Motioner i Andra Kammaren, N:o 128 (Motion 1896:128 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

N:o 128.

Af herr D. Bergström, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om ändrade bestämmelser angående förlust afmedborgerligt
förtroende.

Vid den revision af strafflagen, som företogs för sex år sedan, framhölls
från flera håll såsom en särdeles behj ert ans värd angelägenhet, att
man borde söka ur lagstiftningen undanrödja de hinder, som ställa sig i
vägen för den brottsliges återgång till en bättre vandel efter utståndet
frihetsstraff. Det var hufvudsakligen trenne olika sätt, hvarpå man sökte
vinna en mer eller mindre fullständig lösning af det uppställa problemet.

Dels ifrågasattes, att stadgandena om förlust af medborgerligt förtroende
skulle ur strafflagen alldeles uteslutas eller att åtminstone användningen
af denna straffpåföljd skulle genom ändrade strafflagsbestämmelser
betydligt inskränkas. Dels påyrkades en begränsning af de fall, i
Indika anteckning om frejd får göras i prestbetyg. Dels ifrågasattes att
ur den allmänna näringslagstiftningen och möjligen äfven andra författningar
borttaga stadgandet om god frejd såsom vilkor för utöfvande af
näring eller yrke.

För den förstnämnda af dessa tre lösningar framträdde såsom den
främste målsmannen en af högsta domstolens ledamöter, justitierådet Skärm,
hvilken vid behandling i högsta domstolen den 18 december 1889 af nya
lagberedningens förslag till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen,
yttrade:

»Lagen upptager ej förlust af medborgerligt förtroende bland de särskilda-
straffarterna, utan benämner den påföljd af brott; men det lärer väl
vara uppenbart, att denna s. k. påföljd, huru den nu må af lagen benämnas,
verkar alldeles såsom straff och för mången utgör just den känbaraste
delen af straffet.

Bill, till Riksd. Prot. 1896. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 24 Höft. (N:o 128.) 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

Då nu straffets hufvudändamål är den brottsliges förbättring, så att
han ej vidare utgör en fara för samhället, ligger det vigt deruppå, att
lagstiftningen, så vidt möjligt, ej blott undanrödjer hindren för den brottsliges
återgång till en bättre vandel, utan äfven på allt sätt lättar en sådan
återgång. Framför allt torde böra undvikas att, genom sjelfva straffets beskaffenhet
göra en sådan återgång svår eller omöjlig.

Lagen fordrar emellertid nu af brottslingen, sedan han efter undergånget
frihetsstraff lösgifves, att han skall likasom hvarje annan samhällsmedlem
genom ärligt arbete utan samhällets betungande försörja sig och
de sina; och det äfventyr, hvarför han, jemlikt fattigvårds- och lösdrifvarelagstiftningen,
utsätter sig, om han ej härutinnan fullgör samhällets kraf,
gifver i hårdhet föga efter för påföljden af verkliga förbrytelser.

Men på samma gång denna fordran ställes på den lösgifne, med
vanfrejd stämplade brottslingen, är han just genom denna vanfräjd utestängd
från nästan hvarje utväg till ärligt förvärf.

All handel, rörelse och handtverk, för hvars utöfvande främmande
biträde erfordras, är honom förbjuden; och den straffade är, hurudan hans
begåfning, anlag eller färdighet än äro, hänvisad till det arbete, han kan
få utföra åt andra; men det är vill bekant, huru svårt eller ofta omöjligt
det är för honom att erhålla sådant arbete, så länge han i sitt prestbetyg
stämplas såsom saknande medborgerligt förtroende, d. v. s. vanfrejdad.

Att under sådana förhållanden återfall i brott, särdeles i dem mot
eganderätten så ofta förekomma, kan knappt väcka förundran, och lagstiftningen
synes mig ej kunna frånkännas andel i ansvaret härför. Att
ändock en del straffade personer lyckas att undvika återfall och föra en
oklanderlig vandel, torde i väsentlig mån få skrifvas på den enskilda välgörenhetens
och barmhertighetens räkning och särskilt den menniskovänliga
verksamhet, som numera utöfvas af de till understödjande af frigifna fångar
bildade föreningar.

Lagberedningen, som i sina motiv visat sig inse och behjerta de
olägenheter och uppenbara missförhållanden, stadgandena om förlust af
medborgerligt förtroende medföra, har sökt mildra verkningarne deraf,
hufvudsakligen derigenom att dels stadgandet i 2 kap. 19 §, att den, som
ådömts förlust af medborgerligt förtroende, skulle anses vanfrejdad, uteslutits,
dels stadgande föreslagits derom, att anteckning om frejd ej skulle
annat än i vissa uppgifna fall få göras i prestbetyg, dels ock de fall, hvari
förlust af medborgerligt förtroende skulle ådömas, något inskränkts.

Hvad den förstnämnda utvägen angår, kan jag för min del ej förstå,
att den innebär annat än en mildring i lagens uttryck. 1 sak torde derigenom
ej något vara förändradt, då fortfarande den, som saknade med -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

borgerligt förtroende, skulle vara utestängd från alla sådana rättigheter
och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordrades. Äfven om
lagen ej uttryckligen kallar honom vanfrejdad, är han ju dock underkastad
alla legala följder af vanfrejden, hvars alla verkliga olägenheter sålunda
för honom qvarstå.

Att såsom lagberedningen vidare föreslagit, genom förbud för presterskapet
att i vanliga fall göra anteckning i prestbetyget, om frejden, söka
hemlighålla hvad i detta afseende kan vara att anmärka, synes mig i flera
hänseenden betänkligt. Då den, som vill förvissa sig om en persons frejd,
ingalunda saknar utväg att derom på annat sätt göra sig underkunnig,
och verkliga förhållandet i allt fåll plägar förr eller senare på ett eller
annat sätt blifva kändt, lärer det syfte, man genom detta förbud velat
vinna, ingalunda uppnås; och den straffade skulle genom ett dylikt stadgande
erhålla nästan ett legalt berättigande att, då han tillfrågades om sin
frejd, fördölja eller vanställa verkliga förhållandet.

Lagberedningens tredje förslag att inskränka antalet af de fall, då
medborgerligt förtroende skulle ådöinas, synes mig deremot gå i den rätta
rigtningen; men den förbättring, som genom accepterande af förslaget i
dessa delar skulle ernås, synes mig alltför obetydlig, för att nu öfverklagade
olägenheter och missförhållanden skulle i någon väsentlig mån derigenom
undanrödjas.

