskt skulle utgöra en betydande nedsättning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Lokomotivförarm åstunda allenast en höjning af deras lägsta löneklass
från 960 kronor till 1,080 kronor och åberopa såsom skäl för en
sådan höjning ej mindre tjenstens synnerligen vigtiga, ansvarsfulla och
utslitande beskaffenhet än äfven det förhållande, att densamma uppnås
först efter en lång föregående verksamhet i jernvägstjensten.

Stationsmästarne våga framhålla sin önskan, att aflöningen för dem
må fastställas: för sådana, som hafva post om hand, till lägst 900 kronor
och för de öfriga till lägst 1,080 kronor samt för båda slagen högst
1,500 kronor, och erinra de dervid, att tjenstens art ingalunda gifver
skäl för en så pass låg aflöning som den nådiga propositionen innehåller.

Konduktörerna önska allenast den obetydliga höjningen af aflöningsminimum
från 840 kronor till 900 kronor, under hvilket sistnämda aflöningsbelopp
de icke anse sig kunna något så när anständigt berga sig.

Banmästarnes aflöning såväl som öfrig personals vid banafdelningen
har redan från början varit för lågt tilltagen. Då banmästareafdelningarna
voro 1 å 1,5 mil med inga eller ringa expeditionsgöromål,
kunde den väl i någon mån motsvara åliggandena, men tid efter
annan hafva afdelningarna blifvit utsträckta och expeditionsgöromålen
betydligt ökats — hvilket senare tydligt framgår af styrelsens för några
år tillbaka vidtagna åtgärd att bevilja särskilda ersättningar för skrifmateriel
och belysning — utan att aflöningsförmånerna blifvit förbättrade.
Den aflöning, som styrelsen och komitén föreslagit för banmästarne,
kan ju icke anses såsom skälig ersättning för deras tjensteåligganden
och uthärdar ej jemförelsen med öfrig likstäld personal vid eget eller
annat statens verk. Banmästareafdelningarna hafva nu ytterligare börjat
förlängas, och ovisst är, när de anses hafva uppnått sin maximilängd.
Visserligen säges det, att dessa långa afdelningar skola inspekteras endast
hvarannan dag eller halfva afdelningen hvarje dag, men säkert är,
att ofta vid syner, inspektioner och flera andra tillfällen hela afdelningen
fortfarande får på en dag till hela sin längd öfverresas. Dessutom ökar
naturligtvis afdelningarnas större utsträckning de dagliga göromålen vid
banan och pågående arbetens eftersyn äfvensom de förut dryga och
omfattande expeditionsgöromålen. Med längre afdelningar fordras äfven
större omtanke i såväl det ena som det andra afseendet, på det att allt
skall lemna ett så godt resultat som möjligt. Banmästarne måste vara
icke blott ordentlige män, utan tillika hemmastadda i hvad som erfordras
för banans underhåll till trafikens betryggande samt derjemte ega
praktisk kännedom i alla förekommande nybyggnadsarbeten af flera slag,
för att tillfredsställande kunna i första hand öfva tillsyn. Dessutom
torde banmästaretjensten såväl som öfriga tjenster vid jern vägen kom -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

ma att för framtiden fordra större kompetens, än hvad hittills varit fallet,
hvadan den här föreslagna aflöningen ingalunda kan anses för högt tilltagen,
om man derjemte tager i betraktande, att banmästarnes utsigtertill befordran
med högre inkomster för framtiden äro ringa eller inga. Yi hafva
trott, att banmästarnes aflöning borde utgöra resp. 900 och 1,500 kronor.

Stationskaris förmännen motivera sålunda sitt här ofvan angifna önskemål.
Befordring till stationskarlsförman kan i allmänhet ej påräknas
förr än efter 10 å 15 års tjenstgöring som stationskarl. Efter en 10 års
tjenstgöring såsom stationskarlsförman torde väl de allra flesta sådana hafva
uppnått en ålder af 45 å 50 år, och svårt torde det vara att med den ansvarsfulla
och stränga tjenstgöringen, som förefinnes inom nämnda grad, än
ytterligare sköta befattningen i 10 å 15 år för att uppnå de 95 tjenstoch
lefnadsår, som äro bestämda såsom minimum för full pensions erhållande.
Under sådana omständigheter blir följden den, att afsked begäres
innan de 95 tjenst- och lefnadsårens slut, och kommer pensionen
på den grund i afsevärd grad att minskas. Dessutom är det för dem
mycket ringa utsigt att erhålla någon förmånligare och mera inkomstbringande
befattning. Som exempel härå framhålles, att på 20 år ha
ej mer än tre förmän vid Stockholms stationer (Centralstationen, St.
Norra, St. Södra och Stadsgården) blifvit befordrade till stationsmästare,
och det visar sig, att hädanefter äro utsigterna till vidare befordran
mindre än förr.

Vidare framhålles, att lefnadskostnaderna äro betydligt mycket större,
än då nuvarande lönestat upprättades. Äfven har trafiken betydligt
ökats och kommer naturligtvis att ännu mera ökas, hvaraf följer, att det
ansvar, en stationskarlsförman (liksom den öfriga personalen) har, äfven
ökas. För att en förman skall kunna motsvara de fordringar, som styrelsen
och icke minst allmänheten ställa på dem, anse de, att staten
är skyldig gifva dem en sådan aflöning, att deras existens någorlunda
betryggas. Det ekonomiska betryck, i hvilket de befinna sig, i synnerhet
i de större städerna, der de ej hafva mer än sin lön att lefva på,
är beklagansvärdt. De framhålla, att de vid många tillfällen ej kunna
tillbakahålla tanken på sin och sin familjs betryckta ekonomiska ställning,
och således vid ett ögonblick, då själsnärvaro vore synnerligen
behöflig, kunna hafva tankarne fjerran från det arbete, de skola utföra,
hvaraf följden blir, att ett fel lätt kan blifva begånget.

Hvad vagnsmörjarne beträffar, önska dessa, att lägsta lönen måtte
bestämmas till 600 kronor och högsta 900 kronor per år. Den nuvarande
aflöningen är otillräcklig för fyllande af de anspråkslösaste
lefnadsbehof, och den står icke i rätt förhållande till de med deras be -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154. 17

fattning förknippade ansvar och arbete, om dermed jemföras andra
hvarken mera maktpåliggande eller ansträngande men det oaktadt
bättre aflönade befattningar. Härtill kommer, att vagnsmörjarne under
tjensten lätt kunna ådraga sig sjukdom och äfven utsättas för fara till
lifvet. Slutligen framhålles den ringa utsigten för att icke säga omöjligheten
för smörjaren att befordras till mer inkomstgifvande befattning.

Följande exempel visar, huru aflöningen skulle ställa sig för
fyllande af de förnämsta lefnadsbehofven till ett hushåll å 6 personer.

Inkomsten är beräknad efter högsta nuvarande löneklassen:

fast lön................................................................................... 660: —

inqvarteringsersättning 20 procent deraf...................... 132: —

beklädnadsersättning............................................................... 96: —

888: —

hvarifrån dock afgår till pensionsfonden ........................ 48: 12.

då således återstår................................................................. 839: 8 8.

som ökade med oljepremier och milpenningar (eventuelt) 300: —
ger en årsinkomst af...............................................—......... 1,139: 88.

eller (under förutsättning af oafbruten tjenstgöring) en månadslön
af ............................................................................................... 94: 99.

Utgifterna åter beräknas som följer:

Bostad om rum och kök kostar årligen i hyra............... 200: —

till ved och lyse åtgå årligen minst.................................. 70: —

allmänna utskylder utgöra..................................................... 60: —

330: —

eller per månad ........................................................................................ 27: 5 0.

hvadan till bestridande af öfriga lefnadsomkostnader återstå...... 67: 4 9.

och beräknas att åt 6 personer årligen åtgå:

till kläder 100 kr. eller pr. dag o. medlem 4 -f öre x 6 X 30 = pr medlem 8: 33.

„ skodon 60 „ „ „ „ „ 2 £ „ „ „ „ 5: —

„ linne o. sängkläder 29 kr. „ „ 1 ■£ „ „ ,, „ 2:40.

slitning å möbler och husgeråd 5 procent å 200 kr. per medlem ............ — 82, p6: 65.

hvarefter............................................................................................................... kr. 51:44.

blifva öfriga till lifsuppehälle för månaden, hvaraf på hvarje medlem
belöper sig till 28■§ öre om dagen.

Att banvakternas tjensteåligganden äro mycket ansvarsfulla och
Bih. till Itiksd. Vret. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 43 Häft. 3

18 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

att den störa allmänheten och jernvägen äro i stort beroende af dessas
pligttrohet och påpasslighet, är ett sedan länge erkändt förhållande,
men icke nog härmed, banvakternas tjenstgöring är äfven synnerligt
ansträngande, i det att densamma uppgår till minst 14 timmar per
dygn. Den banvakterna åliggande tjenstgöringen har vidare blifvit allt
mer och mer ansvarsfull och magtpåliggande, dels i följd af den ständigt
ökade trafiken och dels i följd af att ett ej ringa antal banvaktsplatser
så småningom indragas; för flertalet af banvakter erfordras det
sålunda numera ständig vaksamhet, omtanke och duglighet, för såvidt
att de många tågens säkerhet å linierna skall blifva i möjligaste mån
betryggad.

Då, som för närvarande är förhållandet, nästan samtlige banvakters
tjenstgöring måste blifva förenad med tryckande ekonomiska bekymmer,
blifver ställningen annorlunda än den borde vara, och det är derför
nödvändigt, att de betungande ekonomiska bekymren, såsom af dem
föreslagits, i någon mån undanrödjas, på det att banvakterna med hela
sin energi må kunna egna sig åt sin ansvarsfulla och vaksamhetsfordrande
tjenst.

Till ofvanstående kommer, att lefnadsomkostnaderna under de
senare åren hafva allt mer och mer stigit, dels i följd af de ökade
behof, som oafvisligen följa med samhällets stigande utveckling.

Vidare hafva under de senare åren såväl krono- som kommunalutskylder
i ej ringa grad ökats, och härtill kommer, att samtlige banvakter
få vidkännas en betydlig utgift till statens jernvägstrafiks
pensionsinrättning samt enke- och pupillkassa, nemligen 6,2 procent
af den banvakt tillerkända aflöningen.

Slutligen må anföras, att för banvakterna förefinnes högst ringa
utsigt för ernående af befordran till högre eller bättre aflönad anställning,
hvarför de i allmänhet hela sitt lif måste stanna uti sin lågt
aflönade ställning.

Lokomotiv- och vagnputsare, kolvakter och pumpare anföra för sina
önskemål följande skäl:

Nämnde betjente äro i allmänhet stationerade i städerna och vid
större stationssamhällen, der såväl hyror som lefnadsomkostnader ställa
sig åtskilliga procent dyrare än i öfriga delar af landet, och äro
hyrorna, särskildt hvad Stockholm beträffar, uppdrifna ända till 250 å
275 kronor per år för 1 rum och kök. Dessa betjente sakna äfven
alla utsigter att erhålla befordran till någon förmånligare befattning.
Hvad sjelfva tjenstgöringen angår, är den i många fall obehaglig och
ansträngande, samt stegras i den mån trafiken utvecklas, och är tjenst -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

göringen inom denna kategori, såväl som den öfriga personalens, icke
begränsad vare sig till tid eller plats likasom mycken nattjenst erfordras.

e ö

I fråga om den nådiga propositionens X § Imom., tillåta vi oss
erinra, att det är svårt att fatta, hvarföre öfverbanmästarne uteslutits
från förmånen af fri bostad, då desse betjente i och för sin tjenstgöring
äro i fullt ut lika stort behof af fri bostad, som de öfrige betjente,
hvilka dermed hugnats.

« o
o

Beträffande slutligen de föreslagna hyresbidragens belopp nödgas
vi lifligt framhålla och betona, huru otillfredsställande den nådiga
propositionen är i fråga härom, då beloppet i X § 3 mom. föreslås till
20 procent af arfvodet för dem som äro stationerade i Stockholm, Göteborg,
Malmö eller Östersund och 15 procent för dem som äro annorstädes
stationerade. Uppenbart är, att en något så när anständig bostad
icke t. ex. här i Stockholm kan för en med 1,200 kronors arfvode utrustad
jernvägsbetjent erhållas för 240 kronor. Förmånerna af fri
bostad jemte vedbrand in natura, komma att i orimlig grad öfverstiga
inom samma löneklass utgående hyresbidrag. Då detta väl dock ej är
meningen, tillåta vi oss vördsamt hemställa, att hyresbidraget måtte
höjas med 5 procent af arfvodet, så att hyresbidragen måtte utgå med
25 procent af arfvodet för i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Östersund
stationerad personal och med 20 procent för dem, som äro annorstädes
stationerade.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Bil. B.

