Motioner i Andra Kammaren, N:o 144 (Motion 1895:144 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

N:o 144.

Af herr F. Berg1, om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om
utredning i fråga om ordnande af förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Med anledning af en inom Andra Kammaren vid föregående års
riksdag väckt motion (n:o 139) hemstälde denna kammares första tillfälliga
utskott i sitt utlåtande n:o 4 (samlingens n:o 18), »att Andra
Kammaren för sin del ville besluta, det Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga
personer låta utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder äfven i vårt
land kunna vara behöfliga och lämpliga för ordnande af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden,
särskildt inom sådana fabriker och andra industriella inrättningar, i
hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarens helsa».

Denna hemställan föregicks af en motivering, innehållande dels en
sammandragen redogörelse för motionen och dess syfte, dels en mera
utförlig framställning af de skäl, hvilka enligt utskottets mening borde
föranleda Riksdagen att hos Kongl. Maj:t begära den önskade utredningen.

Då utskottets utlåtande den 24 april föredrogs i kammaren, uppstod
der en ganska långvarig öfverläggning, hvarunder bifall till utskottets
förslag yrkades af icke mindre än 37 af kammarens ledamöter
(motionären oberäknad), nemligen herrar Johansson från Strömsberg,
Johansson från Stockholm, Höglund, Zetterstrand, Hazén, Hammarskjöld,
Alsterlund, Gethe, von Friesen, Hedin, Zotterman, Aulin, Hammarlund,
Göthberg, Thor, Bergström, Fjällbäck, Svensson och Eklund från StockBih.
till Rilcsd. Blot. 18äö. 1 Band. 2 Afd. 2 Hand. Hd Höft. IN:is 144—148).

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

halm, Palme, Wallis, Wavrinsky, John Olsson, ^Vallhorn, Höjer, Gustaf
Ericsson från Stockholm, Vahlin, Persson från Arboga, Hammarström,
Högstedt, Norman, Falk, Wellander, Boethius, Swartling, Ohlsson från
Vexiö och Eklund från Norrköping — alltså personer af de mest skiljaktiga
politiska åsigter och de mest olika lefnadsställningar, från fabriksidkaren
till kroppsarbetaren. Mot utskottets förslag uppträdde blott
en enda talare, och äfven denne intog ej någon bestämdt afvisande hållning,
ehuru lian för sin del ansåg, att med den begärda utredningen
kunde anstå, »tills den allmänna uppfattningen något mer fått tillfälle
att uttala sig i frågan». Efter slutad öfverläggning blef ock utskottets
hemställan af Andra Kammaren bifallen.

Beslutet delgafs medkammaren, som hänvisade ärendet till sitt
andra tillfälliga utskott. Detta liemstälde emellertid i sitt utlåtande n:o
5 (samlingens n:o 13), »att Första Kammaren icke måtte biträda Andra
Kammarens beslut», hvilken hemställan ock den 7 maj vann Första
Kammarens godkännande.

En genomläsning af det utlåtande, som af Första Kammarens andra
tillfälliga utskott afgafs, samt af det protokoll, som redogör för Första
Kammarens i ämnet förda öfverläggning, måste emellertid leda till den
slutsatsen, att utskottets afstyrkande och kammarens afslag mindre berott
på någon obenägenhet mot den af Andra Kammaren begärda utredningen
än på vissa yttre missgynnande omständigheter. Utskottet förklarade
nemligen uttryckligen, att det i anseende till den korta tid, som för
Riksdagens sammanvaro återstode, icke varit i tillfälle att egna ärendet
den granskning, som motionen och Andra Kammarens utskotts omfattande
utlåtande synts påfordra, och vid debatten tillkännagaf ordföranden
i Första Kammarens utskott ytterligare, att om erforderlig tid
stått utskottet till buds, detta säkert med intresse skulle egna! frågan
en mycket vidlyftigare behandling. Nu kom utlåtandet att inskränka
sig till ett par sidor, å hvilka naturligtvis ingen egentlig redogörelse
kunde lemnas för det af Andra Kammaren bifallna förslagets innebörd
och motivering. Såsom ett par talare under debatten mycket rigtigt
framhöllo, förelåg alltså för Första Kammaren frågan vid åtgörande^ i
ett mycket outredt skick, hvilket äfven torde förklara de grundväsentliga
missuppfattningar af såväl motionen som Andra Kammarens beslut,
hvarom åtskilliga då fälda yttranden buro vittne. Trots detta uttalade
tvänne Första Kammarens ledamöter, herrar Fehrman och Blomberg,
starka sympatier för nämnda beslut, och en tredje, herr Treffenberg,
yrkade till och med, att Första Kammaren måtte biträda detsamma. I
betraktande af dessa omständigheter och i anseende dertill, att vid

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

frågans afgörande endast ett tiotal ledamöter voro i Första Kammaren
tillstädes, vågar jag tro, att det i fjor gifna afslaget. ingalunda kan
anses vara ett uttryck för Första Kammarens allmänna mening i denna
vigtiga samhällsfråga samt att utgången skrdle blifvit en helt annan, i
fall ärendet så tidigt kommit under kammarens behandling, att dess
ledamöter blifvit i tillfälle att egna det en allsidig och grundlig pröfning.

Med stöd af detta antagande tillåter jag mig härmed förnya min
vid 1891, 1893 och 1894 årens riksdagar väckta motion i den form,
hvari densamma vid föregående års riksdag blef af Andra Kammarens
första tillfälliga utskott tillstyrkt och af Andra Kammaren bifallen, och
får jag såsom motivering hänvisa till det utlåtande, hvarpå såväl utskottets
tillstyrkan som kammarens bifall voro grundade (se bilagan).
Med anledning af de invändningar, som mot förslaget blifvit framstälda,
ber jag att till sist få göra följande erinringar.

1. Hvarken i motionen eller i Andra Kammarens utskotts utlåtande
eller i samma kammares beslut yrkas införande af någon lagstadgad
maximalarbetsdag, vare sig på 8, 9, 10, 11 eller 12 timmar. Hvad
som af motionären, utskottet och kammaren yrkats är endast en
grundlig och allsidig utredning af denna på dagordningen stående sociala
fråga, vid hvilken utredning naturligtvis både skäl och motskäl borde
blifva framlagda och mot hvarandra afvägda.

2. Det säger sig sjelf!, att denna utredning endast afser sådana
förslag till reglering af arbetstiden, som äro tänkbara och enligt erfarenhetens
vittnesbörd genomförliga, samt att det följaktligen aldrig
kunnat vara tal om sådana saker som »att föreskrifva i fråga om sjöfarten,
att sjömännen efter 8—10 timmars arbete skulle få hvila och
låta fartyget gå vind för våg» med mera dylikt. De åtgärder, hvilkas
behöflighet och lämplighet för vårt land borde pröfvas, skulle gifvetvis
vara af samma art som de, hvilka för samma ändamål blifvit vidtagna
i andra civiliserade land.

3. Att yrkandena på en rimlig reglering af arbetstiden ingalunda
kunna sägas sakna all grund, hafva motionären, Andra Kammarens
utskott och Andra Kammaren ansett sig lämna sluta af de uppgifter
om mycket höga arbetstider samt synnerligen ogynsamma sjuklighetsoch
dödlighetsförhållanden inom svenska industrien, hvilka meddelats af
1884 och 1891 års kongl. komitéer för arbetarefrågors behandling.
Skulle dessa uppgifter, såsom en och annan trott sig kunna förmoda,
nu ej längre vara korrekta, enär arbetstiderna under de allra senaste
åren skulle blifvit väsentligen förkortade samt sjuklighets- och dödlighetsförhållandena
väsentligen förbättrade, så måste det naturligtvis anses

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

i hög grad angeläget att få en så glädjande omständighet offentligen
och med säkerhet konstaterad. Likaledes måste det vara af vigt att
genom en noggrann utredning få i möjligaste mån utrönt, i hvilket
förhållande arbetstidens längd står till arbetsklassens fysiska, ekonomiska,
intellektuella och moraliska ställning samt till industriens utveckling
— en fråga, för hvars besvarande utlandets litteratur redan
företer ett kolossalt material, men som i afseende på vårt land ännu
ej varit föremål för någon omfattande undersökning.

4. Att låta en dylik undersökning samtidigt omfatta alla sådana
industrigrenar, i hvilket arbetet genom sin art befinnes menligt inverka
på arbetarens helsa, torde få anses mera lämpligt än att begränsa densamma
till endast en näringsgren i sänder. Det synes nemligen i sig
sjelft klart, att en fullt rättvis lagstiftning i förevarande afseende svårligen
kan komma till stånd utan tillfälle till jemförelse de olika industriarterna
emellan. Bestämmandet af de yrken, som i första rummet
borde underkastas reglering, blefve nemligen i annat fall öfverlemnadt
åt godtycket eller åt vissa förutfattade, men kanske delvis ogrundade
meningar om den ena eller andra industriartens större eller mindre
helsovådlighet, och vederbörande arbetsgifvare skulle då ej utan skäl
kunna klaga öfver en partisk och obillig lagstiftning.

