Motioner i Andra Kammaren, N:0 111 (Motion 1893:111 Andra kammaren)

Motioner i Andra Kammaren, N:0 111.

.. i H .• ‘ ‘i j . ,; i

N o in.

. , \.-v * . ,ft.

Af herrar FridtjUY Berg och E. Hammarlund, om småläro•
verkens indragande samt deras ersättande med praktiska
öfverbyggnader på folkskolan.

I Kongl. Ma j ds till innevarande Riksdag aflåtna proposition angående
statsverkets tillstånd och behof föreslås under åttonde hufvudtiteln,
bland annat, att de nuvarande tre-klassiga allmänna läroverken måtte
under vissa vilkor få utvidgas till fem-åriga.

Som hufvudskål för en sådan utvidgning anföres af ecklesiastikministern
i hans anförande till statsrådsprotokollet den 14 januari 1893
»den osäkerhet med afseende på deras framtida öde, som under en lång
följd af år försvårat och nedtryckt de mindre läroverkens verksamhet»,
och som »inneburit talrika anledningar till bryderi och bekymmer för de
kommuner och orter, livilka dessa läroverk tillhöra». Tydligaste uttrycket
för nämnda osäkerhet finner man, såsom i samma anförande påpekas, i den
omständigheten, alt »sedan år 1882 ledigblifna lärareplatser vid de treklassiga
allmänna läroverken och pedagogierna icke fått med ordinarie
innehafvare besättas». Syftet med den kongl. propositionen i denna del
iir nu att undanrödja den häraf förorsakade osäkerheten och att gifva de
treklassiga allmänna läroverken »utsigt till fortfarande framgångsrik
verksamhet».

Anledningen till de s. k. småläroverkens försättande i det öfverklagade
osäkerhetstillståndet år 1882 var — som bekant —den, att man
ville hafva fullt fria händer med afseende på ifrågavarande läroverk,
livilka hufvudsakligen anlitades såsom förberedelseanstalter för det prakBih.
till liilcsd. Vrot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Bund. 19 11 äft. Nds (111—114). 1

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

tiska lifvet, men härtill icke kunde anses dugliga, hvarför det upprepade
gånger blifvit yrkadt, att de antingen måtte indragas eller ock helt och
hållet omgestaltas. I statsrådsprotokollet den 20 oktober 1882 yttrade
dåvarande ecklesiastikministern härom följande:

"Jag har redan vid ett par föregående tillfällen haft anledningnämna,
att anmärkningar gjorts emot bibehållande af de en- och tvåklassiga
pedagogierna samt de treklassiga läroverken. Eu inom ecklesiastikdepartementet
verkstäld utredning, hvilket antal af dessa läroverks
lärjungar under de senaste åren öfvergått. till andra läroverk och hvilket
antal afbrutit undervisningen, antagligen för att egna sig åt praktiska
yrken, synes visa, att det senare antalet är öfvervägande. Men såsom
förberedelseanstalter för blifvande yrkesidkare kunna hvarken pedagogierna
eller de treklassiga läroverken sägas vara lämpligt anordnade. För att,
så vidt möjligt, undanrödja hinder för genomförande af det beslut, hvartill
en undersökning må föranleda, har Eders Ivongl. Maj:t, redan den 12
sistlidne juni täckts föreskrifva, att läraretjenster vid nyssnämnda läroverk,
Indika derefter blifva lediga, icke skulle besättas med ordinarie innehafvare,
utan tills vidare upprätthållas på förordnande.»

Den undersökning af de mindre läroverkens framtida ställning, som
i detta anförande bebådades, uppdrogs samma dag åt den stora läroverkskomité,
hvilken arbetade 1882—1884 och afgaf sitt utlåtande och förslag
den 25 augusti 1884.

I första hand sökte nämnda komité utreda, huru vida staten vid småläroverkens
grundande eller under deras utveckling möjligen, mot åtagna
uppoffringar från vederbörande stadskommuners sida, ikläd t sig några
sådana förpligtelse!-, att en indragning eller ombildning af läroverken
kunde möta rättsliga hinder samt, äfven om så icke vore, huru vida dock
billighetshänsyn borde förbjuda de ifrågasatta förändringarna, Den kom
härvid till det resultat, att hvarken ur den juridiska rättens eller ur
billiglietens synpunkt något bindel- mötte för staten att indraga sina
anslag eller att bestämma, för hvilket slags undervisning de efter tidens
kraf och ortens omständigheter borde användas.

Oaktadt denna fullständiga handlingsfrihet hafva statsmagterna ännu
ej kunnat fatta något afgörande beslut rörande småläroverkens framtida
ställning. De befinna sig fortfarande — för att använda ett träffande
uttryck af ecklesiastikministern vid sistlidne lagtima riksdag — i »ett
sådant osäkerhetstillstånd, att de hvarken kunna sägas lefva eller
vara döda».

Orsaken härtill är emellertid lätt att inse. Frågan om småläroverken
utgör i sjelfva verket en högst väsentlig del, ja den mest väsen!-

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

liga'' delen af läroverksfrågan i dess helhet. Man kan svårligen taga
sitt parti i den förra, utan att man först gjort sig klart, i hvilken rigtning
man vill, att vårt offentliga undervisningsväsende i allmänhet skall
utveckla sig. En följd häraf har blifvit, att de önskningar, som från skilda
håll framställts med afseende på småläroverkens framtid, varit af den
mest stridiga beskaffenhet.

• r, •

De lösningar af småläroverksfrågan, som blifvit föreslagna, äro
hufvudsakligen följande fyra: 1) deras ersättande med s. k. borgareskolor,
parallella med folkskolan, 2) deras ersättande med praktiska öfverbyggnader
på folkskolan, 3) deras totala indragande utan att omedelbart ersättas
med något annat, 4) deras bibehållande och utvidgande till större
öfverensstämmelse med de femklassiga och de fullständiga läroverken.

1. Småläroverkens ersättande med borgareskolorparallella med folkskolan.

Allt ifrån den tid, då man mera kraftigt började fordra, att de
allmänna läroverken icke uteslutande skulle afse studentexamen och derpå
möjligen följande universitetsstudier, utan i första hand behofvet af medborgerlig
bildning för det stora flertal lärjungar, som vid 15 -16 års
ålder utgå i det praktiska lifvet, har från de mera konservativa skolmännens
sida det yrkandet blifvit framstäldt, atf för ifrågavarande
lärjungar borde upprättas en alldeles särskild ny skolar t, påminnande om
våra forna Dapologistskolor» och motsvararande Tysklands »lägre borgareskolor»
(niedere Burgerschulen). Dessa nya skolor skulle hafva en inträd
esäld er af 9 år och alltså vara sidoordnade med såväl folkskolan som
det allmänna läroverket, de skulle stå likasom midt emellan båda utan
gemenskap med någondera och icke vara inrättade på att mottaga lärjungar
från den förra, ej heller att aflemna några till det senare. Den
undervisning, som i dem borde meddelas, skulle drifvas efter en helt annan
läroplan och till och med efter helt andra metoder än de i folkskolan och
i allmänna läroverket för motsvarande årsklasser använda.

