Motioner i Andra kammaren, AV 178 (Motion 1914:178 Andra kammaren - b)

Motioner i Andra kammaren, AV 178.

Nr 178.

Av herr Staaff m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 58, angående ny härordning.

De av Kungl. Maj:t framlagda förslagen till ny härordning, till
värnpliktslag och till sjöförsvarets ordnande äro i många viktiga
delar grundade på de år 1911 tillsatta försvarsberedningarnas arbeten.
I andra likaledes viktiga delar har regeringen bestämt avvikit
från beredningarnas väg, och i återigen andra hade bemälta beredningar
icke hunnit fatta preliminära beslut, då den nuvarande regeringen
gick att övertaga ansvaret för försvarsfrågans lösning. Det
är förklarligt, om under sådana förhållanden den av regeringen
framlagda planen till ny härordning och dess förslag till värnpliktslag
samt till sjöförsvarets ordnande skulle lämna åtskilligt övrigt
att önska i fråga om fastheten i det hela och enhetligheten mellan
dess olika delar.

I flera viktiga punkter har det också varit det liberala partiet
omöjligt att godtaga regeringens förslag, och då vissa av dessa
punkter äro av grundläggande natur, hava vi ansett oss pliktiga
att i de motioner, vi nu frambära, så fullständigt som det varit oss
möjligt, framlägga skälen för denna vår mening.

De häftiga strider, som nyligen utkämpats vid valurnorna om
sättet för försvarsfrågans lösning, böra nu avlösas av en allvarlig
strävan från olika sidor att nå fram till ett för landet och dess

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 käft. (Nr 178.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

försvarsväsen gott och gagnande resultat. Att denna stora och viktiga
fråga icke är lätt att lösa, därom vittnar i sin mån den omständigheten,
att även inom de olika partierna meningarna kunnat
förete ej oväsentliga skiftningar.

Efter ingående överläggningar hava vi beslutat framlägga de
förslag till ändringar i Kung! Maj:ts proposition nr 58, som här
nedan följa, och komma, i andra motioner, därmed sammanhängande
förslag till ändringar i Kung! Maj:ts propositioner nr 59, 60 och 80
att framläggas.

Finansplanen.

Enligt det anförande till statsrådsprotokollet, som låg till grund
för Kung! Majrts beslut om utredning rörande försvarets förbättrande
och försvarsberedningarnas tillsättande, skulle en av huvudgrunderna
för utredningen och ett därpå byggt förslag vara att
vederbörlig hänsyn toges till folkets ekonomiska bärkraft och till
att inom budgeten en riktig proportion mellan civila och militära
utgifter bleve iakttagen.

Vi kunna icke finna, att denna huvudgrund blivit i förslagen
till försvarets förbättrande och omorganisation enligt föreliggande
Kungl. propositioner i behörig grad beaktad.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 58 angående ny härordning har
chefen för finansdepartementet framlagt en finansplan för täckandet
av de merkostnader, som de föreslagna förbättringarna i försvarsväsendet
skulle komma att medföra. Han angiver där kostnaderna
för den nya försvarsorganisationen, utgifterna för det militära pensionsväsendet
oberäknade, till i runda tal

kr. 85,350,000
* 86,800,000
* 87,400,000
» 88,300,000

och den slutliga kostnaden, vilken torde uppnås år 1923, till 93,000,000
kronor. Dessa kostnadssiffror jämföras sedan dels med motsvarande
nuvarande försvarskostnader,- av försvarsberedningarna i runt tal angivna
till 83 miljoner kronor, dels med de »överskott», som försvars -

för år

1915

1916

1917

1918

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

beredningarna angivit, utgörande skillnaden mellan de beräknade
inkomsterna och de beräknade civila utgifterna, inklusive utgifterna
för det militära pensionsväsendet.

Chefen för finansdepartementet hänvisar för täckande av den
brist i budgeten, som till följd av de ökade försvarsutgifterna beräknas
uppstå, till dels de utvägar, som försvarsberedningarna för
detta ändamål föreslagit, dels ock andra sätt.

Sålunda påvisar chefen för finansdepartementet det förhållandet,
att inkomsterna i statsregleringen för 1915, såsom den uppgjorts
till januaririksdagen, beräknas uppgå till ett belopp omkring
6 miljoner kronor högre än det försvarsberedningarna för samma
år beräknat, och att i den till innevarande riksdag framlagda statsregleringen
inkomsterna kunnat beräknas ännu något högre, samt
anser sig på grund därav kunna förutsätta eu »konstant, av försvarsberedningarna
icke beräknad inkomstökning av nuvarande
skattekällor till samma belopp» för alla följande år.

Vi kunna icke godkänna ett sådant beräkningssätt. Beredningarnas
inkomstberäkningar för den närmaste 9-årsperioden få
icke uppfattas så, att beräkningen för varje år skulle ge ett säkert
uttryck för huru den blivande budgeten för samma år i verkligheten
skulle komma att te sig. Beredningarnas budgetsförslag för
nämnda tidsperiod måste ses i ett sammanhang, och summorna på
de olika inkomsttitlarna få endast betraktas såsom sannolika medeltal.
Samma inkomsttitlar förete alltså i alla de fall, då icke någon
särskilt tillkommande omständighet givit stöd för att beräkna en
större ändring från ett år till ett annat, eu tämligen jämn stegring
— en normal ökning — från varje föregående år till det efterföljande.
Att en sådan jämn stegring med ungefär samma procent
per år icke i verkligheten kan äga rum torde vara uppenbart. På
grund av omständigheter, som icke någon längre tid i förväg kunna
beräknas, särskilt med anledning av konjunkturväxlingar, kommer
utan tvivel i verkligheten i stället för ökning en nedgång i vissa
inkomsttitlar att inträffa, eller ökningen kommer att bliva mindre än
medeltalsökningen eller inkomsten från ett år till ett påföljande att
bliva oförändrad.

Att detta verkligen är händelsen bevisas bäst av första försvarsberedningens
tabeller över de verkliga inkomsterna under den
gångna perioden 1901—1913. Påfallande äro de häftiga variationerna
på många inkomsttitlar, exempelvis i överskottet å statens

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

järnvägar, där vissa år i stället för ökning en nedgång på åtskilliga
miljoner inträffat. Det synes också vara uppenbart, att ett sådant
förhållande måste äga rum, allra helst den svenska budgeten är
mycket känslig för konjunkturväxlingar, emedan en stor del av de
mest betydande inkomsttitlarna äro direkt beroende på näringslivet,
såsom exempelvis tullarna, inkomsterna av affärsdrivande verk och
även inkomstskatten m. m.

Det blir så mycket mer påfallande, att finansministerns slutledning
icke kan vara riktig, om man undersöker orsaken till
skillnaden i inkomstberäkningarna för 1915. Denna skillnad av
omkring 6 miljoner kronor faller till allra största delen på de affärsdrivande
verken, särskilt på järnvägarna, vilka under en högkonjunktur
som under de närmast gångna åren måste lämna relativt
stora överskott, vilka med nödvändighet bliva proportionsvis vida
mindre, då sämre konjunkturer inträda, något som måste väntas
bliva händelsen under loppet av den tidsperiod beräkningarna avse.

De brister, som i beräknade statsregleringar komma att uppstå,
skola täckas av statsverkets kassafond. Vi kunna därför icke godkänna
den i Kung! Majrts proposition antydda utvägen att fylla
de brister, som kunna föranledas av ökade försvarsutgifter, genom
att anlita kassafonden, vilken är till för att täcka på grund av icke
förutsedda omständigheter i verkligheten uppkomna brister, icke till
att täcka vid budgetens uppgörande beräknad brist.

Skulle man nu inslå på denna väg, bleve i själva verket den
uppgift, som med kassafonden avsågs, då den inrättades, förfelad,
och man komme åter till samma förhållanden, som rådde då kassafonden
inrättades, och vilka man då med rätta ville ändra.

Då kassafonden uppnår ett sådant belopp, att den anses fullt
tillräcklig icke allenast till kassaförlag för statsverket, utan därutöver
till täckandet av brister, uppkomna under ett tilländalupet
budgetsår, bör överskottet endast användas på sätt riksdagen en
gång beslntat, nämligen för att minska statens upplåning.

Enligt finansplanen har Kungl. Maj:t i övrigt för täckande av
den beräknade bristen anvisat de utvägar, som av försvarsberedningarna
föreslagits, men förutsätter härvid, att de inkomsttitlar, som
skulle tagas i anspråk, komma att giva större inkomster än försvarsberedningarna
ansett möjligt. Det är mindre att fästa sig vid, att
stämpel- och arvsskattemedel på grund av senare gjorda beräkningar

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

ökats med ett belopp av 5 å 600,000 kronor. Men för täckandet av
den, sedan försvarsorganisationen blivit fullt genomförd, återstående
bristen av i propositionen beräknade 12,3 miljoner kronor, vartill
bör läggas det, eldigt vad ovan påvisats, med orätt beräknade
inkomsttillskottet av 6 miljoner kronor, sålunda 18,3 miljoner kronor,
skulle erfordras eu ökad inkomst från övriga angivd a skattekällor,
främst inkomst- och förmögenhetsskatten, av, med utgångspunkt
av de beräknade inkomsterna 1923, omkring 3 miljoner
kronor utöver vad försvarsberedningarna beräknat.

För att något så när säkert kunna bedöma den svåra frågan,
huru i framtiden inkomster skola beredas för täckande av de ökade
försvarskostnaderna, torde den enda riktiga utgångspunkten vara
den, som av försvarsberedningarna angivits. I den kung! propositionen
gör chefen för finansdepartementet i sitt anförande gällande, att
försvarsberedningarna beräknat inkomsterna knappt och de civila
utgifterna allt för högt. Den grundliga utredning, som föregått
fastställandet av de av försvarsberedningarna lämnade utgiftssiffrorna,
ger dock knappast någon berättigad anledning till den förhoppningen,
att de i verkligheten skola komma att visa sig bliva
mindre än de beräknade.

Vid diskussionen inom försvarsberedningarna om utgiftsberäkningen
framfördes beträffande ett flertal utgiftsposter antydan om
att de voro för lågt upptagna, men beträffande ingen, att den vore
för hög. Den tendens, som gör sig gällande inom riksdagen, att i
utjämningssyfte avlyfta vissa utgifter från kommunerna till statsverket,
innebär eu sannolikhet för att statsverkets utgifter för civila
ändamål snarare kan komma att bliva högre än de beräknade.

Må vara, att inkomsterna beträffande någon enstaka inkomst
titel skulle, om man vill räkna sangvinisk^ kunna något höjas, så
synes det oss dock i stort sett, att man kommer sanningen närmast,
om man håller sig till de av försvarsberedningarna beräknade överskotten.
Dessa upptagas enligt alternativ B, — det alternativ, då
alla de föreslagna skattekällorna och inkomstökningarna tagits i
anspråk, d. v. s. då överskottet blir högst —- till i avrundade medeltal
för 1915 till 83,010,000 kronor och för 1923 till 91,010,000
kronor med en årlig stegring för de mellanliggande åren av 1
miljon kronor.

Antar man, att försvarsorganisationen skulle vara genomförd
1923, det sista år försvarsberedningarnas beräkningar omfatta, och

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

således då kräva den i Kungl. propositionen angivna maximikostnaden
av 93 miljoner kronor jämte tillägg av beräknad ökning i
de militära pensionskostnaderna av 1 miljon kronor, alltså sammanlagt
94 miljoner kronor, och vidare att »överskottet» efter alternativ
B enligt beräknat medeltal (se sid. 15 första försvarsberedningens
del II) uppgår till 91 miljoner kronor, skulle en brist då
förefinnas av i runt tal 3 miljoner kronor.

Även om det icke skulle vara förenat med oövervinneliga svårigheter
att med anlitande av medel, som av försvarsberedningarna
antytts såsom möjliga, uppdriva ytterligare inkomster till täckande
av denna brist, måste vi på det allvarligaste ifrågasätta, huruvida
det kan anses överensstämmande med en klok finanspolitik och
vara förenligt med nödig omsorg för framtiden att besluta utgifter,
som man är medveten om måste komma att till det yttersta taga
folkets skatteförmåga i anspråk och lägga beslag på alla de hjälpmedel,
som kunna komma att erfordras för nu icke förutsedda
ändamål.

Det skulle stå i dålig överensstämmelse med de grundsatser,
för vilket det frisinnade partiet uttalat sig, nämligen att vid
försvarsväsendets förbättrande och omorganisation vederbörlig hänsyn
måste tagas till folkets bärkraft och till att en skälig proportion
bleve rådande mellan statsutgifterna för militära och civila
ändamål.

Av den statistik, som på anmodan av första försvarsberedningen
verkställts av överdirektör L. Widell och som i Kungl.
Maj:ts proposition finnes införd å sid. 53 och följande, framgår, att
vårt land för försvarsändamål i förhållande till andra statsutgifter
utger mer än de allra flesta med oss jämförliga länder, ävensom
att våra försvarsutgifter per innevånare räknat äro proportionsvis
mycket höga.

Skulle försvarsutgifterna komma att uppgå till de belopp, som
den kungl. propositionen förutsätter, komme detta att medföra att
budgeterna för framtiden komme att bliva »spända» till det yttersta.
De uppkommande merutgifterna bleve möjliga att fylla endast
genom att anlita alla nu tänkbara skatte- och inkomstkällor
och genom högsta möjliga skattesatser. Krav på nedsättningar i
vissa tullsatser framställas redan och kunna under de närmaste
åren säkerligen i än högre grad komma att göra sig gällande.
Dessa krav kunna sannolikt icke med fog tillbakavisas, sedan fol -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

kets skatteförmåga på alla andra områden blivit i sådan utsträckning
belastad, och komma då att vålla stora svårigheter vid statsregleringarnas
uppgörande.

Beträffande det beräknade beloppet för försvarskostnader av
93 miljoner kronor, sedan omorganisationen blivit fullt genomförd,
är att iakttaga, att man kommit till denna siffra med stöd av nu
gällande priser och förhållanden. Men på det militära liksom på
alla andra områden måste man räkna med eu normal stegring i
kostnaderna, som icke är beroende på direkta ökningar eller utvidgningar,
utan på penningvärdets fall och dylikt. Hänsyn till detta
förhållande har i viss mån tagits vid beräkningen av de civila utgifterna.
En nu beräknad kostnad av 93 miljoner kronor kommer
sålunda i verkligheten att kräva en betydligt större summa tio år
härefter, oavsett de fel, som alltid visa sig vidlåda kostnadsberäkningar
av detta slag.

Vi anse det därför nödvändigt att med hänsyn till nu anförda
omständigheter de angivna försvarskostnaderna nedbringas, så att
kostnaderna, sedan omorganisationen blivit genomförd, enligt nu tilllämpliga
beräkningsgrunder falla inom en betydligt trängre ram än
den enligt Kungl. Maj:ts proposition ifrågasatta.

Även med en sålunda minskad kostnad måste största delen av
de skattekällor tagas i anspråk, som försvarsberedningarna anvisat
såsom nödiga för att uppbringa »överskottet» till det största som
beräknats, nämligen enligt alternativ B.

En enligt vårt förmenande fullt tillfredsställande förbättring
av försvaret kan emellertid vinnas även inom en trängre kostnadsram,
vilket av denna vår motion framgår.

Linj eorganisationen.

1. Infanteriet.

Kungl. Maj:ts förslag rörande infanteriets organisation bygger
på de huvudgrunder, som utarbetats inom tredje försvarsberedningen.
I vissa detaljer av större eller mindre betydelse har emellertid
avvikelse skett. Sålunda har officerskadern ökats vid samtliga
regementen utöver beredningens förslag. Norrbottens regemente har
fått en större förstärkning av officerare än övriga regementen, och

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

därjämte förstärkning av underofficerskåren, Gottlands infanteriregemente
har fått samma organisation beträffande officerskåren som
övriga regementen å fastlandet, underbefälet av manskaps grad samt
de stamanställda volontärernas antal har ökats och hovslagaren uppförts
såsom vicekorpral. Den avvikelse från beredningens förslag
som är av den största principiella innebörden, är dock den, att Kungl.
Maj:t ansett sig böra bibehålla underlöjtnantsgraden inom härordningen.
Då denna fråga inverkar på hela härorganisationen vad
officerskåren angår, så upptages detta spörsmål redan här till närmare
undersökning.

Sedan svenska armén numera till väsentligaste delen utgöres
av all landets manliga ungdom, som äger fysisk och andlig kraft
att bära soldatlivets mödor, ligger det vikt uppå att det befäl, som
får sig anförtrott uppgiften att leda och utbilda denna ungdom, för
detta maktpåliggande värv äger nödiga förutsättningar. Det är ej
nog att befälet äger för uppgiften erforderliga militära insikter och
allmänbildning, det måste ock äga rent pedagogiska insikter. Men
ej det allenast. Det bör ock äga eu på personlig erfarenhet förvärvad
insikt om värnpliktstjänstens krav och den värnpliktiga
ungdomens tanke- och känsloliv. Brister i berörda hänseenden
kunna föranleda för försvarsväsendet beklagliga missgrepp.

Eu undersökning från angivna utgångspunkter av officersutbildningen
i vårt land ger vid handen att härutinnan förefinnas betänkliga
brister.

Den blivande officeren avskiljes från första dagen av sin militära
tjänstgöring från manskapet. Han har följaktligen aldrig som
man i ledet delat dess liv i kasernen, på marscher och i bivack.
Hela hans utbildning har gått fram efter en linje, dragen på sidan
om värnpliktstjänsten. De värnpliktiga, soldaterna i ledet, kommer
han i flyktig beröring med först såsom befäl och under någon längre
tid först såsom officer. Under sin korta tjänstgöring såsom underbefäl
och underofficer lever han för övrigt — de undantag, som
förekomma, bekräfta endast regeln — icke underbefälets och underofficerens
liv i och utom tjänsten under förhållanden, som äro
ägnade att bibringa honom djupare erfarenhet om tjänstens krav
och förhållandet mellan befälet och de värnpliktiga under behörigt
beaktande av de senares allmänna tänkesätt. Utan överdrift kan
man således påstå, att han kommer till sin ställning såsom nyvorden
officer utan att äga det underlag för sin pedagogiska upp -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

gift, som är eu nödvändig betingelse för att få fram det förtroendefulla
förhållande mellan trupp och befäl, som bör vara utgångspunkten
för skapande och vidmakthållande av den goda disciplinära
anda, som är av så avgörande betydelse för härens krigsduglighet.

Det synes oss fördenskull som i samband med och som förutsättning
för genomförande av ny härordning bör uppställas kravet
på eu omläggning av officersutbildningen. Härvidlag synes det oss
ofrånkomligt att uppställa den grundläggande fordran, att alla, som
skola bliva officerare, genomgå rekrytskola tillsammans med de
värnpliktiga och såsom värnpliktiga. Med ett ord: värnplikten bör
vara gemensam för alla och utgångspunkten för all befälsutbilcluing.
Så långt synes ock Kung!. Maj:ts förslag vilja följa försvarsberedningarnas
preliminära förslag.

På rekrytutbildningen bör givetvis följa eu för inträdet vid
krigsskolan grundläggande teoretisk och praktisk utbildning, omfattande
även tjänstgöring vid trupp såsom underbefäl av manskaps
grad. Tjänstgöringen måste vara präglad av allvar och förty bör
den blivande officeren i och utom tjänsten dela underbefälets levnadsförhållanden
beträffande inlogering m. m.

Krigsskolan synes böra genomgås såsom furir, med tjänstgöringvid
trupp i denna egenskap under de tider — framförallt repetitions-
(regements-) övningarna — sådan är möjlig att åvägabringa.
Har officerselev under den förberedande utbildningen ådagalagt
egenskaper, som anses göra honom mindre lämplig till officer å
aktiv stat, så bör han givetvis redan på det förberedande stadiet
frånskiljas. Kan han lämpligen bli värnpliktig officer eller underofficer,
så bör möjlighet beredas honom att vinna sådan anställning
liksom skyldighet för honom att kvarstå såsom värnpliktig i den
tjänst, för vilken han anses lämplig, föreligger i likhet med andra
värnpliktiga.

Men sovringen bör icke vara avslutad i och med godkänd examen
från krigsskolan. Följaktligen bör den från krigsskolan irtexaminerade
officersele ven ej omedelbart utnämnas eller ens förordnas
som officer. Han bör, synes det oss, under två års Hd prövas
i trupptjänst såsom officersaspirant och först efter de två åren utnämnas
till officer, om han härför anses besitta erforderliga egenskaper.
Hur pi’övningen av den saken skall ske bör bestämmas av
Kungl. Maj:t. Här må endast uttalas, att trygghet bör skapas för

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. SO käft. (Nr 178.) 2

Motioner i Andra kammaren. Nr 17S.

att allt även .sken av mannamån eller gunstlingsskap undvikes. Bedömandet
måste ske efter strängt objektiva grunder. Härefter
följer utnämningen till officer och bör den grad, till vilken utnämningen
äger rum, vara löjtnants av 2:a klassen. Underlöjtnantsgraden
skulle således bortfalla. Såsom officersaspirant bör innehavas
grad av sergeant.

För närvarande innehar officerselev under hela sin utbildningstid
lön och dagavlöning i likhet med volontär. Å varje truppförbands
stat är för ändamålet uppfört ett antal officers- och reservofficersvolontärsbeställningar.
Efter genomgången krigsskola sker
utnämning till underlöjtnant vid eller i visst regemente, i förra fallet
med åtnjutande av lön och i senare utan lön, beroende av huruvida
beställning med lön finnes ledig eller ej.

Enligt det nu skisserade förslaget skulle officers- och reservofficersvolontärbeställningarna
bliva överflödiga och förty böra indragas.
I den delen sammanfaller det med Kungl. Maj:ts förslag.

Under sin utbildningstid skulle officerseleverna erhålla penningebidrag,
penningetillskott och naturaunderhåll i likhet med vad som
gäller för de värnpliktiga. Ekonomiskt blir detta lika fördelaktigt
som anställning med volontärsavlöning, om man förutsätter, att
värnpliktstjänst under varje förhållande skall fullgöras. Ej heller
efter avslutad krigsskoleutbildning blir det i ekonomiskt hänseende
sämre ställt för den blivande officeren. Om man utgår från att
f. n. befordran från underlöjtnant till löjtnant genomsnittligt vinnes
efter 4 års tjänstetid med lön, så uppbäres under sagda tidsperiod
7,260 kr. i lön och dagavlöning under förutsättning av att tjänstgöring
äger rum under hela året. En omläggning av officersutbildningen
enligt vårt förslag skulle för motsvarande tid och under i
övrigt enahanda förutsättningar medföra följande inkomster för
officeren: 2 års lön och dagavlöning såsom sergeant av 2:a klass i

egenskap av officersaspirant .......................................... 3,020 kr.

2 års lön och dagavlöning såsom löjtnant av 2:a klass 4,230 »

eller tillsammans............................................................... 7,250 kr.

Således nästan lika lönebelopp.

Inkvartering och servisbidrag enligt den s. k landsortstariffen
utgår till underlöjtnant och löjtnant med 300 kronor samt till sergeant
med 180 kronor om året. Den senare uppbär därjämte ersättning
för ved och ljus med 100 kronor om året. Jämförelsen
på denna punkt ställer sig alltså på följande sätt:

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Inkvartering och servisbidrag som underlöjtnant under 4

år: 300 kr. = ........................................................... 1,200: —

D:o som officersaspirant under 2 år .................. 360: —

Ersättning för ved och ljus................................. 200: —

Inkvarterings och servisbidrag som löjtnant under

2 år............................................................... 600: — 1,160: —

Sålunda ej heller på denna punkt någon större skillnad.