5. Den utan all jemförelse vigtigaste af de betänkligheter, som
blifvit anförda mot yrkandet på en utredning rörande frågan om lagstadgad
tidsreglering, är den rent principiella, att staten icke skulle vara
befogad att i förevarande hänseende binda den enskildes aftalsfrihet.
Staten bör icke, har det blifvit sagdt, annat än i yttersta nödfall söka
göra några inskränkningar på näringslifvets område. Arbetarefrågan
både hittills förts fram på det frivilliga aftalets väg, och så borde allt
fortfarande ske. »I främsta rummet», yttrade i denna syftning Första
Kammarens andra tillfälliga utskott, »synes man kunna ifrågasätta befogenheten
af att staten i förevarande hänseende binder den enskildes
aftalsfrihet. Äfven om staten, som måste skydda den svagare, bestämmer
någon tid, utöfver hvilken minderåriga och qvinnor icke få användas
till arbeten inom vissa yrken, följer ej deraf, att staten på
samma sätt må göra sig till förmyndare för vuxna och myndiga män.
— — — Väl förbiser utskottet icke möjligheten af att en arbetare må
kunna åstadkomma en lika arbetsprodukt under en något kortare tid
som under en något längre; men i den mån erfarenheten kan gifva
sådant vid handen, lärer helt visst en till arbetsklassens höjande ländande
begränsning af arbetstiden falla af sig sjelf, utan att staten behöfver
derom förordna.»

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

Att ingå i något närmare bemötande af här åberopade princip, som
är för hvar och en väl bekant under namn af Manchesterdoktrinen, torde
vara så mycket mindre nödigt, som den genast blef af tvenne talare
inom Första Kammaren på det bestämdaste bestridd. Den ene förklarade
det vara statens ovilkorliga pligt att se till, det »industrien drifves
under sådana vilkor, att den icke blifver af menlig beskaffenhet för dem,
som deri arbeta. Denna synpunkt», tilläde han, »har i vår liksom i andra
länders fabrikslagstiftning redan mer eller mindre blifvit erkänd;
hos oss visserligen hittills i begränsad mån — med afseende å minderårigas
och qvinnors arbete. Men jag får för min del säga, att det redan
visat sig, att vissa industrigrenar, som hos oss idkas, äro af den
beskaffenhet, att en inskränkning i fråga om arbetstiden med afseende
å dem skulle kunna vara behöflig äfven med hänsyn till äldre arbetare».

Den andre talaren yttrade sig — i fullkomlig öfverensstämmelse
med den tankegång, som för motionären från början varit den hufvudsakligen
bestämmande — på följande sätt: »Utskottet erkänner, att det
tillhör staten att skydda den svagare. Såsom dessa svagare, hvilka
staten har att skydda, nämner utskottet minderåriga och qvinnor, men,
åtminstone så vidt af betänkandet synes, tyckes utskottet icke vilja till
denna kategori hänföra äfven vuxne och myndige män. Mig förekommer
det likväl, som om det svårligen kan nekas, att den enskilde arbetaren,
äfven om han är vuxen och myndig, dock är att betrakta såsom den
svagare gent emot en kapitalstark industri, och att således äfven en
sådan kan hafva anspråk: på skydd från statens sida. Jag måste erkänna,
att det gör mig ondt om desse vuxne och myndige män, särskildt
när de äfven äro familjefäder. Det gör mig ondt, att de efter
ett allt för träget dagsarbete skola nödgas sakna den glädje, hemlifvet
skulle bereda dem. När en sådan arbetare, uttröttad efter dagens arbete,
kommer till sitt hem, har han föga tid att till sin egen och sin
familjs nytta och vederqvickelse egna sig åt dom, med hvilka han skulle
hafva sin hvila och sin glädje efter dagens mödor. Han har föga tid
att egna åt samvaro med barnen och uppfostran af dem. För visso
skall ett sådant förhållande göra ett djupt ingrepp i familjelifvet, och
detta ingalunda till dess båtnad. Man måste frukta, att härigenom banden
af kärlek skola lossna, särskildt hvad beträffar barnen, när det visar
sig, att deras fader har så föga tid att sysselsätta sig med dem.
Men när familjelifvet blifver undergräfdt, bäfva statens grundvalar.»

Med instämmande i dessa uttalanden samt med hänvisning till de i
bilagan framstälda sakförhållandena får jag härmed vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 144.

personer låta utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder
äfven i vårt land kunna vara behöfliga och lämpliga
för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare och
arbetare beträffande reglerandet, af arbetstiden, särskildt
inom sådana fabriker och andra industriella inrättningar,
i hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarens
helsa.

Stockholm den 27 januari 1895.

Fridtjuv Berg.

I motionens syfte instämma:

David Bergström.
Oskar Eklund.
John Olsson.

Johannes Svensson.

C. G. Thor.

J. M. Erikson.

Gustaf Ericsson.
A. Hedin.

Emil Hammarlund.

Magnus Höjer.
Anton Halm.

Joll. Johansson.

Ijars Eriksson.

O. Walter.

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 144.

Bilaga.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning i fråga om ordnande af förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
reglering af arbetstiden.

Till utskottet har blifvit hänvisad en inom Andra Kammaren af
herr F. Berg väckt motion, n:o 139, i hvars syfte tolf af kammarens
öfriga ledamöter instämt, och hvari föreslås, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga
personer låta utreda, i hvad mån åtgärder äfven i vårt land
kunna vara lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare
och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskilt vid offentliga
arbeten samt inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade
yrkesinspektion.

Som stöd för sin hemställan hänvisar motionären till den utförliga
motivering han vid tvenne föregående riksdagar gifvit densamma, af
hvilken motiverings hufvudsakliga innehåll han i nu föreliggande motion
meddelar ett sammandrag.

Enligt denna motivering skulle föremålet för den af motionären
önskade utredningen vara lämpligheten af en lagstadgad maximalarbetstid,
till sin längd afpassad efter olika slag af arbetare och olika slag af arbeten.

Till en början påvisar motionären, huru krafvet på eu lagstadgad
reglering af arbetstiden faktiskt uppkommit: den allt skarpare utpräglade
täflingskampen har drifvit arbetsgifvarno att söka nedbringa tillverkningskostnaderna
till det lägsta möjliga; detta mål hafva de i första

Motionen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

hand trott sig vinna genom att i allt större utsträckning lägga beslag
på arbetarnes krafter; så länge denna sträfvan fått fortgå ohämmad,
har arbetstiden steg för steg blifvit förlängd; slutligen hafva arbetarne
samlat sig till motvärn häremot, och sedan andra utvägar blifvit anlitade
och pröfvade, hafva de omsider funnit sig nödgade att påkalla samhällsmagtens
mellankomst, ehuru de på grund af sin ringa andel i representationen
hittills haft svårt att inom riksförsamlingarna vinna tillräckligt
gehör för sina önskningar.

Genom en öfverblick af nu gällande skyddslagstiftning för arbetsklassen
i fråga om arbetstiden visar motionären dernäst, att af samtliga
stater med europeisk odling så godt som alla på ett mer eller mindre
verksamt sätt reglerat arbetstiden för barn och halfvuxna, att de ojemförligen
flesta i någon mån utsträckt tidsregleringen äfven till de vuxna,
samt att lagstadgad maximalarbetsdag för vuxna redan blifvit införd i
England, Australien, Förenta staterna, Schweiz, Österrike, Frankrike,
Tyskland och Holland, antingen blott för qvinnor eller ock för både
män och qvinnor. Krafvet på en sådan lagstadgad maximalarbetsdag,
säger han, betraktas och behandlas af nutidens statsmän ej längre som
en utopi, utan som en praktisk-politisk fråga, hvilken redan är på väg
att steg för steg finna sin lösning, och hvilken man äfven i vårt land
har allt skäl att noga öfverväga.

De synpunkter, som vid detta öfvervägande hufvudsakligen böra
tagas i betraktande, synas motionären vara följande: 1) önskvärdheten
af arbetstidens begränsning, 2) den ekonomiska möjligheten af en sådan
åtgärd och 3) lämpligheten af densammas genomförande medelst lag.

Med afseende å den första synpunkten framhåller han, att enligt
en af tyska riksförsäkringsanstalten utarbetad statistik olycksfallens antal
växer utomordentligt raskt under arbetsdagens lopp, så att lång
arbetsdag medför många olycksfall, att en mängd industrier till sjelfva
sin art äro sådana, att de måste utöfva en skadlig verkan på organismen:
genom helsovådligt dam, för torr eller för fuktig luft, för
ytterlig eller för häftigt vexlande värme, giftiga materialier, ångor eller
gaser, naturvidriga arbetsställningar eller omåttliga kraftyttringar m. in.,
att enligt helsovårdsvetenskapens åsigt de skadliga verkningarna häraf
endast genom arbetsdagens förkortning kunna nog kraftigt begränsas,
att den nu inom många näringsgrenar vanliga arbetsdagen emellertid
är onaturligt lång, att följden häraf visar sig i de talrika yrkessjukdomar,
hvaraf arbetsklassen hemsökes, samt i dess jemförelsevis låga medellifslängd
o. s. v., hvilket allt synes honom häntyda på, att nu i allmänhet
gängse arbetstid icke är afpassad efter menniskokroppens normala

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144. 9

förmåga och derför i längden verkar nedbrytande och undergräfvande
på densamma.

I fråga om önskvärdheten af arbetsdagens begränsning framhåller
motionären ytterligare, att arbetarens förtjenst ingalunda är proportionel
mot längden af hans arbetsdag, att tvärt om lång arbetsdag och låg
arbetslön i det hela taget följas åt, att för liten fritid visat sig sänka
arbetarens lefnad sfordringar och dermed hans lefnadsvilkor, beröfvat
honom tillfälle till förvärfvande af högre arbetsduglighet, ökat frestelsen
till arbetsförsummelser och kroglif, bidragit att göra honom slö och
omåttlig äfven i ekonomiskt afseende, utgjort en medverkande orsak
till arbetslöshetens utbredning samt bragd arbetaren i fara att nedsjunka
till en arbetsträl, eu nästan rent fysisk varelse, hängifven åt låga och
råa nöjen och nästan otillgänglig för de ädlare njutningar, som hemlif,
odladt umgänge, bildningssträfvande samt intresse för fosterlandets och
mensklighetens högre angelägenheter hafva att erbjuda o. s. v. Den
nu i allmänhet rådande arbetstiden, säger motionären, verkar genom
sin längd nedtryckande på arbetarens ekonomiska ställning och i hög
grad hämmande på hans sedlighet och själsodling, särskildt derigenom,
att den icke lemnar nog tillfälle till familjelif och andlig förkofran.