Brottet bör efter dess art och beskaffenhet af samhället allvarligt
bestraffas; men genom straffet bör ock brottet anses försonadt. Såsom
straffmedel torde förlust af medborgerligt förtroende vara dels obehöflig,
då med nuvarande latitudsystem utväg ej saknas att ty förutan i straffet
inlägga behörig skärpa, dels och förkastligt och skadligt, då derigenom
straffets hufvudsyfte, den brottsliges förbättring, motverkas. . Någon fara
för samhället eller orättvisa för dess medlemmar synes mig ej ligga deri,
att för den, som genom utståndet straff försonat sitt brott, liksom för
hvarje annan samhällsmedlem de vanliga utvägarne till ärligt förvärf
stå öppna.

Den allmänna meningen torde väl, åtminstone för närvarande, rättvisligen
fordra, att en person, som en gång blifvit förvunnen till en gröfre
förbrytelse af neslig beskaffenhet, icke, äfven om brottet blifvit genom
straffet försonadt, beklädes med embete i det allmännas tjenst eller med
förtroendeuppdrag, för hvilka eu högre grad af oförvitlighet måste förutsättas.
Likaledes lärer hänsyn till andras rätt kräfva, att en person, som
fälts till ansvar för eu handling, vittnande om högre grad af moralisk förnedring,
icke godkännas eller åtminstone icke obetingadt får anses giltig
som vittne.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

Hvad hänsyn till samhällets och rättssäkerhetens bästa härutinnan
fordrar lärer dock, såsom i andra lagstiftningar skett, kunna genom särskilda
bestämmelser ernås, utan att fördenskull bibehållande af stadgandet
om förlust af medborgerligt förtroende nödvändiggöres; och en sådan påföljd
som inkompetens till embeten eller till emottagande af förtroendeuppdrag
eller till vittne torde i regeln föga eller intet inverka på den
straffades förmåga att bereda sig utkomst.

För min del anser jag derför, att stadgandena om förlust af medborgerligt
förtroende kunna och böra ur strafflagen uteslutas.

För den händelse emellertid, att ett fullständigt borttagande af dess
stadgandet) för närvarande icke anses böra ifrågakomma, synes mig dock
an% ändandet af detta straff eller denna straffpåföljd kunna och böra inskränkas
utöfver hvad lagberedningen i sådant hänseende föreslagit. Det
skulle, efter min åsigt, vara åtminstone en förbättring, om, såsom i tyska
strafflagen (Strafgesetzbuch för das Deutsche Keich vom 15 Mai 1871 §§
31, 32, 161, 181, 302 d), stadgades, att förlust af medborgerligt förtroende
skulle ovilkorligen ådömas endast för några få vissa, gröfre brott, men att,
beträffande öfriga brott, det skulle bero på domarens pröfning af omständigheterna
i hvarje fall, huruvida förlust af medborgerligt förtroende borde
ådömas eller icke, hvilket ju ej hindrade, att vissa brott, äfven om förlust
af. medborgerligt förtroende icke ådömdes, kunde beläggas med den påföljd,
att den dömde icke kunde vidare eller under viss tid bekläda offentliga
embeten eller väljas till förtroendeuppdrag eller godkännas såsom vittne.

I hvad justitierådet Lilienberg yttrat om olämpligheten af att ensamt
för menedsbrotten bibehålla förlust af medborgerligt förtroende för alltid
förenar jag mig.»

Inom högsta domstolen vann denna mening understöd af ytterligare
eu ledamot, justitierådet Glimstedt, men inom regeringen såväl som sedermera
inom riksdagen lyckades den af justitierådet Skärm häfdade uppfattningen
ej vinna gehör. Lagutskottet hänvisade till de uttalanden, som i
denna de! gjorts af så väl nya lagberedningen som chefen för justitiedepartementet,
samt hemstälde endast om eu ytterligare inskränkning af
ifrågavarande straffpåföljds tillämpning vid tjufnadsbrott, hvilken ytterligare
inskränkning emellertid ej vann Riksdagens bifall.

Den lösning åter igen, som vunnit nya lagberedningens förord, var
den andra i ordningen af de förut i korthet refererade: ändrade bestämmelser
om frejdanteckningar i prestbetyg. Nya lagberedningen yttrar härom
å sid. 53—54 i sitt betänkande af den 30 december 1887:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

»Slutligen har beredningen ansett det icke falla utom dess befogenhet
att föreslå nya bestämmelser om frejdanteckningar i pr estbetyg. De sträfvande^
som i vår tid göras för anskaffande af arbetsförtjenst åt frigifna
fångar, motverkas, enligt hvad föreningar och enskilde, hvilka nitälska för
denna sak, samstämmigt intyga, i främsta rummet deraf, att meddelande
om vanfräjd inflyter i dessa betyg. Väl lärer presterskapet i allmänhet
redan nu anse sig af gällande lag förhindradt att meddela intyg om någons
frejd på begäran af annan enskild person, men då enhvar är berättigad
att erhålla bevis om sin egen frejd och dylikt bevis plär affordras den
arbetssökande af den, hos hvilken han begär arbete, blir häraf eu följd,
att de flesta af presterskapet utgifna s. k. arbetsbetyg innehålla uppgift
om frejden. Naturligt är då, att den, som ej har, såsom det heter, »rent»
prestbetyg, så godt som allestädes blir afvisad, och, der han någon gång
antages, omöjliggöres vanligen hans qvarstannande genom förhållandet till
arbetskamraterna, hvilka i allmänhet på en eller annan omväg erhålla
kunskap derom, att han ej har sådant betyg. Att på detta sätt mången,
hvilken annars kunnat blifva en redbar och nyttig samhällsmedlem, föres
tillbaka på brottets bana, kan ej betviflas.

Om man derför vill, ej minst i det allmännas intresse, verksamt
understödja de ansträngningar, som göras för beredande af arbete åt frigifna
fångar, så synes detta lämpligen kunna ske genom eu föreskrift, att
meddelande om frejd i allmänhet icke må af presterskapet inryckas i sådana
betyg, hvilka äro afsedda att användas enskilda personer emellan.
Att en husbonde vid antagande af enskilda tjenare ej kan af prestbetyget
erhålla upplysning om den tjenstsökandes frejd, torde ej komma att medföra
någon nämnvärd olägenhet, då det endast i sällsynta undantagsfall
lärer inträffa, att någon till tjenare i sitt hus antager en person, som ej
är i tillfälle att styrka sin lämplighet genom orlofssedel eller andra enskilda
intyg. Hvad åter beträffar industriella anläggningar samt jernvägsbyggnader
och andra dylika företag, der eu större arbetsstyrka samlas,
synes det ej behöfva möta någon egentlig betänklighet att vid dem använda
för brott straffade personer.»

