Motioner i Andra Kammaren, N:o 129 (Motion 1885:129 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

M:o 129.

Af t förr fl. A lider,SOU i Tenhult: Med förslag till grundskatternas
afskrifning samt lättnad i rustnings- och roteringsbesvären.

»Det första, som bör regleras i eu stat, är beskattningsväsendet»,
yttrar Fryxell i första häftet af sitt »Försök till statsekonomi statistik
öfver Sverige»; och rigtigheten af denna sats torde väl svårligen af
någon kunna bestridas. Fn orättvis och ojemn beskattning, den må drabba
ett visst samhälle eller en viss samhällsklass, måste alltid alstra missnöje
och verka hinderligt för samhällsarbetets jemna och af tidsomständigheterna
betingade fortgång. Rättvisa i beskattningsväg måste derföre
anses vara det enda oeftergifliga vilkor för samhällsinrättningarnas lugna

O O ö O

utveckling och invånarnes derpå beroende välbefinnande.

Beträffande nu den svenska jordens beskattning eller den s. k. grundskatten,
hvarom under flera århundraden skrifvits och talats så mycket,
torde det vara skäl att först anställa en liten undersökning om hvilken
eller hvilka ursprungligen varit egare af svenska jorden. I detta afseende
inhemtar man af det åren 1755 och 1756 från trycket utkomna arbete
med titel: »Beskrifning om svenska hemman och jordagods» af And.
Botin — både till ålder och förtjenst den förste ibland våra kameralister,
säger L. G. Rabenius ■— att de äldsta svenska hemmanen uppkommit
genom ett fritt inkräktande af det lediga landet, så att hvar och en
bonde var så godt som enväldig egare till det hemman, som han antingen
sjelf hade uppröjt åt sig till boställe eller efter sina förfäder ärft
och bekommit. Rigtigheten häraf bestyrkes ock af sådana gamla benämningar
som t. ex. od, hvilket ord betydde egendom; odal den egendom
man sjelf egde eller sjelfegande besittning; odalbonde eller bonde,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

som sjelf rådde om sin jord; odalgods eller gods som innehades med
full eganderätt; odalman eller fri jordegare m. in. Detta oaktadt, säger
Fryxell, ville ett under drottning Kristinas tid varande ganska mäktigt parti
efter sitt godtfinnande och till sin nytta förordna om de svenska skattehemmanen
och sökte derför göra gällande den sats, att kronan vore
rätte och ursprunglige egaren af all sådan jord. Den lärde Johan
Stjernhök ogillade helt och hållet denna åsigt och ådagalade, att skattejordens
innehafvare hade till densamma icke blott besittnings- utan ock
eganderätt.

Åtskilliga af enväldets apostlar under Carl XI:s tid började förkunna,
att kronan var rätte egaren af all rikets jord och att följaktligen
de, hvilka man nu kallade jordegare, icke förtjente detta namn,
utan hade af kronan fått sig denna jord endast till brukande upplåten
och att derföre, då kronan åt'' slika jordinnehafvare fordrade högre eller
mindre skatter, tog hon blott hvad henne ursprungligen och med rätta
tillhörde; och att i följd deraf jordinnehafvarne icke hade rättighet att
vägra erlägga sådana skatter utan blott skyldighet att dem godvilligt
betala. Likartade åsigter hade redan förut varit framstälda, ej minst af
Gustaf Vasa, men utan att hvarken då eller sedermera kunna göra sig
gällande. Att kronan omöjligen kunnat vara den ursprunglige egaren af
jorden, bevisar historieskrifvaren O. von Dalin, som säger, att våra förfäder
voro »länge utan konungar och riksstyrsel».

Om den svenska jordens beskattning har väl ingen afgifvit ett mera
träffande omdöme än det, som innefattas i en af Iierr G. A. af Sillen
vid riksdagen 1828—30 afgifven motion, hvaruti yttras: »att Sveriges
beskattningsverk under seklernas lopp blifvit fördt från dess ursprungliga
enkelhet till villervalla och oreda, att detsamma befinnes vara en hopgyttring
af forntida misstag och medeltidens barbari, samt att det framter
ett qvarstående, ett fördröjande af orimligheter och orättvisa». Uti
de af Friherre S. Creutz hos Ridderskapet och Adeln samt Riksdagsfullmäktigen
Erik Andersson från Vestmanlands län vid riksdagen 1862—1863
väckta lika lydande motioner antyddes, »huru som vårt redan sedan länge
öfverklagade beskattningssystem härflutit från den urgamla despotism,
som utan något egentligt system utstakat gränserna för folkets beskattning
efter godtycket och i män af tillfälliga och växande behof, de der
gemenligen icke kunnat genomskådas af allmänheten och den stora mängden.
Denna ojemna beskattning, hvilken gynnar ett fåtal på samma gång
den undertrycker den öfvervägande stora mängdens välmåga, hämmar
befolkningens tillväxt och förhindrar de allra bästa bemödanden till
framåtskridande i bildning och kultur, hvadan ock klagomål deröfver

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129. 7

tidt och ofta försports, ehuru desamma icke blifvit hörda synnerligast
på grund deraf, att en genomgripande förändring i jordens beskattningssätt
skulle medföra en allt för stor rubbning uti hela vårt invecklade
beskattningsväsende. Sålunda har vårt land, ehuru begåfvadt med vidsträckta
odlingsmarker och rik näringskraft, genom det styfmoderliga
sätt, hvarpå jordbruksnäringen blifvit behandlad, erhållit benämningen af
ett fattigt land. Jordbruket, utan hvilket ingen annan näring kan ega
bestånd och som derföre vore den naturligaste af alla näringar, hade likväl
för sin utveckling ett oafvisligt behof af frihet från alla band. Att beskatta
landets hufvudnäring genom åläggandet af jordeboksräntor m. in.
borde numera, efter vunnen bättre upplysning, försonas genom en återgång
till det naturligaste, nemligen att individen i mån af sina tillgångar
lämnar bidrag till det allmänna».

År 1883 utkom en skrift, hvaruti yttras, »att ett moraliskt kraf
ropar högt på reformerandet af ett barbariskt beskattningssystem, som
till sin verkan är det mest tryckande, till sin natur det mest invecklade
och till sin fördelning det mest ojemna, som någonsin funnits i verlden;
ett beskattningssystem, olikt alla civiliserade staters. I hela verlden är
det endast Sverige som qvarstår med denna minnesvård af hedendomen».