Att infanteriofficerarna skulle komma i en ofördelaktigare ställning
än officersaspiranterna vid övriga truppslag kan ej gärna bli
fallet, då ju utbildningslinjerna sammanfalla. Varpå den uppfattningen
grundar sig, som i Kungl. Maj:ts proposition uttalas, att
infanteriofficeren i regel skulle komma att avlägga officersexamen
ett år senare än den, som valt annat truppslag, kunna vi ej
fatta

Genom att giva den från krigsskolan utexaminerade officerseleven
befordran till underlöjtnant medels konstitutorial i stället
för fullmakt torde måhända något vinnas, men ej det väsentligaste.

Beträffande infanteriets behov av befäl å aktiv stat, så synes
man av såväl kostnads- som militära skäl böra begränsa detta till
vad som är oundgängligen av nöden för fredsutbildningens tillgodoseende
och för att vid mobilisering kunna besätta de viktigaste befälsposterna
med sådant befäl.

Från den utgångspunkten synes icke erfordras större befälskader
än den, som försvarsberedningarna preliminärt tillstyrkt; och
hänvisas härutinnan till »Yttranden avgivna av tredje försvarsberedningen
2», sid. 15—17.

Vi hava oss bekant, att försvarsberedningen ansåg, att vid varje
infanteritruppförband borde såsom förrådsförvaltarens biträde finnas
en förrådsvaktmästare, samt att beredningen hade för avsikt att
härom framställa förslag i samband med förslag rörande intendenturen.
Då förslaget synes hava särdeles goda skäl för sig men det
ur praktisk synpunkt synes lämpligast, att dessa personer tillhöra
det truppförband, där de skola tjänstgöra, så upptages för varje
infanteriregemente 1 förrådsvaktmästarebeställning och föreslå för
den samma löneförmåner som förrådsvaktmästarna vid fortifikationen
åtnjuta.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Underofficers befordran till officer.

Bland de medel, som stå till buds för att främja anställning
av verkligt goda krafter såsom meniga volontärer, torde få vara
verksammare än eu förbättrad underofficersutbildning. Fråga är
emellertid om man ej borde gå ännu ett steg: bereda möjlighet för
mannen i ledet att vinna befordran till officer.

Tanken är ju icke alldeles främmande för vår nuvarande härorganisation.
I tjänstgöringsreglementet för armén angivas två
vägar. Den ena är den vanliga och den andra är den s. k. underofficersvägen.
Om denna senare heter det:

För att kunna föreslås till underlöjtnant fordras:

b) att i 6 år hava varit i tjänstgöring såsom underofficer, därav
minst 2 såsom fanjunkare, samt ådagalagt framstående duglighet
och såväl i som utom tjänsten utmärkt sig genom ett hedrande
uppförande.

Emellertid händer det väl allenast i mycket sällsynta undantagsfall
att någon vinner befordran till officer den s. k. under -offieersvägen. Även i de få fall, så må vara händelsen, vinnes
denna befordran vid så hög ålder, att strävan efter den blir mindre
lockande.

Stora krav ställas i våra dagar på officerens såväl allmänbildning
som fackinsikter, på hans karaktär och moraliska egenskaper.
Den stora allmänhetens ståndpunkt till värnplikten bestämmes ofta
av det bemötande, som kommer den värnpliktige till del från hans
befäl och särskilt från det i officers ställning. Att sänka den allmänna
bildningsnivån inom officerskåren vid en tidpunkt, då den
inom andra samhällslager är i stigande, voro förvisso oklokt. Det
problem, varom nu närmast är fråga, måste sålunda finna sin lösning,
utan att därigenom åstadkommes en sänkning av den allmänna
kunskaps- och bildningsnivån. Det skulle alltså närmast gälla en
undersökning om möjligheten att finna en väg för befordran till
officer för mannen i ledet, som under sin militärtjänst ådagalagt
särdeles framstående militära egenskaper och ett varmt intresse för
fortsatt utbildning på det militära området. Det är alldeles påtagligt,
att det kan ske allenast genom eu för ändamålet lämpad
utbildning. Hur den bäst bör ordnas med anslutning till den mili -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178. 13

tära, tjänsten är ej möjligt att nu säga. Vill man emellertid saken,
så lärer man nog kunna finna bästa vägen.

Det är alldeles påtagligt, att den utbildning, varom här är
fråga, skulle komma till stånd för allenast rekapitulanter.

Vidare synes vara uppenbart, att det företrädesvis bör vara
under jämförelsevis unga år som utbildningen skulle meddelas.

Vad särskilt flottan angår, så synes man med skeppsgosseskolan
som utgångspunkt böra kunna genom fortsatt utbildning föra fram
begåvade och intresserade ynglingar till ett kunskapsmått, som berättigade
till genomgående av sjökrigsskolan.

Vi känna visserligen till den utredning i ärendet, som genom
Kungl. Maj:ts försorg tidigare gjorts, men det synes oss emellertid
alldeles påtagligt, att den åvägabragta utredningen ej innefattar eu
lösning av detta för försvaret betydelsefulla problem.

Eu vidare utredning av frågan igångsattes ju också genom näst
föregående regerings försorg, i det att eu framstående officer utsändes
för att i ett av de land, där man för närvarande tillämpar
att föra fram dugande underofficerare till officerare, nämligen Holland,
taga närmare kännedom om hithörande spörsmål.

I samband med de förslag vi i övrigt framlägga, tillåta vi oss
jämväl framställa ett förslag till skrivelse till Kungl. Maj:t i detta
ämne.

2. Kavalleriet.

Kavalleriets styrka måste i likhet med alla övriga truppslags stå
i eu viss proportion till armén i dess helhet. Denna proportion kan
givetvis växla och växlar även inom olika härorganisationer. Då
kavalleriet är ett dyrt truppslag, lärer det för ett med hänsyn till
folkmängden jämförelsevis litet land med dess begränsade tillgångar
vara nödvändigt att fastställa detta truppslag till det,-som befinnes
vara oundgängligen av nöden.

I den mån den ifrågasatta förstärkningen av försvaret avser
att öka vår armé med nya formationer (reservtrupper), i samma
män måste man även tillse, i vad mån och på vad sätt dessa skola
kunna tillgodoses med organ för spaningars utförande. Tv utan
sådana organ kan man befara, att de nya truppenheterna icke
kunna komma att tillfredsställande fungera, och i sådant fall er -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

1901 års härordning.

1901 års
riksdag.

hölle man icke tillräcklig valuta för de uppoffringar, som göras för
att uppsätta dessa reservformationer. Då emellertid tillgången på
i fred utbildade hästar i väsentlig mån blir bestämmande för antalet
av de kavalleritruppförband, som skola uppsättas, finner man
snart, att det vid kavalleriet är vida svårare att organisera reservformationer
än vid andra truppslag.

Genom 1901 års härordning skedde beträffande antalet kavalleriregementen
och deras indelning i skvadroner ingen förändring i den
dittillsvarande organisationen, vilken även därefter lämnats oförändrad.
Kavalleriet utgöres alltså för närvarande av sex regementen
fördelningskavalleri, vartdera om fem skvadroner, ett
regemente för varje arméfördelning, samt den skånska kavallerifördelningen,
bestående av två regementen, vartdera om tio skvadroner,
samt avsedd att operera tillsammans med de till Vendes
artilleriregemente hörande tre ridande batterierna. De förändringar,
som kavalleriet undergick genom 1901 års härordning, betingades
dels av indelningsverkets fullständiga avskaffande och den fast
anställda meniga personalens minskande till den styrka, som var
erforderlig för att i förening med lämpligt antal värnpliktiga vid
mobilisering bilda fältdugliga skvadroner, och dels av behovet att
i någon mån stärka befälskadern. Därjämte bestämdes, att vid
slutgiltigt genomförd härordning skulle finnas vid ett vart av fördelningskavalleriregementena
600 stamhästar och vid ett vart av tio
skvadronsregementena 1,200 stamhästar.

Vid 1901 års riksdag väcktes av enskild motionär förslag om,
att kavallerifördelningen och de ridande batterierna vid Vendes
artilleriregemente skulle indragas.

Det särskilda utskott, som behandlade Kung! Maj:ts proposition
om ny härordning m. m. samt i ärendet väckta motioner,
yttrade beträffande kavalleriets organisation följande: Utskottet

hade funnit, att de båda kavalleriregementen, som vore avsedda att
bilda svenska arméns kavallerifördelning, skulle utan allt för stor
olägenhet kunna ordnas på fem skvadroner i stället för på tio,
varigenom för armén i dess helhet skulle vid moblisering komma
att finnas eu kavalleribrigad om två femskvadronsregementen. Det
vore nödvändigt, att med hänsyn till de stora kostnader, som försvarets
ombildning krävde, mera avsevärda besparingar gjordes uti

Motioner i Andra kammaren, AV 178.

de delar av härordningen, där det med minsta olägenhet läte sig
göra. Genom den föreslagna inskränkningen k om me kostnaderna
för kavalleriets organisation att minskas med 1,288,975 kronor.
Utskottet hade ansett sig med så mycket större skäl kunna förorda
denna indragning av två kavalleribataljoner, som fördelningskavalleriets
regementen bleve genom den nya organisationen försedda med
så många hästar, att hela hästantalet vid kavalleriet bleve ungefär
detsamma som före organisationen. Därtill komme, enligt utskottets
förmenande, att det syntes vara tvivel underkastat, huruvida vid
försvaret av vårt land ett så talrikt kavalleri som det av Kung].
Maj:t föreslagna vore oundgängligen av behovet påkallat.

Utskottets utlåtande innefattade den mening, som delades av
andra kammarens tolv representanter i utskottet. De av första
kammaren utsedda utskottsledamöterna reserverade sig till förmån
för Kungl. Maj ds proposition i denna de!. Reservanterna framhöllo,
att det för armén i dess helhet i fält avsedda kavalleriet, kavallerifördelningen,
med hänsyn till såväl spaningstjänstens utförande före
och under ett krig som till önskvärdheten att kunna med kraft
rikta anfallsföretag mot eu i landet inbrytande fiendes flank och
rygg (förbindelser), syntes hava eu så stor betydelse, att den av
utskottet förordade minskningen av truppslaget ifråga icke kunde
vara tillrådlig, samt att erfarenheten under allra senaste krig också
visat, vilken stor roll kavalleriet kunde spela uti den nutida
krigföringen.

Sedan vid frågans behandling i riksdagen första kammaren
bifallit reservationen och andra kammaren utskottets hemställan,
föreslog utskottet i sammanjämkniugsutlåtande, att andra kammaren''
med frånträdande av sitt beslut angående kavalleriets organisation
måtte bifalla vad första kammaren därutinnan beslutit. Andra kammaren
biföll därpå detta förslag.

Vid 1901 års riksdag förelåg intet förslag om eu förändrad
förläggning av kavalleriet, Då emellertid det nya härordningsförslaget,
i vad detsamma angick kavalleriets organisation, behandlades
i andra kammaren, framhölls av eu talare (herr Elowson), att vår
armé i dess helhet vore ojämnt förlagd samt att Norrbotten och
Västerbotten med hänsyn till sin stora utsträckning och sannolikheten
av ett anfall över norra landgränsen borde i högre grad än
som skett tillgodoses med truppförband och då också mera kavalleri.
En annan talare (herr Pantzarkielin), vilken motionerat om kavalleri -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

1904 års
riksdag.

fördelningens indragning, papekade, att man begått ett misstag, då
man förlagt kavallerifördelningen så långt som möjligt från den
landgräns, varöver ett kavallerianfall skulle kunna väntas, och att
man bort förlägga densamma i den del av landet, där man hade
eu landgräns att skydda. Att nämnda talare icke desto mindre
förordade utskottets förslag om en reducering av de två tioskva
dronsregementena till regementen av fem skvadroner hade sin grund
däri, att han icke ansåg, att kavallerifördelningen skulle tillföra
försvaret eu mot de dryga kostnaderna svarande nytta. Han framhöll
därjämte, att vårt lands läge och topografiska beskaffenhet vore
sådant, att kavallerifördelningen endast sällan skulle kunna utveckla
hela sin kraft, samt att det skulle vara förenat med svårigheter att
få den fram dit, där den verkligen skulle komma till användning.
Dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet (statsrådet Crusebjörn)
berörde jämväl, under debatten i andra kammaren, betydelsen
av kavalleri för försvaret av övre Norrland samt framhöll, att
det alldeles givet vore till största fördel, om man kunde förstärka
kavalleriet i nämnda landsända, som utan tvivel vore vår mest
hotade punkt, att detta emellertid tillsvidare mötte mycket stora
svårigheter ur rekryterings- och remonteringssynpunkt, samt att det
i framtiden, så snart förhållandena i övre Norrland medgåve det,
vore en mycket betydelsefull sak att tillgodose övre Norrland med
mera kavalleri.

Vid 1904 års riksdag väcktes i andra kammaren motion (av herr
K. Karlsson i Mo) med förslag, att riksdagen ville i skrivelse till
Kung!. Maj:t anhålla, att Kung], Maj.t måtte efter utredning för
riksdagen framlägga förslag, om och i vad mån vårt kavalleri kunde
jämnare fördelas, så att den i fredstid i Norrland förlagda kavalleristyrkan
finge den av behovet påkallade förstärkningen.

Till stöd för denna hemställan anfördes i motionen följande:
Med motionen avsåges blott eu jämkning i den del av 1901 års härorganisation,
som rörde fördelningskavalleriet. Av dettas 30 skvadroner
vore endast f) förlagda till Norrland. Hälften av hela kavalleriet,
eller 25 skvadroner, vore placerade i Skåne. Mot skvadronernas
antal och storlek torde ingen anmärkning med fog numera
kunna riktas. Det vore mot deras anhopande under fredstid i eu
enda provins, som motionären påkallade riksdagens uppmärksamhet.
Då kavalleriets huvuduppgift vore att tjäna som rekognoscerings- och

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

spaningstrupper samt att upprätthålla förbindelsen mellan de olika
militära avdelningarna samt denna uppgift inträdde omedelbart vid
krigstillståndets början, borde det vara av synnerligen stor betydelse
att redan å första mobiliseringsdagen hava kavalleri i lämplig mängd
å den ort, som betecknades som krigsområde. Vidare torde, i samma
mån som kommunikations-, andra ekonomiska och jämväl strategiska
förhållanden i Norrland utvecklades, denna landsdel också tilldraga
sig en eventuell fiendes allt mera ökade intresse och bliva mera
begärlig för den, som strävade att utvidga sitt landområde. Ur
försvarssynpunkt finge alltså Norrland, med var dag som ginge,
allt större betydenhet och allt borde därför göras för att utveckla
1901 års härorganisation därhän, att densamma för framtidslandet
medförde största möjliga fördelar i avseende på försvaret. Frågan
om en jämnare fördelning av landets kavalleri borde upptagas,
innan kasernetablissement för samtliga kavalleriregementena komme
till utförande, ty därefter vore frågan fastlåst. Det kavalleri, som
eu gång skulle användas i Norrland, borde vara utbildat-och övat
därstädes till förtrogenhet med detta landskaps säregna natur och
klimatiska förhållanden. En redan nu verkställd omplacering av
det befintliga kavalleriet behövde icke medföra avsevärt ökade
kostnader för försvaret och skulle ej förrycka eller i nämnvärd mån
fördröja realiserandet av 1901 års härorganisation.

Det tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades, hemställde,
att andra kammaren för sin del ville besluta eu skrivelse
till Kung! Maj:t av det innehåll, varom motionären hemställt.

I sin motivering till denna hemställan anförde utskottet huvudsakligen
följande: De uppgifter, som under ett krigs första skede,

mobiliseringstiden, ålåge kavalleriet, vore, dels att i tid inrapportera
fiendens infallspunkter, dels att såvitt möjligt skydda mobiliseringen
och arméns koncentrering mot störande företag från fiendens sida,
dels att skydda viktiga, nära kusten liggande järnvägslinjer mot
förstöring av fiendens strövkårer, och dels slutligen att, då fiendens
avsikter började att giva sig till känna, för den egna krigsledningen
anvisa den riktning, i vilken den strategiska uppmarschen borde
företagas. Vare sig man betraktade dessa uppgifter tillsammans
eller var för sig, torde det vara tydligt, att de icke kunde tillfredsställande
lösas, om icke det för dem avsedda kavalleriet redan från
första ögonblicket vore fullständigt krigsberett och framför allt från
samma tidpunkt befunne sig på platsen för sin verksamhet. Man

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 käft. (Nr 178.) 3

18 Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

kunde alltså icke antaga, att ett kavalleri, som först skulle underkastas
eu lång transport till den hotade gränsen, skulle i rätt tid
vara färdigt att upptaga sin tjänst och ej heller torde vara möjligt,
att en effektiv spaningstjänst skulle kunna utföras av trupper, som
vore utbildade under helt andra förhållanden och icke förtrogna
med traktens topografi, ja, kanske icke ens i stånd att förstå befolkningens
tungomål och därmed ofta urståndsätta att även under
gynnsamma förhållanden orientera sig på platsen. I övre Norrland
tillkomme dessutom under större delen av året det inflytande, som
ett hårt klimat och olikartade jordbruksförhållanden måste utöva,
om icke på truppen så på hästmaterielen. Det gällde för kavalleriet
att vid mobiliseringstillfället vara genast berett och väl berett
och detta kunde endast den trupp vara, vilken vore utbildad och
hvad på platsen för sin blivande verksamhet och därför fullt förtrogen
med Norrlands säregna natur och klimatiska förhållanden.
Då sålunda en förflyttning av kavalleri till Norrland från andra
delar av landet vore att anse som önskvärd och då det icke torde
kunna bliva fråga om eu ökning av kavalleriet utan endast om en
ur försvarets synpunkt lämpligare placering av de redan befintliga
regementena, samt då det vidare icke vore tänkbart att beröva de
sex arméfördelningarne deras fördelningskavalleri, så torde en utredning
i denna fråga i främsta rummet böra rikta sig på en förflyttning
av behövliga krafter från kavallerifördelningen i Skåne.

Utskottet uttalade jämväl sin mening om, på vad sätt en jämnare
fördelning av kavalleriet skulle kunna utföras. De närmast
norra landgränsen befintliga tänkbara mobliseringsorterna läge på
endast två till fyra dagsmarschers avstånd från gränsen och vore
således oundgängligen i behov av att bliva skyddade mot överrumpling
av mindre kavalleristyrkor. Emellertid vore de topografiska
förhållandena i denna trakt jämte särskilt vägnät och broar sådana,
att svårligen mer än två skvadroner där torde med fördel finna
användning, åtminstone för en avsevärd tid framåt. För bevakning
av Norrlands kuststräcka krävdes, förutom det i Umeå förlagda
Norrlands dragonregemente, ytterligare ett kavalleriregemente. Det
kunda alltså synas enklast att minska de två stora skånska kavalleriregementena
med tio skvadroner och i stället uppsätta ett regemente
om fem skvadroner i mellersta Norrland och ett förband om två
skvadroner i Boden. Mot det förra syntes ingen befogad anmärkning
kunna framställas, med kavalleristyrkan i Boden vore där -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

emot förhållandet ett annat. Då den eller de arméfördelningar, som
kunde få sitt operationsområde vid landgränsen i norr, måste förutsända
sitt kavalleri och då även den återstående skånska kavalleribrigaden
kunde komma till användning där, vore det önskvärt, om
i var och en av hela arméns och särskilt det norrländska kavalleriets
skvadroner funnes några ryttare, som från sin föregående
utbildning vore förtrogna med förhållandena vid gränsen och användbara
såsom patrullförare och vägvisare. Detta önskemål kunde
vinnas, om de två skvadroner, som förlädes till Boden, bestode,
den ena av underbefälsskolan från de båda norrländska kavalleriregementena
och den andra av en särskild underbefälsskola från
samtliga övriga kavalleriregementen, varigenom ett passagesystem
för kavalleriet komme att tillämpas i så måtto, att alltid ett visst
antal befäl och underbefäl på varje regemente vistats ett år i denna
trakt och där erhållit den speciella utbildning, som torde krävas för
operationer därstädes, varvid särskilt kunde framhållas, att framkomligheten
vintertid, i synnerhet utanför vägnätet, mången gång
vore omöjlig för en trupp, som icke vore van att använda skidor
som fortskaffningsmedel. Därest utskottets förslag vunne avseende,
skulle alltså en bataljon om fem skvadroner av den skånska kavallerifördelningen
kunna indragas.

Sedan andra kammaren bifallit sitt utskotts hemställan och
detta beslut delgivits första kammaren, hänvisade denna ärendet till
behandling av tillfälligt utskott, vilket i avgivet utlåtande hemställde,
att första kammaren icke måtte biträda det av andra kammaren i
ärendet fattade beslutet.

Utskottet anförde till skäl för denna hemställan följande: Även
om kavalleri i Norrland, där de egendomliga naturförhållandena och
vägnätets ringa utveckling nödvändiggjorde, att en stor del av kavalleriets
vanliga uppgifter fylldes av infanteriet, icke kunde få den
vidsträckta användning, som andra kammarens utskott antagit, torde
det dock ej kunna förnekas, att behov förefunnes av en kavalleristyrka
särskilt i övre Norrland, vilken vid krigsutbrott kunde skickas
upp mot landgränsen för att till förekommande av överraskningar
bevaka därifrån ledande vägar. Det av andra kammarens
utskott framställda förslaget till frågans lösning åsyftade emellertid
en indragning helt och hållet av fem skvadroner kavalleri i Skåne.
Mot en sådan förryckning av 1901 års arméorganisation måste dock
uttalas de allvarligaste betänkligheter. Kavalleriets styrka vore

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

nämligen redan nu så knappt tilltagen, att den icke torde kunna
tåla någon avknappning utan ett väsentligt försvagande av landets
försvarskraft. Eu minskning av kavallerifördelningens styrka syntes
under sådana förhållanden endast kunna försvaras, om samtidigt
det redan nu svaga fördelningskavalleriet ökades. Men detta skulle,
enligt det förslag andra kammarens utskott framställt, icke bliva
fallet utan i stället någon minskning inträda genom förflyttningar
av befäl och manskap från landets samtliga kavalleriregementen till
de ifrågasatta två skolskvadronerna i Boden. Utskottet kunde alltså
icke biträda ifrågavarande av andra kammarens utskott avgivna förslag
utan måste såsom ett bestämt villkor för en förstärkning av
den under fredstid i Norrland förlagda kavalleristyrkan uppställa,
att kavalleriets totalstyrka icke försvagades till men för de delar
av vårt land, där kavalleri till följd av lämpligare terräng- och vägförhållanden
kunde erhålla en vidsträcktare användning än i Norrland.
Frågan ställde sig alltså så, om det vore möjligt att utan
alltför betydande svårigheter vinna det avsedda syftemålet endast
genom en ändring av förläggningsorten för en del av kavalleriet.
Rekryteringen av ett nytt kavalleriregemente i Norrland skulle dock
stöta på stora svårigheter och regementets fältduglighet skulle av
angivna grunder i hög grad försvagas, vartill komme, att mobiliseringsförhållandena
i Norrland skulle ställa sig mycket ogynnsamma
och sålunda det avsedda syftemålet, att redan under krigets första
skede hava kavalleri tillgängligt i närheten av gränsen, svårligen
kunna uppnås. Det kunde med skäl ifrågasättas, om ej ett i Skåne
med dess goda kommunikationer och täta folkmängd mobiliserat
regemente skulle kunna transporteras till krigsskådeplatsen och försättas
i krigsfärdigt skick, innan det norrländska kavalleriet ännu
blivit mobiliserat. Vid sådant förhållande skulle mera vara att vinna
därigenom, att goda och fullt trygga förbindelser upprättades mellan
övre Norrland och rikets övriga delar än genom en förstärkning av
det i fredstid i Norrland förlagda kavalleriet. I detta sammanhang
kunde jämväl framhållas svårigheten att med Norrlands för kavalleriövningar
olämpliga terräng- och naturförhållanden till fullo tillgodogöra
sig den korta utbildningstid, som stode till buds. Den
fördel, som skulle vinnas därigenom, att manskap och hästar redan
under fredstid bleve vanda vid förhållandena i Norrland, komme
härigenom att i väsentlig mån förringas. Vissa ekonomiska svårigheter
torde jämväl beaktas. Utskottet kunde alltså på nu anförda

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

skäl icke biträda det av andra kammarens utskott framlagda och
av nämnda kammare godkända förslaget, men ville dock hava uttalat,
att utvägar icke torde saknas att utan alltför stora förändringar
i 1901 års arméorganisation vid lämplig tidpunkt fylla behovet
av en vid krigsutbrott genast disponibel kavalleristyrka i övre Norrland.
En sådan utväg vore att öka Norrlands dragonregemente med
två skvadroner, i sammanhang varmed nämnda regemente skulle få till
uppgift att ständigt hålla ett detachement om två skvadroner i Boden,
eu annan utväg vore, att i Boden förlägga två skolskvadroner, vilka
dock icke borde utbrytas från hela fördelningskavalleriet utan från
de kavalleriregementen, som vore avsedda att i första hand understödja
det nu befintliga norrländska kavalleriet. Då utskottet emellertid
hade anledning antaga, att Kung! Maj:t hade sin uppmärksamhet
fäst vid behovet av en förstärkning av den under fredstid
i Norrland förlagda kavalleristyrkan och således ej skulle underlåta
att, om och när sådant ansåges kunna och böra ske, därom framlägga
förslag, ansåge utskottet en skrivelse i frågan till Kungl. Maj:t
icke för det dåvarande vara påkallad.

