Motioner i Andra Kammaren, N:o 129 (Motion 1897:129 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

N:o 129.

Af herr D. Bergström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om förslag till ändrad lydelse af § 2 mom. 3
i lagen angående skydd mot yrkesfara in. in.

De hygieniska föreskrifter, som förekomma i gällande lag angående
skydd mot yrkesfara, återfinnas i lagens § 2 mom. 3 så lydande:

»5 mom. Om arbetet bedrifves i slutet rum eller arbetets natur så
påfordrar, skall särskildt tillses:

att för hvarje der sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej understigande
sju kubikmeter, jemte erforderlig luftvexling; dock att i redan
befintlig fabrik eller verkstad mindre luftutrymme tillstädjes, der synnerligen
verksam anordning för luftvexling vidtages;

att arbetet eger rum vid tillräcklig och tjenlig belysning samt så
lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

att sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat
såsom verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att hindra
dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarnes
helsa skadlig mängd; samt

att renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler som till
maskiner och redskap.»

I arbetareförsäkringskomiténs den 28 juli 1888 afgifna förslag till
lag om åtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa i arbetet hade
motsvarande moment följande lydelse:

i>Mom. 3. Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur så
påfordrar, skall ock tillses,

att tillräckligt luftrum och erforderlig luftvexling finnas, tillräcklig
och tjenlig belysning samt så lämplig värmegrad, som förhållandena
medgifva;

Bill. till Rikad. Frat. 1897. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 3/ Höft. (Klia 129—-130). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 12 U.

att renlighet iakttages, så att arbetslokaler, maskiner och redskap
rengöras, så snart sådant är behöfligt;

att arbetarne äro genom sådana anordningar, som den tekniska
erfarenheten anvisat såsom verksamma och arbetets natur medgifver, skyddade
mot skadliga inflytanden af dam, ohelsosamma gaser och dylikt.»

Frånsedt vissa rent formella redaktionsändringar, öfverensstämma den
af komiterade föreslagna och den af Riksdagen slutligen antagna lydelsen
af detta moment med hvarandra, dock med det undantag, att Riksdagen
till förekommande af tvister ansåg nödigt att angifva ett visst minimimått
af för hvarje arbetare erforderligt luftrum.

Af de myndigheter, som blifvit anmodade att yttra sig öfver arbetareförsäkringskomiténs
förslag, hade två, medicinalstyrelsen och tekniska högskolan,
afgifvit utlåtanden om ifrågavarande moment.

Medicinalstyrelsen yttrade:

»1 mom. 3 angifvas några allmänna föreskrifter till förekommande
af sanitära olägenheter, hvilka föreskrifter torde böra fullständigas och
möjligen närmare bestämmas i den mån ökad erfarenhet kan vinnas
gemen återkommande inspektioner och deröfver afgifna årsberättelser.»

Tekniska högskolan yttrade:

»Mom. 3.

I fråga om de under detta moment sammanfattade föreskrifter
känna vi oss manade att i likhet med komiterade framhålla,'' att den
skada, som genom otjenlig luft, dam och skadliga gaser eller ångor kan
tillskyndas arbetaren, i det hela torde vara att anslå högre än den,
som förorsakas af tillfälliga olyckshändelser. Den fara, som hotar från
arbetsmaskiner, transmissioner m. m., kan arbetaren i allmänhet sjelf inse
och i de flesta fall genom uppmärksamhet undvika. De skadliga inflytelser
deremot, som tillföras honom genom den inandade luften eller
beröringen med skadliga ämnen, kan han vanligen ej bedöma och än
mindre genom eget åtgörande undvika. Och då den skada, som en yttre
olyckshändelse åstadkommer, vanligen blott träffar en eller annan individ,
så utöfvar den sundhetsvidriga luften sitt skadliga inflytande på alla de i
lokalen sysselsatte arbetarne, om ock i olika mån efter deras olika motståndskraft,
och detta inflytande kan till och med sträcka sig till arbetarens
familj på grund af den framkallade sjukdomens art.