Riksdagens herrar ledamöter!

Undertecknade tillåta sig härmed vördsamt tillställa eder i afskrift
den lönepetition, som af stationskarlscorpsen vid statens jernvägar blifvit
under sistlidne december månad ingifven till Kong!. Maj:t; och våga
vi i ödmjukhet anhålla, att Riksdagens herrar ledamöter behagade taga
del af vår framställning samt, i den mån ske kan, understödja densamma,
då, såsom vi hoppas, frågan snart kommer under Riksdagens
pröfning.

Till Konungen.

Det är nu mer än 7 år, sedan vi, stationskarlar vid statens jernvägar,
till kongl. jernvägsstyrelsen för första gången framburo och
motiverade vår anhållan om förbättrade lönevilkor. I ett till våra
komiterade afgifvet svar förklarade sig kongl. styrelsen behjerta vår
framställning och meddelade, att inom den närmaste tiden åtgärder
skulle vidtagas i berörda syfte, i det att särskilt bostadsförhållandena
skulle bättre ordnas och dessutom ett extra tillägg utom den ordinarie
lönen tilldelas äldre stationskarlar. Beträffande lönefrågan i dess
helhet, uttrycktes den förhoppning, att en för oss tillfredsställande
lösning af densamma vore att förvänta.

Då emellertid inga som helst åtgöranden i nu nämnda hänseende
från kongl. styrelsen förspordes, och vår ekonomiska ställning syntes
oss mer och mer ohållbar, dristade vi att i underdånighet, genom en
bland oss utsedd deputation, direkt till Eders Kongl. Maj:t hänskjuta
frågan om våra löneförmåner. I det i anledning af denna vår underdåniga
framställning från kongl. jernvägsstyrelsen infordrade svar och
den 21 december 1891 afgifna utlåtande medgaf kongl. styrelsen, att
en förbättring af våra lönevilkor i vissa hänseenden vore behöflig.
Efter att sålunda hafva lagt våra angelägenheter i Eders Kongl. Maj:ts
hand, hafva vi med lugn och förtröstan afvaktat de åtgärder beträffande
våra lönevilkor, som Eders Kongl. Maj:t kunde finna skäligt att vid -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

taga, förvissade som vi varit, att våra långt ifrån obilliga önskningar
och kraf dervid skulle vinna afseende.

Det är derför med smärtsam förvåning och oro vi hafva förnummit,
att den af Eders Kongl. Maj:t den 2 juni 1893 tillsatta jernvägskomitén
i sitt den 24 oktober 1895 afgifna betänkande, långt ifrån att i sitt
förslag till aflöningsreglemente för personalen vid statens jernvägar
tillgodose våra berättigade kraf på en förbättrad ekonomisk ställning,
hvilka kraf vitsordats utom af andra äfven af kongl. jernvägsstyrelsen,
tvärtom funnit sig böra föreslå betydande inskränkningar i de af oss
för närvarande åtnjutna förmåner.

Visserligen synes af kongl. jernvägskomiténs betänkande (sidan
247) att ett tilläggsarfvode föreslagits af högst 60 kronor per år
för en del arbeten inom den betjeningsklass vi tillhöra, såsom signal-,
vexel- och magasinskarlar vid större stationer. I denna fråga tillåta
vi oss vördsamt hänvisa till det uttalande, som från stationskarlarnes
samtligen valda förtroendemän anförts (Bilaga 1 § 5 lit. e.).

Föranledda af detta jernvägskomiténs betänkande, som väckt förstämning
bland så godt som hela den lägre jervägspersonalen, våga
vi härmed i underdånighet ånyo påkalla Eders Kongl. Maj:ts nådiga
uppmärksamhet för våra angelägenheter. Vi tillåta oss fördenskull i
ödmjukhet här nedan ej mindre framhålla våra önskemål med afseende
å höjandet och förbättrandet af vår ekonomiska och sociala ställning,
än äfven framhålla de skäl, som synas oss tala till förmån för vår
underdåniga anhållan.

Det torde vara stäldt utom allt tvifvel, att de oss tillkommande
löneförmånerna, på grund af de ständigt stigande lefnadsomkostnaderna,
äro i hög grad otillräckliga och icke kunna anses motsvara, vare sig
vårt anspråk på nödtorftig bergning, eller vårt magtpåliggande, ansträngande
och i hög grad lifsfarliga arbete. Detta arbete är icke
inskränkt till vissa af dygnets timmar, utan dag som natt måste vi
vara beredda att inställa oss till tjentgöring, hvarhelst den påkallas.
Vi hafva icke varit i tillfälle att anskaffa en fullständig öfversigt af
stationskarlarnes tjenstgöringstid, men vi hafva dock samlat uppgifter
derom från lista och 5:te distrikten. (Bilaga 2). Af densamma framgår,
att vid de flesta stationer tjenstgöringstiden uppgår till 14, 15
å 16 timmar på dygnet, att den aldrig understiger 10 å 11 timmar
på dygnet, att i många fall stationskarlen icke har någon bestämd
fritid utan är fri endast i den mån tiden medgifver det, eller under
den tid, som oundgängligen åtgår för intagande af måltider, samt att
vid de flesta stationer stationskarlen icke har mer än hvar tredje eller

Motioner i Andra Kammaren. N:o 154.

fjerde söndag fri, och att han ofta har längre eller kortare tjenstgöring
äfven på frisöndagen. Dertill kommer att fritiden ytterligare inskränkes
vid inträffande sjukdomsfall eller vid permission, eller då extratåg afsändas
eller anlända. Denna redogörelse, som visserligen är ofullständig,
torde dock åtminstone lemna en antydan om vår allt för långa arbetstid
och vår öfver höfvan ansträngande tjenstgöring, som försvåras
jemväl derigenom, att en del deraf sker nattetid och att den, dag som
natt, sker under synnerligen vanskliga och lifsfarliga förhållanden.
Säkerligen kan olycksfallsstatistiken lemna mycket upplysande siffror
angående farligheten af vårt arbete.

De för vårt arbete oss tillkommande löneförmånerna uppgå, som
bekant, till lägst 40 och högst 55 kronor i månaden, hvartill kommer
inqvarterings- och beklädnadspenningar. I de fall, der stationskarlarne
icke erhålla bostad in natura, torde man med ledning af de uppgifter
om hyrespris för 1 rum och kök, som af postvaktbetjente lemnats i
deras petition till kong], generalpoststyrelsen, kunna beräkna den årliga
hyran för en i Stockholm bosatt stationskarl till 237 kronor. Deri i
samma petition gjorda beräkning öfver lefnadsomkostnaderna per år
för en vaktbetjent med hustru och 2 barn kan säkerligen läggas till
grund för en motsvarande beräkning af lefnadsomkostnaderna för en
stationskarl med lika stor familj. Om emellertid ur denna beräkning
endast medtages de allra nödvändigaste utgifterna för hyra, mat, kläder
etc., kunna kostnaderna dock icke uppskattas till lägre belopp än
1,100 å 1,200 kronor för år. Högsta lönen för en stationskarl, efter
afdrag af pensionsafgiften, är 839 kronor 88 öre. Det är då klart,
att antingen måste han inskränka sig till det yttersta, ja rent af lefva
på förknappning, för att få lönen att räcka till, eller också måste han
skuldsätta sig. Äfven om lefnadsomkostnaderna i öfriga städer och
på landsbygden äro något mindre, så framgår det dock af prisuppgifterna
i nämnda petition, som ofvan åberopas, att de flesta lifsförnödenheter
på senare åren stigit betydligt i pris, och att denna
prisstegring gäller icke blott Stockholm, utan äfven öfriga orter inom
riket. Hvad som anförts angående en i Stockholm bosatt stationskaris
ekonomiska ställning, torde derföre med några modifikationer
gälla äfven i landsorten bosatte stationskarlars ekonomi.

Nu är det emellertid ingalunda regel, att eu stationskarl åtnjuter
nämnda högsta lönebelopp af 839 kronor 88 öre. Af 1,372 stationskarlar
hafva enligt 1895 års arfvodesstat endast 227 eller 16 procent
lyckats komma i åtnjutande af nuvarande högsta kontanta lön 660
kronor, 587 eller 42,2 procent hafva 600 kronor, 505 eller 36,8 procent

''Motioner i Andra Kammaren, N:o 154. 23

hafva 540 kronor och 53 eller 4 procent endast 480 kronor. Å de olika
stationerna ställa sig siffrorna något annorlunda. Så åtnjuta vid Stockholms
södra station ungefär 65 procent högsta lönebeloppet, 15 procent
näst högsta och 19 procent näst lägsta lönebeloppet. Vid Stockholms
centralstation äro siffrorna respektive 57 procent, 29 procent och 13
procent. Vid Flens station hafva ungefär 9 procent högsta beloppet,
24 procent näst högsta, 54 procent näst lägsta och 9 procent lägsta
beloppet eller 480 kronor för år. Vi hänvisa härutinnan till förut åberopade
öfversigt af tjenstgöringstiden. Dessa siffror tala ett vältaligt
språk. Öfver 40 procent af stationskarlarne eller icke långt ifrån hälften
åtnjuta endast 480 å 540 kronor. Om man endast tager landsorten i
betraktande blifva siffrorna naturligtvis ännu ogynsammare.

Under nuvarande förhållanden är det äfven synnerligen osäkert,
om en stationskarl någonsin uppnår högsta lönegraden. Af dem, som
åtnjuta 600 kronor årlig lön, hafva 4 varit i ordinarie tjenst i öfver 30
år, 85 i öfver 20 år och 262 i öfver 10 år. Af dem, som endast uppbära
540 kronor i årlig lön, hafva ej mindre än 56 innehaft ordinarie
tjenst i mer än 10 år.

Af ofvanstående redogörelse framgår, att de oss tillkommande
löneförmånerna icke stå i något rimligt förhållande till vår tjenstgöringstid
och vårt ansvarsfulla och ansträngande arbete, och att de icke ens
tillförsäkra oss en nödtorftig bergning. Den anhållan om förbättrade
löneförmåner, som vi förut i underdånighet framstält, och som vi nu
våga förnya, torde fördenskull icke synas Eders Kongl. Maj:t obillig,
i synnerhet om man besinnar, att betjente i motsvarande tjenstegrad vid
statens öfriga verk, exempelvis betjente vid tull- och postverken, äro i
åtnjutande af vida bättre löneförmåner. Dessutom lära åtminstone betjente
vid det senare verket kunna motse en icke oväsentlig förbättring
i sina löneförmåner. Dock torde ingen kunna med fog påstå, att icke
en stationskaris tjensteåligganden äro fullt jemförliga med och ur åtskilliga
synpunkter vida farligare och svårare än nämnda betjentes.

Som kongl. jernvägskomitcn i sitt betänkande (sidan 297) endast
jemfört vår ställning med vederlikar inom de‘n privata jernvägsindustrien
och näringslifvet i öfrigt, så våga vi härmed anföra en jemförelse mellan
våra aflöningsförhållanden och stationskarlarnes löneförhållanden i våra
grannländer Norge och Danmark. Detta torde i sammanhang härmed icke
sakna betydelse, helst jern vägsdriften i nämnda länder äfvensom lefnadsomkostnader
och öfriga på aflöningen inverkande faktorer icke torde
förete någon nämnvärd olikhet med motsvarande i vårt land. Af de
uppgifter vi sökt förskaffa oss framgår, att i Norge är lönen för en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

stationskarl lägst 55 och högst 65 kronor.i månaden. Dessutom erhåller
han fri uniform samt vid större stationer 5 kronor i månaden i
hyresersättning, om han är gift. I Danmark är lönen lägst 60 och högst
90 kronor i månaden. I Köpenhamn tjenstgörande stationskarl erhåller
dessutom 10 kronor i månaden till hushyra. Arbetstiden är visserligen
icke reglerad hvarken i Norge eller Danmark, men för öfvertid betalas
i Danmark 12 öre i timmen för tjenstgöring mellan klockan 11 på qvällen
till klockan 5 f. m. I Kristiania betalas öfvertid med 22 öre i timmen
under tiden från klockan 6 till 9 e. m. och med 32 öre i timmen från
klockan 9 e. m. till klockan 5 f. m. påföljande dag.