Reella skatter och besvär i äldre tider voro bland andra: 1) Ledung,
som borde presteras, när konungen påbjöd härnad till sjös, då vissa
skepp skulle utrustas af hvarje härad och bemannas med tillräckligt
antal krigsfolk och förses med förnödenheter och proviant. 2) Ledungslama
skulle utgöras i stället för ledungen, när konungen ej ville utsända
sin här. 3) Ättar- eller ättargäld, hvilken i sagorna kallas Vitslo. I sitt
första ursprung anses denna skatt ej hafva varit annat än tillfälliga sammanskott
till hofhållningen, när konungen besökte någon landsort, men
med tiden blef denna skatt beständig. 4) Gengärd, bestående af sammanskott
i persedlar eller lifsmedel, som utgjordes af en landsort, då konungen
besökte den. 5) Gärder. Med tiden förvandlades gengärd ifrån sin första
bestämmelse af sammanskott vid konungens besök till ständig skatt, då
i stället uppkommo gärder eller sammanskott vid hvarjehanda tillfällen
och behof; och betecknades således med gärder alla extra ordinarie pålagor
eller hvad vi nu kalla bevillning. 6) Foderhästar. Allmogen hade
skyldighet att efter vissa sig emellan gjorda sammansättningar fodra ett
visst antal hästar eller oxar för konungens eller hans tjenares behof.
7) Dagsverken, isynnerhet för att häfda Upsala ödesgodsen samt underhålla
kronans slott och fästen, att dertill framföra nödiga byggnadsämnen
m. m. Vidare skulle en jordinnehafvare utgöra brandstod, fortskaffa
budkafle o. s. v.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

Om den i stället för ofvannämnda gamla skatter, som icke äro annat
än gärder eller bevillning saf gifter, tillkomna jordeboksräntan, som också
kallades den ständiga eller ordinarie räntan, säger Rabenius, att denna
ränta har tydligen sitt ursprung från ledungslama, ättargäld in. fl. gamla
skatter; ty ej allenast bibehålies i vissa orter ännu benämningen häraf
såsom ledingspenningar, smör, mjöl in. in. utan ock äro öfverallt af
skattepersedlarne brutna stycketal, som bevisar deras ursprung ifrån de
tider, då skattepersedlar efter vissa sammansättningar af flere bönder
utgjordes och af de skattskyldige efter hvars och ens andel tillskötos,
t. ex. Va får, 2/3 tjog ägg, o. s. v.

Jemte jordeboksräntan fans före den s. k. ränteomsättningen eller
förenklingen jemväl mantalsräntan, som också kallades extra ordinarie
räntan, af anledning att dess särskilda titlar tillkommit genom bevillningar
i första hälften af sextonhundratalet, först blott för en tid, men
sedan, utan vidare fråga derom, kommit att fortfara. Denna ränta bestod
i allmänhet af följande sex skattetitlar, nemligen landtåg sgärden,
byggningshjelpen, saltpeter^ elpen, boskapspenningar, skjuts/ärdspenningar
och dagsverkspenningär.

Vid flera riksdagar har i motioner yrkats afskrifning af mantalsräntan,
men Stats-Utskotten hafva hemstält, att framställningarna måtte
ogillas af orsak, att mantalsräntan ingått i hemmanens skattläggning —
eu uppgift, som varit alldeles origtig beträffande de gamla skattehemmanen,
20,000 mantal och deröfver. Att den olagliga mantalsräntan,
som allra först intagits i jordeböckerna till följd af konung Carl XII:s
påbud under vistelsen i Turkiet, är ganska tryckande, kan man sluta
deraf, att t. ex. landtågsgärden i Uplarid före omsättningen utgick med
värdet af 21 kubikfot 8 kannor spanmål, 5 skålp. smör och2 riksdaler i
penningar.

Om dessa skattetitlar i mantalsräntan utlåter sig Botin sålunda:
»Sedan kronans räntor och hemman dels genom köp, dels genom donationer
och dels genom län voro i frälsemannens händer, fattades medel
till statsverket, dem den ringa öfverblifna krono- och skatteallmogen ej
förmådde ensam hänskjuta och adeln öfver sina privilegier hvarken
ville eller kunde gifva, i fall de skulle hafva någon synnerlig nytta af
sina donationer. Till stoppande af den brist, som kronogodsens bortdonerande
gjorde i kronans vanliga inkomster, uppkommo tid efter annan
andra ovanliga skatter, bevillningar, acciser och tullar. Således blef
landtågsgärden beviljad år 1617 till det polska krigets utförande.)) Efter
att hafva omnämnt qvarntullen, skjutsfärdspenningarne in. in. fortfar Botin
sålunda: »Dessa räntor, jemte flera, ehuru de fingo namn dels af nöd -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

vändiga krigshjelper, dels af andra bevillningar, voro likväl i sig sjelfva
ej annat än oundvikliga påföljder af de vanliga räntornas förminskning
genom kronohemmanens och skatteräntornas bortdonerande under frälset.
Härpå tjenar landtågsgärden till exempel, som blef beviljad till polska krigets
utförande under konung Gustaf Adolf; men när allmogen 30 år efter
berörda krigs slut och då riket var stadt i djupaste frid och lugn samt
i sitt allra största anseende, begärde att befrias ifrån denna extra ordinarie
bevillning, måste deras ansökan, ehuru billig i sig sjelf, afslås.»
Allmogen hade begärt, »att landtågsgärden, som i förtiden till en krigshjelp
beviljad vore, måtte i krigstiden allenast dertill använd blifva och
i fredliga tider allmogen så väl som andra extra ordinarie krigshjelper
eftergifvas», men i Kongl. resolution den 26 Nov. 1660 förklarades, »att
Kongl. Maj:t ej kunde annat svar deruppå gifva, än alldenstund bemälde
landtågsgärd uti kronans böcker är och uti så många år häfver varit
uppförd och antecknad för en årlig utlaga, finner Kongl. Maj:t intet
skäligt att allmogen derföre befrias skall, utan vill den eljest uti allt
annat, som görligt vara kan, med kunglig gunst och nåd alltid ihågkomma».
Uti en af en mycket lärd man och mångårig forskare år 1861
från trycket utgifven afhandling yttrar författaren, »att detta var, i
sanning, ett besynnerligt skäl; ty om blotta uppförandet af en ränta i
kronans böcker skulle vara tillräckligt att föreviga samma räntas utgörande,
änskönt densamma allenast blifvit för krigets skull beviljad,
så vore det snart förbi med ständernas beskattningsrätt».