Med hänsyn härtill vill det synas oss önskligt, att något större utförlighet
kunde beredas åt föreskrifterna under mom. 3, hvilka hafva den
vigtiga uppgiften att tillförsäkra arbetaren ett helsoskydd, som han sjelf
hvarken förstår eller förmår att åvägabringa. Affattade så som komiterade
föreslagit, äro de likväl, så att säga, stälda i skuggan af de många speciella

'' Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

föreskrifter, hvilka under inom. 2 gifvits för att skydda arbetaren mot
olycksfall. Visserligen kunna de till mom. 3 hänförliga föreskrifter svårligen
så detaljeras, som de till mom. 2 hörande, men det vill dock synas,
som om lagen borde kunna, mer än som skett, framhålla vissa olika slag
af åtgärder, som för skyddande af arbetarnes helsa kunna och böra vidtagas.
Vi föreslå derför följande lydelse för de under mom. 3 hörande
föreskrifter och utmärka, i likhet med hvad som redan skett i mom. 2, de
olika punkterna med bokstäfver i alfabetisk ordning.

a) att tillräckligt luftrum — — -— — förhållandena medgifva.

b) att sådana anordningar, som den tekniska erfarenheten anvisat
som verksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att förhindra
dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarens helsa
skadlig mängd;

c) att renlighet iakttages sä väl med hänsyn till arbetslokalen som
till maskiner och redskap;

d) att arbetsprocesser, som alstra dam eller skadliga gaser eller ångor,
oafsedt skyddsåtgärder i öfrigt, förläggas, derest så lämpligen kan ske, till
särskilda arbetslokaler;

e) att arbetare, sä vidt möjligt är, blott periodiskt och under omvexling
med oskadligt arbete sysselsättes med arbete af sådan beskaffenhet, att
ett menligt inflytande deraf på hans helsa icke kan genom direkta skyddsåtgärder
tillräckligt förhindras;

f) att arbetare, som sysselsättas med göromål, hvilka medföra stor
fara för helsans undergräfvande, skola efter vissa mellantider undergå
läkar ebesigtning;

g) att i de fall, då sd kan vara behörigt, för arbetarens skydd mot
skadligt dam eller frätande ämnen m. ro. särskilda arbetsdrägter eller skyddsplagg
eller andra af tekniken godkända skyddsmedel tillhandahållas dem
till begagnande vid arbetet;

h) att, derest arbetet ej är af fullt oskadlig och renlig natur, tillräckliga
tvättanordningar finnas för arbetarne i eller vid arbetslokalen.

Motiv.

b) denna punkt motsvarar ungefärligen den sista punkten under
mom. 3 i komiterades förslag. Men emedan den senare skulle kunna
fattas i en vidsträcktare bemärkelse, så att en del andra till mom. 3
hörande punkter möjligen derunder kunde inbegripas, så har den underkastats
en sådan redaktionsförändring, att den tydligen blott åsyftar anordningar,
hvarigenom dam, gaser och ångor, som under fabriksarbeten utvecklas
af maskiner eller apparater, möjligast hastigt bortventileras eller kondenseras
eller eljest göras oskadliga, innan de hinna att spridas i arbetsrummet.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

I stället för uttrycken »dam, ohelsosamma gaser och dylikt», hafva vi
föreslagit ''»dam, gaser eller ångor — — — — — — i en för

arbetarens helsa skadlig mängd». Vi hafva nemligen dels ansett, att orden
»dam, gaser eller ångor» innefatta alla slags ämnen, som kunna skämma
luftens beskaffenhet, och dessutom att ordet »ohelsosamma» bör lämpligast
uteslutas. Ty dels kan luftens helsosamma egenskap mycket skämmas
genom ett öfvermått af gaser eller ångor, som icke i vanlig mening kunna
kallas ohelsosamma, t. ex. vattenånga, och dels kunna gaser, som till sin
natur äro frätande eller eljest skadliga, utan men för arbetarens helsa
vara i en viss ringa ehuru märkbar mängd närvarande i fabriksluft. Då en
fordran på luftens fullkomliga renhet från dam eller ohelsosamma gaser i
en mängd hithörande fall helt visst icke kan åtminstone för närvarande
uppfyllas, så måste frågan ändå till slut göras beroende af föroreningarnas
mängd. Att det i särskilda fall kan blifva särdeles svårt att afgöra, huruvida
den tillåtliga gränsen för luftens förorening blifvit öfverskriden eller
icke, är tyvärr ett från ett dylikt stadgande oskiljaktigt förhållande. Ty
i de flesta fall torde denna gräns ej för närvarande kunna på ett exakt
sätt bestämmas eller utrönas, och således knappast någon annan utväg till
en dylik tvistefrågas lösning finnas, än dels besigtning genom en erfaren
tekniker och dels läkares undersökning öfver arbetarnes helsotillstånd.

c) Denna punkt är till sin innebörd oförändrad och blott ändrad
till formen så till vida, att vi ej ansett nödigt att påpeka, hvad med renlighet
här skall menas eller hur den skall åstadkommas. Punkten har fått
sin plats i sammanhang med föregående, enär renligheten är ett vigtigt
medel att förekomma spridning af dam och osunda ångor i arbetslokalerna.

