Motioner i Andra hammaren, Nr 208 (Motion 1923:208 Andra kammaren)

Motioner i Andra hammaren, Nr 208.

]Sr 208.

Av herr BjÖrilberg, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 31, med förslag till lag med vissa bestämmelser rörande
hyra.

I Kungl. Maj:ts ovan angivna förslag till lag hava, efter vad det
synes mig, vissa intressen icke blivit på ett behörigt eller lämpligt sätt
tillvaratagna, och får jag till utvecklingen av min åsikt härutinnan åberopa
följande:

Enligt § 2 har Kungl. Maj:t föreslagit, att under viss i förslaget
närmare angiven förutsättning hyra för tiden efter den 1 oktober 1923
skall utgå med belopp, som skall stå i samma proportion till det närmast
före den 1 oktober 1923 gällande hyresbeloppet som den, vari det
för tiden efter den 1 oktober 1923 avtalade hyresbeloppet står till det
i hyresavtalet för tiden närmast före den 1 oktober 1923 fixerade beloppet.
Att sålunda göra det för tiden närmast före den 1 oktober 1923
gällande hyresbeloppet normgivande för den hyra, som skall utgå efter
den 1 oktober 1923, synes mig oriktigt. Om man antar, att enligt visst
hyresavtal hyran vid uppsägningstidens utgång utgår med exempelvis
ett belopp av 3,000 kronor samt hyresvärden anser sig kunna vara nöjd
med detta belopp och i anledning därav icke uppsäger avtalet, men hyresgästen
begagnar sin rätt att efter uppsägningstidens utgång hos hyresnämnd
göra framställning om hyrans reglerande för tiden intill den
1 .oktober 1923, och hyresnämnden därefter reglerar hyran exempelvis
till 2,800 kronor, så skall enligt Kungl. Maj:ts förslag för tiden efter
den 1 oktober 1923 en hyra av 2,800 kronor anses avtalad. En dylik
konsekvens av Kungl. Maj:ts förslag anser jag visa, att förslaget icke på
ett behörigt sätt i denna del tillvaratagit hyresvärdarnas intressen. Socialstyrelsen,
vars förslag i denna del överensstämmer med Kungl. Maj:ts,
Bihang till riksdagens protokoll 1923. 4 samt. 72 käft. (Nr 208). 1

Om hyresbelopp.
§ 2.

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

Om rätt till
uppsägning i
vissa fall.

§ 4.

har också framhävt denna enligt min åsikt olyckliga konsekvens, men
förutsatt att hyresnämnderna i de fall, där hyresgäst under ovan antydda
förutsättningar begär hyresreglering av det sista eller det näst sista kvartalet
1923, icke skola tillmötesgå en dylik framställning. Då jag icke
kan inse, att socialstyrelsens i denna del uttryckta förmodan måste antagas
komma att få motsvarighet i verkligheten, så synes det mig att
hyresbeloppet i de fall, som Kungl. Maj:ts förslag i här berörda paragraf
förutsätter, bör beräknas på annat sätt än i enlighet med förslaget. Det
synes mig, att den rimligaste lösningen av den konflikt mellan olika intressen,
som här kan komma att föreligga, vore att föreskriva, att för
tiden efter den 1 oktober 1923 den hyra skall utgå, som gällde för tiden
närmast före utgången av den tid, då avtalet senast kunnat av hyresvärden
uppsägas till upphörande den 30 september 1923 eller senare.
Om hyresvärden icke är tillfreds med den hyra, som utgår för tiden
närmast före uppsägningstidens utgång, står det honom fritt att uppsäga
avtalet till upphörande. Om å andra sidan hyresvärden är tillfreds med
samma hyra och därför underlåter att uppsäga avtalet, kan hyresgästen
icke, därest lagrummet erhåller det innehåll jag antytt, ställa hyresvärden
inför den av denne icke förutsatta situationen, att efter den 1 oktober
1923 en hyra skall gälla, som icke varit av hyresvärden vid uppsägningstidens
utgång förutsatt.