Första kammaren biföll vad dess utskott sålunda hemställt.

Ehuru frågan genom kamrarnes skiljaktliga beslut sålunda förföll,
ansåg emellertid Kungl. Maj:t sig böra ägna densamma uppmärksamhet
och beslöt den 30 september 1904 att ställa dåvarande
generalintendenten, generalmajoren K. Gr. Bildt, och dåvarande översten
och chefen för Södermanlands regemente A. O. F. von Arbin,
dåvarande översten och chefen för Norrbottens regemente L. H.
Tingsten samt översten E. C. Gr. Oxenstierna, sedermera sekundchef
för livgardet till häst, till chefens för lantförsvarsdepartementets
förfogande för att verkställa utredning angående behovet av ytterligare
kavalleri i Norrland och sättet för fyllande av detta behov.
De sålunda tillkallade sakkunnige — i det följande benämnda kavallerikommittén
— överlämnade den 31 januari 1905 »utredning
och förslag angående behovet av ytterligare kavalleri i Norrland».

Över kommitténs utredning och förslag avgåvos yttranden:

av chefen för första arméfördelningen (generalmajoren A. von
Matern) den 21 februari 1905;

av chefen för sjätte arméfördelningen (generalmajor C. Warberg)
den 25 februari 1905;

av inspektören för kavalleriet (H. K. IT. prins Carl) den 2 mars
1905; samt

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Redogörelse
förkavalleri
kommitténs
betänkande
och i anledning
därav
avgivna yttranden
och
gjorda
uttalanden.

av chefen för generalstaben (generalen A. Rappe) den 7 april
1905.

På anmodan av chefen för lantförsvarsdepartementet (generalmajor
Tingsten) avgåvo inspektören för kavalleriet (prins Carl) och
chefen för generalstaben (generalmajor K. G. Bildt) under förra
hälften av år 1907 yttranden, huruvida några nya omständigheter
tillkommit, som vore ägnade att ytterligare belysa spörsmålet angående
behovet av mera kavalleri i Norrland och sättet för dess
fyllande. Den förres yttrande var dagtecknat den 30 mars 1907
och den senares den 4 april 1907.

Här nedan lämnas en redogörelse för innehållet i dels kavallerikommitténs
betänkande och dels de yttranden, som i anledning
därav avgivits. Spörsmålet, huruvida kavalleri är användbart
i Norrland, är det första som tarvar besvarande. Därest detta
spörsmål besvaras jakande, har man att närmare bestämma behovets
storlek. Därefter riktar sig undersökningen på de olika utvägar,
som kunna komma ifråga för behovets fyllande; och slutligen måste
hänsyn tagas till rekryterings- och andra förhållanden, som tilltvinga
sig nödig uppmärksamhet, då det gäller att förlägga nya truppförband
till landets i areal största men folkfattigaste län.

Kavallerikommittén sammanfattar resultatet av sin utredning
sålunda:

att kavalleriet i Norrland bör redan i fredstid förstärkas och
att förty ytterligare kavalleri bör förläggas dit,

att ökningen bör för Norrlotten utgöras av ett truppförband
om fem skvadroner och för mellersta Norrland av ett lika stort
truppförband, samt

att Norrbottens behov av kavalleri bör i främsta rummet och
snarast möjligt fyllas.

Kommittéledamoten von Arbin var i fråga om den styrka, med
vilken kavalleriet i Norrland borde i fredstid ökas, av annan mening
än kommitténs övriga ledamöter samt framhöll att, då kaval -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

leri utan större svårighet kunde vid krigsutbrott transporteras från
annan del av landet till mellersta Norrland, syntes behovet av därstädes
i fredstid förlagt kavalleri ej vara så angeläget, att det måste
tillgodoses, i följd varav den föreslagna förläggningen i fredstid av
ett truppförband om fem skvadroner till nämnda landsdel icke
kunde anses nödvändig.

Kommitténs utredning om behovet och användbarheten av kavalleri
i Norrland innehåller huvudsakligen följande:

Först framhålles, att såväl övre Norrland, vartill hänföres Norrbotten
och Västerbotten, samt mellersta Norrland (Västernorrlands
län och Jämtland) icke kunna anses utgöra mindre sannolika krigsskådeplatser
än landets övriga delar. Krigsskådeplatsen i Norrbotten
kunde sägas äga en med övriga sannolika krigsskådeplatser åtminstone
jämbördig betydelse. I visst fall kunde den bliva den
viktigaste. Under sådana omständigheter framträdde givetvis behovet
av kavalleri därstädes i ungefär enahanda grad som i sydligare
delar av landet, förutsatt dock att förhållandena icke omöjliggjorde
eller så gott som uteslöte användningen därstädes av kavalleristyrkor,
som kunde räknas i skvadroner och regementen.

Terrängförhållanden i Norrbotten och Västerbotten hade visserligen
ett annat skaplynne än terrängen i södra och mellersta Sverige,
men de vore dock icke av den beskaffenheten, att de hide hinder i
vägen för kavalleris användning i tillfredsställande grad för både
strategiska och taktiska ändamål. Terrängen komme dock att utöva
ett avsevärt inflytande på sättet för kavalleriets användning.

Kommittén behandlar särskilt terrängförhållandena i Norrbotten
och framhåller därvid, att det är två faktorer som företrädesvis
böra uppmärksammas, nämligen själva vägnätet och terrängen på
sidan om vägförbindelserna.

Vägnätet vore ännu så länge relativt mindre förgrenat i Norrbotten
än i sydligare landsdelar. Såge man däremot på förhållandena
i stort, sådana dessa skulle gestalta sig vid eventuella krigsoperationer,
erbjöde den norrbottniska krigsskådeplatsen ett med
krigsskådeplatser i mellersta Sverige jämförligt antal huvudriktningar
för spaningen, och de uppgifter, som under krigsoperationer i Norrbotten
tillkomme kavalleriet, kunde icke anses uti omfattning och
betydelse stå tillbaka för motsvarande uppgifter i sydligare dehuav
landet. Det befintliga nätet av större vägar lämnade tillfälle att

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

använda ganska avsevärda kavalleristyrkor. Därtill komme, att vägnätet
vore statt i rask utveckling.

Terrängen på sidan om vägförbindelserna vore oframkomlig i de
trakter, där vägarna ledde över sänka myrmarker, men i de trakter
åter, där vägarna passerade hedmarker eller odlade bygder, vore
framkomligheten ganska stor.

Under vintern finge landskapet en helt annan karaktär än under
sommaren. Framkomligheten ökades då, dels därigenom, att terrängen
i allmänhet, intill den tidpunkt då snö fallit i större mängd,
bleve mera gångbar än förut, och dels genom tillkomsten av vintervägar,
som ledde över de tillfrusna myrarna och vattendragen.
Under själva högvintern läge emellertid snön vanligen så djup, att
det vore endast med största svårighet och endast för mycket korta
sträckor som den enskilde fotgängaren eller ryttaren kunde taga sig
fram genom terrängen. Då bleve kavalleriets verksamhet inskränkt
så gott som uteslutande till vägarna, men i stället hade, såsom antytts,
genom vintervägarna antalet vägförbindelser ökats i väsentlig
grad. Därtill komme, att kavalleriets spaning och företag under
vintern, i vida högre grad än under sommarn, måste omfatta även
kusten, utanför vilken havet vore tillfruset och längs vilken vägar
upptoges av befolkningen. Det borde emellertid icke lämnas oanmärkt,
att, särskilt i kusttrakterna, icke alla högvintrar vore så snörika,
att framkomligheten vore inskränkt endast till de under vintern
använda vägförbindelserna. Vidare torde kunna antagas, att
vid ett under vintern utfört krig framkomligheten ökades till följd
av i samband med krigsoperationerna skeende förflyttningar och
transporter.

Det torde alltså framgå, säger kommittén, att kavalleri redan
under nuvarande förhållanden sommartid såväl som vintertid finner vidsträckt
användning i Norrbotten. Odlingens utbredning och kommunikationernas
utveckling i vårt nordligaste län komme emellertid att framgent
skapa vidgade områden och nya riktningar för kavalleriets verksamhet.

I fråga om framkomligheten för kavalleri i Västerbotten och mellersta
Norrland yttrar kommittén, att terrängen i Västerbotten i det
stora hela är jämförlig med den uti Norrbotten, under det att terrängen
i mellersta Norrland företer större likheter med mellersta
Sveriges.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Kommittén upptager till besvarande frågan, huruvida icke
Norrlands dragonregemente, som är fördelningskavalleri till vår nordligaste,
hela Norrland omfattande arméfördelning, skulle vara i
stånd att fylla de kavalleristiska uppgifter, som kunna förekomma
under krigsoperationer i övre Norrland och särskilt i Norrbotten.
Sitt svar formulerar kommittén sålunda: »Tager man i betraktande
de störa områden, vard ver ett i Norrbotten uppträdande kavalleri
måste fördela sin verksamhet och följaktligen även sina krafter,
den vidsträckta front, vars åtminstone viktigare tillgångar det måste
iakttaga och om möjligt trygga, de många riktningar, i vilka spaningstjänsten
måste bedrivas, och underrättelseväsendet ordnas, samt
de betydande avstånd, som krigsskådeplatserna därstädes erbjuda,
kommer man helt visst till det resultat, att Norrlands dragonregemente
icke är eller kan anses tillräckligt för de kavalleristiska uppgifter,
som det skulle åligga detta regemente att ombesörja. Därtill
kommer, att förhållandena vid krigstillfälle kunna bliva sådana,
att krigsledningen finner sig föranlåten att kvarlämna Norrlands
dragonregemente i Västerbotten.»

Vidare framhåller kommittén, att, då uti Norrbotten äro förlagda
infanteri, artilleri och ingenjörstrupper, det vore önskvärt att
tillsammans med dem även hava kavalleri, varigenom sam-övningarna
skulle vinna i mångsidighet och intresse samt varda mera
fruktbringande. Slutligen påpekas, att ett fästningsområde av den
omfattning som Bodens väl kunde vara i behov av någon kavalleristyrka.

I fråga om den styrka, med vilken kavalleriet i Norrland borde
i fredstid ökas, för att behovet därstädes av detta truppslag måtte
på ett efter förhållandena tillfredsställande sätt varda tillgodosett,
erinrar kommittén, att de bestämmande synpunkterna vid kommitténs
övervägande av dithörande spörsmål varit de krav, som framställde
sig, då det gällde att från krigets första dag lösa de uppgifter,
som då tillkomme kavalleriet för att trygga övriga truppers
mobilisering och uppmarsch, utföra spaning i utav förhållandena betingade
riktningar, skydda eller medverka vid skyddandet av viktiga
förbindelser, ordna underrättelseväsendet m. m. dylikt samt för att
under ett senare skede av kriget omedelbart samverka med de
trupper, som vore avdelade eller komma att avdelas till krigsskådeplatsen
ifråga. Vad Norrbotten anginge, skulle man redan ur
de beräkningar, som kunde uppställas i fråga om den fientliga

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66'' käft. (Nr 178.) 4

Motioner i Andra kammaren, Nr 118.

Chefen för
första arméfördelningen.

kavallerist yrkan» sannolika storlek, kunna hämta skäl för det uttalandet,
att till vårt nordligaste landskap borde förläggas i
fredstid ett kavalleritruppförband, motsvarande ett f erask vadronsregemente.
Därest till följd av förhållandena Norrlands dragonregemente
icke skulle kunna påräknas för operationerna i Norrbotten,
syntes dock det för denna senare landsdel avsedda kavalleriet jämförelsevis
svagt. Det hade likväl, under förutsättning av nyssnämnda
eventualitet, ansetts vara så pass stort, att de övriga
truppslagen skulle kunna i åtminstone någorlunda tillfredsställande
mån få av detsamma nödig hjälp ifråga om spaning, underrättelseväsende
m. m. Toge man dessutom i betraktande den norrbottniska
krigsskådeplatsens storlek, antalet av de riktningar, i vilka
spaning borde utföras och underrättelseväsendet ordnas, mångfalden
av de uppgifter för kavalleriet, som härflöte ur dessa omständigheter,
och de krav, som verkliga krigsoperationer skulle komma att
framställa, kunde man vid bedömandet av behovet av kavalleri i
Norrbotten icke sätta styrkan lägre än som angivits.

I mellersta Norrland kunde behovet av kavalleri icke anses vara
så angeläget som i Norrbotten, men i betraktande av det läge, som
denna del av Norrland hade, och med hänsyn till betydelsen för
försvaret i dess helhet av att hindra en fiende att vinna tillträde
till norra stambanan samt att fatta fast fot på och framtränga uti
de från kusten mot det inre av landet förande operationsriktningarna,
framträdde detta behov ganska starkt och med anspråk på
att bliva tillgodosett. De uppgifter, som vid krigstillfälle sålunda
skulle tillkomma kavalleriet inom mellersta Norrlands operationsområde,
måste tillmätas stor vikt. I betraktande härav och med
avseende fäst på områdets utsträckning syntes kavalleristyrkan böra
motsvara ett femskvadronsregemente.

Chefen för första arméfördelningen (von Matern) framhåller till
en början, hurusom vår armé under senaste tid erhållit eu fält
mässig indelning i sex likformiga arméfördelningar, en kavallerifördelning
samt besättningstrupper i fästningarna. Arméfördelningarna
vore sammansatta av alla truppslag i viss av erfarenheten
lämplig funnen proportion. Kavalleriet i Norrland borde alltså stå
i lämplig proportion till de trupper av andra vapenslag, med vilka
det skulle samverka. Spörsmålet, huruvida mera kavalleri bör
förlägges till Norrland, kunde alltså formuleras sålunda: Är Norr -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

lands dragonregemente tillräckligt för sjätte arméfördelningens behov
av kavalleri? Kommittén talade emellertid om den styrka kavalleri,
som vore erforderlig för Norrbottens krigsskådeplats eller för ett
visst operationsområde av densamma. Frågan, huruvida eu viss
kavalleristyrka vore tillräcklig för ett visst lantområde, inrymde
dock i sig så många obestämda faktorer, att i själva verket därpå
icke kunde givas något ens närmelsevis uttömmande svar. Ett
dylikt ur planen för landets hela försvar lösryckt spörsmål kunde
helt enkelt icke nöjaktigt besvaras. Det skulle för lantförsvaret
varit gynnsammare, om landets befolkning varit jämnare fördelad
över hela området, så att vid förläggning av alla truppförbanden,
ej blott av kavalleriet, hänsyn kunnat mera än som skett tagas till
strategiska krav. Man måste därför taga under omprövning, huruvida
övriga i Norrland under fredstid förlagda trupper vore tillräckliga
för de uppgifter, som de skulle fylla. Man kunde fråga
sig, om icke på ungefär enahanda grunder som de, vilka anförts
för ökning av kavalleriet i Norrland, redan i fredstid även flera
infanteri- och artilleritruppförband borde förläggas dit. Dessa spörsmål
borde besvaras i ett sammanhang; i jämförelse med dem hade
kavallerifrågan en ganska underordnad betydelse. De i händelse av
krig till Norrland transporterade arméfördelningarna komme tydligtvis
att medföra sina kavalleriregementen och det sålunda samlade
kavalleriet skulle antagligen vara tillräckligt att fylla behovet
av detta vapenslag.

Förhållandena i Norrbotten kunde, yttrar arméfördelningseliefen,
vidare näppeligen anses vara sådana, att de betingade anordningar
av det slag, som till exempel Tyskland företagit, dä det vid sin
östra gräns förlagt eu mängd kavalleritrupper med uppgift att förhindra
grannen att med de rytterimassor, denne å sin sida hopat
vid gränsen, störa de tyska gränstruppernas mobilisering. De norrländska
mobiliseringsorterna vunne en relativ trygghet genom deras
stora avstånd från gränsen, därvid undantaget dock Boden, vars
egenskap av gränsfästning naturligtvis förutsatte sådana under fred
vidtagna anordningar, att dess mobilisering icke kunde störas. Det
säkraste skyddet för dessa mobiliseringsorter torde under alla omständigheter
vara att sökas uti en ändamålsenlig organisation av
gränstrakternas landstorm, så att denna omedelbart vid mobiliseringen
kunde träda under vapen och häjda de fientliga sk vadron er,
som till äventyrs försökte störa mobiliseringen. Hänsyn måste

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

också tagas därtill, att ett i Norrland förlagt och därifrån rekryterat
kavalleris värnpliktiga manskap vore fördelat över en ofantligt
vidsträckt yta med ofta dåliga kommunikationer, till följd varav
detta kavalleris egen mobilisering komme att försiggå vida långsammare
än det i landets sydligare delar förlagda kavalleriets. Det
kunde därför komma att möta svårigheter att i tid fä detsamma
samlat å krigsskådeplatsen. Vår östra granne hade emellertid icke
samlat någon större kavalleristyrka vid vår nordliga gräns. Om
han en gäng skulle komma att göra detta, måste en sådan samling
taga jämförelsevis lång tid och borde icke kunna utföras utan att
vi därom i god tid finge kännedom. Ej heller vore terrängförhållandena
i Norrland gynnsamma för användning av större kavalleristyrkor.
Med hänsyn till såväl sistnämnda förhållande som den av
landets ringa odling beroende svårigheten att där underhålla kavalleri,
syntes det föga troligt, att en eventuell motståndare där komme
att till någon väsentlig grad bygga sin anfallsplan på massanvändning
av kavalleri.

Vidare framhåller arméfördelningschefen, att besättningen i
fästningen Boden, som befinner sig utom arméfördelningsförband,
är sammansatt av infanteri och alla specialvapen utom kavalleri,
samt att för den skull i enlighet med grundsatsen om alla vapenslags
representerande i varje strategisk enhet, en styrka kavalleri
bör förläggas i fästningen, närmast avsedd för samverkan med fästningsbesättningen
och för Norrbotten. Arméfördelningschefen anser,
att Bodens behov av kavalleri blir tillgodosett genom förläggning
dit av två skvadroner, som skulle tagas från de två skånska tioskvadronsregementena.
Skulle de arméfördelningar, som kunna få
på sin lott att kämpa i Norrland i övrigt, bliva i behov av förstärkning
av sitt kavalleri, håller arméfördelningschefen före, att
sydligare förlagt kavalleri skall hinna transporteras dit upp. Arméfördelningschefen
finner alltså ej heller uppsättandet av ett nytt
kavalleriregemente om fem skvadroner i mellersta Norrland vara
av behovet påkallat.

Slutligen sätter arméfördelningschefen i fråga, huruvida kavalleri
kan vinna en så vidsträckt användning i Norrland som kommittén
förmenat. Medelst citerande av chefens för Norrlands dragonregemente
mötesrapport för år 1902 vill arméfördelningschefen
visa, att terrängförhållandena vintertiden i Norrland bereda kavalleriet
stora svårigheter.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

I berörda rapport anföres: Mera än eu väg, omgiven av höga
snövallar, funnes i allmänhet icke och utanför denna komme man
i högvintern icke. Endast i hästtrampet i vägens mitt var vägen
framkomlig. I allmänhet komme kavalleri fram endast i kolonn
på eu och att mötas eller komma förbi vore nästan omöjligt. Sedan
hästarna märkt, att hästtrampet var den enda punkt på vägen, som
bar, måste man ofta kämpa en strid på liv och död för att få dem
på sidan därom och slutade det vanligen med, att den ene av de
mötande parterna blev ikullvräkt och fick ligga stilla, tills vägen
åter blev fri. På byvägarna kunde endast mindre patruller taga
sig fram. Någon tröstlösare belägenhet gåves näppeligen för ett
kavalleri.

Beträffande framkomligheten för kavalleri i Norrland under
andra årstider än vintern förmenar arméfördelningschefen, att även
då försvåras dess uppträdande på sidan om vägarna genom talrika
kärr- och mossmarker samt genom de vidsträckta skogarna. Även
då, yttrar chefen, får landet i stort sett karaktären av ett defiléland
med därav följande svårigheter för användningen av större
kavalleristyrkor.

Chefen för sjätte arméfördelningen (Warberg) fäster, i likhet med
chefen för första arméfördelningen, uppmärksamheten på det menliga
inflytande, som befolkningens ojämna fördelning i vårt långsträckta
land och särskilt dess gleshet i landets norra hälft haft
och fortfarande har på försvarskrafternas gruppering. Grundsatsen,
att de värnpliktiga i regeln böra få sin utbildning i närheten av
sina hemorter, förhindrade en fredsförläggning av härens truppförband,
som i någon män skulle motverka, ehuru visserligen ej upphäva,
nämnda olägenhet. Framför allt gjorde denna sig gällande
beträffande det för Norrlands försvar med hänsyn till dess naturbeskaffenhet
ojämförligt viktigaste vapenslaget, nämligen infanteriet,
hälst detta under en stor del av vintern vore det enda truppslag,
som, under förutsättning att det vore utbildat såsom skidtrupper,
vore i stånd att utanför vägarna med lätthet röra sig även i annan
terräng än på isarna. Men även på kavalleriets inträffande i tid
på den norrbottniska krigsskådeplatsen för utförande av den i början
av kriget så utomordentligt viktiga spaningstjänsten inverkade
den ogynnsamma fredsförläggningen till skada. Eu förflyttning av
kavalleri från Skåne till Norrland måste alltså anses tillgodose ett

Chefen för
sjätte armé
fördelningen.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

av det norrländska försvarets intressen, om också inte det viktigaste
av dem, och borde förty genomföras, därest det kunde ske utan
att vara till skada för huvudvapnets förmåga att vid krigsutbrott
fylla'' sin uppgift. Kommittén hade antagit, att Norrland själft,
ehuru rikets folkfattigaste landsdel, skulle utan skada för övriga
truppslag kunna fylla det inom dess område ökade kavalleriets behov
icke blott av värnpliktiga utan ock av fast anställd personal.
Läte detta sig verkligen göra, så borde förslaget genomföras, även
om arméfördelningschefen på grund av under sex år vunnen erfarenhet
vid strids- och fältövningar icke kunde på kavalleriets verksamhet
i Norrland ställa fullt så stora förväntningar som kommitterade
syntes göra. Det vore visserligen riktigt, att vägnätet i
Norrbotten vore statt i utveckling, men den terräng, som genomskures
av vägarna, utgjordes såväl i Norrbotten som i Norrland i
allmänhet till största delen av skogsmark, ofta nog myrländ sådan,
vilket förhållande högst betydligt reducerade möjligheten för kavalleri
icke blott att såsom sådant uppträda i strid utan därjämte att
i och för spaning, särskilt under eu stor del av vintern, till häst
uppträda i terrängen utanför vägarna, synuerligast om det därvid
kunde befara att hindras av infanteri. Kavalleriets förnämsta värde
på eu dylik krigsskådeplats läge i dess förmåga att utefter vägarna
kunna snabbt förflytta sig långa sträckor, men så snart det inträdde
inom det fientliga infanteriets verksamhetsområde, vare sig det sedan
gällde spaning eller strid, måste det uppträda såsom infanteri,
vintertiden på skidor, varvid dess fortkomstmedel, hästarna, utgjorde
ett för fientligt infanteri, i synnerhet vintertiden, då detta måste
förutsättas uppträda på skidor, mycket ömtåligt mål, krävande sitt
särskilda skydd och följaktligen vid sådana tillfällen mera till hinders
än till gagn. För att kavalleri i sådana trakter skulle kunna
gent emot en företagsam fiende utan allt för stora förluster vara
till nytta, måste det åtföljas, stödjas och kompletteras av eu truppstyrka,
som vore i stånd dels att på de långa vägsträckorna följa
det och dels att därefter, utan att bindas och splittras av hänsyn
till hästarnas skydd, förmå insätta sin fulla kraft i vilken terräng
som helst, d. v. s. till fots eller vintertiden på skidor, för vinnande
av antingen spanings- eller stridsändamål.