Om byggningshjelpen yttrar samme författare, »att grunden derför är
lika svag som för landtågsgärden».

Beträffande saltpeterhjelpen säger han, »att grunden derför är ännu
sämre än för de båda ofvannämnda räntorna».

Boskapspenningar^ pålades bönderne år 1620 af ett af adel, biskopar
samt fullmäktige från städer bildadt. utskott, utan att dessa stånd
för egen del åtogo sig denna skatt. Författaren till en år 1873 utgifven
brochyr med titel: »Grundskatterna och indelningsverket, ur juridisk
synpunkt betraktade», bevisar att samtliga titlarne i mantalsränta!! »tillkommit
i strid med gällande lag».

Stats-Utskottet vid 1869 års riksdag upplyste, »att man tidigt insåg
behofvet af räntornas förvandling i penningar och redan den 16 Juli
1712 befalde konung Carl den tolfte genom bref från Bender åtgärder
i sådan syftning. Sådana blefvo ock vidtagna, i det räntepersedlarne
förvandlades i penningar efter tioårigt markegångspris, men efter konungens
frånfälle strandade hela saken emot mäktiga intressen, och under den
långa tid, som sedermera förflutit, hvarunder frågan nästan ständigt

LHk. till Rikscl. Prot. 188$. 1 Sami. 2 Af cl. 2 Band. 22 Haft. 2

Motioner i Andra Kammaren, A7:o 129.

varit föremål för representationens uppmärksamhet, hafva dessa intressen
fortfarande varit nog mäktiga att fördröja utförandet af en åtgärd, mot
hvars gagnelighet föga varit att anmärka.» Vid 1743 års riksdag förordnades
om alla räntornas förvandlande till viss penningeskatt under
förklarande, att någon förbättring i kammarverket ej kunde ske, om ej
bonden finge betala hela sin ränta med penningar, hvithet vore det
bästa uppbördssätt. Detta beslut blef äfven af konungen godkändt och
till verkställighet befordradt, men då räntetitlarne likväl qvarstodo i
jordeboken och det indelta löningssättet bibehölls, dröjde det ej längre
än 4 år, förr än det lyckades löntagareintresset att till sin förmån få
nämnda föreskrift upphäfd och rättigheten att uppsäga persedlarne till
leverering in natura åter införd, hvarefter samma förändring snart vidtogs
äfven i afseende å kronans räntor. All den lättnad de skattdragande
genom konungens och ständers beslut vunnit, blef på detta sätt
åter tillintetgjord. Uti det statsrådsprotokoll för den 13 Februari 1829,
som åtföljde Kongl. Maj:ts skrifvelse till ständerna, angående förändring
och reduktion af hemmansräntorna, yttras: »att det syntes vara otvifvelaktigt
att efter återvunnen stadga i rikets myntvärde grundskatternas
bestämmande till ett nedsatt oföränderligt belopp i penningar skulle för
jordbruket utgöra en af de största förmåner, som kunde detsamma
beviljas.»

Till och med af riksdagsmän åberopas understundom de många och
betydande lindringar, som kommit jordinnehafvare till godo, hufvudsakligen
genom den år 1855 beslutade ränteförvandlingen; men Statsutskottet
vid 1869 års riksdag upplyste deremot, att grundräntornas
penningevärde under de 10 åren 1851—1860 ökats med något öfver 10
procent. Af ett år 1880 från trycket utkommet arbete med titel:
»Historik om grundskatterna», inhemtas att vid jemförelse emellan de
olika summorna af räntan för åren 1844 och 1872 uppkommit en ökning
af 15 procent, men deremot icke mindre än 30 procent å tionden.

Om man, jemte det sålunda anförda, i betraktande tager att, på
sätt de af i lifstiden kammarrådet J. Falkman från trycket utgifna så
kallade orternas undervisningar upplysa,

a) att undervisningar om följande orter r saknas, nemligen Skåne,
Blekinge, Gotland, Helsingland, Medelpad, Ångermanland, Jemtland,
Herjedalen, Vester- och Norrbotten samt Lappland äfvensom Åskhus,
Säfvedals och östra Hisings härad af Göteborgs och Bohuslän; samt

b) att man omöjligen kan kontrollera rigtigheten af de nu befintliga
jordskatterna, hvilka å hemman i vissa orter bestiga sig till blott några
kronor för ett mantal, men å ett lika stort hemman i andra orter till

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

/lera hundra kronor, lärer väl vidare bevis på orimligheten af det existerande
jordbeskattningssystemet ej erfordras. Uti ett arbete (försvarsfrågans
behandling vid 1883 års riksdag) uppgifves, att på anmärkning
af vederbörande häradsskrifvare en till 3,500 kronor belöpande årlig nedsättning
å jordskatterna inom ett härad af Stockholms län af vederbörande
måst beviljas.

Åtminstone från början af 1600-talet har klagomål anförts öfver den
ojeinna jordbeskattningen äfvensom löften afgifvits om rättelse, som allt
hittills uteblifvit. Äfven den år 1864 förordnade skattekomité förmälde
i sitt underdåniga betänkande, »att af nuvarande i allmänhet föråldrade
skat.tläggningsmetoder man kan finna, att större anpart af jordens afkastning
är i dem afsedd för kronans räkning, än rimligen bör uttagas,
och att detta missförhållande endast afhjelpes genom att jorden vid
skattläggning synnerligen lågt uppskattas». Komiterade fäste jemväl
uppmärksamheten på nödvändigheten »att, med upphäfvande af nu gällande
metoder, en ny sådan, hvilken för hela riket kunde lända till
efterföljd, fast stål des.»

