Motioner i Andra Kammaren, N:o 148 (Motion 1906:148 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

N:o 148.

Af herr J. R. Kjellén, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53
regeringsformen samt §§10 till och med 22 äfvensom
§§ 25 och 38 riksdagsordningen så och till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen.

Att ett behof af reform i 1866 års bestämmelser om den politiska
rösträtten föreligger, torde numera icke af någon på allvar förnekas.
122 inom Riksdagen framburna motioner, 4 kungl. propositioner och 3
konstitutionsutskottsförslag tala redan före ingången af innevarande riksdag
ett tillräckligt tydligt språk härutinnan.

Att detta behof bör afhjälpas snart, torde äfvenledes nu stå klart
för alla insiktsfulla fosterlandsvänner. Statskuppen i Finland 1899 och
vår egen härordningsreform 1901 inneburo, hvar på sitt sätt, kraftiga
väckelser till vårt folk i denna riktning. I känslan häraf svällde också
reformrörelsen upp därhän, att ej mindre än 41 af motionerna, 3 af
propositionerna och alla utskottsförslagen tillhöra den senaste tiden,
1902—1905. Kom så sistnämnda år unionens upplösning. I detta
sammanhang framstår denna händelse som en tredje varning till svenska
folket, allt för ödesdigert allvarlig för att af fosterländske män kunna
förbises eller missförstås.

Ännu är dock icke Sveriges rike utlämnadt åt slumpens eller
främmande makters nåd och onåd. Vår framtid hvilar i våra egna
händer. Yi hafva inom både land och folk rika reserver, stora, hittills
oupptagna möjligheter. Det är till dem vi nu måste lita. Vägen till
framtiden går genom förtroende: förtroende till både land och folk.

Bih. till lliksd. Frat. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 56 Höft. (N:o 148.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Men förtroendet till folkets politiska mognad är det första, själfva förutsättningen
för, att vi skola kunna hysa förtroende till landets ekonomiska
bärkraft i stor skala. Den nationella samlingen måste föregå
det nationella samarbetet, om vårt framtidshopp skall hvila på säker
grund. Och samlingen måste ske snart, om vår själfkänsla skall få
verklig näring däraf. Ju längre vi dröja efter fjolårets händelser, desto
mer löpa vi också risken att i andras ögon framstå som en kraftlös
nation, den där icke ens förmår rycka upp sig till ett beslut.

Formen för denna nationella samling är en författningsändring,
hvarigenom den politiska rösträtten göres oberoende af förmögenhetsställning.
Så långt äro äfvenledes alla redan ense.

Verkan af en sådan reform skulle i stort sedt blifva den, att
arbetareklassen i hela sin mångskiftande massa indroges inom den
politiska maktsfären. Det är hufvudsakligen den, som hittills stått
utanför; den har utgjort hufvudmassan i folkets, för politiska ändamål
obrukade, reserv; den skulle alltså nu skörda de närmaste frukterna af
reformen. Men att dess vinst tillika skulle blifva en vinst för staDoch
samhälle, därom har jag redan 1902 yttrat några ord — i Tal i Fosterländska
Förbundets Generalförsamling, sedermera utgifvet som broschyr
under titeln »Ett samlingsprogram i rösträttsfrågan» — som jag kär
tillåter mig att citera:

»Ingen, som närmare betraktar arbetareklassen i våra dagar, undgår
det intrycket, att här sjuder ungt blod. Det ligger ungdom i arbetarnes
sangvinism, för hvilken alla frågor tyckas så enkla, i deras lätta sinne,
deras förmåga af hänförelse, t. o. m. i deras öfvermodiga tro på sig
själfva och deras hänsynslösa stormande på förmenta rättigheter. Det
ligger ungdom icke minst i deras godtrogenhet, som gör dem så lättledda
i sina agitatorers hand. Men en sådan ung och frisk vilja på
både godt och ondt är det just, som vi sakna i vårt närvarande politiska
skick. Här finnes alldeles för mycket af gammalmanssynpunkter, af
fridsjukhet, af betänksamhet, af bekvämlighetshänsyn, jag vill nästan
säga af trötthet. Norska frågan ligger till en god del innesluten i
denna synpunkt, ty där hafva vi emot oss just en sådan hänsynslös
ungdomsvilja, och det är den, som besegrat oss. För mig står det som
ett verkligt och trängande statsintresse, att vår politiska kropp måtte
föryngras genom en lämplig tillsats af ungt blod, och detta kan numera
endast komma från arbetareklassens leder.»

Af rösträttens utsträckning väntar man sig således äfven på konservativt
håll icke blott bot för socialt missnöje, utan äfven positiva
fördelar för det allmänna. Då härtill kommer, att samhällets egen för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o J48.

vandling påkallar en vederbörlig anpassning af representationsformerna,
så skall ur denna synpunkt ingen befogad anmärkning kunna riktas
mot reformförslag, som ställa sig på den allmänna rösträttens grund.

På denna grund står Kungl. Maj:ts proposition i rösträttsfrågan
till innevarande Riksdag. Dess hufvudsakliga syfte är att bota stundens
sociala missnöje, och dess hufvudsakliga verkan skulle vara, att tillträde
till valurnorna öppnades för den stora, breda arbetareklassen i land
och stad. Så till vida synes detta initiativ vara sprunget ur eu intim
känsla af hvad landet i närvarande ögonblick önskar och behöfver.

Men det vill synas, som om regeringen, då den fattade sin ståndpunkt
i frågan, haft detta stundens intresse så starkt för ögonen, att
den kommit att förbise eller underskatta berättigade farhågor för framtiden.
Jag torde i detta hänseende få hänvisa till mina anföranden i
Andra Kammarens remissdebatter den 22 januari och den 27 februari
innevarande riksdag. Regeringens förslag ger arbetareklassen dess rätt,
men på bekostnad af andra hufvudgruppers, i främsta rummet bondeklassens,
rätt. En sådan lösning bringar landets lugna utveckling i
fara och hotar det med ett återfall i den s. k. frihetstidens fördärfliga
ensidighet.

Så långt kunna vi icke vara med. Den, som närmare studerat
fäderneslandets historia och behjärtat gångna tiders erfarenheter, måste
rygga tillbaka för denna farliga väg. Det föreliggande problemet ter
sig för oss så, att man bör tillgodogöra statslifvet det goda i arbetareklassens
insats utan att på samma gång beröfva statslifvet det goda i
bondeklassens och öfriga konservativa elementers insatser. Man bör det
ena göra och det andra icke låta.

Det är just detta, som utgör problemets svårighet, och som så
länge uppskjutit den lyckliga lösning, hvarefter landet alltmera längtar.
Öppnar man icke dörren — d. v. s. rubbar man icke strecket — så
blir tidens behof icke tillgodosedt; öppnar man dörren, så är fara för
handen, att de nytillkomna väljarne genom sin öfverlägsna massa skola,
förr eller senare, drifva alla de gamla undan och själfva rycka till sig
all makten. Detta är rösträttsfrågans Scylla och Charybdis; undviker
man det ena skäret, så riskerar man att stöta på det andra.

Kungl. Maj:t, som allt hitintills tagit position i frågan med försiktig
hänsyn till de nu besittandes rätt, synes denna gång hafva valt
sin kurs betänkligt nära det sist antydda skäret. Vid sådant förhållande
tillkommer det Riksdagen att eftersinna, huruvida några särskilda försiktighetsmått
äro att vidtaga till garanti för statsskeppets säkerhet
och lugna gång.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Härvid riktar sig uppmärksamheten alldeles särskilt på frågans
parlamentariska läge. Utan att underskatta betydelsen af det arbete,
som ägnats frågan utanför Riksdagens väggar, torde man få anse som
eu själfklar förutsättning, att frågan numera avancerat för långt för
att kunna lösas på någon bas, som icke blifvit i den rent parlamentariska
utvecklingen angifven. En närmare kännedom om denna utveckling
är således nödvändig ej blott för att förstå Kungl. Maj:tsj[nu
föreliggande förslag, utan äfven för att kunna med någon säkerhet bedöma
de andra utvägar till lösning, som bär äro »nödiga eller nyttiga
och möjliga att verkställa».

Rösträttsfrågans parlamentariska läge.

Redan innan 1860-talet gått till ända, hade en utsträckning af
1866 års rösträttsvillkor förts på dagordningen; och då det år 1870
första gången kom till votering i frågan, visade sig öfver en tredjedel
af Andra Kammaren stå på den reformvänliga sidan. Med de principiella
demokraterna förenade sig nämligen bär representanterna för
bondeintresset att öppna Riksdagens dörrar för genom den nya census
utestängde ståndsbröder. Man må minnas, att censustalen på den tiden
betydde vida mera än nu, och att det ännu icke fanns någon organiserad
arbetareklass, som på ringaste vis kunde konkurrera med hemmansägareklassen
om makten. Det var under denna tid, år 1871, som Sven
Nilsson i Österslöf fällde de bekanta orden, att man icke skall »skrämma
oss bönder med Sveriges arbetare», ett yttrande, som för sin tid var
lika naturligt som berättigad^

Det första positiva program, kring hvilket reformvännerna i rösträttsfrågan
samlade sig, skulle kunna karakteriseras som half strecket,
i det att man helt enkelt föreslog nedsättning af de olika censusposterna
till hälften: alltså ett fastighetsstreck på 500, ett arrendestreck
på 3,000 och ett inkomststreck på 400 kronor. Härvid är särskilt att
märka, att detta inkomststreck enligt tidens bevillningsförordning
sammanföll med strecket för till bevillning uppskattad inkomst. , Halfstreck-programmet
(första gången framställdt af L. O. Larson under
debatten i Andra Kammaren 1872) blef Andra Kammarens beslut åren
1880, 1881 och 1882, sistnämnda gång t. o. in. utan votering.

Emellertid höjde 1883 års bevillningsförordning den skattefria
inkomsten till 500 kronor, och därmed hade 400-kronostrecket förlorat
sin anslutning till skatteplikten, hvarför det nu afgår ur dagordningen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 5

Reformvännernas sträfvan tog sig då aflopp i eu begäran om statistisk
utredning, som blef Riksdagens beslut 1884 — den första riksdagsskrifvelsen
i rösträttsfrågan under det nya statsskicket — och utmynnade
i statistiska centralbyråns redogörelse år 1887. Denna utredningsyntes
visserligen gifva vid handen, att en nedsättning af census till
bevillningsstrecket skulle allvarligt rubba liemmansägarnes politiska
hegemoni, i det att arbetaregrupperna på land och i stad redan vuxit
till en väsentlig betydelse. Under de säregna förhållandena efter tullsystemets
införande fick reformen emellertid ännu en gång vind i seglen,
och man samlade sig nu på det s. k. femhundrakronostrecket, d. v. s.
en inkomst- och fastighetscensus å 500 samt arrendecensus å 3,000
kronor; som man ser, én ny upplaga af halfstrecket, endast anpassadt
efter den nya bevillningsförordningen. Detta program (första gången
framfördt i motion af N. Nilsson i Skärhus 1887) blef Andra Kammarens
majoritets under riksdagarne 1891, 1892, 1893 och 1894.

Jämte de nu nämnda programmen hafva tvenne andra redan från
början framkommit i motionsform och sedermera med längre eller kortare
mellanrum dykt upp i den parlamentariska diskussionen. Det ena af
dem är kommunalstrecket (första gången 1870), hvilket skiljer sig från
femhundrakronostrecket hufvudsakligen genom att sänka fastighetscensus
ned till 100 kronor. Det andra är den allmänna rösträtten (med flere
eller färre begränsningar; första gången 1869, och efter 1890 fast på
dagordningen). Intetdera har emellertid under detta äldre skede kunnat
samla någondera kammaren i ett beslut.

Gemensamt för alla nu redovisade program är, att de söka lösningen
inom rösträttsfrågans speciella ram. De innebära en större eller
mindre inbjudning af de rösträttslöse — alltifrån det sistnämnda, som
öppnar dörren på vid gafvel, och till de två förstnämnda, som endast
öppna den på glänt — men de frukta ännu icke någon ny fara från dem,
söka därför icke heller någon annan garanti för det bestående än på
sin höjd själfva försiktigheten vid inbjudningen. Det är de partiella
eftergifternas politik; en reträtt steg för steg inom samma linje.

Men i början af 1890-talet inträder en vändpunkt. Tvenne faktorer
hafva nu förändrat rösträttsproblemets ursprungliga förutsättningar till
den grad, att både partiställning och taktik måste röna inflytande däraf.
Å ena sidan har penningvärdets sjunkande (anmärkt i den parlamentariska
diskussionen ända från 1875) gått så långt, att strecken —
särskilt inkomststrecket i stad — börjat förlora sin betydelse. Å andra
sidan har den moderna arbetarerörelsen börjat tränga bondeklassen
inpå lifvet genom industriens allt raskare utflyttning på landet och de

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

moderna kommunikationssamhällenas stora utveckling. Från denna tid
minskas också intresset hos de gamla reformvännerna på landsbygden.

År 1892 bekänner L. O. Larson (i Första Kammaren) sin omvändelse,
samma år kulminerar majoriteten i Andra Kammaren, därpå
sjunker den och försvinner efter 1894. Grundlagsändringen 1894, hvarigenom
åt landsbygden förbehöllos 150 platser, vittnar i samma riktning.
Både stadshögern och bondeklassen hafva nu fått ögonen öppna för faran
i en för långt utsträckt eller för hastigt inträdande förändring, på samma
gång som de inse ohållbarheten af det bestående. Denna insikt föder
en ny taktik. Det duger icke längre att säga ett rent nej eller ett
hälft ja. Man måste operera äfven på andra linjer än census. Man
beslutar att möta rösträttsprogrammet med ett annat positivt program.

De nya linjerna rekognosceras i Billings motion vid 1893 års
riksdag och karakteriseras som klassval och proportionella val. Redan
vid föregående riksdag hade inom Första Kammaren försports sympatier
i dessa riktningar. Nu är programmet klart, och fältropet lyder:
allmän rösträtt med garantier — efter föregående utredning (icke blott
statistisk, utan äfven politisk och statsrättslig) af Kung! Maj:t.

Vid sidan af det radikala förslaget, att på en gång borttaga alla
fördämningar mot demokratiens flod, och det liberala, att urtappa den
gradvis, träder från denna tid i aktion ett konservativt program, att
reglera den i nya fåror. Mellan dessa tre riktningar bryter sig hädanefter
rösträttsfrågans historia.

De på konservativt håll först antydda garantierna röra, som man
ser, valsättet. Man vill kombinera rösträttsfrågan med eu röstsättsfråga.
Men motionären vid 1893 års riksdag uttalar, att på nuvarande riksdagsordnings
grund knappast några andra klassval låta sig anordnas
än efter skatteförmågan. Tanken på klassval sammanfaller därför i
praktiken med tanken på en sålunda graderad röstskala. I denna form
kommer garantisystemet först på Andra Kammarens dagordning (motioner
1894—96), och denna form skulle äfven blifva den första, som
parlamentariskt utdömdes.

Dessförinnan skulle emellertid äfven den andra af de från början
nämnda garantierna, nämligen det proportionella valsättet, komma under
behandling. År 1896 tog Kung!. Maj:t — för första gången sedan en
mansålder — initiativet till förmån för proportionella val i storstäderna
och strecksänkning. Förslaget hade endast den verkan, att det inträdde
en paus i reformrörelsen på riksdagen — medan agitationen uti landet
tog allt större dimensioner (rösträttsadressen 1898).

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

År 1899, det tredje under valperioden, mobilisera partierna mot
hvarandra: de konservative under baneret graderad skala, de liberale
under banéreto kommunalstreck, som nu för första gången blir ett samlingstecken.
År 1900 bildas på denna grundval det »liberala samlingspartiet».
När de konservative vid denna riksdag utveckla sitt program,
beiinnes det innehålla ännu eu, hittills icke nämnd garanti, nämligen
köpingars och municipalsamhällens förande till stadsvalkretsar, alltså
en mera organisk valkretsindelning. Rösträttsfrågan har således blifvit
kombinerad äfven med en valkretsfråga. Denna står dock i skuggan
för den graderade skalan, som alltjämt ligger de konservative närmast om
hjärtat, och partiställningen är således i det hela densamma som år 1899.

Ur denna partiställning utgick Riksdagens andra gemensamma
beslut i frågan: 1900 års skrifvelse, att Kungl. Maj:t »täcktes låta
verkställa en i möjligaste mån fullständig och allsidig utredning rörande
de förutsättningar och villkor, under hvilka valrätten till Riksdagens
Andra Kammare må kunna utsträckas». Bland de möjliga förutsättningarne
och villkoren nämnes icke blott den graderade skalan, utan
äfven den organiska valkretsindelningen. Det är således oförtydbart
den konservativa synpunkten, som här framstår som segrande.

Den nya härordningens antagande vid följande riksdag föranledde
Kungl. Maj:t att åter gripa initiativet, innan ännu någon annan utredning
hunnit åvägabringas än en rent statistisk om kommunalstreckets
verkningar. På detta streck hvilade Kungl. Maj:ts proposition till
1902 års Riksdag, men därtill var fogadt icke blott ett skärpt utskyldsstreck,
utan äfven en graderad röstskala, dock icke efter skatteförmågan,
utan efter ålder och civilstånd. Konstitutionsutskottet, som här närmast
torde beteckna Andra Kammarens konservativa element, strök denna
skala och satte i stället valkretsreformen, hvarjämte det föreslog en
mindre strecksänkning. Det liberala programmet var alltjämt kommunalstrecket,
och det radikala — nu öppet socialistiskt — var den allmänna,
lika och oorganiserade rösträtten.