d) Då det icke alltid är möjligt att vid en viss arbetsprocess förekomma,
att dam eller skadliga gaser spridas i större mängder i luften än
hvad önskligt vore för arbetarnes helsa, hafva vi velat föreslå ifrågavarande
föreskrift, på det att det skadliga inflytandet, derest det kan undvikas
genom lämplig anordning af arbetslokalerna, ej må utsträckas till andra
arbetare än dem, som måste syssla med arbetet i fråga. Med inpasset
»derest så lämpligen kan ske» hafva vi velat bereda möjlighet till undantag,
då föreskriften ej låter genomföra sig vid förut befintlig fabrik eller
i följd af fabrikationens natur.

e) Den här föreslagna åtgärden är flerstädes och äfven i vårt land
försökt i sådana fall, då arbetaren icke kan undgå att utsättas för ett
helsomenligt inflytande af arbetet, och har visat sig vara välgörande.

/) Denna föreskrift kan betraktas som ett komplement till föregående.
Den finnes redan stadgad för fosfortändsticksfabriker, men kan äfven i vissa

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

andra fall vara på sin plats, på det arbetaren åtminstone icke utan egen
vetskap må bli sysselsatt så långe vid ett helsovådligt. arbete, att skadan
blir obotlig.

g) Vid vissa slags arbeten kan arbetsdrägten blifva så inpyrd med
giftigt dam eller skadliga ångor, att dess bärande utanför fabriken icke
blott kan blifva till men för arbetaren sjelf, utan ock medföra sjukdom
inom hans familj. 1 andra fall åter kunna särskilda klädespersedlar, t. ex.
kautschukshandskar, behöfvas till skydd mot skarpt frätande ämnen, eller
andra skyddstillbehör vid arbetet, såsom respiratörer — om ock hittills
föga praktiska — ifrågakomma. Punkten g) afser dylika skyddsmedel,
som arbetaren har att ikläda sig vid arbetet, och torde dessa böra af fabrikanten
bekostas.

h) Äfven denna föreskrift afser ett sanitärt skyddsmedel, ehuru såsom
sådant mer eller mindre vigtigt allt efter arbetets art. Det dam, som
häftar vid händer eller ansigte, kan nemligen vara af giftig eller eljest
skadlig beskaffenhet, och händerna vidlådande giftigt dam isynnerhet medföra
fåra vid måltiders intagande. Föreskriften har derför, enligt vår åsigt,
befogenhet såsom ett komplement till öfriga under mom. 3 hörande. Och
ehuru denna slags renlighet visserligen ej skulle kunna åläggas arbetarne,
skulle föreskriften dock medföra möjligheten deraf för dem, som ville begagna
densamma. Denna möjlighet saknas nog ännu vid åtskilliga fabriker.
Vid flera inhemska fabriker, som äro försedda med tvättanordningar
för arbetarne, hör det emellertid till god ton, att arbetaren tvättar
sig efter slutadt arbete. För så vidt detta resultat kunde genom den i fråga
varande föreskriften i allmänhet ernås, skulle vi vilja tillmäta den en i
flera hänseenden vigtig betydelse.

Det synes oss icke behöfiigt att vid mom. 3, i likhet med hvad
komiterade föreslagit, särskildt uttrycka, att dithörande föreskrifter afse det
fall, att arbetet bedrifves i slutet rum, om också detta oftast blir förhållandet
i verkligheten. Genom att undvika det, kan man också undvika
tillägget »eller arbetets natur så påfordrar», hvars betydelse väl ej af alla
lätt uppfattas. Å andra sidan inse vi ej, att det nämnda uteslutandet
leder till någon osäkerhet beträffande de särskilda föreskrifternas tillämpning.
Hvad t. ex. luftrum och luftvexling beträffar, så följer väl af sig
sjelf, att någon särskild anordning för dessa ändamål ej behöfver göras,
om de vinnas redan derigenom att arbetet bedrifves i det fria. Om åter
»arbetets natur kan påfordra», att äfven vid arbete i det fria särskilda anordningar
vidtagas för att skydda arbetarne mot ohelsa, så har man ju
desto mindre anledning att i inledningsorden till mom. 3 vidröra deri om -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

ständigheten, att de under detta inoment hörande skyddsåtgärder vanligen
blott äro nödvändiga, då arbetet bedrifves i slutet rum.»

Redan vid tiden för nu ifrågavarande lags tillkomst insåg man sålunda
på sakkunnigt håll önskvärdheten af en närmare specialisering af de
hygieniska föreskrifterna. Man förutsåg också, att den tid skulle komma,
då ökad erfarenhet skulle påkalla och möjliggöra ett fullständigande af
dessa föreskrifter.