Jemte de i många provinser tryckande skatter skola i främsta rummet
skattehemmansinnehafvare prestera s. k. rotering. Enligt med kronan
ingånget kontrakt skulle dels U/2 mantal, dels 2 hela gårdar af skatteoch
krononatur förskaffa, underhålla och på all oförmodelig händelse
städse i beredskap hafva eu knekt, hvaremot allmogen, så länge detta
utlofvade försvarligen presterades, med barn och folk, som till gårdarnes
kultur och bruk samt ersättande af manskapets afgång nödvändigt kunde
behöfvas, för utskrifning och alla dervid hängande besvär, ehvad namn
de helst hafva kunde, såsom ock fördubblingar och våldsamma värfningar,
skulle nu och i tillkommande tider vara alldeles qvitte och befriade.
När detta oaktadt icke allenast rotebonden sjelf, om han icke är äldre
än 25 år, utan ock hans söner och drängar äro skyldige att i egenskap
af beväring göra krigstjenst, är detta en börda, som tillkommit i fullkomlig
strid mot kontraktets innehåll. Författaren till ett på 1840-talet
utgifvet arbete yttrar: »Dock borde väl rustnings- och roteringskostnaderna
kunna, såsom i alla andra länder, bestridas af statsverkets inkomster,
hvarigenom hvarje medborgare tillika finge vidkännas försvaret
af sitt fosterland, som nu isynnerhet drabbar bonden».

Med afseende å de förändrade samhällsförhållandena, som i senare
tider inträffat, åstadkomna hufvudsakligen genom de storartade jernvägs -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

anläggningaxne, hvarigenom folkmängd och rikedom i många städer ökats
högst betydligt, borde väl försvarsbördan, som nu hvilar hufvudsakligen
på vissa hemmansinnehafvare, hvaraf säkerligen de flesta äro mer eller
mindre skuldsatte, så fördelas, som med billighetens och rättvisans fordringar
kan vara förenligt.

Af jordbruksfastigheter äro de s. k. frälsesäterierna i de gamla svenska
landskapen alldeles fria från deltagandet i kostnaden för landets försvar,
ehuru skäl icke saknas att ifrågasätta behörigheten af en sådan
frihet. På sätt af Kongl. brefvet den 5 Juli 1726 inhemtas, voro dessa
egendomar »mestadels i förstone och förre tider bondehemman och sedan
efter privilegierna till säterier byggde»; från hvilken byggnadsskyldighet
vederbörande år 1829 befriades. För sådana jordagods, som innehades
ända till 1810 af frälsemän, erlades visserligen inga skatter, men innehafvarne
hade deremot skyldighet att i stället för skattefriheten vara i
konungens eller statens tjenst. Nu återigen begagnar man sig väl af sina
rättigheter, nemligen att slippa betala någon skatt, men vill deremot
icke prestera något vederlag för skattefriheten.

Uti det af J. H. Eberhardt år 1769 äfvensom år 1822 från trycket
utkomna med beröm omnämnda arbete med titel: »Försök till eu pragmatisk
historia om frälseståndet i Sverige», uppgifves, »att Ingialds
nidingsmord på fylkeskonung^^, som satte honom i stånd att underlägga
sig deras fylken och införa länsrätten, blir, efter all sannolikhet,
rätta epoken för de thignarman, som pläga anses för den egentliga adelns
stamfäder. Upsalakonungar lingo härigenom tillfälle att både för sin
del hålla ett mera lysande hof och utvidga rikets försvarsverk, såsom
ock att belöna tapperhet och militäriska förtjenster. Deras tron omgafs
då af vasaller, olika till förläningssätt, förmåner och skyldigheter. En
del af dem hade hela fylken eller länder i förläning, af hvilkas årliga
utskylder en viss del dem till underhåll anslogs. Sådana voro de i vår
historia så bekante jarlar och hersar. De voro å konungens vägnar
högsta domhafvande i länet och egde att vid påfordran, med samma
myndighet som konungen, foga nödiga försvarsanstalter. Andra åter höllo
sig omkring konungens person och utgjorde hans råd, lifvakt och betjening.
Begge slagen hade skyldighet att af sina förläningar vid påfordran
ställa proportionerligt antal krigsfolk till konungens tjenst, gifva honom
och hans sällskap förplägning, då han reste genom landet, och sjelfve
tjena till häst mot rikets fiender».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

Ehuru sätesgårdarne äfven i äldre tider voro fria från skatter, voro
innehafvarne deraf likväl underkastade rusttjenstskyldigheten, ett förhållande,
som också bestyrkes af landslagen, hvars konungabalks andra
kapitel derom innehåller följande: »Men så väl för sätesgårdar, som för
annan frälsejord, har Ridderskapet och Adeln hållit rusttjenst». Det var
naturligtvis på grund af skyldighet dertill, som adeln den 17 Juli 1544
i Linköping fattade en så lydande öfverenskommelse: »Thå haffve wij

loffwet och oss förplichtet, åt wij hwar i sin stadh för wåre personer,
vele och skole medla så mycket folck till häst och foot, som här effter
följer, Hans Kon. M:t och Rijket til tiänist, hielp, tröst och bijståndh
komma, som wij ock nu medh thetta wårt öpne breeff thet samma loffve,
och oss her medh förplichte, åt innan nästkommandes tree weckor eller
tyre effter thetta breeffs Datum, wele och skole wij, på hvilken stadh,
tijdh eller palt/, Hög:te Kon. M:t wår allernådigste Herre, oss förskriffandes
eller tilsammankallandes warder, oförsumligen och uttan alt skåtzmål,
tilstädes komma; så starcka til Häst och foot som här effter fölier.

Jagh Lars Siggeson, medh tiugu wälrustade til Häst, och fyretije til
foot med gode wärior, och änthå Örebro slott med tiugu karlar til foot,
wäl förvaret och besat. Jagh Måns Johanson medh tije wälrustade til
Häst, och siutton til foot, medh gode wärior. Jag Svante Sture medh
tiugu wälrustade til Häst, och tiugu til foot, medh godhe wärior, och
änthå Lecköö Slott medh tiugu karlar til foot wäl besat och förvaret.
Jagh Peder Bragde, med tolft’ wälrustade til Häst, och tiugu til foot,
med godhe wärior. Jagh Axel Erichson med tolft wälrustade til Häst,
och otte och tiugu til foot med gode wärior. Och skal alt wårt folck
til foot medh gode Röör, starcke Stålbogar, och ther til Kruth, Loodh
och annat hwad ther til hörer, wäl utrustade bliffve».

Af hvad här nedan vidare förmäles är uppenbart, att en säteriinnehafvare
i stället för skattefriheten ovilkorligen var skyldig att med sin
person tjena staten.