Resultatet af hela processen vid denna riksdag var en ny Riksdagens
skrifvelse, att Kungl. Maj:t »ville låta verkställa en från alla
synpunkter fullständig utredning af frågan om utsträckt valrätt» till
Ändra Kammaren. Riksdagen har härmed ställt sig på en formell
ståndpunkt. Men ur förhandlingarne framgick, att den graderade skalan
i alla former var taktiskt förbrukad, och att nästa försök borde göras
med det proportionella valsättet.

Efter 10-årig aktion är alltså den första garantien aftärd från
dagordningen. Valkretsgarantien, som under riksdagen rönt svårt mot -

8 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

hugg hos vänsterpartierna och blandade sympatier på andra håll, sjunker
i bakgrunden. Intresset samlar sig i främsta rummet på proportionalismen,
för hvilken utsikterna synas ljusa, sedan äfven från vänsterpartierna
yppats anslutning till dess idé.

Begagnande sig häraf, sköt regeringen ännu en gång den begärda,
»ur alla synpunkter fullständiga», utredningen åt sidan och nöjde sig
med att låta undersöka proportionalismens teknik för sig samt de
statistiska verkningarne af allmän rösträtt i landet. Sålunda rustad,
mötte den 1904 års Riksdag med sin tredje proposition i frågan, byggd
på allmän rösträtt och proportionella val. Men under tiden hade det
liberala partiet hunnit helt öfvervinna sina sympatier för detta valsätt
och hissar nu den allmänna rösträttens banér, utan hinder vare sig på
valsättets eller valkretsindelningens område. Härmed har det liberala
partiet närmat sig det -socialistiska, så att det ur garantisynpunkt
knappast finnes annan skillnad än ett utskyldsstreck.

Det nya vänsterprogrammet vinner i Andra Kammaren en svag
majoritet öfver regeringens förslag, medan Första Kammaren antager
det senare. Ställningen är densamma äfven vid 1905 års riksdag, blott
med det undantag, att intet program nu hinner upp till majoritet i
Andra Kammaren. Riksdagen har gjort »rent bord», nu ankommer det
på valmännen i landet att skipa domen öfver den nya garantien.

Denna dom har utfallit emot proportionalismen, och den är efter
min mening afgörande. Under vanliga förhållanden skulle måhända
ett riksdagsmannaval icke hafva haft denna definitiva betydelse, äfven
om det som här i själfva verket upprepade ett föregående domslut (ty
äfven 1902 års val stod i verkligheten om proportionalismen). Men
det måste erkännas, att förhållandena vid höstens val 1905 voro i säregen
grad gynnsamma för högern. Fn sådan högervind lär icke lätt
komma åter. Då valen icke desto mindre gingo högern mera afgjordt
emot än någonsin, så synes man icke kunna skrifva utgången på någon
annan räkning än proportionalismens; och då Första Kammaren icke
lärer kunna ensam upprätthålla en princip för Andra Kammarens bildande
utan denna kammares eget stöd, så torde man rent politiskt sedt icke
kunna undgå den slutsatsen, att äfven proportionalismen som taktisk
position i rösträttsfrågan numera är utdömd.

Man kan visserligen säga, att det icke var proportionalismen själf,
utan blott en tungrodd form af densamma, som utdömdes 1905. Därom
skall icke här tvistas. Efterföljande framställning utgår som alla från
en subjektiv värdering af förhandenvarande politiska faktorer; och denna
värdering har gifvit mig till utslag, att intet slags proportionalism under

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 9

den närmaste framtiden tiar utsikter att vinna det svenska folkets godkännande.

Sedan det liberala programmet från 1904, yttermera retusclieradt
till öfverensstämmelse med det socialistiska från 1902, innevarande
riksdag upphöjts till regeringsprogram, är alltså, enligt vår uppfattning,
det parlamentariska läget sådant, att högern förbrukat bägge sina stora,
ursprungliga metoder till motstånd. År då spelet förloradt? Blef själfva
garantisystemet utdömdt på samma gång som den proportionella specialgarantien?
Eller står ännu någon garanti åter?

Efter vår föregående framställning torde svaret ligga för ögonen.
Den parlamentariska utvecklingen bär framfört ännu en garanti, nämligen
valkretsreformen. Den kom sist på högerprogrammet och har
hittills stått i skuggan för de äldre. Sedan dessa nu enligt min mening
icke längre bjuda någon förhoppning, är turen på allvar kommen till
den. Rent parlamentariskt sedt bildar den nu högerns sista position,
men är som sådan ingalunda uppgifven eller dömd att utrymmas.

Ty denna garantiform är förvisso icke utdömd med nederlaget
1902. Detta berodde på särskilda förhållanden, som icke längre föreligga.
Behåller man detta för ögonen, så måste man säga, att den i
verkligheten icke ännu varit underkastad något parlamentariskt afgörande
såsom de förutnämnda garantifrågorna. Den har icke stått
främst på någon dagordning, icke varit innehåll i någon hufvudvotering,
ännu mindre undergått något uttalande af folkviljan vid riksdagsmannaval.
Den har icke ens varit föremål för någon verklig utredning,
vare sig i enskilda uttalanden eller i teknisk kommitté eller i reg:erine:sförslag.

Det synes således i alla afseenden vara lämpligt att ägna äfven
denna reformtanke en noggrannare uppmärksamhet. Tiden därtill är
nu inne. Utvecklingen själf har fört frågan från höger fram i förgrunden.
Den undersökning, vi härmed skola söka åvägabringa, torde
under alla omständigheter icke anses opåkallad, såsom ett led i den
allsidiga utredning, som Riksdagen tvenne gånger sedan detta århundrades
början af Kungl. Maj:t begärt, men på hvilken den ännu
väntar.

Diskussionen om en organisk valkretsindelning.

Från den egentliga valkretsfrågan är noga att särskilja tvenne
andra frågor, som i samband med den spelat en större eller mindre
roll i den parlamentariska diskussionen.

Bill. till BiJcsd. Prot. 1906. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 56 Käft.

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Den ena är frågan om Tclassval. Sedan den gamla striden mellan
klass- och samfällda val slutat med do senare» seger i 1866 års riksdagsordning,
är det så godt som alldeles tyst därom ända till 1893,
då i ofvanciterade motion nedskrefs följande:

»Det kan ej bestridas, att den representationsförändring, som genomfördes 186G,
i viss mån bortsåg ifrån, att ett folk nödvändigt består af olika stånd eller klasser, hvilka
uppbära skilda och sins emellan jämbördiga intressen i folkets lif. Den utdömde den
gamla, numera otillfredsställande, men dock organiska grunden för den svenska riksdagen
och förmådde ej lägga någon ny af synnerligen organisk natur.»

Motionären finner emellertid »så godt som ingen förhoppning»
att genomföra verkliga klassval i vår tid, änskönt de (under debatten)
synas honom »förnuftiga». Frågan har icke heller tagit praktisk form
mera än i följande uttalande af 1900 års konstitutionsutskott: »Uppmärksamhet
borde äfven (vid den föreslagna utredningen) riktas på det
t. o. in. i ett land med allmän rösträtt såsom Frankrike för närvarande
ganska mycket diskuterade spörsmålet, om valen fortfarande borde vara
samfällda, eller om någon hänsyn skulle tagas till olika samfundsklasser
och yrken.» Denna passus — om hvilken utskottet för öfrigt ingalunda
varit enigt — kom icke in i årets riksdagsskrivelse; och ehuru
sympatiuttalanden för saken sedermera icke fattats (t. ex. i Första Kammaren
1904), så torde man i det hela icke kunna jäfva föredraganden
af 1904 års proposition, då han yttrar, att »här i Sverige lärer man
ganska allmänt vara ense om, att en indelning af valmännen i klasser
icke låter sig nöjaktigt verkställa» ■— nämligen hvad närvarande tid
angår.

Fullt aktuell är däremot den andra, hithörande frågan: om utjämning
af städernas högre representation. Grundlagsändringen af 1894
fastslog visserligen denna princip i mom. 5 af § 13 riksdagsordningen,
men fixerade samtidigt 80 platser åt städerna, vida mera än folktalet
då och ännu berättigar dem till. Redan förut hade också utjämningen
kommit på tal i sammanhang med rösträttsfrågan (Jansson i Carlshed
i Andra Kammaren 1889, L. O. Larsson i Första Kammaren 1893,
motion af Ekströmer 1893). 1900 års konstitutionsutskott bragte äfven

denna sak på dagordningen med orden att utredningen jämväl borde
omfatta frågan, »om med utsträckning af valrätten skillnaden med afseende
å representationsrätt mellan land och stad borde bibehållas, jämkas
eller upphäfvas»; och denna synpunkt bärgades äfven in i Riksdagens
skrifvelse. Vid nästa rösträttsriksdag, 1902, återkommer den i motion
n:o 182 till Andra Kammaren, hvarmed socialisterna ansluta sig till
detta kraf, vidare i motion (landtmannapartistisk) n:o 195 till samma

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

kammare, i motion n:o 34 till Första Kammaren, i flera reservationer
vid konstitutionsutskottets betänkande, i uttalanden af ledande liberale
statsmän (såsom nuvarande herr statsministern) samt i motiverna till
Riksdagens nya skrifvelse.

Då äfven de, som här dissentiera, leddes mera af praktiska än
af principiella skäl, så lär det kunna anses ådagalagdt, att lösen »likställighet
mellan land och stad» slog igenom år 1902. Denna princip
erkändes äfven i liberala samlingspartiets motion 1904 (med dess 85
representanter för landsbygd, 42 för stad och 103 för sammanrörda
landt- och stadsvalkretsar), liksom den naturligtvis ingår i det proportionella
programmet; och den har äfven kommit till praktisk tillämpning
på nuvarande grund såväl i konstitutionsutskottets förslag 1904
(stadsrepresentanter 60 mot 170) som i det liberala förslag af 1905,
som ligger till grund för Kungl. Mapts proposition till innevarande
Riksdag (stadsrepresentanter 65 mot 165).

Detta stads-begrepp är det historiska, grunden till det gamla
borgarståndets särskilda representation på en tid, då land och stad i
verkligheten betecknade motsatsen mellan landtbruket och andra näringar
(handel, industri, handtverk, bergsbruk). Städernas särskilda representation
i 1866 års riksdagsordning har således djupa rötter i ej blott
historiska, utan äfven sociala och ekonomiska förhållanden; äfven om
riksdagsordningens skapare, under intrycket af sin tids ledande idéer,
icke vill motivera den genom olikhet i intressen, utan endast genom
»den olikartade organisationen af kommunalförhållanden, förvaltning
och lagskipning m. in.» (Kungl. Mapts proposition n:o 61 vid 1863 års
riksdag), alltså politiska synpunkter. Städernas starkare representation
åter är till dels att anse som ett vederlag, en gärd af historisk erkänsla,
åt borgarståndet vid dess afträdande från skådeplatsen, men den tjänar
tillika rent praktisk-politiska syften. Därom upplyses i samma proposition
(sid. 41), att det vid öfvergången till en författning, där en samhällsklass
kan beräknas få ett öfvervägande inflytande, »måhända ock
är af praktisk omtanke påkalladt att försäkra ett antal platser åt dem,
som icke tillhöra» denna premierade klass. Denna klass var år 1866,
som allbekant, hemmansägarnes. I uttrycklig afsikt att skapa en berättigad
politisk motvikt mot dem var det alltså som man reserverade
ett antal extra platser åt det forna borgarståndets arftagare, hvilka
därmed sattes så att säga på ett politiskt undantag, i full enlighet med
en organisk utvecklings lagar och med den tidens föreliggande behof.

Men under de fyra årtionden, som förflutit sedan vår gällande
riksdagsordning skapades, hafva dessa förutsättningar blifvit alldeles

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

kullkastade. Tvenne drag i utvecklingen fästa här speciellt vår uppmärksamhet
: städernas starkare folkväxt än landsbygdens och industriens
utflyttning på landet. Med det senare fenomenet korresponderar här
samfärdselns väldiga uppsving, hvaraf följt uppkomsten af stora stationssamhällen
och andra dylika sammanträngningar af en utom jordbruket
sysslande befolkning. Dessa omständigheter arbeta tillsammans med
växande framgång på att biyta landsbygdens naturliga hegemoni i vårt
politiska lif. Och så bär det slutligen kommit därhän, att bondeklassen,
mot hvars öfvermakt man för 40 år sedan ansåg sig behöfva vidtaga
säkerhetsåtgärder i författningen, numera själf är i behof af dylika
åtgärder, till skydd mot nya själfmedvetna maktkräfvare.

Det är af denna utveckling en själfklar sak, att de gamla säkerhetsmedlen,
i den mån de endast tjänat som sådana, måste försvinna.
Det finnes icke längre ens en skugga af skäl till att gynna städerna
på landsbygdens bekostnad. Icke ens den historiska grunden kan längre
tillerkännas giltighet. Borgarståndet har åtnjutit sitt vederlag. Dess
saga är slut. Andra faktorer framstå nu i samhället, med lifvets och
utvecklingens rätt till delaktighet i den politiska maktutöfningen.

Men om alla partier sålunda äro ense om, att städernas premium
numera bör försvinna, såsom icke längre ur någon synpunkt berättigad!,
så blir det en ny fråga, om själfva den särskilda representationen skall
försvinna med premie!. Här komma vi till utkanten af den egentliga
valkretsfrågan. Har man — såsom en reservant i 1904 års konstitutionsutskott
synes anse — utsöndrat städerna som egna valkretsar
endast och allenast för att politiskt premiera dem med den starkare
representationsrätten? Eller är denna separation mellan land och stad
berättigad och lämplig i och för sig, alltså äfven efter utjämningen?
Här dela sig meningarne i det teoretiska problemet — för att återförenas
i det praktiska.

Det liberala och det socialistiska partiet intaga principiellt den
ståndpunkten, att alla klass- och intressemotsatser böra försvinna ur
det politiska lifvet, att utvecklingen i verkligheten också bär ditåt, och
att särskilda valkretsar för stad och land ägna sig att motverka denna
utveckling. Debatten i Andra Kammaren 1902 lämnar intet tvifvel om,
att man på denna sida vall framställa intressemotsatsen mellan land
och stad som uppkonstruerad, i alla händelser numera antikverad.

Gentemot denna åskådning står den, som starkt pointerades af
1904 års konstitutionsutskott. Vi citera ur dess utlåtande följande:

»Om ook motsättningen mellan land och stad till följd däraf, att de olika stadsoch
landtmannanäringarna numera icke äro så skarpt åtskilda som tillförene, under senare

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

tid till någon del förlorat i betydelse, lär å andra sidan icke kunna bestridas, att fortfarande
mellan städerna och landsbygden förefinnas betydelsefulla skiljaktigheter i många
förhållanden — jurisdiktion, förvaltning, kommunalväsen och näringslif —, som föranleda
större samhörighet i intressen och åskådningar mellan särskilda städer än mellan landsbygd
och stad. Befolkningen i flere städer, om dessa än ligga tämligen skilda från hvarandra,
är till sina beståndsdelar mera likartad än befolkningen i en stad och dess omgifvande
landsbygd. — — — A andra sidan kunde landsbygden i många fall, om valen
skulle vara gemensamma för land och stad, komma i ofördelaktig ställning därigenom,
att städernas väljare finnas samlade inom trängre områden och lätt kunna nästan mangrant
utöfva sin valrätt, under det att på landsbygden de stora afstånden, befolkningsglesheten
samt den omständigheten, att valen infalla under skördetid, då det för en stor
del af valmännen är förenadt med synnerligen stor olägenhet och risk att uppoffra eu,
kanske flera arbetsdagar, försvårar sammanslutning och lifligare deltagande i valet.»

Utskottet ansåg dessa synpunkter så vägande, att det ville bevara
skillnaden mellan land och stad äfven vid anordnandet af de stora
valkretsar, som det proportionella valsättet fordrar. Proportionalismens
anhängare hafva eljest offrat skillnaden för valsättets skull. De hafva
således i praktiken kommit att stå på samma sida, där vänsterpartierna
stå i princip. Men det finnes ingen som helst anledning att anse dem
som principiella motståndare till valkretsdualismen. Åtskilliga yttranden
från landtmannahåll t. ex. i 1904 års Andra Kammare vittna direkt i
motsatt riktning. Försvinner förutsättningen af proportionellt valsätt,
med ty åtföljande listval och stora valkretsar, så torde det få anses
som själfklart, att högern åter kommer att stå på den gamla plattformen,
land och stad i skilda valkretsar.