De återkommande inspektionerna och de deröfver afgifna årsberättelserna
hafva, såsom medicinalstyrelsen väntade, gifvit tydligt vid hand,
att eu revision af hithörande bestämmelser är af nöden, för så vidt man
vill afhjelpa de stora missförhållanden i hygieniskt afseende, som äro rådande
i en mängd arbetslokaler.

Redan i de första sammandragen af yrkesinspektörernas berättelser,
för åren 1890 och 1891, anmärker kommerskollegium åtskilliga olägenheter
och missförhållanden i hygieniskt afseende. I det närmast följande sammandraget,
för år 1892, yttrar kommerskollegium rörande de af inspektörerna
inhemtade erfarenheterna om de hygieniska förhållandena i fabrikerna bland
annat följande:

»Dervid vore först att märka den stora svårigheten att öfvervinna
vederbörandes obenägenhet eller likgiltighet för arbetslokalernas renhållning.
Det lärer t. ex. icke vara ovanligt, att uti arbetslokaler golf, väggar
och tak äro så smutsiga, att det synes som om rengöring der ej på åratal
förekommit. Äfven i andra afseenden lemnar renhållningen mycket öfrig!
att önska. Yrkesinspektörernas framställningar om rengöring efterkommas
nog i de flesta fall för tillfället. Men likgiltigheten för renlighet fortfar
likväl hos såväl arbetsgivare som arbetare; och är det icke ovanligt att
inom kort lokalerna åter befinna sig i lika bedröfligt tillstånd som förut.

Ventilationen inom fabrikslokalerna lärer jemväl ofta vara bristfällig.
I btockholm t. ex. inträffar ej sällan, att till arbetslokaler användas rum,
som egentligen varit afsedda till bostäder, och der eldstäderna utgöras af
vanliga kakelugnar, samt att annan luftvexling än genom dörrar och fönster
saknas. Under den kalla årstiden blir luften i dessa rum, särdeles då
gas eller fotogen användes som lysmateriel, mot slutet af arbetsdagen
nästan outhärdlig.»

»Äfven i arbetslokaler, som från början varit för sitt ändamål afsedda,
bestå ventilationsanordningarna mycket ofta endast deruti, att ventiler eller
andra öppningar finnas anbragta, hvarigenom frisk luft inkommer och för -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

skämd utgår. Men då vid denna anordning den kalla luften vintertiden
åstadkommer ett obehagligt drag, stänger arbetaren, som vanligen föredrager
värme äfven med oren luft, de öppningar, hvarigenom ren luft
skulle inkomma.»

»Yrkesinspektörerna hafva bemödat sig om att genom meddelade upplysningar
om luftvexlingsanordningar, afpassade för de olika behofven, söka
råda bot för nu berörda olägenheter, men likgiltigheten och vanan äro beträffande
dessa förhållanden svårare att öfvervinna än i fråga om andra
skyddsanordningar.»

I det af kommerskollegium utarbetade sammandraget för 1894
heter det: .

»Likasom under föregående år visar den erfarenhet, som vunnits vid
de verkstälda inspektionerna, huru otillfredsställande de hygieniska förhållandena
inom fabriks- och andra arbetslokaler ofta äro. Och detta gäller
fortfarande ej allenast sådana lokaler, inom hvilka sjelfva tillverkningen
eller arbetet är af beskaffenhet att, derest ej särskilda anordningar vidtagas,
menligt inverka på arbetarnes helsa, utan äfven i fråga om andra
rörelser, beroende der på dålig ventilation, bristande renhållning, otjenlig
eller ofullständig belysning, otillräckligt luftrum m. m. inom arbetslokalerna,
hvilka ock ej sällan äro för sitt ändamål i allmänhet olämpliga.»

I yrkesinspektörernas in extenso tryckta berättelser för år 1895 förekomma
utförliga redogörelser för de mångfaldiga bristerna i hygieniskt afseende
i de under inspektion stående arbetslokalerna. Så inleder t. ex.
yrkesinspektören i södra distriktet ett kapitel om »Renhållning och ventilation»
på följande sätt:

»T dessa afseenden är mycken förbättring att önska. Likgiltigheten
för arbetslokalernas renhållning är ganska allmän, och eu varaktig förbättring
häruti torde endast så småningom kunna uppnås. Jag har flerestädes
föreslagit slamfärgning eller kalkstrykning af väggar och tak, hvarigenom
lokalen blifver ljusare, till fördel äfven för arbetet.