Efter upprättandet af en så beskaffad ny skolart skulle, har man
menat, allmänna läroverket icke vidare behöfva taga hänsyn till det allt
skarpare framträdande krafvet, att undervisningen på dess nederstadium
och mellanstadium måtto afpassas efter det praktiska lifvets behof och
endast på gymnasialstadiet hafva universitetsstudierna till liufvudsakligt

4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

ögonmärke. Befriadt från sådana lärjungar, som icke ämnade fortsätta
till studentexamen, skulle det allt ifrån första klassen kunna anlägga sin
undervisning helt och odeladt på denna examen såsom mål. Arbetsfördelningens
princip, hvars tillämpande på industriens fält medfört så storartade
verkningar, skulle öfverföras på den grundläggande barndomsundervisningens
område, och de tre stora skolarterna, allmänna läroverket,
borgareskolan och folkskolan, skulle utan sammanblandning få utveckla sig
oberoende af hvarandra, hvar och en efter sin särskilda egendomlighet.

. . I enlighet härmed föreslog den år 1870 för läroverksstadgans
revision tillsatta komiten uti sitt den 23 juli 1872 afgifna betänkande,
att allmänna läroverket borde ända från bottnen inrättas såsom förberedelseanstalt
. för studentexamen, vare sig på klassiska eller reala linien,
och att latinet, såsom grundläggande språk för båda dessa linier borde
inträda redan i första klassen, men att för de lärjungar, som icke sökte
någon »lärd» utan blott en praktiskt medborgerlig bildning, småläroverken
borde ombildas till ett slags lägre realskolor eller borgareskolor, bvilka
skulle ärfva det gamla namnet pedagogier samt vara jemnlöpande med
allmänna läroverkets lägre klasser å'' ena sidan och med folkskolan å
den andra.

Mot. denna nja skolart reserverade sig visserligen på det bestämdaste
åtskilliga medlemmar af 1870 års komité, bland dem d. v. rektorn
R. Törnebladb, och intet förslag i den rigtningen blef heller af regeringen
under de närmast följande åren framlagdt. Inom de allmänna läroverkens
lärarecorps väckte emellertid yrkandet på »borgareskolor» ej obetydlig anklang.
Vid läraremötet i Örebro den 15—17 juni 1881 uttalade sig flertalet för
upprättandet af dylika med läroverket och folkskolan parallella »borgareskolor»,
och yrkandet härpå erhöll då genom tvenne framstående skolmän,
hvilka sedan båda insattes i den stora läroverkskomitén af 1882,
en motivering, som visserligen torde förefalla de flesta något filosofisk,
men som på samma gång är så belysande för de projekterade skolornas
egentliga karakter, att densamma förtjenar att ånyo bringas i erinring,
då frågan om småläroverkens framtid nu åter föreligger till afgörande.

I kort sammandrag var nämnda motivering följande:

Skolväsendets organisation måste motsvara samhällets. Nu är dettas kultur tvåfaldig:
dels andlig, dels materiel. Den andliga kulturen behöfver sina särskilda bärare och ledare:
jurister, läkare, lärare och prester. Sa äfven den materiella kulturen; den kräfver för sin
befordran en väl rustad bär med skickligt öfverbefäl och underbefäl samt öfvadt manskap.
Ofv erbefälet bildas bär af ledame för de störa företagen inom handelns och näringarnas område.
Underbefälet utgöres af bandtverkame samt de mindre industriidkarne och landtbrukarne
m. fl. Gemenskapen består af de egentliga kroppsarbetarne.

Hvar och en af dessa lefnadsställ ningar kräfver sitt särskilda slag af bildning.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

Den andliga odlingens ledare måsie känna denna kultur och dess historiska grundval,
den antika kulturen, samt för detta ändanål hafva en förtrogen kännedom om de klassiska
språken. Den materiella kulturens ledare måste äfven ega vetenskapliga insigter, nemligen i
matematik och naturvetenskap samt i de nyare språken, den nyare historien, statskunskapen
och geografien.

Underbefälet i den ekonomiska hären måste äga kännedom om naturvetenskapernas
vigtigare resultat äfvensom en för praktiken tillräcklig kunskap i nyare språk samt internationella
ekonomiska förhållanden.

Hvad till sist den ekonomiska härens gemenskap eller de egentliga kroppsarbetarne
angår, så måste deras bildning till sjelf va sin qvalité utgöra något eget och sjelfständigt; den
hör nemligen vara praktisk, nationell och religiös. Rent negativt bör den skilja sig såväl från
den vetenskapliga som från den borgerliga bildningen genom frånvaron af all vetenskaplig
karakter och genom ohekantskapen med främmande språk.

För meddelande af dessa tre väsentligen skilda bildningsarter, den lärda, den borgerliga
och den folkliga, bör gifvas tre deremot svarande skolarter: allmänna läroverket, borgare skolan

och folkskolan. Åtminstone vid 9 års ålder måste i regel valet dem emellan ega rum.
Detta bör ock temligen lätt kunna gå för sig, enär det icke är »så mycket på anlagen, som
på föräldrarnas önskningar, som barnets uppfostran heror». Att framskjuta nämnda val för att
gifva den naturliga fallenheten tid att tydligare framträda är följaktligen onödigt: »de flesta
menniskor äro temligen jemnt begåfvade i alla rigtningar och kunna utvecklas till snart sagdt
hvad som helst, om ock med litet större lätthet i en rigtning än en annan». *

Såsom förut blifvit nämdt ligger det i den föreslagna borgareskolans
idé, att lärjungen der skall undervisas efter en helt annan metod än lärjungen
i- det allmänna läroverket. Den senare skall, heter det, »så till
sägandes i skolan uppdraga kunskapens träd från roten och i lugn afvakta
dess frukt sättning, hvaremot den förre får sig frukten serverad
genast». I lärdomsskolan skall gossen icke allenast inhemta vetandets
resultat, utan ock lära känna den väg, på hvilken de äro funna; för
borgareskolan deremot passar blott en sådan undervisning, som framhåller
nämnda resultat »och meddelar dem åt lärjungen dogmatiskt».

T de moderna språken t. ex. har man inom allmänna läroverket
haft en vetenskapligt grundlig kännnedom af desamma till mål, och derför
— heter det vidare — har här en så bred bas måst läggas, att byggnaden
icke mycket skjutit i höjden, hvarför ock de utgående ynglingarna
väl hafva möjligheten inne att i en framtid blifva språket fullt mägtiga,

*) Det behöfver väl knappast anmärkas, att hela denna samhällsfllosofiska utveckling är
en efterbildning efter tyskt mönster. Det är den spekulative pedagogen Tuiskon Ziller, eom
utarbetat systemet med de tre parallella skolarterna: 1) gymnasiet för teologer, jurister, kameraläster,
medicinare och öfver hufvud alla, som tarfva en på klassiska studier hvilande bildning,
samt realgymnasiet (af honom äfven kalladt »die höhero Burgerschule») för sådana, som väl
behöfva en »högre bildning», men icke någon klassisk sådan; 2) borgareskolan för handtverkarnes
och de sjelfegande småböndernas stånd (»die niedere Burgerschule för den Stånd der
Handwerker und der kleinen selbständigen Grundbesitzer»); 3) folkskolan för den stora martan
(»Masso der arbeitenden Proletarier.»)