I enlighet härmed afgaf nya lagberedningen under nämnda dag ett
förslag till förordning angående tillägg till gällande stadganden i afseende
å frejdebetyg, som af presterskapet meddelas. Detta förslag innehöll, att
i betyg, som på enskild persons begäran af presterskapet meddelas, anteckning
om frejd ej må göras i annat fall, än då betyget begäres:

för flyttning från en församling till annan, eller

till fullgörande af domstols föreskrift om uppvisande af frejdebetyg,
eller

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

i ändamål, för hvilket bevis om frejd enligt lag eller författning erfordras;
skolande, der skriftlig ansökan eller anmälan bör vara åtföljd af
frejdebevis, iakttagas, att beviset tecknas å inlagan.

I högsta domstolen blef detta förslag enhälligt afstyrka af justitieråden
Skarin och Glimstedt under åberopande af hvad härom blifvit sagdt
i den förres här ofvan ätergifna yttranden, och af justitieråd^) Svedelius,
Hernmarck och Lilienberg, hvilka vidare anförde:

»Det vore visserligen en angelägenhet af största vigt att söka befordra
frigifna brottslingars återgång till eu loflig och nyttig verksamhet, men
denna uppgift synes hvarken kunna eller böra lösas på den väg, beredningen
föreslagit, och enligt justitierådens uppfattning vore det i hög grad
tvifvelaktigt, huruvida den föreslagna lagen vore egnad att i någon mån
befordra nämnda syfte. Så länge staten fäster den betydelse vid förlust
af medborgerligt förtroende, att deri utesluter den vanfrejdade icke allenast
från politiska och kommunala rättigheter samt befattningar i statens tjenst,
utan äfven från utöfning af vissa borgerliga yrken, samt frånkänner honom
förtroendet att höras såsom vittne, kunde det icke ifrågasättas, att den
enskilde vid antagande af eu arbetare i sin tjenst skall lemna frågan om
dennes frejd utan all betydelse. Om arbetsgifvaren icke kan ur prestbetyget
erhålla upplysning i nämnda hänseende, torde han derför söka på annat
sätt vinna upplysning angående den arbetssökandes förflutna lif. Dervid
kunde måhända äfven ett brott, som icke medfört vanfräjd eller för hvilket
vanfrejdstiden redan gått till ända, föranleda dennes afvisande; och lagen
skulle sålunda möjligen komma att verka i eu rigtning alldeles motsatt
den åsyftade.

Dessutom vore det att befara, att lagen skulle hafva den verkan, att
den vanfrejdade derigenom uppmuntrades att medelst falska uppgifter eller
fördöljande af sanningen söka vinna en anställning, som han genom ett
ärligt och öppet tillvägagående icke skulle erhålla.

Medan lagens ändamål vore att för den vanfrejdade undanrödja
svårigheterna att förskaffa sig arbetsförtjenst, skulle densamma hvad angår
den välfrejdade komma att verka i rakt motsatt rigtning; ty den skulle
beröfva honom utvägen att styrka sin frejd och dymedelst utsätta honom
för misstankar och försvåra hans utkomst. Visserligen lernnade lagen sjelf
åt den, som vore i behof af frejdbetyg, en anvisning om sättet att förskaffa
sig ett sådant, nemligen genom att hos pastor förete en till myndighet
stäld ansökan eller anmälan, som enligt lag eller författning bör vara åtföljd
af dylikt betyg. Anlitandet af denna utväg skulle dock i de allra
flesta fall, der frejdebevis är behöfligt, komma att innebära ett kringgående
af lagens hufvudsakliga stadgande; och att sålunda tvinga den redbara och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

oförvitliga medborgaren att använda mindre aktningsvärda och ur moralisk
synpunkt förkastliga medel för att komma i åtnjutande af sin rätt, torde
föga öfverensstämma med lagstiftarens kall och värdighet.»

Chefen för justitiedepartementet och med honom regeringen ansåg
väl, att nya lagberedningens ifrågavarande förslag borde förfalla på de skäl,
som anförts af de tre sistnämnda bland högsta domstolens ledamöter, men
då ärendet kom inför Riksdagen, återupptogs nya lagberedningens förslag af
eu af lagutskottets ledamöter herr H. Andersson i Nöbbelöf, hvilken i reservation
till utskottets utlåtande n:o 44 förmälde, att han ansett, att lagutskottet
bort tillstyrka Riksdagen att i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla
om sådant tillägg som af Nya lagberedningen föreslagits, till stadgandena
i afseende å frej dbetyg, hvilka af presterskapet meddelas. Inom lagutskottet
hade de af nya lagberedningen föreslagna bestämmelserna, förutom af herr
Andersson i Nöbbelöf, vunnit understöd af utskottets ordförande, herr Axel
Bergström, enligt hvad ett hans anförande i Första Kammai’en den 23 april
1890 (Första Kammarens protokoll 1890, II: 25, 27) upplyser. Riksdagen
afslog emellertid skrifvelseförslaget, Andra Kammaren med 97 röster mot 75.

Det var medelst anlitande af en annan väg eller metod, den som i
inledningen till denna motion anförts såsom den tredje i ordningen, som
1890 års Riksdag ansåg, att man borde söka lösa det vigtiga problemet att
lätta möjligheterna för den straffade brottslingen att återvinnas åt samhället.

Vid lagutskottets utlåtande n:o 44 till nämnda Riksdag fans fogad en
reservation af herr Lilienberg, i hvilken reservation bland annat anfördes
följande:

»I fråga om påföljden förlust af medborgerligt förtroende har
jag icke ansett det vara rådligt att, såsom herr Broström i sin motion
yrkat, låta densamma ur lagstiftningen försvinna. Enligt mitt förmenande
skulle det icke vara välbetänkt att på detta sätt bryta med den hos befolkningen
i vårt land djupt rotade föreställningen om det vanhedrande,
som ligger i vissa brott, hvilken föreställning tagit sitt uttryck i denna
fordran på god frejd, som i lagar och författningar i så många fall är
uppstäld såsom vilkor för utöfvande af borgerliga rättigheter.

