Motioner i Andra hammaren, Nr 229 (Motion 1913:229 Andra kammaren)

Motioner i Andra hammaren, Nr 229.

Sr 229.

Av herr Starbäck, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående kungl.

Djurgårdens bevarande i största möjliga utsträckning
såsom naturlig park.

»Yitt beresta personer hava sagt, att varken Köpenhamns Dyrehaven,
Pratern vid Wien, Boulognerskogen vid Paris eller Regentspark
vid London, dessa berömda sommartillflykter för de nämnda huvudstädernas
befolkning, på något sätt kunna jämföras med Stockholms Djurgård
i omväxlande skönhet och behag», står det i en beskrivning över
Djurgården från 1867. Tillgången till ett område av Djurgårdens storlek,
till sin största utsträckning begränsat av vida vatten och inramande
verkliga skogspartier av ursprunglig fägring och friskhet, har också för
Stockholms befolkning icke minst ur hälsosynpunkt, såväl psykisk som
fysisk, varit av oskattbar betydelse. Storstadens omedelbara grannskap,
som så lyckligt underlättat samfärdseln ut i den hälsobringande naturen,
har emellertid samtidigt varit ett ständigt och allt mer växande varsel
om fara för inkräktning. Naturligtvis har detta också uppmärksammats
av Stockholmare och oron härför ofta tagit sig uttryck i tidningspressen
och annorledes.

1906 fäste en dåvarande representant för Stockholms stad inom
Andra kammaren, herr Sven Palme, Riksdagens uppmärksamhet å denna
angelägenhet genom en motion, i vilken han hemställde, »att Riksdagen
i skrivelse till Konungen ville uttrycka den önskan, att, om ytterligare
tomter till bebyggande upplåtas å kungl. Djurgårdens södra del, detta
icke må ske i sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen
park därav må lida». Det utskott, som hade att behandla motionen,
föreslog, att den icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda,
vilken hemställan av kammaren bifölls, varigenom frågan förföll.

Anledningen härtill synes icke ha legat i något underkännande av
framställningens motiv, utan fastmera däruti, att man i Konungens dispositionsrätt
över Djurgården såg en tillräckligt betryggande garanti.

Bihang Ull Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 92 höft. (Nr 229—230). 1

Motioner i Andra kammaren, Nr 229.

»Någon bättre anordning än den nuvarande», säger utskottet, »synes
knappast kunna träffas i syfte att bevara Djurgårdens karaktär av en
öppen och obebyggd park. Den är upplåten åt landets regent till begagnande
som park, dess nuvarande och ännu mer dess blivande inkomster
räcka mer än väl — utan ökade tomtupplåtelser — till dess
underhåll och utveckling, och då desamma icke få användas till något
annat, bortfaller varje enskilt intresse, som kunde göra sig gällande att
genom nya tomtupplåtelser bereda ökade inkomster. Bet skulle nästan
snarare kunna tänkas vara möjligt, att ekonomiska intressen genom tomtupplåtelser
i stor skala kunde göra sig gällande till parkens skada, ifall
dispositionsrätten läge i statsverkets hand, än med nuvarande villkor uti
Konungens.» Den motion, som här avhandlats, rörde uteslutande den så
kallade södra Djurgården. De ord, som jag tillåtit mig här understryka
ur utskottets betänkande, innehålla med avseende på norra Djurgården
en icke ringa portion sanning.

Då jag nu dristar mig att å nyo rikta Eiksdagens uppmärksamhet
på Djurgården, har detta också huvudsakligen berott på förhållandena,
sådana de utvecklat sig å den norra delen. Men innan jag söker att
något närmare redogöra för dessa, torde det vara lämpligt att erinra
därom, att Riksdagen under åren 1911 — 1912 medgivit, att av Djurgårdskassans
behållning finge för reparationer och andra arbeten å Ulriksdals
och Drottningholms slott användas högst betydande snmmor till
ett belopp av omkring 200,000 kronor.