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

men ^ trots skickliga lärare, goda läroböcker och nitisk undervisning icke
förmå att praktiskt, betjena sig af detsamma. Inom borgareskolan deremot
bör man endast lägga an på att till nödtorft i handel och vandel
använda det främmande språket, och der kan man derför läsa det »parlörmässigt»
o. s. v.

Härmed sammanhänger, att »borgareskolorna» skulle sakna dimissionsraft,
d. v. s. icke vara beräknade på, att elever från dem skulle öfvergå
till de femklassiga eller fullständiga allmänna läroverken.

Enär »borgareskolorna» liufvudsakligast skulle vara till för handtverkarnes,
småhandlandenas och de mindre industriidkarnes barn, säger
det sig sjelft, att de skulle hafva sitt egentliga verksamhetsområde på
sådana orter, der detta befolkningslager är talrikast representeradt, d. v. s.
i de större städerna.

Då Kongl. Maj:t år 1887 föreläde Riksdagen ett förslag om upprättande
af något, som närmast motsvarade den nu omtalade »borgareskolan»,
nemligen en sexårig s. k. praktisk bildning slin z<?, afsedd för deras
behof, som vid 15—16 år utgå till det praktiska lifvets värf, så föreslogs
ock, att denna »praktiska bildningslinie» skulle anordnas just i våra betydligare
industrisamhällen, nemligen, i Stockholm (på 3 ställen), Göteborg,
Malmö, Norrköping, Jönköping och Örebro.

Projektet att ombilda de treklassiga läroverken till borgareskolor
innebär således icke blott dessa läroverks ombildning från lärda skolor
till praktiska sådana, utan lika mycket deras förflyttning från de mindre
städerna till de större.

2. Småläroverkens ersättande med praktiska öfverbyggnader

på folkskolan.

De, som hos oss ifrat, för småläroverkens ersättande med »borgareskolor»,
parallella med folkskolan, hafva för sitt yrkande åberopat föredömet
från utlandet, Holland, Tyskland (särskildt Bayern), Norge m. m.

En närmare undersökning ådagalägger emellertid, att just i de land,
der »borgareskolorna» visat sig fylla ett verkligt behof och på grund
häraf äro mest lifskraftiga, der hafva de varit anordnade efter eu helt
annan typ än den af 1870 års komité föreslagna: de hafva icke varit
parallella med folkskolan utan öfverbyggnader på densamma.

Holland har två slag af borgareskolor, lägre och högre. Do förras
läroplan omfattar intet främmande språk. De senare äro dels treåriga,
dels femariga. Inträdesåldern i båda är 12 år, och enligt de uppgifter,
som stodo läroverkskomitén af 1882 till buds, utgjorde medelåldern i de

Motioner i Andra Kammaren, N:0 111. 7

olika klasserna 13.8, 15.0, 15.9, 16.8 och 17.3 år. Belåtenheten med dem
skall vara allmän.

Rörande Bayerns af 1870 års komité åberopade »lägre realskolor»
upplyser samma komité sjelf, att »de omfatta en treårig kurs på 3 klasser
och mottaga ynglingar af 12—14 års ålder» samt att i inträdesfordringarna
icke ingår någon kännedom af främmande språk.

1 Frankrike är borgareskolan likaledes byggd på folkskolan.
»Lärjungarne tänkas komma från folkskolan (vid 12 ä 13 är), och skolan
genomgås, efter ett année préparatoire, på 4 år».

Till och med i Belgien, hvars skolorganisation 1870 års komité
först och främst anför såsom mönster, är enligt reglementet af den 30
juni 1881 inträdesåldern vid de treklassiga »mellanskolorna» (écoles
moyennes) numera uppflyttad från 10 till 11 år. ,

I Schweiz (Ziirich in. fl. kantoner) motsvaras »borgareskolan» dels af
»sekundarskolan», som är afsedd för åldern 12—15 år, dels af dess fortsättning
»industriskolan», som mottager ynglingar af 14—/7 eller 17 1/s är.

Äfven i Förenta staterna är den sekundära undervisningen ordnad
helt och hållet såsom en fortsättning af den primära; lärjungen
går vid 12—13 års ålder från »primary school» (folkskolan) öfver till
»grammar school» (mellanskolan) och vid 16—17 från denna öfver till
»high school» (öfverskolan).

I Preussen består visserligen den s. k. sjelfständiga mellanskolan
(die reine oder selbsfändige Mittelschule) af 5 eller 6 klasser samt är afsedd
för åldern från 9—10 till 15—16 år. Men dels omfattar undervisningen
i dess tre lägsta, med folkskolan parallella klasser endast tyska
ämnen (franskan, som i dessa skolor är det enda främmande språket,
inträder först i fjerde klassen), dels hafva jemte denna art af mellanskolor
uppstått ännu två andra, nämligen:

a) den till sin nedre del med en folkskola förenade (die im Unterbau
mit einer Volksschule verbundene) och

b) den såsom öfverbyggnad på folkskolan anordnade (die auf die
Volksschule organisch gebaute oder ilir angeschlossene Mittelschule).

Den förra består af tvänne hufvudäfdelningar, en nedre, hvars undervisning
är gemensam och innefattar endast tyska ämnen, samt eu öfre,
som förgrenar sig i två luder: å ena sidan folkskolelinien med fortsatt
undervisning i samma ämnen och å andra sidiui mellanskolelinien, som
derjemte meddelar undervisning i franska.

Det andra slaget af mellanskolor åter förutsätter såsom sin grundval
den 5- eller 6-åriga folkskolan, efter hvars genomgående lärjungarne
vid 11—12 års ålder inträda i den treåriga mellanskolan. Såsom man finner,

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 111.

motsvarar denna således på det närmaste borgareskolan i Holland och
Frankrike, lägre realskolan i Bayern, sekundarskolan i Schweiz ,»grammar
school» i Förenta staterna samt »école moyenne» i Belgien.

Att döma af uttalandena inom den pedagogiska litteraturen är det
denna art af »mellanskof», som i Tyskland har framtiden för sig. I
sjelfva Berlin inrättades en »mellanskof» af detta slag redan 1883, år
1886 tillkom der den andra i ordningen, och året derpå var öfvertygelsen
om ifrågavarande skolarts tidsenlighet så allmän, att ej mindre än 4
nya läroverk af detta slag beslutades. Hvad som till en början vållade
obenägenhet deremot hos de flesta skolman, var naturligtvis den af gammalt
rådande öfvertygelsen, att studiet af främmande språk helst bör begynna
redan vid 9 års ålder. Denna hufvudpunkt beröres ock särskildt i det
förslag, som Berlins skolstyrelse den 20 augusti 1883 inlemnade till stadens
magistrat. Det heter der bland annat:

Det är en allmän mening, att det fjerde skolåret (9 —10 år) är den lämpligaste tiden

att begynna undervisningen i främmande språk. Men vi anse denna mening såsom en fördom

och önska att bryta densamma. Saken förhåller sig ju på följande sätt. Barnet kan vid
denna ålder nödtorftigt läsa, skrifva och räkna; det har börjat att tänka på sitt modersmål
samt i ordnad följd fått höra ett och annat från de vuxnes föreställningskrets: om himmel
och jord, om fosterlandet och dess historia, om naturens och andens verld — då, innan det
ännu, glädjande sig åt de växande krafterna, blifvit rätt medvetet om de vyer, som nyss öppnat
sig för dess blick, innan det ännu hunnit förvärfva någon egentlig förmåga att återgifva
hvad det inhemtat, då, säga vi, kommer ett främmande idiom och lägger beslag på lejonparten
af dess förmögenheter; på detta idiom koncentreras dess eftertanke och dess minne, och efter

dess deri gjorda framsteg bedömas hufvudsakligen dess arbete och dess utvecklingsgrad--.