Å andra sidan finna vi sedan 1905 äfven vänstern där, gifvetvis
af rent praktiska och opportunistiska! skal. I motion till Andra Kammaren
n:o 231 tager den farväl af sina principer i detta stycke, öfverlämnande
åt framtiden att genomtränga valmännens led med »de större
politiska synpunkter, hvilka utesluta dejnensidiga uppfattningen af landets
och städernas intressen såsom hvarandra motsatta». Vi återfinna denna
ståndpunkt i Kungl. Maj:ts nu föreliggande proposition å sid. 12, där
det heter:

»Principiellt sedt skulle det vara riktigast, om man med ens kunde upphäfva all
åtskillnad mellan land och stad, när det gällde utkörandet af ledamöter i Riksdagens
Andra Kammare. Erfarenheten har emellertid gifvit vid hand, att en så långtgående omgestaltning
af den nuvarande valkretsanordningen hvarken å landsbygden eller i städerna,
framförallt de smärre, betraktas som eftersträfvansvärd. Man torde sålunda vara hänvisad
till att fortfarande bygga på den gamla grunden med skilda valkretsar för land och stad.»

Ehuru utgående från så skilda utgångspunkter, torde partierna
alltså komma att samlas på denna gamla grund, så snart proportional^-

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

men afgått från högerns program. Icke heller här möter lagstiftaren
någon aktuell svårighet.

Men vi ha ännu icke uttömt det föreliggande problemet. Sjkifva
begreppet stad är numera icke längre så fast och klart som förr.
Diagnosen försvåras icke blott af de gamla köpingarne, utan äfven af
andra mellanformer. Vi ha redan antydnings vis omnämnt denna typ,
uppvuxen i skötet af vår tids industriella och kommunikatoriska utveckling.
Här står lagstiftaren inför ett alternativ, som kräfver sin
särskilda undersökning: skola dessa »nya städer» — såsom dessa samhällen
betecknades af en talare i Första Kammaren 1904 — vid indelningen
i valkretsar tilldelas landsbygdens eller stadens kategori?

Problemet förelåg icke för 1866 års lagstiftare, ty då var skillnaden
emellan land och stad ännu så godt som ogrumlad af dylika mellanformer.
De funno framför sig af detta slag endast köpingar samt
städerna utan egen jurisdiktion (Trelleborg, Skellefteå, Borgholm, Haparanda);
dem förde de utan tvekan på landsbygdens konto. År 1873
öfverflyttades sistnämnda kategori till städerna. Köpingarne kvarstå
däremot ännu på landsbygdens politiska räkning (enligt uttrycklig bestämmelse
i riksdagsordningen § 13, mom. 2), och naturligtvis är detta
också fallet med de »nya städerna», som ju länge icke ens i administrativt
hänseende skilde sig från den omgifvande bygden.

År 1898 skedde härutinnan den första förändringen, i det att
tilläggsparagrafen 80 i kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
konstituerade så kallade municipalsamhällen med eu viss självstyrelse.
Därmed var frågan om deras politiska ställning bragt på dagordningen,
och det skulle nu icke dröja länge, förrän den infördes i den parlamentariska
diskussionen.

I motion n:o 179 till Andra Kammaren 1900 fästes uppmärksamheten
vid »eu mängd köpingar och municipalsamhällen, som i folkmängd
öfvergå en betydande del städer och ej skilja sig från dessa i
andra väsentliga hänseenden, än att de sakna egen jurisdiktion. Det
kunde sättas i fråga, om dessa samhällen fortfarande borde välja representant
till Andra Kammaren gemensamt med landsbygden». 1 anslutning
härtill anmälde årets konstitutionsutskott äfven denna sak till
utredning, hvilket också blef Riksdagens beslut utan mycken diskussion.

Kungl. Maj:t tillmötesgick icke heller denna begäran vid 1902
års riksdag, men i stället upptogs tanken af enskilda ledamöter i Andra
Kammaren i motioner n:is 195 och 196. Den förstnämnda motionen
är särskildt märklig dels därför, att den sätter ett befolkningsstreck å
1,000 personer som villkor för köpingens eller municipalsamhällets

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

förande till stad, dels därför att den kombinerar denna reform med den
närmast förut här ofvan nämnda: landsbygden skulle således i politiskt
hänseende befrias både från städernas starkare representation och från
de »nya städernas» konkurrens. Så långt vågade icke konstitutionsutskottet
gå. Det valde det senare, valkretsreformen med det angifna
strecket, och motiverar den sålunda:

»Nämnda samhällen likna otvifvelaktigt städerna, och deras intressen göra dem
äfven mera likställda med städerna än med landsbygden. Deras kvarblifvande inom landtvalkretsarne
skulle ock mera än något annat vara ägnadt att äfven på landsbygden bringa
till seger den uppfattning i politiska frågor, som genom valrättens utsträckning torde inom
städerna blifva den förhärskande.»

Här är, som man ser, den organiska synpunkten klart fattad,
tillika med den politiska karaktären af garanti för det bestående. Till
dessa synpunkter må läggas en, som justitieministern framförde i Första
Kammaren, på samma gång han varnade för att öfverskatta betydelsen
af denna garanti: »då denna befolkning (i municipalsamkällena) är koncentrerad
på ett mindre område, kan den lättare deltaga i valen och
lättare ena sig om gemensamt uppträdande än de spridda valmännen
på den egentliga landsbygden».

Utskottets förslag åtföljdes emellertid till kamrarne af en reservation,
där »den nya, i hög grad onaturliga valkretsindelningen» skarpt
ogillas.

»Vi kunna nämligen icke finna», heter det, »att den af utskottet tillstyrkta, ganska
måttliga utvidgningen af valrätten, hvilken skulle komma landtbefolkningen till godo i vida
högre grad än stadsbefolkningen, bör föranleda till en så våldsam förändring af nu
gällande grunder för valkretsindelningen, att ur icke mindre än 44 af de nuvarande landtvalkretsarna
komme att afskiljas och till städerna öfverföras ett betydande antal valmän,
hvilka skulle hafva att utse representanter tillsammans med andra valmän, med hvilka de
väl må hafva vissa intressen och uppfattningar gemensamma, men för hvilka de i det
hela taget äro ganska främmande, under det att samtidigt inom de landtvalkretsar, hvarifrån
de afskilts, jordbruksintresset alltför ensidigt skulle göra sig gällande». Ingen valkretsreform
öfver hufvud borde ske förrän allmän rösträtt infördes, och då endast på territoriell
grund.

Det var den ofvanantydda liberala åskådningen, som här skar
emot den nya reformtanken. Det är ju klart, att förslaget måste vara
motbjudande för dem, som anse tidsutvecklingen gå till en utjämning
af olika samhällsklasser i riktning mot nationell solidaritet utan
organiskt underlag. Om redan den historiska skillnaden mellan land
och stad är dem en nagel i ögat, så måste de gifvetvis reagera starkt
mot nya reformer i sådan anda. Reservanternas anmärkningar funno
också starkt genljud på vänsterhåll i Andra Kammaren under den af -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

görande debatten, därvid denna fråga af en talare betecknades som
själfva »nervös remna». Den föreslagna åtgärden karakteriseras som
en »våldshandling», en »amputation», en »vingklippning», ett eko af
bondeståndets gamla »exklusivitet», eu »kinesisk mur» mellan jordbrukare
och andra, ett »utslag af den renaste och klaraste agrariska
cynism», lika »orättvis och kränkande» för de berörda samhällena själfva,
Indika här skulle få sin politiska dödsdom, som skadlig för landet, enär
den skulle »vidga klyftan mellan samhällsklasserna i stället för att
minska den». Äfven från landtmannahåll — där man uppenbarligen
intresserade sig mera för den numerära likställigheten i representation
mellan land och stad än för denna djupare fråga — framhölls, att på sin
höjd förstäder hade gemensamma intressen med storstäder, men att eljest
städerna hade eu från municipalsamliällena skild karaktär (genom tull,
tolag, bränn vinsförsäljning och äfven sanitära förhållanden). Denna synpunkt
fann man så afgörande, att man icke vågade behålla valkretsreformen
ens i motiveringen till det skrifvelseförslag, som framlades
och som blef grundvalen för Kammarens beslut.

Det var, som man ser, en generalsalva, som aflossades mot den
nya reformtanken år 1902 i Riksdagens Andra Kammare, och äfven i
Första Kammaren folio icke så få skott emot den. Det fordrades nästan
ett visst mod att återupptaga tanken vid påföljande rösträttsriksdag, 1904.
Detta mod ägde dock en motionär i Första Kammaren (motionen n:o 44),
ända därhän att han vågade stryka befolkningsstreclcet; detta i sammanhang
med åtskilliga andra reformer, hvadan man ej kan draga
några säkra slutsatser i ifrågavarande fall af den votering, som gaf
motionen 49 röster mot 90. Äfven på landtmannahåll i Andra Kammaren
(motion n:o 226, sid. 4) behölls tanken, dock endast under vissa
eventualiteter. Till någon egentlig debatt i frågan kom det dock icke
denna gång. Den var helt undanskymd af den större frågan, proportionalism
eller majoritetsval.

I samma läge stod valkretsreformen äfven under senaste riksdag,
1905, då den bragtes fram i den ursprungliga formen af den föregående
motionären i Första Kammaren (motion n:o 30) samt med befolkningsstrecket
af eu motionär i Andra Kammaren (motion n:o 258),
sedermera understödd af en reservant i konstitutionsutskottet. Under
sådana förhållanden torde icke heller nu något horoskop kunna ställas
för framtiden med ledning af den utgång, frågan fick, då det senare
förslaget utan votering förkastades i bägge kamrarne.

Kamrarnes debatt rörde sig äfven nu endast föga om valkretsreformen.
Blott ett resultat af betydelse är därur för oss att hämta:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 17

socialdemokraternas starka antipati mot förslaget. Deras främste talman
nöjer sig icke med att beteckna det som det »mest trångsynta», det
»mest reaktionära» af alla; lian säger rent ut, att lian i valet mellan
valkretsreformen och proportionalismen utan tvekan skulle rösta på den
senare.

Det torde således få anses som ett parlamentariskt fastslaget faktum,
att en organisk valkretsreform är ur socialdemokratisk synpunkt
oantaglig. Därpå kan man icke misstaga sig. Det liberala samlingspartiets
ställning till frågan är däremot icke lika klar. Visserligen bär
det ur allmänna synpunkter opponerat emot själfva principen; men
partiet har också visat en öppen blick för tidens kraf och stor förmåga
att anpassa sig därefter. Har partiet kunnat öfvervinna sig till att
acceptera skillnaden mellan land och stad (ofvan s. 13), så får det kanske
icke anses från början uteslutet, att det kunde drifva sin realpolitik
ännu ett stycke längre.

Följer man dess politiska utveckling alltifrån 1902, så skall man
i själfva verket göra den, kanske öfverraskande, upptäckten, att partiet
i denna fråga med hvarje rösträttsriksdag ryckt ifrågavarande reform
ett steg närmare. År 1902 hade partiets ledande män sympatier för
det proportionalistiska valsättet, där lands- och stadsbygd sammanrörts
inom hela län. År 1904 har partiet återgått till enmanskretsar såsom
hufvudregel, urskilt äfven medelstora städer i valkretsar för sig, men
fortfarande sammanfört småstäder med landsbygden (inklusive municipalsamhällen
etc.). År 1905 är reträtten kommen tillbaka till nuvarande
ordning, med alla städer utsöndrade ur landsbygden. Och nu år 1906
har partiets ledare som regeringschef gått ett steg utöfver det bestående
i riktning mot eu organisk valkretsreform, då han kontrasignerat den
kung! proposition, som bl. a. föreslår enmanskretsar i storstäderna.
Åmun ett steg i samma riktning — och man är framme vid den sortering
af valmanskårerna på landet, hvarom här är frågan. Den ligger
uppenbart i regeringspartiets egen utvecklingslinje. Vi hafva ock det
direkta uttalandet af nuvarande herr statsministern under fjolårets debatt,
. att »för oss valrättens utvidgning är hufvudsaken och valkretsindelningen
i själfva verket underordnad i förhållande därtill»; hvarjämte
dåvarande statsminister trodde sig kunna konstatera sympatier inom
det liberala lägret för just ifrågavarande reform (se Andra Kammarens
prof. n:o 49, sid. 14).

Visserligen har under innevarande riksdag herr statsministern i
Första Kammaren uttalat, att utsikterna för en reform i denna riktninoBih.
till BiJcsd. Prof. 1906. 1 Sami 2 Afd. 2 Band, 56 Käft. 3 °

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

nu icke kunde vara större än förut. Det torde dock kunna ifrågasättas,
om härvid tagits nog hänsyn till de i grund ändrade förhållandena.
Mot bakgrunden af allmän rösträtt och framförd som ensam- eller
hufvudgaranti skall valkretsreformen säkerligen vid närmare betraktande
te sig helt annorlunda välgrundad än förut, äfven i sådana ögon, som
vid föregående tillfällen icke haft några sympatier till öfvers för densamma.

Men detta skall gifvetvis först och främst bero på, om reformen
vid en starkare och klarare belysning visar sig verkligen fylla de kraf,
som måste ställas på densamma: inre rättfärdighet, teknisk lämplighet,
politisk styrka att tillgodose ett förhandenvarande behof. Ur dessa
synpunkter skall frågan nu undersökas, sedan den föregående framställningen
sökt inställa henne i den rätta historiska och parlamentariska
miljön.

Reformens väsen och betydelse.

Det första som vid studiet af diskussionen i denna fråga faller i
ögonen, näst stämningsutbrotten på vissa håll, är oklarheten i fråga
om reformens betydelse och verkningar. Den möter oss nästan i hvarje
sida af problemet.

Medan det således från ena sidan framhållits, att stadsradikalismen
betjänar sig af municipalsamhällena som en »surdeg)) på landsbygden,
har det från andra sidan kunnat sägas, att reformen skulle skapa »konservativa
härdar» i stadsvalkretsarna. Reformens effekt förklarades på
socialistiskt håll i Andra Kammaren 1902 vara att strypa den naturliga
utvecklingen till industrialism och skapa 150 säkra platser åt bondeståndet,
medan den i Första Kammaren 1905 (liksom af föredragande
departementschefen 1902) ansågs hart när som betydelselös. An heter
det, att municipierna icke »hafva något gemensamt» med städerna, än
att de icke hafva samma intressen som den omgifvande landsbygden,
än att de icke »hafva det ringaste att göra med hvarandra»; medan
det på andra håll framhäfves, att de fullkomligt likna stad eller land
eller bägge i sin politiska fysionomi. Och slutligen finna vi somliga
talare i reformen se dödsdomen öfver municipierna, medan andra däri
läsa dödsdomen öfver småstäderna!

Denna oklarhet om frågans innebörd — helt naturlig för öfrigt i
frågans outredda skick, och själf det starkaste beviset för behofvet af
eu utredning — återfinnes understundom i form af nästan motsägande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

uttalanden af en ocli samma person, och detta t. o. m. bland ledande
statsmän. Sålunda visar sig fjolårets föredragande hafva en skarp blick
för intressemotsatsen, då han i den kungliga propositionen kritiserar
det dåvarande liberala programmet med blandade valkretsar. Vi citera
följande.

»Tages härvid jämväl i betraktande, att uti valkretsområdena på landet —--

jordbruksintresset skulle få att kämpa mot industri- och handelsintresset i köpingar och
municipalsamhällen samt å andra platser med sammanträngd befolkning, såsom sågverk,
järnverk m. fl., lära rikets jordbrukande valmän icke sakna skäl att känna sig tvehågsna,
huruvida det skall blifva dem möjligt att under en sådan valkretsindelning komma till sin
rätt. Och deras tvekan härutinnan skall säkerligen ej minskas, om de tänka sig, huru
förhållandena skulle gestalta sig i en ej alltför aflägsen framtid. Ty med den bestämda
tendens, folkmängden har att ökas hastigare i städerna och industriorterna än på landsbygden,
komma städerna och därmed jämförliga samhällen att, frånsedt ökningen af antalet
riksdagsmän för de rena stadsvalkretsarna, erhålla ett under tidernas lopp alltjämt stegradt
inflytande i de 59 blandade valkretsarna. Stadsintresset, redan i princip något gynnadt
framför landsbygdsintresset, skulle då i sin helhet erhålla en mycket starkare representation
än det rätteligen bör äga.»

Den reformtanke, som här är i fråga, hvilar just på dessa premisser
och drager den praktiska konsekvensen af dem. Det vill synas
som borde den, som så klart insett och uttalat sig om förutsättningarna,
kunnat hafva något annat omdöme om konsekvensen, än att den
är »ett försök att skrufva historien tillbaka» (statsrådet Berger i A. K.
1905).

Likaså torde nuvarande herr statsministern som talare år 1902
och som motionär år 1904 haft en i viss mån inkongruent uppfattning
i saken. År 1902 anses ingen stadigvarande egenskap utmärka municipierna
i »politiskt afseende» från landet, och göres på grund häraf
front emot förslaget att sammanföra dem med småstäderna. År 1904
heter det i motionen, med afseende å de smärre städerna:

»Dessa samhällen skilja sig ju i intet annat afseende, än att de äga stadsrättigheter,
från sådana till boningsorten sammanträngda landssamhällen som stations- och municipalsambällena,
hvilka i många fall ha större folkmängd än de mindre städerna. Det saknas
då allt skäl att i valafseende behandla ifrågavarande städer annorlunda än dessa samhällen.»