Uti »Herr Gösta Erichssons utvalde Sveriges Konungs konfirmation
och privilegier för riksens råd och adel i Sverige anno 1526 medgifvas
desse deras beskrifne rätt och lag, privilegier, friheter och göda gamla
sedvanor; de senare (nemligen adelsmännen) för den trogna tjenst de
oss och Sveriges rike härtill troligen bevist hafve och än härefter göra
skole, — — — helst de der dem med sådana hästar och vapen tillbörliga
hålla till vår och riksens tjenst, som i konungabalken och vapensynen
tillkräfva, och ej androm».

Så väl Erik XIV som Johan III och Carl IX yttrade ofta missnöje
deröfver, att många af adeln ringa aktade de välgerningar, hvaraf de

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129,

komino i åtnjutande och icke gjorde kronan någon tjenst af deras frälse.
Carl IX förklarade, att om ej ändring häruti skedde, ämnade konungen
besvära sig inför ständerna och taga godsen från de försumlige och gifva
dem åt andra, som både ville och kunde frälset uppehålla.

Uti 1617 års adliga privilegier står hänvisadt till hvad Sveriges lag
i afseende på rusttjenst^!) bestämde, sålunda: »Efter ock Sveriges lag
uttryckligen förmår, att, såsom frälsejord må under skatt komma, när
derutaf icke rätt och tillbörlig rusttjenst hålles» etc. etc., hvilket tydligen
visar, att frälserätten fortfarande denna tid var förbruten, då icke
rusttjenst utgjordes, likasom att rusttjenst fortfarande ansågs vara den
tjenst, för hvars utgörande frälserätt endast och allenast, kunde erhållas
eller bibehållas. Samma års privilegier innehöllo väl, att adelns enskilda
slott och sätesgårdar skulle i rusttjenst oräknade varda; men detta kan
ej vara annorlunda att förstå, än hvad adelns recess 1562 och landslagen
innehålla, d. v. s. fria med det vilkor, att adelsmannen antingen sjelf
gjorde tjenst, eller, om han af eu eller annan orsak det ej förmådde,
underhöll åtminstone en ryttare med häst till Kongl. Maj:ts och rikets
tjenst. Uti en skrifvelse af år 1626 förklarar äfven Gustaf II Adolf
uttryckligen, att adelsmannen var född till konungens och statens tjenst
och just derföre åtnjöt privilegier och friheter, och ej derför att han
skulle ligga hemma på soporna. Sjelfva jorden åtnjöt sålunda ej frihet,
utan adelsmannen, derför att han alltid skulle vara färdig till
konungens och statens tjenst. Detta förklaras slutligen bestämdt uti
Kongl. plakatet den 6 November 1678, hvaruti säges: "»Som säteriet är
fundamentet till rå- och rörs fri- och rättigheter, och ett säteri, hvarest
en adelsman kan hafva sitt hemvist, icke är privilegieradt för jordens
och grundens skull, utan friheten följer personen, som är egare till
gården» etc. etc.

Den år 1686 utfärdade rusttjenstordningen innehåller också att
adelns slott och sätesgårdar skola i rusttjenst oräknade varda; men
detta kunde äfven denna tid icke anses såsom någon bestämd och ovilkorlig
befrielse för sjelfva jorden, utan endast för egaren, adelsmannen,
för den tjenst han alltid var skyldig konungen och riket. Att så välförhållandet.
synes redan tillräckligt af det ofvannämnda plakatet den
6 November 1678, och att ingen förändring i detta hänseende genom
utgifvande! af 1686 års rusttjenstordning inträffat, bevisas fullkomligt
al 1687 års vidlyftiga förklaring öfver samma rusttjenstordning, då deruti
linnes stadgadt, att »der som en ofrälse man har gods och sätesgårdar
i underpant, så tillåta vi i nåder, att en sådan för säteriet intet
må vara förbunden att rusta, utan njute i det fallet lika frihet med

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

frälsemannen sjelf, hvilken det pantsatt, dervid häfver, men så framt eu
ofrälse man genom köp eller för betalning är kommen till något sådant
frälsegods, så blifver säterifriheten upphäfven, och måste till följd deraf
icke mindre för sjelfva sätesgården än för de andra godsen rustas.»
Häraf synes tydligt, att så länge adelsmannen ännu var egare af säteriet,
hade det friheter för den tjenst, han var konungen och riket skyldig;
men att, så snart det kom i ofrälse mans hand, hvilken icke hade denna
tjensteskyldighet, säterifriheten då gick förlorad.

»Otvifvelaktigt förekommer det», säger Rabenius, »att åtskilliga kronogods,
sålunda bortförlänte åt de mäktigare i landet, af glömska, tilltagsenhet
eller brist på tillförlitliga handlingar, aldrig mer under kronan
återkommit, utan under en fortfarande häfd blifvit bortblandade med
det urgamla sätesfrälset och såmedelst än i denna dag igenfinnas i det
ypperligare frälset.»

Fryxell berättar, »att Erik Oxenstjerna (enligt rådsprotokollet för
den 7 Sept. 1659) klagade deröfver att mången adelsman endast uppbyggde
ett rödmåladt stall, kallar det för sätesgård och frikalla]'' sedan
derunder en hop andra hemman. Man begärde och fick tillstånd
att utom de gamla säterierna anlägga nya sådana åt sina barn. Detta
missbrukades så, att kronans, kyrkornas och presterskapets rätt derigenom
förnärmades. Bjelkepartiets förnämste ledare ogillade öfverdrifterna,
och Lorentz Creutz påstod i sittande råd att inom hela riket
funnos öfver 1,000 olagliga säterier, hvilkas utskylder sålunda snillades
från kronan (rådsprotokollet den 6 Dec. 1675).

Med rå- och rörshemmanen och deras friheter skedde mycket underslef.
Karl XI och hans rådsherrar klagade högt öfver de olagligheter,
som dervid begingos, t. ex. att, då en adelsman hade två bolbyar,
blefvo stundom de mellanliggande gårdarne förklarade att vara rå- och
rörshemman (rådsprotokollet den 13 Febr. 1674). Man uträknade att
blott i Södermanland och endast under den korta tiden 1664—1683 hade
olagligen tillkommit 37 sätes- och ladugårdar samt 228 rå- och rörshemman,
hvarigenom kronan förlorat 43,122 daler silfvermynt. (Kongl.
brefvet till redukt.-kommiss. 1688 och en räkning den 18 Sept. detta år
af S. Kiempe.)»

Slutligen bör, beträffande de under benämningen Norrköpings besluts-gods
varande säterierna, icke lemnas oanmärkt, att endast sådana
under Carl XI:s tid reducerades, hvarå den årliga räntan öfversteg 600
daler silfvermynt.