En gammal tradition talar visserligen för denna väg, och sedan reformationstiden torde få

lärda hafva vandrat någon annan. - Meu huru det gått med de ofantligt många, som blifvit

liggande på vägen och som de stränga gymnasialpedagogerna utkastat såsom läroverkets ballast,
huruvida icke dessa fått sin andliga utveckling alldeles förfuskad derigenom, att man i förtid
tvingat dem till studiet af främmande språk — derom mäler historien intet.

Vid den tid, då man först slog in på denna väg, utgjorde de främmande språken och
deras bokverld bildningens kärna. Modersmålet egde ingen dermed jemförlig litteratur. Fäderneslandets
historia väntade ännu sin bearbetare, och dess vigtigaste händelser tillhörde delvis framtiden.
De geografiska föreställningarna voro dunkla och fantastiska, naturvetenskapen ännu
ofödd. Blott i de främmande språken egde man en verklig lärdomsskatt.

Nu är det helt annorlunda. Ur den fosterländska litteraturen och historien, ur geografien,
naturvetenskaperna och matematiken hafva en mångfald åskådningar, begrepp och tankar
gått öfver i nationens andliga lif och der tagit en så tillgänglig och lättfattlig form, att de
utgöra den naturligaste näringen för det uppväxande barnets intelligens och det yppersta bildningsmaterialet
för dess begynnande tankeverksamhet samt äro så förträffligt lämpade efter
barnasinnets behof, att de under flera år räcka till att fylla de ungas känslolif.

Låter man nu lärjungen till inemot 12 års ålder mogna under påverkan af dessa bildningsmedel,
rätt fördelade och ordnade, så kan man sedan, utan fara att derigenom förvirra
hans tänkande, låta honom begynna studiet af ett främmande språk. Man kan då drifva
raskare på med detta studium, emedan de öfriga ämnena nu kräfva mindre tid, och man kan

Öl

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

vänta bättre frukter dejfef, emedan lärjungens omdöme under tiden blifvit mera utveckladt,
och hans uppfattningsförmåga nu medgifver valet af mera haltfull läsning.

1. ! ., ‘ ''

Med anledning af denna framställning vände sig Berlins magistrat
till den för dylika frågors afgörande synnerligen kompetente professor
Ileymann Steinthal (känd såsom utgifvare af Zeitschrift fur Völkerpsycho-.
logie und Sprachwissenschaft samt en mängd lärda verk af psykologiskt
eller språkligt eller psykologiskts-pråkligt innehåll) med den frågan: »När
skall undervisningen i främmande språk begynna?» Den berömde forskaren
svarade med ett utlåtande (senast tryckt i Krummes Pädagogisches
Archiv, årgången XXXII sid. 47—55), hvari han efter en längre motivering
sammanfattar sina åsigter med afsende på språkundervisningen i
följande trenne punkter:

a) Åskådningsundervisningen i modersmålet begynner med lärjungens
inträde i skolan.

b) Samtidigt med att denna åskådningsundervisning utan afbrott
fortgår hela skolan igenom, begynner efter fylda nio år den begreppsmessiga
undervisningen i analyserandet af den enkla satsen i modersmålet.

c) Samtidigt med att denna dubbla undervisning i modersmålet
fortsättes, begynner efter fylda tolf är (mit dem zuruckgelegten zwölften
Jahre) undervisningen i främmande språk.

Sedan professor Steinthal afgaf detta utlåtande, har ännu ett hufvudskäl
för den förmenta nödvändigheten att begynna studiet af främmande
språk redan under de egentliga barndomsåren helt och hållet bortfallit.
Man har nemligen under det senaste årtiondet inom språklärarekretsar
allmänt kommit under fund med, att den gamla lexläsningsmetoden här
innebär ett oerhördt slöseri med tid och kraft, samt att man på ojemförligt
mycket kortare tid kan uppnå ojemförligt mycket bättre resultat
genom att följa den s. k. naturliga språkundervisningsmetod, som först
uppstått inom de stora språkskolorna för vuxna i Amerika och hvars
mest bekante målsman är tysk-amerikanen Berlitz.

I Norge har utvecklingen gått i samma rigtning som i de här ofvan
omtalade länderna. Sedan 1869 har der funnits en sexårig s. k. middelskole,
beräknad för åldern 9—15 år. Men allt efter som den förut mycket
ogynsamt stälda folkskolan erhållit en bättre organisation, hafva sträfvanden
uppstått i syfte att från den sexåriga »middelskolen» afskilja hennes
tre lägre klasser och sålunda göra henne till en öfverbytjemad på
folkskolan.

Dessa sträfvanden hafva ledt till, att vid de flesta kommunala
Bill. till Jiiksd. Vrot. 1893. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band, 19 Käft. 2

Motioner i Andra Kammaren N:o 111.

»middelskolerne» studiet af främmande språk inträder först i andra klassen
(efter fylda 10 år), vid några till och med i tredje eller fjerde (11 eller
12 år). I det »Udkast til en forandret ordning af det höiere skolevmsen»,
som den 12 juni 1891 afgafs af en för ändamålet tillsatt kunglig läroverkskomité,
föreslås ock, att »middelskolen» skall omdanas till ett fyraårigt
läroverk för åldern 11—15 år, och att ingen kunskap i främmande
språk skall ingå uti inträdesfordringarna till dess nya forsta klass; der
särskildt gynsamma omständigheter förefunnes, skulle öfvergången från
folkskolan till »middelskolen» kunna ske vid ännu högre ålder. Stödjande
sig på den erfarenhet, som vunnits vid nämnda kommunala »middelskoler»,
att dessas kurs kan göras treårig (för åldern 12—15 år), ställer en minoritet
inom komitén till och med i utsigt, att denna senare anordning i
framtiden skall blifva den normala.

Den åsigten, att våra småläroverk böra ombildas till sådana öfverbyggnader
på folkskolan, som de i föregående redogörelse påpekade, är
mycket gammal. Redan den s. k. stora läroverks komitén af 1828 föreslog,
att alla läroverk med mindre än tre lärare skulle förvandlas till
högre eller lägre folkskolor. Med den ringa utveckling folkskolan då för
tiden nått, hade detta sig dock mycket svårt. År 1842 blef folkskolan
en kommunalinrättning, och vid 1856—58 års riksdag vardt den genom
tilldelande af högre statsunderstöd i vidsträcktare mening än förut erkänd
äfven såsom en statens angelägenhet. Det var samma riksdag, som genom
sina, närmast af grefve Rudenschöld föranledda, beslut genomförde folkskolans
organiserande i »småskolor», »egentliga folkskolor» och »högre
folkskolor», och som i dessa senare grundade en förut ej erkänd offentlig
skolart, i hvilken småläroverken helt naturligt kunde uppgå.