Vidare bör anmärkas, att i Norge stationskarlen redan efter 4 års
tjenstgöring uppnår högsta lönegraden, och att i Danmark samma lönegrad
erhålles efter 8 års tjenstgöring. Utsigten till befordran torde
dessutom i nämnda länder vara större än hos oss, enär en hel del befattningar,
som här skötas af stationskarlar, der innehafvas af män med
förmans rang och lön.

Enligt den nya stat, som skulle tillämpas för Finlands statsbanor
från den 1 januari 1896 åtnjuter stationskarl i årlig lön högst 1,008
finska mark. Dessutom erhålla betjente beklädnadshjelp med 96 mark
och hyresmedel med 35 procent af aflöningen i den lägsta klass, hvartill
de äro hänförliga, i den händelse fritt qvarter jemte ved icke kan
dem anvisas. Efter 3 års tjenstgöring är betjent berättigad att uppflyttas
i närmast högre klass inom de för tjensten bestämda gränser.
Senast inom 9 år kan sålunda högsta lönegraden uppnås.

Af denna redogörelse för aflöningsförhållandena i nu nämnda länder
framgår tydligt och klart, att stationskarlarne derstädes äro betydligt
bättre aflönade än i vårt land, samt att de äfven i andra afseenden befinna
sig i vida gynsammare ekonomisk och social ställning. Efter
endast 1 års tjenstgöring erhålla i Danmark alla, som vid pröfning få
godkända betyg, befordran till olika befattningar. I Norge anslås alla
befattningar lediga till ansökning. Härmed äro vi inne på en för oss
högst vigtig synpunkt, nemligen frågan om befordran och befattnings
tillsättande medelst konstitutorial.

I en till kongl. jernvägsstyrelsen år 1892 ingifven skrifvelse tilläto
vi oss göra en vördsam anhållan, att platserna vid befordran måtte anslås
lediga till ansökning. Det nuvarande befordringssystemet torde
nemligen ur mer än en synpunkt vara mindre lämpligt och föranleder
i allt fall lätteligen missnöje, då det ingalunda lemnar någon säkerhet
för, att duglighet och ålder i tjensten läggas till grund för befordran.
Om vid inträffande ledighet platserna kunde sökas, skulle ålder och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154. 25

duglighet i alla händelser göra sig gällande. Vissheten om att full
rättvisa utöfvades vid tillsättandet af befattningar skulle vara en mägtig
sporre till pligttrogenhet och omtanke i tjensten och skulle säkerligen
ytterligare stärka det goda förhållande, som råder och bör råda emellan
öfver- och underordnade vid statens jern vägar. Med nuvarande befordringssystem
är det fara värd t, att mången, som under åratal varit
både lämplig och pligttrogen i sin tjenst, likväl förblifver obefordrad.
Detta kan ingalunda vara till fördel för tjensten. I detta sammanhangtorde
vara lämpligt att erinra, att utsigterna till befordran och dermed
förenade högre löneförmåner icke äro synnerligen ljusa. Af 1,372
stationskarlar befordrades under år 1895 till högre lönegrad endast 28,
under 1896 hafva hittills endast 18 stationskarlar vunnit befordran.

En fråga, som i betydelse och vigt nästan är jemförlig med lönefrågan,
återstår ännu att framlägga, nemligen frågan om vår rättsliga
ställning i förhållande till kongl. jernvägsstyrelsen. Då en stationskarl
antäges i ordinarie tjenst, upprättas nemligen enligt gällande bestämmelser
ett kontrakt mellan honom och kongl. jernvägsstyrelsen, deri det heter,
att han antages tillsvidare och med 3 månaders uppsägning. Vi kunna
sålunda utan vidare och utan något som helst föranledande från vår
sida skiljas från vår befattning. Vi äro med ett ord helt och hållet
beroende af våra förmäns godtycke. Under sådana förhållanden varder
det oss svårt att bibehålla den sjelfständighet och sjelfaktning, som
fordras för en person, hur ringa hans befattning än är, hvilken skall
kunna utveckla sina bästa egenskaper vid fullgörandet af sin tjenst.
Gorpsens duglighet skulle ovilkorligen höjas, om hvarje dess medlem
kunde vara förvissad om, att han endast på fullgiltiga skäl kunde
skiljas från sin inuehafda befattning. Denna för oss så ytterst vigtiga
angelägenhet har äfven beaktats af 2:ne medlemmar i kongl. jernvägskomitén,
nemligen nuvarande statsrådet och chefen för Eders Kongl.
Maj:ts civildepartement samt trafikchefen Simonson, hvilka begge, under
hänvisning särskildt till förhållandet vid den finska statsbaneförvaltningen,
påyrkat, att jernvägsporsonalen borde tillsättas medelst konstitutorial.
Om samma högeligen önskvärda reform genomfördes, blefve
vår osäkra ställning betydligt tryggare, och vi behöfde ej längre frukta
att på grund af någon obetydlig eller alls ingen anledning blifva utan
vidare uppsagda från vår tjenst och dermed beröfvade vår nödtorftiga
bergning.

Det torde ock vara öfverensstämmande med statsjernvägarnes egen
fördel att i möjligaste mån söka trygga och förbättra stationskarlarnes
JJih. till Iiiksd. Prot. 1891. 1 Samt. 2 Afd. 2 Hand 43 ljuft. 4

2(3 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

ställning. Ty endast under förutsättningen, att befattningen som stationskarl
erbjuder en någorlunda tryggad framtid, kan man vänta att för
nämnda befattning kunna erhålla dugliga och pålitliga personer. Säkert
är, att, i händelse denna förutsättning saknas, corpsen skall rekryteras af
sämre element och dess duglighet och pålitlighet minskas.

Med åberopande af hvad vi nu anfört och andragit, våga vi, såsom
en sammanfattning af hvad vi här ofvan utvecklat, i underdånighet såsom
våra önskemål framhålla, att den en stationskarl tillkommande löneförmånen
måtte utgå med lägst 50 kronor och högst 75 kronor i månaden
jemte motsvarande beklädnads-och inqvarteringsersättning, och att stationskarl
efter 15 års pligttrogen tjenstgöring måtte vara berättigad att komma
i åtnjutande af förenämnda högsta lönebelopp eller 75 kronor i månaden;

att alla befattningar inom hvarje distrikt måtte för den underordnade
betjeningen anslås lediga till ansökning;

samt atr alla befattningar måtte tillsättas medelst konstitutorial;
och våga vi härmed i underdånighet uttala den förhoppning, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes i nåder vidtaga de åtgärder med afseende
på vår framställning, som Eders Kongl. Maj:t kan finna lämpliga, och
hafva vår bekymmersamma ställning i nådig åtanke, då förslag framlägges
såväl till nytt aflöningsreglemente för personalen vid statens
jernvägar som till någon annan oss rörande organisationsåtgärd.

Underdånigst.

Stockholm den 14 december 1896.

På stationskarlarnes vid Sveriges statsbanor vägnar:

C. J. Johansson. A. E. Nordqvist. G. J. Gréen.

H. Ekman. J. A. Törnqvist. C. Mahnqvist.

C. A. Bjur.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Bil, B. a.

Utdrag af protokollet, hållet vid stationskarlarnes sammanträde i
Stockholm den 15 mars 1896.

S. D. Närvarande voro alla af den 15 december 1895 utsedde komitéledamöter
samt 32 ombud från de skilda distrikten, nemligen:

C. G. Ström, Södertelge.

C. F. Lidman, Katrineholm.

A. F. Eriksson, Pålsboda.

G. L. Ekdahl, Norrköping.

A. Rydell, Linköping.

C. A. Palm, Mjölby,

G. A. Ek, Hallsberg.

C. A. Andersson, Motala V.

J. A. Björk, Laxå.

E. Eriksson, Moholm.

K. F. Rosenqvist, Alingsås.

G. Janson, Göteborg.

J. Ljunggren Jönköping.

G. Å. Möller, Nässjö.

F. Konitz, Eslöf.

C. Bergqvist, Lund.

O. J. Olin, Malmö.

C. J. Larsson, Kristinehamn.

A. Furst, Väse.

C. A. Malmqvist, St. Central.

J. A. Törnqvist, St. Norra.

C. E. Pihl, Upsala.

E. Holm, Krylbo.

B. A. Haglund, Åsbammar.

L. Ingmansson, Stugsund.

J. L. Lundqvist, Ljusdal.

J. F. Grand, ,,

F. O. Ekstedt, Hudiksvall.

K. E. Dahllöf, Fränsta.

A. Gustafsson, Ytterån.

J. A. Stjerna, Mellansel.

J. E. Qvist, Malmberget.

Från	l:a	distr.	Öfre	Stkr.
11	ii	ii	ii	ii
11	ii	ii	ii	ii
ii	n	ii	Nedre	ii
ii	ii	ii	ii	ii
ii	ii	ii	„ ii	ii
ii	2:a	ii	Öfre	ii
ii	ii	ii	ii	ii
ii	ii	ii	ii	ii
ii	ii	ii	ii	ii
ii	ii	ii	Nedre	ii
ii	ii	ii	n	ii
ii	ii	ii	ii	ii
n	3:e	ii	ii	ii
ii	ii	ii	n	ii
ii	ii	ii	ii	ii
ii	ii	ii	ii	ii
ii	4:e	ii	ii	ii
ii	ii	ii	ii	ii
ii	5:e	ii	ii	ii
ii	ii	ii	ii	ii
ii	ii	n	ii	11
ii	ii	ii	ii	ii
ii	ii	ii	„ n	ii
ii	ii	ii	Öfre	ii
ii	ii	ii	11	ii
ii	ii	ii	11	ii
ii	ii	ii	11	ii
ii	6:e	ii	11	ii
ii	ii	ii	11	ii
ii	ii	ii	> 1	ii
ii	ii	ii	11	ii

28 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

§ 2.

Ordföranden öppnade mötet, dervid i korthet erinrande om de förhållanden,
som gifvit anledning att nu åter samlas för att utbyta tankar
i den sedan år 1889 påbörjade lönefrågan.

§ 4‘

I enlighet med den af de valda förtroendemännen vid sammanträdet
den 14 mars 1896 upprättade föredragningslista upptogs för
diskussion:

a) Stationskarlscorpsens lönefråga, hvilken omförmäles i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t den 20 april 1891.

b) Befordringsförhållandena inom stationskarlscorpsen.

c) Bör pensionsberäkning beröra beklädnadsersättningen?

d) Befattningars tillsättande medelst konstitutorial enligt herrar Simonssons
och von Krusenstjernas uttalande i komitébetänkandet (sid. 342).

e) Kongl. j ernv ägs styrelsens förslag angående stationskarlarnes indelning
i grupper såsom vexel- och magasinskarlar.

f) Tillsättande af komité för mötesfrågornas vidare utredning.

§ 5-

e) Stationskarlarnes indelning i grupper till signal-, vexel- och
magasinskarlar.

På grund af denna fråga upptogs kongl. jernvägsadministrationskomiténs
betänkande, hvaraf framgår, att ett extra arfvode af högst 60
kr. pr år må på styrelsens förslag tillerkännas signal-, vexel- och magasinskarlar.

I denna fråga uttalades: Som detta förslag af stationskarlarnes

lönegruppering synes blifva högst svårt för vederbörande befäl att rätt
bedöma, hvilka som i ordets rätta bemärkelse böra blifva ihågkomna,
och fara förefinnes, att en sådan bestämmelse lätt kan urarta sig till
att komma under samma förhållande som nuvarande befordringssystem,
beslutades att afböja den föreslagna löneförbättringen, såsom varande
mindre lämplig för stationskarlscorpsen, hvilkens arbete i allmänhet är af
mångsidig natur.

6:o. För att taga dessa frågor vidare om hand och verkställa de
beslut som fattats, beslutades att tillsätta en komité af 7 personer, med

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

2:a

3:e

4:e

5:e

6:e

säte och stämma i Stockholm, samt dessutom en komitéledamot för
hvarje distrikt och distriktsafdelning, hvilka likaledes ega rätt och skyldighet
att deltaga i komiténs sammanträden, då så erfordras.

Till ledamöter i komitén utsågos:

C. J. Johansson, A. E. Nordqvist, C. J. Gréen, H. Ekman, St.
Södra samt J. A. Törnqvist, St. Norra, C. Malmqvist och C. A. Bjur,
St. Central. Suppleanter: C. J. Sundberg, St. Central, E. Edmark,

St. Södra.

För distrikten utsågs:

l:a distr. öfre P. A. Krantz, Lm.