Den gången gällde det att motivera småstädernas indragande i
landtvalkretsar, och det skall ju icke nekas, att ståndpunkten kan vara
konsekvent, för så vidt de nämnda samhällena uppfattas som likartade
både med land och stad. Men sedan samme statsman accepterat olikheten
mellan land och stad i valkretshänseende, så synes hans yttrande
år 1904 vara tungt vägande till förmån just för här ifrågavarande
reform.

20 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

I sjkifva verket vill det vid ett närmare studium af frågan synas,
som om redan från början insmugit sig en skef uppfattning af livad
det verkligen gäller. Det är här frestande att tala om ett grundläggande
missförstånd, som grumlat blicken för realiteten äfven hos skarpsynte
män. Detta missförstånd ligger, enligt vår mening, i en förväxling
af synpunkt. Man har betraktat valkretsindelningen som en administrativ
fråga i stället för en social.

Då frågan varit om skiljaktigheten mellan land och stad, har
man alltså i främsta rummet fäst sig vid de olika formerna af självstyrelse.
Till och med 1904 års konstitutionsutskott, hvars ofvan (sid.
12 följ.) citerade uttalande torde vara det klaraste och mest bevisande i
fråga om denna skiljaktighet, nämner »näringslifvets» synpunkt i sista
rummet efter »jurisdiktion, förvaltning och kommunalväsen». Det är
1866 års, härofvan å sid. 11 karaktäriserade, gammalliberalism, som alltjämt
här går igen. Från en sådan synpunkt är aversionen mot reformen
ganska naturlig. Tidens utveckling går utan tvifvel, som från
liberalt håll ständigt framhäfves, i riktning att utplåna gamla administrativa
motsatser mellan stad och land — fjolriksdagens beslut om
brännvinsmedlen är det sista påfallande exemplet på denna strömning
— och om problemet vore uttömdt härmed, så kan det onekligen anses
olämpligt att »genom ny lagstiftning afbryta» utvecklingen.

Men hela denna synpunkt är, enligt vår uppfattning, oväsentlig
och af ringa betydelse, annat än på sin höjd i valtekniskt hänseende.
Icke få stadsbor och landtbor någon skiljaktig politisk karaktär därför
att den ene lyder under rådstu- och den andra under häradsrätt, eller
därför att den ene kan bravera i stadsfullmäktige och den andre på
kommunalstämma. Icke heller lära de få olika åsikter i politiska ting
därför att endast den ene får tolagsersättning af staten, eller ens därför
att den ene får sälja mén den andre bara köpa brännvin! Detta
är ett föga mera än formellt — vi hade så när sagt byråkratiskt —
betraktelsesätt. Det passade bra år 1866 såsom mask framför något,
som den tidens liberalism icke ville se: den djupgående motsatsen i
intressen mellan de bägge formerna för ett lands bebyggelse, på grund
af sociala lagar som ligga djupare än statens lagstiftning. Denna motsats
härleder sig från de skilda slagen af arbete. Näringslifvets synpunkt
är den här i verkligheten dominerande.

Behöfva vi närmare utveckla den politiska motsättning, som spirar
i det olika näringslifvet i stad och på land? För att rätt klart belysa
den torde det vara lämpligt att välja en annan utsiktspunkt än man

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 21

hittills plägat begagna i diskussionen. Vi skola se saken icke från
valmännens, utan från den valdes synpunkt.

Vi antaga således, att en riksdagsman är vald för en valkrets
som består af både stad och land, och vi skola söka sätta oss in i
hans ställning. Frågan om spannmålstullar kommer före: landsbygden
i hans valkrets önskar tull, ty den är ju säljare; staden eller städerna
önska befrielse från tull, ty de äro köpare. Här står han alltså inför
en öppen intressekollision hos sina valmän. Eller det kommer en
arbetarefråga före: staden är, mer eller mindre, ett arbetaresamhälle
och som sådant intresseradt af arbetarens speciella fördelar, men bonden
på landet är arbetsgivare och lider under de ensidiga arbetaresynpunkterna,
och hela landsbygden lider af stadens dragningskraft på dess
söner och döttrar. Alltså är konflikten åter där; riksdagsmandatet får
täcka en uppenbar söndring inom valmännens kår. Det vore lätt att
nämna flere exempel på en sådan intressekonflikt. Men det redan anförda
torde tillfullo intyga det ostridiga faktum, att land och stad i
mångt och mycket hafva skilda realintressen, livilka lätt kunna blifva
fientliga mot hvarandra. Att land och stad på djupet höra samman
och behöfva hvarandra som sociala och ekonomiska supplement, rubbar
icke detta faktum i den samhälleliga arbetsordningen.

Man plägar på sina håll karaktärisera ett dylikt betraktelsesätt
som »krasst» och döma hårdt öfver dem, som våga hysa och uttala
det. Vi veta detta väl, men kunna icke hjälpa det. Vi anse oss icke
ens ha rätt att framställa verkligheten skönare än den är. Ty det är
för verkligheten, sådan den är, som vi skola lagstifta, icke för våra
drömmar och fantasier om verkligheten.

Men inför denna reala syn på tingen skola de anförda exemplen
säkerligen gifva ännu ett resultat af stor betydelse för vårt problem,
detta med afseende å riksdagsmannens egen ställning.

Det är visserligen sant, att den egna öfvertygelsen allena bör
vara hans rättesnöre; men det lärer dock icke kunna förnekas, att en
viss hänsyn till valmännens meningar i praktiken är på sin plats, i alla
händelser mycket naturlig och mänsklig. Vi behöfva för öfrigt icke
sväfva ut i tömma gissningar härom. Det finnes fakta som tala. Ett
sådant faktum är den offentliga kandidaturen, hvilken på senaste tider
slagit igenom i vårt land äfven på konservativt håll. Ett annat hithörande
faktum är det växande bruket, att riksdagsmannen vid viktiga
tillfällen sammankallar sina valmän och inför dem redogör för dagordningens
frågor, eventuellt också sin egen verksamhet. Det lider intet

22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

tvifvel, att tidens tendenser gå i riktning emot en innerligare rapport
emellan riksdagsmannen och hans valmän.

Med denna tendens korresponderar helt naturligt en annan: riksdagsmannen
måste till en viss grad dela valkretsens önskningar och
stå på dess intressen. Här möta vi åter den ideala synpunkten i den
grundsatsen, att fäderneslandets bästa skall vara hans enda ledstjärna;
den grundsatsen står i det allmänna medvetandet som ett högt etiskt
direktiv, men den utesluter ju icke, att valkretsen också har kraf på
sin representants intresse, ja, att det allmänna bästa understundom för
honom kan synas regelbundet sammanfalla med hans valmäns fördelar.

Äfven här finnas utan tvifvel fakta att hänvisa till. De äro att
söka i motionsfloden vid riksdagarne. Jag har afstått från tanken att
göra en rent statistisk undersökning af proportionen mellan lokala
initiativ för valkretsens skull, sociala i motionärens yrkesintresse och
rent nationella, alldenstund gränserna visat sig väl mycket sväfvande;
men äfven utan sådana siffror kan man tryggt försäkra, att de båda
första slagen upptaga lejonparten af motionärernas mödor. Och det
är uppenbart, att riksdagsmannen skall intressera sig för valkretsens
behof i högre grad, ju mera valkretsen själf framstår som en enhetlig
och stark vilja.

Förhåller det sig så redan nu, så kan man förutse att tendenserna
skola växa ännu starkare och fastare, när den allmänna rösträtten
genomförts. Vi torde få fästa en alldeles särskild uppmärksamhet på
denna synpunkt. De som nu ifra för allmän rösträtt under förutsättning,
att det nya samhället skulle blifva kvitt klass- och intressekampens
onda, lära komma att göra högst bedröfliga erfarenheter i motsatt riktning.
Ty det är för visso icke demokratiens mening att lösgöra representanterna
från deras fäste i valmanskårerna. Tvärtom ligger det i
dess begrepp att göra bandet fastare än förut. Så måste det gå redan
därför, att detta politiska system är rent från hvarje tanke på ett aristokratiskt
urval beträffande väljaremassan; hvad som sedan står åter hos
de bredaste lagren, det är till sist blott den primitiva dygden att veta,
huru den egna skon klämmer, och viljan att blifva sitt onda kvitt. I
samma mån väljareskarorna själfva kunna göra sig gällande, i samma
mån skall alltså det nationella lagstiftningsarbetet uppblandas genom
särskilda valmanskårers vittnesbörd om sina behof och kraf på dessas
tillgodoseende genom statsmakten.

I den allmänna rösträttens hägn torde Riksdagen alltså komma
att få icke en försvagad utan en förstärkt karaktär af intresserepresentation.
Ditåt bär tidsutvecklingen, när man ser framåt på sociala och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

organiska verkligheter. Endast den, som ser tillbaka på antikverade
administrativa synpunkter, kan åberopa tidsutvecklingen för en utjämning
af naturliga intressemotsatser.

Härmed torde vara ådagalagdt, att samröringen af land och stad
i valkretsar så långt ifrån är förenlig med den verkliga tidsandan, att
den tvärtom står i bestämd strid däremot. Mot denna principiella bakgrund
skola de praktiska felen i en sådan politik nu utan tvifvel framstå
ännu klarare.

Yi försätta oss då åter i den riksdagsmans ställning, som har
talan å en blandad valmanskårs vägnar. Kan han förblifva oberörd af
söndringarne inom valkretsen? Antag, att landsbygden lyckats genomdrifva
sin vilja vid hans val — kan han fritt och obesväradt efter sin
öfvertygelse afgöra konflikterna i landsbygdens intresse? År det icke
naturligt, om han, som på sätt och vis blifvit satt till skiljedomare
öfver sina valmän, tager hänsyn till äfven den andra parten och prutar
något på sitt hjärtas mening desse valmän till behag? Kan man ens
klandra detta såsom absolut oberättigadt? Men den som måste skela
efter kompromisser med sina valmän, han skall säkerligen icke heller
stå stark mot trycket från ofvan och från sidan i riksdagslifvet. Man
klagar ju allmänt öfver bristen på politiska karaktärer i vår tid; månne
icke denna brist står i något sammanhang med ett valkretssystem,
livilket beröfvar riksdagsmannen den styrka och det stöd som ligger i
rapporten med en homogen valmanskår?

Vi torde härmed hafva motiverat den satsen, att heterogena valmanskårer
gynna uppkomsten af kompromisspolitik och svaga ''politiska
karaktärer. Detta är vår ena hufvudanmärkning mot de blandade valkretsarne.
Den framställer det som ett verkligt statsintresse att skilja
lands- och stadsbygd åt, såsom ett steg ägnadt att höja den politiska
nivån i moraliskt afseende.

Vår andra hufvudanmärkning beträffar förhållandet mellan de i
blandade valkretsar sammanförda intressegrupperna inbördes. »Det kan
aldrig vara eu klok eller rättvis politik» —- vi citera här den socialistiska
rösträttsmotionen — »att så att säga förutbestämma till decimering
vid valurnorna» någon samhällsgrupp. Mot detta politiska axiom syndar
systemet med de blandade valkretsarne, alldenstund det gifver stadssamhället
ett bestämdt försprång vid valurnorna.

Detta följer, direkt och utan jäf, af stadssamhällenas rent yttre
egenskap att sammantränga befolkningen på eu liten yta. Man har
redan ofta — särskilt 1904 års konstitutionsutskott, se ofvan sid. 13 —
framhållit betydelsen häraf vid sjkifva v al tillfället, då landtborna gifvet -

24 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

vis i det hela måste, på grund af landsbygdens större afstånd, hafva
mera svårt att mangrant utöfva sin rösträtt än stadsborna. Men orättfärdigheten
till de senares förmån ligger djupare än så. Den visar sig
ej blott på ytan vid valtillfällena, den gör sig gällande vid valförberedelserna
och i hela den politiska uppfostran. Städernas invånare kunna
lättare samlas till öfverläggningar, lättare nås af föreläsare och agitatorer,
de äga lättare tillgång till pressen och så vidare. För arbetarne i
stad är det alltså lätt t. ex. att ha egna samlingssalar, där de kunna regelbundet
träffas för att dryfta sina gemensamma intressen. Härtill bidrager
också den samlade och gemensamma ledighet, som fabriksarbetet ger
åt stora arbetarelag, i olikhet mot landtarbetet. Allt förenar sig alltså
att gynna uppkomsten af organisationer i stadssamhällena. De få dessa
förmåner till skänks, utan egen förskyllan, endast på grund af att de
bo så tätt tillsamman. Det kan icke förbises eller förnekas, att härigenom
samla sig i städerna fonder af parlamentarisk träning och politiskt
intresse, som i allmänhet sedt icke äro i samma grad tillgängliga
för den genom sakens natur, utan egen förskyllan, mera trögfotade
landsbygden. Och hvad detta företräde i förening med yttre organisation
betyder vid valen, torde icke behöfva närmare utvecklas.

Sammanför man nu sådana stadssamhällen med det rena landet,
så har man från början premierat de förra med ett öfvertag, som i
verkligheten gör stora delar af landsbygden rösträttslösa utan skuld och
utan hopp. Detta är de »politiskt dödsdömdes» kategori, hvarom jag
talade vid remissen af den kungl. propositionen. Men hvartill tjänar
under sådana förhållanden det formella krafvet på likhet i representation
mellan land och stad? Ser man icke, att stadsbygden tager igen
mera med andra handen än den förlorar med den första, nämligen
genom sitt öfvertag öfver landet i de blandade valkretsarne! Vill man
verkligen skapa rättvisa mellan land och stad i representationen, då är
det icke nog med att utjämna antalet representanter; man må också
se till att stänga bakvägarne för stadsinflytandet, och det kan endast
ske genom att afhysa stadssamhällena ur landsbygdens valkretsar.
Detta är ett enkelt korollarium af själfva likställighetstanken. Stadens
alla premier må försvinna, det inre så väl som det yttre.

Det torde nu vara uppvisadt, att utvecklingen går i riktning mot
en skärpning af intressepolitiken, att stad och land såsom sådana hafva
skilda intressen, och att de blandade valkretsarne ge staden ett vida
bättre tillfälle att tillgodose sina intressen än de ge landsbygden. Nu
invänder man måhända, att regeringens föreliggande förslag icke träffas
af denna argumentering, alldenstund det ju i valkretshänseende åtskiljer

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

land och stad. Denna invändning har emellertid, som lätt inses, endast
skenbart och delvist berättigande. Regeringsförslaget afsöndra!- visserligen
de historiska städerna från landsbygden, men det lämnar kvar de
»nya städer» som ofvan omnämnts. Allt hvad här är sagät om stad,
gäller i full utsträckning äfven om dem. Mot det administrativa stadsbegreppet
ställa vi alltså ett socialt, utmärkt af de bägge grundläggande
egenskaperna: i yttre afseende ett samhälle med sammanträngd befolkning,
i inre afseende ett samhälle med andra hufvudintressen än jordbruket.
Ur dessa bägge källor flyta alla de praktiska egenskaper hos
städerna, som inverka på här föreliggande problem. Skall problemet
lösas på rättfärdighetens och de politiska behofvens grund, så är det
alltså en oundgänglig fordran, att de samhällen, som hafva stads karaktär,
följa staden i politiskt afseende.

Från denna position — och sedan vi förvissat oss om tidsandans
rätta vindriktning — är det lätt att tillbakavisa de öfriga principiella
anmärkningar, som riktats mot en reform i detta syfte.

Då man sålunda på radikalt håll funnit reformen innebära en
politisk dödsdom öfver municipalsamhällena, så är detta en uppenbar
förvanskning af det faktiska läget. Hvad municipalsamhällena förlora,
är ett premium på landsbygdens bekostnad, till hvilket de icke kunna
uppvisa något som helst berättigande. livad de erhålla, är full likställighet
med samhällen af deras egen art. Det lär icke kunna företes
någon synpunkt, ur hvilken de skulle blifva politiskt sämre ställda än
städerna — om icke den, att de ännu icke fått rätt att innesluta boktryckerier,
därest de äro belägna längre än eu half mil från stad;
men denna rätt har dock redan (1900) utsträckts till köpingarne.

I sjkifva verket torde städerna blifva mera lidande på reformen
än municipierna, på den grund att de senares befolkning i regeln
torde vara mera homogen och därigenom kraftigare i valkonkurrensen.
Det skall icke bestridas, att högern i småstäderna skulle få sina politiska
utsikter i någon mån försämrade. Det är det gamla borgarståndet,
som måste vika för tidsutvecklingen, sedan det icke längre har monopol
på stadsnäringarne. Därvid är intet att göra. De konservativa elementen
i små liksom i stora städer få lita på sitt eget upplysningsarbete.
Deras ställning i konkurrensen med municipiernas befolkning skulle
dock alltid bli ojämförligt bättre än landtmannahögerns, ty de hafva
alla företrädena af bosättningen i stad lika fullt som deras politiska
motståndare: samma möjligheter till parlamentarisk träning, samma
lätthet till organisation, samma gena vägar till valurnan. Om någon
oförrätt kan således här icke bli tal.

Bill. till Riksd. Prof. 1906. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 56 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Men farhågan för de nya samhällenas politiska existens är nog
icke heller så allvarligt menad. Hvad man på den sidan efter reformens
genomförande skulle i hjärtat begråta, torde i själfva verket blifva
just den förlorade möjligheten att få landsbygden under sitt förmynderskap.
Det var ju en så god och väl planlagd affär: att offentligen
acceptera principen om städernas likställighet med landet och i
handling bevisa sin tro genom att slopa 15 stadsplatser till landets
förmån — medan man hemligen på landet inkasserade mångdubbelt
detta antal platser tillbaka åt stadsintresset, med landsbygdens municipier
som fångarmar!