I § 4 har Kungl. Maj:t föreslagit, att hyresgäst skall äga uppsäga
till upphörande sådana före den 1 juli 1922 ingångna och intill den 1
oktober 1923 eller tidigare ouppsägbara hyresavtal, enligt vilka den avtalade
hyran märkligen överstiger den hyra, som av hyresnämnd senast
kan hava fastställts för någon del av tiden 1 oktober 1921—31 mars
1923. Det synes mig att förslaget i nämnda del innebär en uppenbar
orättvisa mot hyresvärdarna. Det gäller i det förevarande fallet praktiskt
taget kontrakt med särdeles lång giltighetstid, och man må betänka,
att hyresvärdarna icke tidigare haft rättighet att till upphörande uppsäga
långkontrakt, som på grund av penningevärdets starka fall blivit för dem
synnerligen oförmånliga. Att nu tillerkänna hyresgästerna rättighet att
uppsäga för dem oförmånliga hyreskontrakt, synes mig icke innebära ett
opartiskt tillvaratagande av de intressen, varom här är fråga. Till yttermera
visso vill jag framhålla, att de hyreskontrakt, som av Kungl. Maj:t
i nu berörda paragraf åsyftas, vanligen torde hava tillkommit på det
sättet, att personer, som under kristiden, då det varit ekonomiskt oförmånligt
att uppföra bostadshus, velat till vilket pris som helst förskaffa

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

sig bostäder, frivilligt erbjudit sig att teckna kontrakt på lång tid, så
att byggherrens kalkyler i avseende å uppförandet av de hus, däri de i
kontrakten avsedda lågenheterna skulle vara belägna, skulle kunna läggas
på en fast grund. Att medgiva hyresgästen rätt till uppsägning av under
dylika förhållanden träffade hyresavtal, skulle sålunda utan tvivel i
vissa fall komma att leda till för hyresvärden ruinerande förluster. Jag
anser därför att riksdagen icke bör bifalla Kungl. Maj:ts förslag i
denna del.

I § 6 har Kungl. Maj:t föreslagit, att hyresgäst skall äga rätt att °M* hyrans
erlägga hyran per månad, oavsett vad hyresavtalet därom innehåller. Det nssa fall.
synes mig, att förslaget härutinnan innebär en av förhållandena icke § 6-påkallad inskränkning i avtalsfriheten. I allmänhet torde det få anses
vara mycket olägligt för hyresvärdarna att hava hyresuppbörd tolv gånger
om året i stället för fyra. I vissa speciella fall, exempelvis där hyresvärden
icke är bosatt på den ort, där hans fastighet är belägen, kan eu
dylik uppbörd visa sig vara synnerligen betungande. Det förefaller omotiverat
att en hyresvärd, som fäster väsentligt avseende vid, att hyreslikviden
fullgöres på i kontraktet angiven tidpunkt, skall vara tvingad
att under viss tid mot sin vilja inom fastigheten behålla hyresgäster,
som icke vilja eller icke hava förmåga att ställa sig kontraktet i nu berört
avseende till efterrättelse. Om en hyresvärd vill finna sig uti att
hyrorna betalas per månad, så synes det mig att detta bör vara hans
ensak, och förhållandena torde alltjämt komma att utvisa, att många
hyresvärdar finna det vara med sina intressen förenligt att godkänna
hyresbetalning per månad. Att emellertid genomföra en lagregel, genom
vilken en hyresgäst i nu ifrågavarande avseende förklaras icke vara bunden
av'' det avtal, han med hyresvärden träffat, synes mig oriktigt och
i varje fall icke bidragande till att höja respekten för ingångna avtal.

Om en hyresgäst önskar förbehålla sig att erlägga hyran per månad, bör
det sålunda enligt min mening överlämnas till hyresvärdens avgörande,
huruvida han under dylik förutsättning vill hava personen ifråga till
hyresgäst. Rätt till hyresbetalning per månad bör därför enligt min
mening icke förefinnas, såvida icke därom träffats avtal mellan hyresvärden
och hyresgästen. Det synes mig således, att riksdagen icke bör
skänka sitt bifall åt förslaget i här åsyftade del. I enlighet härmed
anser jag att de av Kungl. Maj:t föreslagna övergångsbestämmelserna
måtte avslås i vad desamma avse underlåtenhet att enligt avtal erlägga
hyra i förskott för längre tid än en månad.

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

Därest förslaget vinner riksdagens bifall, synes det mig, att till
undvikande av missförstånd 2:dra punkten i 2:dra stycket i övergångsbestämmelserna
måtte erhålla sådan lydelse, att därav klart framgår, att
den tillämpning av § 6, som enligt förslaget skall ske »utan inskränkning»,
skall avse blott lägenhet, som omfattar högst 4 rum, kök däri
inbegripet, och som helt eller delvis är uthyrd till bostad.