C. F. Lidman, L.-holm (suppleant).

G. L. Ekdahl, Norrköping.

A. Rydell, Ep. (suppleant).

G. A. Ek, Hallsberg.

G. A. Andersson, Motala V. (suppleant).

G. Jansson, Göteborg.

J. Ljunggren, Jönköping (suppleant).

O. J. Olin, Malmö.

C. Bergqvist, Lund (suppleant).

A. Furst, Väse.

C. J. Larsson, Kristinehamn (suppleant).

E. Holm, Krylbo.

C. E. Pihl, Upsala (suppleant).

F. O. Ekstedt, Hudiksvall.

J. L. Lundqvist, Ljusdal (suppleant).

K. E. Dahllöf, Fränsta.

J. A. Stjerna, Mellansel (suppleant).

Gellivarabanan: J. E. Qvist, Malmberget.

„ C. V. Lind, Luleå (suppleant).

Nedre

„ n
Öfre

Nedre

_ ii

Öfre

•n

Stockholm som ofvan.

C. J. Johansson,

ordförande.

C. J. Gréen,

sekreterare.

Protokollet godkändt och justeradt:

A. E. Nordqvist.

C. F. Malmberg.

1\ A. Krantz.

Bil. B. b.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Uppgift öfver tjenstgöringstider m. m. för stationskarlar vid lista och

Stationer.	Antal ordinarie st.-karlar.		Tjenstgöring.				Fri- söndagar.
Vakter.	Börjar kl.	Raster.	Slutar kl.	Timmar
tim.	min.	tim.	min.
Stockholm
Södra	32	1 me	deltal	10		pr	dag		2:au
Liljeholmen	9	lista	6,0 f. m.			10,10 e. m.
Elfsjö.	1	i''! * lista	6,30 „*	1	20	9,45 „	13	55	°° 3:dje
Huddinge.	o	lista	6,0 „	3		9,45 „	12	45
		2:dra	7,o „	3		8,45 „	10	45
Tumba.	2	lista	5,4 5 „		55	9,30 „	14	50	yi
		2:dra*	7,0		45	7,15 „	11	30
Saltskog.	3	1 islå	5,30 ,,	2	30*	10,0	14
		2:dra	8,0	2	30	10,0 „	11	30
Södertelge.	6	lista	5,o „ °	2	30	10,0 „	14	30	2:an
		2:dra	7,o	2	30	8,8 ,,	10	38
Jerna.	2	lista	5,o „	2	30	8,30 „	11		4:de
		2:dra	8,0	2	30	9,30* „	11
Mölnbo.	2	lista	4,3 0 „			10,30 ,,	18		4:de
		2:dra	8,o „	c		8,15 „	12	so
Gnesta.	5	lista	4,o „	1	15*	8,0 „	14	45	°° 2:an
		2:dra	8,30 „	1	15	11,30 „*	13	45
Björnlunda.	3	lista	4,30 „	2		8,15 „	13	45	4:de
		2:dra	8,15	2		10,4 5 „	12	30
Stjern hof.	2	lista	4,30 ,,	3		6,15° „	10	45	2:an
		2:dra	8,15 ,.	3	30	11,0 „	11	15

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

5:e distriktens stationer under tiden den lista oktober 1895—lista juni 1896.


	O Årlig	lön
				Extra	Anteckningar.
1			660	personal.
480	540	600
	6	5	21		Med anledning af att stationen skall hålla reserv-
					personal till tågtjenst samt stationstjenst på små-stationerna m. m. kan någon bestämd tid ej upp-gifvas.
	1	2	6		c I den mån tiden medgifver.
	1				° Understundom 7,2 0 f. m. ttS Tjeustgör fri-
					söndagen för ett tåg kl. 8 f. m.
	1	1
					Under sommartidtabellen förlänges tjenstgörin-
	2				gen 2 tim. 15 min. pr dag.
		1			° Hvar tredje dag.
	2			° Då extratåg går inskränkes fritiden betydligt.
1	4	1			° Hvarje lördag kl. 4 f. m. c Hvar 4:de frisöndag tjenstgöring halfva dagen.
	1	1			° Sommaren kl. 11,20 e. m. ° Som oundgängligen åtgår lör intagande af
''	2				måltider. °° Vid permission eller sjukdomsfall alla dagar 18 timmar.
					° Många gånger mindre. 00 Hvar 3:dje fri-
	r.				söndag tjenstgöring halfva dagen.
	8				° Sommaren kl. 1 på natten.
	2				° Alla söndagar kl. 11,0 e. m. och då endast
					rast för måltids intagande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Stationer.	! Antal ordinarie ;st.-karlar.			Tjcnstgörin	g-				Fri-söndagar. \|
Vakter.	Börjar kl.	Ka tim.	äter min.	Slutar kl.	j Timmar pr dygn tim.\| min.
Sparreh olm.	4	lista	4,0	f. m.	2	45	7,30 e. m.	12	45	3:dje
		2:dra	10,0	11	2	45	11,30	f1	10	45
		3:dje	6,30	11	2	45	9,0	11	11	45
Skeboqvarn.	1	lista	4,0	11	2		8,0	11	14		° 3:dje
Flen.	11	lista	8,0		5		6,15	f. m. °	17	15	3: d j e
		2:dra	3,50		3		6,45	e. m.	11	55
		3:dje	10,0	fl	2		11,30	11	11	30
		4:dje	5,30	11	3		6,4 5	11	10	15
		5:te	8,0	11	2		8,30	11	10	30
		6: te	6,15	3		7,45	17	10	30
		7:de	9,0	11	2		10,30	11	11	30
Kantorp.	2	lista	3,30	11	1	30	6,15	11	13	15°	3:dje
		2:dra	9,0	fl	1	30	1 1,35	V 11	13	5
Valla.	4	lista	3,30	11	3		5,30	ff	11		3:dje
		2:dra	8,0		1	30	9,30	11	12
		3:dje	10,o	11	3		12,30 f. m.	11	30
Katrineholm.	22	lista	3,0		3		6,15	e. m.	12	15	2: an °
		2:dra	10,o	11	2	30	12,0	17	11	30	1
		3:dje	3,o	11	3	40	6,15	11	11	35
		4:de	10,o	11	3	15	3,0	i1. m.°	13	45
		5:te	6,0		1	30	7,0	e. m.	11	30
		6:te	10,o	11	3	30	3,0	f. tn.°	13	30
		7:de	1,30	e. m.	1	30	3,0	11	12
Baggetorp.	1	lista	4,0	f. nr	2	30	7,0	e. m.	12	30	3:die
	2:dra	9,0	‘ fl	2	30	12,13 f. m.	12	43
Vingåker.	3	lista	5,30	v	2	30	8,30 e. m.	11	30	3:dje
Högsjö.	1	lista	6,0	11	2	30	8,0	11	11	30	3:dje
Kilsmo.	2	lista	6,45	11	1	30	8,15	11	12		3:dje
		2:dra	6,4 5		1	30	4,0	f. m.“	19	45
		3:dje	4,0	V			8,15 e. m.	4	15°
Pålsboda.	3	lista	6,0	77	2		8,30	11	12	30	3:dje *
		2:dra	6,0	11		30	2,0	11	7	30
		3:dje	7,50	e. m.			6,30	f. m. °	10	40
		4:de	12,30	17			8,30 e. m. 1	8	o

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

O Årlig lön.
480	j 540	600	660	personal	Anteckningar.
1	3	1			'' ;• i i . * .il/
! 1 !	1 6	3	1		e Först efter att hafva tjenstgjort från kl. 4 till 8 f. m. ° Påföljande dag. ♦ t ; • ’ . . • f > i > , 1
!	1			1	; “ ‘ • / f t ''•'' Alla söndagar 19 timmars tjenstgöring. ° Sommaren kl. 1 på natten.
	11	11			° Söndagstjenstgöringen 24 timmar. ° Ena dagen och till kl. 3 den andra.
					° Påföljande dag.
	1 3				5"; O n ri Hvar 4:de natt nattjenst och då fri till kl. 10 f. m.
■	1 1 1	1 : 2 i			° Påföljande dag. (Hvar 3:dje lördagtjenstgöres fr. kl. 6,4 5 f. m. oafbrutet till 8,15 söndags e.m. med 3 tim. rast.) ''■ Tjenstgöres af den, som föregående dygn tjenstgjort 2:dra vakten. ° Oftast hvar fjerde. ° Påföljande dag (nattjenst). ° Tjenstgöres af den, som föregående dygn tjenstgjort 3:dje vakten.

Bill. till Riksd. Vrot. 1897. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 4.1 Raft.

Motioner i Andra Kammaren, N:0 154.

Stationer.	1 Antal ordinarie st.-karlar.	Tjenstgöring:	Fri- söndagar.
Vakter.	Börjar kl.	Ka tim.	äter min.	Slutar kl.	Timmar pr dygn. tim. \| min.
Stockh. C.	45	I me	deltal		10		Pr		dag		I 2:an
Stocka N.	59	I me	deltal		10		pr		dag		2:an
Tomteboda.	4	lista	4,30	f. m.	2	45	4,0 e. m.	8	45
		2:dra	9,0	n	4		11,10	77	10	10
Järfva.	2	lista	4,30	11	1	30	10,30	>7	16	30	4:de
		2idra						12
Rotebro.	2	lista	5,0	11	4	30	10,0	>7	12	30	3:dje
		2:dra	5,o		4	30	7,o	77	9	30
		3:dje	8,o	11	4	30	10,15		9	45
Väsby.	1	lista	5,30	v	O		10,30	77	17		2:an
	2:dra	5,30	17			7,0	77	13	30 oo
Rosersberg.	3	lista	5,30	77	4		9,3 0	77	12	30	2:an °
	2:dra	5,30	V	4		7,0	77	9
Märsta.	2	lista	5,o	11	2	30	7,o	77	11	30	3:dj©
		2:dra	7,50	77	2	30	11,45	77	13	25	1
Knifsta.	2	lista	4,30	77	4		10,30	77	14
Bergsbrunna.	1	lista	4,30	77	O		7,56	77	15	26
Upsala.	24	lista	4,o	7J	3		8,0	77	13		3:dje
	2:dra	8,o	77	2	30	11,0		12	30
		3:dje	8,o		2		8,0		10
Sala.	8	lista	5,30	V	o	30	5,30		9	30	2:an
		2:dra	8,30	77	2	30	10,1 5	77	11	45
Krylbo.	13	1 leta	4,0	77	3		3,0	77	9		3:dje
		2:dra	7,0	77	2		7,0	17	10
		3:dje	7,0	77	5		11,0	71	11
Storvik.	14	lista	4,1 5	77	4		7,15	11	11		°3:dje
IT		2:dra	8,0	77	3		11,45	11	12	45
Ockelbo.	5	lista	5,3 0	77	2		10,0	17	14	30	3:dje
Kilafors.	4	lista	4,3 0	77	6		10,30	71	12		3:dje
		2:dra	5,0	77	6		10,0		11
		3idje	8,o	77	2		6,30	71	8	30

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Årlig lön.	Extra personal.	Anteckningar.
480	540	600	660
	6	13	26		° En tredjedel turvis endast hvar tredje.
	13	17	29
	2
	1	1
	1		1	° Då tillfälle gifves för intagande af måltider.
				00 En å två dagar i veckan börjar tjenstgörin-
					gen 8,0 f. m. Söndagen börjar tjenstgörin gen 5,3 0
	1	2			f. m. slutar 10,30 e. m. med 3 tim. rast.
					° Hvilket öfverskrides i händelse af permission,
	1	1			bortbeordning m. m. Då endera har permission,
					eller sjukdomsfall inträffar, får den 2:dra tjenstgöra
!	1	I			hvarje dag från kl. 5 f. m. till 11.45, e. m.
	1				° Då tillfälle gifves, för intagande af måltider.
	4	5	15
1	3	4	1
	3	10
	7	7			ö Vid permission eller sjukdomsfall hvar 4:de.
	4	1
		4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Bil. C.

Till herrar riksdagsmän.

Sedan 1893 års kongl. jernvägskomité i oktober 1895 afgifvit
underdånigt betänkande och förslag angående jernvägsadministrationen,
innefattande bland annat förslag till nytt aflöning sreglemente för personalen
vid statens jernvägar, torde den nu församlade Riksdagen komma
att efter af Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med sagda förslag gjord
framställning i denna angelägenhet fatta beslut, hvarigenom aflöningsförhållandena
vid statens jernvägar för en lång tid framåt fastställas.