Men jemte det jag hyser denna åsigt, anser jag det vara angeläget,
att de hinder, den ifrågavarande påföljden medförer för den, som drabbats
af densamma, att försörja sig, i möjligaste mån undanrödja®, och jag kan
för ingen del godkänna nya lagberedningens åsigt, att detta vore ett ämne,
hvarmed strafflagstiftningen icke egde att befatta sig. Då fråga är, huruvida
en straffart fortfarande skall bibehållas eller icke, måste man väl

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

tillse, huru straffet verkar och hvad som kan åtgöras för att borttaga eller
mildra verkningar, hvilka man beklagar.

Hvad nu beträffar den inverkan, påföljden förlust af medborgerligt
förtroende kan medföra, då fråga är om den straffades anställning hos enskilda
arbetsgivare, så torde lagstiftningen icke härvid kunna verka bestämmande.
Nya lagberedningen föreslog visserligen, att i lag skulle stadgas
förbud för presterskapet att i betyg, som på begäran meddelades för
vinnande af anställning hos enskilde, göra anteckning om frejd, men, såsom
det vill synas på goda skäl, bar detta förslag icke af regeringen antagits.
Annat är deremot förhållandet, der i lagar och författningar god
frejd uppställes såsom vilkor för utöfvande af näring eller yrke. Ett sådant
vilkor bör kunna borttagas, om icke öfverallt, der det förekommer, så åtminstone
or den allmänna näringslagstiftningen. Lagen bör icke stadga
förbud för den, som ådragit sig påföljden förlust af medborgerligt förtroende,
att genom idkande af handel, handtverk eller annat yrke ärligen
försörja sig. Vill han söka att genom sådant arbete vinna förtroende hos
sina medmenniskor och derigenom mildra den ådörnda påföljden, bör lagstiftningen
icke derför lägga hinder i vägen.

På grund häraf hemställer jag: att Riksdagen måtte, med godkännande
af första stycket af förevarande §, sådant det af utskottet föreslagits,
derjemte i skrifvelse anhålla, att Kong], Maj:t ville taga i öfvervägande,
dels huruvida icke stadgandet i kong!, förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864, om god frejd såsom vilkor för idkande af
handel, handtverk eller annat yrke, må kunna upphäfvas, dels ock om och
i hvad man enahanda vilkor, der det förekommer i andra författningar
rörande näringslifvet, må kunna borttagas.»

Denna reservationsvis framstälda mening, i hvilken ytterligare fyra
af lagutskottets ledamöter instämt, vann Riksdagens godkännande, endast
med tillägg, afsedt att betona, att de bestämmelser i näringslagstiftningen,
hvarom vore fråga, icke lyda under Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt.
I samma skrifvelse, hvari 1890 års Riksdag meddelade sitt svar å regeringens
proposition med förslag till lag angående ändring af vissa delar af
strafflagen, framstälde nemligen Riksdagen en anhållan, att regeringen ville
taga i öfvervägande, dels huruvida icke stadgandet i kongl. förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, om god frejd såsom
vilkor för idkande af handel, handtverk eller annat yrke, må kunna upphäfvas,
dels ock om och i hvad mån enahanda vilkor, der det förekommer
i andra författningar rörande näringslifvet, må kunna borttagas, samt till
Riksdagen härom göra den framställning, hvartill utredningen af frågan
må gifva anledning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

Jemlik^ hvad Riksdagens justitieombudsman meddelat i bilagorna till
några af de senaste årens embetsberättelse!’, anmäldes denna Riksdagens
framställning i statsrådet den 18 juli 1890, och anbefaldes kommerskollegium
att efter vedei’börandes hörande afgifva utlåtande i anledning
af densamma. Sedan detta utlåtande under år 1892 inkommit, anmäldes,
jemlik! bilagan till justitieombudsmannens embetsberättelse till 1894 års
riksdag, ärendet å nyo den 3 februari 1893, då Kong!. Maj:t fann Riksdagens
förevarande framställning icke föranleda vidare åtgärd.

Det sätt att lösa ifrågavarande problem för lagstiftningen, som ifrågasattes
af 1890 års Riksdag, har således af regeringen befunnits alldeles
olämpligt. Kommerskollegium har i sitt utlåtande af den 29 mars 1892,
hvilket såsom bilaga bifogas denna motion, anfört sådana för regeringen
talande skäl för bibehållande af näringslagstiftningens bestämmelser om god
frejd såsom vilkor för idkande af yrke eller näring, att någon framställning
från regeringens sida i den af Riksdagen angifna rigtningen icke är att
förvänta.

Den väg till en lösning af ifrågavarande spörsmål, som man velat
finna i en ändring af stadgandena i afseende å frejdbetyg, hvilka af presterskapet
meddelas, torde äfven få anses vara stängd. Den enhälliga förkastelsedom,
som Högsta domstolen i detta fall uttalat, regeringens lika
enhälliga uttalande i samma rigtning och slutligen Riksdagens förut omtalade
afslag å herr H. Anderssons i Nöbbelöf skrifvelseförslag i ämnet
gifva åtminstone ringa utsigt att på denna väg komma det föresätta målet
närmare.

Af de tre lösningar, som för sex år sedan ifrågasattes, återstår sålunda
endast en, hvilken visserligen, äfven den, blifvit af regering och
Riksdag förkastad, men detta dock efter en vida mindre ingående pröfning,
än fallet varit med afseende å de båda andra. Då denna lösning, för hvars
användande justitierädet Skarins förut anförda yttrande i Högsta domstolen
lemriar eu utförlig och synnerligt god motivering, år 1890 förkastades af
Riksdagen, skedde detta hufvudsakligen på yttre grunder. Det gälde att
få igenom den reviderade strafflagen med dess obestridliga förbättringar i
många punkter, och hellre än att äfventyra dess fall, leinnade man å sido
deri principiella fragan, huruvida straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende borde helt och hållet eller åtminstone i betydligare mån ur strafflagen
uteslutas. Inom riksdagen ansåg man sig så mycket hellre kunna
göra detta, som man — för öfrig! på chefens för justitiedepartementet egen,
Bih. till Rikad. Prot. 1898. J Sami. 2 Afd. 2 Band. 24 Håft. 2

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

i Andra Kammarens debatt den 23 april 1890 gifna anvisning — stod
färdig att besluta sig för att söka undanrödja hindren för den straffade
brottslingens återgång till samhället genom partiella reformer på de lagstiftningsområden,
som beröras af straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende.