Med afseende på den ekonomiska möjligheten af arbetstidens begränsning
visar motionären, att den genom arbetet alstrade varumängden
ingalunda står i rakt förhållande till den använda tiden, att inom vissa
gränser arbetsdagens förkortning ofta kan uppvägas, ja mer än uppvägas
af den genom hvilan ökade arbetsdugligheten och arbetsenergien,
att detta bestyrkes genom de af en mängd arbetsgivare (Mather, Allan
in. fl.) gjorda experimenten samt af den praktiska erfarenheten från de
land, der en lagstadgad maximalarbetsdag blifvit införd, att en dylik
maximalarbetsdag icke verkat nedtryckande på varutillverkningen, men
väl i någon mån reglerande på densamma, så att dess fördelning på
årets olika tider blifvit jemnare, att den måste visa sig ekonomiskt fördelaktig
äfven genom att medföra färre olycksfall, minskad sjuklighet
och lättad fattigbörda, samt att ökad fritid måste höja icke allenast
arbetsklassens produktionsförmåga, utan äfven dess konsumtionsförmåga,
hvilken åter är sjelfva hufvudvilkoret för en kraftigt uppblomstrande
produktion.

Med afseende på lämpligheten af arbetstidens begränsning genom
lag hänvisar motionären till skyddslagstiftningens historiska utveckling,
hvilken synes honom otvetydigt ådagalägga, att begränsningen endast
i undantagsfall kan tänkas genomförd genom klarsynta och humana
arbetsgifvares eget initiativ, enär arbetsgifvarne såsom klass betraktade
Bih. till lliksd. Prof. Itillö. I Sami. 2 Afd. 2 Hand. .''Jo Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 144.

visserligen snart kommit till insigt om maximalarbetsdagens förenlighet
med deras intressen, men detta först sedan den redan blifvit införd,
att å andra sidan arbetarnes ordnade sammanslutning visserligen i många
fall visat sig kunna hejda arbetstidens fortgående utsträckning, ja inom
åtskilliga industrier något reducera densamma, men att arbetstiden på
denna väg icke kan blifva reglerad rättvisligen, d. v. s. efter arbetets
svårighet och helsomenlighet, utan efter arbetspersonalens talrikhet och
kampduglighet, samt att statens ingripande derför slutligen öfverallt
visat sig vara nödvändigt. Hänvisningen till arbetarne att uteslutande
genom sjelflijelp söka genomdrifva sina önskemål är ju för öfrigt, säger
motionären, endast en uppmaning att sätta all sin förtröstan till strejkens
tveeggade svärd; den innebär etablerandet af ett evigt krigs- och
osäkerhetstillstånd, der man aldrig kan hafva någon trygghet för att
de träffade öfverenskommelserna skola ega bestånd längre än jemnt upp
till det ögonblick, då någon af de kämpande parterna tror sig kunna
vinna någon fördel af att bryta dem. Följden af ett sådant oaflåtligt
krigstillstånd mellan samhällets båda hufvudklasser måste åter blifva
en ohygglig skärpning af den sociala ofriden och en tilltagande andlig
förvridning. Gent emot den invändningen, att arbetet liksom alla andra
varor borde bero endast på tillgång och efterfrågan och sålunda öfverlåtas
endast åt det s. k. fria aftalet samt att statens inblandning i
arbetsförhållandena innebure en kränkning af den individuella frihetens
oantasteliga princip, invänder motionären, att arbetet, såsom oupplösligen
bundet vid arbetarens person, vore en vara af helt annan natur
än alla andra varor, samt att »låt-gå-principen» på ifrågavarande område
nu vore fullkomligt utdömd, och detta främst just inom de land,
der känslan af den individuella frihetens värde vore varmast och lifligast.
Såsom stöd härför hänvisar han bland annat till det omslag i allmänna
meningen, som egt rum bland Englands ledande statsmän, och som
synes honom visa, att maximalarbetsdagens införande i detta land är
nära förestående. I alla händelser, tillägger han, finnes det åtminstone
ett område, der äfven de få, hvilka ännu principielt. frånkänna staten
befogenhet att ingripa i det enskilda näringslifvet, måste vara alldeles
oförhindrade att biträda sträfvandet för en maximalarbetsdag, nemligen
då fråga är om offentliga företag: arbeten för statens och kommunernas
räkning.

Hvad särskilt vårt land angår, påvisar motionären, att grundsatsen
om statens icke-inblandning i arbetsförhållandena aldrig varit af
lagstiftningen erkänd samt att principiella lagbestämmelser till arbetarnes
skyddande mot omättligt och helsomenligt. arbete ingalunda saknats,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

men att felet med dessa lagbestämmelser läge deri, att de varit för
obestämda, samt att deras efterlefnad ej varit kontrollerad. Alldeles
oförtydbart hade svenska staten angifvit sin rätt och sin pligt att i
mån af behof reglera arbetstiden genom förordningen af den 18 februari
1870 rörande skyddsåtgärder inom tändsticksindustrien. I hvilken omfattning,
på hvilket sätt och till hvilken grad regleringen sedan skedde,
utgjorde en fråga för sig; grundsatsen vore i alla fall en gång för alla
erkänd.

Af den historik öfver frågans utveckling i Sverige, som motionären
lemnat, framgår för öfrigt, att första förslaget om lagstadgad
maximalarbetsdag såväl för vuxna som för minderåriga väcktes vid
1856 års riksdag af bonden Nils Hansson från Kristianstads län, att
detsamma jemte en beslägtad motion af nuvarande biskop Rundgren
gaf uppslaget till vår nu gällande skyddslagstiftning för minderåriga,
att arbetareskyddskomitén af 1875 uttalade varma sympatier för arbetstidens
reglering, särskildt för vuxna qvinnor, samt ansåg en sådan icke
kunna möta några större praktiska svårigheter, att vid 1886 års riksdag
framstående män inom båda kamrarne förklarade statens uppgift ingalunda
vara inskränkt till uppehållande af »rättstillståndet», hvarför man,
då det på allvar blefve föreslaget att i vårt land införa maximalarbetsdag,
ej borde tveka att taga frågan härom i noggrant öfvervägande,
att Sverige genom ett af Kongl. Maj:t utsedt ombud 1890 deltog i den
samfolkliga arbetareskyddskonferens, som på tyske kejsarens inbjudan
då hölls i Berlin och som förordade maximalarbetsdag för vuxna qvinnor,
samt att den delvis med anledning häraf tillsatta arbetareskyddskomitén
af 1891 uttryckligen förklarat Berlinkonferensens program innefatta
endast »de mest oeftergifliga krafven» på arbetareskydd i våra dagar.

Såsom stöd för sin mening, att en lagstadgad reglering af arbetstiden
borde äfven i vårt land allvarligen påtänkas, hänvisar motionären
slutligen till den omfattande statistik öfver arbetstiden inom den svenska
industrien, som blifvit lemnad af 1875, 1884 och 1891 års arbetareskyddsoch
arbetareförsäkringskomitéer, hvilken statistik han finner i synnerligen
hög grad egnad att för hvar och eu ådagalägga önskvärdheten
af en sådan reglering.

I hufvudsak samma motion som den nu föreliggande väcktes af
samme motionär vid 1891 och 1893 års riksdagar. Vid den förra hänvisades
den till Andra Kammarens första tillfälliga utskott, som fann

Föregående
motioner med
samma
yrkande.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

frågan väl värd en utredning, men ansåg, att den i förväg borde i sin helhet
underkastas en omfattande pröfning inom utskottet och kamrarne, så
att Riksdagen, på samma gång den anhölle om nämnda utredning,
kunde bestämdt angifva, dels huruvida staten öfver hufvud borde ingripa
på detta område eller icke, dels i förra fallet på hvilka allmänna
grunder en lagstiftning i ämnet borde hvila och hvilka yrkesgrenar
som borde vara underkastade densamma. För en dylik omfattande pröfning
saknades emellertid erforderlig tid, enär motionen blifvit allt för
sent väckt. Utskottet hemstälde derför, att den ej »för närvarande»
måtte till någon åtgärd föranleda, hvilken hemställan äfven blef af kammaren
bifallen.

Vid 1893 års riksdag förnyades motionen i ungefär samma formulering,
men med en mera omfattande motivering. Den hänvisades nu
till Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott. Äfven detta egnade
den en välvillig uppmärksamhet, men fann sig af trenne skäl ej kunna
tillstyrka densamma. För det första skulle frågan om eu maximalarbetsdag
för qvinnor redan hafva varit föremål för en af Kongl. Maj:t
anordnad utredning, hvari medelbart berörts äfven maximalarbetsdag
för vuxna män, och utskottet trodde anledning finnas att framdeles
från Kongl. Maj:t förvänta framställning till Riksdagen på grund af
denna utredning. Vidare hade Andra Kammaren nyligen beslutat en
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om förslag rörande lämpligaste
sättet för åstadkommande af eu arbetsstatistik, och till denna — om
och när den en gång komme till stånd — skulle bland annat äfven
höra insamlandet och offentliggörandet af statistiska uppgifter rörande
den faktiska arbetstiden inom olika yrken, hvilket vore att betrakta
såsom en förberedande åtgärd för den af motionären begärda utredningen.
Slutligen hade för ej länge sedan yrkesinspektörer blifvit tillsatta,
och dessas vunna erfarenhet om arbetstiden borde akvaktas, innan någon
närmare granskning af den vigtiga frågan företoges. På grund af
dessa skäl hemstälde utskottet, att motionen ej heller nu måtte till
någon åtgärd föranleda, hvilket ock blef kammarens beslut.