Undertecknade, tillhörande den klass af jernvägens betjente, hvilka
benämnas kontorsbiträden, kunna på grunder, som nedan angifvas, icke
känna oss tillfredsstälda med de bestämmelser rörande våra löneförmåner,
som den kongl. komiténs förslag innehåller, hvarför vi härmed tillåta oss
att, innan Riksdagen går att fatta sitt beslut, vördsamt fästa herrar riksdagsmäns
uppmärksamhet på de omständigheter, som tala för ett bättre
tillgodoseende af våra enligt vår mening måttliga anspråk, än i komiténs
förslag kommit desamma till del; och våga tillika till benäget beaktande
här framställa våra önskningsmål i den förhoppning, att herrar medlemmar
i Riksdagens begge kamrar måtte vid aflöningsfrågans afgörande
till desamma taga den hänsyn, som de kunna befinnas förtjena. Den
särskilda klass inom jernvägspersonalen, hvilken vi tillhöra, tillkom efter
af dåvarande kongl. trafikstyrelsen gjord framställning genom Kongl.
Maj:ts nådiga bref af den 30 december 1885; och syftet med tillskapandet
af denna — kontorsbiträdenas — kategori var att i möjligaste vidsträckta
män ersätta stationsskrifvarne, hvilka tillhöra tjenstemannaklassen,
med biträden af betjenteklassen, hvilka mot lägre aflöning skulle utföra
stationsskrifvares arbete. Under det genom nämnda nådiga bref årsarfvodet
för stationsskrifvare — frånsedt den ur denna klass utbrutna
och högre aflönade gruppen »förste stationsskrifvare» — bestämdes till
högst 1,800 kronor förutom den enligt nådiga brefvet af den 23 decem -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

ber 1880 utgående inqvarteringsersättning, sattes kontorsbiträdenas arfvoden
till lägst 600, högst 1,080 kronor, jemte beklädnad in natura och
fri bostad eller i stället inqvarteringsersättning, bestämd, liksom stationsskrifvarnes,
till 15 procent af arfvodet utom i Stockholm, Göteborg och
Malmö, der sådan ersättning utgår med 20 procent. De hos styrelsen
anstälda kontorsbiträden åtnjuta emellertid icke fri bostad eller inqvarteringsersättning,
liksom de ej heller hafva fri läkarevård, hvilken endast
tillkommer de vid distrikten anstälda tjenstemän, betjente och arbetare.

I sitt år 1892 till Kongl. Maj:t inlemnade underdåniga förslag till
förnyadt aflöningsreglemente hade kongl. jernvägsstyrelsen funnit skäligt
höja stationsskrifvarnes maximilön till 2,100 och kontorsbiträdenas till
1,200 kronor; hvarjemte en likformig inqvarteringsersättning af 20 procent
af årsarfvodet föreslagits. Emellertid har 1893 års jernvägskomité visserligen
biträdt styrelsens förslag att höja stationsskrifvarnes maximilön till
2,100 kronor, såvidt det nemligen rörer de vid första, andra och tredje
klassens stationer anstälde, äfvensom föreslagit att till 1,200 kronor höja
de få hos styrelsen anstälda kontorsbiträdens maximilön, men i öfrig! —
frånsedt höjandet af stationsskrifvarnes minimilön till 1,080 kronor —
låtit det förblifva vid de gamla arfvodena, således för alla vid distrikten
anstälda manliga kontorsbiträden 600 kronor miniini- och 1,080 kronor
maximiarfvode. Dessutom skulle vi enligt komiténs förslag drabbas af
en minskning i de förmåner, vi utom arfvodet åtnjuta, i det dels rätten
till fria läkemedel skulle inskränkas, dels den genom kontant inqvarteringsersättning
i allmänhet ingalunda uppvägda förmånen att erhålla
bostad in natura för flertalet af oss skulle försvinna, dels de, som till
äfventyrs finge fortfarande åtnjuta bostad in natura, skulle förlora den
hittills dermed följande förmånen af fri vedbrand.

Bortser man från tillökningen med 120 kronor af de hos styrelsen
tjenstgörande till endast 6 procent af hela antalet uppgående kontorsbiträdenas
maximilön, en tillökning, som för öfrigt ingalunda motsvarar
de liniepersonalen tillkommande förmånerna af fri bostad eller hyresersättning
samt fri läkarevård — så innebär jernvägskomiténs förslag
en försämring af kontorsbiträdenas ställning, under det, såsom vi skola
söka visa, förhållandena påkalla en förbättring deraf. För att rigtigt
kunna bedöma våra aflöningsförhållanden är nödigt att känna ej blott
minimi- och maximiarfvodets belopp — resp. 600 och 1,080 kronor —
utan ock sättet för arfvodets successiva stigande från det förra beloppet
till det senare och utsigterna att kunna blifva delaktig af maximiarfvodet.
Med afseende härpå är först att märka, att aflöningsreglemcntet helt
och hållet saknar bestämmelser om tiderna för de här ifrågavarande löne -

Motioner i Andra Kammaren, N:o löd.

förhöjningarnes inträde, hvarför vi hvarken kunna med säkerhet påräkna
att efter viss tids oförvitlig tjenstgöring blifva uppflyttade i högre löneklass,
ej heller ega visshet om att någonsin erhålla maximiarfvodet. Att
äfven stor ojemnhet vid tilldelandet åt förhöjdt arfvode härigenom möjliggöras,
är uppenbart och framgår för öfrigt af den här bifogade öfversigt
öfver kontorsbiträdenas arfvode, ålder och tjensteår. Den regel,
som hittills tillämpats, synes vara, att arfvodesförhöjning med 5 kronor
i manaden inträder efter i medeltal hvart 3:dje år, så att hela skalan
från 600 till 1,080 kronors arfvode skulle genomlöpas på 20 till 25 år.
Enligt nedanstående tabell utgör medeltalet af de 190 kontorsbiträdenas
lefnadsår 28f, medeltalet af deras ordinarie tjenstetid 6 år 10 månader
och af deras aflöning kronor 708,91, hvilken sistnämnda siffra, om de
hos styrelsen tjenstgörande frånräknas, får sänkas något.

Såsom af tabellen synes, finnes det en stor mängd vid distrikten
anstälda kontorsbiträden, Indika efter nära 10 års ordinarie tjenstgöring
och en uppnådd lefnadsålder af öfver 30 år ej hunnit till väsentligt högre
arfvode än cirka 720 kronor.

I allmänhet äro kontorsbiträden personer, som vid unga år inträdt
i jernvägens tjenst, börjande inom någon af de lägre betjeningsgraderna.
Kontorshitr(iden finnas nu, som oförvitligt tjenstgjort vid statens jernvägar
i 18, 20 ä 22 extra och ordinarie tjensteår sammanlagda, men som ändock
icke uppnått högre kontant lön per år än 840 kronor och hvilka efter
hittills följda löneförhöjning sgrunder skulle hafva att tjenstgöra ytterligare
14 år för att uppnå det nuvarande maximiarfvodet 1,080 kronor. I bästa
fall ernår kontorsbiträde sin maximilön först vid en lefnadsålder mellan
40 och 50 år. Han har då i många fall en större eller mindre familj
att försörja utan att i följd af sin i jernvägens tjenst strängt upptagna
tid kunna genom arbete utom tjensten fylla den oundvikliga bristen i
sina inkomster.

Motioner i Andra Kammarm, N:o 154. 39

Uppgift öfver medeltalet af Sveriges statsbanors kontorsbiträdens löner, ålder
och ordinarie tjensteår räknadt till och med år 1895.

A. Hvarje särskild afdelning för sig jemte hvart distrikt.

Afdelningens namn.	Antal.	Lön.	Ålder.	Tjensteår.
kronor.	år.	o ar.	månad.
Byråafdelningen ...................................	4	765,00	26 f	5	___
Ban- „ ...................................	1	780,oo	25 \	3	—
Maskin- „ ...................................	7	814,oo	25 i-	3	2
Trafikafdelning en:
Styrelsen.................................................	7	711,30	25 i	6	2
Biljett- och formulär förrådet............	3	760,oo	25	5	9
lista distrikt öfre afdelningen............	15	716,oo	29 \|-	8	9
lista ,, nedre „ ............	13	706,20	28 i	6	7
^:a ii ii ii ............	19	701,io	29 i	7	6
2:a ,, öfre ,, ............	20	708,oo	28	7	4
^:e ii .......................................	24	682,i 2	28	6	1
4:e „ .........................................	9	646,60	26 \|	5	9
5;e	39	723,30	30 {	9	7
6:e „ ........................................	19	607,89	25 i	4	9
Vännäs—Luleå— Gellivare .................	10	708,00	26 *	4	9
B. Hela statsbanans kontorsbitrå-
descorps sammanslagen .......................	190	708,91	28 -!	6	10

Det torde vara uppenbart, att en förbättring i tillvarelsevilkoren,
efter hvilken vi såväl som andra mindre vällottade väl ega rätt att
sträfva, är omöjlig under sådana löneförhållanden som de nu skildrade.
Det torde icke heller kunna bestridas, att, frånsedt all dylik sträfvan,
det blir svårt nog att under sagda förhållanden, i synnerhet om de, såsom
komiténs förslag ger vid handen, skola ytterligare försämras, nöjaktigt
bestrida de alltjemt stigande lefnadsomkostnaderna. Det borde emellertid
ligga lika mycket i det allmännas som i vårt enskilda intresse, att
vi sättas i stånd att föra en dräglig och någorlunda bekymmerfri tillvaro,
enär möjligheten dertill står i närmaste samband med tjensteåliggandenas
korrekta uppfyllande; hos dem som äro tryckta af bekymmer
och fattigdom försvinner snart den spänstighet och det intresse för
tjensten, som för så ansvarsfulla platser som jern vägsmännens äro absolut
nödvändiga.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Beträffande särskildt den af komitén föreslagna indragningen eller
minskningen af vissa hittills åtnjutna förmåner, tillåta vi oss citera följande
passus ur herrar öfverdirektören, numera landshöfdingen, friherre K.
U. Sparres och öfverdirektör M. Hahrs behjertansvärda reservation mot
komiténs beslut i denna del. De yttra: »Obestridligt är väl, att man
för att erhålla en god personal bör tillse, att dennas löneförmåner stå
i skäligt förhållande till de fordringar man ställer på personalen, och
det kan väl icke antagas annat, än att man haft denna grundsats för
ögonen, när de nuvarande löneförmånerna beviljades. Men hur skall
man då kunna tillstyrka, att löneförmåner, som under flera decennier
ansetts behöfliga, nu skulle i vissa fall minskas, i några helt och hållet
indragas? Och detta samtidigt med att fordringarna på personalen stegras
med en alltjemt växande trafik. Lefnadsomkostnaderna kunna icke sägas
vara minskade och icke heller fordringarne på lifvet.» Att för öfrigt
vid kontorsbiträdes-befattningens inrättande och arfvodenas bestämmande
den af herrar Hahr och Sparre uttalade grundsatsen om ett skäligt förhållande
mellan löneförmånerna och de fordringar, som ställas på befattningens
innehafvare, blifvit fullt iakttagna, våga vi betvifla och skola
gifva skäl för detta vårt tvifvel. Vi kunna nemligen icke finna annat,
än att en så öfvervägande hänsyn tagits till det med befattningarnas
inrättande afsedda syftet att minska jernvägsförvaltningens utgifter, att
man icke tillräckligt beaktat det med befattningarna förenade arbete
och ansvar och de anspråk, som dessa ställa på sina innehafvare.
Kontorsbiträdenas göromål och ansvar äro ju desamma som stationsskrifvarnes.
Detta är ju också officielt uttalad! såväl när kontorsbiträdescorpsen
bildades som senast i 1893 års jernvägskomités betänkande. Det
är sålunda icke betjente- utan tjenstemannagöromål vi förrätta; de vid
distrikten inom trafikafdelningen tjenstgörande kontorsbiträdena, d. v. s.
nästan hela corpsen, hafva i allmänhet uppbörd om hand med dermed
förknippadt ansvar och å de stationer, der stationsskrifvare ej finnas,
få de på sitt ansvar fullgöra stationsinspektors tjenst, när denne under
längre eller kortare tid är frånvarande, hvarför ock kontorsbiträde får
lof att vara fullt kunnigt i att sköta Morse- och visaretelegraf samt ega
samma kännedom om Kongl. Maj:ts taxor och reglementen som en
tjensteman. Att jern vägsstyrelsen i viss män kommit till insigt om
missförhållandet mellan kontorsbiträdenas aflöning och deras arbetsprestationer
och ansvar, derom vittnar dess förslag år 1892 att höja
vårt maximiarfvode till 1,200 kronor. Men 1893 års komité har ej ens
i denna lilla mån velat medgifva tillvaron af det nämnda missförhållandet.
Detta förefaller oss så mycket sällsammare, som komitén dels icke