Arméfördelningschefen erinrar i detta sammanhang om sitt i
skrivelsen den 31 oktober 1904 framställda förslag om uppsättande
av en spaningskår i Norrbotten.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Vidare fäster arméfördelningschefen uppmärksamheten på, att,
då enligt kommitténs förslag det nya norrländska kavalleriet vid
mobilisering i likhet med alla andra trupper måste avvakta ankomsten
till mobiliseringsorten och utrustningen av de inkallade beväringsklasserna,
innan det bleve operationsfärdigt, dess uppgift att
»trygga övriga truppers mobilisering» svårligen torde kunna fyllas.

Sin uppfattning angående förläggandet av ett kavalleriregemente
till Norrbotten sammanfattar arméfördelningschefen sålunda:

att förslaget med hänsyn till vårt försvar i norr syntes vara
av stor vikt och väl värt att genomföra, om än detsamma icke berörde
det enda eller ens det viktigaste av de norrländska försvarsintressen,
som vore i trängande behov av att tillgodoses, och om
än på kavalleriets verksamhet i Norrland icke kunde ställas fullt
så störa förväntningar, som kommittén synts göra,

att förslaget helst bort sättas i samband med upprättandet av
en spaningskår, sådan arméfördelningschefen i skrivelsen den 31
oktober 1904 föreslagit, enär kavalleri utan stöd av en sådan kår
saknade tillräcklig motståndskraft mot infanteri samt förmåga att
utanför vägarna genomföra spanings- och stridsuppgifter, samt

att emellertid, även med frånseende av eu dylik, kavalleriet
kompletterande kår, förslaget vore värt att genomföra, dock endast
under villkor att det kunde ske utan att det eftersträvade krafttillskottet
vunnes på bekostnad av övriga truppslags, i främsta
rummet infanteriets, mobilisering och förmåga att i krig på tillfredsställande
sätt fylla sina uppgifter.

Såsom längre fram vidare skall omnämnas, finner emellertid
arméfördelningschefen sjätte arméfördelningens rekryteringskällor så
svaga och otillräckliga, såväl i fråga om all fast anställd personal
som framför allt i fråga om de värnpliktiga, att de för det dåvarande
icke medgåve förslagets genomförande, därest icke på samma
gång anordningar kunde träffas för utjämnande av det underskott
i tillgången på värnpliktiga, vilket redan förefunnes och, om förslaget
komme till genomförande, ytterligare skulle stegras.

Beträffande förläggandet av ett kavalleriregemente till mellersta
Norrland finner arméfördelningschefen behovet av en sådan anordning
vara i kommitterades förslag synnerligen knapphändigt motiverad.
Behovet vore icke heller synnerligen trängande. Med hänsyn
till rekryteringsförhållandena inom sjätte arméfördelningens om -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Kar aller iinxpelctören,

mara 1905.

råde syntes förslaget i denna del icke kunna genomföras inom den
av kommitterade antagna tidsrymden (1913—1916).

Kavalleriinspektören (prins Carl) yttrar, att såväl genom vad
som anförts i kommitténs utredning som genom vad i övrigt kommit
till lians kunskap, inspektören bibragts den övertygelsen, att
förläggandet av ett kavalleriförband till Norrbotten vore för denna
landsdels lyckliga försvar av den allra största vikt och betydelse.
För sådant ändamål borde, på sätt kommittén föreslagit, fem skvadroner
utbrytas ur den skånska kavallerifördelningen. Inspektören
kunde däremot icke biträda kommitténs förslag om förläggning av
ett kavalleriregemente till mellersta Norrland.

I likhet med kommittén upptager kavalleriinspektören till bedömande
frågan, huruvida Norrlands dragonregemente kan anses tillräckligt
för att lösa de kavalleristiska uppgifter, som framställa
sig vid krigstillfälle i Norrbotten. Även med ett i Norrbotten förlagt
särskilt kavalleriförband, säger inspektören, vore det högst
önskvärt att med hänsyn till behovet därstädes kunna transportera
dit jämväl Norrlands dragonregemente. Det syntes dock icke med
visshet kunna under alla förhållanden räknas med en dylik förflyttning.
Avbrytningsförsök mot stambanan genom Västerbotten
torde nämligen redan under vår mobilisering höra till sannolikheterna
och det kunde förty varda nödvändigt att för längre eller
kortare tid till järnvägens skydd kvarhålla större eller mindre delar
av sagda regemente, vilka således undandragas Norrbotten.
Visserligen borde och skulle järnvägen huvudsakligen tryggas av
infanteri (landstorm), men förhållandena kunde varda sådana, att
även kavalleri måste användas. För övrigt torde det vara uppenbart,
att ett i Umeå befintligt förband icke kunde ersätta ett i
Norrbotten förlagt, vilket till sin natur bleve en gränstrupp och
därför måste noga känna alla förhållanden därstädes.

Angående storleken av den kavalleristyrka, som borde förläggas
till Norrbotten, anför kavalleriiuspektören, att behovet av kavalleri
vid operationer i Norrbotten vore så stort, att ett regemente om
fyra fältskvadroner (vanligt regemente om fem skvadroner) torde
under alla förhållanden därstädes ovillkorligen erfordras. Eu blivande
krigsskådeplats i Norrbotten, särdeles området mellan Kalix
och Torne älvar, erbjöde nämligen ett för norrländska förhållanden
ovanligt rikt vägnät, därtill fördelat över synnerligen stora

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

vidder, på grund varav kavalleribehovet, även med hänsyn endast
till uppträdande på de mot gränsen ledande vägarna, bleve synnerligen
stort. Därtill komme den omständigheten, att den å den
sannolika krigsskådeplatsen rådande bristen på elektriska förbindelsemedel
med visshet komme att kräva eu betydande del av kavalleriet
till sambandets upprätthållande såväl mellan på skilda
vägar sig rörande kolonner som på varje mot gränsen ledande linje
mellan olika avdelningar och bakåt mot operationsbasen (brevposteringslinjer).
De för förbindelsernas upprätthållande avsedda kavalleriavdelningarna
blevo undandragna tjänsten i fronten, vars
viktigaste gren här, måhända mer än eljest, komme att utgöras av
den strategiska spaningen. Det finge icke heller förbises, att, även
sedan behöriga spaningsavdelningar och till förbindelsetjänsten avsedda
delar blivit avskilda, kvarstode alltjämt behovet av samlade
styrkor, tjänande dels att möta kraven på nya spaningsavdelningar
och dels att genom insättande till strid på lämpliga punkter giva
spaningen eftertryck och bryta väg för densamma. För dessa ett
i Norrbotten opererande kavalleris uppgifter voro icke blott den
av kommittén föreslagna styrkan av behovet påkallad, utan borde
även dess snara förstärkande med andra kavalleriförband vid krigstillfälle
ställas i utsikt.

Vidkommande behovet av kavalleri i mellersta Norrland framhåller
kavalleriinspektören, att den av kommittén föreslagna förflyttningen
dit av ett regemente om fem skvadroner syntes huvudsakligen
vara grundad såväl på behovet av norra stambanans tryggande
som även på önskvärdheten att hava kavalleri på de inåt
landet ledande sannolika operationsriktningarna. Dock torde genomförandet
av kommitténs förslag härutinnan icke komma att avsevärt
gagna det avsedda ändamålet. Till skydd av eu längre kusteller
förbindelsesträcka vore kavalleri nämligen ingalunda lämpat,
såframt det icke händelsevis befunne sig just på den hotade platsen.
Den ifrågavarande kuststräckan vore dock så lång, att densammas
skydd icke kunde ordnas genom förläggande av ett eller annat truppförband
å vissa platser. Företag kunde utföras på ett långt större
flertal platser än å vilka truppförband kunde förläggas, slaget drabbade
på ett håll, under det att skyddstruppen befunne sig på ett
annat. Därtill komme, att mellersta Norrlands vägnät, följande älvdalarna
från kusten och inåt landet med brist på förbindelsevägar
mellan älvdalarna, icke lämpade sig för kavalleris uppträdande i

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 höft. (AV 178.) 5

Kavalleriinspektören

mars 1907.

Chefen för
generalstaben

april 1905.

34 Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

angivet syfte. Vidare kunde rekryteringsförhållandena i Norrland
icke antagas medgiva förläggandet av, förutom ett nytt kavalleriregemente
till Norrbotten, ytterligare ett sådant till mellersta Norrland.

Slutligen understryker kavalleriinspektören, att lian ej funnit
anledning frångå sin bestämda övertygelse, att till skydd för Norrlands
ofantliga kuststräckor eller dess förbindelser finge kavalleriet icke,
till förfång för lösandet av andra detsamma tillkommande viktigare
uppgifter, avses annat än i samband med till dylikt skydd avdelade
styrkor av alla vapenslag, ägnade för större operationer.

I sitt yttrande av den 30 mars 1907 anför kavalleriinspektören
(prins Carl), att några erfarenheter och rön icke under tiden, sedan
hans förra yttrande avgavs, vunnits, vilka i någon mån rubbat hans
i detsamma uttalade åsikter. Däremot hade iakttagelserna från vinterfältövningarna
åren 1905 och 1906 för kavalleriofficerare i Norrland,
såsom även framhållits i rapporten över 1906 års fältövning, ytterligare
styrkt inspektören i hans uppfattning. Genom dessa fältövningar
i förening med den erfarenhet, som hittills vunnits vid
Norrlands dragonregemente, torde det, säger inspektören, vara ådagalagt,
att ett i Norrbotten särskilt vintertiden opererande kavalleri,
för att från början kunna vara fullt förtroget med de alldeles säregna
förhållanden och uppgifter, vilka där komme att möta detsamma,
redan i fredstid borde vara förlagt därstädes. Lika visst
vore också, att vårt kavalleri, under denna förutsättning och om
det rätt övades och rätt användes, kunde göra hären under ett fälttåg
i Norrland samma nytta som någonsin eljest.

Chefen för generalstaben (Rappe) säger sig finna det helt naturligt,
att den fullständiga bristen vid vår landgräns mot Finland
på för spaning stjänst särskilt örad trupp framkallat tanken på eu omgruppering
till Norrbottens förmån av vårt i förhållande till landets
utsträckning oproportionerligt sammanhopade kavalleri. Utan ett i
de nordliga gränsbygderna fullt hemmastatt och för sin blivande
verksamhet särskilt utbildat organ för den strategiska spaniugstjänsten
vore det att befara, att krigsledningen komme att vid början av ett
fälttåg ställas inför mycket vanskliga uppgifter. Den stora front,
varöver den strategiska spaniugstjänsten vid gränsen måste utbredas,
samt nödvändigheten att, i saknad av tillräckligt antal telefon- och

Motioner i Andra kammaren. Nr 178.

telegrafledningar, laga avsevärda truppdelar i anspråk för förbindelsetjänstens
ordnande gjorde det ock till en bjudande plikt att
icke för knappt tillmäta det truppförband, som finge sig gränsspaningen
anförtrodd. Under eu stor del av året torde kavalleri
kunna motsvara de krav, som spaningstjänsten uppställde. I fråga
åter om kavalleriets brukbarhet och taktiska användning under den
snörikaste perioden av den norrbottniska vintern väntade dock sä
många problem på sin lösning, att generalstabsehefen för det dåvarande
icke vågade tillråda en definitiv förflyttning av hela kavalleritruppförbaud
till de nordligaste gränstrakterna. Ett slutgiltigt
svar på dessa för hela landets värnande så viktiga frågor kunde
ej vinnas, med mindre kavalleri under längre tid gåves tillfälle att
bedriva fältmässiga övningar inom området öster om Lule älv. För
detta ändamål stode icke annat medel till buds än kommenderande
på viss tid av kavalleri från sydligare delar av landet.

Även förutsatt, fortsätter generalstabsehefen, att under någon
tid fortgående iakttagelser i taktiskt hänseende skulle utfalla till
förmån för eu permanent förläggning av kavalleri till Norrbotten,
kvarstode dock, till följd av befolkningens ur försvarssynpunkt ofördelaktiga
fördelning inom landet, svårigheter i organisativt hänseende,
vilka endast genom anlitande av andra truppförbands rekryteringsresurser
kunde övervinnas. Vore man emellertid av den uppfattningen,
att ett till nordligaste Sverige förlagt kavalleris verksamhet
i fält vore av största vikt för eu rätt användning av hela
rikets försvarskrafter, borde de antydda svårigheterna icke tillmätas
avgörande betydelse. Sverige torde nämligen, lika litet som andra
land med folkfattiga provinser vid i strategiskt hänseende viktiga
landgränser, kunna undgå extra ordinära åtgärder, om över huvud
taget gränstrupper skulle kunna skapas.

Generalstabsehefen sammanfattar sin åsikt i förevarande fråga
sålunda: Förflyttning av ett kavalleri regemente till Norrbotten kunde

varken ur organisations- eller mobiliseringssynpunkt sägas vara förenad
med oövervinneliga svårigheter, men torde det oaktat icke böra sättas i
verket idan att vissa spörsmål rörande detta truppslags användning och
uppträdande i nordligaste delen av riket dessförinnan vunnit sin lösning.

Beträffande frågan om förläggning av kavalleri till mellersta
Norrland yttrar generalstabsehefen, att det visserligen ej kan förnekas,
att en förflyttning av ännu en utav de i Skåne förlagda kavalleribataljonerna
skulle kunna främja kavalleriets användning i

Motioner i Ändra kammaren, Nr 178.

Chefen för
generalstaben

april 1907.

fält. Det vore nämligen genom kavalleriets nuvarande koncentrering
i sydligaste delen av riket förenat med stora svårigheter att i tid
bringa detta truppslag i verksamhet, där det bäst behövdes. Eu
fredsförläggning inom mellersta Norrland vore dock allt för litet
avpassad för det fall, att större kavalleristyrkor behövde koncentreras
inom de känsliga landsdelarna söder om Dalälven, och skulle
alltför hårt drabba det ur rekryteringssynpunkt svagaste arméfördelningsområdet.
Permanent förläggning av ett kavalleriregemente till
mellersta Norrland kunde alltså icke anses vare sig i strategiskt hänseende
tillräckligt motiverad eller ur mobilisering ssynpunkt tillrådlig.

Uti det av chefen för generalstaben (Bildt) i april 1907 avgivna
yttrandet framhålles, att olägenheten av, att en spaningstrupp saknades
i Norrbotten, framträtt mindre skarpt, så länge förhållandena
gjorde ett anfall över den norra land sgränsen mindre sannolikt, men,
i samma mån som möjligheten därav ökats, med stegrad skärpa
gjort sig gällande. Särskilt hade det läge, som för oss uppstått såsom
en följd av de närmast liggande årens omkastning av de maritima
styrkeförhållandena i Östersjön, ställt väsentligt ökade krav
på sammansättningen och krigsberedskapen av de trupper, som vore
avsedda att i första hand upptaga försvaret vid vår norra landgräns.
Avsaknaden av kavalleritrupp, i fredstid förlagd till Norrbotten,
vore under det sålunda inträdda läget så betänklig, att åtgärder för
avhjälpande av denna brist borde så snart ske kunde vidtagas.

Generalstabschefen upptager jämväl till bedömande, huruvida
de skäl, som i april 1905 från generalstaben anfördes mot omedelbar
förläggning till Norrbotten av en kavalleribataljon, fortfarande
ägde giltighet. Vad då först beträffade kavalleriets brukbarhet och
taktiska användning under den snörikaste perioden av den norrländska
vintern, torde denna fråga, yttrar chefen, numera vara så
utredd, att den ej längre kunde åberopas såsom skäl mot en omgruppering
av kavalleriet, vilken betingades av hänsynen till en
ändamålsenlig plan av rikets försvar i dess helhet. Och vad anginge
den personliga utrustningen, hade, alltsedan Norrlands dragonregemente
förlädes till Umeå, omfattande försök pågått vid regementets
vinterskolor, vilka resulterat i bestämmelser för såväl vanlig som
förstärkt vinter utrustning. Jämväl frågan om ett kavalleriregementes
fordonsutrustning för vinterfälttåg både vunnit sin fullständiga lösning.
Framkomligheten för olika truppslags trängfordon vintertiden

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

kunde efter på senaste tid ytterligare utförda körförsök vid artillerioch
ingenjörstrupperna beräknas varda ytterligare ökad. Ur utrustningsfrågans
synpunkt, såsom denna fråga utvecklats efter år 1905,
funnes alltså intet hinder för förläggning till Norrbotten av ett kavalleritruppförband.

Generalstabschefen utvecklar vidare, hurusom ej heller från
rekryteringssynpunkt hinder kan anses möta mot uppsättande av eu
kavalleribataljon i Norrbotten. Härför skall vidare redogöras längre
fram.

Frågan om förflyttning norrut av ytterligare eu kavalleribataljon
från Skåne hade, framhåller generalstabschefen, ytterligare vunnit i
betydelse genom det ändrade försvarspolitiska läge, som uppstått
för vårt land efter unionens upplösning. Den under de senare åren
jämförelsevis rikliga tillgången på värnpliktiga inom inskrivningsområdena
i mellersta Norrland syntes möjliggöra en dylik förflyttning.

Av det anförda torde framgå att behovet av att till Norrbotten
få förlagd någon kavalleristyrka är trängande. Emellertid lärer dennas
rekrytering för närvarande icke utan olägenhet kunna ske ur vare
sig Norrbottens regementes eller Västerbottens regementes inskrivningsområden.

Vid övervägande av de olika möjligheter till frågans lösning,
som framställts eller kunna tänkas, torde vidare följande sakförhållanden
böra beaktas:

1) Skånska husarregementet har för närvarande eu i hög grad
splittrad förläggning, nämligen 5 skvadroner i Hälsingborg, 3 i Landskrona
och 2 i Uppsala.

2) De sistnämnda äro förlagda i den del av Upplands artilleriregementes
kasern, som kommer att tagas i anspråk av den haubitsdivision,
som vid sagda regemente redan borde vara uppsatt.

3) Skånska husarregementets splittrade förläggning erbjuder
vissa betänkligheter ur såväl mobiliserings- som utbildningssynpunkt.

4) Stallutrymme vid Skånska dragonregementet finnes för
allenast 1,000 hästar.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

5) Praktiska försök ha ådagalagt lämpligheten av att för Norrbottens
försvar disponera kavalleri i ständig förläggning därstädes.

6) Skvadronens nuvarande styrka anses vara svagare än som
är lämpligt.

Den minsta kavalleristyrka som bör förläggas till Norrbotten,
synes vara två skvadroner. Men därmed bör man ock tillsvidare
låta sig nöja. Det lämpligaste lärer då bliva, att de två till Uppsala
förlagda skvadronerna avskiljas från Skånska husarregementet och
förflyttas till Boden.

Från militärt håll har med styrka betonats de olägenheter, som
äro förbundna med att våra skvadroner äro svaga i numerärt hänseende.
Eu utväg till avhjälpande av denna svaghet antyddes i det
första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, som år 1904 avgavs
över då ifrågasatt förslag om förflyttning till Norrland av fem skvadroner
kavalleri från kavallerifördelningen. Förslaget avstyrktes
och anfördes därvid att eu minskning av kavallerifördelningens
styrka syntes endast kunna försvaras, om samtidigt det svaga fördelningskavaUeriet
ökades. Vid sådant förhållande synes det vara
eu lämplig åtgärd att de 3 till Landskrona förlagda skvadronerna
upplöstes och fördelades på de 6 fördelningskavalleriregementena,
som följaktligen härigenom skulle komma att ökas med 60 hästar
vid varje. Utgångspunkten är då att varje skvadron vid Skånska
husarregementet äger den storlek som i 1901 års härordning förutsattes.
Härigenom skulle fördelningskavalleriregementena komma
att räkna 660 hästar i stället för nu 600 och fredsstyrkan bliva
132 hästar i skvadronen i stället för nu 120. Härtill bör läggas
den ökning, som blir eu följd av att officerarne föreslås att bliva
beridna på kronans hästar i stället för å egna.

Skånska husarregementet skulle sålunda komma att bestå av
fem skvadroner. Skäl synas tala för att även detta femskvadronsregemente
uppbringas till samma styrka som övriga femskvadronsregementen.

Ett bifall till de föreslagna förändringarna innebär givetvis att
den självständiga kavallerifördelningen försvinner. Det självständiga
kavalleriet kommer att utgöra eu brigad, som dock kan i vissa fall
förstärkas med 1 bataljon. Det bör bemärkas, att det särskilda
utskottet år 1901 i anledning av enskild motionärs framställning
förordade, att det självständiga kavalleriet organiserades på två
bataljoner (= eu brigad), och att andra kammaren biföll utskottets

Motioner i Andra hammaren, Nr 178.

hemställan i denna del. Första kammaren däremot biföll Kung!.
Maj:ts förslag, vilket sedermera i sammanjämkning även bifölls av
andra kammaren.

För att kunna tillgodose Norrbottens behov av kavalleri, ett
behov som av alla erkänts vara trängande, och samtidigt kunna
■stärka fördelningskavalleriet lärer det dock näppeligen kunna ifrågasättas
eu nyuppsättning av kavalleri utöver 1901 års beslut. Eu
sådan nyuppsättning skulle, såsom den så kallade kavallerikommittén
anför i sitt den 31 januari 1905 avgivna betänkande, leda till
väsentligt ökade kostnader för statsverket, men eu ökning av
kavalleriet i dess helhet torde näppeligen vara att räkna till de
försvarsangelägenlieter, som i första rummet borde tillgodoses. Den
ståndpunkten synes fortfarande vara riktig.

Skånska dragonregementet äger, såsom redan anmärkts, stallutrymme
för allenast 1,000 hästar. Då vi icke anse oss böra ifrågasätta
att för detta regemente öka hästantalet för manskapet utöver
1,000 -— vid mobilisering lärer det nog låta sig göra att i den landsända,
vari detta regemente har sin förläggning, kunna utskriva ett
större antal hästar lämpade till ridning — så synes oss däremot
alla skäl tala för att regementet redan i fred organiseras på åtta
skvadroner. Härigenom erhålles närmare överensstämmelse mellan
freds- och krigsorganisation. Därjämte åstadkommas vissa besparingar.

Beträffande de två skvadroner kavalleri, som skulle förläggas
till Norrbotten, så vill det synas, att de lämpligast böra placeras i
Boden. Huruvida de organisativt böra utgöra en självständig kår
eller utgöra ett detachement ur Norrlands dragonregemente är väsentligen
beroende på spörsmål av natur att icke lämpligen i detta
sammanhang böra behandlas. Yi föreslå emellertid eu särskild kår.
Vad som däremot här bör något utvecklas är den organisation, som
skvadronerna böra äga, vare sig de komma att utgöra ett ur Norrlands
dragonregemente detacherat truppförband eller ej.