Vid samma tid uttalade regeringen, att dessa läroverk, särskildt
pedagogierna, icke kunde sägas hafva någon speciel uppgift, som kräfde
deras bibehållande såsom ett system för sig eller deras utbildande i någon
särskild rigtning. Vid följande riksdag, 1859—60, föreslog regeringen, att
enär dessa läroverk i sin dåvarande form syntes vara närmast hänförliga
till de högre folkskolorna, så borde statsunderstödet till dem utgå af de
till folkskoleväsendets främjande anslagna medlen. Denna uppfattning
delades af Riksdagen; pedagogierna anslöte sig i afseende på sin läroplan
närmast till folkskolorna och borde helst lyda under folkskolestadgan,

Motioner i Andra Kammaren, N.-o 111.

statsanslaget- till dem borde sammanföras med det för folkskolorna anvisade
beloppet under den gemensamma rubriken: pedagogier och folkskolor.

Efter denna tid framträdde gång efter annan yrkanden på, att ej
blott pedagogierna, utan äfven de treklassiga läroverken måtte indragas
eller förvandlas till högre folkskolor. Dessa yrkanden grundades bland
annat derpå, att folkskolan genom eu sådan åtgärd skulle vinna i lifaktighet
och användbarhet för alla samhällsklasser. De togo sig vid 1868
års riksdag uttryck i flera enskilda motioner mom Andra Kammaren. Det
utskott, som behandlade dessa, ansåg, att de en- och tvåklassiga läroverken
lämpligast borde så ombildas, att de komme att motsvara den högre folkskolan,
samt »öfvertagas af kommunerna sjelfva med det bidrag från statens
sida, som kommer andra sådana folkskolor till del». Härigenom
skulle de blifva tillgängliga äfven för qvinliga lärjungar, deras elever
skulle ej längre lockas »att inträda på den så kallade lärda banan för
att der taga några mödosamma, gagnlösa fjät», och »den egentliga folkskolan
skidle erhålla m organisk utveckling uppåt.» På dessa grunder tillstyrkte
utskottet, att de en- och tvåklassiga läroverken måtte ombildas
till högre folkskolor, och Andra Kammaren godkände detta förslag.

Efter någon tids relativ hvila upptogs frågan ånyo inom Andra
Kammaren 1880. Det utskott, som fick i uppdrag att behandla den, uttalade
sig i öfverensstämmelse med kammarens tidigare hållning; hvad
särskildt pedagogierna angick, ansåg det dem rent af som »ett oling».
Det föreslog derför indragning af alla pedagogier, alla eller de flesta treklassiga
läroverk samt några femklassiga. Andra Kammaren gillade dessa
förslag och återupprepade dem äfven 1881.

Senast har yrkandet om småläroverkens ombildande till praktiska
öfverbyggnader på folkskolan blifvit upptaget genom undertecknades
härom vid föregående lagtima riksdag framlagda motion n:o 96.

3. Småläroverkens totala indragande utan att omedelbart ersättas

med något annat.

Upprepade gånger har föreslagits, att småläroverken borde helt och
hållet upphöra utan att omedelbart ersättas med något annat.

Ett dylikt öde har ju ock redan öfvergått flera af våra förutvarande
småläroverk. Sedan 1859 hafva pedagogierna i östhammar, Vaxholm,
Sigtuna, Torshälla, Trosa, Vrigetad och Ålem så småningom, utan att
någon direkt åtgärd härför vidtagits, upphört att finnas till, annat än
såsom folkskolor. År 1871 indrogs pedagogien i Avesta. Genom riks -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

dagsbeslutet 1890 bestämdes, att före den 1 juli 1893 följande skolor
skulle upphöra: de enklassiga pedagogierna i Öregrund, Ulricehamn, Mariefred,
Linde, Säter, h alkenberg, baholm och Mönsterås, de tvåklassiga
pedagogierna i Hjo, .Hedemora, Grenna, Kongelf, Kungsbacka och Borgholm
samt de treklassiga läroverken i Vernamo och Ronneby. På grund häraf
har ock Kongl. Maj:t den 22 maj 1891 förordnat om indragning af de enklassiga
pedagogierna i Öregrund, Mariefred, Säter och baholm och de tvåklassiga
dito i Kungsbacka och Borgholm samt den 16 december 1892 af de enklassiga
pedagogierna i Ulricehamn, bind©, Falkenberg och Mönsterås,
de tvåklassiga dito i Hjo, Hedemora, Grenna och Kongelf och de treklassiga
allmänna läroverken i Vernamo och Ronneby.

Såsom skäl för dessa indragningar har anförts, att nämnda småläroverk
varit af hufvudsakligen lokal betydelse, samt att det säkert påräknehga
antalet lärjungar vid dem icke uppgått till 30, hvilket antal
vore att anse såsom minimum för sådana skolor, hvarmed staten, utöfver
sm vård om folkskolan, borde taga någon särskild befattning.

Häremot har emellertid af de indragna småläroverkens målsmän
invändig, att äfven de bibehållna småläroverkens betydelse vore hufvudsakligen
lokal, att det säkert påräkneliga lärjungeantalet skulle till och med
i sådana mindre kommuner! som Hjo, Hedemora, Borgholm m. fl. vida
öfverstigit 30, i fall Barnundervisning för gossar och flickor der bliivit tilllåten,
samt att de bibehållna småläroverkens högre lärjungeantal vid
någon viss tidpunkt mycket väl kunnat vara beroende på någon helt och
hållet tillfällig omständighet, ja till och med på en för ändamålet särskild^
företagen manöver. Det har — anmärkes det — gått ganska lätt
för sig att få behålla småläroverk, hvilka eljest skulle indragas, genom
den i stor utsträckning anlitade utvägen att taga ett antal elever från
folkskolan och »fösa in» dem i läroverket.

På grund häraf hafva de af indragningen drabbade kraftigt protesterat
mot den enligt deras mening obilliga och orättvisa åtskilnad, som
blifvit gjord mellan de med småläroverk utrustade samhällena, i det somliga
blifvit dem beröfvade, under det andra icke allenast fått behålla
dem, utan till och med erhållit utsigt att derjemte få statshjelp älven till
sina flickors högre undervisning. Deras protester hafva emellertid icke
vunnit något afseende.

4. Småläroverkens bibehållande och utvidgande till större öfverensstämmelse
med de femklassiga och de fullständiga läroverken.

Inom sådana stadskommuner, som varit begålvade med småläroverk,
har bland de mera bemedlade föräldrarna den önskan varit allmän, att

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

nämnda läroverk borde bibehållas och helst utvidgas samt i möjligaste måtto
ordnas i fullkomlig öfverensstämmelse med motsvarande klasser i de femklassiga
och de f ullständiga läroverken.