Vi äga rätt till denna misstanke, då vi lyssna till ett annat argument,
som flitigt användts från radikalt och socialistiskt håll. Dessa
municipier, heter det, måste i utvecklingens namn stanna kvar i landsvalkretsarne;
ty de äro »centra för nya, tankar» och för »politisk lifaktighet»,
de äro »oaser af frisinne» i landsbygdens öken, ja, de innehålla
rent af »den lifskraft som är nödvändig för att kunna lyfta
landsortselementen, så att en sund utveckling skall kunna försiggå»!
Dessa stations- och industrisamhällen skulle alltså verka som ett slags
praktiska folkhögskolor på »landsorten»! Man skymtar ett nytt bildningsstreck
i alla de afskaffades ställe — de »nya tankarnes» och »frisinnets»
streck, som skulle skilja de nya fåren från de gamla getterna och
gifva de förra hedersplatsen i den politiska ärones sal. . .

Vi skola icke upptaga denna synpunkt till en saklig diskussion.
Vi vilja icke afgöra, livilket element kan hafva större värde för stat
och samhälle: de unga municipalsamhällenas »frisinne» eller det svenska
bondeståndets i århundradens själfstyrelse och delaktighet i politiska
värf utbildade egenskaper. Det är nog att konstatera, att landtmannaklassen
socialt existerar som en hufvudfaktor i vårt samhälle, och att
man här icke desto mindre dristat sig att angripa dess politiska existens
därför att den icke har ett visst slags åsikter. Mot detta stridssätt
ställa vi den allmänna rösträttens idé, som enligt den socialistiska
motionen i 1902 års Andra Kammare (n:o 181) innebär, att »ingen
klass eller grupp af myndiga, oförvitliga medborgare hålles utestängd
frånjbehörigt inflytande på samhällets angelägenheter». Mot detsamma
ställa vi vidare den moderna demokatiens begrepp, som enligt samma
källa (anförande i Andra Kammaren 1899) är »frånvaro af hvarje klassvälde,
frånvaro af hvarje klass’ särskilda privilegier, grundade vare sig
på börd, förmögenhetsställning, trosbekännelse eller någon annan skiljemur
mellan samhällets olika medlemmar». Med stöd af dessa uttalanden
och i denna moderna demokratis namn inlägga vi en bestämd gensaga

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

mot hvarje försök att införa särskilda klassprivilegier åt arbetarne, på
grund af deras »nya tankar», gentemot den klass af »myndige, oförvitlige
medborgare» som bor på landet.

För att i strid mot dessa sina egna principer rädda municipiernas
öfvermakt på landet har man emellertid icke blott, som nyss nämndes,
öfverdrifvit deras risk af den här antydda reformen. Man bar äfven
gått andra vägen och öfverdrifvit motpartens vinst. Ditåt syfta sådana
omdömen, som att reformtanken är »ett uttryck för den renaste och
klaraste agrariska cynism», att den låter som ett eko af bondeståndets
gamla »exklusivitet», att den är »ett försök att blåsa lif i det gamla
bondeståndet», att den vill »kväfva hvarje röst på landsb}^gden, som
skorrar illa i öronen på storbondeintressena», ja, att den garanterar
bönderna alla de 150 platserna på landsbygden, där de »befriade från
detta hemska spöke» kunna »sitta stilla vid makten». Allt detta och
mera sådant sades i Andra Kammaren 1902. Man kan i någon mån
förstå dessa omdömen, om man minnes, att reformen den gången framställdes
i förening med ett censusstreck högre än det kommunala.
Detta tal lärer icke kunna upprepas nu, då reformen står på allmän
rösträtts grund. Genom undersökningar för den kungl. propositionen
1904 veta vi, att redan vid 1900 års slut i jordbruket sysselsattes i
det närmaste lika många andra grupper (torpare, statare, lägenhetsinnehafvare,
tjänare, m. fl.) som af gods- och hemmansägarnes grupp
(omkring 300,000); och då hafva vi ändock icke till jordbruket räknat
någon af de 80,000 »arbetare af obestämdt slag», som i samma undersökning
omförmälas, ej heller af andra kategorier som tillhöra eller
kunna tillhöra landsbygden. Fn undersökning af antalet valmän efter
yrkeskategorier och hemvist skulle säkerligen gifva ett ändå sämre
utslag för det »exklusiva» bondeståndet. Under sådana förhållanden
torde vara uppenbart, att det mera är ] andsbygden som sådan än någon
särskild grupp af dess innevånare, som numera skulle få tillgodogöra
sig reformen.

Men härtill kommer ännu en omständighet af synnerligen stor
betydelse. Man talade 1902 om reformen som en »kinesisk mur» mellan
samhällsklasserna i land och stad. Denna karakteristik kunde hafva
något berättigande, om det verkligen förelegat ett förslag att skilja
alla municipier från landsbygdens politiska kategori. Men detta förslag
förelåg icke då, och det är icke heller nu meningen att urgera det.
Hvad som förelåg och föreligger, är tanken att jämställa med stad
endast de municipier, som vid valkretsregleringen uppnått en folkmängd
af 1,000 personer. Alltså kvarstå industri- och stationssamhällena

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

i landtvalkretsen, tills de uppnått denna storlek, ja kanske i 9 å 10
år därefter, om de nådde gränsen strax efter en reglering af valkretsarne.
Härigenom blir gifvetvis äfven jordbruksintresset som sådant
icke exklusivt på landsbygden. Eu dylik anordning, ehuru ett afsteg
från de stränga principerna, hålla vi för praktiskt lämplig, ty en sund
brytning emellan idéer och intressen är alltid af nöden. Men huru
man inför detta faktum kunnat tala som om det vore fråga om en
hermetisk afstängning kring bondeståndet, är onekligen svårt att förstå.
Ett sådant system som det här föreslagna uppreser ingen kinesisk
mur på vår landsbygd, det vill endast kringbygga bondens politiska
egendom med ett enkelt och landtligt svenskt staket, tjänligt att förhindra
ohägn utan att stänga för hälsobringande vindar.

Vi torde nu också vara färdiga med ett argument, som från visst
håll ständigt slungas ut emot den som tänker på andras intressen här
i Jandet än de organiserade arbetarnes. Man säger, att förslaget innebär
klassval, hvilket då gifvetvis uppfattas som inbegreppet af allt
politiskt ondt. .Det är här icke anledning att gå in på en pröfning af
själfva detta slagord. Det torde vara nog att hänvisa till föregående
utredning och kända faktiska förhållanden, som lära tillräckligt klart
ge vid handen, att hufvudparten eller åtminstone en högst väsentlig
del af valmännen på ömse sidor om det föreslagna »staketet» skulle
komma att bestå af arbetare: industriarbetare på den ena, landtarbetare
på den andra. Det blir således näringen, men icke samhällsklassen,
som bestämmer den politiska platsen. Och skillnaden är icke skarpare
markerad, än att en del af industriarbetarne (nämligen de smärre
municipiernas) ju skulle återfinnas på landtarbetarnas sida om gränsen.
Ser man nogare efter, så torde systemet befinnas verksamt som eu
kontrollapparat, hindrande den förstnämnda arbetarekategorien att få
större inflytande än den rätteligen tillkommer; och som dessa arbetare
redan nått en hög grad af organisation på klassme&vetenhetens grund,
så torde man slutligen finna, att systemet, rätteligen sedt, förringar
möjligheterna till klassval, genom att begränsa dem till stadssamhällena.

Men detta tal om klassval är under alla omständigheter obefogadt
och inkonsekvent från deras sida, som själfva accepterat 1866 års
skillnad mellan land och stad som grund för sin valkretsindelning.
Denna skillnad motsvaras nu i själfva verket af skillnaden mellan landsbygd
och stadssamhälle, häri inbegripet de nya samhällen som nu på
landsbygden uppbära stadsnäringarne. Genom att legalisera en sådan
skillnad inför man således i vår författning ingen ny grundsats; man

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

endast återställer i lefvande kraft de förhållanden, som (i verkligheten,
om också icke i ordalagen) lågo till grund för 1866 års system. Men
att hygga på den administrativa skillnaden mellan land och stad, det
är en ytlig konservatism, som vill bevara en gammal form sedan den
förlorat sitt innehåll. Iiär synas endast tvenne vägar ligga klara:
antingen restituera vår författning på den historiska grunden, intressemotsatsen
mellan lands- och stadsnäring — d. v. s. skilja landsbygden
från alla större samhällen, som hafva stads karaktär, vare sig de äga
bref på stadsnamnet eller ej — eller också slopa all skillnad och låta
stadsintresset småningom öfversvämma hela riket.

Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag haltar skenbart emellan
bägge, men står i grunden närmare det senare alternativet. Det skall
alltså icke kunna förebygga den sist antydda möjligheten. Det bjuder
de samhällsbevarande endast afsatser i en utförsbacke, där vi vilja en
något så när reserverad mark. Det skänker ett rullande hjul, där vi
gifva ett fast plan. Det lämnar en tidsfrist före undergången, där vi
bjuda en utsikt åt framtiden.

Härmed höjer sig perspektivet ofvanför stunden och det närmastliggande
till den historiska betydelsen i det, som nu skall ske. Vi ha
redan anmärkt, att det stundar till aflösning för det viktiga sociala
element, som i fyra decennier närmast stått vakt kring vår politiska
utveckling. Bondeståndets historia har haft sin storhetstid; andra sociala
stormakter stå nu vid dörren, redo att rycka in till högsätet. Situationen
är således i ytlig måtto densamma som 1866, då bondeståndet
var arftagare efter de högre stånden. Men hvilken skillnad då och nu!
Då gällde det eu aflösning mellan gamla kända faktorer; ty äfven tillträdaren,
bondeståndet, hade bakom sig en månghundraårig historia af
national-politiskt arbete. Nu vill träda till arfvet en samhällsklass,
hvilken som sådan är skapad af vår egen tid, utan djupa rötter i det,
förflutna, utan egentlig historia, i alla händelser utan den intima solidaritetskänsla
med den nationella utvecklingen, som endast kan följa af
en långvarig delaktighet i densamma. Då visste vi, hvad vi fingo —
nu stå vi inför ett språng i mörkret. . .

Det var då, 1866, vid den mindre risken, som liberalismens målsman
i landet uttalade och genomförde den principen, att det vid öfvergången
till en författning, där en samhällsklass kan beräknas få ett
öfvervägande inflytande, vore »af praktisk omtanke påkalladt att försäkra
ett antal platser» åt de gamle. Skulle vi nu, inför den oändligt större
risken, underlåta ett sådant försiktighetsmått? Nuvarande herr statsministern
yttrade 1902 gentemot denna reformprincip, att det »icke

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

vore _ värdigt Sveriges landtmän att sätta sig själfva genom ett förbehåll
i grundlagen, på ett framtida politiskt undantag''». Det var dock
just detta, som skedde med Sveriges stadsbefolkning år 1866; vi kafva
ofvan (sid. 11) karakteriserat reformen för dess räkning just med de
nu kursiverade orden. Skulle ett upprepande af denna statskonst hafva
blifvit mera »ovärdigt» nu, då skälen därtill äro så mycket allvarsammare
än förut?

Den reform, som vi här bringat i åtanke, skulle för bondeklassens
räkning verka i samma riktning som förbehållet för städernas representation
1866, ehuru den föregående utredningen torde ha visat att den
blifver långt mindre effektiv. För de hittills makthafvande i landet
betyder den alltså ett vida större och mera ödesdigert offer än något
af dem som bragtes vid det föregående tillfället. Vi veta fullväl,
att det synes mången för stort. Vi hafva ställt vårt kraf i alla afseende^
så lågt, som endast den uppriktigaste önskan att gå till mötes
i förening med en oförvillad blick på läget föreskrifvit. Men om man
på konservativt håll är beredd att bringa så stora offer på den nationella
samlingens altare — då kunna vi härutinnan icke finna något
ovårdigt. Vi tro, att det är den största tjänst, som Sveriges landtmän
numera såsom politisk faktor kunna göra fäderneslandet, om de yrka
pa en sådan fristad som här föreslagits. I detta yrkande ligger nämligen
något mera än ett särskildt landtmannaintresse. Däri ligger vår historias
djupaste behof af en organisk utveckling. Vi begära en garanti härutinnan
icke som en nåd, icke som en gyllene brygga åt de besegrade,
utan som eu minimigärd åt rättfärdighet mot det, som varit, och ansvarskänsla
mot det, som skall komma.

Förslag och motiver.

Den allmänna förutsättningen för reformen måste, enligt föregående
utredning åt principerna, vara, att stadsbygd på 1,000 invånare
och däröfver i valkretshänseende skiljes från landsbygd. Lagstiftarens
första uppgift blir då att undersöka, Indika samhällen kunna anses tillhöra
stadsbygd.

Här framstå naturligtvis själfva städerna i första rummet. Tvistig!
kan här endast bli, om också städer under befolkningsstrecket skulle
föras på landsbygdens räkning. Härför tala både konsekvensen och
mera reala skäl; men däremot ställer sig den historiska kontinuiteten.
Då reformen icke synes böra ingripa i bestående förhållanden mera än

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

nödvändigt, vilja vi icke föreslå, att hithörande 6 städer (Östhammar,
Säter, Trosa, Skanör, Sigtuna, Falsterbo) förlora sin historiska ställning
vid andra städers sida. — Städernas samlade folkmängd uppgick vid
1904 års slut till inemot 1,200,000.

Närmast städer komma köping änne, ehvad de bilda egen kommun
eller ej. Deras antal var vid innevarande års ingång 27; dessutom lära
då ha funnits 7 andra samhällen, som erhållit köpingsrättigheter utan
att ännu ha genomfört reformen, och detta har senare blifvit fallet med
åtminstone ännu ett (Grebbestad mars 1906). Lägga vi emellertid de
faktiska förhållandena vid årets ingång till grund, så befinnas — såsom
bil. I närmare upplyser ■— endast 14 af de 27 köpingssamhällena stå
öfver befolkningsstrecket, och deras samlade folkmängd belöpte sig vid
1904 års skit till i rundt tal 29,000.

I tredje rummet märka vi municipalsamhällena. Detta juridiska
begrepp konstituerades 1898 genom följande ord i § 80, mom. 1, af
kungl. förordningen om kommunalstyrelse på landet: »Har Kungl. Maj:t
förordnat, att ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för
rikets städer samt hvad i hälsovårdsstadgan för riket föreskrifves om
stad skola lända till efterrättelse för område å landet, som ej utgör
egen kommun, vare det område att anse såsom ett särskildt samhälle
(municipalsamhälle)», med sina egna myndigheter i vederbörliga ärenden
(municipalstämma, municipalfullmäktige och municipalnämnd). Enligt
denna bokstaf skulle det erfordras alla fyra omförmälta stadgars tillämpning
för att konstituera ett municipalsamhälle, och därjämte den negativa
förutsättningen att samhället icke utgör en egen kommun. Vid den
undersökning, som anbefalldes statistiska centralbyrån i anledning af
1900 års riksdagsskrifvelse i rösträttsfrågan, fann man emellertid skäligt
att utsträcka begreppet till alla samhällen, där någon enda af stadgarna
var föreskrifven, och detta äfven om samhället bildade en själfständig
kommun (Höganäs, Grundsund, Fiskebäckskil); man både härvid att
åberopa i förra fallet föreskrifterna i 1898 års lag beträffande den citerade
lagtextens första tillämpning jämte flere kungliga bref, i senare fallet
den indirekta synpunkten, att den nya lagstiftningen ju endast gjordes
behof i samhällen som redan, såsom egna kommuner, ägde organisation
och själfstyrelse i hithörande frågor (se Statistisk tidskrift, utgifven af
kungl. statistiska centralbyrån, 1902, sid. 102 och följande). Sedan språkbruket
vedertaga denna liberalare tolkning, synes ingen ovisshet på
denna punkt böra möta: municipalsamhällen äro sådana samhällen, som
utan att äga stads- eller köpingsrättigheter tillämpa en eller flere af
ofvannämnda stadgar, i hvad de utgöra egen kommun eller ej.

32 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Dessa samhällen bilda i vårt land ett brokigt och allt mera talrikt
sällskap. Det första (tillämpning af hälsovårdsstadgan i Höganäs bruk)
tillkom år 1875, men först efter 1883 tager rörelsen starkare fart. Vid
den ofvannämnda statistiska undersökningen räknades 114 stycken (hvaraf
59 uppfyllde villkoren att tillämpa alla fyra stadgarna), och antalet har
sedan dess vuxit betydligt. De nyaste, ehuru icke officiella, uppgifterna
återgifvas i bil. II, efter »Svensk Rikskalender» 1906. Antalet är här 134
(inberäknadt köpingar, som ännu icke inträdt i sin ställning, jämte
Lundby, som ännu icke ingått i staden Göteborg). Af dem stå 68 öfver
vårt streck, och deras sammanlagda folkmängd uppgår till 165,000.