Ett kavalleri med de uppgifter, som skulle tillkomma detta, synes
böra befrias från utbildning av värnpliktiga. I anledning härav
synes den stamanställda styrkan vid skvadronen lämpligast höra bestämmas
till 100. Antalet hästar synes böra vara 125 pr skvadron
förutom officershästar. Chefen bör vara major. Truppförbandet
skulle då få följande sammansättning:

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

löjtnanter av törsta klass j 1 adjutant 0(jh 4 troppchefer
löjtnanter av andra klass )

fanjunkare, (2 skvadronsadjutanter och 1 väbel jämväl furageuppbördsman) .

.. , , , 12 troppchefer, 1 köksförestån sergeanter

av törsta Båss dare Signal, och vapemmdersergeanter
av andra klass officer ^ 1 stail„„derofficer

major (chef)

ryttmästare av första klass, skvadronschef
ryttmästare av andra klass, skvadronschef

3 furirer av första klass
6 furirer av andra klass
12 korpraler

200 volontärer

1 sjukvårdsfurir av andra klass
1 sjukvårdskorpral
1 sjuk vårdsryttare
1 hovslagarefurir av andra klass
1 hovslagarekorpral
1 hovslagareryttare
1 gevärshantverkarekorpral.

De principer, efter vilka befälsstyrkan vid kavalleriet i övrigt
bör bestämmas, synas böra vara desamma som vid övriga truppslag,
eller att det å aktiv statanställda befälet bör begränsas till vad som ur
fredsutbildningssynpunkt med nödig hänsyn tagen till mobili seringsbehovet
är oundgängligen påkallat. I och med reservstatsorganisationens
genomförande och för att kunna bibehålla reservstatsbefälet
vid erforderlig militär duglighet lärer det vara ett statsintresse, att
detta senare under den tid det skall tjänstgöra verkligen också får
tjänstgöra. Då vid kavalleriet någon större utsvältning av regementena
under repetitionsövningarna ej äger rum, synes en del av tjänstgöringen
böra kunna förläggas till rekrytskolan, åtminstone till den
omfattning att härigenom erhölles säkerhetsreserv för kommenderingar
utom regementet.

På grund av från militärt håll vunnen upplysning har vicekorpralsgraden
vid detta truppslag ansetts böra indragas. I stället
föreslås ett ökat antal volontärbeställningar.

Motioner i Andra hammaren, Nr 178.

3. Artilleriet.

Fälthärens behov av artilleri kan sägas vara ganska väl tillgodosett.
Detta dock endast under den förutsättningen att sjätte
arméfördelningens artilleris splittrade förläggning upphäves. Norrlands
artilleriregementes haubitsdivision och en av dess kanondivisioner
skola nämligen enligt 1901 års härordning förläggas i Boden
»för stärkande av de rörliga försvarskrafterna i Norrbotten». Denna
splittring av regementet kan ur utbildningssynpunkt ingalunda vara
lämplig och ur mobiliseringssynpunkt kan den betecknas såsom i
viss mån äventyrlig. Krigsläget kan nämligen varda sådant, att
detachementet icke kan frigöras från fästningen. I sådant fall får
sjätte arméfördelningen gå i fält med en ytterligt reducerad artilleristyrka.
Åtgärder synas oss därför böra vidtagas i organisatoriskt
hänseende så att sjätte arméfördelningen tillförsäkras samma artilleristyrka
som tillkommer övriga arméfördelningar. På samma gång bör
även sörjas för att Bodens fästnings behov av rörligt artilleri tillgodoses.
Denna organisationsfråga synes lämpligast kunna vinna sin lösning
därigenom, att för ändamålet tages i anspråk den för kavallerifördelningen
avsedda, Yendes artilleriregemente nu tillhörande ridande
divisionen. Denna divisions materiel är försliten och omodern med
hänsyn till sitt avsedda ändamål. I den mån artilleri behöver tilldelas
det självständiga kavalleriet, lärer detta behov, enligt de upplysningar,
som vunnits inom försvarsberedningarna, kunna tillgodoses
utan att en för ändamålet särskild fredsorganisation finnes. Våra
åkande kanonbatterier med sin moderna materiel samt ganska stora
rörlighet och framkomlighet i olika slags terräng anses kunna fylla
de uppgifter, som i vårt land tänkas tillkomma ett kavalleriartilleri.

Fråga uppstår då för vad ändamål den sålunda frigjorda divisionen
bör användas. Att helt stryka ut denna artilleristyrka synes
icke vara tillrådligt. Då emellertid sjätte arméfördelningen har behov
av ett fulltaligt artilleriregemente och det tidiga gränsförsvaret även
kräver tillgång på en rörlig artilleristyrka, så synes den ridande divisionen
bäst kunna användas för att avhjälpa de organisatoriska brister
som för närvarande förefinnes beträffande såväl Norrlands artilleriregemente
som Bodens artilleristiska utrustning. I så fall bör Norrlands
artilleriregementes i Boden förlagda kanondivision definitivt
avskiljas från regementet och införlivas med det övriga till Boden

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 höft. (Nr 178.) 6

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

förlagda artilleriet. Såsom bär nedan kommer att närmare utvecklas
synes allt det i Boden förlagda artilleriet böra förenas till ett truppförband
under benämning Bodens artilleriregemente varom mera här nedan.
För den kanondivision, som Norrlands artilleriregemente härigenom förlorar,
synes det böra erhålla ersättning lämpligast därigenom, att den
ridande divisionen överflyttas till Norrlands artilleriregemente såsom
dess tredje division, med förläggning i Östersund. Därvid synes den
böra ombeväpnas med ny, modern artillerimateriel och synas kraftiga
skäl tala för att denna bör bliva skogs- eller bergsartillerimateriel. Det
må vara sant, att vid uppträdande i öppen och framkomlig terräng har
skogs- eller bergskanonen på grund av sin mindre eldkraft ej samma
strids värde som fältkanonen, men den har desto större möjlighet
att kunna framföras i lämpliga och verkningsfulla stridsställningar
i Norrlands skogiga och bergiga terräng, och det är ju för sådan
terräng den är avsedd.

Positionsartilleriregementet är i fredstid organiserat på två liaubitsdivisioner
samt en kanondivision och ett kulsprutebatteri.

Att kulsprutorna böra avskiljas från regementet, därom äro
alla eniga.

Enär regementets huvudsakliga uppgift numera är att förse
fälthären med groft haubitsartilleri, har framställts förslag om haubitsorganisationens
överflyttning till vissa fältartilleriregementen på så
sätt, att vid ett vart av Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen
skulle uppsättas en tung haubitsdivision å två batterier.
Den tunga kanonmaterielen, som i varje fall icke anses lämpa sig
för samfällt uppträdande med haubitserna, skulle då överflyttas till
Karlsborg och tilldelas det artilleri, som där är förlagt.

Skäl hava visserligen anförts mot att på detta sätt upplösa
Positionsartilleriregementet, men vi kunna ej finna dessa skäl uppväga
de fördelar som äro förenade med att tilldela fältartilleriet även tunga
haubitser. De regementen, som avses att erhålla eu tung haubitsdivision,
hava tilldelats ytterligare eu regementsofficer av överstelöjtnants grad
och lärer denne nog vara kompetent att närmast under regementschefen
svara för att utbildningens krav väl tillgodoses. Den isolerade
ställning, som detta artilleri för närvarande intager, föranleder att
kännedomen om vapnets egenskaper och användning äventyras och
många tillfällen till samövning med andra truppslag förefinnes icke.

Fästningsartilleriet utgöres av Boden—Karlsborgs artilleriregemente
om 10 kompanier, varav sex äro förlagda i Boden och fyra

Motioner i Andra kammaren, Nr 178. 43

till Karlsborg. De förra utgöra fästningsartilleri i egentlig mening
under det de senare hava till huvudsaklig uppgift att uppsätta det
tunga kanonartilleri, som avses att användas som arméartilleri.

En förstärkning av fästningsartilleri i Boden synes ofrånkomlig.
Den kan lämpligen åstadkommas genom att ditflytta två kompanier
från Karlsborg. Då i Boden redan finnas 6 kompanier skulle
det sålunda bliva inalles 8 kompanier av Boden—Karlsborgs artilleriregemente
som skulle förläggas i Boden. Dessa synas böra tillsammans
med de tre förut omnämnda kanonbatterierna ur Norrlands
artilleriregemente bilda ett nytt regemente under benämning Bodens
artilleriregemente. Det skulle i fred organiseras på fyra divisioner
om 2 batterier och 1 division — den lätta fältkanondivisionen —-om 3 batterier. Tre av de fyra divisionerna avses för fästena och
den fjärde, den tunga haubitsdivisionen, för den rörliga bestyckningen.
Härigenom ernås fördelen av att freds- och krigsorganisation kommer
i närmare överensstämmelse än vad som nu är fallet.

Det artilleri, som kommer att vara förlagt i Karlsborg, bör organiseras
i en division om tre batterier och synes lämpligast böra
utgöra ett detachement från Göta artilleriregemente med en överstelöjtnant
som befälhavare för detachementet.

Beträffande artilleriets fast anställda personal så förorda vi det
antal som innefattas i tredje försvarsberedningens förslag. Eu annan
avvägning mellan antalet i fanjunkare- och sergeantsgraden synes
oss emellertid hava skäl för sig.

Vad särskilt angår underbefälet av manskapet, så må anföras
några belysande siffror rörande ställningen inom manskapsklassen
i februari 1913.

Antal volontärer.

	Enligt stat	Befintliga
Förste konstaplar.......	. . 331	269
Andre konstaplar.......	. . 331	276
Vicekonstaplar..........	. . 331	13
Meniga................	. . 895	1,155
Summa	1,888	1,713

Således ett överskott inom manskapsgraden av 260 mot en
vakanssiffra i vicekonstapelsgraden av 318.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Dessa siffror synas tydligt visa, att den minskning, som ifrågasatts,
väsentligen inom vicekonstapelsgraden, kar stöd av erfarenheten.

Tredje försvarsberedningens förslag rörande artilleriets förråd,
verkstäder, fabriker m. in. tillstyrkes med en viss modifiering beträffande
arvodesbeloppen för styresmännen. Beträffande tygstationen
i Stockholm må erinras, att tredje förs valberedningen förutsatt,
att artilleriets verkstäder i Stockholm skulle erhålla sådan utrustning,
att där kunde utföras de försök med och undersökningar av
materiel, som armé förvaltningens artilleridepartement kunde finna
vara av nöden. Att härför giva tygverkstäderna en självständig
förvaltning synes dock vara obehövligt.

5—6. Fortifikationen och ingenjörtrupperna.

Det förslag till omorganisation av ingenjörvapnet, som utarbetades
inom tredje försvarsberedningen, omfattade både fortifikationsstaben
och ingenjörtrupperna.

Fortifikationsstaben synes Kungl. Maj:t vilja låta förbliva i det
väsentliga oförändrad, men föreslår uppsättandet av en ny ingenjörkår:
Norrlands ingenjörkår samt förstärkning av vapnets personal
och materiel.

Beträffande fortifikationsstaben synes eu omorganisation av denna
med hänsyn till stabstjänsten vara oundgängligen av nöden. Denna
bör jämväl med anledning av de allt större fordringar på teknisk
specialisering, som tillkomsten av de nya ingenjörtruppformationerna
medför, sträcka sig ned till fortifikationsofficerarnas högskoleutbildning,
så att utbildningen sker utefter mer än eu linje och ej, såsom
nu är fallet, göres lika för alla. Vid fortifikationsstaben bör
aspiranttjänst föreskrivas för inträde i densamma.

I fråga om fortifikationsstabens huvudstation (fortifikationens
överstyrelse och arméförvaltningens fortifikationsdepartement) anse
vi, att den lämpligen bör få följande sammansättning:

1. chefens för fortifikationen expedition;

2. avdelningen för truppärenden med tillhörande underavdel ningar; -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

3. avdelningen föi* befästningsärenden med tillhörande under avdelningar; 4.

avdelningen för kasernnämnden med tillhörande under avdelningar.

Den nuvarande militärbyrån skulle således försvinna och avdelningscheferna
vara byråchefer och föredragande i fortifikationsdepartementet.
Därjämte skulle den tekniska revisionen av medelsförvaltningen
i de fall denna redovisning hänför sig till beslut, som
fattats på föredragning av någon av omförmälda avdelningschefer,
äga rum inom vederbörande avdelning.

Kungl. Maj:ts förslag däremot bibehåller den tidsödande mellaninstansen
beträffande föredragning, varjämte olägenheterna med den
nuvarande otillfredsställande tekniska revisionen ej avhjälpas.

Vidare föreslår Kungl. Maj:t fem »departementsskrivare». Enligt
tredje försvarsberedningens förslag skulle deras åliggande i fred
fullgöras av underofficerare, icke vapenföra skrivbiträden och furirer.
En anordning som jämte det att den bättre tillgodoser tjänstens
krav även synes ställa sig ekonomiskt fördelaktigare. Om en person
nämligen skulle visa sig vara mindre lämplig för tjänsten vid huvudstationen,
kan han kommenderas till trupptjänst och tvärtom. Med
departementsskrivare avsäger man sig den möjligheten. Om militärbyrån
bortfaller, torde i varje fall ej behövas mera än fyra departementsskrivare.

Kungl. Maj:ts föi''slag innebär vidare bibehållande av fälttelegrafkåren
såsom självständigt truppförband. Motivet härför angives
vara att dess uppdelning på de av tredje försvarsberedningen ifrågasatta
tre ingenjörkårerna skulle vid mobilisering föranleda ett överskott
av minst 1,500 man inom vapnet. Detta torde emellertid bero
på en missuppfattning i viss mån rörande innebörden av tredje
försvarsberedningens förslag. Av militära skäl kan icke här redogöras
för hur saken förhåller sig. Då tredje försvarsberedningens
förslag visserligen är av hemlig natur men väl lärer bliva ställt till
vederbörande utskotts förfogande, hänvisas här till detsamma. Men
även förutsatt att ett överskott av värnpliktiga skulle uppstå vid
mobilisering, så lärer detta överskott, lika väl som beträffande
kavalleriet, finna användning utanför sitt eget truppslag. Bland
annat på denna grund föreslog beredningen en ombeväpning av
ingenjörtrupperna. Den avgörande punkten blir väl ändå lämplig -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

heten, militärt sett, att bibehålla centralisation ssystemet beträffande
fälttelegraftrupperna.

Kungl. Maj:t har givit ett svar på det spörsmålet, då Kungl.
Maj:t föreslår, att ett detachement ur fälttelegrafkåren skall förläggas
till Boden. Men varför ej då organiskt införliva förbindelseväsendets
trupper med den ingenjörtrupp, som finnes och skall finnas i Boden?
Samma skäl som föreligga för att fördela ingenjörtrupperna till olika
landsdelar, tala även för en utskiftning av telegraf trupperna, För
flygavdelningarna är det för övrigt av den allra största vikt, att de
äro vana vid och väl känna den terräng där de kunna tänkas komma
till användning. Det är en väsentlig skillnad på slätterna i mellersta
och södra Sverige samt Norrlands skogiga och av myrar fyllda terräng.
Vi anse sålunda, att särdeles starka militära skäl tala för att fälttelegrafkåren
upphör att vara eu särskild kår och att den uppdelas
å samtliga övriga ingenjörkårer.

Vi anse vidare, att skäl för att redan nu organisera en särskild
kustingenjörkår föreligga. Sker det ej, så kommer frågan åter. Emellertid
bör medgivas att kustfästningsingenjörkompanierna för närvarande
kunna utan större olägenhet anslutas till Svea, Göta och Norrlands
ingenjörkårer. I fred skulle då Svea ingenjörkår uppdelas på
eu stab och två bataljoner samt en tygavdelning. Den ena bataljonen,
fältingenjörbataljonen, skulle omfatta, förutom bataljonsstab, fyra
fältingenjörkompanier, ett kustfästningsingenjörkompani samt ett brokolonn-
och parkkompani. Den andra, förbindelsebataljonen skulle
omfatta, förutom batalj onsstab, ett fälttelegrafkompani, ett fältbelysningskompani
samt ett luftseglar- och parkkompani.

Göta ingenjörkår skulle i fred likaledes uppdelas på eu stab
och två bataljoner samt en tygavdelning. Den ena bataljonen, fältingenjörbataljonen,
skulle, förutom batalj onsstab, omfatta två fältingenjörkompanier,
ett fästningsingenjörkompani, två positionsingenjörkompanier
samt ett brokolonn- och parkkompani. Den andra,
förbindelseingenjörbataljoneii, skulle omfatta, förutom bataljonsstab,
ett fälttelegrafkompani, ett fältbelysningskompani samt ett luftseglaroch
parkkompani.

Norrlands ingenjörkår skulle uppdelas på samma sätt som Svea
ingenjörkår, dock med uteslutande tillsvidare av kustfästningsingenjörkompaniet.

Bodens ingenjörkår bör i fred uppdelas på en stab, fyra fästningsingenjörkompanier,
ett belysnings- och telegrafkompani, ett
luftseglar- och parkkompani samt en tyg- och minavdelning.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

7. Trängen.

Förslaget om att uppdela årskontingenten värnpliktiga i egentlig
trängtjänst anse vi hava goda skäl för sig. Det möjliggör en
organisation för fredstjänsten med allenast ett trängkompani vid
varje truppförband och i följd härav en minskning av trängens
fast anställda personal. Befälet erhåller någorlunda jämn sysselsättning
året om. Trängens behov av hästar för fredsutbildningen
kan ordnas rationellt och med mindre kostnad för statsverket.

Möjligt torde vara att i trängchefens expedition kan erfordras en
underofficer såsom biträde och likaså eu underofficer vid den gemensamma
officersele vskolan.

Tredje försvarsberedningens förslag till organisation och fast anställd
personal synes oss emellertid böra förordas. Dock torde för åstadkommande
av jämnare befordringsförhållanden en annan avvägning
böra ske beträffande antalet beställningar inom sergeantsgradens båda
klasser än vad tredje försvarsberedningen ifrågasatt.

8. Intendentur Jeår en och förplägnadstrupperna.

Intendenturkårens uppgift är att förse armén med utbildad personal
för förvaltningstjänstens behöriga skötande i fred och krig.

Kåren erhöll enligt 1901 års riksdags beslut följande sammansättning 1

generalintendent (generalmajor),

1 överfältintendent (överste),

6 fältintendenter av l:a graden (överstelöjtnanter),

6 fältintendenter av 2:a graden (majorer),

68 intendenter (kaptener),

24 underintendenter (löjtnanter),

77 förvaltare (fanjunkare), samt
17 vaktmästare (distinktionskorpraler).

Av denna personal avsågos för tjänst i kung! arméförvaltningen
7 beställningar och för tjänst i »Intendenturkårens huvudstation» 12
beställningar av officers tjänsteställning samt 1 vaktmästare. Varje
arméfördelningsstab skulle förses med en fördelningsintendent jämte
adjutant, varje truppförband m. m. med eu regementsintendent (redo -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

görare) och varje truppförråd med en förrådsförvaltare. För vart
och ett av de tre centrala intendenturförråden i Stockholm, Karlsborg
och Boden avsågos 1 fältintendent, 1 intendent och 1 underintendent
samt 4 förvaltare och 3 vaktmästare. Förrådet vid Tingstäde
försågs med 1 förvaltare och 1 vaktmästare. Slutligen avsågos
för de värnpliktigas utbildning vid intendenturskolor sammanlagt
3 intendenter, 3 underintendenter, 6 förvaltare och 6 vaktmästare.

På grund av företagna förändringar i arméns organisation samt
särskilt den av 1907 års riksdag beslutade omorganisationen av kungl.
arméförvaltningen och de i samband härmed genomförda förvaltningsreformerna
ha under de senare åren en del utökningar och
förskjutningar av ovannämnda personal ägt rum. Sålunda hava
genom 1909 och 1913 års riksdagsbeslut 2 nya beställningar av
majors tjänsteställning tillkommit för befattningar såsom stabsintendent
å Gottland och fästningsintendent i Boden, varjämte 1 ny beställning
av kaptens och 3 av fanjunkares tjänsteställning tillkommit
dels för kungl. fälttelegrafkåren, vilken enligt 1901 års riksdagsbeslut
icke hade självständig förvaltning, dels för kungl. arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse och för kungl. skånska husarregementets
avdelning i Landskrona. Vidare hava 8 regementsintendentsoch
redogörarebefattningar till följd av nyss nämnda förvaltningsreform
uppflyttats från löjtnants till kaptens tjänsteställning, och
skall enligt av riksdagen godkänd plan eu liknande uppflyttning
ske av ytterligare 3 dylika befattningar.

Den vid 1901 års riksdag beslutade minskningen av de förutvarande
36 vaktmästarna till endast 17 har hittills icke fortskridit
längre, än att för närvarande antalet utgör 22.

I 1901 års härordningsförslag gjordes gällande, att anstånd med
organisationen av fristående förvaltningstrupper icke vore förenad med
några mera avsevärda olägenheter, enär det läte sig göra att inom
bestående organisationsformer utbilda personal för den viktiga förplägnadstjänsten
i fält.

Den enligt ovanstående för de värnpliktigas utbildning avsedda
personalen — 6 intendenter och underintendenter, 6 förvaltare och
6 vaktmästare — fick följaktligen till uppgift att med biträde av
aspiranter vid intendenturkåren samt från arméns truppförband sär -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

skilt kommenderat underbefäl ombesörja utbildningen av de till förvaltningstjänst
uttagna värnpliktiga vid tillfälligt sammandragna intendenturskolor.
Sedan man sålunda under några år samlat erfarenheter
rörande denna organisation, blev uttagningen av nämnda värnpliktiga
(avsedda till bageri-, slakteri- och magasinstjänst) år 1905
definitivt reglerad, i samband varmed ovanberörda skolor ordnades
såsom fristående förvaltningstrupper. När sedermera intendenturkasernen
i Boden blivit färdig samt befintliga byggnader ordnats
till dylika kaserner i Stockholm och Karlsborg ävensom erforderlig
utrustning för förvaltningstrupperna därstädes upplagts, hava dessa
trupper år 1912 fått följande organisation.

»Fasta intendenturskolor» äro upprättade vid de centrala intendenturförråden
(förplägnadsanstalterna) i Stockholm, Karlsborg och
Boden. Å förstnämnda plats utbildas de värnpliktiga, som äro avsedda
för II och IY arméfördelningarnas intendenturtrupper och
formationer i krig, i Karlsborg de, som äro avsedda för I och III
arméfördelningarnas motsvarande formationer. I Boden har, på grund
av dess avskilda vägar och ringa kasern utrymme, skolan endast avsetts
för fästningens och översta Norrlands behov av intendenturtrupper.
För V och VI arméfördelningarnas värnpliktiga har — i
brist på lokaler och erforderliga anstalter, varuti utbildningen kunde
göras fruktbringande även med hänsyn till arméns underhåll i fred
— någon fast intendenturskola ännu icke kunnat anordnas, utan
hava ifrågavarande värnpliktiga i stället samman dragits till en »tillfällig
intendenturskola» vid kung! Västernorrlands regemente å
Sollefteå läger.

Genom inkallande av icke vapenföra värnpliktiga i tvänne omgångar
äro de fasta intendenturskolorna bestående året om och ombesörja
brödtillverkning, magasins- och förrådstjänst m. m. för arméns
behov i fred. Under sommarhalvåret förstärkas skolorna med
de vapenföra värnpliktiga, och är då sammansättningen av skolorna
i Stockholm och Karlsborg ävensom av den tillfälliga skolan å
Sollefteå läger följande:

1 kompanichef (intendent),

2 subalternofficerare (underintendenter eller intendentsaspi ranter),

3 underofficerare (förvaltare, förvaltaraspiranter eller särskilt

kommenderade underofficerare),

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 käft. (Nr 178.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

6 underbefäl av manskapet (vaktmästare eller särskilt kommenderade
korpraler),

1.13 värnpliktiga.