Hvad ifrågavarande föräldrar fordra af småläroverken framgår med
full tydlighet af de underdåniga utlåtanden och yttranden öfver läroverkskomiténs
betänkande, som 1885 afgåfvos af de kommunala myndigheterna
i de städer och köpingar, hvilkas läroverk komitén föreslagit till
ombildning eller indragning, och som i korthet blifvit referade i Kongl.
Majris proposition angående läroverken och pedagogierna den 14 februari
1887 sid. 98. Såsom der anföres, motsatte sig nämnda kommunala
myndigheter på det allra bestämdaste, att småläroverken ombildades till
läroverk med en mera »praktisk», rigtning än de femklassiga och de fullständiga
eg a, vare sig de nu kornme att kallas »borgareskolor», »kommunalskolor»
eller något annat dylikt. »Det kommersiella och industriella
lifvet i de flesta af de små städer och köpingar, der dessa läroverk
skulle hafva sitt säte, är», heter det, »så litet utveckladt, att endast ringa
intresse för eu bildning af detta slag, utöfver hvad folkskolan kan erbjuda,
förefinnes, under det att ett jemförelsevis stort antal lärjungar, söner till
embete- och tjenstemän, förmögna borgare och den kringliggande traktens
allmoge, gerna önskade att i sin hembygd få börja med och pröfva
sin förmåga för lärda studier, som sedan vid ett högre läroverk kunde
fortsättas. Eu sådan organisation af kommunalskolorna, som omöjliggör
deras användning för sist berörda ändamål, måste derför tillintetgöra en
stor del af det gagn, som dermed afsetts, och betaga kommunernas medlemmar,
särskild! de mera inflytelserika bland dem, allt lifligare deltagande
för dessa skolor.»

Hvad som först och främst kräfdes vore sålunda, att småstädernas
läroverk egde dimissionsrätt till någon viss klass af de fullständigare läroverken:
till fjerde, i fall de bibehölles såsom treklassiga, till femte eller
sjette, i fall de utvidgades med en eller två årskurser. För detta ändamål
vore det emellertid nödvändigt, att undervisningen vid dem bibehölle
väsentligen, samma karakter och bedrefves i ungefär samma omfång samt
efter hufvudsakligen samma metoder som i de fullständigare läroverkens
nedre klasser. Att gifva småläroverken ett annat namn och att i större
eller mindre grad öfverlåta åt de kommunala myndigheterna att bestämma
deras läroplan skulle följaktligen i verkligheten icke medföra någon
egentlig ändring i deras beskaffenhet. Det läge i de mera''inflytelserika
småstadsinvånarnes intresse att få behålla sina barn i hemmet så många
år som möjligt, men att tillika på allt sätt lätta deras fortgång till
gymnasialklasserna och studentexamen. Äfven om de bibehållna eller ut -

^4 Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

vidgade småläro verkens undervisningsplan till en början och på papperet
gjordes något olika med undervisningsplan en för de lägre klasserna vid
öfriga läroverk, skulle den derför snart genom förhållandenas egen magt
sammansmälta med denna. Icke ens flickornas inträde i småläroverken
skulle häri kunna vålla någon väsentlig ändring, enär det läge i tidens
riktning, att deras undervisning mer och mer likdanades med gossarnes, och
det dessutom blefve allt vanligare, att äfven flickor satte studentexamen
såsom mål för sina studier. Deremot skulle samundervisningens tillämpande
blifva en stor fördel i ekonomiskt afseende för de föräldrar i småstäderna,
, som ej anlitade folkskolan; de skulle nemligen efter dess införande
icke behöfva bekosta privat undervisning för sina döttrar.

Efter dessa önskningar hafva i hufvudsak de regeringsförslag om
småläroverkens ombildning blifvit lämpade, som framkommit 1887 samt
1890 och 1892.

Enligt propositionerna af 1887 och 1890 skulle de treklassiga läroverken
utvidgas till femåriga så kallade lägre läroverk; Barnundervisning
skulle i dem vara medgifven, och samma kurser skulle genomgås som i
de fem nedre klasserna af ett fullständigt läroverk. I fråga om timplanens
och kursfördelningens detaljer skulle visserligen nödiga modifikationer
kunna göras, dock blott under vilkor att samma slutresultat som
i nämnda klasser uppnåddes.

Enligt propositionen af 1892 skulle de treklassiga läroverken ombildas
till femariga så kallade mindre läroveik, alla i hufvudsak inrättade
enligt realliniens undervisningsplan, ehuru med de modifikationer, som på
framställning af vederbörande kommunalstyrelse eller läroverkskollegium
kunde af Kongl. Maj:t medgifvas. I fall vederbörande kommunalstyrelse
derom gjorde ansökan, skulle i dessa »mindre läroverk» Barnundervisning
införas.

Den vid innevarande riksdag framlagda propositionen är i flera stycken
öfverensstämmande med den af 1892. Äfven nu föreslås, att de treklassiga
läroverken på vederbörande kommunalstyrelses begäran må kunna
utvidgas till femåriga »mindre läroverk» med Barnundervisning.

I ett afseende är emellertid den nu föreliggande propositionen mera
allmänt hållen än sina föregångare. Det framgår af densamma, så vidt
vi kunnat se, icke med full visshet, huruvida de nu föreslagna »mindre
läroverken» skulle ega dimissionsrätt till någon viss klass af de fullständigare
läroverken eller icke.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

Å ena sidan synes åtskilligt tyda på, att någon sådan dimissionsrätt
icke vore åsyftad. Meningen skulle alltså vara att nu upprätta ungefär
sådana »sjelfständiga borgareskolor-'', som de af 1870 års komité
projekterade, ehuru visserligen med den af tidsomständigheterna påkallade
ändringen, att de nu skulle anordnas såsom samskolor.

Hvad som i synnerhet talar för denna tolkning af den kongl. propositionen
är det förhållandet, att de »mindre läroverkens» undervisningsplan
skulle blifva alldeles densamma, som denl885 års flickskolekomité uppgjort
för de af densamma förordade samskolorna. Men nämnda komité förklarar
uttryckligen, att denna undervisningsplan ej bör ifrågakomma på
andra orter än sådana, »der man icke behöfver kräfva af skolan, hvad
gossarne beträffar, någon grundläggning för lärda studier, utan endast
bibringandet af ett kunskapsmått, som kan anses motsvara det praktiska
lifvets behof för de många, som icke fortsätta studierna utöfver 15 till
16 års ålder». (Undersökning af Sveriges högre flickskolor sid. 266.)
Samma komité betonar upprepade gånger, att dess undervisningsplan för
samskolor alldeles icke är afsedd för sådana elever, som vilja öfvergå till
de allmänna läroverken för gossar. Den yttrar härom (i sitt utlåtande
sid. 269):

Det uppgifna kunskapsmåttet kan icke blott anses tillräckligt för det störa flertalet
flickor, som icke fortsätter studierna utöfver 16 års åldern; det kan ock anses innebära den
grundläggande bildning, som är behöflig för de många gossar, som icke egna sig åt lärda
studier, utan vid nyss nämnda tidpunkt välja något praktiskt yrke. Enligt den sista läroverkskomiténs
betänkande utgöra nemligen de från de lägre läroverken afgångna lärjungar, som
efter afgången fortsätta studierna vid annat läroverk, endast följande procent af hela antalet
afgångue: från de femklassiga läroverken 40,9 proc., från de treklassiga 37,1 proc., från de
tvåklassiga pedagogierna 33,2 proc., från de euklassiga pedagogierna 21,6 proc. Skolorna på
ifrågavarande orter böra således, om de skola tillgodose det öfvervägande flertalets behof, vara
så inrättade, att de icke utgöra lägsta klasserna, af ett läroverk, som af ser att bereda till
akademiska studier, utan hafva till mål att meddela den grundläggande bildning, som i allmänhet
kan anses erforderlig för dem, som vilja egna sig åt praktiska värf.»