Då emellertid detta försök misslyckats, torde tiden vara inne att
underkasta sjelfva principfrågan eu förnyad och mera sorgfällig pröfning.
Härför talar, förutom i Högsta domstolen afgifna yttranden, Riksdagens
egen behandling af detta ämne vid 1890 års riksdag. Genom kamrarnes
debatter under pröfningen af det framlagda strafflagsförslaget går ett tydligt
och allmänt erkännande, att icke allt är som det borde vara i ifrågavarande
afseende. Man erkänner, att lagstiftningen, långt ifrån att hafva gjort allt
hvad den borde och kunde göra för att åt samhället rädda och bevara den
förbättrade brottslingen efter utståndet frihetsstraff, i vissa fall rent af
upprest hinder härför. I fråga, härom må särskildt hänvisas till chefens
för fångvårdsstyrelsen utmärkta och på en ingående sakkännedom grundade
anförande till Första Kammarens protokoll den 23 april 1890. (Första
Kammarens protokoll 1890, 11: 25: 11—21.)

Att något ytterligare här bör göras, derom torde sålunda de fleste
vara ense. Frågan är endast, huru långt man kan och bör gå. Innan
denna fråga kan afgöras, behöfves utan tvifvel en utredning ur flerehanda
synpunkter, hvars verkställande torde böra blifva regeringens omsorg.

För att eu dylik utredning snarast möjligt må komma till stånd och
den vigtiga frågan derefter å nyo må framläggas till Riksdagens pröfning,
tillåter jag mig härmed att, i anslutning till justitierådet Skarins grundläggande
yttrande, föreslå

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att regeringen
ville taga i öfvervägande, dels i hvad mån de af
lagen stadgade fall, i hvilka förlust af medborgerligt förtroende
skall eller kan ådömas, kunna inskränkas, dels i
hvad mån hithörande stadganden böra ersättas genom
stadganden, att den, som gjort sig skyldig till visst brott,
icke må vidare eller under viss tid nyttjas i allmänna
värf eller godkännas såsom vittne, samt derefter till Riksdagen
göra den framställning, hvartill utredningen gifver
anledning.

Stockholm den 28 januari 1890.

David Bergström.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

I motionens syfte instämma:

J. Bromée.

A. F. Broström.

E. Norman.

J. A. Fjällbäck.

O. Walter.

Lars Eriksson.

E. Eriksson.

Fridtjuv Berg.

J. Persson.

W. Styrlander.

J. Lindgren.
Joh. Er. Nordin.
Johannes Svensson.
Curt Wallis.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

Bilaga.

Till Konungen.

I underdånig skrifvelse den 14 maj 1890 i anledning af Eders Kongl.
Maj:ts nådiga proposition med förslag till lag angående ändring i vissa
delar af strafflagen och till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
för krigsmagten den 7 oktober 1881, har Riksdagen anfört, bland
annat, att Riksdagen lika med Eders Kongl. Maj:t ansett det icke vara
nödigt att låta påföljden förlust af medborgerligt förtroende ur lagstiftningen
försvinna; att enligt Riksdagens förmenande det nemligen icke skulle
vara välbetänkt att på detta sätt bryta med den hos befolkningen i vårt
land djupt rotade föreställningen om det vanhedrande, som läge i vissa
brott, hvilken föreställning tagit sitt uttryck i denna fordran på god frejd,
som i lagar och författningar i så många fall vore uppstäld såsom vilkor
för utöfvande af borgerliga rättigheter; att emellertid, jemte det Riksdagen
hyste denna åsigt, Riksdagen ansåge det vara angeläget, att de hinder, påföljden
förlust af medborgerligt förtroende medförde för den, som drabbats
af densamma, att försörja sig, i möjligaste mån undanröjdes; att, der i
lagar och författningar uppstäldes såsom vilkor för utöfvande af näring
eller yrke, nämnda vilkor borde kunna borttagas, om icke öfver allt, der
det förekoinme, så åtminstone ur den allmänna näringslagstiftningen; att
lagen icke borde stadga förbud för den, som ådragit sig förlust af medborgerligt
förtroende, att genom idkande af handel och handtverk eller
annat yrke ärligen försörja sig, utan att, om sådan person ville söka att
genom dylikt arbete vinna förtroende hos sina medmenniskor och derigenom
mildra den ådömda påföljden, lagstiftningen icke borde derför lägga
hinder i vägen;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

och har Riksdagen, på grund häraf, anhållit, att Eders Kongl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, dels huruvida icke stadgandet i nådiga förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd
såsom vilkor för idkande af handel, handtverk eller annat yrke, skulle
kunna upphäfvas, dels ock om och i hvad mån enahanda vilkor, der det
förekomme i andra författningar rörande näringslifvet, skulle kunna borttagas,
samt till Riksdagen härom göra den framställning, hvartill utredningen
af frågan kunde gifva anledning.

Sedan Eders Kongl. Maj:t genom nådigt bref den 18 juli 1890, med
öfverlemnande! af transsumt af Riksdagens berörda skrifvelse, anbefalt
kommerskollegium att, efter vederbörandes hörande, afgifva underdånigt
utlåtande i anledning af Riksdagens ifrågavarande framställning,

samt till följd häraf kollegium dels anmodat öfverståthållareembetet
och samtliga Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länen att ej mindre
från Vederbörande magistrater samt handels- och sjöfartsnämnder, der sådana
funnes, infordra yttranden i ämnet än äfven lemna sådana föreningar,
som af § 13 af ofvan berörda nådiga förordning den 18 juni 1864 funnes
omförmälda, tillfälle att i samma ämne sig yttra, äfvensom att med de
afgifna yttrandena jemte egna utlåtanden till kollegium inkomma, dels
anhållit om sådant yttrande från fullmägtige i jernkontoret, dels ock från
direktionerna för sjömanshusen i riket infordrat yttranden i frågan i hvad
densamma berörde idkare af sjöfartsnäringen,

så hafva yttranden i ämnet till kollegium inkommit från öfverståthållareembetet,
Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga länen,
magistraterna i 89 af rikets städer, samtliga handels- och sjöfartsnämnder,
50 af ofvannämnda föreningar äfvensom från fullmägtige i jernkontoret
och direktionerna för 40 af rikets sjömanshus;

och hafva derjemte med sex särskilda nådiga remisser till kollegium
öfverlemnats, för att tagas i öfvervägande vid afgifvande af det genom
ofvan åberopade nådiga bref infordrade underdåniga utlåtande, till Eders
Kongl. Magt ingifna underdåniga framställningar i ämnet från 185 medlemmar
af köpmansföreningen i Göteborg, 94 medlemmar af köpmannaföreningen
i Malmö, 92 industri- och yrkesidkare i sistnämnda stad, 32
medlemmar af Eskilstuna köpmannaförening, 55 medlemmar af handtverksoch
industriföreningen i Göteborg, 43 medlemmar af handtverks- och
industriföreningen i Linköping, 40 medlemmar åt fabriks- och handtverksföreningen
i Ystad, åtskilliga köpmän i Skara samt från fabriks- och
handtverksföreningen i Lund äfvensom handtverksföreningen i Norrköping.