Intendenturskolan i Boden utgöres av följande personal, nämligen
:

1 chef (intendent),

1 underofficer (särskilt beordrad),

3 underbefäl av manskapet (vaktmästare eller särskilt kommenderade
korpraler) samt

52 värnpliktiga.

Såsom biträdande lärare vid denna skola har även tjänstgjort
en förrådsförvaltare vid arméns intendenturförråd i Boden.

För att giva intendentur- eller förplägnadsskolorna erforderlig
stadga synes huvudsakligen krävas dels lösandet av deras underbefälsfråga,
dels fullföljandet vid 5:te och 6:te arméfördelningarna
av den organisation, som redan föreligger inom övriga arméfördelningar,
dels slutligen förändrad benämning å de kategorier värnpliktige,
som för närvarande inskrivas till »trängen i förvaltningstjänst».

Den första frågan kan erhålla sin lösning i och med utsträckningen
av övningstiden för »förvaltargruppen» samt ett utnyttjande
efter nya grunder av den vid intendenturkåren redan befintliga
distinktionskorpralsgraden. A intendenturkårens stat finnas nämligen,
såsom här ovan redan anförts, upptagna ett antal så kallade
»vaktmästare», vilka hava distinktionskorprals tjänsteställning och
avlöningsförmåner. Av dessa äro för närvarande en del avsedda för
de centrala intenden turförrådens förrådstjänster och återstoden till
underbefäl vid intenden turskolorna. På grund dels av vakanser, dels
brist på kvalifikation för instruktörsuppgifter hava dessa emellertid
i regel icke kunnat tjänstgöra såsom underbefäl vid skolorna utan
endast såsom förrådsmän, och har i stället behovet av underbefäl i
manskapsgraden fyllts genom tillfälliga kommenderingar från andra
truppslag, företrädesvis från infanteriet. I den mån de såsom instruktörer
olämpliga vaktmästarna avgå och yngre personer träda i
stället, kunna emellertid dessa senare påräknas såsom truppunderbefäl.
I och med övningstidens utsträckning för de värnpliktige förvaltarna
och under förutsättning av ett lämpligt inbördes förhållande

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

emellan tidpunkten för början av förvaltarskolan å ena sidan och
av förplägnadsskolan å den andra kunna de värnpliktige förvaltareleverna
disponeras för vissa underbefälstjänster.

Såsom dagkorpraler — vilken befattning huvudsakligast avser
förvaltningsgöromål — kunna de efter 4V2 å 5 månaders utbildning
med all sannolikhet användas. Åtminstone har erfarenheten
från våra intendenturskolor om deras användbarhet hittills givit
fullt stöd åt ett sådant antagande.

Man torde därför kunna utgå ifrån, att av de korpraler, som
kommenderats till intendenturskolorna, en eller två vid varje skola
kunna ersättas av värnpliktige. Frågan gäller följaktligen huru de
återstående skola tillföras skolan. Att för rekrytering av en korpralsgrad
vid förplägnadsskolorna inrätta en volontärsinstitution
med samtliga grader är givetvis både obehövligt och olämpligt, dels
emedan man ej har behov därav för krigsändamål, dels därför, att
instruktörsbeliovet bör kunna tillgodoses allenast genom en omläggning
av grunderna för underofficerarnas vid intendenturkåren rekrytering.

Uppfyllandet av de krav, som nu för tiden i såväl krig som
fred ställas på nyssnämnda kår, förutsätter en fullständig militär
utbildning. Man har därför övergivit tanken på separatrekrytering
och numera helt övergått till att utvälja den fast anställda intendenturpersonalen
ur de militära kårerna.

Det innebär följaktligen i huvudsak intet nytt, då här föreslås,
att underoffieersgraderna vid intendenturkåren måtte rekryteras genom
urval bland de övriga truppslagens fast anställda manskapspersonal.

Det är endast frågan om att förflytta övertransporten till ett
tidigare stadium än för närvarande — nämligen från sergeantsgraden
till korpralsgraden.

Vinsten härav består däri, att den övertransporterade korpralen
under sin tjänstgöring vid intendenturen och dess skolor kan användas
såsom militärinstruktör, samtidigt som han själv utbildas i
förvaltningstjänstens olika grenar.

Den form, under vilken överflyttningen torde böra ske, synes
vara rekapitulation på två eller tre år. Häremot torde någon invända,
att de stridande truppslagen gå miste om produkten av det
på de överflyttade korpralerna nedlagda utbildningsarbetet. Det må
för sådant fall hänvisas till, vad nyss anförts, nämligen dels, att

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

redan nu intendenturkårens förvaltargrad rekryteras från de andra
truppslagen, ehuruväl överflyttningen sker i ett senare skede, nämligen
efter vederbörandes befordran till sergeant eller fanjunkare,
dels att all rekrytering måste ske ur de stridande truppslagen, enär
en intendenturtj än steman av ifrågavarande slag icke är användbar
såsom sådan med mindre ban bibragts en grundlig militärutbildning.

Tiden för korpralen-förvaltaraspirantens tjänstgöring torde böra
bestämmas till två år eller samma tidsmått, som för närvarande kräves
för dylika aspiranters utbildning.

Ännu en förutsättning för den föreslagna systemförändringen
är införandet vid intendenturkåren av eu sergeantsgrad. Denna avser
att fylla beliovet under fred av intendentsbiträden, kompaniadjutanter
vid förplägnadsskolorna och biträden i fördelningsstaber
samt under krig av proviantförvaltare och motsvarande befattningar
vid staber och truppförband. Härigenom förebyggas de för tjänsten
i förvaltningsexpeditionerna skadliga, täta ombytena av skrivbiträden
och tryggas tillgången på förvaltningskunnig personal i de viktiga
proviantförvaltarbefattningarna i fält.

Vid spörsmålet, vilken benämning som lämpligen skulle givas
den å intendenturkårens stat uppförda sergeantsbeställningen, föres
tanken ovillkorligen på det oegentliga i att icke beställningarna
inom intendenturkåren benämnas på samma sätt som inom de rent
militära kårerna. Därmed vore ock spörsmålet i fråga löst.

Intet hindrar att beställningarna benämnas efter den militära
nomenklaturen, medan själva befattningarna bibehållas vid sina förutvarande
namn. Några ord torde emellertid här böra ägnas om intendenturkårens
militära ställning.

De fullt befogade anmärkningar, som tid efter annan framförts
mot bibehållande av intendenturkåren såsom en civilmilitär kår, då
dess medlemmar för fullgörande av sina uppgifter måste kunna taga
och utöva befäl, såväl över förvaltningstrupp som enskilde krigsmän,
borde numera vinna gillande även på de håll, där man på
grund av den förutvarande ej fullt militära rekryteringen förut
ställde sig tveksam.

Mer än tio år hava nu förflutit, sedan en »icke militär» vann
inträde i kåren, varför man bör kunna utgå ifrån, att tjänsterutinen
bibragt honom den nödiga kompetensen i detta hänseende. Tidigare
har uttalats farhågor för minskat självständighet hos intendenturtjänstemannen
gentemot de militära cheferna om han innehade

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

militär tjänsteställning. Denna farhåga synes emellertid sakna
grund. Det må framhållas dels att i den nuvarande förvaltningsordningen
finnas flere militära föredragande i ekonomiska ärenden
inför regements- och motsvarande chefer, exempelvis kasern- och
vapenofficerare, dels att den effektivitet, som från centralmyndigheterna
givits utkrävandet av ansvar av regementscheferna, betagit
dessa lusten att utan vägande skäl besluta i en för statsverket ekonomiskt
ogynnsam riktning. Anledningarna till avvikande mening
hava härigenom blivit allt färre och man torde kunna förutsätta,
att förvaltningsväsendets nuvarande former blivit så stadgade, att
intendenturkårens överflyttning till militär kår långt ifrån att försvaga
tvärtom kommer att stärka dess auktoritet vid ingripande i
de fall, då statens ekonomiska intressen behöva skyddas. Att denna
auktoritet är nödvändig, då det gäller ingripande i krig för att tillgodose
förplägnadskraven, är av alla obestritt. Bristande auktoritet
kan i dylika fall bliva ödesdiger.

Av ovan anförda skäl upptager förslaget militära beställningar.

De förändringar, som inom officersgraden föreslås, äro främst
utbytande av en fältintendent mot en överfältintendent (överste) i
syfte, dels att skapa tvänne »fasta» arméintendenter, dels att något
förbättra befordringsförhållandena samt den inre gestaltningen av
kårens regementsofficersgrad. Uppflyttningen av fyra underintendentsbeställningar
är en konsekvens av den av riksdagen godkända
åtgärden att tillgodose fördelningsstabernas behov av äldre rutinerade
intendentstjänstemän, vilken förändring påbörjats men icke
slutförts. Antalet officersbeställningar är emellertid icke ökat. Den
organisation av kavalleriet, artilleriet och ingenjörtrupperna, som av
oss ifrågasättes, föranleder minskat behov av intendenter vid truppförbanden.
Härigenom erhålles personal till de nya uppgifter, som
skulle tillkomma inten den turkåren.

9. Militärmusiken.

Att militärmusiken numera ej har samma betydelse för krigets
allvarliga uppgift som fordom, lärer väl ej av någon med grundade
skäl bestridas. På grund härav hava röster höjts från såväl militära
som civila kretsar om minskning eller indragning av den militära
musiken, då de betydande belopp, som krävas för dess verksamhet,
bättre behövdes till andra mera trängande militära behov.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Även i undra länder har spörsmålet blivit aktuellt. Sålunda
avskaffades för något år sedan i Fankrike musiken vid artilleriet
och det därigenom besparade beloppet anslogs till inköp av kulsprutor.
I Belgien lärer musiken vid kavalleriet avskaffats år 1913
och vid artilleriet har man i detta land ej haft någon musik. Även
Tyskland uppgives hava ansett sig böra reducera sin musikpersonal
vid specialvapnen och utgöres musikpersonalen i detta land till stor
del av värnpliktiga. Österrike uppgives hava musikkårer allenast
vid infanteriet. I Danmark har man genomfört en betydande
minskning av musikpersonalen och i Norge har man musik allenast
vid brigaderna.

Detta förhållande sammanhänger givetvis därmed, att signaler
å trumma, jägarhorn eller trumpet, som förr hade stor betydelse vid
krigföring, numera äro i det väsentliga bortlagda. De signaler på
musikinstrument, som förekomma, äro jämförelsevis få och kunna
säkerligen inläras av reservspel, som uttagas bland härför lämpliga
värnpliktiga.

Man söker nu att i stället finna användning för musikpersonalen
i andra uppgifter, såsom optiska eller elektriska signalister,
rapportkarlar och hästhållare o. s. v. Utan att klandra den saken
torde det likväl vara uppenbart att det ur ekonomisk synpunkt,
för statsverket blir fördelaktigare att härför använda värnpliktiga.

Men då invändes att man behöver harmonimusik i fält. Den
skall »i krig elda truppen till hjältemod, särskilt vid den samlade
reservens slutliga inbrytning mot anfallspunkten», för att citera ett
uttalande i en ledande artikel i eu huvudstadstidning. Den har
vidare sin stora betydelse under ansträngande marscher, i bivacken
efter tröttande övningar och för trevnaden i lägret.

Ingen lärer väl bestrida musikens livande inverkan och fostrande
betydelse. Det är ej härom frågan rör sig. Nej, det gäller
att undersöka om man ej kan få detta vederkvickelse- och bildningsmedel
för mindre kostnad än som med nuvarande organisation
är fallet. Huvudsaken måste bliva en organisation med kriget som
mål.

Beträffande de anförda skälen för harmonimusikens betydelse
i fält må erinras, att om musikpersonalen är splittrad till utförande
av olika militära uppgifter, såsom förut anförts, så är ju alldeles
påtagligt att det erbjuder stora svårigheter att samla den till utförande
av harmonimusik. För övrigt lärer nog efter en dags

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

ansträngande övningar både truppen och musikpersonalen vara
trötta och hungriga och hava mera intresse av att få mat och vila.
Det är också betecknande, att under de stora fälttjänstövningar,
som hållits under de -senaste åren, så har man ej hört av någon
musik vare sig vid bivackerna eller vid stormning av befästa ställningar.
I den stora manövern i Västergötland 1912 deltogo väl
omkring 30 truppförband, vilka alla förfoga över mussikkårer, men
så vitt till vår kännedom kommit, var det endast två, som medförde
musikinstrument.

Det förslag till militärmusikens organisation, som härmed framlägges,
går ut på att uppsätta sex arméfördelningsmusikkårer, eu
mindre musikkår för Gottlands trupper och en d:o för Bodens
trupper samt två d:o musikskolor, en för kavalleriet och trängen
samt en för artilleriet och fortifikationen.

En var av arméfördelningsmusikkårerna böra förläggas till ett
infanteriregemente. Den bör givas eu sådan storlek och sammansättning
att mindre avdelningar kunna från densamma detacheras
att vid vissa tillfällen tjänstgöra vid olika truppförband inom fördelningen.
Dessutom bör den vid särskilda tillfällen konsertera vid
resp. truppförband.

Men ej det allenast. Dessa musikkårer böra även få eu sådan
storlek och sammansättning, att de även kunna bli stråkorkestrar. På
grund härav föreslås de att utgöra 46 man. Eu musiker har förslagsvis
uPPgj0I‘t stämbesättning för en sådan musikkår, nämligen 2 flöjter,
2 ess-kornetter, 5 första b-klarinetter, 3 andra b-klarinetter, 3 tredje
b-klarinetter, 1 ess-kornett, 1 b-kornett, 2 b-trumpeter, 2 ess-trumpeter,
4 valthorn, 2 tenorhorn, 3 tenorbasuner, 1 baryton, 1 förste
bas, 2 andre basar, 1 solotrumma, 1 bastrumma, 1 bäcken, 4 tuttitrummor,
alltså 41 spel, vartill skulle komma 5 musikelever och
som ledare av kåren 1 musikdirektör.

De fyra mindre musikkårernas stambesättning har föreslagits
utgöra: 1 flöjt, 1 ess-klarinett, 2 första b-klarinetter, 1 andra
b-klarinett, 1 tredje b-klarinett, 1 ess-kornett, 1 b-kornett, 1 b-trumpet,
2 althorn, 1 tenorbasun, 1 tenorhorn, 1 baryton, 1 första bas,
1 andra bas, 1 trumma, alltså 17 spel, vartill skulle komma 3 musikelever
och som ledare 1 musikdirektör.

För fälttjänsten erforderliga signalblåsare vid resp. truppförband
utbildas vid eller genom personal från de olika musikkårerna.

Fördelning av kårernas personal i olika tjänstegrader framgår

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

närmare av bilaga (sid. 93) och framgår av samma bilaga att kostnaden
för militärmusiken efter genomförd organisation uppgår till
kronor 497,044, utvisande en besparig i jämförelse med nuvarande
kostnader av kronor 894,782: 49.

Organisationen i övrigt.

10. Generalitetet.

Antalet generalspersoner uppförda med fast lön å generalitetets
stat utgör 9, nämligen 6 arméfördelningschefer, 1 chef för generalstaben,
1 generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet samt 1
chef för fortifikationen.

För personer av generals grad, som under krig skola tjänstgöra
såsom högste befälhavare eller arméchef, finnas inga beställningar å
stat. Det är en brist, som synes oss böra avhjälpas, och föreslå vi
för den skull uppförande av två nya generalsbeställningar å stat.

Deras åliggande i fred torde i huvudsak böra omfatta de tjänstegrenar,
som i Kung! Maj:ts proposition omnämnas.

Jämte det att en begränsning för tjänsterna uppdrages så att
varje konfliktsanledning med chefen för generalstaben i hans ansvar
och tjänsteåligganden undanröjes, så synes det oss därjämte böra
tydligt utsägas, att ingendera av de nu ifrågasatta generalsbeställningarna
böra betraktas såsom förnämligare än de förutvarande.
Då förhållandena därtill giva anledning bör alltså en förflyttning
från eu befattning till en annan äga rum. Härigenom ernås en viss
växelverkan till förmån för det hela och ingen viss person är på
förhand bestämd att, ända till sin avgång ur tjänsten, i händelse
av krig bekläda de högsta befälsplatserna.

Lämpligheten av brigadindelningen i fält är mycket omtvistad.
Brigaden är ingen enhetlig organisation. Den är allenast en befälsinstans
och har inga organ för förplägnad, förvaltning, förbindelseväsen,
sjukvård eller transport. Att, såsom nu ifrågasättes, legalisera
brigadförbandet genom införande av arvoden för 12 regementschefer
såsom brigadchefer kan ej vara lämpligt. Genom ett dylikt
arvodes införande kvarstå olägenheterna av rubbningen av befälsförhållandena
inom infanteriet med hela sin styrka. Då i den kungliga
propositionen i annat sammanhang talas om vikten av att lätta

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

regementschefernas arbetsbörda på det att de mera odelat måtte
kunna ägna sig åt sin huvuduppgift, kan ifrågasättas om det står i
god överensstämmelse härmed att göra nära hälvten av infanteriets
regementschefer till brigadchefer med särskild stab och expedition.

Ej heller de ifrågasatta arvodena till kommendanten i Boden
eller militärbefälhavaren på Gottland synas oss böra vinna riksdagens
bifall.

11. Generalstaben.

Att tillgodoseendet av behovet av stabschefer åt de föreslagna
armécheferna kräver en förstärkning av officerare i generalstaben
är påtagligt. Härför föreslå vi en överstelöjtnant och eu major.

Organiserandet av reservformationer och tjänsten inom generalstaben
i övrigt synes ock tala för att det erfordras en något större
utökning av personalen inom generalstaben än som av Kung! Maj:t
begärts. Det synes oss också kunna åstadkommas med mindre
kostnad än Kung! Maj:ts förslag om man inom generalstaben bibehåller
löjtnantsgraden. Genom att, såsom Kung! Maj:t föreslår,
uppflytta 10 löjtnantsbeställningar av första klassen till kaptensbeställningar
av andra klassen, skapas inga nya arbetskrafter inom
generalstaben. Yi föreslå uppförande i generalstabens stat av 4
nya kaptensbeställningar av första klassen och 2 nya löjtnantsbeställningar
av första klassen.

12. Artilleridepartementets militärbyrå och artilleristaben.

Försvarsberedningarna hava preliminärt förordat att till tjänstgöring
å artilleridepartementets militärbyrås första expeditionsavdelning,
som handlägger huvudsakligen ärenden rörande arméns handvapen
och dess ammunition, borde beordras två infanteriofficerare
med erforderlig kompetens i stället för två artilleristabsofficerare.
Generalfälttygmästaren bestrider ej lämpligheten av att arméns huvudvapen
blir representerat i det organ, som handlägger ärenden rörande
dess beväpning, men anser att det är nog med en infanteriofficer
och att denne borde bliva en förstärkning av arbetskrafterna
å avdelningen. Emellertid lärer ej arbetet å avdelningen vara mera
omfattande än det medhinnes av den personal som nu finnes. Vid
sådant förhållande synes ej skäl föreligga att frångå vad försvars Bihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 käft. (Nr 178.) 8

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

beredningarna förordat. De artilleriets ärenden rörande mobilisering,
som nu där behandlas, kunna bandläggas annorstädes.

En vapentekniskt utbildad ingeniör å konstruktionsavdelningen
synes kunna bliva till stor nytta vid utarbetandet i detalj av artilleriofficerarnas
konstruktioner.

Generalfälttygmästaren har vitsordat försvarsberedningarnas uppgift
att departementsskrivarnas tid i stor utsträckning tages i anspråk
med ren skri vningsarbete. Vid detta förhållande synes försvarsberedningarnas
förslag i denna del hava goda skäl för sig.
Vi förorda alltså, att deras antal bestämmes till 4.

Med hänsyn till vissa svårigheter, som kunna uppstå vid ombyte
av chef för artilleristaben, synes det vara ändamålsenligt att beställningen
uppföres på Svea artilleriregementes stat, vilket ingalunda
innebär att chefen bör sökas ur sagda regemente.

Utrustningsavdelningen bör, såsom försvarsberedningarna förordat,
överflyttas till artilleridepartementets militärbyrå.

13. Kommendantsstaten.

Kungl. Maj:t har beträffande denna stat ej föreslagit annan
ändring än uppförande under kommendantskapet i Boden av 1
garnisonspastor samt 1 regementsveterinär för Bodens garnison och
fästningsveterinär vid kommendantskapet.

Biträdande dessa Kungl. Maj:ts förslag anse vi emellertid, att
därjämte å staten under kommendantskapet å Karlsborg måtte uppföras
1 bataljonsveterinär för Karlsborgs garnison. Detta av den
anledning, att såväl enligt Kungl. Majrts som vårt förslag till härordning
komma två beridna truppslag att finnas vid Karlsborg.
Veterinären får då till tjänsteåliggande att ombesörja all veterinärvård
för Karlsborgs garnison.

14. Chefskapet för artilleri- och ingenjfyrshögskolan.

Försvarsberedningarna hava preliminärt på anförda skäl förordat
att å skolans stat uppföras särskilda löneförmåner såsom
major. Detta förslag tillstyrkes. Det skäl som anförts för att
chefen i lönehänseende bordo likställas med chefen för krigshögskolan,
synes oss icke vara tillräckligt vägande.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

15. Arméns hästar.

Arméns stamhästar skola enligt 1901 års härordning utgöra:

vid kavalleriet .................................................................. 6,000

» artilleriet..................................................................... 2,929

» ingenjörstrupperna...................................................... 143 och

» trängen....................................................................... 324

eller inalles........................................................................ 9,396.

Emellertid är att märka, att ersättning för tjänstehäst utbetalas
till officerare, som enligt nu gällande bestämmelser äro skyldiga att
själva hålla sig beridna på en eller två tjänstehästar.

Två tjänstehästar skola följande officerare äga:

vid	generalitetsstaten ............	9 generaler
	och.........................	6 adjutanter;
	generalstaben......................	47 (samtliga);
»	kommendantstaben...............	1 (kommendanten i Boden);
	infanteriet .....................	28 överstar;
»	kavalleriet .................	270 (samtliga);
»	fältartilleriet ......................	30 (samtliga regementsofficerare);
	positionsartilleriet ...............	1 överste;
	krigshögskolan.................	1 (chefen);
»	krigsskolan...............	1 d:o
	remonteringsstyrelsen ... .	1 d:o
	ridskolan...............	1 d:o
	Summa	396
	En tjänstehäst skola följande officerare äga:
vid	generalitetsstaten..................	6 adjutanter;
	kommendantsstaten	2 kommendanter
	och..................................	3 adjutanter;
	infanteriet ...	82 överstelöjtnanter och majorer, 28 regementskvartermästare, 83 adjutanter,
	kavalleriet ...........................	18 veterinärer;
	positionsartilleriet ..............	3 regementsofficerare;

Transport 225

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Transport 225

vid fästningsartilleriet ............... 5 regementsofficerare,

1 regementskvartermästare,

1 adjutant;

» fortifikationen ..................... 13 regementsofficerare;

» tr ängen................................. 6 d:o

» krigsskolan........................... 1 adjutant;

» skjutskolan........................... 1 (chefen).

Summa 253 eller

inalles 396 x 2 = 792 + 253 = 1,045 hästar.

Då det lönetillägg, som utgår för att officer håller sig med egen
tjänstehäst, utgör 400 kronor per år och häst, så blir den årliga
kostnaden för staten för att tillgodose remonteringsbehovet av dessa
hästar 418,000 kronor. (1,045 x 400). Att denna remontering ställer
sig för statsverket särdeles dyrbar torde sålunda ej kunna med skäl
bestridas. Att det för enskilde officeren understundom, såsom vid
tjänstgöring som adjutant vid icke beridet truppslag eller vid generalstaben
kan vara förenat med avsevärda utgifter att för en kortare
tid anskaffa tjänstehäst, är en känd sak. Inga hållbara skäl synas
kunna anföras till stöd för att regeraentsofficerarne vid artilleriet,
fortifikationen och trängen böra vara beridna på egna hästar, under
det att övriga officerare vid samma vapenslag äro beridna på kronans
hästar. En jämförelse mellan de krav som i allmänhet ställas
på dessa officerare torde tvärtom ge vid handen att de senare snarare
måste vara bättre beridna än de förra.