Särskildt inom stärkelsefabrikationen tyckes man på flera ställen
hafva alldeles glömt hvad renhållning är. Jag har besökt stärkelsefabriker,
der golfvet är satt af kullriga gatstenar, mellan hvilka våt potatismassa
varit stadd i förruttnelse, väggar och tak varit öfverkladda med dam och
spindelväf samt fönsterna, der de ej igensatts med brädlappar, varit så
öfverdragna af smuts och dam, att endast halfdager råd t i fabriken — och
i dessa fabriker tillverkas en matvara.»

När man får läsa dylika skildringar, måste man gifva vederbörande
yrkesinspektör rätt i, att det är mycken förbättring att önska i arbetslokalerna
i hygieniskt afseende. Men, såsom särskildt yrkesinspektören i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

östra distriktet upprepade gånger framhållit i sina berättelser, någon allmän
förbättring i hithörande afseenden lär icke stå att vinna, förrän § 2
mom. 3 i lag angående skydd mot yrkesfara erhåller en bättre och fullständigare
formulering.

De ändringar och tillägg, som sistnämnde inspektör föreslagit till
införande i mom. 3, afse:

att erforderlig luftvexling skall eg a rum under hela arbetstiden, der
arbetet bedrifves i slutet rum, och att den för arbetsrummets ventilation
införda friskluften skall under kall årstid dessförinnan vara till tjenlig
grad uppvärmd;

att invändiga ■väggar och tak i hvarje verkstadslokal med dertill
hörande passager, trappgångar etc., som ej inom viss tid (7 år) blifvit
oljemålade eller bestrukna med fernissa, skola aftvättas med kalkvatten
efter högst 14 månaders mellantid hvarje gång. Om nämnda ytor inom
viss tid (7 år) varit oljemålade eller bestrukna med fernissa, skola de med
högst ett års mellantid blifva aftvättade med hett tvål- eller såpvatten;

att industriidkare inom sådan näring, hvilken kunde medföra ohelsa
genom uppkomsten af dam och skadliga gaser, skulle åläggas att regelbundet
vidtaga åtgärder för renhållning af arbetslokalernas tak, väggar och
golf, hvilka sistnämnda särskildt borde gifvas en för renlighetens underhållande
lämplig beskaffenhet.

Då på senare tider allmänna uppmärksamheten inom vårt land blifvit
rigtad på nödvändigheten att med tillitande af alla vetenskapens och den
praktiska erfarenhetens hjelpmedel söka förhindra utbredningen af smittosamma
och förödande sjukdomar, särskildt inom de breda folklagren, tyckes
det nästan säga sig sjelft att en revision bör verkställas af de bestämmelser
i nu ifrågavarande lag, som gälla de hygieniska förhållandena i arbetslokalerna.
Att yrkesinspektionen egnat den allvarligaste uppmärksamhet
åt denna sak, bevisas tydligt af det cirkulär angående arbetslokalers luftvexling,
belysning och renhållning, som utarbetats och antagits vid yrkesinspektörernas
nyligen hållna sammanträde inför vederbörande ledamot af
kommerskollegium.

Detta cirkulär, hvilket jag tillåter mig att foga såsom bilaga till min
motion, är emellertid icke nog. Det innehåller många värdefulla anvisningar,
men deraf följer icke att det kommer att leda till efterföljd. I
förhoppning att lagstiftningen må finnas villig att lemna yrkesinspektionen
allt det stöd, hvaraf den kan vara i behof under sina menniskovänliga och
samhällsnyttiga bemödanden på detta vigtiga område, vågar jag föreslå, att
Riksdagen i skrifvelse anhåller att regeringen måtte, efter sakkunniges

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129. 9

hörande, inkomma med förslag till ändrad lydelse af § 2 mom. 3 i lag
angående skydd mot yrkesfara.

I en år 1894 väckt motion (n:o 137) påyrkade jag med anledning
af en framställning af yrkesinspektören i dåvarande norra distriktet, att till
§ 9 af lag angående skydd mot yrkesfara skulle tilläggas ett moment af
följande lydelse:

»Inträffar, till följd af yrkesidkares uraktlåtenhet att efterkomma, af
yrkesinspektör skriftligen honom meddelad skyddsanvisning, dödsfall eller
kroppsskada, straffas den försumlige efter 14 kap. 9 eller 17 §§ strafflagen,
jemförda med 6 kap. samma lag.»