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

Deu tid, då grundskatterna pålades, var jorden det enda beskattningsbara
föremål som fans, hvaraf ock följer, att densamma skulle bära
alla de behof, som staten för sitt bestånd kräfde. »I äldsta tider», yttrar
1878 års Riksdags Särskilda Utskott, »var besittningen af jord grunden
och måttstocken för all politisk betydelse inom samhället. Vid de enkla
samhällsförhållandena, då behofven ej sträckte sig långt utöfver det för
lifvets uppehälle nödtorftiga, var det ock naturligt, att jordbruksnäringen,
genom hvilken dessa behof lättast och omedelbarast tillgodosågs, blef
så godt som den enda näringen och landets befolkning hufvudsakligen
jordbrukande. Under sådana förhållanden måste den beskattning, som
för det allmännas behof kunde erfordras, blifva en beskattning å jorden.
Man finner ock att, med undantag för några obetydliga personella utskylder,
de äldsta i våra häfder omtalade skatter varit afgifter, som utgått
af större eller mindre fördelningar af jorden, dervid man synes
hafva, så vidt det under då varande outvecklade samhällsförhållanden
varit möjligt, bemödat sig att någorlunda jemt fördela dessa utskylder.
Men i nu antydda förhållanden inträdde efter hand en förändring. Med
den i bredd med odlingens framsteg inträdande stegringen i lefnadsbehofven
äfvensom den ökade säkerheten till person och egendom samt
stadgan i alla samhällsförhållanden uppstodo stadsmannanäringarne och
utvecklade sig småningom till allt större betydelse. På grund af vårt
lands afskilda läge samt folkets öfvervägande böjelse för krigiska idrotter
kunde likväl denna utveckling endast långsamt fortgå, hvarför staten
fortfarande var hänvisad att särskildt ur den fasta egendomen uttaga
största delen af de för de allmänna behofven erforderliga medel, och
ännu under förra hälften af 17:de århundradet anlitades, för att möta
de af de stora krigen vållande utgifter, i vidsträckt mån denna utväg.
Följden häraf blef emellertid en jordbeskattning, som, ofta till en början
härledd från tillfälliga gärder för tillfälliga behof och slutligen faststäld
utan vidare hänsyn till den relativa afkastningen af jorden och andra
beskattningsföremål, blef fristående inom skattesystemet och måste —
då staten i denna beskattning hade, en gång för alla, en gifven tillgång
och sålunda kunde i samma män lindrigare beskatta de icke jordbrukande
samhällsklasserna, samt då den indirekta beskattning, hvarigenom
en del af statens utgifter kunde betäckas, någorlunda lika drabbade alla
klasser i samhället — för den jordbrukande befolkningen, såsom helt
betraktad, blifva synnerligen tryckande. Härtill kom, att om ock de af
jorden utgående skatter från början, på sätt nyss blifvit antydt, kunna
anses hafva varit någorlunda jemt fördelade, härutinnan i tidernas längd
måste på grund af jordens olika uppodling och andra förhållanden upp -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

stå eu synnerlig ojemnhet, som med afseende på de hinder för eu allmän
jemkning af jordbeskattningen, som uti äldre tiders bristfälliga
statistiska insigter och de med en sådan åtgärd förbundna kostnader
och besvär förefunnos, icke blef afhjelpt och ännu mer i ögonen fallande
till följd deraf, att åtskillig jord var helt och hållet eller till största
delen befriad från skatt mot utgörandet af prestationer, hvilka, om de
ock i värde ursprungligen må hafva motsvarat de skatter, för hvilka
de voro afsedda att utgöra ersättning, snart nog sjönko betydligt derunder.
»

Med undantag af \risby, säger historieskrifvaren Rtlhs, kunde vid
medlet af 1200-talet knappt de första spår till städer röjas. Beträffande
t. ex. Stockholm, uppgifver Rilhs, att staden under unionstiden höll
blott en bösseskytt, som bekom i årlig lön kontant 20 mark jemte 6
alnar leidiskt kläde och en mark i handpenning.

Af den utredning om beskattningsförhållandena i riket, som af sista
komitén åstadkommits, inhemtar man, att taxeringsvärdet för 1878 å de
jordbruksfastigheter på landet, för hvilka utgöres grundskatt, deruti ock
inbegripen rustnings-och roteringsbördan, uppgick till 1,886,095,735 kronor
med ett till 10,197,666 kronor sig bestigande grundskattebelopp. I förhållande
till det taxeringsvärde, 38,632,062 kronor, som samma år var
åsatt jordbruksfastigheter, som tillhöra städerna, hade i grundskatt bort
erläggas 208,874 kronor; men räkenskaperna upptaga blott 82,511 kronor,
ett minus (deficit) således af 126,363 kronor. Summan af samma års
taxeringsvärden å jordbruksfastighet och annan fastighet äfvensom af
uppskattad inkomst å landet belöpte till 2,171,265,093 kronor och för
städerna till 831,617,224 kronor. Sammanlagda skattebeloppet för landet
uppgick till 11,565,225 kronor, men för städerna till blott 1,968,499
kronor, ehuru det proportionaliter bort erläggas med 4,429,602 kronor.
Ett minus således af det oerhörda beloppet 2,461,103 kronor.

Beträffande Stockholm, till hvars borgare Axel Oxenstjerna en gång
yttrade, att »de sutte i en rosengård förmedelst sköna privilegier», och
till hvars drätselverk årligen inflyta flera millioner kronor, bestående
endast i tolags- och bränvinsförsäljningsmedel, utvisar kronoräkenskapen
att med undantag af en lägenhet, hvarföre i ränta erlägges 195 kronor,
hela den öfriga högst betydliga jordarealen disponeras skattefritt. Båtsinansvakansafgiften
26,000 kronor af ett samhälle, hvarest taxeringsvärdet
å enskilda personer tillhörande fastigheter nu uppgår väl till åtminstone
500 millioner kronor och uppskattade inkomster af kapital och arbete

Bill. till Riksd. Prot. 1885. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Haft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

till 80 millioner kronor, måste anses vara rent af en bagatell. Medelst
tid efter annan skedda afsöndringar från Carlbergs kungsgård till begrafningsplats
för inom staden aflidna personer samt försäljning af mark
bär uppkommit ett brutto-inkomst-belopp, som skall bestiga sig till mera
än eu half million kronor.