Av den vid denna motion fogade kartan jämte den bilaga, som
upptager förteckning å de områden, som för bebyggande och andra
ändamål så att säga undantagits Djurgården, framgår, att parkområdet
redan nu i högst betydande grad inkräktats. Till dessa områden kunna
yttermera läggas den för regementenas skjutövningar avsedda halvö, som
begränsas av en linje, dragen mellan Djurgårdsbrunn och Lidingö värdshus,
och det för exercisövningar använda egentliga gärdet. Huru med
dessa senast nämnda områden i framtiden kan komma att förfaras, är
visserligen ej alldeles klart; men efter all sannolikhet komma de i största
utsträckning att efter särskild plan bebyggas och endast smärre delar att
apteras till parker, troligtvis med mer eller mindre artificiell prägel, om
det också är att hoppas, att vid den blivande stadsplanens fastställande
all möjlig hänsyn till de naturliga omgivningarna liksom till terrängen
komma att tagas. Yad området mellan Sturevägen, Norra Brunnsviken
och Lilla Tartan beträffar, finnas där ännu stora sammanhängande park -

Motioner i Andra hammaren, Nr 229. 3

områden av, glädjande att säga, ännu ganska jungfrulig art. Men storstaden
tränger även kär på ock planer ka nyligen varit uppe att å en
av de naturskönaste platserna bereda mark för den statsmedicinska anstalten.

Mot strävandet att kibekålla Djurgården såsom naturlig park ställa
sig sålunda högst avsevärda ekonomiska statsintressen. Användandet av
djurgårdskassans medel till andra ändamål än de ursprungligen avsedda
kan fresta till påtryckning om ytterligare tomtupplåtelser. Det saknades
ingalunda antydningar om dylikt i den debatt, som förekom inom andra
kammaren, då frågan om dispositionsrätten till Djurgården 1908 var före.
Bekovet för tomter till statens ändamål kan skapa ständigt nya krav för
ny mark kärför. Det synes mig fördenskull lämpligt att se till, huruvida
det icke å andra sidan finnes andra statsintressen, motsatta de rent
ekonomiska, som tala för att en undersökning snarast åvägabringas, för
att ett lyckligt avvägande mellan dessa stridande intressen ej må av händelsernas
gång omöjliggöras.

»Utan tvivel måste det framstå såsom eu fosterländsk angelägenhet,
att Djurgårdens bebyggande icke må ske på ett sådant sätt eller i en
sådan utsträckning, att Djurgårdens egenskap av öppen park därav kan
komma att lida», säger 1906 års utskott; ock måhända får man beteckna
såsom ett utslag av samma syn på saken, då statsutskottet 1908 »velat
framhålla önskvärdheten därav, att, till dess den nu väckta frågan om
dispositionen av Djurgården och djurgårdskassan blivit avgjord, ytterligare
tomter å Djurgården icke må till enskilda upplåtas.»

Det har icke saknats röster, som velat i Djurgårdens egenskap av
folkpark finna ett uteslutande Stockkolmsintresse — ett yttrande under
debatten 1906 tyder härpå —, och jag har därför här fäst i minnet utskottets
framhävande av den ovan angivna uppfattningen, som synes mig
vara den riktiga. Det är ju visserligen sant, att tillgodoseendet av en
stads befolknings behov i första hand åligger denna stad själv. Men om
staten äger de områden, som erfordras för att fylla ett av dessa behov,
lärer det väl knappast vara riktigt att känna sig befriad från alla hänsyn
till stadens befolkning vid exploaterandet av dessa områden. Djurgårdsparkerna
äro nödvändiga för tusentals människors trevnad och hälsa,
och att dessa tusentals människor i all synnerhet tillhöra den fattigare
delen av huvudstadens befolkning, för vilken det är för dyrbart att uppsöka
andra hälsokällor, gör det ej mindre angeläget för Riksdagen att
tillse, att dessa parker bibehållas. Att kronan i sina mellanhavanden
med Stockholms stad i utbyte kan ha rätt att fordra ett mycket stort

Motioner i Andra kammaren, Nr 229.

tillmötesgående, är en sak, som i detta sammanhang kan vara värt att
framhållas.