I § 7 har Kungl. Maj:t föreslagit dels att hyresgäst skulle erhålla
en legal frist på åtta dagar med hyrans erläggande, dels att den sålunda
stadgade respittiden skulle börja löpa först efter det, att hyresvärden
genom behörig delgivning av vräkningsansökan eller annan i laga ordning
verkställd uppsägning kraft hyresgästen på hyresbeloppet, samt dels
att den ifrågavarande respittiden efter prövning av vederbörande myndighet
skulle vid fall av sjukdom eller sådan arbetslöshet, som icke är
självförvållad, kunna utsträckas till trettio dagar.

Beträffande det förstnämnda spörsmålet så synes det mig att förslaget
i denna del innefattar bestämmelser, som icke motiveras av erfarenheten.
Socialstyrelsen är av den åsikten, att det för närvarande endast
är i undantagsfall, som hyran plägar erläggas först under loppet av
den gällande respittiden. Om socialstyrelsens sålunda uttalade åsikt är
riktig, synes det än mer opåkallat att nu utsträcka den ifrågavarande
respittiden. Enligt min uppfattning kommer det att framdeles liksom
tidigare visa sig, att hyresvärdarna frivilligt komma att medgiva anstånd
med hyrans betalande, i fall framställning därom göres samt vederbörande
hyresvärd har grundad anledning antaga, att han kommer att utfå
det hyresbelopp, han har att fordra. Allteftersom åter normala förhållanden
inträda och bostadstillgången blir större, komma hyresvärdarna
att finna det vara så mycket mera med sina intressen förenligt att icke
vidtaga några bryska åtgärder mot hyresgästerna.

Därest riksdagen skulle finna, att den ifrågavarande respittiden
bör utsträckas till av Kungl. Maj:t föreslagna åtta dagar, håller jag likväl
före, att den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen om varselåtgärder,
enligt vilken respittiden skulle börja löpa först från dagen för
verkställd uppsägning, icke är av behovet påkallad. Det synes mig, att
man bör kunna fordra av vilken person som helst, som förhyr en lägenhet,
att han sätter sig in i, vilka följder det kan hava för honom att icke
betala hyran på den i hyresavtalet överenskomna tidpunkten. När ett
klart avtal träffats, varigenom förklarats, att hyresvärden på viss i avtalet
uppgiven dag äger rätt att av hyresgästen fordra hyresbetalning, så

Motioner i Andra hammaren, Nr 208.

synes det fullkomligt överflödigt, att hyresvärden, för att få göra gällande
de påföljder, som hyreskontraktet stadgar för fall av underlåtenhet
att betala hyra, skall vara skyldig att med iakttagande av vissa formaliteter
ytterligare eu gång påpeka för hyresgästen de menliga påföljder,
som för denne kan uppstå i fall hyresbetalning alltjämt uteblir. Man
kan lugnt utgå ifrån, att det ingått i medvetandet hos personer från de
mest skilda samhällslager, att påföljden av en hyresgästs underlåtenhet
att betala hyra kan bliva hyresgästens i fråga skiljande från lägenheten. För
att bringa denna eventuella påföljd till en hyresgästs kännedom erfordras
därför säkerligen inga varselåtgärder. I anslutning till nu gällande lagstiftning
synes mig däremot vara lämpligt och riktigt att anse hyresgästen
i varje fall hava återvunnit sin hyresrätt, då hyran erlägges, innan hyresvärden
gjort bruk av sin rätt att på grund av dröjsmålet uppsäga avtalet
till upphörande.

I fråga om Kungl. Maj:ts förslag, att respittiden skulle kunna få,
efter viss av myndighet verkställd prövning, utsträckas vid fall av sjukdom
m. in., så synes det mig, efter vad socialstyrelsen och lagrådet härom
yttrat, icke påkallat att ingå på något bemötande därav. Såsom såväl
socialstyrelsen som lagrådet antytt, skulle konsekvensen av ett dylikt
stadgande bliva, att en viss försörjningsskyldighet, som måste anses åligga
samhället såsom sådant, komme att överflyttas på hyresvärdarna. Redan
av detta skäl anser jag Kungl. Majrts förslag i denna del icke böra vinna
riksdagens bifall.