Motionens Då utskottet efter denna redogörelse nu går att skärskåda frågan

allmänna om qcn af motionären önskade utredningens behöflighet och lämplighet,
kan det med afseende på förslagets allmänna syfte helt och hållet instämma
i hvad första tillfälliga utskottet vid 1891 års riksdag härom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

yttrade. »Vår tid erbjuder», heter det i nämnda utskotts betänkande,
»ingen mera glädjande företeelse än den alltjemt fortgående förbättringen
i de kroppsarbetande klassernas ställning. Den är lika välsignelserik
för samhället i sin helhet som för de hittills allt för mycket undertryckta
folkklasserna. Om man erkänner detta, om man anser förbättring
af de kroppsarbetande klassernas materiella välstånd och deras
höjning i intellektuelt och moraliskt afseende vara en af vår tids
vigtigaste uppgifter, kan man ej heller förneka angelägenheten deraf,
att deras arbetstid ej utsträckes till ett mått, som undergräfver deras
helsa och beröfvar dem tillfälle till andlig utveckling. Så till vida lemnar
utskottet sitt fulla erkännande åt den uppfattning, motionären velat
göra gällande, och utskottet har liksom han den öfvertygelsen, att frågan
om arbetstidens begränsning är värd all uppmärksamhet, äfven ur
den synpunkt, att den spänning mellan arbetsgivare och arbetare, som
tyvärr i många fall är rådande, må kunna mildras.»

1 likhet med samma tillfälliga utskott och i full öfverensstämmelse
med hvad motionären härom framhållit, finner utskottet det innebära
en uppenbar missuppfattning af den pågående rörelsen för arbetstidens
förkortning att tro meningen vara den, att en arbetsdag på jemnt åtta
timmar borde blifva gällande för alla slags arbetare och under alla förhållanden.
»Hvar och en, som med eftertanke öfverväga dessa frågor»,
yttrade nämnda utskott, »skall erkänna, att en reglering af arbetstiden

måste ske på väsentligt olika sätt under olika omständigheter.----

Vill man betrakta frågan från helsovårdssynpunkt, är det tydligt, att
alldeles likformiga bestämmelser ej äro berättigade för olika yrken och
under olika förhållanden. Så t. ex. påkallas en starkare begränsning i
yrken, der luften i arbetslokalerna på grund af arbetets natur starkt
förorenas, än i andra yrken. I rymliga och väl ventilerade arbetslokaler
kan arbetet utan våda för helsan bedrifvas under längre tid än i
illa anordnade lokaler. Likaså möta icke ur denna synpunkt så stora
betänkligheter emot en längre arbetstid, då arbetet försiggår i fria luften.
Vidare kan arbetet i eu del lättare yrken utan olägenhet bedrifvas
längre tid än i andra, mera ansträngande. Utan tvifvel förekommer
äfven under våra klimatiska förhållanden anledning att i vissa yrken
ifrågasätta olika bestämmelser för olika årstider.»

I samband med sitt instämmande i detta uttalande anser sig utskottet
böra påpeka, att en af anledningarna till det missförstånd, som
nu anförda yttrande afsåg att bemöta, tvifvelsutan är att söka i den
gängse, men icke fullt lyckliga termen »normalarbetsdag». I sig sjelf
innebär denna term visserligen intet annat än en genom norm, genom

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

Medelarbetstiderna
inom
svenska industrien.

lag stadgad arbetsdag, men rätt många torde af densamma hafva fått
den föreställningen, att här vore fråga om fastställandet af en viss
tidsnorm, som skulle gälla alla, alltid och öfverallt. Till undvikande åt
en sådan misstydning har ock motionären användt den mera distinkta
benämningen »maximalarbetsdag», hvilken klart uttrycker, att hvad man
genom tid sregleringen vill åstadkomma är bestämmandet af vissa maxima,
öfver hvilka arbetstiden i de olika industrierna icke får dragas ut och
genom hvilka de svåraste öfverdrifterna i detta hänseende alltså skulle
komma att förhindras. >

Motionären har skarpt betonat, att frågan om svenska statens rätt
att, då den så finner behöflig!, fastställa dylika maxima af arbetstid
redan blifvit i grundsats erkänd genom förordningen af den 18 februari
1870.

Härom har ock inom utskottet ingen meningsskiljaktighet yppat
sig. Deremot kunna ju tankarna onekligen vara delade om, huruvida
en ytterligare tillämpning af denna grundsats verkligen hos oss är
behöflig.

För att få svar på denna fråga, torde man i främsta rummet böra
veta, huruvida i vårt land några större och allmännare öfverdrifter med
hänsyn till arbetstiden faktiskt förekomma.

Hvad i fråga om arbetstid bör betraktas såsom öfverdrift är naturligtvis
icke lätt att ens ungefärligen angifva. Enligt af motionären
åberopade hygieniska auktoriteter skulle i allmänhet åtta-timmars-dagen
närmast motsvara helsolärans fordringar, och — om dessa under nuvarande
ekonomiska förhållanden ej öfverallt läte sig genomföra —
skulle en arbetsdag på tio till elfva timmar, måltidsstunderna häri inräknade,
vara det högsta, som ur sand hetsvärdens synpunkt kunde anses
»tillständig!». Af den öfversigt från utlandet, som motionären lemna!,
framgår emellertid, att en maximalarbetsdag på 8 timmar finnes införd
endast i Australien och Amerika, att, i England maximum för qvinnor
satts till 10 timmar, i Tyskland till 11, i Schweiz och Österrike för
både män och qvinnor till 11 samt i Frankrike (enligt den gamla lagen
af 1848) till 12 timmar, allt utan ^beräkning af måltidsstunderna.

Jemföras härmed förhållandena hos oss, så finner man, att inom
svenska industrien förekomma arbetstider, som långt öfverskjuta nu
anförda maxima.

Enligt de statistiska uppgifter, som meddelades af 1891 års ar -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

betareskyddskomité, och som omfattade 94,290 manliga och qvinliga
industriarbetare, utgjorde längden af de vuxna arbetarnes dagliga arbets-
och rastetid mindre än 11 timmar endast för 2,860, 11 timmar
för 7,645, 11 Vs timmar för 5,431, 12 timmar för 26,137, 12 V2 timmar
för 11,208, 13 timmar för 23,187, 13 Vs timmar för 5,023, 14 timmar
för 10,969, 14 Vs timmar för 923 och 15 till 15 Vs timmar för 748; ja,
inom åtskilliga industrier (särskildt inom närings- och njutningsmedelsindustrierna)
uppgick den i vissa rörelser till 16, 16 Va eller 17 timmar,
och till och med för de qvinliga industriarbetarne förekommo så höga
tider som 16 timmar.

Frånräknas måltidsstunderna, hvilka af komitén upptogos till i det
närmaste 2 timmar, så finner man, att den effektiva arbetstiden utgjorde
mindre än 9 timmar endast för 2,275 arbetare, 9 timmar för 1,967, 9 Vs
timmar för 3,662, 10 timmar för 28,109, 10 Vt» timmar för 12,204, 11
timmar för 23,567, 11 Vs timmar för 8,010, 12 timmar för 13,280, 12 Vs
timmar för 739 och 13 timmar för 399; ja, inom närings- och njutningsmedelsindustrierna
steg den för vissa rörelser till 13 Vs, 14 eller
14 Vs timmar, och till och med för qvinnor kunde deu uppgå till 13 */2
timmar. — I sådana fall, der primäruppgifterna ej varit uttryckta i jemna
halftimmar, äro dessa tal jemnade nedåt, hvadan verkliga effektiva arbetstiden
för mer än 2,500 arbetare öfversteg den i tabellerna angifna
med en qvarts timme.

Af de i förevarande statistik medtagna industriarbetarne uppgåfvos
29,967 hafva nattarbete, de flesta 6 eller 7 nätter i hvar eller hvarannan
vecka, hvarje sådan natt i allmänhet innefattande 10 timmars
effektivt arbete. I ungefär tiondedelen af de rörelser, hvarom i tabellerna
föreligga uppgifter, förekom regelmessigt söndagsarbete, i många
fall uppgående till 12 timmar och deröfver.

Samtliga nu anförda uppgifter om arbets- och måltidsstundernas
längd härröra uteslutande från arbetsgifvarne.

Hvad man vid denna statistik särskildt bör lägga märke till, är,
att det för hvarje rörelse angifna tidmåttet afser att uttrycka ett medeltal
af de olika arbetstider, som inom rörelsen förekomma. Då sålunda
för en stor fabrik med 700—800 arbetare uppgifves en effektiv arbetsdag
af 10 Vs timmar (eller med rasterna inräknade 12 Vs), så innebär
detta ingalunda, att samtlige arbetare skulle vara sysselsatta denna tid,
utan inom vissa afdelningar af fabriken arbetas 10, 9, 8 timmar eller
mindre, inom andra åter 11, 12 13 timmar eller mera; ja, med regelbundna
mellantider kunna en till två gånger i veckan vissa grupper af
arbetare få arbeta ända till 30 timmar i sträck. Hvad man genom denna

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

De hygieniska
förhållandena
inom
den svenska
industrien.

statistik erhåller, är alltså mecfohurbetsdagen inom de olika rörelserna.
De arbetstider af ovanlig längd, som faktiskt förekomma, och som det skulle
vara den ifrågasatta regleringens uppgift att bortskära, äro vida högre.