Den första undersökningen af munieipalsamhällena visade, att de
hufvudsakligen tillhörde trenne kategorier: förstäder, stationssamhällen
och fisklägen. Däremot funnos bland dem endast undantagsvis fabriksoch
industrisamhällen. De stora bruken, sågverken och andra fabriker
på landsbygden sakna alltjämt municipalsamhälles karaktär. Orsaken
är icke dunkel: de hafva intet behof af särskild styrelse, då ägarenarbetsgifvaren
själ!’ kan taga befattning därmed. Administrativt sedt,
hafva de ingen som helst karaktär af stad.

Från den sociala och organiska synpunkt, som här ofvan lagts
till grund för realbegreppet stad, är det emellertid uppenbart, att äfven
dessa samhällen skola till stadsbygd räknas. Orter som Sandviken och
Malmberget med 5—6,000 invånare eller Mölndal och Huskvarna med
4—5,000 uppfylla i eminent grad de bägge hufvudvillkoren, som vi
funnit utmärka stadssamhälle från landsbygd: tätt sammanträngd befolkning
och annan sysselsättning än jordbruk. Då den politiska karaktären
flyter omedelbart ur dessa karaktärsegenskaper, och då dessa samhällen
bilda en mycket väsentlig grupp inom alla våra stadsliknande orter, så
är det eu ren och oundviklig konsekvens, att också de måste vid valkretsindelningen
som stad betraktas.

Som fjärde grupp i stadsvalkretsarne ingå alltså öfriga samhällen
med sammanträngd befolkning. Äfven öfver dem föreligger också redan
en af statistiska centralbyrån föranstaltad undersökning (se Statistisk
tidskrift 1903, sid. 104—110), grundad på förhållandena vid 1900 års
slut. Antalet där medräknade orter är 138, hvaraf 62 öfver vårt streck,
och dessa senare hafva en befolkning af 108,000. Något färskare
uppgifter föreligga i en tablå, publicerad i »Almanack för alla» 1906
och upptagande af hithörande samhällen endast dem som hafva öfver
1,000 invånare; 27 sådana i den äldre tabellen äro redan försvunna,
i det de öfvergått till municipalsamhällen, men 26 nya hafva kommit

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

öfver strecket; antalet är således här 61, och folkmängden i dem belöper
sig till 115,000. Bägge tabellerna återfinnas i bil. III till denna motion.

På denna punkt möter lagstiftaren emellertid en svårighet, som
reformen hittills icke erbjudit, nämligen att juridiskt begränsa den föreliggande
kategorien, såväl med afseende å frågan, hvilka samhällen där
skola inräknas, som med afseende å frågan, huru de yttre gränserna
kring hvarje särskildt af dem skola dragas. I de flesta fall torde visserligen
svårigheterna försvinna i praktiken, och vi kunna i själfva saken
hänvisa till statistiska centralbyråns cirkulär 13 september 1890 (Bihang
till svensk författningssamling n:o 52), där som »köpingslikt område»
karakteriseras »sådan plats å landsbygden, som har en mera sammanträngd
(agglomererad) befolkning, uppgående i sin helhet till minst 100
personer, och som enligt regel har boningshusen liggande utefter en
eller flere gator, hvarigenom platsen oftast erhåller utseende af en köping
eller mindre stad (såsom vissa förstäder, järnvägsstationer, fiskelägen,
lastageplatser, fabriks- eller bruksområden, större byalag och dylikt)».
Men det skall icke nekas, att grunden någon gång — såsom ock i
ofvanciterade statistiska undersökning framhålles å sid. 105 — kunde
framstå som i viss mån godtycklig, där de administrativa gränsläggningarna
fela.

Nu synes det oss visserligen i sig själf smaka alltför mycket af
byråkratisk uppfattning, om man för detta uns af godtycke skulle vilja
offra hela det pund af rättvisa och klokhet, som reformen i detta stycke
afser. Vi skulle förvisso kunna åtnöja oss med att här åberopa samma
synpunkt, som anföres i liberala samlingspartiets motion 1904 i fråga
om en liknande gränsreglering: »Detta spörsmål torde näppeligen kunna
lösas efter några rent principiella grunder. Här måste billighets- och
lämplighetshänsyn gifva utslaget.» Lyckligtvis kunna vi emellertid ställa
oss på en grund, som bör tillfredsställa äfven de byråkratiska anspråken.

Begreppet samhälle med sammanträngd befolkning finns nämligen
redan i vår juridiska terminologi. Det möter första gången i ordningsstadgan
för rikets städer 1868, § 30, som börjar sålunda: »Hvad i
denna stadga är föreskrifvet om stad, gälle äfven i tillämpliga delar
för köping, hamn, fiskläge och annat ställe med större sammanträngd
befolkning, då Kungl. Maj:ts befallningshafvande, efter vederbörandes
hörande, sådant förordnar genom beslut, som skall Kungl. Maj:ts pröfning
underställas». Samma stadgande återkommer, mer eller mindre ordalydande,
i de Henne öfriga hithörande förordningar afår 1874 (byggnadsstadgan
§ 50, brandstadgan § 20, hälsovårdsstadgan § 26).

Bih. till Biksd. Prot. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 56 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Härmed torde vara uppvisadt, att det af oss uppställda begreppet
stadssamhälle till sin formalprincip redan finnes i vår lagstiftning. Det
af oss anmärkta godtycket är sålunda redan legaliseradt, försåvidt det
enligt de citerade paragraferna ankommer på länsstyrelsens skön att
bedöma, hvad som är ett »ställe med större sammanträngd befolkning
eller ej». Om länsstyrelsen sedermera använder sitt prerogativ, med
Kungl. Maj ds godkännande, då öfvergår vederbörande samhälle till
municipalsamhällenas grupp. Skillnaden mellan municipalsamhälle och
våra »öfriga samhällen» är alltså allena en gradskillnad inom samma
legislatoriska ram. Den juridiska hufvudgränsen går icke mellan de
två, utan mellan dem bägge å ena sidan gent emot samhällen utan
»större sammanträngd befolkning» å den andra.

Till yttermera visso uppfyller vårt föreslagna befolkningsstreck
alla pretentioner, som kunna anses ligga i bestämningen »större
sammanträngd befolkning». Här gör detta streck ypperlig tjänst i
praktiken, då det i hög grad ägnar sig att upplösa de antydda svårigheterna
vid urvalet till doktrinära inbillningar allena.

Äfven i ett annat hithörande fall visar sig detta streck af stor
praktisk lämplighet. Det finnes nämligen ännu i vårt land på sina
ställen ett slags samhällen, som uppfylla denna formalbestämning på
stad, men däremot icke realbestämningen att syssla med annat än
jordbruk. Detta är »b ondby ar ne» i Norrland, Dalarne och Skåne. Här
kunde någon tvekan uppstå, om de borde politiskt frånskiljas en landsbygd,
med hvilken de dock dela intressen i det dagliga lifvet. Vårt
befolkningsstreck torde lösa svårigheten på det enkla sättet, att de icke
komma i fråga. Skulle någon enda verkligen hinna upp dit, så bör
formalbestämningen äga vitsord med afseende å deras placering, då
endast den står på juridisk bas; och det torde icke heller befinnas allt
för oorganiskt, om t. ex. Yikarbyn i Dalarne inginge i en valkrets
samman med municipalsamhällena Mora strand och Orsa kyrkoby.

En närliggande anmärkning återstår emellertid ännu att pröfva
och bemöta. Det må vara sant — säger man — att vår lagstiftning
redan opererar med begreppet stadssamhälle i vår mening, men detta
är dock endast i så oviktiga frågor som den underordnade administrationen;
det godtycke från Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som här
af lagen godkänts, bör dock icke uppflyttas i de högre rymder, där det
gäller själfva Riksdagens sammansättning. Vi kunna icke frånkänna
denna anmärkning allt berättigande. Faran för en »valkretsgeometri»
i politiska syften växer onekligen något med vårt system. Och det
följer alltså att söka någon bot för densamma.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Denna bot kan endast appliceras på den punkt, där det är frågan
om att konstituera den myndighet, som bar att ombestyra valkretsarnes
periodiska reglering. Före 1894, då representanternas antal i Andra
Kammaren fixerades till 230, var denna myndighet Kammaren själf;
sedan dess har det varit Kungi. Maj:t allena. Att sistnämnda anordning
innebär »en större trygghet för att regleringen verkställes opartiskt,
än om denna åtgärd blifver föremål för beslut af Riksdagen, där ett
härskande partis intressen kunna spela in vid afgörandet» — därom
äro vi principiellt ense med de liberala motionärerna 1904. Då det
emellertid under nuvarande konstitutionella utveckling torde vara att
befara, att »ett härskande partis intressen kunna spela in» äfven i Kungl.
Maj:ts åtgöranden, så synes det lämpligt, att någon medverkan vid
här ifrågavarande beslut öppnas äfven för Riksdagen som sådan, således
äfven för den kammare som tilläfventyrs representerar oppositionen;
om något inflytande härvid kan komma att beskäras Första Kammaren,
så är detta väl icke mindre rimligt, än att samma kammare, enligt
nu föreliggande kungl. proposition, tillerkännes fullt veto vid uppgörande
och ändring af lagen om val till Andra Kammaren. På dessa grunder
föreslås, att valkretsindelningen verkställes af Konungen efter samråd
med de i regeringsformens § 54 och riksdagsordningens § 50 nämnda
deputerade. En dylik anordning anpassar sig efter en i våra grundlagar
redan befintlig idé (jämför R F § 50) och ett bestående rättsinstitut.
Gifvetvis skulle de deputerade i detta fall tjäna som en vanlig
teknisk kommitté, utan särskild sekretess.

Med en dylik anordning torde de farhågor för godtycklighet vid
valkretsindelningen, som redan 1902 års föredragande departementschef
fann förbundna med en reform i ifrågavarande syfte, vara reducerade
till ett minimum. Lika liten praktisk betydelse torde böra tillerkännas
de vid samma tillfälle befarade olägenheterna i fråga om själfva valapparaten.
Uppenbarligen kommer hvarje särskild! stadssamhälle för sig
att bilda ett »valdistrikt», enligt Kungl. Majds nu föreliggande förslag till
vallag, § 1. Röstlängderna uppgöras af de tjänstemän, som omförmälas i
samma förslag § 4. De sålunda röstberättigade torde i de oorganiserade
samhällena kunna fylla den funktion, med afseende å »valnämndens»
bildning, som enligt förslagets § 3 skulle tillkomma kommunalstämma,
under den ordförande som där är sagdt. Skulle detta icke befinnas
lämpligt, så kunde i stället komma i fråga en direkt tillämpning i detta
fall al den konstituerande § 30 i ordningsstadgan, där det — efter
det ofvan meddelade citatet — heter: »skolande Kungl. Majfls befallningshafvande
i sammanhang härmed, efter det vederbörande blifvit

Motioner i Andra Kammaren N:o 148.

hörde, jämväl underställa Kung!. Maj:ts pröfning förslag om hvilka
styrelser eller myndigheter höra på sådant ställe fullgöra hvad som i stad,
enligt stadgan, åligger magistrat eller annan lokalmyndighet därstädes,
samt om dessa styrelsers eller myndigheters sammansättning och viddén
af deras befogenhet uti ifrågavarande hänseende». I municipalsamhälle
träder naturligtvis den i kommunalförordningens § 80 augifna myndighet
och i köping vederbörande styrelse i kommunalstämmans eller
magistratens ställe; och synas de i den kungl. propositionen framlagda
principer om »valförrättare» och »valmyndighet» efter dessa grunder
kunna utan särskilda svårigheter inpassas i det nya systemet.

Vi finna för öfrigt icke anledning att gå närmare in i dessa
detaljer, då vi i likhet med Kungl. Maj:t anse dem böra hafva sin
plats i vallagen, där de reglera sig själfva, om man blott är ense om
hufvudvägen och målet. Vi hafva endast velat åt alla håll uppvisa,
att den af oss på högviktiga principiella grunder föreslagna reformen
är icke blott möjlig utan öfverraskande lätt att införa i vårt lands
praktiska lagstiftning. Och denna uppgift anse vi nu vara fylld.

Efter detta återstår för lagstiftaren ännu en uppgift af stor vikt,
nämligen att beräkna antalet platser i representationen för den sålunda^
bestämda stadsbygden.

Det är från början tydligt, att detta vidare stadsbegrepp krafvelen
fylligare representation än det trängre, administrativa stadsbegrepp,
som legat till grund för Kungl. Maj:ts beräkningar, alltjämt under den
gifna förutsättningen af likställighet mellan land och stad. Grundläggande
för undersökningen äro följande approximativa folkmängdssitfror,
som framgå dels ur föregående utredning och dels ur den
officiella statistiken för 1904 års slut.

Sammanlagda folkmängden.

Städer (94) ............................................... 1,190,000

Köpingar (14)............................................. 29,000

Municipalsamhällen (68)................ 165,000

öfriga stadssamhällen (61)................. 115,000

Stadsbygd ................................................. 1,499,000

Landsbygd ............................................. 3,760,000

Riket ........................................................... 5,260,000

Reformens statistiska betydelse är alltså att från landsbygdens
konto till stadsbygdens öfverföra 309,000 personer, eller i det närmaste

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 37

6 procent af rikets hela befolkning. Förhållandet mellan land och stad,
som enligt historiska grunder är 77,4 : 22,6, skulle förändras till 71,5 :
28,5. Inom den nya stadsbygden väga de nytillkomna elementen omkring
20 procent mot de gamla städerna, på samma gång de öka antalet
valdistrikt från 94 (oafsedt storstädernas indelningar i enmanskretsar)
till 237.

Fördelas nu hela rikets folkmängd med antalet platser i Andra
Kammaren (230), uppstår en kvot å 22,870. Tillämpad på den gamla
stadsbefolkningen, skulle den ge 52 platser, tillämpad på stadsbygden
i vår mening, ger den 65—66 platser mot landsbygdens 164—165. De
»nya städerna» väga alltså för sig med 13 —14 säten i representationen.

Detta är reformens verkan, beräknad hufvudsakligen efter siffrorna
vid 1904 års slut. Men reformen kan icke blifva grundlagfäst förrän
år 1909 och knappast tillämpad förrän vid valet 1911, alltså efter nära

7 år. Under denna tid skall säkerligen stadssamhällenas snabbare växt
hafva tillförsäkrat dem en matematisk rätt till öfver 70 platser. På
dessa grunder har Kungl. Magt ansett sig kunna öfverskrida städernas
närvarande rätt med 13 platser (65 mot 52). Efter samma principer
skulle vår stadsbygd få en representation så nära intill det nuvarande
antalet 80, att denna siffra erbjuder sig af sig själf i vårt förslag.

Skillnaden emellan den kungl. propositionen och det här framställda
förslaget blir således i detta fall den, att enligt det förra städerna
mista 15 platser åt landsbygden och få krypa in i ett minskadt
antal valkretsar, medan enligt det senare städerna visserligen mista ett
nästan lika stort antal platser åt de nya stadssamhällena, men med
deras hjälp kunna bibehålla sin nuvarande ställning vid valkretsindelningen.
Denna, till synes måhända obetydliga, skillnad innebär i själfva
verket så stora olikheter till förmån för vårt förslag, att ensamt den
synes böra räcka till att fästa lagstiftarens uppmärksamhet vid detsamma.

Kungl. Maj:ts förslag försätter nämligen lagstiftaren i nödvändigheten
att uppgöra en ny valkretsindelning för städerna med ännu färre
kretsar, och således ännu större valkvot, än nuvarande. Men redan nu
är valkretsanordningen för städerna den svagaste punkten i hela vårt
representationsskick. Bland de närvarande 30 småstadsvalkretsarne finnas
flere, hvilkas enda ursäkt är att de — existera. Men skall man sänka
städernas samlade representation med 15 platser, då måste gifvetvis
ännu flere städer än nu föras samman i ännu oformligare valkretsar än
nu. På ett dylikt försök föll 1904 års konstitutionsutskotts rösträttsförslag.
Kungl. Maj:t synes själf haft en känsla af svagheten i denna
position, då man i propositionen icke vågat försöket att medelst en

38 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

tabell åskådliggöra, huru de tilltänkta 65 valkretsarne skulle taga sig
ut i verkligheten.

Då vårt förslag behåller sifiran 80, så undgå vi denna stora förargelseklippa
och kunna tillgodogöra oss fördelen af att hålla på det
bestående. Men det är icke nog härmed. Vårt system är icke blott
icke, som regeringens, sämre än det bestående, utan det är positivt och
afgjordt bättre. Det torde nämligen vara alldeles klart, att i och med
det, att småstäderna få maka åt sig för de nya samhällena inom valkretsen,
så skola dessa nya valdistrikt tjäna som ett slags ferment eller
kitt emellan dem och sålunda utfylla något af de luckor, som i sådana
valkretsar icke kunna undvikas — och som i regeringens förslag gapa
större än någonsin.

Knappt något visar bättre huru liten eftertanke man skänkt vårt
system, än att man (i 1902 års Andra Kammare) rent af velat förneka
detta och påstå, att systemet skulle försämra valkretsarne genom att
öka antalet valdistrikt. Liksom om 10 närliggande och besläktade valdistrikt
skulle bilda en mera oorganisk valkrets än 2 på långt afstånd
från hvarandra!