Det är likväl från en helt annan synpunkt, som jag för min del
anser Djurgårdsfrågan vara af en mycket stor fosterländsk betydelse. Det
är då först att komma i håg, att Stockholm icke blott är Stockholm, utan
även Sveriges huvudstad, och det kali för ingen svensk vara likgiltigt,
huru de ägodelar handhavas, som ge den staden dess prägel. Men framför
allt synes det vara vår oavvisliga plikt att vårda oss om det, som
ger Stockholm dess säregna svenska drag, och dit hörer kanske mer än
något annat Djurgårdsnejdernas ursprunglighet. Ekbackarna, lövängarna
och de mörka barrträdsbestånden, alla representera de med flora och
fauna äkta svensk natur. Det är just den infattningen, som skall finnas
kring svenskarnas huvudstad.

Det kan naturligtvis icke falla mig in att klaga över, att denna
natursköna omgivning i så stor skala som skett nödgats maka åt sig för
ekonomiska behov. Det har varit nödvändigt. Nej, det är frågan om
att avgöra, var gränsen mellan de praktiska och de ideella fordringarna
bör sättas; och jag tror, att tiden nu är inne att i allt fall noga överväga
detta spörsmål. Mycket av forna dagars Djurgård har försvunnit;
mycket finnes dock ännu kvar; men naturen kämpar en allt för ojämn
kamp mot »kulturen» ; i denna sin sista strid skall den förr eller senare
utan hjälp duka under; jag tror, att vi äro skyldiga att lämna denna hjälp.

Ett par naturvetenskapsmän ha av intresse för saken visat mig den
stora vänligheten att uttala sig om djur- och växtlivet å de hotade markerna.

Intendenten vid riksmuseum, professor Einar Lönnberg, skriver:
»Det stycke svenskt land, som kallas för Djurgården, har alltid utmärkt
sig för eu särdeles tilltalande natur. Den rikliga tillgången på vatten
i förening med en frodig och omväxlande flora har även för djurvärlden
varit tilldragande, och den nådde där under gångna tider en mot omgivningen
svarande yppighet. Men förhållandena ha genom utvecklingens
nödtvungna gång förändrats. Storstaden har trängt på, och bit
efter bit av Djurgården har måst offras för allmännyttiga ändamål, varom
intet torde kunna sägas. Det är därför snarast förvånansvärt och
glädjande, att, trots allt, så mycket finnes kvar, som det verkligen gör.
Visserligen äro alla större däggdjur borta för alltid (utom räven). Men
fågelvärden är ännu ganska talrik, även om t. ex. en av de vackraste,
blåkråkan, som en gång var karaktäristisk för Djurgårdens eklundar,
försvunnit. Ännu häckar en av våra ståtligaste vildmarksfåglar, tjä -

Motioner i Andra hammaren, Nr 229.

dorn, i enstaka exemplar på norra Djurgårdsområdet ock en uv räknar
även detsamma till sina jaktmarker. Bland kalvstora fåglar finnas där
bl. a. våra tre allmännare stora kackspettar, spillkråka, gröngöling ock
större hackspett samt nötskrika. Hornugglan har även kär sitt hemvist.
Av smärre fåglar äro våra vanliga sparvfåglar rätt talrikt representerade.
Ortolansparven är rätt allmän, ock domherren häckar där regelbundet.
De vanliga mesarna finnas naturligtvis också alla, ock även stjärtmesen
är bosatt kär. Många av våra egentliga sångare trivas där ock skulle
säkerligen bliva lika talrika, som de för ej länge sedan voro, om hagtorns-
ock slånsnår, som ju dock även de i ock för sig äro en prydnad,
å nyo finge utveckla sig ock tillika de gamla ihåliga träden finge stå
kvar. Det förtjänar kanske särskilt nämnas, att en av våra mest framstående
sångare, svarthättan, är rätt allmän på Djurgården. Men ett
av de bästa bevisen på den starka dragningskraft, som dessa ännu ej
allt för illa åtgångna marker utöva på våra sångfåglar, är, att våren och
försommaren 1912 den yppersta av dem alla, näktergalen, flitigt lät köra
sina fylliga ock välljudande toner från ett busksnår nära statens entomologiska
anstalt. Det bör ej keller glömmas, att detta område inrymmer
eu liten kärlig bit för vattenfåglar, nämligen Laduviken. Där käcka
gräsänder, sothöna, grönfotad sumphöna, vattenrall m. fl., och det är att
koppas, att denna lilla idyll ej skall behöva förstöras genom vandaliskt
igenfyllande, liksom att över huvud taget framtiden må bliva så skonsam
som möjligt mot de spillror av svensk natur, som ännu Djurgården
kar att uppvisa ock som under kärleksfull vård ännu länge utan kännbar
uppoffring må kunna bibehållas.»