Motioner i Andra Kammaren, N:0 154. 41

haft något emot att höja minimiarfvodet för samtliga stationsskrifvare
och maximiarfvodet för en stor del af dem, dels genom att höja maximilönen
för öfverbanmästarne från 1,500 till 1,800 kronor på den grund,
att dessa vid baningeniörs frånvaro skola fullgöra dennes tjenst, visat
sig i visst fall hylla grundsatsen, att betjente, som fullgöra tjenstemannaåligganden,
böra hafva högre aflöning. Yi inse naturligtvis, att syftet
med befattningens inrättande gör det nödvändigt, att vårt arfvode är
lägre än stationsskrifvarnes, på hvilkas allmänbildning man numera för
öfrigt, då de tillhöra tjenstemannaklassen, har större anspråk; men genom
att bevilja oss en förhöjning af såväl minimi- som maximilönen (eller
med andra ord förhöjning af vårt arfvode i hvarje löneklass) med 120
kronor, så att vi finge börja med 720 kronor och sluta med 1,200 kronor,
skulle berörda syfte ingalunda åsidosättas, enär vårt minimiarfvode ändock
komme att understiga stationsskrifvarnes med 360 kronor och vårt
maximiarfvode deras med 600 å 900 kronor. Åtgärden att ersätta
stationsskrifvare med kontorsbiträden skulle ju i hvarje fall medföra en
afsevärd besparing för staten. Vid en jemförelse mellan våra och öfriga
betjentes löneförmåner, hvartill paragraf 5 af komiténs förslag till aflöningsreglemente
erbjuder rikt tillfälle, faller det i ögonen, huru föga
afseende man fäst vid vår ställning och våra åliggandens art, då vi,
som tillhöra den högre betjeningen och förrätta samma arbete som de
till tjenstemannaklassen hörande stationsskrifvarne, i löneförmåner äro
Iikstälda med eller till och med sämre lottade än flera af den lägre betjeningen.
Hvad befordringsutsigterna beträffar, så ligger det i förhållandenas
natur, att de hos styrelsen anstälda kontorsbiträdena, hvilka
äro främmande för allt hvad stationsgöromål heter, icke hafva någon
möjlighet till befordran; hvad åter angår de å linien tjenstgörande, så
saknas visserligen icke alldeles sådan utsigt, men den är ytterst ringa
och blir naturligtvis än mindre, i den mån kontorsbiträdenas antal ökas.
Stationsmästareplatserna — i sig sjelfva svagt aflönade, men lemnande
tillfälle till biinkomster — erbjuda den enda vägen till befordran —
men de besättas ju i allmänhet och torde ock framgent komma att till
väsentlig del besättas med konduktörer, stationskarlsförmän och andra.
I hvarje fall lära ej de kontorsbiträden, som lyckas vinna befordran till
stationsmästare, erhålla sådana förr än efter 18 å 20 års tjenstgöring
och då naturligtvis först till någon af de lägst aflönade bland dessa
befattningar. Man har vid höjandet af stationsskrifvarnes lön fäst sig
vid deras ringa utsigt till befordran; det synes, som om äfven med afseende
på oss samma omständighet borde tagas i betraktande. En omildt.
liil Ei/csd. Prof. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Hand. 4i Höft. G

42 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

ständigliet, som icke direkt berör lönefrågan, men som är af stor vigt
med hänsyn till tryggheten af vår existens, är, att vi innehafva våra
befattningar blott på förordnande, så att vi när som helst kunna af för
oss okänd anledning uppsägas. Menligheten af detta förhållande har
förut vid flera tillfällen framhållits, senast af nuvarande civilministern
herr v. Krusenstjerna och herr Simonson i en reservation vid jernvägskomiténs
betänkande, till hvilken vi tillåta oss hänvisa. På grund af
hvad vi här anfört, våga vi vördsamt påkalla herrar riksdagsmäns medverkan
till främjande af följande önskningsmål:

I. att minimilönen för samtliga kontor sbiträden höjes från nuvarande
belopp 600 till 720 kronor per år;

II. att maximilönen för samtliga kontor sbiträden fastställes i enlighet
med det af kongl. jernväg sstyrelsen år 1892 ingifna förslag till
1,200 kronor per år;

III. att i aflöning sreglementet bestämmelse inflyter om tiderna för de
successiva arfvodeshöjningarna och helst så, att maximilönen för
kontor sbiträdena skall erhållas efter 20 års ordinarie oförvitlig
tjenst;

IV. att nuvarande förmåner af fria uniformspersedlar, bostad in
natura, der tillgång på bostäder finnes, eller 20 procent hyresersättning
i enlighet med kongl. jernvägsstyrelsens år 1892 ingifna
förslag för alla, oberoende af tjenstgöring sort, måtte fastställas; V.

att, på förut anförda grunder och i betraktande af de dryga
hyrorna och lefnadsomkostnaderna i hufvudstaden de inom styrelsens
af delningar tjenstgörande kontor sbiträden likställas med liniekamraterna
hvad beträffar bostadsförmån (hy reser sättning) och
fri läkarevård;

VI. att våra befattningar måtte tillsättas medelst konstitutorial och
icke såsom hittills på förordnande.

Bil. D.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Herr riksdagsman!

Enär kongl. jernvägskomitén genom sitt afgifna betänkande framkallat
en synnerligen liflig rörelse bland statsbanornas personal till följd
af föreslagna löneinskränkningar etc., hvarvid äfven lokomotivförares
och eldares förmåner blifvit framhållna att förminskas, så hafva vi, med
afseende fästadt derå, det detta betänkande möjligen under innevarande
riksmöte komme att behandlas, dervid jernvägspersonalens existensförhållanden
i sista instans skola afgöras, funnit oss nödsökade att hos
eder, herr riksdagsman, vördsamt anhålla, att ni godhetsfullt, innan
denna lönefråga afgöres, täcktes taga del af efterföljande skrifvelse, utgörande
afskrift af en, med anledning af denna föreslagna förmånsnedsättning,
till kongl. jernvägsstyrelsen framlemnad skrifvelse, i hvilken
vi sökt belysa våra förhållanden i en rigtning, hufvudsakligast förestafvad
af kongl. jernvägskomiténs uttalanden.

Till kongl. jernvägsstyrelsen, Stockholm.

På grund af erhållet uppdrag af statsbanornas samtliga lokomotivförare
och eldare hafva undertecknade att till kongl. jernvägsstyrelsen
framföra lokomotivmännens djupa vördnad och tacksamhet för den välvillighet,
hvarmed kongl. jernvägsstyrelsen hittills omfattat och bevarat
våra existensvilkor, hafvande vi så mycket större skäl till uttalandet
af denna tacksamhetsyttring, då vi dels erinra oss kongl. jernvägsstyrelsens
afgifna förslag till nytt aflöningsreglemente för statsbanornas
personal och hvari våra samtliga löneklasser jemte öfriga fördelar fortfarande
bibehållits, dels genom kännedom om den reservation, som
med anledning af kongl. jernvägskomiténs föreslagna reduceringar i
jernvägspersonalens förmåner afgifvits af ledamöterna i kongl. jernvägskomitén
öfverdirektörerna herrar Hahr och friherre Sparre. På samma

44 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

gång kunna vi ej underlåta än att inför kongl. jernvägsstyrelsen framhålla
det allmänna missnöje, som i anledning af kongl. jernvägskomiténs
föreslagna, högst betydliga löneiuskränkningar råder inom lokomotivförare-
och eldarecorpsen i förening med sorg och bekymmer för framtida
lefnadsutsigter, så mycket mer som föga utsigt finnes till ombyte
af annat yrke bland de nu i tjensten varande medelåldrige män, "till
följd af redan brutna kropps- och själsförmögenbeter.

Det har synts kong], jernvägskomitén, som om lokomotivförarne
äro väl högt aflönade, då tanken legat åt högsta arfvodet 1,800 kronor
jemte inqvarteringsersättning och maximum af milpengar till ett belopp
af 1,010 kronor för år och ingen hänsyn tagits till det ringa antal, som
ega dessa båda maximibelopp förenade, ej heller till den korta tid, som
högsta arfvode kan innehafvas af dem, hvilka nu eller hädanefter erhålla
detsamma, och ännu mindre till de många år, som förarne åtnjuta
arfvode efter de lägsta klasserna, och hade det varit önskligt, att, på
samma gång kong], jernvägskomitén uträknade medelbeloppet af milpengarna,
samma förfaringssätt gjorts med arfvodet, så hade kongl.
jernvägskomitén lätteligen funnit, att för förare utgör detta i medeltal
för år 1895 i jemn! tal 118 kronor pr månad, hvilket med omkring 6
kronor öfverstiger det arfvode, som danska statsbanorna tilldela sina
yngste förare; på enahanda grunder utgör medeltalet af eldarnes arfvode
nära 70 kronor pr månad, hvilket i Norge ställer sig lika med
dervarande arfvode för yngste eldare, men understiger det belopp, hvarmed
Danmarks statsbanor ersätta sina likaledes yngste eldare.

Till stöd för sitt uttalande om lokomotivförarnes väl höga löneförmåner
. har kongl. jernvägskomitén påvisat förarnes låga bildningsgrad
derigenom, att de jemförts med skickliga mekaniska verkstadsarbetare
och med detta påpekande som basis föreslagit, som oss synes
indirekt, att högsta löneklassen bör indragas samt direkt, att inqvarteringsersättningen
och beloppet af milpengar böra nedsättas, och har
på grund deraf förarnes löneinkomster, maximum beräknade, noggrant
detaljerats till kännedom för riksdagsmännen m. fl., hvilka väl aldrig
tillförene blifvit satta i tillfälle att så fullständigt kunna kontrollera
icke allenast förarnes, utan äfven öfrige jernvägsmäns inkomster. Derför
har också vid ett den 29 nov. sistlidna år härstädes hållet möte
med förare och eldare i anledning af denna lönefråga detsamma uttalat,
det eu stor fara läge deruti, att kongl. jernvägskomitén på icke mindre
än trenne ställen i sitt afgifna betänkande framhållit förarnes höga
inkomster, och som kongl. jernvägskomiicu icke belyser någon skilnad
på en förares och verkstadsarbetares yrkesutöfning, så kunde lätteligen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 15d.

de om jernvägsförhållanden mindre invigde riksdagsmännen icke heller
finna något skäl till bibehållandet af våra löneinkomster, utan kanske
med ledning af kong!, jernvägskomiténs påvisande härutinnan ännu
mer kringskära våra förmåner.

Hvad jemförelsen med verkstadsarbetarne vidkommer, så fann
förutuämda möte sig berättigadt uttala, det förares och eldares arbete
under inga omständigheter kunde jemföras med arbetares än möjligen
vid de tillfällen, då lokomotivpersonalen utför underhållsarbete å lokomotivet,
då detta ej är i trafikens tjenst. Hvad lefnadsförhållandena
vidginge såsom arbetstid, oregelbundna mål- och hvilotider, familjelifvets
uppoffring, fördyrade lefnadskostnader, nattvak, till det yttersta drifven
uppmärksamhet och försigtighet samt minutiös påpasslighet jemte juridiskt
och moraliskt ansvar m. un., så vore icke den lugne mekaniske
arbetaren den, som kunde tjena som komparativ, vare sig i yrkesutöfning
eller löneersättning. Det torde väl ej vara mer än med full rättvisa
förenligt, att den, nemligen lokomotivföraren, som af flera läkare
dömts till andlig och kroppslig förkrympning samt förtidig död, allt
vid en tidpunkt, då andra menniskor äro temligen kraftfulla och arbetsföra,
skulle erhålla någorlunda skälig ersättning för sin ansträngande
och ansvarsfulla befattning, och vore det för öfrigt eu vigtig faktor för
allmänhetens säkerhet, att föraren icke under sin tjenstgöring nedtrycktes
af ekonomiska bekymmer, utan med lif och intresse utförde
sitt åliggande.

Hvad vår bildningsgrad vidgår, kunna vi ej annat än finna, det
vi ega de kunskapsmått, som af kongl. jernvägsstyrelsen för närvarande
fordras af statsbanornas lokomotivförare; att undervisningskurserna för
förare äro indragna i brist på lärjungar kan ej undgås än beklagas,
men torde skälen härtill få sökas äfvenså på andra håll än uteslutande
hos personalen, af Indika likväl de flesta sökt att genom sjelfstudium
upphjelpa denna brist på de tekniska kunskaper, som visat sig vara i
yrket önskvärda och betydelsefulla att ega.