Då det gäller att bedöma i hvad mån ett yrke med lång arbetstid
skadligt inverkar på arbetarens helsa, måste det vara af vigt att
känna de hygieniska förhållanden, som inom detsamma äro rådande. Ty
värr gifves det ganska få undersökningar öfver det svenska industriarbetet
i detta hänseende. Den mest betydande är tvifvelsutan den åt
1884 års arbetareförsäkringskomité föranstaltade, vid hvilken uppgifter
erhöllos rörande 2,096 industriella rörelser.

Bland de frågor, å hvilka denna komité infordrade svar från helsovårds-
och kommunalnämnder (genom dem äfven från provinsial-, stads-,
distrikts- och fabriksläkare) samt bergmästare, voro följande:

1) Har någon för arbetarnes helsa menlig inverkan visat sig af
det vid fabrikationen uppkommande dammet? — Här torde bland annat
uppmärksammas det dam, som uppstår vid pulverisering, målning,
torrslipning och torrputsning (t. ex. i cementfabriker, glasbruk, porslins-
och kakelugnsfabriker, mjölqvarnar, snusqvarnar), vid häckling,
rensning, kardning och kardslipning (t. ex. i spinnerier, väfverier och
vaddfabriker), vid sortering, skärning och rensning af lump (t. ex. i
pappersfabriker), vid slipning (t. ex. inom jern- och stålmanufakturen)
m. m. dylikt.

2) Har någon för arbetarnes helsa menlig inverkan visat sig genom
liandterandet af giftiga ämnen eller genom vid fabrikationen
alstrade ohelsosamma gaser eller dylikt? — Här torde bland annat uppmärksammas
liandterandet af arsenik och blyföreningar (t. ex. i målareyrket,
vid glasyrdoppning och glasyrjustering i porslins- och kakelugnsfabriker),
beröringen med qvicksilfver (t. ex. vid förgyllning och spegeltillverkning),
utströmmande af giftiga gaser (t. ex. i blekerier, kemiska
fabriker, förnicklings- och galvaniseringsfabriker) in. in. dylikt.

Ur svaren på den förra frågan må anföras, att i Stockholm (der
undersökningen var något noggrannare) arbetarne befunnits lidande åt
dammet vid vaddfabriker, snusqvarnar, benmjölsfabriker, borstbinderifabriker
(rensning och kamning af svinhår), anstalter för rening af
tagel, krollsplint och fjäder, kakelfabriker (glasyrkrossning och satinering),
mekaniska verkstäder (sotmalning, rensning af gjutgods, torrslipning
och smergling), snickerifabriker (torrslipning och smergling af

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

verktyg, putsning af träarbeten, dam från sågar och hyfvelmaskiner),
qvarnverk (stenhackning och påfyllning af spannmål), instrumentfabriker
(torrslipning), tapetfabriker, stenhuggeri (svarfning af slipstenar),
garfverier (barkmalning), bomullsspinnerier (vid öppningsmaskinerna),
tekniska fabriker m. m.

Från landsorten klagades vid sågverken öfver dammet från smergelskifvorna.
Från jernbruken erfor man, att olägenheter af här omhandlade
slag förefunnos vid malmkrossning, s. k. kolfatning samt
slipning. »De i kolhusen sysselsatta arbetarne (kolfatarne) klaga understundom
öfver, att den fina stybben lägger sig på bröstet, hvarför
äfven med klent bröst utrustade personer snart måste sluta, och andra
äfven för någon tid nödgas upphöra med detta arbete. Samma förhållande,
ehuru icke i fullt så hög grad, förekommer vid den rostade
malmens krossning i det fria: malmdammet spelar här samma roll som
kolstybben.» Från en mekanisk verkstad uppgafs, att slipare och
smerglare voro utsatta för fint dam och derför i de allra flesta fall
åsamkade sig sjukdomar, såsom lungsot m. m. Från tryckerierna
klagades öfver stildammet, hvaraf verkan kunde spörjas redan efter ett
års vistande deri; en mycket vanlig följd vore s. k. blyförgiftning. Vid
stenhuggerierna och stensliperierna förekommo alltid skadliga följder
af dammet. En läkare skref: »I qvarnar och qvarnstensbrott äro lungkatarrer
vanliga». Vid ett stort antal bryggerier klagades öfver dammet
vid maltkrossningen. I fråga om en porslinsfabrik yttrade sig
provinsialläkaren sålunda: »Blyförgiftning förekommer ganska ofta hos
dem, hvilka hafva med glasyren att göra, men detta är dock af mindre
vigt (!), då dessa operationer ej fordra någon yrkesskicklighet, och derför
de dermed sysselsatta genast kunna erhålla annat arbete, så snart
de visa några tecken till förgiftning och ersättas af andra»; han tilläde,
att somliga arbetare redan efter 1—2 månader kände börjande symptom
till blyförgiftning.

Å den andra af de framstälda frågorna lemnades från Stockholm
det svar, att illamående af arbete med giftiga ämnen eller af under
arbetet utvecklade ohelsosamma gaser blifvit påvisadt vid större och
mindre metallgjuterier (af ångor vid gjutningen), bronsfabriker (af ångor
vid förgyllning), nysilfverfabriker (vid gjutning och försilfring),
kakelfabriker (vid glasyrputsning samt kalcinering af bly och tenn),
bleckslagerifabriker (vid betsning och förtenning), tvättinrättningar (vid
fläckurtagning medelst klorvatten), ljusfabriker (vid förtenning), gasverk
(vid reparation och ändring af gasledningar), chokladfabriker (af svafliih.
till Rikad. Viol. 1805. 1 Rami. 2 Afl. 2 Hand. 33 lläft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

velhaltiga ångor vid kokning), förgyllareverkstäder, fernissfabriker, stilgjuteri
och stereotypgjuterier m. m.

I landsorten klagades från brännerier öfver kolsyran, från kakelfabriker
öfver blyförgiftning, från tändsticksfabriker ötver fosforförgiftning,
från gasverk öfver lysgasförgiftning, från diverse fabriker, i synnerhet
tapetfabriker, öfver stinkande lim, från tvättinrättningar öfver
klorvattnet o. s. v.

Ehuru inga särskilda frågor framstälts rörande andra helsoskadliga
inverkningar af industriarbetet, exempelvis sådana, som härröra
från för stark värme eller för stark köld, för fuktig luft, otillräckligbelysning,
onaturlig arbetsställning o. s. v., hade dock i svaren åtskilliga
dithörande uppgifter blifvit lemnade. Sålunda anfördes, att en
synnerligen hög och i hygieniskt hänseende ogynsam temperatur förekom
i ett icke obetydligt antal fabriker, såsom i sockerbruk, stereotypoch
stilgjuterier, färgerier, strykinrättningar, lackerare- och målareverkstäder,
hatt- och stearinfabriker, ångpanne- och ångmaskinrum m. m.
Från jerngjuterier klagades öfver den knäböjda ställningen å kalla
marken, från stenhuggerier öfver rheumatism i benen genom beröringen
med den kalla stenen, från gelbgjuterierna öfver den der gängse
s. k. gjutarefrossan, från garfverier öfver den fuktiga luften i arbetslokalerna,
från litografiska anstalter öfver ögonlidande genom ansträngdt
arbete vid gasbelysning o. s. v.

Sällsynta undantag voro de industrier, om hvilkas hygieniska beskaffenhet
ett gynsamt omdöme kunde fällas. Det förnämsta af dessa
undantag var sågverksindustrien. Från flera håll intygades sågverksarbetarnes
öfverlägsenhet, i allmänhet taget, öfver den öfriga fabriksbefolkningen
i fråga om sundhet och lefnadsmod. Sålunda skref en
provinsialläkare, att sågverksrörelsen hade att uppvisa en långt friskare,
hurtigare och raskare arbetspersonal än, minst sagdt, de flesta andra
industrigrenar. Såsom väsentliga orsaker härtill anfördes arbetets omvexlande
art samt dess förrättande i fria luften eller uti stora, rymliga
lokaler, der förskämning af luften icke förekomme i någon nämnvärd
grad.