Att för officerare tillhörande generalstaben och infanteriet m. fl.
ej rimligen kan uppställas krav på att vara bättre beridna än officerarna
vid exempelvis fältartilleriet torde ligga i öppen dager.
Återstå då officerarna vid kavalleriet.

Utan att ingå på en jämförelse med de prestationer som i fält
måste lämnas av de båda vapenslagens framförallt yngre officerare
så synes likväl hittills vunnen erfarenhet från såväl fälttjänstövningar,
fältövningar och tävlingar, ge vid handen att svenska arméns
hästmateriel i kvalitativt hänseende ej allenast är särdeles gott utan
jämväl står sig väl vid jämförelse med de egna tjänstehästarna i
allmänhet.

Ett stöd härför äger man även i den kung!, kungörelsen den

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

3 juni 1904 angående remonteringen vid armén. Enligt § 5 i nu
nämnda kungörelse äga officerare och vederlikar vid armén, som
äro beridna på egna tjänstehästar, rätt att från statens remontdepåer
erhålla tjänstehästar enligt vissa ersättningsgrunder. Till förekommande
av missbruk är stadgat att rättigheten ifråga dock i regel ej
får begagnas oftare än vai*t femte år för en var tjänstehäst. Dessutom
äger officer rätt att byta till sig en stamhäst mot en remont
på sätt och under villkor, varom särskilt är stadgat.

Då kavalleriet är ett dyrbart vapen och man ej med skäl kan
göra gällande, att dess fältduglighet skulle förminskas, om officerarna
vid även detta vapenslag bleve beridna på kronans hästar och
härigenom någon besparing i utgifter kunna vinnas, så vill det synas
vara särdeles kraftiga skäl som tala för, att den ordningen måtte
genomföras.

Beträffande förevarande spörsmål få vi hänvisa till tredje försvarsberedningens
utredning som återfinnes i det i tryck tillgängliga
och till riksdagens ledamöter utdelade häftet med titel »Yttranden
avgivna av den jämlikt Kungl. Maj.ts bemyndigande av den 1
december 1911 tillsattta tredje försvarsberedningen». Yttrandet är
visserligen beträffande rubriken »Hästbehovet vid truppförband och
staber» ofullbordat, men det oaktat ur principiell synpunkt klargörande.
Med tillämpning av där angivna grunder skulle den av
oss föreslagna organisationen av kavalleriet kräva 6,177 hästar för
detta truppslag. Vid artilleriet behöves ett antal ridhästar av 3,064.

Förutom dessa ridhästar bör fältartilleriet disponera över 10 draghästar
per batteri eller inalles 690. Dessa böra kunna inköpas till
ett pris av 500 kronor och behöva ej ställas i depå.

Fortifikationen och ingenjörtrupperna hava nu 143 stamhästar.
Den utökning av detta vapenslag, som föreslås till genomförande,
kräver ytterligare 52 stamhästar. För fortifikationens officerare erfordras
38 hästar. Sålunda för ifrågavarande truppslag 233 hästar.

Trängens behov av hästar för ridbruk synes kunna avsevärt
minskas.

Med utgångspunkt från att för varje officer avses eu häst,
som av honom i regeln får ensamt disponeras;

att det i fält beridna underbefälet (sektionscheferna) ävensom
eu del civilmilitär personal bör sättas i tillfälle att vidmakthålla sin
färdighet i ridning samt göras beridna, då övningarna det fordra
samt

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

att tillräckligt antal hästar finnes för utbildning i ridning av
skolelever ävensom

att någon reserv bör finnas att tillgripa vid sjukdomar och
eljest då särskilda behov framträda synes behovet vid varje trängbataljon
vara:

för officerare (bataljonschefen inbegripen)...... 10 hästar

för det beridna underbefälet m. fl. omkring

12 man, beräknas V3 häst per man...... 4 »

för utbildning av skolelever, beräknade till

36 man, V3 häst per man.................... 12 »

alltså* 26 hästar vid varje bataljon, vilket för

6 bataljoner bliver................................................. 156 hästar

Härtill komma de hästar, som erfordras för officerselev skolan

eller ........................................................... 11 »

samt remonter......................................................... 15 »

och reserv ............................................................... 8 »

Summa 190 hästar

avsedda för ridbruk.

För att fylla detta behov synes det emellertid ej vara erforderligt
att anskaffa hela detta antal stamhästar.

Det är eu känd sak att vid kavalleriet är antalet ridhästar
under tiden mellan regementsövningarna större än vad behovet kräver.
Det har från militärt håll framhållits att detta är eu olägenhet
för manskapets utbildning, enär deras tid därigenom i stor utsträckning
tages i anspråk för hästvården. Vid sådant förhållande synes
det vara lämpligt att efter regementsövningarnas avslutande från
kavalleriet överflytta ett antal hästar till trängen för att där användas
såsom ridhästar. Härigenom skulle kavalleriets hästvård
lättas och trängens behov av ridhästar på mest ekonomiska sätt
kunna tillgodoses.

Ett visst antal stamhästar måste dock finnas vid varje bataljon.
Det minsta antalet stamhästar vid varje bataljon torde få anses vara
15, således vid 6 trängbataljoner 90. Det antal ridhästar som sålunda
från kavalleriet skulle »lånas» till trängen utgör 100.

Det föreslagna sättet är i verkligheten ingenting nytt. Det har
tillämpats under åren närmast 1901, enär trängen under nybildnings -

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

åren hade stor brist på hästar. Enligt vad som meddelats förspordes
härav inga olägenheter. Kavalleriet erhöll sina hästar väl skötta.
De höllos i en jämn och måttlig träning och kunde vid återsändandet
utan någon särskild förberedelse sättas in i skvadron.

Förslaget har dock en olägenhet som bör beaktas. Den nämligen,
att trängen under kavalleriets regementsmöten mister dessa
ridhästar. Den olägenheten kan emellertid med god vilja avhjälpas
därigenom, att trängen årligen från kavalleriet erhölle ett motsvarande
antal kasserade hästar. Då dessa emellertid ej kunna erhållas
förrän efter regementsövningarnas slut och således måste användas
vid trängbataljonerna minst ett år i förväg så sammankopplas härigenom
rit i''hästfrågan med draghäst frågan.

Behovet av draghästar vid trängen växlar under olika tider. Det
är givetvis störst under repetitionsövningarna. Genom den föreslagna
förändringen av utbildningstiden vid trängen kommer emellertid
behovet av körhästar att mera jämt fördelas över hela året. Det
antal som under 245—250 dagar av året behöves kan beräknas till 40
vid varje bataljon. Vid sådant förhållande bör det ej vara ägnat att
ur ekonomisk synpunkt inge några betänkligheter att vid varje
trängbataljon hava 40 för körning avsedda före detta kavallerihästar.
Systemet lärer med gott resultat tillämpas inom främmande länders
arméer. Det är en avsevärd skillnad på den kraftprestation som kräves
av en kavallerihäst i jämförelse med en tränghäst. Det synes därför
som starka skäl talade för att årligen från kavalleriet tilldela trängen
120 hästar som kasserats vid kavalleriet. Dessa skulle säkerligen
kunna göra god nytta vid trängen 2 år, och därefter kunna försäljas.
Hästlegningsdagarna kommer härigenom att nedbringas.

I och med att kulsprutevapnet införlivas med infanteriet måste
även för detta vapenslag uppföras ett antal stamhästar. Visserligen
har från sakkunnigt håll uppgivits att alla för kulspruteformationernas
uppsättning erforderliga rid- och draghästar kunna lejas, men
i längden bliver det nog för statsverket ur ekonomisk synpunkt fördelaktigast
att för ändamålet äga ett visst antal stamhästar. Detta
synes böra begränsas till högst 8, 3 rid- och 5 draghästar.

Med hänsyn till de krav som ställas på eu kompanichefs rörlighet
i terräng synas det vara en klok åtgärd att redan i fred avse
ett visst antal stamhästar för att göra en del kompanichefer beridna
redan i fred. Till en böi''jan synes för ändamålet lämpligen kunna
avses 6 hästar.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Då för regementsofficerarna, regementskvartermästaren och adjutanterna
bör avses 10 hästar skulle vid varje infanteriregemente
behovet av hästar bliva 19 rid- och 5 draghästar.

För generalitetet kommer det att erfordras 38 hästar nämligen
22 för 11 generalspersoner och 16 för adjutanterna hos arméfördelningsclieferna
och inspektörerna.

Vid generalstaben skulle komma att finnas 55 officerare. För
dessa synes behöva beräknas allenast 1 häst för varje med en reserv
av 10 hästar, således tillsammans 65 hästar.

	Vidare erfordras	för kommendantsstaten ..........		7	hästar
för	krighögskolan......				2	»
»	krigsskolan ........				3	»
»	chefen för artilleri och ingenjör högskolan..........		1	häst
»	skiutskolan för infanteriet och kavalleriet..........		1	»
»	chefen för remonteringsstyrelsen ....			2	hästar
	chefen för ridskolan ......................			2	»
»	kommendanturen,	skolor med flera	tillsammans.		18	»
	Det antal hästar	som erfordras	skulle genom	de förslag som
bär	framställts komma att utgöra:
		Ridhästar	Draghästar
För	kavalleriet...........	......... 6,177
»	artilleriet ...........	............ 3,064		590
»	fortifikationen.....	233
»	trängen ............	90		240
»	infanteriet .......	532		140
	generalitetet......	38
»	generalstaben .....	.............. 65
»	övriga officerare.	.............. 18

Summa 10,217 ridhästar och 970 draghästar.

På sätt tredje försvarsberedningen närmare utvecklat och här
ovan beträffande trängen anförts, synes hos oss, liksom inom vissa
främmande länders arméer med fördel äger rum, de vid kavalleriet
och artilleriet utrangerade stamhästarna böra kunna komma till användning
vid såväl infanteriet som ingenjörtrupperna och trängen.
Antalet sådana utrangerade hästar som för sagda ändamål kunna
komma till användning har beräknats utgöra minst 240 årligen.
Under förutsättning att de kunna användas under 2 års tid vid de

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.''

truppslag till vilka de överlämnats, så skulle härigenom trängens
hela behov av draghästar tillgodoses med 120 hästar årligen. För
infanteriets kulspruteavdelningar och kompanichefer erfordras 252
hästar, vilket behovs tillgodoseende sålunda skulle kräva 126 hästar
årligen eller tillsammans det ungefärliga antal som beräknats kunna
erhållas på angivna sätt.

Draghästar för infanteriets kulspruteavdelningar beräknas inköpas
på enahanda sätt som artilleriets.

Remonteringsbehovet skulle sålunda grundas på 9,965 (10,217-252)
ridhästar och 730 (970 — 240) draghästar. Med tillämpning av hittills
gällande remonteringsgrund 9 % och med en beräknad kostnad
av 1,050 kronor för varje ridhäst-remont och 500 kronor för
varje draghäst skulle remonteringen komma att kräva en kostnad
av 974,542 kronor.

Emellertid bör bemärkas, att statsverket, sedan 1901 års härordning
till fullo genomförts, skulle årligen för lönetilllägg för officershästar
utbetala 418,000 kronor.

Beträffande stallutrymme för hästarna så lärer nog sådant i
i allmänhet finnas vid de beridna vapenslagen och även vid de infanteriregementen
som under senare åren erhållit nya kasernetablisemang.
Det ökade stallutrymme, som erfordras, kräver i varje fall
ingen större kostnad vid truppförbanden. Annorlunda ställer sig
saken beträffande hästar för generalstabens med flera officerare. För
tillgodoseende av det behovet måste ett stall uppföras och personal
för hästarnas skötsel anställas. I stallet erfordras plats för omkring
130 hästar, nämligen för hästar avsedda för 4 generaler och
adjutanter vid 2 arméinspektionsexpeditioner och 2 arméfördelnings -

expeditioner.................................................................... 16 hästar

för officerare vid generalstaben .................................... 65 »

vid fortifikationen högst .............................................. 38 *

för kommendanturen i Stockholm ................................ 2 »

» chefen för krigsskolan ............................................. 1 häst

» chefen och adjutanten vid krigsskolan ..................... 3 och

» chefen för remonteringsstyrelsen .............................. 2 hästar

Summa 128 hästar

För hästar avsedda till övriga officerare kan stallutrymme beredas
vid beridet truppslag som är förlagt till samma plats där
respektive officer är bosatt.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 käft. (Nr 178.)

Motioner i Andra hammaren, Nr 178.

16. Ersättning åt värnpliktige.

Kungl. Maj:t föreslår ingen ändring i nu gällande grunder för
värnpliktens penningbidrag. Det penningtillskott, som nu utbetalas
till värnpliktiga, vilkas tjänstgöring sammanlagt överstiger 240 dagar,
föreslås av Kungl. Maj:t att utgå för den tid som överstiger 340
dagar.

Vid upprepade tillfällen har i Riksdagen framställts det kravet,
att penningbidraget för de värnpliktiga måtte liöjas till 50 öre om
dagen under hela tjänstgöringstiden.

I betraktande av att värnplikten, ehuru en medborgerlig förpliktelse,
för mången kan i ekonomiskt hänseende vara betungande,
synas oss billighetsskäl tala för, att penningbidraget höjes till 50
öre om dagen.

Det penningtillskott, som nu i lagstadgad ordning utgår, synes
i sammanhang härmed lämpligen böra begränsas till allenast sådana
värnpliktiga, vilka tjänstgöra såsom underbefäl och under den tid
de tjänstgöra såsom befäl.

Slutligen anse vi, att en extra förhöjning i dagavlöning bör ske
för de värnpliktige, som fullgöra reservtrupp övning och landstormsmönstring.
Dessa värnpliktige komma att dragas från sina hem
och sina familjer i omkring 30-årsåldern, då de flesta hava flera
barn att försörja och för flertalet av dem komma dessa övningar
alltså att med nödvändighet innebära verklig ekonomisk uppoffring.

Om man med full rätt kan utkräva dessa övningar av medborgaren
såsom nödvändiga för ett effektivt försvar, synes det å
andra sidan icke berättigat att begära att till den personliga börda,
som ligger i övningens fullgörande, skall tillkomma en direkt ekonomisk
uppoffring av för den det kan gälla väsentlig innebörd.

Vi yrka därför, att dagavlöningen för värnpliktige under reservtruppövning
och landstormsmönstring jämte övning skall utgå med
1: — kr. per dag.

På samma gång anse vi att familjeunderstödet för dessa tjänstgöringar
bör höjas med 40 procent utöver vad som enligt Kungl.
Majrts förslag skall utgå.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Under åberopande av vad vi nu anfört, få vi härmed hemställa
om vidtagande av följande ändringar i Kungl. Maj:ts proposition
nr 58:

Beträffande infanteriets organisation.

l:o) att riksdagen måtte besluta:

dels att vart och ett av nedan uppräknade
. infanteritruppförband skall efter genomförd härordning
utgöras av den under densamma upptagna,
med fasta avlöningsförmåner anställda personal,
nämligen:

a) Livregementets grenadjärer, Första livgrenadjärregementet,
Andra livgrenadjärregementet, Västgöta
regemente, Karlskrona grenadjärregemente, Upplands
inf ant enregemente, Skaraborgs regemente, Södermanlands
regemente, Kronobergs regemente, Jönköpings
regemente, Dalregementet, Hälsinge regemente, Älvsborgs
regemente, Hallands regemente, Bohusläns regemente,
Västmanlands regemente, Västerbottens regemente,
Kalmar regemente, Värmlands regemente, Jämtlands
fältjägarregemente, Norra skånska infanteriregementet,
Södra skånska infanteriregementet, Vaxholms
grenadjärregemente samt Västernorrlands regemente: Officerare: 1

överste och chef,

1 överstelöjtnant,

3 majorer,

8 kaptener av första klassen,

5 kaptener av andra klassen,

12 löjtnanter av första klassen och

13 löjtnanter av andra klassen.

U nderofficer ar e:

13 fanjunkare,

13 sergeanter av första klassen,

12 sergeanter av andra klassen och

6 officersaspiranter.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Civilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 gevärshantverkare och

1 förrådsvaktmästare.

Manskap:

14 furirer av första klassen,

28 furirer av andra klassen,

44 korpraler,

44 vicekorpraler,

50 volontärer,

2 sjukvårdsfurirer av andra klassen,

2 sjuk vårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 gevärshantverkarfurir av andra klassen,
1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat och
1 hovslagarsoldat.

b) Svea och Göta livgarden:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

3 majorer,

8 kaptener av första klassen,

5 kaptener av andra klassen,

12 löjtnanter av första klassen och

13 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare :

13 fanjunkare,

13 sergeanter av första klassen,

12 sergeanter av andra klassen och

6 officersaspiranter.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Oivilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 gevärshantverkare och

1 förrådsvaktmästare.

Manskap:

14 furirer av första klassen,

28 furirer av andra klassen,

44 korpraler,

56 vicekorpraler,

290 volontärer,

2 sjukvårdsfurirer av andra klassen,

2 sjukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 gevärshantverkarfurir av andra klassen,
1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat och
1 hovslagarsoldat.

c) Norrbottens regemente:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

3 majorer,

8 kaptener av första klassen,

5 kaptener av andra klassen,

12 löjtnanter av första klassen och

13 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

13 fanjunkare,

13 sergeanter av första klassen,

12 sergeanter av andra klassen och

6 officersaspiranter.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Oivilmilitär personal:

1 gevärshantverkare och

1 förrådsvaktmästare.

Manskap:

14 furirer av första klassen,

28 furirer av andra klassen,

44 korpraler,

44 vicekorpraler,

50 volontärer,

2 sjlikväl1 II. dsfurirer av andra klassen,

2 sjuk vårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjukvårdssoldater,

1 gevärshantverkarfurir av andra klassen,

1 gevärshantverkarkorpral,
l gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat och
1 hovslagarsoldat.

d) Militärbefälet på Gottlnnd samt Gottlands
in fan teriregemen te:

I. Militärbefälet:

Officer:

1 överste och militärbefälhavare.

Oivilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare och

2 bataljonsläkare.

II. Gottlands infanteriregemente;

Officerare:

1 överstelöjtnant,

2 majorer,

8 kaptener av första klassen,

5 kaptener av andra klassen,

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

13 löjtnanter av första klassen och

14 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

9 fanjunkare,

14 sergeanter av första klassen,

16 sergeanter av andra klassen och.

6 officersaspiranter.

Oivilmilitär personal:

1 gevärskantverkare och

1 förråds vaktmästare.

Manskap:

14 furirer av första klassen,

18 furirer av andra klassen,

40 korpraler,

48 vicekorpraler,

170 volontär er,

2 sjukvårdsfurirer av andra klassen,

2 sjukvårdskorpraler,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

2 sjuk vårdssoldater,

1 gevärshantverkarfurir av andra klassen,

1 gevärskantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat,

1 hovslagarsoldat,

dels att vid vart och ett av härens infanteriregementen
skola efter genomförd härordning finnas
24 kronan tillhöriga stamhästar och draghästar.

Beträffande kavalleriets organisation.

2:o) att riksdagen måtte besluta:

dels att vart och ett av nedan uppräknade
kavalleritruppförband skall efter genomförd härordning
utgöras av den under desamma upptagna,

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

med fasta avlöningsförmåner anställda personal,
nämligen:

a) Livgardet till häst, Livregementets dragoner,
Livregementets husarer, Smålands husarregemente,
Skånska husarregementet, Kronprinsens husarregemente
och Norrlands dragonregemente:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant eller major,

4 ryttmästare av första klassen,

2 ryttmästare av andra klassen,

7 löjtnanter av första klassen och
6 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

6 fanjunkare,

5 sergeanter av första klassen,

6 sergeanter av andra klassen och
2 officersaspiranter.

Oivilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 bataljonsläkare,

1 regemente veterinär,

1 bataljonsveterinär och
1 gevärshantverkare.

Manskap:

5 furirer av första klassen,

15 furirer av andra klassen,

30 korpraler,

245 volontärer,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,

2 sjukvårdskorpraler,

3 sjukvårdsryttare,

1 hovslagarfurir av andra klassen,

5 hovslagarkorpraler och
5 hovslagarryttare.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

b) Skånska dragonregementet:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

1 major,

6 ryttmästare av första klassen,

4 ryttmästare av andra klassen,

12 löjtnanter av första klassen och

10 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

9 fanjunkare,

8 sergeanter av första klassen,

9 sergeanter av andra klassen och

4 officersaspiranter.

Oivilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 regementsveterinär,

2 batalj onsveterinärer och
1 gevärshantverkare.

Manskap:

8 furirer av första klassen,

24 furirer av andra klassen,

48 korpraler,

392 volontärer,

1 sjukvårdsfurir av första klassen,
1 sjukvårdsfurir av andra klassen,
4 sjukvårdskorpraler,

4 sjukvårdsryttare,

1 hovslagarfurir av andra klassen,

8 hovslagarkorpraler,

8 hovslagarryttare och
1 gevärshantverkarkorpral.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt 66 käft. (Nr 178.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

dels att uppsätta ett nytt kavalleritruppförband,
benämnt Norrbottens kavallerikår och

dels att denna kår efter genomförd härordning
skall utgöras av följande med fasta avlöningsförmåner
anställda personal, nämligen:

Officerare:

1 major och chef,

1 ryttmästare av första klassen,

1 ryttmästare av andra klassen,

2 löjtnanter av första klassen och

3 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

3 fanjunkare,

3 sergeanter av första klassen och

2 sergeanter av andra klassen.

Manskap:

3 furirer av första klassen,

6 furirer av andra klassen,

12 korpraler,

200 volontärer,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,

1 sjukvårdskorpral,

1 sjukvårdsryttare,

1 hovslagarfurir av andra klassen,

1 hovslagarkorpral,

2 hovslagarryttare och

1 gevärshantverkarkorpral,

dels att vid vart och ett av Livgardet till häst,
Livregementets dragoner, Livregementets husarer,
Smålands husarregemente, Skånska husarregementet,
Kronprinsens husarregemente och Norrlands
dragonregemente skola efter genomförd härordning
finnas 694 samt vid Skånska dragonregementet
1,056 och vid Norrbottens kavallerikår 263 kronan
tillhöriga stamhästar.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Beträffande artilleriets organisation:

3:o) att riksdagen måtte besluta:

dels att vart och ett av nedan uppräknade
artilleritruppförband skall efter genomförd härordning
utgöras av den under densamma upptagna,
med fasta avlöningsförmåner anställda personal,
nämligen:

a) Svea, Vendes och Norrlands artilleriregementen:

Officerare:

1 överste och chef,

2 överstelöjtnanter,

3 majorer,

10 kaptener av första klassen,

9 kaptener av andra klassen,

15 löjtnanter av första klassen och

12 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

17 styckjunkare,

18 sergeanter av första klassen,

17 sergeanter av andra klassen och

6 officersaspiranter.

Oivilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 regementsveterinär och
1 batalj onsveterinär.

Manskap:

13 furirer av första klassen,

39 furirer av andra klassen,

39 konstaplar,

26 vicekonstaplar,

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

208 volontärer,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,

3 sjuk vårdskonstaplar,

3 sjukvårdsartillerister,

1 hantverksfurir av andra klassen,

3 liantverkskonstaplar,

3 hantverksartillerister,

1 hovslagarfurir av andra klassen,

5 hovslagarkonstaplar och
5 hovslagarartillerister,

samt att å Svea artilleriregementes stat uppföra
ytterligare 1 majorsbeställning, avsedd för
chefen för artilleristaben.

b) Göta artilleriregemente:

Officerare:

1 överste och chef,

2 överstelöjtnanter,

3 majorer,

11 kaptener av första klassen,

9 kaptener av andra klassen,

17 löjtnanter av första klassen och

14 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

19 styckjunkare,

20 sergeanter av första klassen,

20 sergeanter av andra klassen och

6 officersaspiranter.