Professorn vid statens skogsförsöksanstalt, doktor H. Hesselman, har
lämnat följande utlåtande: »Av Stockholms närmaste omgivningar ut märker

sig södra Djurgården, d. v. s. landet mellan Djurgårdsbrunnsviken
i norr ock allmänna segelleden i söder, för sin rika ock intressanta
vegetation. Ett stort antal av den medelsvenska ekflorans mest
utmärkande representanter finner man kär i rik ock frodig utveckling.
Ännu mer var detta fallet förr i världen. Läser man igenom det i
växtkistoriskt hänseende intressanta arbete, som lektorn vid Stockholms
gymnasium K. Fr. Thedenius utgav år 1859 under titeln »Botaniska
exkursioner i Stockholmstrakten», kan man icke annat än förvåna sig
över den artrika ock intressanta vegetation, som fanns på Djurgården
den tiden. Icke blott den egentliga ekvegetationen var vida rikare än
nu, utan på stränderna fann man artrik vegetation, där såväl sötvattens -

Motioner i Andra kammaren, Nr 229.

floran som de för havsstränderna utmärkande arterna voro representerade
genom flera intressanta och utmärkande former, som, så vitt det är oekant,
nu äro försvunna. Ännu i slutet av 1880-talet och i början av
1890-talet var växtligheten rikare än nu. Friesens park, i synnerhet sluttningarna
mot söder, hyste en artrik och vacker vårflora, som åtminstone
på de delar, som numera äro tillgängliga för allmänheten, är betydligt
reducerad. Utmed stränderna frodades eu rik Bumexflora med flera intressanta
och i vetenskapligt hänseende märkliga former. Växtlokalerna
för dessa ha numera inskränkts genom igenfyllningar och strandterrasseringar.
Ett bland de vackraste floraelementen i Djurgårdens ekvegetation
utgöra de vackra och i synnerhet förr i tiden ståtliga hagtornssnåren,
som tyvärr så småningom decimerats. Intendenten vid riksmuseets
botaniska avdelning, professor C. A. M. Lindman, som ägnat
ingående studier åt hagtornssläktet i vårt land, hänför Djurgårdens
hagtornsvegetation till de i vetenskapligt hänseende mest intressanta i
Stockholms omgivningar. Ej mindre än 4 olika arter, förutom flera
varieteter, förekomma där, bland dem även sådana, som ej blivit vetenskapligt
beskrivna.

Av vad som förut blivit sagt torde tydligt framgå, att södra Djurgårdens
vegetation utgöres av en artrik och intressant ekvegetation, som
tyvärr håller på att försvinna. Orsakerna härtill äro flera. Villatomterna
ha för sin del tagit i anspråk många intressanta växtlokaler, varvid
den ursprungliga floran fått vika för terasser, vägar, etc. Människotrampet
och blomplockningen ha ock en betydande andel i florans förvandling.
Av största intresse vore emellertid att bevara denna vegetationens
pärla i Stockholms omedelbara närhet. Utan tvivel skulle man
härvid kunna uträtta mycket genom jämförelsevis enkla åtgärder. Vid
parkens skötsel borde man i främsta rummet söka sörja för föryngringen
av eken och de för ekskogen utmärkande buskarna, såsom hagtorn,
slån, hassel, törnen och dylika. Sköttes föryngringen gruppvis, skulle
man på så sätt kunna bereda lämplig mark för ekskogens ört- och gräsflora.
Vidare borde lövet få ligga kvar på marken för att gynna mullbildningen
och därigenom befordra utvecklingen av de för ekskogen utmärkande
mullväxterna. Här lövet på marken alltjämt bortkrattas, försvinner
så småningom ekskogens blomrika örtmatta och ersättes av en
vida mer trivial och alldaglig vegetation, varjämte krattorna lätt riva
upp rotstockar, lökar och dylikt, varigenom vegetationen i hög grad
skadas. Barrträd borde ej få inplanteras på andra ställen, än där de