Då kongl. jernvägskomitén jemfört oss med verkstadsarbetare,
synes oss, som om kongl. jernvägskomitén bort berört någon tidpunkt,
när denna komparativ vore fullständig, emedan vi måste finna, det vi
i de flesta fall stå inunder deras löneförhållande.

Enligt tjenstgöringsreglementets bestämmelser för statsbanorna
måste ju den, som aspirerar på lokomotivföraregraden, redan vara
skicklig arbetare, innan han tillätes beträda lokomotivet som eldare, för
att under denna befattning utbildas som förare, eu yrkesutöfning, som
icke någon som helst skicklig arbetare kan fullgöra förrän efter en

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

längre lärotid härför, och tillätes icke heller under några omständigheter
någon annan framföra jernvägståg vid statsbanorna än den, som härför
eger nödiga insigter och praktik. Kong), jernvägskomitén synes
hafva den tanken om lokomotivförareyrket, att, endast en person är
skicklig mekanisk arbetare, han utan vidare kan uppställas på lokomotivet
som förare för att omedelbart lemnas förtroendet och ansvarigheten
af resandes lif och gods samt jernvägens dyrbara materialier.
För visso känna kongl. jernvägskomiténs alla ledamöter icke det förhållande,
nemligen att många af dem, som åstunda befordran till förare,
likvisst måst. qvarblifva vid sin eldarebefattning, emedan de icke befunnits
lämpliga till förare, ehuru de oaktadt detta kunnat vara mycket
dugliga arbetare. Vi finna denna kongl. jernvägskomiténs jemförelse
ba mycket mindre pa sin plats, som en skicklig mekanisk arbetare oafbrutet
har eu hög aflöning, då deremot den, som egnar sig åt förareyiket,
har att i åratal uppoffra sig som lärling för en ringa dagspenning''
och underkasta sig många mödor och försakelser, från hvilket den
skicklige arbetaren är fri. Derigenom förblifver ock de kompetensbetyg'',
den förre sålunda genom sin praktiska utöfning presterar, betydligt
dyrare än ett skolbetyg, hvilket senare skulle ställa honom vida högre
i menniskovärde enligt kongl. jernvägskomiténs mening, och anse vi
oss med fullt fog kunna jemställa förarne med kongl. flottans maskinister,
ehuru förarnes yrke är mera vidtomfattande och mångsidigt.

En ordinarie eldarebefattning är ju en befordran från mekanisk
arbetare och lokomotivförarebefattningen en befordran från eldare, ehuru
först efter flera års förlopp kan erhållas sådan aflöning, som innehafves
af den skicklige arbetaren, och torde det derför vara i fullgod ordning,
att den, som befordras till lokomotivförare, efter några års dylik tjenst
erhölle ett aflöningsbelopp, som öfverstiger den skicklige arbetarens,
da den folie i regeln innehaft eu lön, som i många år understigit den
senares. Ett stort antal fall gifves, då arbetare från privat verkstad
efter sökt anställning som eldareelev vid statsbanorna fått sin dagsmkomst
derigenom betydligt reducerad och endast under förhoppning
om högre lönevilkor i framtiden kunnat finna sig i de ekonomiska
svårigheterna, ehuru de för många af dem blifvit både för svåra och
för långa, att de icke sträfvat härmed, utan måst återgå till sitt förutvarande
yrke.

Enär kongl. jernvägskomitén finner lokamotivförarne vara väl
högt aflönade, då den betänker, att de ej stå på högre bildningsgrad
än skicklige mekaniske arbetare, så skulle ju enligt kongl. jernvägskomiténs
uttalande en befordran härtill endast innebära en förändring

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154. 47

af befattning utan högre löneersättning. Analogt härmed skulle äfvenså
en stationsinspektor och en biljettförsäljare hafva att uppbära lika stora
lönebelopp, enär de stå på samma bildningsgrad; befordran till inspektor
skulle då endast förelägga vederbörande ökade bekymmer och ansvarighet,
och för dylik befordran torde nog hvarje biljettförsäljare betacka sig.
Att kongl. jernvägskomitén hyst sådan åsigt framgår åtminstone icke
af dess betänkande, utan finnes tvärtom här i fråga om dessa senare
befattningar, att befordran till betydelsefullare befattning skall åtföljas
af högre löneinkomster, hvilket ju ock är i enlighet med alla rättsbegrepp
och något annat förhållande ej gerna låter tänka sig; likväl
har det icke af kongl. jernvägskomitén funnits fördelaktigt att tilllämpa
detta på lokomotivförarebefattningen.

Hade hvarje mekanisk arbetare, som hängifver sig åt lokomotivförareyrket,
icke någon utsigt att erhålla högre lön än den, som åtnjutes
på verkstäder af de skickligaste arbetarne, vore fara värdi, att
få personer af den kaliber, som nu eges af statsbanornas lokomotivförare,
skulle aspirera på föraresysslau, med dess obehag, vedermödor
och ansvarighet, hvilken senare ålägger förarne ersättningsskyldighet
dels direkt, dels indirekt för den skada, som tillfogas den materiel, som
honom blifvit satt i händer. Att lokomotivförarne och eldarne ej utföra
sitt arbete under årets alla söckendagar i likhet med arbetarne
och öfrig stationspersonal samt likväl uppbära dagspenning, torde nog
häremot kunna invändas, men om beaktande tages till nödvändigheten
för lokomotivpersonalen att på öfverliggningsdagarne förskaffa både
kropps- och själskrafterna välbehöflig hvila, hvilket för öfrigt ur säkerhetssynpunkt
torde vara påkalladt, något, som för arbetaren icke erfordras
utöfver hans tillräckliga hvilotid, dels hvarje natt, dels hvarje
helgdag, så torde denna invändning kunna bemötas med, det icke någon
vid jernvägar anstäld personal ödelägger under sitt arbete sådant
mått af kropps- och själeförmögenheter som lokomotivpersonalen, hvilken
för öfrigt intar högsta procentantalet i dödlighetsstatistik bland
jernvägspersonal, och har ju detta i någon mån af kongl. jernvägskomitén
beaktats, då den föreslagit 5 års nedsättning i ålder vid tågpersonalens
pensioneringstid.

Visserligen kan för utomstående och särskildt för kongl. jernvägskomitéu
1,800 kronor i fast arfvode för eu lokomotivförare tyckas
vara väl högt tilltaget, men om nödig hänsyn tages till det lilla arfvode,
som utgår till lokomotivföraren vid hans befordran härtill, samt äfvenså
till den långa tid, han som extra eldare förut tjenstgjort med en dagspenning
af 2 högst 2,2 5 kronor pr dag för att sedermera efter 5 å 8

48 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

års dylik tjenst vinna befordran till ordinarie eldare med ett arfvode
af 720 kronor pr år, dervid dagspenningen endast ökats till 2,4 0 pr
dag, 20 procent inqvarteringsersättning härå inbegripen, likväl icke
pensionskasseafgifter, och dagspenningen vidare ej ökas mer än med
20 öre efter respektive 2, 5, 9 och 14 år, vid hvilken senare ordinarie
tjensteålder ännu ej mer än 3,2 0 kronor pr dagerhålles, enligt 960 kronors
arfvode pr år, så hade kongl. jernvägskomitén, på samma gång den
funnit 1,800 kronor i arfvode väl högt, äfven enligt vårt förmenande
bort finna 960 kronor i arfvode för eu lokomotivförare och 720 kronor
i arfvode för en eldare såsom alldeles för lågt, i all synnerhet som
kongl. jernvägskomitén förordat reducering i milpenningbeloppet.

Att under nu rådande förhållanden de erhållna milpenningarne
betydligt upphjelpt, såväl lokomotivförares som eldares ekonomiska
ställning, är ett faktum, men då nu af kongl. jernvägskomitén är föreslaget
att minska maximum af milpenningar, som nu tilldelas lokomotivförare
till hälften af detta belopp, så beröfvas ju ock analogt härmed
äfven eldarne hälften af denna biinkomst, som varit absolut nödvändig
för deras oundgängliga behof. Eldarnes löner, som i allmänhet
äro för låga i förhållande till deras arbete och lefnadsomkostnader,
och om hvilket arbete med fog kan sägas vara det mest sträfsamma
bland dem, som förekomma i jernvägsdrift, tillåta icke någon som helst
reducering, såvida ej formlig brist på det nödvändigaste skall uppstå.
Huru måste icke eldaren redan nu från första dagen, han beträder
lokomotivet, kämpa med ekonomiska svårigheter genom den förökning
och förbättring, som fordras dels i hans klädedrägt, dervid verkstadshabiten
icke lämpar sig för resor å lokomotiv, dels i hans lifsmedel,
som för hans befattning stiger oerhördt högre än inkomsterna, hafvande
de vidare att laborera med skuldsättningar, särskildt i större städer, i
många år under förhoppning att endast i framtiden, då de som förare
kunna komma i åtnjutande af de högre arfvodesklasserna, nå en inkomst,
som står i skäligt förhållande till de utgifter, hvilka enligt platsens
natur ställa sig betydligt öfver den vanliga verkstadsarbetarens.
Kongl. jernvägskomitén hade derför af billighetsskäl bort med borttagandet
af klasserna 720 och 780 kronor samt, lägsta eldarearfvodet
till 840 kronor för år och med borttagandet af 960 och 1,080 kronor
i arfvode för lokomotivförare satt detta arfvode till 1,200 kronor för år,
enär väl föga troligt är, att någon särskild ersättning för minskade
inkomster för lokomotivförare och eldare icke ifrågakommer, och har ju
kongl. jernvägskomitén i detta fall icke heller föreslagit någon dylik
ersättning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Som af kongl. jernvägskomiténs betänkande tydligt framgår, att
till dess förfogande och påseende förelegat en större del, för att ej
säga personalens alla detaljförhållanden såväl i skyldigheter som rättigheter,
synes kongl. jernvägskomitén likväl ej beaktat, dels att lokomotivförares
och eldares frånvaro från hemmet betydligt öfverskrider den
öfriga tågpersonalens, enär de förre mera allmänt kunna å vissa tider
beordras tjenstgöra å orter så belägna, att tillfälle till vistelse i hemmet
icke kan ernås under flera månader, något som ej gerna i så stor
skala förekommer för öfrig tågpersonal, dels att ingen tågpersonals
tjenstgöring är af sådan natur, att den i särskilda nödfallsomständigheter,
såsom vid svårt snöväder, större trafik etc. etc., kan utsträckas till så
stort antal timmar i följd, som lokomotivförares och eldares, hufvudsakligast
beroende deraf, att de sistnämdes befattningar icke så lätt
kunna ersättas som de, hvilka utötvas af öfrig tåg- och stationspersonal,
hvarvid mångenstädes stationsinspektorssysslan bestrides af stationskarlen,
tågbefälhafvarens likaledes af stationskarlen eller kontorsvakten,
då deremot lokomotivföraren icke kan ersättas hvarken af
stationsinspektoren eller tågbefälhafvaren, icke ens af den skicklige
mekaniske arbetaren, och hade ju detta äfven i icke ringa grad bort
föranleda kongl. jernvägskomitén som skäl till bibehållandet af våra
löneinkomster.