Upprepade gånger framhåller komitén, att dess uppgifter rörande
yrkenas inflytande på helsan äro mycket ofullständiga. Undersökningsfältet
hade varit så stort och undersökningstiden så knapp, att under
densamma endast de mest påfallande helsomenliga verkningarna hunno
visa sig.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

Den häraf förorsakade ofullständigheten godtgöres emellertid genom
den i hög grad belysande statistik öfver sjuklighets- och dödligbetsförhållandena
bland den svenska arbetsklassen, som samma komité
föranstaltade och som omfattade 107,615 dödsfall bland arbetare och
med dem jemförliga personer, hvaraf 54,429 bland män och 53,186
bland qvinnor. Ur de af komitén uppgjorda tabeller, hvilka utvisa
fördelningen af dessa 107,615 dödsfall efter dödsorsaken, må här anföras
följande:

Af 100 aflidna med känd dödsorsak afledo af

	sjukd. i ande* drägts-organ.	konsti- tutio- nella sjukd.	våld- samma dödsor- saker.	infek-tions-o. för-gifta.-sjukd.	hjern-o. nerv-sjukd.	sjukd. cirku- lations org.	sjukd. matsm. org.	sjukd. urin- o köns-org.	öfrig» upp- gifna döds- orsak.
Män af arbetsklassen....................	38,4	15,5	11,5	5,7	8,i	2,8	9,3	5,2	3.5
Qvinnor af arbetsklassen...............	37,9	23,2	2,0	0,9	7,4	2,3	8,2	8,8	3,3
Arbetareqvinnor (familjemedlemmar)	37,2	25,5	1,7	6,2	7,4	2,1	8,2	8,8	3,2
på landet ............	36,0	26,5	1,8	5,8	7,5	1,4	7,5	9,9	3,6
i städerna ............	38, g	18,7	1.2	8,2	7,4	5,2	11,5	7,4	1,8
Yrkesarbeterskor .........................	41,8	11,4	4,4	11,6	7,0	3,6	8,3	8,5	3,4
på landet ...........	41.1	12,1	4,6	11,7	7,2	2,2	7,3	9.9	3,9
i städerna............	42,8	10,1	4,0	11,4	6,7	6,1	10,3	6,1	2,5
Jordbruksarbetare ........................	36,2	18,5	10,2	5,1	8,7	2,o	10,1	5,i	4,1
Jordbruksarbeterskor.....................	40,2	12.4	4,8	11,6	7,3	2,i	7,3	10,2	4,i
Industriarbetare ..........................	46,g	8,2	10,7	5,9	7,5	4,1	9,0	5,6	2,4
på landet.............	46,s	9,7	11,9	5,5	7,1	2,0	8,5	5,4	3,1
i städerna............	46,4	7,1	9,o	6,2	7,8	5,7	9,3	5,8	1,8
Industriarbeterskor......................	57,o	5,9	2,4	11,7	4,0	4,0	6,7	0,7	1,6
på landet.............	67,8	1,5	3,1	13,9	1,5	1,5	4,6	4,6	1,5
i städerna............	54,8	6,8	2,3	11,3	4,5	4,5	7,1	7,1	1,6
Fabriksarbetare ...........................	52,s	3,5	10,1	4,0	7,5	4,0	8,6	7,o	3,o
på landet............	44,2	3,8	15.4	1,9	11,6	—	13,5	5,8	3,8
i städerna ...........	55,i	3,4	8,2	4,8	6.i	5,4	6,8	7,5	2,7
Fabriksarbeterskor.......................	58,4	0,4	4,7 i	13,5	2,9	1,8	4,1	7,0	1,2
på landet.............	59,5	3,1	6,2	9,4	—	3,i	6,2	9,4	3,1
i städerna ............	58,3	7,2	4,3	14,4	3,6	1,4	3,6	6,5	0,7
Arbetare inom handeln.................	36,o	7,7 I	8,7	8,6	11,6	9,0	9,9	fl,3	2,2

Sjuklighetsoch
dödlighetsförhållandena
inom
svenska industrien.

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 144.

»Bland dödsorsakerna», säger komitén, »intaga sjukdomar i ande drägtsorganen

ett synnerligen betydande rum.---Hvad det stora

antalet dödsfall i följd af konstitutionella sjukdomar vidkommer, är att
observera, att till dylika sjukdomar har räknats jemväl ålderdomsaftyfling.
Häri ligger äfven den egentliga förklaringen till det stora antalet dödsfall
i följd af konstitutionella sjukdomar å landsbygden: å landsbygden

är antalet äldre personer relativt vida talrikare än i städerna.---

Bland yrkesutöfvare inom industrien är antalet dödsfall i följd af sjukdomar
i andedrägtsorganen synnerligen högt. Ej mindre än 46,6 procent
af de industriella arbetarne aflida — — — på grund af denna
dödsorsak. Anmärkningsvärdt höga siffror utvisa i detta afseende
porslinsarbetare 91,3 procent, tobaksarbetare 57,7 procent, maskinarbetare
och gjutare 56,4 procent, boktryckeriarbetare 54,4 procent,
målare och tapetserare 52,2 procent samt mjölnare likaledes 52,2 procent.
— — — Hvad angår dödsorsakerna bland qvinnor, må framhållas,
att dödsfall i följd af sjukdomar i andedrägtsorganen synas
oftare förekomma bland qvinliga yrkesutöfvare än bland familjemedlemmar.
Bland fabriksarbeterskor utgöra dylika dödsfall 58,4 procent,
bland sömmerskor 56,3 procent».

På grund af den olika yrkessjukligheten visade sig ock inom
olika yrken medellifslängden och dödligheten vid olika åldrar synnerligen
olika. Komitén lemnade härom bland annat följande uppgifter:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

	^ ti ® ce		Af 1,000 femtonåringar		Årliga antalet aflidna
	55°B			qvarlefva vid			pro mille i åldern
	CO UQ CD *—• P- trr
	p°2 g & ® P-rt *-s g.o O • P-V7	15 är.	25 år.	35 år.	45 år.	55 år.	65 år.	20-25 år.	25—45 år.	45—65 år.
Jordbruksarbetare ............	(53,4)	1,000	(957)	(897)	(830)	(735)	(578)	5,5	6,4	16,7
Bruksarbetare oeb kolare ..	55,8	1,000	966	915	855	771	626	—	—	—
Timmerhuggare och sågare	53,o	1,000	913	871	824	754	589	6,o	4,7	12,5
Timmermän....................	51,1	1,000	942	876	807	697	525	) 9,9	8,2	18,4
Snickeri- o. tunnbinderiarb.	51,o	1,000	939	867	790	685	523
Graf- och stenbrottsarb. ...	50,7	1.000	982	933	843	708	517	—	7,9	21,4
Garfveriarbotare...............	50,7	1,000	953	899	822	695	515	8,8	6,4	21,7
Mjölnare........................	50,4	1,000	955	883	800	681	508	6,0	8,9	20,5
Skomakeri- o. sadelmak.-arb.	49,o	1,000	929	854	768	657	499	10,4	9,1	18,6
Smeds- o. vagnmakeriarb...	49,8	1,000	949	872	784	666	496	8,8	9,2	20,6
Spinneri- o. väfveriarbetare	48,7	1,000	940	865	790	647	478	12,4	8,5	27,9
Skrädderi- o.hattmakeriarb.	48,7	1,000	914	820	732	628	478	10,7	10,8	18,6
Målare och tapetserare.....	47,4	1,000	934	850	756	636	442	8,1	10,3	22,i
Färgeri- och blekeriarbetare	46,6	1,000	953	858	751	613	435	15,7	11,7	24,o
Maskinarb., gjutare, varfsarb	45,6	1,000	891	797	692	576	422	10,1	12,5	20,4
Murare, stenläggare m. fl.	45,5	1,000	899	797	695	578	428	11,2	12,9	21,9
Bagare och sockerbagare...	45,2	1,000	934	847	734	590	400	10,0	11,4	25,6
Tegel-, kakel- o.porslinsarb.	41,9	1,000	909	809	681	533	360	10,7	14,2	28,8
Slagtare.........................	40,5 40,8	1,000 1,000	861	756	640	508	353	11,6	14,4	25,8
Koppar-, bleck- o. plåtslag.	918	815	688	545	382	—	—	—
Instrument- och urmakare	39,2	1,000	843	725	602	491	359	113,o	17,5	28,5
Guldsmeder och metallarb	38,9	1,000	897	786	649	480	273
Boktryckeriarbetare.........	37,6	1,000	864	727	601	468	315	13,9	18,7	29,9
Bokbinderiarbetare...........	34,6	1,000 1,000	910	762	590	386	191	11,8	20,8	51,7
Tobaksarbetare...............	33,1	819	693	552	385	217	21,2	17,6	37,8

Dessa uppgifter visa, att inom många yrken döden i regeln inträder
under de tidigare åldrarna, medan den deremot inom andra inträder
först vid senare åldrar, hvadan hos de förra medellifslängden blir
låg, hos de senare jemförelsevis hög.

Bland industriarbetarne är, säger komitén, »dödligheten i alla åldrar
(som af statistiken beröras) högre än inom hela den manliga befolkningen.
— — — Bland bokbinderi-, boktryckeri- och tobaksarbetare
samt fabriksarbetare utan uppgifvet yrke är dödligheten--ovanligt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

hög i både yngre och äldre åldrar; deremot ringa, för såväl högre som
lägre åldrar, bland bruksarbetare, timmerhuggare och sågare, äfvensom
snickare och tunnbindare samt timmermän. — — — Stadslifvets menliga
inflytande på helsan träder otvetydigt fram i de yrken, som utvisa
eu stor dödlighet, landtlifvets mera helsosamma inverkan åter i dem,
hvilkas dödlighet visat sig vara ringa.»

Jemförda med befolkningen i dess helhet, fortsätter komitén, intaga
jordbruksarbetarne med hänsyn till dödligheten en synnerligen fördelaktig
ställning. Af utredningen synes framgå, att den lägre dödligheten
bland jordbruksarbetare i viss mån torde få tillskrifvas den omständigheten,
att sjukdomar i andedrägtsorganen icke förekomma bland
dem fullt så ofta som inom flertalet andra yrkesgrupper. Närmare hvar
femte jordbruksarbetare aflider af ålderdomsaftyning.

I likhet med jordbrukareklassen utmärkes äfven en annan å landsbygden
väsentligen hemmahörande yrkesgrupp, nemligen gruf- och bruksarbetare,
i vårt land af en synnerligen ringa dödlighet, i synnerhet de
sistnämnda. Den industriella yrkesgrupp, som näst bergs han dteringen
utvisar de gynsammaste dödlighetsförliållandena, är trävaruindustrien,
och bland dithörande yrken må i detta hänseende särskildt framhållas
sågverksarbetare jemte timmerhuggare och flötare. Den ringa dödligheten
bland dem torde i väsentlig mån böra tillskrifvas deras vistelse på landsbygden.
Äfven bland snickare och timmermän samt öfriga yrkesutöfvare
inom trävaruindustrien, såsom svarfvare, korkskärare, korgmakare m. fl., äro
förhållandena jemförelsevis gynsamma. Äfven för garfvare är dödligheten
låg, beroende i viss mån derpå, att sjukdomar i andedrägtsorganen
bland dem ej äro så vanliga som bland flertalet industriarbetare. Icke
heller qvarnindustrien synes i vårt land vara att räkna till de mest ohelsosamma
yrkena.