Hvad först beträffar frågan om upphäfvande af stadgandet i näringsfrihetsförordningen
om god frejd såsom vilkor för idkande af handel,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

handtverk eller annat yrke, så hafva Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Elfsborgs län jemte magistraterna i Eskilstuna, Grenna, Landskrona,
Ronneby, Sigtuna, Skanör, Säter, Trosa och Vaxholm, handels- och
sjöfartsnämnderna i Göteborg och Stockholm, handelsföreningens i Göteborg
tullmägtige, handtverksföreningarna i Laholm och Söderköping samt
fabriks- och handtverksfö reni ngen i Umeå förordat upphäfvande af ifrågavarande
stadgande, hvaremot dels Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms, Kronobergs, Malmöhus, Örebro och Norrbottens län likasom
magistraterna i Arboga, Engelholm, Filipstad, Malmö, Nora, Piteå, Upsala
och Amål uttalat den mening, att god frejd icke borde erfordras för idkande
af handel eller handtverk i den ringa omfattning, att skyldighet att föra
handelsböcker och till följd deraf att anmäla firma icke dermed vore förenad,
dels ock magistraterna i Strömstad och Vesterås samt stadsstyrelsen
i Borgholm anse det böra pa pröfning i hvarje särskilt fall bero, om och
i hvad mån det kunde medgifvas den, som vore förlustig medborgerligt
förtroende, att idka handel m. in. Öfriga myndigheter och föreningar,
från hvilka yttranden i frågan till kollegium inkommit, äfvensom de enskilda
personer, hvilka hos Eders Kongl. Maj:t gjort underdåniga framställningar
i ämnet, afstyrka emellertid ofvanberörda, af Riksdagen ifrågasatta
lagändring.

Förutom hvad af Riksdagen andragits till stöd för upphäfvande af
stadgandet i näringsfrihetsförordningen om god frejd såsom vilkor för
idkande af handel, handtverk eller annat yrke, har af den ene eller andre
af de vederbörande, som förordat borttagandet af nämnda vilkor, blifvit
anfördt, att derigenom faran för återfall i brott antagligen skulle minskas;
att, då den, som blifvit dömd förlustig medborgerligt förtroende för viss
tid, egde efter utgången af denna tid rättighet att idka handel in. in.,
ehuru han då näppeligen komme i åtnjutande af större förtroende än förut,
eu dylik rättighet utan olägenhet borde kunna honom medgifvas äfven
för den tid straffpåföljden vore ådömd; samt att ifrågavarande, nu gällande
stadgande lätteligen kunde kringgås, derigenom att en person, som vore
förlustig medborgerligt förtroende, drefve yrke i annan persons namn.

Flertalet af de myndigheter och föreningar in. fl., hvilka afstyrkt
den af Riksdagen ifrågasatta lagändringen, anse deremot, att upphäfvandet
af stadgandet i näringsfrihetsförordningen om god frejd såsom vilkor för
idkande af handel, handtverk eller annat yrke vore egnadt att försvaga
kraf vet på redbarhet hos näringsidkarne och sålunda menligt inverka på
näringslifvet genom minskadt förtroende; varande sistberörda åsigt uttalad
af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands, Blekinge,
Kristianstads, Vestmanlands, Kopparbergs, Gefleborgs och Vesterbottens län;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

magistraterna i Alingsås, Borås, Eksjö, Enköping, Gefle, Halmstad, Hernösand,
Hudiksvall, Kristinehamn, Kungsbacka, Laholm, Lidköping, Mariestad,
Marstrand, Motala, Norrtelje, Nyköping, Sala, Simrishamn, Skara,
Skellefteå, Skenninge, Söderhamn, Trelleborg, Varberg, Venersborg, Vimmerby,
Visby, Örebro, Oregrund, Östersund och östhammar; fullmägtige
i jernkontoret, handels- och sjöfar tsnä mild erna i Karlshamn, Kristianstad,
Malmö, Ronneby och Sundsvall; Sveriges allmänna handelsförening, fabriksoch
handtverksföreningen i Askersund; handtverksföreningen i Arboga,
fabriks- och handtverksföreningen i Karlskrona, handelsföreningen i Eksjö,
fabriks- och handtverksföreningen i sistnämnda stad, handels- och expeditföreningen
i Enköping, handelsföreningen i Halmstad, fabriks- och handtverksföreningarna
i Kalmar och Köping, handtverksföreningarna i Landskrona
och Linköping, fabriks- och handtverksföreningarna i Linköping och
Nora, handelssocieteten i Nyköping, fabriks- och handelsföreningarna i
Norrköping, fabriks- och handtverksföreningen i Sala, handelsföreningen i
Skellefteå, handtverksföreningen i Strengnäs, fabriks- och handtverksföreningen
i Södertelje, Uddevalla minuthandelsförening, handelsföreningen i
Upsala, fabriks- och handtverksföreningen i sistnämnda stad, handelsföreningen
i Vestervik, handtverksföreningen i Vesterås, fabriks- och
handtverksföreningen i Vexiö, handelsföreningen i Visby, fabriks- och
handtverksföreningen i Örebro samt enskilda handelsföreningen derstädes,
äfvensom af de till ett antal af öfver 500 uppgående representanter för
rikets handel och näringar, hvilka undertecknat de till Eders Kong]. Maj:t
ingifna underdåniga framställningarna i ämnet.