Motioner i Andra hammaren, Nr 229. 7

förut förekommit, ock framför allt borde man undvika de främmande
barrträden, som föga harmoniera med Djurgårdens karaktär som naturpark.
För övrigt torde barrträdens framtid på Djurgården vara rätt
oviss, då med stadens utveckling än mera rök kommer att föras över
Djurgårdsskogarna än. nu. För rök, i synnerhet stenkolsrök, äro barrtiäden
mycket känsliga, under det att eken är ganska motståndskraftig.
Ekskogen har därför större utsikter att bibehålla sig frisk och
grön i stadens närhet än den känsliga och ömtåliga barrskogsvegetationen.»

Särskilt i professor Hesseltnans yttrande gör sig ett intresse gällande,
som här ej bör lämnas alldeles opåaktat, nämligen naturskyddsintresset.
Genom sina beslut år 1909 »angående åtgärder till skyddande
av naturminnesmärken å kronans mark samt avsättande av vissa
nationalparker» samt de lagar, som beröra naturens skydd mot allt för
uppenbart våldförande, har den svenska Riksdagen visat sig varmt behjärtat
bevarandet av den svenska naturen. Och säkerligen ha dessa
Riksdagens åtgöranden ej minst föranletts av den riktiga känslan, att all
sund fosterlandskärlek ytterst bottnar i kärleken till hembygdens’natur.
Ju mer sålunda eu, om jag så får säga, naturskyddssyn kan läggas
pa djurgårdsparkernas skötsel, desto bättre, ehuru var och en ju måste
medge svårigheterna att i strängare mening tillämpa principerna för
naturskydd alldeles inpå en stor stad, på områden, som måste i största
utsträckning upplåtas för människornas samfärdsel. Genom chefens för
Djurgårdsförvaltningen, jägmästare Carl Ad. Öhrströms tillmötesgående
har jag blivit satt i tillfälle att övertyga mig om, att de vederbörande,
som närmast ha omvårdnaden om Djurgården sig anförtrodd, till fullo
uppskatta ovan antydda synpunkter, som i största möjliga män göras
gällande vid. . förvaltningen. Faran ligger fördenskull framför allt
däri, att civilisationens alla anstalter med allt sitt avfall från stenkolsröken
till komposten tränger naturen för nära. Det närmaste grannkapet
måste lida härav; det är därför nödvändigt att vid uppgörandet
av gränsen mellan kultur och natur också ha tanken riktad därpå, att
tillräckligt breda skyddsremsor, »neutrala zoner», läggas mellan de båda
antagonisternas ägovidder.

Jag bär här sökt hävda de ideella intressenas berättigande gentemot
de ekonomiska. För att koncist söka uttrycka min tanke, vill lag här
upprepa A. E. Nordenskiölds ofta citerade ord:

»I eu framtid, som sannolikt ej är långt avlägsen, skall det därför
bliva svårt att få en fulltonig föreställning om den natur, med vilken

8 Motioner i Andra kammaren, Nr 229.

Tära stamfader hade att kämpa deras första strid, som närt nordbons
aldrig kuvade frihetskärlek och fostrat dess djärva krigarskaror, som utgjort
det vidsträckta museum, där alla våra forskare och konstnärer
börjat sina studier, som bildar grundtonen i våra skalders sånger, i våra

fäders och vår egen livsåskådning.

Om för det närvarande millioner betalas för en bild pa duk eller i
marmor av forntida mästare, vad skulle man ej då om ett århundrade
vilja giva för en verklig bild av fosterlandet, sådant det fordom vant,
medan åkerns omfång än var ringa, medan det än fanns oodlade sjöstränder
och skog, som ej berörts av yxan. Ännu äga vi dylika tavlor
i de flesta landsdelar, men tydligt är, att de dag för dag allt mera försvinna.
Det vore dock förenat med ringa kostnad att bevara en följd

av dylika bilder för eftervärlden.» .