Göteborg.

Af den år 18G0 tryckta »historisk-statistiska beskrifningen» öfver
rikets andra stad inhemtas, att arealen af den staden behållna donationsjorden,
bestående af Qvibergs, Herlanda, Gullbergs och Eklanda hemmanen,
belöper sig till........................................ 2,424 tunnl.-309/io kappl.

hvaraf för 17 af Kong]. Kammarkollegium fast stälda

mantal arealen utgör.......................... 1,587 » 15 »

Sålunda ej i mantal satta 837 tunnl. 159/io kappl.
»Kronans öfriga till staden gjorda förläningar», heter det i beskrifningen,
utgöras af Säfvedals härad, Mölndahls ström och Äling såsskogen
i söder och norr samt fyra gårdar i Mölndal, och för allt detta ut -

göres till staten endast båtsmansvakansafgift, som för 1884 bestiger sig

till............................................................................................... Kr. 8,003: 74.

Bland stadens betydliga inkomster under sistnämnda år äro:
Arrenden af Elfsborgs kungsladugård och 14 jordlägenheter
............................................................................ Kr. 83,644: 35

Hyror af stadens öfriga hus och lägenheter..................... » .82,000: —

Från Säfvedals härad.......................................................... » 5,315: —

Bränvinsförsäljningsmedel ..................................................... » 410,096: 64

Tolagsmedel ............................................................................. » 607,856: 37

Ersättning af statsmedel för bötesandelar ....................... » 7,544: —

Summa Kr. 1,196,456: 36.

Gefle.

Inkomster 1884:

Summa Kr. 1,196,456: 36.

Gefle.

Inkomster 1884:

Af stadens jord ..........................	............. Kr.	27,457: 60
» » skog ..............................	............ »	9,600: —
» » tomter och kålland.....	»	23,300: —
Tolagsmedel........................................	»	30,000: —
Bränvinsförsäljningsmedel ..............	))	50,000: —
Böter ........................	))	1,000: — Kr. 141.357: 60
Skatter, enligt uppgift till skattekomitén
Ränta .........................................	............ Kr.	709: 75
Båtsmansvakansafgift .....................	»	1,647: 74 Kr. 2.347:49

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

Skatter, enligt landstingsberättelsen:

Till kronan ..................................................... Kr. 1,400:

Båtsrnansvakansafgift ...............................1,800: — Kr. 3,200: —

Norrköping.

Inkomster 1884:

Tolagsmedel.............................................. Kr. 70,000: —

Bränvinsförsäljningsmedel .......................... » 118,775: — Kr. 188,775: —

Skatter, enligt uppgift till skattekomitén:

Ränta ............................................................... Kr. 156: 87

Båtsrnansvakansafgift ................................... "__ 1,821: 56 Kr. 1,978: 43

Skatter, enligt landstingsberättelsen:

Båtsrnansvakansafgift (ej ränta)............................................ Kr. 1,775: 23

Sundsvall.

Inkomster 1884:

Tolagsmedel.................................................. Kr. 50,000:

Bränvinsförsäljningsmedel ........................ ® 42,239: 55

Arrenden för kronolotter ....................... « _ 10,675: - Kr. 102,914: 55

Skatter, enligt uppgift till skattekomitén:

Ränta .................................. Kr. 51: 42

Båtsrnansvakansafgift .................................. » 400: 50 Kr. 451: 92

Jönköping.

Inkomster 1884:

Tomtören, arrenden och dylikt

Bränvinsförsäljningsmedel ...........

Skatter 1884:

Ränta ................................................

Båtsrnansvakansafgift ....................

Kr. 28,737: 25
»35,662: 56 Kr. 64,399: 81

Kr. 5: —

» 422: 11 Kr. 427: 11

-------P

Enligt 1880 års taxeringslängd^1 uppgick värdet å den städerna
anslagna jord till 42 millioner kronor, och gifvet är, att värdet å sådan
jord årligen stiger, vid hvilket förhållande den låga grundskatten blir
ännu mer i ögonen fallande.

Icke mindre än sex särskilda gånger skall, enligt Fryxell, konung
Carl XI hafva ämnat anställa vidräkning med städernas borgare i syfte
att indraga en del af den betydliga stadsjorden. Genom konungens död

Motioner i Andra Kammaren, Ar:o 129.

och Carl XII:s beslut att nedlägga hela verket, slapp borgerskapet för
sjette. gången undan den hotande reduktionen, meddelar den frejdade
historieskrifvaren.

Af hvad nu blifvit sagdt framgår, att beskattningen inom vårt
land är långt ifrån rättvis, liksom att de privilegier, som lemnades, då
roteringen tillkom, nemligen kunglig försäkran att den roterade jordens
innehafvare för alla tider från alla utskrifningar skulle vara fria, icke
blifvit från statens sida behörigen iakttagna, utan den roterade jordens
innehafvare i likhet med andra samhällsklasser ålagd beväringsskyldigheten,
som tid efter annan genom ökade öfningsdagar utvidgats, hvaraf
följt, att Carl XI:s försäkringar i denna del ej lemnats någon betydelse,
men deremot alla andra af denne konung så väl som andra framfarna
konungars privilegier till viss annan jord, städer och vissa inrättningar
ansetts som ett helgerån att rubba.

Då den roterade jordens privilegier äro befästade med kunglig försäkran,
kunglig underskrift och signet, hvarföre har då - denna jords
innehafvare ej fått njuta sina tillförsäkrade förmåner till godo, då alla
andra privilegier så högt respekteras?

Om indelningsverket, såsom många, deribland flertalet i Första
Kammaren, yrka, skall bibehållas, så lärer väl meningen icke vara, att
den rust- och roterade jorden skall tvingas tillsläppa mångdubbelt mera
jord till torpen, än hvad som är utlofvadt och vid roteringens tillkomst
faststäldcs. Att tillämpningen härutinnan inkommit på sidospår med
alltför stora utväxter, erfar man vid de laga skiften, som nu för tiden
förrättas, då soldattorpens storlek bestämmes. Såsom prof derå har
jag förskaffat mig utdrag ur skifteshandlingarne vid ett sistliden höst
afslutadt laga skifte å Broby byalag inom Jönköpings län, inom hvilket
ej mindre än 5 grenadier- och soldattorp uttagits och blifvit planlagda,
nemligen:

9 tunl. 21,7 kappl.