Ändamålet med förslaget om en hänvisning i lag angående skydd
mot yrkesfara till dessa bestämmelser i allmänna lagen var att söka bereda
yrkesinspektörerna ett behöflig! stöd i deras verksamhet gent emot ovilliga
eller motsträfviga yrkesidkare. Att ifrågavarande strafflagsbestämmeker
kunna ega tillämpning, när personer lida skada genom olycksfall i arbete i
följd af yrkesidkares uraktlåtenhet att efterkomma af yrkesinspektören meddelad
skyddsanvisning, derom rådde intet tvifvel, b rågan var endast, om
man i sjelfva lagen angående skydd mot yrkesfara skulle kunna få inrymd
en tydlig bestämmelse, som vid ''behof kunde af yrkesinspektören åberopas.

1894 års lagutskott motsatte sig detta förslag af formelt-juridiska skäl,
men förklarade tillika att »en erinran derom, att arbetsgivare, som genom
någon sin uraktlåtenhet gifvit upphof till olycksfall af svårare eller lindrigare
art, derigenom gör sig saker till ansvar, synes utskottet temligen
obehöflig».

Om man genomgår yrkesinspektörernas senaste berättelser och inhemtar
hvad de hafva att förmäla om vissa yrkesidkares obenägenhet att
efterkomma yrkesinspektörernas skyddsanvisningar, skall man snart få en
annan uppfattning i fråga om en dylik erinrans behöflighet, än lagutskottet
hade för tre år sedan. Yrkesinspektören i södra distriktet skrifver i sin
berättelse för år 1895: »Af 138 förut (d. v. s. af företrädare inom detta
distrikt) inspekterade arbetsställen, som jag under året besökt, har jag endast
funnit 10, der förut gina meddelanden blivit så efterkomna, att
inga vidare erinringar nu varit behöfliga.» Äfven om detta uttalande ej
får uppfattas så, att samtliga 128, som behöfde ytterligare erinringar,
skulle helt och hållet försummat att. följa de af yrkesinspektören meddelade
anvisningarna, så får det väl medgifvas, att det anförda förhållandet vittnar
Bill. till Riksd. Prof. 1897. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 31 Höft. 2

■Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

om en så höggradig och vidt utbredd vårdslöshet, att erinringarna till de
vårdslöse väl kunde behöfva skärpas genom en i lagen angående skydd
mot yrkesfara inryckt hänvisning till den straffpåföljd, som enligt allmänna
lagens stadganden kan framkallas genom en dylik uraktlåtenhet.

Yrken sinspektören i nuvarande östra (förut i norra) distriktet har i
sin berättelse för år 1894 äfven ifrågasatt en annan väg för att bereda
lagens föreskrifter och vrkesinspektörernas anvisningar nödig effektivitet.
Kommerskollegiets sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser för år
1894 förmäler härom följande:

»Sistbemälda yrkesinspektör har vidare uttalat den åsigt, att i de fall,
dä föreskrifterna i 2 § af lagen angående skydd mot yrkesfara icke af
vederbörande yrkesidkare iakttoges, det i 8 § samma lag anvisade förfarande
för att i berörda hänseende vinna rättelse icke vore nog verksamt.
Äfven om yrkesidkaren icke hörsammat förnyad anmaning af yrkesinspektören
att vidtaga viss anordning i de afseenden, hvarom i lagens 2 §
stadgades, medförde anmälan, som af inspektören derefter om förhållandet
gjordes hos Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande, i allmänhet endast,
att yrkesidkaren ålades att inom viss tid hafva utfört anordningen. Först
ifall han underläte att ställa sig detta föreläggande till efterrättelse, drabbades
yrkesidkaren af ansvar enligt 9 §, hvarjemte den föreskrifva anordningen
skulle på hans bekostnad verkställas genom polismyndigheten.
Det kunde emellertid äfven inträffa, att yrkesidkaren inom den förelagda
tiden i föreskrift hänseende vidtagit anordning, men att denna icke vore
af beskaffenhet att vid sedermera verkstäld inspektion kunna af yrkesinspektören
godkännas såsom för ändamålet tillfyllestgörande eller eljest
lämplig. Då måste ånyo anmälan i saken göras hos länsstyrelsen för att
erhålla ett förnyadt föreläggande för yrkesidkaren. Samma procedur, som
i sig sjelf vore förbunden med ganska mycken tidsutdrägt, helst, der yrkesidkaren
det äskade, äfven sådan förening eller nämnd, som i 8 § omförmäldes,
skulle lemrias tillfälle att hos länsstyrelsen yttra sig i ärendet,
kunde sålunda behöfva upprepas flera gånger, innan anordningen i fråga
blefve på vederbörligt sätt verkstäld. Detta förhållande, att utförandet af
en utaf yrkesinspektören på grund af föreskrifter i lagen angående skydd
mot yrkesfara anvisad skyddsanordning kunde under lång tid fördröjas,
utan att yrkesidkaren derför drabbades af något ansvar, vore af beskaffenhet
att menligt inverka på yrkesinspektörernas ställning till såväl arbetsgivare
som arbetare samt i allmänhet på inspektörernas verksamhet för öfvervakandet
af meranämnda lags efterlefnad. Yrkesinspektören i norra distriktet
anser, att en ej oväsentlig rättelse härutinnan skulle kunna vinnas,
om 9 § erhölle en förändrad lydelse af ungefärligen följande innehåll:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