Delade mellan landsbygden och städerna äro smederna samt maskin-
och gjuteriarbetarne, hvilket äfven röjer sig i de bland dem
rådande dödlighetsförhållandena. Bland smederna, af hvilka flertalet tillhöra
landsbygden, är dödligheten mindre än bland maskin- och gjuteriarbetarne,
hvilka till öfvervägande del hafva sin vistelse i städerna.

Till de mera ohelsosamma yrkena hör i vårt land bagerihandteringen.
Bland dödsorsaker, hvilka i mera ovanlig grad förekomma bland bagare,
märkas hjern- och nervsjukdomar, sjukdomar i cirkulationsorganen samt
infektions- och förgiftningssjukdomar, hvaraf resp. 11,4, 10,5 och 10,1
procent af dödsfall bland bagare föranledas, medan motsvarande procenttal
för manliga yrkesutöfvare inom industrien i dess helhet utgöra resp.
7,5, 4,1 och 5,9 procent.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

En industrigren, som med afseende på dödligheten bland dess rökare
intager en särdeles märklig plats, är lergodsindustrien. Ehuru dithörande
yrken till stor del utöfvas på landsbygden, hvars helsosamma
inflytande röjer sig inom alla andra der hemmahörande yrken, är bland
denna industris arbetare dödligheten synnerligen hög. Endast några
få yrken kunna i detta hänseende uppvisa högre siffror, och dessa yrken
äro samtliga att anse som stadsmannanäringar. Äfven glasbruksarbetarnes
dödlighetstörhållanden måste betraktas som synnerligen ogynsamma.

Bland slagteri- och bryggeriarbetare är dödligheten likaledes hög; ovanligt
många dödsfall inträffa här till följd af hjern- och nervsjukdomar
samt infektions- och förgiftningssjukdomar.

Koppar-, bleck- och plåtslagare, instrument- och urmakare samt guldsmeder
och metallarbetare äro utsatta för en synnerligen hög’ dödlighet.
Särskildt är detta fallet med guldsmeder och metallarbetare, bland hvilka
inom de flesta åldrar det relativa antalet dödsfall är omkring dubbelt
så stort som bland den manliga befolkningen i dess helhet. Bland dödsorsaker,
som i mera ovanlig grad förekomma inom nu berörda yrken,
må framhållas hjern- och nervsjukdomar, hvaraf 14,7 procent af guldsmederna
och metallarbetarne aflida, medan detta är förhållandet med
endast 8,1 procent bland män i allmänhet. Ännu sämre äro förhållandena
bland boktryckeri- och bokbanderiarbetarne samt tobaksarbetarne, af hvilka
senare öfver hälften eller 57,7 procent ådraga sig döden genom sjukdomar
i andedrägtsorganen.

Äfven den s. k. Nya arbetareförsäkringskomitén af 1891 framhåller
kraftigt, att industriarbetet i vårt land utöfvar ett synnerligen farligt
inflytande på industriarbetaren, samt att yrkesfarorna genom nutidens
produktionssätt långt ifrån att hafva minskats snarare hafva ökats.
»Det är», säger komitén, »ett allmänt kändt förhållande, att dödligheten
inom olika samhällsklasser är ganska olika allt efter beskaffenheten
af sysselsättning och lefnadsvilkor i öfrigt. Sålunda är, hvad särskildt
kroppsarbetarne angår, medellifslängden för dem, som äro sysselsatta
i jordbruket och vissa dermed likartade yrken, ej oväsentligt längre
än för arbetare i flertalet af do industriella yrkena.» Dessas skadlighet
visar sig dels genom högre olycksfallsfreqvens, dels genom högre
sjuklighet och dödlighet. Deras verkan i sistnämnda afseende är ej
mindre beaktansvärd än deras verkan i det förra. Om arbetaren, säger
komitén, förlorar sin arbetskraft, sitt enda förvärfsmedel, genom olycksfall
eller häftig ansträngning eller genom mera långsamt verkande orsaker,
såsom kroniska sjukdomar, kan för honom vara temligen likgiltigt.
Ofta kan till och med den arbetare, som drabbats af ett vanligt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

Jemförelse
med sjuklighets-
och dödligh
et sförhållandena
inom
industrien i
andra land.

olycksfall, t. ex. förlorat en arm eller ett ben, vara i öfrigt fullt frisk
och derför mindre dåligt stöld än den, hvilkens helsa blifvit för alltid
bruten. Man bär ofta, framhåller komitén vidare, varit benägen att gifva
olycksfallen eu viss principiel undantagsställning. Det är dock svårt att
inse, fortsätter den, hvarför olycksfallen i arbetet skola betraktas ur väsentligen
annan synpunkt än yrkessjukdomarna. »Båda äro i lika hög grad
beroende af yrkets beskaffenhet. Likasom olycksfallens antal är större
inom vissa yrken än inom andra, medföra äfven en del yrken i öfrigt
större fara för helsan än andra. I sjelfva verket kan man uppfatta det
inom farligare yrken så småningom fortgående försvagandet af arbetskraften
genom sjuklighet eller för tidig ålderdom såsom resultat af ett
antal på hvarandra följande, hvar för sig omärkliga smärre olycksfall.
Någon principiel åtskilnad emellan olycksfallen och yrkessjukdomarna
torde härutinnan svårligen kunna göras.»

Ej heller låter sig en dylik principiel åtskilnad genomföra bland
de särskilda yrkessjukdomarna inbördes. Somliga af dessa kunna uppträda
under mera vederstyggliga och upprörande former, men det är
dermed ingalunda sagdt, att dessa äro de farligaste, de som framför alla
andra böra motarbetas. 1 senaste arbetareskyddskomités betänkande
anföres en i detta afseende belysande, af en läkare anstäld jemförelse
mellan fosfornekrosen och öfriga yrkessjukdomar. Nämnde läkare ansåg
fosfornekrosen i farlighet stå betydligt tillbaka för många andra yrkessjukdomar,
särskildt de s. k. stoftinhalationssjukdomarna, hvilka vore
särdeles allmänna och oftast utgjorde den grundläggande orsaken till
sekundära, döden medförande förändringar i lungorna.

För att få en föreställning om det svenska industriarbetets beskaffenhet
i hygieniskt afseende i förhållande till utlandets, anstälde 1884
års arbetareförsäkringskomité en jemförelse med de land, der några
tillförlitliga undersökningar då förelågo, nemligen England, Schweiz
och Danmark. Såsom allmänt resultat häraf framgick, att i de mindre
helsomenliga yrkena förhållandena i Sverige i allmänhet äro bättre,
inom de mera helsomenliga yrkena deremot i regeln sämre än i nämnda
tre land.

Jordbruksarbetarne intaga öfverallt en synnerligen fördelaktig ställning.
Bland bergsbruksarbetarne är dödligheten i England något större
och i Schweiz vida större än i vårt land. Undantager man den lägsta
åldersgruppen, så visa sig dödlighetsförhållandena bland snickare och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

timmermän i vårt land vara ungefär densamma som i England, men ej
oväsentligt bättre än i Schweiz och Danmark.

Bland färgeri- och blekeriarbetare är deremot i Sverige dödligheten
i åldrarna under 45 år större än i England, bland målare och
tapetserare väsentligt högre i åldern 20—25 år, densamma i åldern
25—45 år, men lägre i åldern 45—65 år. Bland murare och stenläggare
inträder döden i Sverige likaledes vid tidigare ålder än i England,
Schweiz och Danmark. Medan dödlighetsförhållandena bland bagare i
England och Schweiz måste anses ganska goda, äro de deremot hos
oss ogynsamma, och jemför man dödlighetsförhållandena bland bagare
i Sverige och Danmark, så te sig förhållandena i vårt land ännu sämre
än hvad jemförelsen med de båda andra länderna utvisar. Äfven bland
smides-, maskin- och gjuteriarbetarne är dödligheten intill 45 år större
än i England, Schweiz och Danmark. Bland tegel-, kakel- och porslin
sarbetarne är den betydligt högre än i England i åldern 20—25 år,
något högre i åldern 25—45 år samt lägre i åldern 45—65 år. Äfven
för instrument- och urmakare, guldsmeder och metallarbetare, boktryckeri-
och bokbinderiarbetare samt bruksarbetare utvisar Sverige genomgående
högre dödlighetssiffror än de öfriga land, från hvilka tillförlitliga
uppgifter stodo 1884 års komité till buds.

Det nu anförda torde vara nog för att styrka, hvad redan genom Béhöfligheten
den dagliga erfarenheten är nogsamt kändt, nemligen att industriarbetet
i vårt land i många fall till sjelfva sin beskaffenhet är synnerligen men- åtgärder.
ligt för arbetarnes helsa, och att det följaktligen måste vara ett samhällsintresse
af genomgripande vigt att finna något medel, hvarigenom
dess skadliga inflytelser kunde i möjligaste mån begränsas.