Jemte det för öfrigt i ett stort antal yttranden blifvit framhållet, att
gällande näringslagstiftning i allmänhet icke lade något hinder i vägen för
den, som vore förlustig medborgerligt förtroende, att till sjelfförsörjning
idka handtverk och annan näring i mindre omfattning, hafva öfverståthållareembetet,
Eders Kongh Maj-.ts befallningshafvande i Gefleborgs, Jerntlands,
Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Skaraborgs, Södermanlands
och Vestmanlands län samt magistraterna i Kristianstad, Nyköping, Södertelje,
Torshälla och Östersund anmärkt, att den föreslagna lagändringen
afsåge att medföra rättighet för den, som blifvit dömd förlustig medborgerligt
förtroende, att drifva handel, fabrik srörelse, handtverk och annan handtering
i större utsträckning, men att flertalet brottslingar, som här afsåges,
antagligen tillhörde den kategori, för hvilken det icke kunde komma i fråga
att efter frigifniugen på sådant vis försörja sig; och hafva i sammanhang
härmed Eders Kong]. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge samt Göteborgs
och Bohus län jemte magistraterna i Göteborg, Hudiksvall, Kristinehamn
och Söderköping samt Sveriges allmänna handelsförening äfvensom handels -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

föreningarna i Eksjö och Norrköping anfört, att i händelse en person,
som vore i saknad af god frejd, egde rättighet att drifva handel eller näring
i den omfattning, att skyldighet att föra handelsböcker dermed vore förenad,
skulle sådana handelsböcker i vissa fall kunna tillmätas kraft af laga
bevis, ehuru personen i fråga icke vore vittnesgill.

Vidare har jemväl blifvit anmärkt, att eu person, som begått så
groft brott, att detsamma ådragit honom förlust af medborgerligt förtroende,
näppeligen vore i stånd att uppfylla den skyldighet, som enligt
17 § af näringsfrihetsförordningen åligger näringsidkare, nemligen att
hålla tjenstebiträden och arbetare till gudsfruktan, ordentlighet och goda
seder; att, äfven om merberörda stadgande om god frejd upphäfdes, allmänheten
i allt fall skulle, med kännedom om personens i fråga föregående
brottslighet, undvika att med honom inlåta sig i affärer; att dessutom
brottslingens återupprättelse vore af mindre betydelse än angelägenheten
för staten att på lämpligt sätt skydda sig och sina medlemmar mot eu
rättsvidrig vilja; samt slutligen att upphäfvandet af ifrågavarande bestämmelser
skulle bidraga att hos befolkningen borttaga föreställningen om det
vanhederliga i vissa brott.

Hvad åter beträffar borttagandet af nu ifrågavarande vilkor, der det
förekommer i andra författningar rörande näringslifvet, hafva de myndigheter,
hvilka inlåtit sig på denna del af frågan, i allmänhet ansett fordran
på god frejd härvid framträda ännu mera oafvisligt än beträffande idkande
af näring enligt ofvanberörda nådiga förordning den 18 juni 1864; till
stöd hvarför särskildt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings
län anfört, att i vissa författningar utom god frejd äfven fordrades andra
egenskaper, såsom till exempel för rätt till utskänkning af vin och maltdrycker
bevis om »redlighet och ordentlighet» samt för emigrantagenter
»ordentlighet».

Hvad särskildt beträffar sjöfartsnäringen, hafva direktionerna för
sjömanshusen i Karlshamn, Falkenberg, Lidköping, Oskarshamn, Strömstad,
Uddevalla, Vesterås och Visby icke haft något att erinra mot borttagande
af ifrågavarande vilkor, der det förekomme i författning rörande denna
näring, hvaremot öfriga sjömanshusdirektioner uttalat den åsigt, att någon
lagändring i det af Riksdagen angifna syfte hvarken vore af omständigheterna
påkallad eller lämpligen kunde ske, dervid, i hvad frågan berör
fartygsbefälhafvare, anförts ej mindre, att personer, som begått grofva brott,
vore, äfven oberoende af den laga straffpåföljden, olämpliga till utöfvande
af befälhafvareskap på grund af den ansvarsfulla uppgift, eu befälhafvare
hade sig anförtrodd, än äfven att subordinationsförhållandet ombord kunde

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

lida deraf, att befälhafvare)!, till följd af förlust af medborgerligt förtroende,
hos besättningen saknade erforderligt anseende.

För egen del får, med återställande af ofvan berörda remissakter
samt med öfverlemnande af de till kollegium inkomna yttranden i ärendet,
kollegium i underdånighet anföra följande:

Såsom flere bland de myndigheter och andre, hvilka yttrat sig i
förevarande fråga, framhållit, lägger näringsfrihetsförordningen icke i allmänhet
hinder i vägen för eu person, som är förlustig medborgerligt förtroende
och sålunda i saknad af god frejd, att, med biträde af hustru och
hemmavarande barn, till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten
eller såsom yrke utöfva annan handtering, hvarjemte, förutom den landtman
tillkommande rätt att, med biträde ej mindre af hustru och hemmavarande
barn än äfven af lagstadda tjenstehjon, till afsalu förfärdiga de
fabriks- och handtverksarbeten, hvilka såsom föremål för husflit kunna af
dem åstadkommas, enhvar, utan afseende å hans frejd, är medgifvet att
till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks- och ladugardsprodukter samt
alster af inhemsk husslöjd. Om man nu frånser de särskilda slag af
handel, som benämnas realisation och gårdfarihandel, för hvilkas utöfvande
erfordras, förutom god frejd, bland annat, jemväl anseende för redbarhet
och ordentlighet äfvensom tillstånd af vederbörande myndighet, skulle sålunda
den ifrågasatta åtgärden att upphäfva stadgandet i näringsfrihetsförordningen
om god frejd såsom vilkor för idkande af handel, handtverk
eller annat yrke afse rättigheten att idka grosshandel eller försälja varor
i bod eller från annat upplagsställe, eller att, med biträde af annan än
hustru och hemmavarande barn, till afsalu tillverka fabriks- och handtverksarbeten,
eller såsom yrke utöfva annan handtering.

De inkomna yttrandena, torde emellertid kunna anses gifva vid handen,
att inom landet den åsigt är förherskande, att borttagande af ifrågavarande
vilkor för rättigheten att idka handel eller annan näring i mera vidsträckt
omfattning vore egriadt att försvaga krafvet. på redbarhet hos näringsidkarne
och sålunda minska, förtroendet inom näringslifvet, till men för
detta.

Att fog finnes för denna åsigt, synes ej heller kunna förnekas.