Vid. ingången till södra Djurgården ha genom enskild mans energi
rests tvenne stolta monument över nordisk kultur, så stolta, att kanske
inget land äger deras like: Skansen och Nordiska museet. De aro att
anse som svenska folkets egendom och åtnjuta i rikt mått dess kärlek.
På en av stenobeliskerna framför yttertrappan till Nordiska museet läsas
följande ord: »Den dag kan gry, då allt vårt guld ej räcker att forma
bilden av den svunna tid.» Det kan vara skäl i att hålla dessa ord i
minnet, då det gäller att bestämma om, i vilket skick vi skola åt våra
efterkommande lämna det stolta naturminne, som beter Kungliga Djurgården
vid Stockholm.

På grund av vad jag bär anfört, tillåter jag mig hemställa,

att Riksdagen ville, för sin del uttalande den
önskan, att kungl. Djurgården vid Stockholm i så stor
utsträckning som möjligt bibehölles såsom naturlig
park, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att utredning
verkställdes, för att snarast möjligt en lämplig
gräns kunde fastslås för de områden, som borde såsom
park för all framtid bevaras.

Stockholm den 4 februari 1913.

Karl Starbäck.

Bila r/n 1.

/ km.-

p''-. j

^\W\UW''IWs

.y^rt A\o e^c

\/%||\\#'' ^WV

Expe^mp

''''nn0^ ^ | ;

i''

Kuggan.

a. &. wv v VjtYv

ipM/ij/imf

äs\\\\\\W\\\#

iv^MUlv^

piket

‘''UmuuW,

''"<n,

=J^ecr%

it udden. fj.

ilWWWWUW''''

,^"''x %/

''/W,it''"v® y/itv

LA DU6ÅR DS

, P*fe.

GARDE

''s-.VsSXs''.-^

a""''/,

% %

,or%Vi

%pro&nirt£-

år ÖlSVs yvixvxv&NvV.ftY\

\wr

HAGA

KARTSKISS

ÖVER

NORRA DJURGÅRDEN

områden.tagna i anspråk
FÖR STATSVERKETS RÄKNING

ÄGANDERÄTT.

i OMRÅDEN UPPLÅTNA AF K.M:T
| TILL SÄRSKILDA INSTITUTIONER
PA VISSA VILLKOR

Bihang Ull Riksdagens ''protokoll 1913.

4 sand.

92 käft.

(Nr 229—230.)

Motioner i Andra kammaren, Nr 229.

Bilaga 2.

Från Kung!. Djurgården avsöndrade områden.

1 1	Upplåtet den	1 Areal
I. Områden, tagna i anspråk för stats-verkets räkning: A kartan angivna med:	\| Har.	År.

1. Fotgardenas kasern områden	Kungl. brev 2% 1885	17	75
2. Svea Artilleriregås d:o	» 8/j 1873	1 10	62
3. Livgardet till häst d:o	» 17/s 1894	9	62
4. Vårta järnvägen............	» 31/s 1878	25	12
5. Kavallerietablissementets område	» w/i 1879	11	85
6. Veterinärinstitutets d-o	» 22/ 6 1906	4	63
7. Skogsinstitutets d:o	» 10/g 1912	5	34
8. Tekniska högskolans d:o	> 7sl911	6	82
9. Två områden till försäljning	Besk 25/s 1905	32	09
10. Kungl. Teaterns magasin ........	Kungl. brev 8/s 1912	—	11
H. Områden, upplåtna under äganderätt: Ä kartan angivna med:
1. Värtahamnen .	Kungl. brev 31/s 1878	75
2. Hjorthagen .......	» pr. 26/s 1889	90	04
3. Riksmuseets område	Besk 27/5 1 909	4	67
4. Nobelinstitutets d:o	Kungl. brev 27A 1906	4	61
5. Vetenskapsakademiens d:o		1	23
III. Områden, upplåtna av Kungl. Maj:t till särskilda institutioner på vissa villkor: Ä kartan angivna med:
1. Sophiahemmets område	Kungl. res. 7/2 1887	3	25
2. Allmänna barnbördshusets d:o	Kungl. brev 8A 1910	1	39
3. Lantbruksakademiens d:o	» 22/12 1911	53	75
4. Idrottsparken (Stadion).....	Res. 2/i2 1891	3	40
Stockholm den 24 ian. 1913.	Summa hektar \|	361 \|	29

G. Ad. Öhrström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 4 samt. 92 Käft. (Nr 229_230) 2