Då de af flickskolekomitén föreslagna samskolorna alltså icke skulle
vara likartade med gossläroverkens nedre klasser och icke ega dimissionsrätt
till deras öfre, och då de till hela sin karakter synas vara identiska
med de af ecklesiastikministern nu förordade, torde man häraf kunna
draga den slutsatsen, att äfven dessa senare skulle sakna nämnda dimissionsrätt
och alltså icke kunna användas af det jemförelsevis stora antal
lärjungar, »söner till embete- och tjenstemän, förmögnare borgare och
den kringliggande traktens allmoge», hvilka anlita småiäroverken hufvudsakligen
för att »i sin hembygd få börja med och pröfva sin förmåga
för lärda studier, som sedan vid ett högre läroverk kunde fortsättas».

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

Men för den händelse det verkligen är meningen, att de treklassiga
läroverken nu skulle (under namn af »mindre läroverk») ombildas till
»sjelf ställ dåga borgareskolor», sidoordnade med allmänna läroverken, men
till hela sin rigtning med dem olikartade, så qvarstår å andra sidan det
i föregående kongl. propositioner anförda sakförhållandet, att vederbörande
kommuner alls icke velat veta af några undervisningsanstalter af
dylikt slag, samt att saknaden af dimissionsrätt måste »betaga kommunernas
medlemmar, särskild! de mera inflytelserika bland dem, allt lifligare
deltagande för dessa skolor».

Hvilken meningen nu än kan vara — antingen att ersätta småläroverken
med »borgareskolor» eller att utvidga dem till större öfverensstämmelse
med de fullständigare läroverken — synes oss den lösning,
som . småläroverksfrågan härigenom skulle erhålla, vara allt annat än
lycklig.

I förra fallet finge man en ny skolart, som antingen sjelf skulle
föra ett tynande lif eller ock komme att utöfva en hämmande inverkan
på folkskolans, naturliga utveckling. Ju mer våra folkskolor förbättras,
ju allmännare inses ock behofvet af en fortsättningskurs, der de lärjungar,
som fullständigt genomgått den »egentliga folkskolan» och äro i tillfälle
att egna ännu några år åt sin förberedelse för lifvets värf, kunna få inhemta
de praktiskt medborgerliga insigter, för hvilka de först nu, under den
så kallade öfveigångsåldern, vinna tillräcklig mognad. Dylika fortsättningskurser,
benämnda »högre folkskolor» eller »borgareskolor», hafva kommit
till stånd i åtskilliga af våra städer, exempelvis i Malmö och Gefle.
Att så beskaffade öfverbyggnader på folkskolan, trots det stora behofvet,
ännu ej. blifvit allmänna, beror helt enkelt derpå, att staten icke lemnar
bidrag till andra »högre folkskolor» än sådana, som äro belägna på landsbygden.
I än ytterligare grad skulle deras utveckling försvåras, i fall
»borgareskolor)) med en inträdesålder af 9 eller 10 år blefve upprättade.
Med den äflan att till snart sagd! hvad pris som helst skaffa sina söner
eu »lärd» uppfostran, hvilken äfven inom den lägre medelklassen i städerna.
är så vanlig, skulle nemligen en mängd af de föräldrar, som nu
låta sina barn gå i folkskolan, taga dem ut ur denna och sätta dem i eu
läroanstalt, der de genast vid 9—10 års ålder finge »studera främmande
språk»,, men der de tillika på samma gång komme i åtnjutande af en
utbildning, som skulle hetas vara speciel »praktisk». Folkskolan i städerna
skulle härigenom löpa stor fara att åter blifva uteslutande »proletärskola».
Att en sådan utveckling ingalunda kan anses önsklig, torde
vi knappast behöfva påpeka.

I andra fallet åter (nemligen i händelse de utvidgade småläroverken

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

finge dimissionsrätt), skulle den föreslagna läroverks^eformen medföra
endast ett väsentligt resultat: en ytterligare ökning i tillströmningen till
studentexamen. Med bibehållande af sina 35 fullständiga läroverk och
sina 23 femklassiga skulle vårt skolsystem få sina 17 treklassiga läroverk
(och kanske äfven sina 4 pedagogier?) så utvidgade, att äfven de hädanefter
kunde skicka sina elever omedelbart till gymnasialklasserna. Efter
att under en mansålder hafva beskärmat sig öfver massproduktionen, af
studenter och det så kallade litterära proletariatets oroväckande tillväxt,
skulle man låta hela arbetet med läroverkens organisation utmynna i en
åtgärd, som omedelbart ledde till ökande af dessa så bittert öfverklagade
olägenheter! *

Så vidt undertecknade kunna inse, är den enda tidsenliga lösningen
af småläroverksfrågan den, för hvilken Andra Kammaren uttalade sig
redan vid 1868 års riksdag, nemligen småläroverkens ersättande med
praktiska öfverbyggnader på folkskolan.

Huru vida man nu, liksom 1868, vill kalla dessa öfverbyggnader
»högre folkskolor», eller förse dem med något mera tilltalande namn, t. ex.
mellanskolor, borgareskolor, kommunalskolor, realskolor eller dylikt, torde
betyda jemförelsevis mindre. Af synnerlig vigt är deremot, att de verk -

*) För att visa, att obenägenheten för den upprepade gånger föreslagna, men det oaktadt
till sin egentliga karakter ännu så obestämda nya skolarten finnes äfven på andra håll än
bland folkskolans närmaste målsmän, taga vi oss friheten att anföra några träffande ord härom
ur tidningen »Vårt Land» för den 17 december 1892. Efter en redogörelse för »kommunalskolornas»
plan heter det der:

»Af dessa bestämmelser framgår ju tydligen, att dessa läroverk, om ock ej alltid genast
från början, så dock efter hand, ej komme att blifva annat än lägre allmänna läroverk, i de
flesta fall motsvarande de tre lägsta klasserna, undantagsvis de fem. Samma inträdesålder,
samma läsämnen, med inträdesexamen i högre allmänt läroverk för ögonen, hvarför ock »valet»
af främmande språk blefve illusoriskt.