Ett enda praktiskt exempel, gripet på måfå, torde förtydliga den
vinst, som lagstiftaren i detta afseende skulle skörda. Härvid måste
då förutskickas, att valkvoten för städerna (80 platser åt en befolkning
på 1 Vs miljon) efter vårt förslag är 18,750 — i parentes anmärkt
nästan sammanfallande med regeringens motsvarande valkvot, 18,310.
Tillämpadt på Bohuslän, torde systemet ge till resultat följande valkrets,
efter nuvarande folkmängdsiffror:

Strömstad, stad .........................		..... 3,000.
Björneröd-Kroken, mun........... Grebbestad, köping..................		. ... 1,200.
	..... 1,100.
Grafvarne-Bäckevik, mun........		.. .. 1,100.
Smögen, mun............................		..... 1,100.
Hunnebostrand, mun.................		..... 1,700.
Lysekil, stad ..............................		..... 3,400.
Grundsund, mun.......................		..... 1,050.
Mollösund, mun..........................		..... 1,000 (?)
Marstrand, stad............................		..... 1,550.
Kungälf, stad..............................		..... 1,300. 17,500.

Detta är, som man ser, själfva västkusten, förenad i politisk aktion.
Faller det icke i ögonen, att denna valkrets är mera organisk och natur -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 39

lig än någon af de nuvarande (Strömstad—Uddevalla och Marstrand—
Kungälf—Alingsås—Ulricehamn), för att ej tala om de kombinationer,
hvartill regeringen från sina utgångspunkter månde tvingas i denna
landsända?

Det torde sålunda vara ostridigt, att vårt förslag — på samma
gång det ur grundläggande politiska och historiska synpunkter ensamt
uppfyller de kraf som rättvisan, den faktiska ställningen och hänsyn
till alla samhällsklasser fordra — äfven i valtekniskt hänseende har
stora och uppenbara företräden framför regeringens.

Man har i föreliggande fall endast kunnat rikta en anmärkning
af praktisk vikt mot föregående tillämpningar af vår reformtanke, nämligen
att den skulle söndra förstäder från moderstaden genom att intvinga
alla de nya stadssamhällena i småstadsvalkretsarne (så departementschefen
1905, liksom redan en talare i Andra Kammaren 1902).
Denna brist bör afhjälpas, och ha vi därför på vederbörligt ställe i
vårt förslag infört en dithän syftande klausul.

Tillämpas denna klausul, så att förstäderna vid valkretsindelningen
inräknas i storstäderna, så skulle enligt vårt förslag, på nuvarande
folkmängdssiffrors grundval, Göteborg få behålla sina 9 och Malmö
sina 4 riksdagsmän, medan Stockholm finge 19 (3 mindre än nu) och
Norrköping möjligen 3 (en mera än nu). Till jämförelse må anmärkas,
att enligt regeringsförslagets grunder hufvudstaden skulle bekomma
endast 17 platser, alltså beröfvas 5, medan Göteborg (inklusive Lundby)
och Malmö skulle förlora en hvar och endast Norrköping behålla sina två.

Vi hafva härmed genomfört den utredning, som varit af nöden
för att styrka det kraf, som synts oss hafva framgått ur tidens behof
och det parlamentariska läget såsom den politiska rättvisans och den
svenska högerns sista och oundgängliga fordran vid öfvergången till
den allmänna valrättens system: en organisk valkretsindelning.

Att vid denna ödesdigra vändpunkt i vår historia äfven andra
önskemål kunde vara naturliga och berättigade till garanti för en sund
och lugn utveckling, äro vi de första att medgifva. I främsta rummet
därvid skulle vi vilja sätta den obligatoriska röstplikten, såsom ägnad
att framhäfva den statliga synpunkt, ur hvilken äfven demokratiens
principer böra ses. Då denna fråga emellertid skulle upprulla en del
praktiska svårigheter, som kunde fördröja reformen och sålunda upp -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

skjuta den nationella samlingens efterlängtade stund, så hafva vi icke
ansett oss nu böra göra något förslag därutinnan.

De enda ändringar i den kungl. propositionen, som vi vilja tillägga
utöfver valkretsfrågan, beträffa valrättsåldern, som i vårt förslag sättes
till 25 år, och valperioden, som vi föreslå 5-årig, i sammanhang hvarmed
valkretsregleringarne kunna fortfarande göras hvart tionde år. Dessa
ändringar innebära en viss reglering af demokratien på dess egen bas.
För de reala motiverna torde få hänvisas till motion n:o 136 i Andra
Kammaren vid innevarande riksdag. Det förra, ålder sstrecket, som stått
på konservativa program redan 1885 och 1893 och på det liberala
programmet 1899, 1900, 1902, betecknades i Andra Kammarens motiver
till 1902 års skrifvelse såsom den enda punkt jämte värne- och skattestrecken,
där Kammaren var ense. Det senare, femårsperioden, var på
tal 1902, yrkades af motionärer i bägge kamrarne 1904, omnämndes
med sympati af årets konstitutionsutskott, och föreligger äfven i motioner
till innevarande Riksdag. I tekniskt afseende äro båda reformerna enkla
och synas icke böra vålla lagstiftaren något särskildt hufvudbry.

Härvid är dock en anmärkning att göra, i anledning af förslaget
om valperioden. En sådan reform sträcker i vissa fall sina verkningar
utöfver här direkt ifrågavarande grundlagsparagrafer (tillika med Kungl.
Majrts föreslagna vallag § 40, om lydelsen af riksdagsmannafullmakt).
Det finnes nämligen i vår konstitution några bestämmelser om val, som
skola ske periodiskt hvart 3:e år eller gälla för 3 år. De periodiska
åtgärderna gälla opinionsnämnden (regeringsformen § 103, riksdagsordningen
§ 69) och tryckfrihetskommittén (regeringsformen § 108,
riksdagsordningen § 70); valperioderna gälla Konungens fullmäktige
och dennes suppleant i riksbanken (regeringsformen § 72) samt Riksdagens
fullmäktige i riksbank och riksgäldskontor (riksdagsordningen
§71) och deras suppleanter (riksdagsordningen § 73). Då dessa stadganden
uppenbarligen stå i direkt sammanhang med hittills gällande
valperioder för Andra Kammaren, så måste det tagas i särskildt öfvervägande,
huruvida de kunna stå för sig själfva eller böra i samma
riktning ändras.

Hvad då först beträffar opinionsnämnden och tryckfrihetskommittén,
så synes ingen tvekan böra råda om att låta dem följa med i reformen,
då bestämmelserna om dem redan förut kunna sägas tillhöra vår regeringsforms
»döda bokstäfver» (se min afhandling i Statsvetenskaplig tidskrift
1902). Annorlunda förhåller det sig med så lifskraftiga institutioner
som banko- och riksgäldsfullmäktige. Här skulle en förlängning af
tjänstgöringstiden få mycket real betydelse, jämförlig med ändringen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

år 1894, då de sattes på tre år i stället för ett. Därtill komma rent
praktiska svårigheter med afseende på den årliga afgången af två bland
sex (riksdagsordningen § 71), därest dessa sex skulle väljas för 5 år i
sänder. Vid sådant förhållande, och då nuvarande bestämmelser härom
gifvetvis kunna praktiseras oberoende af riksdagsmannavalens period,
har jag icke vågat föreslå någon ändring härutinnan, utan vill endast
vördsamt fästa konstitutionsutskottets uppmärksamhet därpå, för den
händelse utskottet skulle finna förslaget om ändrad valperiod öfverhufvud
värdt beaktande.

På grund af hvad sålunda anförts får jag hemställa,

att Riksdagen måtte som hvilande till grundlagsenlig
behandling för sin del antaga följande förslagtill
ändrad lydelse af rikets grundlagar i vissa delar.

Regeringsformen.

§ 31 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 49 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 53 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 103. Lagtima riksdag skall hvart femte år
----belopp.

§ 108. Lagtima riksdag skall hvart femte år
- — — — kommitterade.

Riksdagsordningen.

§ 10 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 11 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 12 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 13 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 14. 1. Andra Kammarens ledamöter skola

till ett antal af 230, däraf 150 för landet och 80 för
Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 56 Käft. 6

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

städerna, väljas för en tid af 5 år, räknadt från och
med januari månads början året näst efter det, under
hvilket valet skett.

2. = Kungl. Maj:ts förslag.

3. Å landet utgör hvarje domsaga en valkrets.
Understiger domsagornas antal 150, skola, för ernående
af det bestämda antalet riksdagsmän, de folkrikaste
domsagorna, såvidt ske kan häradsvis, indelas i två
valkretsar. Öfverstiger domsagornas antal 150, skola
i den mån sådant erfordras, domsagor, som gränsa
intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas, två och två, till en valkrets.

4. Stad, hvars folkmängd uppgår till V8o, men
understiger 2/8o af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.

5. Stad, hvars folkmängd är större än nyss är
nämndt, skall indelas i så många valkretsar, som dess
folkmängdssiffra innehåller åttiondedelar af folkmängds siffran

för rikets alla städer. Vid denna----

— — — påkallar (= Kungl. Maj:ts förslag).

6. = Kungl. Maj:ts förslag.

7. Uppgår städernas folkmängd till mera än

80/230 af folkmängden---tillämpning (= Kungl.

Maj:ts förslag).

8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna
grunder, hvart tionde år af Konungen. Konungen
inhämte dock dessförinnan yttrande af Riksdagens särskilda
deputerade, valda på sätt § 50 riksdagsordningen
stadgar. I stad, som i 5 mom. afses, skall förslag till
valkretsindelning — — — — — — — tillämpning
(= Kungl. Maj:ts förslag).

9. I fråga om riksdagsmannaval skall sådan
köping eller municipalsamhälle eller annat samhälle
med sammanträngd befolkning, hvars folkmängd uppgår
till minst 1^000, såsom stad anses. Hvad i 6 mom.
är sagdt, må icke utgöra hinder för, att sådant samhälle
vid den i 8 mom. omförmälda valkretsindelningen
föres samman med stad, som i 4 och 5 mom. afses,
där så i särskilda fall pröfvas lämpligt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

§ 15. Valrätt tillkommer en hvar välfräjdad
svensk man från och med kalenderåret näst efter det,
hvarunder han uppnått 25 års ålder, dock ej — —

------inträffar (= Kungl. Maj:ts förslag).

§ 16. 1. Val till riksdagsmän i Andra Kam maren

verkställes under september månad året näst
före början af de 5 år, för hvilka valen gälla.

2. = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 17 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 18 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 19 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 20. Riksdagsman--bevistat fem lagtima

riksdagar----befallningshafvande (= Kungl.

Maj:ts förslag).

§ 21 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 22 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 25 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 38 = Kungl. Maj:ts förslag.

§ 69. Lagtima riksdag skall hvart femte år

— — — — —--— föreskrifvas.

§ 70. Lagtima riksdag skall hvart femte år

— — — — — — — — man.

Öfver gång sstadgande — Kungl. Maj :ts förslag.

Stockholm den 20 mars 1906.

Rudolf Kjellén.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Bilaga I.

Köpingar.

Sverige ägde vid ingången af år 1906 27 köpingar, bland hvilka
här nedan med särskild stil framhäfts de som skulle beröras af den här
föreslagna reformen. Härtill kommo Bollnäs, Kungsör, Mora Strand,
Hvetlanda, Mellerud och Åhus, som erhållit köpingsrättigheter men ännu
ej inträdt i åtnjutande af desamma. Inom de 27 köpingarna utgjorde
folkmängden vid 1904 års utgång, enligt den officiella statistiken:

Arvika ...........		3,753
Borlänge .........		........ 1,126
Båstad .............		....... 574
Djursholm ......		........ 2,070
Elmhult.............		........ 1.023
Eslöf ................		........ 2,092
Figeholm..........	...................	........ 374
Gamleby ..........		........ 382
Grästorp ........		........ 481
Hessleholm ......		........ 2,362
Hörby ...............		........ 1,397
Kristianopel ....		........ 109
Ljungby ..........		........ 943
Malmköping ...		..... 619
Mönsterås .......		........ 1,340
Mörby långa ....		........ 209
Nybro................		........ 832
Pataholm ..........		........ in
Påskallavik.......		....... 366
Seffle ................		....... 1,665
Sollefteå .........		........ 1,384
Sundbyberg.......		........ 3,281
Tidaholm ..........		........ 4,427

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 45

Tranås ......................................................................... 1,911

Valdemarsvik .............................................................. 664

Vara................................................................................. 757

Värnamo ....................................................................... 1,048

Anmärkas må, att Sundbyberg med kringliggande områden äger
4,000 inbyggare, samt att Borlänge, Domnarfvet och Kvarnsveden tillsammans
äga minst 6,000 inbyggare. Eslöf och Västra Sallerups
municipalsamkälle hafva tillsammans nära 4,000 och Tranås köping och
Tranås kvarns municipalsamhälle tillsammans 3,000 inbyggare. Med
1906 års början inträder bland köpingarna Bollnäs samt under vissa
villkor, äfven Limhamn. I mars 1906 erhöll Grebbestad köpingsbref.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Bil. II.

Municipalsamhällen.

Stockholms län.

Drottningholm................ 408

Nya Hagalund........................................................... 4,000

Stocksunds villastad................................................... 350

Liljeholmen............................................ 6,800

Dalarö........................................................................... 566

Dufbo villastad ........................................................... 1,350

Nya Hufvudsta ............................................................ 3,000

Bromstens villastad..................................................... 1,200

Örby villastad.............................................................. 800

Uppsala län.

Tierp ............................................................................ 520

Södermanlands län.

Gnesta ....................... 950

Flen................................................................................. 1,250

Katrineholm .................................................................. 3,300

Ny fors............................................................................. 6,000

Oxelösund......................................... 1,800

Vingåkers järnvägsstation ....................................... 650

Tumba ........................................................................... 600

Östergötlands län.

Norrköpings norra förstäder ......... 5,000

Borgs villastad ............................................................ 570

S:t Lars ....................................................................... 1,105

Mjölby ......................................................................... 2,800

Åtvidaberg .................................................................... 1,700

Kisa................................................................................ 1,100

Boxholm ....................................................................... 2,000

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Forserum..................	Jönköpings län.	........... 1,638
Nässjö........................		........... 2,700
Saf sjö........................		.......... 1,258
Hvetlanda ...............		........... 1,870
Tranås kvarn .........	t .....................................	........... 1,150
Gi slaved ..................		........... 900
Alf vesta.....................	Kronobergs län.	........... 1,200
Hemse .....................	Gottlands län.	........... 450
Skillinge fiskläge ...	Kristianstads län.	........... 623
Smedstorp ..............		........... 370
Tomelilla .................		............ 1,166
Branteviks fiskeläge ........................................	........... 1,058
Baskemölla ,,		........... 412
Kiviks „		........... 800
Hvitemölla..............		........... 457
Åhus..........................		......... 1,750
Hvilan .....................		........... 1,050
Vinslöf ...................		............ 521
Oushy .......................		........... 1,175
Hästveda.................	............................ ... .............	............ 500
Sösdala ....................		............ 535
Aby (Klippan)........		........... 1,600
Åstorp ....................		............ 868
Torekovs fiskeläge		........... 435
Limhamn.................	Malmöhus län.	........... 7,200
Sofielundshusen ......		............ 4,000
Svedala ....................		............ 1,450
Skurup ....................	..........................................	............ 1,070
Sjöbo .......................		............ 929
Löberöd....................		............ 1,525
Hör .........................		............ 929

48 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Västra Sallerup ......................................................... 1,794

Arlöf............................................................................. s]ooO

Lomma........................................................................... 2,900

Furulund ..................................................................... 1,131

Keflinge........................................................................ 1,400

Få ................................................................................. 2,500

Köpinge........................................................................ 318

Höganäs....................................................................... e,800

Ljuf.............................................................................. 2,569

Hallands län.

Oskarsström................................................................. 1,800

Göteborgs och Bohus län.

Krokslätt ................................................................. 4,000

Gärda ................................................................. 5,000

Lunden ........................................................................ 2,500

Lundhy ........................................................................ 11,000

Klädesholmen in. Koholmens fiskeläge............... 730

Störa och lilla Tjörnskalfs fiskeläge .................. 330

Astols fiskeläge ......................................................... 365

Skärhamns „ 620

K yrkesunds och Björholmens fiskeläge............... 500

Mollösunds fiskeläge ................................................ 950

Käringöns „ ............................................... 570

Hellevikstrands fiskeläge ....................................... 438

Ellös „ ..................................... 261

Gullholmens ............................................................... 670

Grundsund................................................................... 1,051

Fiskebäckskil.............................................................. 653

Malmöns fiskeläge ................................................... 736

Smögens „ 1,112

Grafvarne och Bäckeviks fiskelägen .................. 1,107

Hasselösunds fiskeläge............................................. 168

Tångens „ ............................................. 334

Fjällbacka.................................................................... 700

Gräbbestad ................................................................. 1,107

Hogenäs Näs.............................................................. 379

Björneröd och Kroken ............................................. 1,183

Hnnnebostrand.................................... 1,700

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 49

Bovallstrand .................................................................. 650

Tingstad ...................................................................... 200

Älfsborgs län.

Lilla Edet ..................................................................... 1,500

Trollhättan..................................................................... 6,000

Skaraborgs län.