Det förhållande nemligen att näringsidkaren, om han drifver en rörelse
af större omfattning, i allmänhet mer än andra samhällsmedlemmar måste
anlita hjelp af den ekonomiska kraft, som benämnes kredit, torde vara af
beskaffenhet att ålägga honom eu särskild förbindelse till redligt förfarande.
Att en liflig känsla häraf finnes hos näringsidkaren är af vigt för näringslifvets
sunda utveckling. Såsom ett underkännande från lagstiftarens sida
Bill. till Riked. Prof. 1896. 1 Sand. 2 Afd. 2 Band. 24 Höft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

af berörda förhållanden skulle antagligen en åtgärd komma att uppfattas,
hvarigenom innehafvande af god frejd eller medborgerligt förtroende förklarades
icke vara erforderligt för idkande af handel eller annan näring i
större skala, en uppfattning, hvilken naturligtvis icke kunde annat än hafva
en menlig inverkan på näringslifvet. Att en sådan uppfattning skulle
göra sig gällande ligger så mycket närmare till hands att antaga, om man
fäster sig vid den innebörd straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
eger, utom i fråga om idkande af näring, inom lagstiftningen i
öfrigt och i den allmänna föreställningen. I det förra afseendet anser
kollegium sig här endast behöfva framhålla, hurusom enligt strafflagen
förlust af medborgerligt förtroende kan ådömas endast för gröfre brott
och i ■ sammanhang med straffarbetes ådömande, och att enligt gällande
processlagstiftning den medborgerligt förtroende förlustige icke är vittnesgill.
Hvad den allmänna föreställningen uti ifrågavarande hänseende åter
angår, torde denna frånkänna den, som är underkastad omförmälda straffpåföljd,
hvarje anspråk på förtroende.

I likhet med flere vederbörande, som yttrat sig i ämnet, anser
jemväl kollegium, att syftemålet med den ifrågasatta lagändringen eller att
underlätta möjligheten för den, som ådragit sig förlust af medborgerligt
förtroende, att ärligen försörja sig icke skulle, äfven om lagändringen
genomfördes, i någon mera nämnvärd mån ernås, enär väl i allt fall endast
undantagsvis en person, som blifvit sakfäld för så groft brott, att det medförde
förlust af medborgerligt förtroende, skulle, efter undergången bestraffning
och medan straffpåföljden ännu varade, befinna sig i den
ställning, att idkande af handel eller annan rörelse i någon större omfattning
kunde för honom ifrågakomma.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anser kollegium, att, då
förlust af medborgerligt förtroende såsom straffpåföljd i strafflagen förefinnes,
borttagande ur näringsfrihetsförordningen af stadgandet om god
frejd såsom vilkor för idkande i viss utsträckning af handel, handtverk
eller annat yrke icke bör ifrågakomma.

De näringslifvet afseende författningar, hvilka, utom näringsfrihetsförordningen
den 18 juni 1864 med deri genom nådiga förordningarna
den 20 juni 1879 och den 23 september 1887 gjorda ändringar, skulle
genom den af Riksdagen ifrågasatta åtgärd beröras, torde vara följande
nemligen:

ordning för fältskärsyrkets utöfning den 18 juni 1861;
ordning för tandläkarekonstens utöfning af samma dag och år;
förordningen den 1 oktober 1858 angående tillverkning, vård och
försäljning af krut;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

förordningen den 21 oktober 1869 angående tillverkningen af nitroglycerin,
dynamit och andra sprängämnen, som innehålla niti''oglycerin,
samt deras vård och försäljning; _ ''

förordningen den 18 februari 1870 angående tillverkning af tändstickor
m. m.;

mäklareordningen den 25 oktober 1872;
skeppsklarerareordningen den 8 maj 1874;

förordningen den 26 november 1875 angående eldfarliga oljor och
vissa andra dermed jemförliga vätskor;

förordningen den 7 januari 1876 angående vård och försäljning af
arsenik och andra giftiga ämnen och varor;

stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878;
förordningen den 22 november 1878 angående befälet å svenskt
handelsfartyg;

förordningen den 4 juni 1884 angående utvandrares fortskaffande
till främmande verldsdel;

förordningen den 28 november 1884 angående kommissionärer för
anskaffande åt tjenstehjon och andre af anställning inom eller utom riket;

förordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe in. in.;

förordningen den 13 juli 1887 angående vilkoren för tillverkning

af bränvin in. m.; .

förordningen den 11 oktober 1889 angående kontroll å tillverkningen

af margarin samt å handeln dermed; samt

förordningen den 31 december 1891 angående vilkoren för försäljning
af bränvin m. in.

Ofvan nu åberopade författningar uppställa, åtminstone i vissa fall,
såsom vilkor för den särskilda näringens, yrkets eller befattningens utöfvande,
bland annat, endera behörighet att idka fabriks- och handelsrörelse
i allmänhet eller ock uttryckligen innehafvande af god frejd och
medborgerligt förtroende.

Då, på sätt ofvan nämnts, kollegium anser sig icke böra för närvarande
tillstyrka upphäfvande af stadgandet i näringsfrihetsförordningen
om god frejd såsom vilkor för idkande i viss utsträckning af handel,
handtverk eller annat yrke, finner kollegium sig icke heller böra förorda
borttagande af enahanda vilkor, der det förekommer i nu omförmälda författningar,
vare sig såsom uttrycklig föreskrift eller genom hänvisning uti
ifrågavarande hänseende till den allmänna näringslagstiftningen.

Der, såsom förhållandet är med flere åt förberörda författningar, det
för rättigheten att utöfva den verksamhet, som i författningen atses, er -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 128.

fordras, jemte innehafvande af god frejd, eller medborgerligt förtroende,
äfven, bland annat, anseende för eller intyg om redbarhet, ordentlighet
eller andra dylika egenskaper, lärer väl den, som är förlustig medborgerligt
förtroende, icke kunna anses uppfylla sistnämnda vilkor och sålunda i allt
fall vara utestängd från verksamhetens utöfvande.

På grund af hvad kollegium sålunda anfört, får kollegium i underdånighet
tillstyrka, att Riksdagens förevarande framställning icke må till
någon Eders Kongl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 mars 1892.

Underdånigst

Rich. Åkerman.

S. Cederschiöld. Hugo Rehbinder. Th. Nordström.

Föredragande.

Emil Hiibner.

Stockholm 1896. Knngl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.