Oivilmilitär personal r

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 regementsveterinär och
1 bataljonsveterinär.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Manskap:

14 furirer av första klassen,

42 furirer av andra klassen,

42 konstaplar,

28 vicekonstaplar,

224 yolontärer,

2 sjukvårdsfurirer av andra klassen,

3 sjukvårdskon staplar,

4 sjukvårdsartillerister,

2 hantverksfurirer av andra klassen,

3 hantverkskonstaplar,

4 kant ver ksartilleri ster,

2 hovslagarfurirer av andra klassen,

5 hovslagarkonstaplar och

6 hovslagarartillerister.

c) Upplands och Smålands artilleriregementen:

Officerare:

1 överste och chef,

1 överstelöjtnant,

3 majorer,

9 kaptener av första klassen,

7 kaptener av andra klassen,

13 löjtnanter av första klassen och

10 löjtnanter av andra klassen.

U nderofficerare:

15 styckjunkare,

15 sergeanter av första klassen,

15 sergeanter av andra klassen och

6 officersaspiranter.

Civilmilitär personal:

1 regementspastor,

1 regementsläkare,

1 bataljonsläkare,

1 regementsveterinär och
1 bataljonsveterinär.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Manskap:

11 furirer av första klassen,

33 furirer av andra klassen,

33 konstaplar,

22 vicekonstaplar,

176 volontärer,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,

2 sjukvårdskonstaplar,

3 sjukvårdsartillerister,

1 hantverksfurir av andra klassen,

2 hantverkskonstaplar,

3 hantverksartillerister,

1 hovslagarfurir av andra klassen,
1 hovslagarkonstaplar och
5 hovslagarartillerister.

d) Gottlcmds artillerikår:

Officerare:

1 överstelöjtnant och chef,

4 kaptener av första klassen,

2 kaptener av andra klassen,

7 löjtnanter av första klassen och

5 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

4 styckjunkare,

5 sergeanter av första klassen,

5 sergeanter av andra klassen,

1 officersaspirant.

Oivilmilitär personal:

1 bataljonsveterinär.

Manskap:

4 furirer av första klassen,

12 furirer av andra klassen,

16 konstaplar,

8 vicekonstaplar,

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

64 volontärer,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,

1 sjukvårdskonstapel,

2 sjukvårdsartillerister,

1 hantverksfurir av andra klassen,

1 hantverkskonstapel,

2 hantverksartillerister,

1 hovslagarfurir av andra klassen,

1 hovslagarkonstapel och

2 hovslagarartillerister.

e) Bodens artilleriregemente:

Officerare:

1 överste och chef,

2 överstelöjtnanter,

3 majorer,

12 kaptener av första klassen,

10 kaptener av andra klassen,

15 löjtnanter av första klassen och
12 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

19 styckjunkare,

18 sergeanter av första klassen,

19 sergeanter av andra klassen och
6 officersaspiranter.

Manskap:

11 furirer av första klassen,

33 furirer av andra klassen,

33 konstaplar,

22 vicekonstaplar,

176 volontärer,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,

2 sjukvårdskonstaplar,

3 sjukvårdsartillerister,

1 hantverksfurir av andra klassen,

2 hantverkskonstaplar,

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

3 hantverksartillerister,

1 hovslagarfurir av andra klassen,

1 kovslagarkonstapel och

2 hovslagarartillerister,

dels att vid vart och ett av Svea, Vendes och
Norrlands artilleriregementen skola efter genomförd
härordning finnas 488 kronan tillhöriga stamhästar
och 110 kronan tillhöriga för körning avsedda
hästar, vid Göta artilleriregemente 473 resp.
110, vid ett vart av Upplands och Smålands
artilleriregementen 426 resp. 110, vid Gottlands
artillerikår 87 och vid Bodens artilleriregemente 188
kronan tillhöriga stamhästar samt vid sistnämnda
regemente 30 för körning avsedda kronan tillhöriga
hästar.

Beträffande artilleriets fabriker och tygstater.

4:o) att riksdagen måtte besluta, att vid
artilleriets fabriker och tygstater skall efter genomförd
härordning finnas följande, med fasta avlöningsförmåner
anställda

Fabriks- och tygpersonal:

1 fälttygmästare,

3 styresmän,

1 tygmästare av första klassen,

1 tygmästare av andra klassen,

1 tygingenjör av första klassen,

1 tygingenjör av andra klassen,

3 fabriksingenjörer av andra klassen,

8 tyg- eller fabriksförvaltare av första klassen,

7 tygförvaltare av andra klassen,

4 departementsskrivare,

17 besiktnings- eller tygverkmästare,

6 verkmästare av första klassen,

2 verkmästare av andra klassen,

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

6 tyg- eller fabriksskrivare,

6 forthantverkare och

7 fortmaskinister.

Beträffande Fortifikationens och ingenjörtruppernas
organisation:

5:o) att riksdagen måtte bifalla:

dels att fortifikationsstaben ordnas såsom eu
verklig stab, och att för inträde i densamma viss
aspiranttjänstgöring föreskrives vad kompaniofficerare
beträffar;

dels att fortifikationsstabsofficer skall hava
minst kaptens grad, och att nitton denna stab tillhörande
kaptener göras beridna även i fred;

dels att fortifikationsdepartementets militärbyrå
indrages, och att fortifikationsstabens huvudstation
jämte fortifikationsdepartementets militärbyrå
uppdelas på, förutom chefens för fortifikationen
expedition, följande tre avdelningar, nämligen:
avdelningen för truppärenden, avdelningen
för befästningsärenden och avdelningen för kasärnärenden,
vilkas chefer tillika bliva byråchefer och
föredragande i fortifikationsdepartementet, en var
för ärenden som beröra hans avdelning, samt att
den fortifikationsdepartementet i fråga om medelsredovisning
tillkommande tekniska revisionen, i de
fall denna redovisning hänför sig till beslut, som
fattats på föredragning av någon av ovannämnda
avdelningschefer, även äger rum inom nämda
chefs avdelning;

dels att en ny ingenjörkår, benämnd Norrlands
ingenjörkår uppsättes;

dels att Fälttelegrafkåren upphör att vara eu
särskild kår och uppdelas å samtliga övriga ingenjörkårer; Bihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 höft. (Nr 178.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

dels att Svea ingenjörkår i fred uppdelas på
en stab och två bataljoner samt en tygavdelning.
Den ena bataljonen, fältingenjörbataljonen, omfattande,
förutom bataljonsstab, fyra fältingenjörkompanier,
ett kustfästningsingenjörkompani, ett
brokolonn- och parkkompani. Den andra, förbindelseingen
jörbatal jonen, omfattande, förutom bataljonsstab,
ett fälttelegraf kompani, ett fältbelysningskompani,
ett luftseglar- och parkkompani;

dels att Göta ingenjörkår i fred uppdelas på
en stab och två bataljoner samt en tygavdelning.
Den ena bataljonen, fältingenjörbataljonen, omfattande,
förutom batalj onsstab, två fältingenjörkompanier,
ett kustfästningsingenjörkompani, två positionsingenjörkompanier,
ett brokolonn- och parkkompani.
Den andra, förbindelseingenjörbataljonen,
omfattande, förutom bataljonsstab, ett fälttelegrafkompani,
ett fältbelysningskompani, ett luftseglaroch
parkkompani;

dels att Norrlands ingenjörkår uppdelas på
samma sätt som Svea ingenjörkår, dock med uteslutande
av kustfästningsingenjörkompaniet;

dels att Bodens ingenjörkår uppdelas på eu
stab, fyra fästningsingenjörkompanier, ett belysnings-
och telegrafkompani, ett luftseglar- och parkkompani,
en tyg- och minavdelning; och

dels att fält-, positions-, fästnings- och kustfästningsingenjörkompanier
beväpnas med gevär
och knivbajonett samt övriga ingenjörtruppformationer
med karbin, beridet manskap därjämte med
sabel.

6:o) att riksdagen måtte besluta:

dels att vid Fortifikationen med fasta avlöningsförmåner
anställda officerare, underofficerare,
civilmilitär och civil personal skola efter genomförd
härordning utgöras av nedan upptagna personal,
nämligen:

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Officerare:

3 överstar,

4 överstelöjtnanter,

12 majorer,

38 kaptener av första klassen,

20 kaptener av andra klassen,

50 löjtnanter av första klassen och

40 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

48 fanjunkare,

49 sergeanter av första klassen,

48 sergeanter av andra klassen och

18 officersaspiranter.

Civilmilitär personal:

2 regementspastorer,

2 regementsläkare,

2 batalj onsveterinärer,

13 fortifikationskassörer och förrådsförvaltare,

4 gevärshantverkare,

6 tygverkmästare,

21 tyghantverkare,

11 radiotelegrafister och
2 maskinister.

Civil personal:

1 vaktmästare vid fortifikationsstabens huvudstation,

dels att vart och ett av nedan uppräknade
ingenjörtruppförband skall efter genomförd härordning
utgöras av den under desamma upptagna
med fasta avlöningsförmåner anställda manskapspersonal,
nämligen:

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

a) Svea ingenjörkår:

9 furirer av första klassen,

15 furirer av andra klassen,

38 korpraler,

38 vicekorpraler,

130 volontärer,

1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshant verkar vicekorpral,

2 gevärshantverkarsoldater,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,

1 sjuk vårdskorpral,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

3 sjuk vårdssoldater,

1 kovslagarfurir av andra klassen,
1 hovslagarkorpral,

1 liovslagar vicekorpral,

1 hovslagarsoldat och

2 förrådsvaktmästare.

b) Göta ingenjörkår:

8 furirer av första klassen,

15 furirer av andra klassen,

37 korpraler,

37 vicekorpraler,

120 volontärer,

1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

2 gevärshantverkarsoldater,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,

1 sjukvårdskorpral,

2 sjukvårdsvicekorpraler,

3 sjukvårdssoldater,

1 hovslagarkorpral,

1 hovslagarvicekorpral,

1 hovslagarsoldat och

2 förrådsvaktmästare.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

c) Norrlands ingenjörkår:

8 furirer av första klassen,

15 furirer av andra klassen,

36 korpraler,

36 vicekorpraler,

110 volontärer,

1 gevärshantverkarkorpral,

1 gevärshantverkarvicekorpral,

1 gevärshantverkarsoldat,

1 sjukvårdsfurir av andra klassen,
1 sjukvårdskorpral,

1 sjukvårdsvicekorpral,

2 sjuk vårdssoldater,

1 kovslagarfurir av andra klassen,
1 hovslagarkorpral,

1 hovslagar vicekorpral,

1 hovslagarsoldat och

2 förråds vaktmästare.

d) Bodens ingenjörkår:

4 furirer av första klassen,

10 furirer av andra klassen,

24 korpraler,

24 vicekorpraler,

80 volontärer,

1 gevärshantverkarsoldat,

1 sjukvårdskorpral,

1 sjukvårdssoldat,

1 hovslagarsoldat och
1 förrådsvaktmästare,

dels att efter genomförd härordning skola
finnas vid Fortifikationen 38, Svea ingenjörkår 60,
vid Göta ingenjörkår 60, vid Norrlands ingenjörkår
60 och vid Bodens ingenjörkår 15 kronan tillhöriga
stamhästar.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Beträffande träng- och sjuk vårdstrupp er nas
organisation:

7:o) att riksdagen måtte besluta:

dels att vid träng- och sjukvårdstrupperna
med fasta avlöningsförmåner anställda officerare
och underofficerare med vederlikar skola efter
genomförd härordning utgöras av nedan upptagna
å gemensam stat uppförda personal, nämligen:

Officerare:

1 överste,

3 överstelöjtnanter,

3 majorer,

12 kaptener av första klassen,

7 kaptener av andra klassen,

19 löjtnanter av första klassen och
18 löjtnanter av andra klassen.

Underofficerare:

18 fanjunkare,

15 sergeanter av första klassen,

15 sergeanter av andra klassen och
6 officersaspiranter.

Civilmilitär personal:

2 regementspastorer,

6 regementsläkare,

6 bataljonsläkare,

6 batalj onsveterinärer och
14 hantverkare,

dels att var och en av härens sex trängbataljoner
skall efter genomförd härordning utgöras
av följande, med fasta avlöningsförmåner anställda
manskapspersonal, nämligen:

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Manskap:

2 furirer av första klassen,

7 furirer av andra klassen,

11 korpraler,

13 vicekorpraler,

15 volontär er,

1 hovslagarkorpral och
1 förrådsvaktmästare,

dels att vid varje trängbataljon skola efter
genomförd härordning finnas 15 kronan tillhöriga
stamhästar avsedda för huvudsakligen ridning och
40 kronan tillhöriga hästar avsedda huvudsakligen
för körning.

Beträffande intendent urkåren och förplägnads trupperna: 8:o)

att riksdagen måtte besluta:

att vid intendenturkåren och förplägnadstrupperna
skall efter genomförd härordning finnas
följande, med fasta avlöningsförmåner anställda
personal, nämligen:

Officerare:

1 generalintendent och chef

2 överstar,

6 överstelöjtnanter,

8 majorer,

51 kaptener av första klassen,

30 kaptener av andra klassen och
12 löjtnanter av första klassen.

U a derofficerar e:

80 förvaltare,

40 sergeanter av första klassen,

24 sergeanter av andra klassen.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Manskap:

4 furirer av första klassen,

6 furirer av andra klassen,

12 korpraler.

Civil personal:

1 vaktmästare vid generalintendentens expedition.

Beträffande arméns musik:

9:o) att riksdagen måtte besluta:

dels att inom en var av första, andra, tredje,
fjärde, femte och sjätte arméfördelningarna skall
uppsättas en musikkår och

att den vid en var av dessa med fasta avlöningsförmåner
anställda personal skall efter genomförd
härordning utgöra:

1 musikdirektör,

4 musikfanjunkare,

8 musiksergeanter av första klassen,

8 musiksergeanter av andra klassen,

3 musikfurirer av första klassen,

2 musikfurirer av andra klassen,

5 musikkorpraler,

5 musikvicekorpraler,

5 musikvolontärer och

5 musikelever,

dels att vid ett av kavalleritruppförbanden,
vid ett av artilleritruppförbanden, vid Bodens
trupper och vid Gottlands trupper skall uppsättas
en musikkår och

att den vid en var av dessa med fasta avlöningsförmåner
anställda personal skall efter genomförd
härordning utgöra:

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

1 musikdirektör,

2 musikfanjunkare,

4 musiksergeanter av första klassen,
4 musiksergeanter av andra klassen,
1 musikfurir av första klassen,

1 musikfurir av andra klassen,

1 musikkorpral,

1 musikvicekorpral,

3 musikvolontärer och
3 musikelever.

Beträffande generalitetsstaten:

10.o) att riksdagen måtte bifalla, att för härordningens
genomförande å generalitetsstaten uppföras
med fasta avlöningsförmåner två inspektörer
för infanteriet, militärläroverken m. m.

Beträffande generalstaben:

11 :o) att riksdagen måtte bifalla att för härordningens
genomförande följande nya beställningar
måtte tillkomma vid generalstaben, nämligen:

1 överstelöjtnant, 1 major, 4 kaptener av
första klassen och 2 löjtnanter av första klassen.

Beträffande artilleristaben:

12:o) att riksdagen måtte bifalla, att för härordningens
genomförande å staten för artilleristaben
uppföras följande arvoden:

1 å 1,500 kronor till artilleristabsofficer såsom
chef för konstruktionsavdelningen,

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 4 samt. 66 höft. (Nr 178.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

2 å 1,200 kronor till artilleristabsofficerare,

3 å 1,000
1 å 1,000
1 å 750
1 å 750

d:o,

officer från infanteriet,
d:o,

artilleristabsofficer.

Beträffande kommendantstaten:

13;o) att riksdagen måtte bifalla, att för härordningens
genomförande å kommendantstaten
uppföras

dels under kommendantskapet å Karlsborg:

1 bataljonsveterinär för Karlsborgs garnison;

dels under kommendantskapet i Boden;

1 garnisonspastor och.

1 regementsveterinär för Bodens garnison och
fästningsveterinär vid kommendantskapet.

Beträffande artilleri- och ingenjör shögskolan:

14:o) att riksdagen måtte bifalla, att för härordningens
genomförande chefen för artilleri- och
ingenjörshögskolan uppföres med fasta avlöningsförmåner,
motsvarande majors avlöning, å staten
för artilleri- och ingenjörshögskolan.

Beträffande arméns hästar.

15:o) dels att riksdagen måtte besluta, att för
härordningens genomförande de till officerare utgående
lönetillägg och furageersättning måtte ur
vederbörande stater uteslutas och alla officerare
göras beridna på kronan tillhöriga stamhästar;

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Öl

dels att från kavalleriet och artilleriet utrangerade
hästar, som anses kunna försäljas utan villkor
om nedslagning, för fortsatt användning skola
överföras till infanteriet, trängen och ingenjörtrupperna
i den mån likmätigt i motionen avgivna
grunder vid dessa truppslag finnas bruk för desamma.

Beträffande ersättning åt värnpliktige.

lfi:o) att i linjen det lagstadgade penningbidraget
måtte bestämmas till 50 öre per dag samt
att ett penningtillskott av 25 öre må utgå till
värnpliktiga, vilka tjänstgöra såsom underbefäl,
under den tid de göra sådan tjänst; samt

att under reservtrupp övning och landstormsmönstring
jämte övning må utgå penningbidrag
med 1 krona;

Beträffande övergången till den nya
härordningen:

17:o) att riksdagen måtte besluta, att den nya
härordningen, sådan den här blivit föreslagen,
skall vara genomförd under tio år, räknade från
och med år 1915.

Med stöd av det anförda hemställa vi tillika,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kung! Maj:t anhålla om utredning och på
denna grundat förslag i ändamål att personal i
underbefäls ställning vid armén och marinen vid
yngre år må kunna vinna befordran till officer
och reservofficer.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Slutligen tillåta vi oss anhålla, att alla de ändringar i Kungl.
Maj:ts proposition nr 58 och övriga till särskilda utskottet hänvisade
propositioner, som av våra nu framlagda förslag kunna föranledas,
måtte av utskottet vidtagas.

Stockholm den 6 juni 1914.

Karl Staaff.
Nils Eden.

J. M. Juhlin.
Joll. Ström.

Per N.-son Bosson.

Axel Schotte.
E. A. Nilson.
Rob. Karlsson.
R. G. Hamilton
Johan Ericsson.

Fridtjuv Berg.
Theodor Adelswärd.
I). Persson i Tallberg.
Linus Lundström.
Jakob Pettersson.

Erik Röing.

Bror Petrén.

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Uttaga.

Beräkning

av kostnaden för musikpersonalen.

A. Avlöning.

En arméför delning smusikkår.

1 musikdirektör ...................................... 2,595: —

4 musikfanjunkare å 2,112:50 ..................... 8,450: —

8 musiksergeanter av första klassen å 1,630: — 13,040: —

8 musiksergeanter av andra klassen å 1,510: — 12,080: —

3 musikfurirer av första klassen ... å 782:50 2,347:50

2 musikfurirer av andra klassen...... å 542:50 1,085: —

5 musikkorpraler ........................ å 446: — 2,230: —

5 musikvicekorpraler .................. å 349: 50 1,747: 50

5 musikvolontärer........................ å 289:50 1,447:50

5 musikelever ............................ a 36: 50 182: 50

46 man Summa 45,205: —

För 6 arméfördelningsmusikkårer alltså.................. 271,230: —

En musikkår, mindre.

1 musikdirektör ....................................... 2,595: —

2 musikfanjunkare å 2,112: 50 ..................... 4.225: —

4 musiksergeanter av första klassen å 1,630: — 6,520: —

4 musiksergeanter av andra klassen å 1,510: — 6,040: —

1 musikfurir av första klassen..................... 782: 50

1 musikfurir av andra klassen..................... 542: 50

1 musikkorpral ....................................... 446; —

1 musik vicekorpral.................................... H49: 50

3 volontärer ä 289: 50 .............................. 868: 50

3 musikelever å 36: 50 .............................. 109: 50

21 man Summa 22,478: 50

För 4 musikkårer, mindre, alltså

89,914: — 361,144: —

B. Inkvartering.

En arméfördelningsmusikkdr i landsorten.

1 musikdirektör ....................................... 300: —

20 musikunderofficerare .............................. 3,840: —

Säger 4,140: —

Transport 361,144: —

Motioner i Andra kammaren, Nr 178.

Transport 361,144:

För fem arméfördelningsmusikkårer i landsorten 20,700: —

För en arméfördelningskår i Stockholm:

1 musikdirektör ....................................... 400: —

20 musikunderofficerare ............................. 5,040: — 5,440:_

Två musikkårer, mindre, å Gottland och i Malmö:

2 musikdirektörer å 300: —........................ 600: —

20 musikunderofficerare .............................. 3,840: — 4,440:__

Fm, musikkår, mindre, i Boden.

1 musikdirektör ....................................... 300: —

10 musikunderofficerare ............................ 1,920: — 2,220:_

En musikkår, mindre, i Göteborg.

1 musikdirektör ....................................... 400: —

10 musikunderofficerare å 12: — .................. 2,520: — 2,920:_ 35 720

C. Underhållskostnader.

För en arméfördelningsmusikkår.

25 volontärer i 365 dagar = 9,125 X 1:20... 10,950: —

Ersättning för bränsle och lyse, 4 fanjunkare

å 130: — .......................................... 520: —

Ersättning för 16 sergeanter å 100: —............ 1,600: —

13,070: —

För sex arméfördelningsmusikkårer alltså ..................... 78,420: —

För en musikkår, mindre.

10 volontärer i 365 = 3,650 dagar å 1: 20 ... 4,380: —

Ersättning för bränsle och lyse, 2 fanjunkare

å 130: — ......................................... 260: —

8 sergeanter å 100: — ............................. 800: —

5,440: —

För fyra musikkårer, mindre, alltså.............................. 21,760: — 100,180:

Slutkostnad 497,044:

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

Finansplanen ............................................................................................................ 2

Linjeorganisationen ................................................................................................... 7

1. Infanteriet ................................................................................................... 7

Underofficers befordran till officer............................................................... 12

2. Kavalleriet .................................................................................................. 14

1901 års härordning.................................................................................... 14

1901 års riksdag.......................................................................................... 16

1904 års riksdag.......................................................................................... 16

Redogörelse för kavallerikominitténs betänkande och i anledning därav avgivna

yttranden och gjorda uttalanden............................................................... 22

Chefen för första arméfördelningen............................................................... 26

Chefen för sjätte arméfördelningen............................................................... 29

Kavalleriinspektören, mars 1905 .................................................................. 32

Kavalleriinspektören, mars 1907 ................................................................. 34

Chefen för generalstaben, april 1905 ........................................................... 34

Chefen för generalstaben, april 1907 ............................................................ 36

3. Artilleriet ...................................................................................................... 41

5—6. Fortifikationen och ingenjörtrupperna ............................................................ 44

7. Tvungen......................................................................................................... 47

8. Intendenturkåren och förplågnadstrupperna ................................................... 47

9. Militärmusiken ............................................................................................. 53

Organisationen i övrigt ............................................................................................. 5(5

10. Generalitet................................................................................................... 56

11. Generalstaben ............................................................ 57

12. Artilleridepartementets militärbyrå och artilleristaben .................................... 57

13. Kommendantsstaten ....................................................................................... 58

14. Chefskapet för artilleri- och ingenjörshögskolan................................................ 58

15. Arméns hästar................................................................................................ 59

16. Ersättning åt värnpliktige.............................................................................. 66

Bilaga: Beräkning av kostnaden för musikpersonalen................................................... 93