Axvall.............................................................................. 300

Töreboda ................................................................... 762

Värmlands län.

Kil................................................................................... 450

Sundsvik .................................................................. ?

Amot .................. ?

Örebro län.

Hallsberg ............. 1,570

Rumla ............................................................................ 820

Nya Kopparberg ................................. 1,600

Karlskoga...................................................................... 2,400

Västmanlands län.

Norbergs by........................................................... 500

Heby ...................................... 850

Kopparbergs län.

Avesta......................................................... 2,400

Smedjebacken ....................................... 1,611

Ludvika............................................. 1,600

Mora Strand............................................ 1,000

Orsa kyrkoby............................................................. 1,076

Krylbo ........................................................................... 800

Leksands Noret............................................................ ?

Gefleborgs län.

Bollnäs .......................................................................... 900

Ljusdal ................................................................. 1,600

Västernorrlands län.

Skönsmon........................................................................ 3,400

Skönsberg....................................................................... 2,200

Bih. till Biks. Prof. 1906. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 56 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Gångviken..................................................................... 600

Kramfors................................................. 720

Nyland ........................................... 240

Alby................................................................................ ?

Jämtlands län.

Odenslund ................................................................... 1,000

Hornsbergs villastad................................................... 614

Strömsund .................................................................... 750

Västerbottens län.

Nordmalings kyrkovali ................ 207

Djup viken ..................................................................... 585

Vännäs ........................................................................ 500

Norrböle by ............................................................... 600

Asele kyrkoplats ........................................................ 600

Lycksele ............................ 900

Norrbottens län.

Arvidsjaurs kyrkostad ................................................ 408

Svartöstaden ................................................................ 1,261

Boden................................ 4,000

Gellivare kyrkostad...................................................... 2,500

Af bär uppräknade samhällen har med ingången af innevarande år
Lundby öfvergått till stad (Göteborg) samt Limhamn och Bollnäs till
köpingar, se anm. under! bil. I. — Uppgifterna härofvan, hämtade ur
Svensk Rikskalender 1906, äro icke officiella och delvis ett eller annat

år gamla.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Bil. III A.

Öfriga köpingsliknande samhällen år 1900.

(Statistisk Tidskrift 1903, sidd. 106 —109.)

Ort med sammanträngd befolkning	Beskaffenhet	Kommun (eller kommuner)	Folk-mängd d. 31/ia 1900
Stockholms län.
Gustaf sberg ............................	Porslinsfabrik	Värmdö 7)	1,759
Dufbo +....................................	Villastad	Spånga	324
Brorusten ................................	»	»	226
Grisslehamn ............................	Hamnplats	Väddö	163
Furusund ................................	Badort	Blidö	187
Sandhamn ................................	Tull- och lotsplats	Djurö	266
Nynäs........................................	Villastad	Ösmo	208
Örby ........................................	»	Brännkyrka	516
Saltsjöbaden ...........................		Nacka	645
Stocksund -f-............................	»	Danderyd	3) 200
Uppsala län.
Söderfors 8)................................	Bruk	Söderfors	1,203
Ä Ifkarleö ................................		Älfkarleby	1,121
Bodarne 7) ................................	Fabriksort	»	1,975
Skutskär 7)................................	»	»	2,364
Härnäs7) ................................	»	»	694
Marma ....................................	Stationssamhälle		479
Dannemora grufvor................	Grufsamhälle	Dannemora och Film	960
Löfsta.......................................	Bruk	Öster-Löfsta	783
Österby ....................................		Film	878
Södermanlands län.
Flen2)-)- ...............................	Stationssamhälle	Flen	955
Nyby bruk...............................	Fabriksort	Torshälla ländsk.	622
Förstäder till Eskilstuna....... Vingåker (Bondestad) -f-.......	Stationssamhälle	Kloster Västra Vingåker	3) 2,300 502

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Ort med sammanträngd		Kommun	Folk-
befolkning	Beskaffenhet	(eller kommuner)	mängd d. 31/i21900

Östergötlands län.

Åtvidaberg -j-...........................

Gusum ...................................

Finspång ...............................

Lotorp ...................................

Rejmyre...................................

Förstadslikt område invid Norr

köping...................................

Boxholm...................................

Motala verkstad.......................

Kisa .......................................

Jönköpings län.

Huskvarna...............................

Norra Hammar.......................

Annebei’g ...............................

Skillingaryd ...........................

Kronobergs län.

Kosta.......................................

Yislanda...................................

Kalmar län.

Ankarsrum...............................

Öfverum...................................

Hultsfred ..............................

Yånevik...................................

Bergkvara ...............................

Blekinge län.

Kalleberga (Kallinge) ...........

Olofström ...............................

Hällevik...................................

Kristianstads län.

Vä ...........................................

Bruk

Glasbruk

Bruk

.Fabriksort

Bruk

Tändsticksfabrik

Exercisplats

Glasbruk

Stationssamhälle

Bruk

Stationssamhälle

Stenhuggeri

Lastageplats

Bruk

Fiskeläge

Åtvid

Ringarum

Risinge

Skedevi

S:t Johannes,

Ekeby och Åsbo

Motalalandskommun

Kisa

Hakarp
Barnarp
Norra Solberga
Tofteryd

Ekeberga

Yislanda

Hallingeberg
Västra Ed och Lotta
Hyena
Döderhult
Söderåkra

Ronneby ländsk.

Jemshög

Mjellby

1,485

485

1,147

799

787

1,083

1,787

3,349

1,098

3,740

862

605

739

795
635 ■

1,034

871

668

537

586

1,783

630

621

983

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Ort med sammanträngd befolkning	Beskaffenhet	Kommun (eller kommuner)	Folk-mängd d. S1/i21900
Malmöhus län.
Furulund + ...........................	Fabriksort	Lackalänga	924
Keflinge -J-...............................	»	Keflinge	1,301
Valleberga...............................	Grufsamhälle	Ekeby	1,046
Skromberga ............................	»	»	1,775
Billesholm ................................	»	Södra Vram	1,295
Mölle ........................................	Fiskeläge	Brunnby	445
Stehag ....................................	Stationssamhälle	Stehag	239
Hör + ....................................	»	Hör	904
Yiken........................................	Fiskeläge	Yiken	918
Hallands län.
i Oskar sström 4) ........................	Fabriksort	Slättåkra	1,147
Göteborgs och Bohus län.
Mölndal....................................	Fabriksort	Fässberg	3,940
Krokslätt Sörgård ...............	»	»	598
Mölnlycke ................................		Råda	900
Jonsered....................................	»	Partilled	1,472
Hunnebostrand (med El-lene) + ................................	Fiskeläge	Tossene	1,314
Bovallstrand ............................	»	»	641
Hogenäs Näs -f- ....................	»	Askum	379
Björneröd och Kroken {Krok-strand + ............................	Stenhuggeri	Skede	1,070
Älfsborgs län.
Strömslund................................	Fabriksort6)	V assända-N aglum	1,318
Surte ........................................	Nödinge	1,127
Kritslå..................................	»	Fritsla	1,205
Rydboholm............................	»	Kinnarumma	995
Mellerud................................	Stationssamhälle	Holm	634
Skaraborgs län.
Karlsborg ..............................	Fästning	I (Hela kommunen)	1,760
Stenstorp .............................	Stationssamhälle	i Stenstorp	584

Motioner i Andra Kammaren, 148.

Ort med sammanträngd befolkning.	Bes kaffenhet.	Kommun (eller kommuner).	Folk- mängd d.37iäl900J 1
Värmlands län.
Nykroppa ................................	Bruk	Kroppa	1,110
Kil +........................................	Stationssamhälle	Stora Kil	200
Munkfors ................................	Bruk	Ransäter	1,420
Forshaga ................................		Grafva	699
Liljedal ....................................	»	Ed	951
Uddeholm ................................		Norra Råda	549 i
Bagfors ....................................	»	»	1,375
Lesjöfors ................................	»	Rämen	914
Björneborg................................	»	Visnum	751
Örebro län.
Brefven ....................................	Bruk	Asker	787
Laxå ........................................	» och station	Bodarne	658
Bofors ....................................	»	Karlskoga	1,675
Deg erfors ................................	»	» 6)	1.912
Rockesholm ............................	»	Grythyttan	452
Hällefors...................................	»	Hällefors	824
Gusselhyttan............................	»	Lindesbergs lands-kommun	863
Guldsmedshyttan ....................	»	d:o	668
Västmanlands län.
Jakobsberg................................	Förstad (till Västerås)	S:t Ilian	599
Ramnäs ...................................	Bruk	Ramnäs	960
Surahammar ............................	»	Sura	1,095
Kolsva........................................	»	Bro och Malma	1,157
Kungsör....................................	Lastageplats	Kung Karl	1,074
Skultuna ................................	Bruk	Skultuna	1,177
lag er sta....................................		Västanfors	1,685
Kopparbergs län.
Grycksbo ................................	Bruk	Falu landskommun	640
Domnarfvet ............................	»	Stora Tuna	4,229
Långshyttan ............................		Husby	941
Krylbo ...................................	Stationssamhälle	Folkärna	792
Horndal ................................	Bruk	By	1,186
Leksands Noret ....................	By	Leksand	745
Vikarbyn ................................	»	Rättvik	841 I

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Ort med sammanträngd befolkning.	Beskaffenhet.	Kommun (eller kommuner).	Folk-mängd d. sl/i21900.
Or sa kyrkoby + ....................	By	Orsa	1,076
Yansbro....................................	Stationssamhälle	Järna	939
Ludvika +................................	»	Ludvika	904
Gäfleborgs län.
Sätra ........................................	Förstad (till Gäfle)	Kille	860
Bomhus ....................................	Fabriksort	Valbo	2,294
Härnäs 7) ................................		»	817
Forshacka ................................	Bruk	»	1,752
Söderfors8) ............................	»	Hedesunda	339
Gysinge ....................................	»	Öster-Fernebo	938
Storvik9) ................................	Stationssamhälle	Ofvansjö	1,589
Sandviken ................................	Bruk	Högbo	6,074
Hofors ....................................	»	Torsåker	1,858
Norrsundet................................	Sågverk och lastage-plats d:o	Hamrånge	536
Ljusne ....................................	Söderala	2,569
Ala (med Östansjö)................	d:o	»	1,820
Iggesund....................................	Bruk	Njutånger	1,541
Avik ........................................	Förstad (till Hudiks-	Hälsing-Tuna	1,350
Hyho ........................................	vall) Sågverk	Ljusdal	1,263
Västernorrlands län.
o Ange ........................................	Stationssamhälle	Borgsjö	1,141
Alby ........................................	Fabriksort	545
Galtström ................................	Bruk	Njurunda	444
Svartvik....................................	Sågverk m. m.	»	1,399
Vifsta varf ............................	»	Timrå	1,296
Bollsta ....................................	y>	Ytter-Lännäs	1,248
Domsjö ....................................		Själevad	1,379
Husum ....................................		Grundsunda	848
Jämtlands län.
Bräcke ...................................	Stationssamhälle"	Bräcke	741
Västerbottens län.
Obhola ....................................	Sågverk m. m.	Umeå landskommun	1,218
Åsele kyrkoplats -f-................	By	Åsele	558
Robertsfors ...........................	Bruk	Bygdeå	819

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Ort med sammanträngd befolkning.	Beskaffenhet.	Kommun (eller kommuner).	Folk-mängd d. 31/i21900.
Norrbottens län.
Öjebyn ....................................	By	Piteå landskommun	1,604
Pitholm ....................................	»	»	1,350
Hortlax ....................................	»		1,062
Älfsbyn ....................................	»	Älfsby	974
Svartöstaden -}-........................	Förstad (till Luleå).	Neder-Luleå	1,061
Malmberget................................	Grrufsamhälle	Gellivare	5,320
Kiruna ....................................	»	Juckasjärvi	239

'') Från 1902 års ingång är från Värmaö afskild en ny kyrkosocken och kommun Gustafsberg,
med (vid sistnämnda tidpunkt) 2,181 personer. Den nya kommunen omfattar emellertid ett ej
obetydligt område utom själfva fabriksorten Gustafsberg.

2) Folkmängdsuppgiften är hämtad ur kungl. brefvet den sl,/i2 1901, hvarigenom Flens munk
cipalsamhälle konstituerades.

8) Ungefärlig siffra.

4) Med Oskarström skulle möjligen kunna sammanräknas den i Enslöfs socken belägna byn
Espered (633 invånare), där en del af fabrikens arbetare hafva sin bostad.

6) Strömslund är att anse som ett slags förstad till Trollhättan.

G) Degerfors kapellförsamling räknade vid 1900 års slut 2,680 invånare.

7) Sammanlagda invånarantalet i Härnäs (Uppsala och Gäfleborgs länsdelar) var 1,511. Räknas
åter Härnäs, Skutskär och Bodarne som en enda agglomeration, erhåller man en folkmängdssiffra
af 5,850.

8) Sammanlagda invånarantalet i Söderfors (Uppsala och Gäfleborgs länsdelar) var 1,542.

9) Folkmängdssiffran afser såväl järnvägsstationen som Storviks sulfitfabrik.

Tecknet + angifver, att orten efter år 1900 blifvit municipalsamhälle.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Bil. III B.

Öfriga köpingsliknande samhällen med öfver 1,000 inv. vid år 1905.

Föregående förteckning är uppgjord år 1903 på grundval af 1900
års förhållanden och här ordagrant'' återgifven. Huru snabb utvecklingen
på detta område är, visas däraf, att redan denna förteckning har
16 nummer (utmärkta med +), som på den korta tiden efter 1900
öfvergått till municipalsamkällen. Vår tabell i bil. II visar, att detsamma
sedan dess blifvit fallet med ännu 11 bland dem. De »öfriga samhällenas»
tabell är alltså i närvarande stund ganska väsentligt annorlunda
än den i bil. III A bär meddelade. Ett försök att justera tabellen
till öfverensstämmelse med stundens verklighet föreligger i »Almanack
för alla 1906» och meddelas här så mycket hellre, som det är begränsadt
till de samhällen allena, bvilka stå öfver det af oss föreslagna
befolkningsstrecket å 1,000 invånare.

	Stockholms län.
Gustafsberg .....	Uppsala län.	......... 1,800
Söderfors.............................................................. Alf karled....................................................... Skutskär—Bodarne—Flarnäs...........................	......... 1,600 .......... 1,100 .......... 6,000
	Södermanlands län.
Eskilstunas förstäder.....................................	.......... 3,000

Östergötlands län

Finspång................................................

Motala verkstad..............................

Norrköpings förstad i S. Johannes

Jönköpings län.

Huskvarna............................................................... 4,000

Bih. till Riksd. Prof. 1906. Sami. 2 Afd. 2 Band. 56 Häft. 8

1,200

3,300

1,100

58 Motioner i Andra Kammaren, N:o 148.

Kalmar län.

Ankarsrum ................................................................ 1,000

Blekinge län.

Kalleberga (Kallinge) 1,800

Kristianstads län.

Va ....................................................................... 1,000

Malmöhus län.

Valleberga........................................................... 1,000

Skromberga .............................. 1,800

Billesholms grufva........................ 1,300

Göteborgs och Bohus län.

Mölndal ......................................................................... 4,500

Jonsered ............................................................. 1,500

Älfsborgs län.

Surte ............................................................................. 1,100

Fritsla............................................................................. 1,200

Rydboholm.................................................................. 1,000

Strömslund ................................ 1,500

Skaraborgs län.

Karlsborg............................... 1,800

Värmlands län.

Nykroppa................. 1,100

Munkfors ...................................................................... 1,400

Liljedal ...................................................................... 1,000

Hagfors............................. 1,400

Örebro län.

Bofors......................................................................... 1,700

Degerfors..................................... 2,000

Hörken .............................................. 1,500

Västmanlands län.

Fagersta .............................................................. 1,700

Skultuna ................................................. 1,200

Motioner i Andra Kammaren, N:o 148. 59

Kungsör ....................................................................... 1,100

Surahammar................................................................. 1,100

Kols va............................................................................. 1,200

Kopparbergs län.

Domnarfvet ................................. 4,800

Horndal.......................................................................... 1,200

Vansbro......................................................................... 1,000

Grängesberg .............................. 3,000

Gäfleborgs län.

Bombus......................................................................... 3,000

Forsbacka ................................................................... 1,800

Storvik ........................................................................... 1,600

Gysinge.......................................................................... 1,000

Sandviken ..................................................................... 6,100

Hofors ........................................................................... 1,900

Ljusne ........................................................................... 2,700

Ala med Östansjö ...................................................... 1,800

Iggesund........................................................................ 1,500

Åvik ................................................................................ 1>0

Hybo ............................................................................. 1,300

Västernorrlands län.

Ange _..............................:............................................ 1,100

Svartvik ....................................................................... 1,400

Vifsta varf..................................................................... 1,300

Bollsta ........................................................................... 1,250

Domsjö ....................................................................... 1,400

Västerbottens län.

Obbola .......................................................................... 1.200

Norrbottens län

Qjebyn ........................................................................... 1,600

Pitholm ......................................................................... 1,400

Hortlax.......................................................................... 1,100

Alfs byn......................................................................... 1,000

Malmberget ............................................................... 5 300

Kiruna ....................................................................... 3,000