70 " 0A ” 79 tunl. 22,4 kapp].

23 tunl. 12,6 kappl.

17 ” 20 41 tunl. 0,6 kappl.

Broby Höksgårds soldattorp:

inegor .................................

betesmark, utegor...............

Broby Olofsgårds soldattorp:

inegor ................................

betesmark...........................

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

Broby Trulsgårds grenadiertorp:

inegor ................................. 16 tunl. 25,3 kappl.

betesmark............................. 38 ” 27_” 50 tunl. 20,3 kappl.

Broby Östergårds grenadiertorp:

inegor .................................. 14 tunl. 16,8 kappl.

betesmark............................ 45 » 28__»_ 60 tunl. 12,8 kappl.

Broby Jönsagårds grenadiertorp:

inegor .............................. 24 tunl. 10 kappl.

betesmark.....................37 » 11,4 » 61 tunl. 21,4 kappl.

Ännu större genadier- och soldattorp finnas inom det län jag till -

hör. Förteckning å dylika med uppgift på egovidd och uppskattning
af jorden, så väl derå som å stamhemmanets jord, torde jag till Statsutskottet
få ingifva innan frågan kommer under behandling.

Att dylika torp betydligt kringskära den rust- och roterade jorden,
lärer väl icke kunna bestridas, helst om man jemför torpens storlek
med den roterade jordens egor, t. ex. min egande hemmansdel i Heljaryds
by, ej fullt 35 tunnland in- och utegor, är åsatt ett taxeringsvärde
af 8,000 kronor; hvad skola då ofvannämnda grenadier- och soldattorp
med sina stora, möjligen något magrare egovidder, vara värda?

Om, såsom i Kongl. Maj:ts proposition till innevarande Riksdag
föreslås, i rustnings- och roteringsbesvär eu lindring sker af 30 procent,
skulle den rust- och roterade jorden med stora torp i alla fall få större
tyngd, än som vid roteringens tillkomst afsåga och således, om indelningsverket
på sådant sätt ytterligare fastläses, en tillökning i skattet.
yngd uppkomma utöfver skyldighetens första bestämmelse.

Eu annan olägenhet bör icke heller förbises, nemligen den, att rustoch
voteringen ej utgöres efter fastighetens värde, utan efter hemmantal,
i hvilket fail, då jemförelse uppställes, en fortsatt orättvisa skulle
fortgå. Inom mitt kommittentskap finnes 1 mantal Sanna, taxeradt till
121,000 kronor, då deremot 1/i mantal Berg ej har större taxeringsvärde
än 4,400 kronor enligt 1883 års taxeringslängder.

Ännu större olikheter finnas inom andra orter af landet, t. ex. 1
mantal Robsahm taxeradt till 1,000 kronor, 1 mantal Storheden taxeradt
till 1,100 kronor med fortsatt stigning; 500,000 kronor åsatt 1 mantal
Gammelstilla och 1 mantal Aspfallet t. ex. till 528,000 kronor. (Se
vägkomiténs betänkande den 14 Dec. 1880.)

Jag föreställer mig att den tid ej allenast nu är inne, utan för länge
sedan inträda då alla privilegier böra förfalla och hvar i sin mån efter
förmåga bidraga, ej allenast i kostnaden för landets försvar än äfven

Motioner i Andra Kammaren, ’N:o 129.

till fyllande af statens öfriga behof. Så länge man fasthåller vid
gamla otidsenliga, ej sällan genom maktspråk tillkomna förmåner på
andra samhällsklassers bekostnad, kunna icke den enighet och samverkan
för det allmännas väl uppstå, som äro för ett lands framåtskridande behöfliga.

Jag har förut inom Riksdagen uttalat den åsigt, att all jord och
fastighet så i stad som på land, bör utan afseende å natur eller läge
för gemensamma behof lika deltaga; min öfvertygelse härutinnan har
allt mer och mer blifvit styrkt, sedan jag blifvit förvissad om, att de
så kallade grundskatterna härleda sig från tillfälliga bevillningar för tillfälliga
behof och derför böra dessa ej aflösas utan från jordeböckerna
afföras.

På det att icke allt för stor rubbning vid statsbudgetens uppgörande
må åstadkommas, har jag förestält mig afföringen af de så kallade
grundskatterna böra ske periodvis, en tredjedel från och med nästa års
början, en tredjedel fem år derefter och återstående tredjedelen efter
ytterligare fem år.

Efter dessa af mig nu gjorda erinringar vill jag föreslå att Riksdagen
måtte besluta,

Ro) att från och med 1886 afskrifning sker af
337;i procent å den till kronan hittills utgående s. k.
ränta och kronotionde af frälse-, skatte- och kronohemman
och lägenheter i enlighet med det af 1883
års Särskilda Utskott framlagda förslag till lag angående
afskrifning af den å viss jord hvilande s. k. grundskatt
och deri framstälda särskilda föreskrifter;

2:o) att från och med 1886 hvarje rust- och rotehållare
erhåller en lättnad i roteringsbesvären, motsvarande
33''/;. procent af deras uppskattade medelvärden,
beräknade i enlighet med de i Särskilda Utskottet
vid 1883 års riksdag i förslaget till lag angående
rustnings- och roteringsbesvärens afskrifning upptagna
värden och med tillämpning i detta fall i de
delar af de särskilda föreskrifter i nämnda lagförslag,
som för genomförande af eu sådan lättnad kunna vara
af behofvet påkallade;

3:o) att roteringen, så snart ske kan och senast
inom fem år från nästa års början så ordnas, att densamma,
hvad torpens storlek beträffar, der torp nu
finnes, återföres till sin rätta bestämmelse, nemligen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 129.

till omfånget af V2 tunnland öppen jord, eu kåltäppa
och äng till 2 lass hö, och att uti kostnaden derför
såväl som planlega för jordområdet all jord så i stad
som land efter nu varande taxeringsvärde deltager
samt soldatens lön i öfrigt betalas af statsmedel;

4:o) att rustningen från och med 1890 öfvertages
af staten; och

5:o) att till uppförande å ordinarie stat för det
i punkten 2 angifna ändamål beviljas ett förslagsanslag
af 2 millioner kronor.

Om remiss till Stats-Utskottet, som torde, der så behöfves, föreslå
de närmare bestämmelser, som kunna vara behöfliga, anhålles.

Stockholm den 28 Januari 1885.

J. Anderson

frftu Tenhult.