Enär kongl. jernvägskomitén i sitt afgifna betänkande berör
åtskilliga jernvägsdetaljer vid flera utländska banförvaltningar och deribland
äfvenledes derstädes rådande aflöningsförhållanden för personalen,
dock utan angifvandet af de belopp, som tilldelas de olika tjensteinnehafvarne,
fins fullt skäl antaga, det kongl. jernvägskomitén nogsamt,
med kännedom om dessa respektive summor, undvikit beröra
desamma, af de motiv, att de, om de publicerats, i endast ringa mån
kunnat tjena som stöd för kongl. jernvägskomiténs föreslagna inskränkningar
i härvarande betjenings löneförmåner. Vi finna så mycket mera
stöd härför, som med ledning af de källor, hvilka stått oss till buds,
det vill synas, som om hvarken Norge, Danmark, Tyskland eller Schweiz
lemna sina lokomotivförare och eldare lägre inkomster än vid svenska statsbanorna,
enär vid Norges statsbanor lokomotivförare erhålla ett arfvode
af lägst 1,050 kronor och högst 1,950 kronor och eldare lägst 840
kronor, högst 1,080 kronor pr år; i Danmark utgå samma respektive
arfvoden med lägst 1,350 kronor och högst 1,800 kronor för lokomotivförare
och med lägst 850 kronor och högst 1,200 kronor för eldare;
förares inkomster pr månad kunna derstädes uppgå till 250 kronor,
eller 3,000 kronor för år; i Tyskland uppgår lägsta arfvodet till omBill.
till liilisä. Vrot. 1897. 1 ISaml. 2 Afd. 2 Band. 43 lläft. 7

50 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

kring 1,200 kronor och det högsta till 2,200 kronor för år, hvilket i
förening med milpenningar och dylikt stiger till 3,000 kronor pr år
för lokomotivförare; i Schweiz är lägsta arfvodet 1,210 kronor och de!
högsta 1,945 kronor pr år, men som milpenningar, kolpremier och dylikt
äro der temligen höga, så kunna lokomotivförarne derstädes nå
en inkomst af omkring 3,500 kronor om året. Dessutom vill det synas,
som om de högre löneklasserna derstädes, oafsedt att de lägsta ej obetydligt
öfverstiga härstädes utgående lägre arfvoden, kunna uppnås efter
färre tjenstår än här.

Som med allt fog kan antagas, att pligttroheten och ansvarsskyldigheten
icke gerna kan vara större för personalen i dessa länder än
i Sverige, och det med ledning af statistiska uppgifter visats, att, hvad
jernvägarnas rentabilitet i Sverige, Norge och Danmark beträffade,
Sverige då intog första platsen, ett sakförhållande, som blifvit af herr
civilministern framhållet för Riksdagens ledamöter år 1895, så kunde
icke förutnämnda mötesdeltagare finna något som helst afgjordt skäl,
hvarför deras löneförmåner jemte öfriga fördelar skulle minskas utan
något vederlag. Förr egde hvar och en inom vårt fack förhoppning
att från de otillräckliga lägre arfvodena, hvilka då likväl ej voro så
låga som nu, oaktadt rådande billigare existensförhållanden, snart nog
kunna erhålla förflyttning såväl till högre befattning som högre arfvoden
och derigenom jemförelsevis fort nog nå sådan inkomst, som motsvarade
deras arbete och lefnadsbehof, då deremot nu, ehuru lefnadsomkostnaderna
i allmänhet stigit i icke ringa grad, tjenstgöringen ökats
till längre frånvaro från hemmet etc., föga utsigt genom kongl. jernväg8komiténs
försorg finnes att nå sådana inkomster, som möjliggöra
corpsens bevarande från demoralisering. Enär böneskrifter i vördsamhet
och underdånighet förut framlemnats till kongl. jernvägsstyrelsen och
Kongl. Maj:t, som ock i nåder remitterat den senare af skrifterna till
kongl. jernvägskomitén, hyste vi den största förhoppning om en för
oss lycklig lösning af lönefrågan, men hafva vi genom den senares
uttalande härutinnan funnit oss grymt besvikna. Kongl. jernvägskomitén
har tvifvels utan hyst den tanken, att mången får och måste
söka sin bergning med mindre löner än lokomotivförare och eldare, och
torde ju detta i och för sig vara fullkomligt sant, men tyckes det för
kongl. jernvägskomitén varit en mycket enkel sak att föreslå reducerade
inkomster för en personal, hvilken kongl. jernvägskomitén
icke tillhör och ej heller står i närmare beröring med.

Dessutom kan ej undgås än påpeka, det i bestämmelsen om uniformspersedlarna
stå förare och eldare upptagna bland dem af betje -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

ningen, som erhålla full mundering, och kan ju äfven detta bland riksdagsmännen
tolkas, som om äfven full uniform eller beklädnadsersättning
tilldelas lokomotivpersonalen och sålunda betraktas som större förmån,
än hvad i verkligheten utgår.

Att kongl. jernvägskomitén sökt indraga statsbanorna i den konkurrensstrid,
som råder bland öfriga privata industriella verk, finna vi
helt tydligt; men vilja vi härmed uttala vår allvarliga protest; oss synes
det ej fullt värdigt att föreslå statsverket sådana åtgärder, som till betryggandet
af statsbanornas större afkastning skall försämra personalens
ekonomiska ställning. Yi finna, att statsbanorna spridt. en sådan stor
välsignelsebringande verksamhet öfver hela vårt land, hvars allmänhet
jemte deras förnödenheter blifvit med sådan säkerhet och noggrannhet
transporterade, att om denna allmänhet med några få ören pr capita
ännu ett par år understöder denna vigtiga statsinstitution, som i inre
förhållande icke kan jemföras med bolagsbanor, tro vi för visso de utan
tvekan uppoffra detta, undantagandes de om jernvägsdriftsförhållanden
ej fullt kunnige klandersjuke, på det att samma goda driftförhållande
vid statsbanorna framdeles må fortfara. Att genom tidernas lopp erfarenhet
kan samlas af dem, som syssla med jern vägsindustri, till genomförandet
af en eller annan för verket fördelaktig reform, vilja vi lika
litet som någon annan förneka, men torde ibland sådana reformer personalens
försämrade löneförmåner icke kunna inregistreras, och anhålla
vi derför till sist vördsamt få utbedja oss tillåtelsen att fortfarande få
vara inneslutna i kongl. jern vägsstyrelsens välbevågenhet och hägn,
nogsamt då vetande, att vi genom kongl. jernvägsstyrelsens bemedling
kunna få förhindradt, att den af kongl. jernvägskomitén föreslagna »basis»
för upphjelpandet af statsbanornas rentabilitet icke må för jernvägspersonalen
blifva »brist och försakelser».

Stockholm den 31 januari 1896.

Vördsammast enligt uppdragcentralstyrelsen
föi statsbanornas

lokomotivförare- och eldare-föreniug.

K. Almgren, Fridolf Hjertavist. C. J. Sundkvist. J. A. Björkdahl,

lokomotivförare. lokomotivförare. lokomotivförare. lokomotivförare.

JV. Norrman, C. G. Nääs, J. A. Stål,

lokomotivförare. lokomotivförare. lokomotivförare.

Komiterade.

52 Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

Med anledning af föregående skrifvelse tillåta vi oss koncentrera
våra framstcällningar i följande punkter:

a) , att Kongl. Maj:t i till 1872 års Riksdag aflåten proposition
yttrat, att med undantag af verklig krigstjenst näppeligen någon statens
tjenst torde förorsaka så talrik och så tidig otjenstbarhet som jernvägstrafiktjensten; att

läkarevetenskapen funnit, att bland jernvägspersonalen lokomotivförarne
äro de, som hårdast drabbas af denna tjenst och derigenom
tidigast blifva otjenstbara;

att genom lokomotivförarens intresse för sitt yrke, genom klokhet,
rådighet och mod från hans sida många olyckshändelser afvärjts
och, der de inträffat, de till sina dimensioner förminskats genom lians
vaksamhet och uppfattningsförmåga;

att lokomotivförare och eldare äro de, som vid möjligen inträffande
jernvägsolycka i första hand hafva att riskera lemmar och lif;

att de flesta instruktioner och bestämmelser för bantågens säkerhet
äro underkastade lokomotivförarens uppmärksamhet och pligttrohet;

att lokomotiveldares arbete är diet mest slitande och ansträngande,
som kan uppletas i jern vägsdrift;

b) , att kongl. jernvägskomitén funnit sig föranlåten likställa
lokomotivförare med — låt vara — andra skickliga mekaniska verkstadsarbetare,
vittnar säkerligen icke om fullkomlig sakkännedom, ty
den mekanisk^ maskinarbetaren för ju icke något jern vägståg, ej heller
ansvarar derför, han sköter ej ens ett lokomotiv eller bär ansvar''derför,
utan endast arbetar på detsamma, då det af lokomotivföraren är anmäldt
till reparation, och detta under förmans ledning och ansvar, då
deremot enligt tjenstgöringsreglementet lokomotivföraren är ensam ansvarig
för lokomotivets skötsel och vård som ock för tågets säkra
förande och bestämda hastighet och ankomst i rätt tid;

att det af kongl. jernvägskomitén påvisade maximum af milpenningar,
1,010 kronor år 1892 för lokomotivförare, endast kunnat uppnåtts
af några få och endast på grund af öfveransträngande tjenstgöring
i förening med gynsamma trafikförhållanden;

att kongl. jernvägskomitén uttalat, att förmånen af bostad in natura
är en vida större förmån än den kontanta in q varterings er sättningen;
häraf torde framgå, dels att inqvarteringsersättningen vore för
lag, dels att lokomotivförare och eldare i detta fall äro sämre lottade,
enär endast 2,5 procent af dem under år 1895 åtnjutit förmånen af bostad
in natura;

att lokomotivförare och eldare icke i likhet med öfrig jernvägs -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154 53

betjening (undantag: stationsmästare, kolvakten och putsare) åtnjuta förmånen
af fri beklädnad eller beklädnadsersättning (96 å 120 kronor årligen)
utan erhålla i detta fall endast mössa och pels till låns;

c), att lokomotivförares och eldares arbete och ansvarighet betydligt
förökats under senare åren till följd af stegrad trafik, sämre
bränsle (svenska stenkol) ökad tåghastighet och skärpta bestämmelser;

att lokomotivförares och eldares tjensteturer emot öfrig tågpersonals
äro i allmänhet utsträckta till längsta frånvaron från hemmet, hvarför
de, emedan många svårigheter och omständigheter möta mot medförandet
af tillräckliga förråd af näringsmedel, mest äro hänvisade till
jernvägsrestaurationerna för intagande eller hemtande af sina måltider,
Indika pr dag och tredje klass billigaste pris betinga minst 2 (två) kronor
för ingalunda utsökta varor, hvilket pris dock i många fall öfverstiges,
särskild! å de norr om Stockholm belägna restaurationerna; och
kan således ej heller härutinnan några jemförelser göras med sådana
yrkesutöfvare, som hafva arbete eller tjenstgöring invid sina hem;

att lokomotivförares och eldares sysselsättning är af sådan natur,
att de fordra ett närande underhåll, om de, utsatta för väderlekens alla
vexlingar, skola hafva utsigt att uthärda med det ansträngande arbetet,
varierande å de olika tågen, under normala förhållanden från 8 till 17
timmar, hvilka i vissa fall obegränsadt kunna utsträckas.

Ofvanstående punkter torde till någon del belysa lokomotivpersonalens
lefnadsförhållanden och till fullo, att lokomotivförarens befattning
kräfver större ansvar än mången tjensteman med högre aflöning, och
våga vi derför hoppas, att ni, herr riksdagsman, efter tagen kännedom
af vår skrifvelse, täcktes finna befogenheten af denna framställning.
Hysande den förhoppning att i eder få påräkna ett verksamt stöd för
bibehållandet af nuvarande förmåner, anhålla vi vördsamt att genom
eder, herr riksdagsman, bemedling få emotse:

»l:o bifall till den af kongl. jernvägskomitéledamöterna, öfverdirektörerna
herrar Halm och friherre Sparre, afgifna enskilda mening,
bifall till den af ledamöterna i samma komité, herrar von Krusenstjerna
och Simonson, anförda enskilda mening, angående jernvägspersonalens
tillsättande medelst konstitutorial, hvilka meningar återfinnas i ofvannämnda
komités betänkande; bifall till komiténs förslag om tågpersonalens
afgång ur tjensten vid 60 års ålder;

2:o sådan förändring af föreslagna nya lönereglementet, att lägsta
lokomotivförarearfvodet bestämmes till 1,200 krouor för år och lägsta
eldarearfvodct till 840 kronor för år;

3:o att lokomotivförare och eldare efter 15 (femton) års oförvitlig
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 43 Käft. 8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 154.

tjenst må, i likhet med dem som äro föreslagna uppbärandet af fasta
arfvoden, kunna uppnå de högsta förmåner, som enligt gällande bestämmelser
tilldelas de respektive befattningarna, dock så, att högsta lokomotivförareaflöning
ej ställes svåråtkomligare, än att densamma kan erhållas
så lång tid före pensionsålderns inträdande, att pension, beräknad
efter denna aflöning, kan förvärfvas.»

Stockholm i mars 1896.

Erik Almgren, Fridolf Hjertqvist, C. J. Sundqvist, J. A. Björkdahl,

lokomotivförare. lokomotivförare. lokomotivförare. lokomotivförare.

W. Norrman

lokomotivförare.

C. G. Niuis, J. A. Stål,

lokomotivförare. lokomotivförare.

Komiterade.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1897.