Ätskilliga sådana medel hafva blifvit med större eller mindre framgång
pröfvade. Sålunda hafva på vissa ställen damalstrande maskiner
omslutits med hufvar och förbundits med sugfläkt eller dylikt, damalstrande
operationer eller arbeten med giftiga eller giftutvecklande ämnen
hafva förlagts till särskilda rum, torrmalning och torrslipning hafva utbytts
mot våtmalning och våtslipning, vid smergelskifvorna hafva anbragts
vattenlådor, afsedda att uppsamla en del af det kringrykande
dammet, arbetarne hafva försetts med respiratorer eller våta svampar
för mun och näsa, med masker eller glasögon till skydd mot metallflisor
eller kringetänkande syror, med vantar vid händernas neddoppning
i giftiga vätskor o. s. v.

Bih. till Biksd. Blot. 1895. 1 Sami. 2 AJd. 2 Band. 98 Haft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

Behöfligheten
af en utredning
rörande
frågan om
reglering af
arbetstiden.

Enligt den af 1884 års arbetareförsäkringskomité i detta hänseende
verkstälda undersökning hade emellertid dylika skyddsåtgärder blott i
ytterst ringa mån blifvit införda inom den svenska industrien. De hade
ansetts allt för kostsamma, i synnerhet för de mindre industriidkarne.
Läkare, som i afseende härå velat gifva råd, hade mötts med det svaret,
att de föreslagna åtgärderna vore för dyra, och att tiderna vore
för dåliga för att medgifva deras vidtagande. Sådana medel som respiratorer
eller våta svampar för tilltäppning af mun och näsa hade sällan
varit att tillgå, och äfven der detta vore förhållandet, hade de ofta af
arbetarne befunnits hinderliga och obehagliga vid arbetet samt dessutom
allt för litet skyddande. De anstalter, som gjorts mot spridningen
af dam eller giftiga ämnen och ohelsosamma gaser, hade endast
sällan visat sig fullt verksamma o. s. v.

I betraktande häraf borde man enligt motionärens mening taga
under öfvervägande, huruvida ej en mera effektiv begränsning af industriarbetets
helsomenliga inflytelser skulle äfven i vårt land kunna
åstadkommas genom någon begränsning af den tid, hvarunder dessa helsomenliga
inflytelser få verka på organismen, d. ä. genom en lagstadgad
reglering af arbetsdagen. På hvilka industrigrenar denna regleringborde
tillämpas och till hvilka maximimått arbetsdagen inom hvar och
en af dem borde hos oss fastställas, har han velat få utrönt genom
den af honom begärda utredningen.

Utskottet, som på grund af de omständigheter, hvilka i det föregående
blifvit anförda, finner en sådan utredning vara af de faktiska
förhållandena hos oss påkallad, har emellertid icke ansett ändamålsenligt,
att föremålet för densamma skulle i allo erhålla den begränsning,
som af motionären blifvit föreslagen. Enligt hans hemställan
skulle utredningen afse att upplysa, »i hvad mån åtgärder äfven i vårt
land kunna vara lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande reglering af arbetstiden, särskildt vid
offentliga arbeten samt inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade
yrkesinspektion». Utskottet anser för sin del, att i en fråga,
som hittills varit så litet behandlad i vårt offentliga lif, utredningen
borde få afse icke allenast i hvad mån dylika åtgärder kunna vara
olämpliga», utan äfven huruvida de öfver hufvud taget kunna anses
hehöfliga. Utan att på något sätt underskatta de fördelar i intellektuelt
och moraliskt afseende, som en måttlig begränsning af arbetstiden skulle
medföra, har utskottet vidare varit af den tanke, att den hygieniska
synpunkten, hvilken af Andra Kammarens första tillfälliga utskott vid

Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

1891 års riksdag i främsta rummet betonades, äfven borde i den föreslagna
skrifvelsen i synnerhet framhållas. I enlighet härmed borde
utredningen särskilt röra frågan om arbetstidens reglering vid sådana
fabriker eller andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet genom
sin art menligt inverkar på arbetarens helsa, alltså icke de yrkesgrenar,
hvilka med hänsyn till sjuklighet^- och dödlighetsförhållandena
befinna sig i en jemförelsevis fördelaktig ställning, såsom fahet bland
annat är med jordbruksarbetet. Att regleringen — i händelse den befunnes
lämplig — skulle gälla helsomenliga industrier äfven i statens
och kommunernas tjenst, finner utskottet falla af sig sjelft.

Mot förslaget att nu underkasta föreliggande fråga en grundlig
och allsidig utredning har den invändningen blifvit framstäld, att Riksdagen
förlidet år med anledning af en då väckt motion ingått till
Kongl. Maj:t med anhållan »om utredning rörande lämpligaste sättet
för samlande, bearbetande och publicerande genom statens försorg af
en svensk arbetsstatistik samt om framläggande för Riksdagen af de
förslag, som med anledning häraf må synas vara påkallade».

Denna hemställan, öfver hvilken Kongl. Maj:t begärt kommerskollegii
yttrande, synes emellertid ej innebära någon tillräcklig grund
för den nu af utskottet önskade utredningens undanskjutande. Äfven
om en utredning rörande lämpligaste sättet för samlande, bearbetande
och publicerande af en svensk arbetsstatistik kommer till stånd, och
om en kong], proposition angående upprättandet af en arbetsstatistisk
byrå under den närmaste framtiden kommer att föreläggas Riksdagen
och varder af densamma antagen, så framgår likväl af den 1893 aflåtna
riksdagsskrivelse!:! härom, att denna arbetsstatistiska byrå icke skulle
få till uppgift att verkställa en utredning af det slag, som utskottet nu
begär. Dess sak måste blifva att insamla, sammanställa och offentliggöra
statistiska data, som kunna tjena till underlag vid bedömandet af
den ena eller andra sociala lagstiftningsfrågan, men icke att låta sina statistiska
framställningar utmynna i några tillstyrkande eller afstyrkande
utlåtanden om hvad statsmagterna efter byråns mening böra göra eller
icke göra. Liksom man vid sociala lagstiftningsfrågor behöfver socialstatistik,
så behöfver man vid skogslagsstiftningsfrågor skogsstatistik,
vid läroverksfrågor skolstatistik o. s. v., men ingen ifrågasätter, att de
statistiska myndigheterna tillika skola verkställa några utredningar om
behöfhgheten och lämpligheten af den ena eller andra åtgärden på
dessa områden, t. ex. af en skogslagsstiftningsreform, en läroverksreform
eller dylikt. Utredningar, som icke enbart eller ens hufvudsakligen
kunna bestå i framläggandet af statistiska sifferuppgifter,

28 Motioner i Andra Kammaren, N:o 144.

måste det alltid blifva statsmagternas sak att hädanefter såsom hittills
föranstalta.

Den föreslagna socialstatistiken skulle visserligen komma att insamla
uppgifter äfven om arbetstiderna inom de olika yrkena, alltså
uppgifter af väsentligen samma slag, som blifvit infordrade, bearbetade
och framlagda af 1875, 1884 och 1891 års komitéer. Men detta skulle
vara blott ett af föremålen för dess verksamhet. Enligt riksdagsskrifvelsen
af den 2 maj 1893 skulle denna omfatta två stora grupper af
uppgifter: a) antalet i de särskilda yrkena anstälde arbetare, fördelade
efter ålder, kön och civilstånd; aflöning och aflöningssätt (tidlön, med
eller utan premie, styckelön, andel i vinsten o. s. v.), arbetstiden;
arbetslokalernas tillstånd, helsovådliga inflytelser m. m.; arbelarens utgifter
för sitt uppehälle, födans beskaffenhet, lifsmedelsprisen; bostadsfrågan;
hustruns sysselsättning utom hemmet; arbetslöshet; strejker;
olycksfall i arbetet; sparkassor och insättningar i sparbanker; kooperativa
företag; inrättningar till främjande af arbetsklassens materiella,
intellektuella och moraliska fromma o. s. v.; b) affärsställningen inom
de olika industrigrenarna, hvarigenom lagstiftaren sattes i tillfälle att
bedöma, i hvad mån åtgärder, som medförde en ökning i produktionskostnaderna,
kunde vidtagas, utan att derigenom möjligheten att bestå
i konkurrensen allt för mycket försvårades eller rent af tillintetgjordes.

Arbetstiden inom de olika yrkena skulle således utgöra blott en af
de oändligt många punkter, som tid efter annan skulle komma i åtnjutande
af speciel statistisk behandling, och det är naturligtvis omöjligt
att med någon grad af sannolikhet kunna veta, när turen en gång
komme till just denna punkt. Då nu denna socialstatistik skulle omfatta
samtliga sociala förhållanden, och statistik är nyttig vid bedömandet
af alla sociala frågor, så måste konseqvensen af den gjorda invändningen
blifva den, att hela det sociala lagstiftningsarbetet i vårt land
skulle ligga nere under den tid, som behöfves för att ett förslag om
socialstatistikens ordnande skulle hinna utarbetas, framläggas, antagas
och utföras, samt derutöfver äfven tills det socialstatistiska materialet
från olika områden blifvit för någon längre period insamladt, bearbetadt
och offentliggjordt.

Utskottet, som icke kan erkänna det berättigade i denna tankegång,
anser en utredning af den nu föreliggande frågan vara ur flere
synpunkter af så genomgripande vigt, att densamma icke bör undanskjutas
till en oberäknelig framtid, samt hemställer derför,

Motioner i Andra Kammaren, N:o Hd.

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, det
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer
låta utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder äfven i
vårt land kunna vara behöfliga och lämpliga för ordnande
af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt
inom sådana fabriker och andra industriella inrättningar,
i Indika arbetet genom sin art menligt inverkar
på arbetarens helsa.

Stockholm den 13 april 1894.