''Underlåter yrkesidkare på vederbörande yrkesinspektörs förnyade skriftliga
uppmaning att inom deri bestämd tid vidtaga erforderliga åtgärder
för att bringa viss anordning till öfverensstämmelse med hvad derom i § 2
stadgas, eller att ställa sig till efterrättelse sådana förelägganden eller förbud,
hvarom i § 8 sägs, straffas med böter från och med tio till och med
femhundra kronor.’»

Då det synes obestridligt att, utöfver hvad som finnes stadgadt i §§ 8
och 9 af lag angående skydd mot yrkesfara, något ytterligare bör åtgöras
i lagstiftningsväg för att underlätta yrkesinspektörernas bemödanden att
få gällande lag tillämpad, men då ett för Riksdagen antagligt förslag till
tillägg i antydt. syfte till lag angående skydd mot yrkesfara ej lär kunna
framkomma utan föregående allsidig pröfning, tillåter jag mig hemställa
att Riksdagen måtte begära, att regeringen, efter sakkunniges hörande,
låter utarbeta ett dylikt förslag att föreläggas Riksdagen.

Det är, såsom yrkesinspektörernas berättelser upplysa, icke allenast
från arbetsgifvarnes utan äfven från arbeturnes sida, som motstånd förekommer
mot tillämpning af lagens bestämmelser och användning af föreskrifna
skyddsanordningar. Med anledning häraf anmärker yrkesinspektören
i mellersta distriktet i sin berättelse för år 1895, att, »då det ej är
föreskrifvet, att lagen angående skydd mot yrkesfara skall finnas anslagen
i arbetslokal, så kunna ej arbetarne i allmänhet känna innehållet af denna
lags 3 §, som ålägger dem att ''medverka till uppnående af det med denna
lag åsyftade ändamål’».

I flera likartade lagar och förordningar finnes föreskrifvet, att de skola
vara anslagna i arbetslokalerna. Så är t. ex. fallet med den s. k. fosforlagen.
Det synes också vara en naturlig konseqvens af hvad som redan
finnes föreskrifvet i 2 § 4 mom. af lag angående skydd mot yrkesfara, att
eu dylik föreskrift stadgas beträffande denna lag. Denna föreskrift torde
lämpligen, på sätt jag här nedan föreslår, kunna fogas som tillägg till 2 §
4 inom.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

På grund af hvad jag nu anfört, tillåter jag mig hemställa:

1) att Riksdagen i skrifvelse anhåller, att regeringen
ville, efter sakkunniges hörande, framlägga

a) förslag till ändrad lydelse af § 2 mom. 3 i lag
angående skydd mot yrkesfara;

b) förslag till nya bestämmelser i nämnda lag, i
syfte att underlätta yrkesinspektörernas bemödanden att
få lagen tillämpad;

2) att Riksdagen beslutar följande tillägg till § 2
mom. 4 i lag angående skydd mot yrkesfara:

I hvarje arbetsrum skall denna lag genom yrkesidkarens
försorg vara på lämpligt ställe anslagen.

Stockolm den 29 januari 1897.

David Bergström.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

Bilaga.

Yrkesinspektionens cirkulär n:o 3, angående arbetslokalers
luftvexling, belysning ecb renhållning.

I. Luftvexling.

1. För hvarje i slutet rum sysselsatt arbetare skall finnas luftrum,
ej understigande 7 kubikmeter jemte erforderlig luftvexling.

2. Sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat
såsom verksamma och arbetets natur medgifver, skola vidtagas för att
hindra dam, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för arbetarnes
helsa skadlig mängd.

3. Hvarje arbetslokal bör under hela den tid, arbete derstädes pågår,
tillföras minst 20 kubikmeter frisk luft i timmen, beräknadt för hvarje i
lokalen sysselsatt person. Under kall årstid bör denna friskluft vara
behörigen uppvärmd, innan den sprides i arbetslokalen.

I arbetslokal, hvari uppstå vattenångor, som ej direkt afledas, fordras
en frisklufttillförsel, hvilken, i den mån arbetets natur det medgifver, hindrar
en för helsan skadlig fuktighet hos rumsluften.