Komme man å andra sidan någonstädes att icke taga hänsyn till det allmänna läroverket
med dess fordringar och sålunda ville göra skolan till ett helt för sig — då skulle
ju — med undantag af ett främmande språk — i henne egentligen icke meddelas annan undervisning
än den, som gifves i en god folkskola. Kommunalskolan blefve då endast en något finare
folkskola. De något mera välburgna föräldrarnes barn komme att gå i kommunalskolan, de
fattigare i folkskolan. Och hvad blefve den förra då annat än den nuvarande pedagogisk
ehuru med annat namn?»

Bill. till liiksd. Prof. 1893. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 19 Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

ligen ställas öfver folkskolan, icke vid sidan deraf. Endast derigenom
kunna de, såsom vi förut framhållit, undgå att skada folkskolans utveckling.

Endast derigenom kunna de ock sjelf va komma att göra någon
vidsträcktare nytta. Allmänt har nemligen antagits, att dessa skolors
kurs borde vara genomgången vid ungefär 15 års ålder. Sättes nu inträdesåldern
till 9 år, så medför detta tvenne svårigheter, som i hög grad
komme att inskränka det gagn, ifrågavarande läroverk eljest skulle kunna
hafva med sig. För det första måste de då blifva sexklassiga, följaktligen
temligen dyra och på grund häraf äfven jemförelsevis fåtaliga. För det
andra kan deras betydelse då endast blifva mera lokal; liksom de nuvarande
småläroverken måste de nemligen komma att användas så godt
som uteslutande af läroverksstaden sjelf samt dess allra närmaste omgifning
— detta af det helt naturliga skälet, att tänkande föräldrar ej
utan synnerligen tvingande grunder sända sina små ur hemmet vid så
unga år.

Fastställes deremot inträdesåldern till fylda 12 år, så begränsas
kursen till 3 år, och skolorna blifva väsentligen billigare samt kunna
• med användande af samma totalkostnad upprättas i långt större antal.
De kunna då äfven komma till nytta för vida större områden, enär 12—
15-åringen icke är på långt när så beroende af hemmet och så bunden
vid dess vanor och förhållanden som 9—12-åringen.

Till förekommande af att förevarande läroanstalter i likhet med de
nuvarande små läroverken skulle blifva skolor nästan uteslutande för
läroverksstadens egna barn, synes oss dessutom såsom vilkor för statsbidrag
böra stadgas, att de skola vara tillgängliga äfven för barn utom
den kommun, som de tillhöra (möjligen dock mot någon mycket låg
afgift).

Mot den af oss föreslagna inträdesåldern har egentligen endast ett
hufvudskål blifvit andraget, nemligen att undervisningen i främmande språk
icke ens i sådana skolor skulle kunna anstå till fylda 12 år. Detta skäl kunde
möjligen låtit höra sig, i fall vi föreslagit, att inträdesåldern äfven vid det
allmänna läroverket nu skulle sättas vid nämnda höjd. Så länge det emellertid
gifves rikliga tillfällen att börja läsa tyska vid 9 eller 10 år, såväl
vid de fullständiga som de femklassiga läroverken, kunde det väl icke
skada att inom några skolor få pröfva, hvad man genom användande af
den moderna, rent praktiska språkundervisningsmetoden skulle kunna uträtta
med lärjungar, hvilka under en fullständigt genomgången folkskolekurs
erhållit en solid underbyggnad i modersmålet och andra svenska

Motioner i Andra Kammaren, N-.o 111.

ämnen. Svagare, än resultaterna af tyskläsningen i läroverkens nedersta
klasser enligt kännares utsago hittills varit, torde de knappast kunna blifva.

I det vi, i fråga om de närmare grunderna för den för oss föreslagna
organisationen, hänvisa till motiveringen för vår vid förlidet års
lagtima riksdag väckta motion n:o 96, få vi härmed hemställa,

att Riksdagen, med förkastande af nu framlagda
regeringsproposition om vissa treklassiga allmänna läroverks
utvidgande, måtte för sin del besluta,

dels att samtliga ännu bibehållna treklassiga allmänna
läroverk samt två- och enklassiga pedagogier
inom den 1 juli 1895 helt och hållet indragas,

dels att i deras ställe upprättas ett nytt slags undervisningsanstalter,
utgörande praktiska öfverbyggnader
på folkskolan (»realskolor»,»mellanskolor»,»borgareskolor»),
anordnade enligt följande grunder:

1. Dessa skolors syfte bör vara att tillgodose de
lärjungars bildningsbehof, hvilka vid 15—16 års ålder
skola utgå i det praktiska lifvet.

-.■ V. ,,, 2. De böra vara tillgängliga för såväl gossar som

flickor samt förses med såväl manliga som qvinnliga
lärarekrafter.

3. För de lärjungar, hvilka fullständigt inhemtat
skolans kurs, bör anordnas en särskild afgångspröfning,
hvars genomgående medför vissa rättigheter.

4. Fordringarna för inträde i första årsklassen
böra vara: fylda 12 år samt kännedom af det kunskapsmått,
som en väl ordnad folkskola (enligt normalplanen
litt. A.) kan bibringa.

5. Undervisningen bör vara afgiftsfri,

6. Folkskolelärare eller folkskolelärarinna, som, på
sätt Kongl. Maj:t genom särskilda bestämmelser kan
finna lämpligt föreskrifva, styrkt sig ega de för undervisning
vid skolan erforderliga kunskaper och färdigheter,
må vid densamma kunna vinna anställning.

7. Kostnaderna för dylik skola böra bestridas
dels af staten, dels af kommunen, detta enligt väsentligen
samma grunder, som nu gälla för folkskolan och
som af 1882 års läroverkskomité föreslogos beträffande
de då ifrågasatta »kommunalskolorna».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 111.

8. Läroverk af detta slag må kunna upprättas på
alla sådana orter, der behofvet, af eu dylik bildningsanstalt
gör sig så känbart, att vederbörande kommun
vill åtaga sig de på dess del belöpande utgifterna.

Stockholm den 28 januari 1893.

Fridtjuv Berg. Emil Hammarlund.

N:o 112.

Af herr E, lljliuinarlinid, Om statsunderstöd för den qvinliga
slöjdundervisningen.

Vid sistlidet års lagtima riksdag tillät sig undertecknad föreslå,
att Rikdagen måtte besluta:

dels att för 1893 anvisa ett förslagsanslag af 50,000 kronor att
användas till understöd åt skoldistrikt, som på lämpligt sätt bereda i
skolåldern varande flickor undervisning i qvinlig slöjd;

dels att öfverlemna åt Kong! Maj:t att fördela detta understöd samt
att bestämma de närmare vilkoren för understödets åtnjutande.

Såsom skäl för detta förslag anfördes hufvudsakligen:
att intresset för slöjdundervisningen utvecklats »väsentligen genom
de statsbidrag, som lemnats för befrämjande af undervisning i slöjd för
gossar» (Kong!. Maj:ts proposition n:o 1 till 1887 års Riksdag, åttonde
hufvudtiteln, sid. 23);

att rättvisan kräfver, det statsbidrag lemnas för flickornas slöjdundervisning
lika väl som för gossarnes;

att lika vigtigt som det är, att läsning och slöjd omvexla för gossen,
minst lika vigtig får väl en dylik omvexling för flickan anses vara;