4. Från arbetslokal bör vara beredt aflopp för en mot frisklufttilloppet
svarande mängd rumsluft.

5. Till arbetslokal, hvari skorsten, dragtrumma eller sugfläkt hålles
i verksamhet för afledning af gaser, ångor eller dam, bör direkt lufttillförsel
vara beredd för motsvarande luftmängd. Luften för sistnämnda
ändamål kan utgöras af rumsluft, tillförd från annan, enligt punkterna 1
—3 här ofvan ventilerad arbetslokal.

6. De öppningar till arbetslokal, genom hvilka luft tillföres och
rumsluft afledes, böra vara så ordnade och hafva sådan plats, att arbetande
person ej blir utsatt för drag.

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 129.

7. I arbetslokal, hvari eljest genom belysningslågorna en besvärande
höjning af rumstemperaturen uppstår, böra afledningsrör af icke brännbart
material vara anordnade, hvilka genom grenrör med mynning öfver hvarje
låga direkt uppfånga och afleda förbränningsprodukterna.

II. Belysning.

1. Arbetet skall ega rum vid tillräcklig och tjenlig belysning.

2. Arbetslokal bör, så vidt möjligt är, hafva god dagbelysning, men
i alla händelser under arbetstiden vara så belyst, att rörliga delar af maskiner
och å golf placerade föremål, hvilka kunna innebära hinder, äfvensom
hiss- och t rappöppningar, golfafsatser och dylikt äro fullt synbara.

3. Trappor och gångar, tillhörande arbetslokal, böra under arbetstiden
vara tillräckligt belysta.

4. Rykande eller osande belysningslågor böra icke i arbetslokal
användas.

III. Renhållning.

1. För så vidt arbetets natur och golfvets beskaffenhet sådant medgifver,
bör golf i arbetslokal dagligen väl sopas, samt efter en mellantid
af högst 1 ä 3 månader antingen väl skuras eller genom skrubbning
rengöras.

I lokal, hvarest under arbetet uppkommer affall (eller spillning af
material) äfvensom i lokal, der golfdam eljest är af särskild helsofarlig
beskaffenhet, bör golfvet vara tätt och utfördt af material, som ej suger
till sig vatten. Trägolf i sådan lokal bör vara impregneradt eller fernissadt.
Vid sopningen böra våta borstar eller trasor begagnas eller ock
omedelbart före sopningen vattendränkt sågspån, sand eller dylikt på golvet
utströs.

2. Sopning och rengöring af arbetslokal får ej verkställas under tid,
då arbetet i lokalen pågår.

3. Der väggar och tak i arbetslokal, trappor och gångar äro oljemålade,
böra de på vissa mellantider, dock ej längre än ett år, väl aftvättas
med hett såpvatten; der de ej äro oljemålade, böra de på enahanda
mellantider rensopas och öfverstrykas med kalkvatten eller slamfärg. Väggar
i arbetslokal böra ej vara tapetklädda.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

I arbetslokal, hvarest matvaror beredas, böra väggar och tak, med
eu mellantid af högst sex månader, på förenämnda sätt aftvätta^ eller rensopas;
efter igensopning böra de med kalkvatten bestrvkas.

4. Till arbetslokal hörande fönster, arbetsbord och vägghyllor jemte
dermed jemförlig inredning höra hållas väl rena.

5. Ändamålsenliga spottkoppar böra inom arbetslokal finnas utsatta
vid hvarje arbetsplats, i synnerhet der bröstsjuk person sysselsattes. 1 kopparna
hålles lämpligen sågspån, torfmull eller vatten, men ej sand. Innehållet
i dessa koppar bör dagligen uppbrännas eller hällas i kloakledning,
hvarefter kopparne rengöras med hett vatten.

6. Utbredning för torkning, luftning och dylikt af tobak eller annat
material bör ej ske å golf i rum, som användes till arbetslokal.

Bestyren med renhållningen af arbetslokal liksom med uppvärmningen
och belysningen samt regleringen af luftvexlingsinrättningen böra
uppdragas åt vissa, för ändamålet lämpliga personer, hvarom tillkännagifvande
bör finnas i arbetslokalen anslaget.

Teckningar öfver anordningar i ofvannämnda hänseende tillhandahållas
kostnadsfritt hos

Yrkesinspektören i ........ distriktet.

Ofvanstående cirkulär är upprättadt och antaget den 27 januari 1897
af yrkesinspektörerna vid sammanträde jemlikt § 7 af nådiga instruktionen
för yrkesinspektörerna.