I avseende å de spörsmål, som i nu omhandlade paragraf gjorts till
föremål för reglering, får jag ytterligare framhålla följande:

Isyttjanderättslagen kap. 3, § 23, stycket 2, innehåller som bekant
en bestämmelse om, att de i samma paragraf angivna omständigheterna
icke få åberopas såsom grund för en hyresgästs skiljande från lägenhet
i de fall, då vad som lägges hyresgästen till last befinnes vara av »ringa
betydenhet». Såsom framgår av en av högsta domstolen under år 1921
utgiven dom (se Nytt Juridiskt Arkiv 1921 sid. 446) har bestämmelsen
om »ringa betydenhet» ansetts kunna åberopas även i fråga om fall av
försummad hyresbetalning. Det torde sålunda numera få anses fastslaget,
att hyresgästen i de fall, då dröjsmålet med hyresbetalningen är av
ringa betydenhet, har rätt att tillgodoräkna sig ytterligare någon tids respit
utöver den i lag angivna. Vad nu anförts synes mig utgöra ännu
ett skäl mot bifall till Kungl. Maj:ts förslag i här omhandlade paragraf.

Därest emellertid förslaget vinner riksdagens bifall, så synes det
mig att man för undanröjande av missförstånd bör giva föreskrifter, av

6 Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

vilka klart framgår, att hyresgäst icke under några förhållanden är berättigad
att dröja med hyresbetalningen utöver den respittid, som kommer0
att stadgas. Såsom Kungl. Maj:ts förslag blivit avfattat, synes det
icke uteslutet, att vid tillämpning av här berörda § 7 även det nyss berörda
stadgandet i nyttjanderättslagen om »ringa betydenhet» skall kunna,
vinna tillämpning. Det synes mig därför nödvändigt, att 3 kap. 23 §
nyttjanderättslagen erhåller en sådan avfattning, att bestämmelsen om
»ringa betydenhet» icke kan vinna tillämpning vid fall, som avses i §7
i nu ifrågavarande lagförslag. Detta ändamål synes mig bäst vunnet, om
man ur nyttjanderättslagen utesluter bestämmelsen om underlåtenhet att
på förfallodagen erlägga sådan hyra, som utgår i penningar, samt i den
nu ifrågavarande avvecklingslagen, dår alla bestämmelser om påföljden a\
underlåtenhet av berört slag torde böra vara samlade, icke inför någon särskild
bestämmelse för de fall, där dröjsmål utöver respittiden är av ringa
betydenhet.

Ett förhållande, som icke av Kungl. Maj:t blivit i förslaget berört,
är, huruvida hyresvärd, som genom delgivning av behörig vräkningsansökan
uppsagt avtalet, skall, då hyresgästen därefter före respittidens utgång
vidtager rättelse, och ansökan i fråga således icke kan bifallas, äga
åtnjuta ersättning av hyresgästen för de kostnader, som uppstått i anledning
av det anhängiggjorda utsökningsförfarandet, respektive den anhän
giggjorda rättegången. Det synes mig att hyresgäst, som i det sålunda
förutsatta fallet ju gjort sig skyldig till en försummelse, skall vara
skyldig att utgiva dylik ersättning. Då jag emellertid, i motsats till lagrådet,
”icke finner det vara utan särskilt stadgande klart, att hyresgästen i
fall av berörd beskaffenhet är skyldig att ersätta hyresvärden dennes
kostnader i målet, så synes det mig att uttrycklig bestämmelse om dylik
skyldighet bör, därest förslaget i övrigt vinner riksdagens bifall, i

den förevarande paragrafen införas.

I § 8 har Kungl. Maj:t föreslagit, att, i avseende å frågan huruvida
hyresgäst bevarat, respektive återvunnit sin rätt till lägenheten,
städse skall” därest hyresgästen genom postanvisning avsänt hyresbeloppet
till hyresvärden under dennes vanliga adress, så anses, som om hyran
kommit hyresvärden tillhanda den dag, då anvisningen avlämnades å postanstalten.
Det synes mig bäst överensstämmande med förut gällande
rättsgrunsatser att den, som begagnar postverket såsom sitt ombud, anses
o-öra detta på sitt eget ansvar. Det torde därför icke vara påkallat, att
f nu ifrågavarande avseende försätta hyresgästen i en särskild privilegierad
ställning. Ett stadgande av nu ifrågavarande slag kan även leda till

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

vissa stötande konsekvenser. Eu hyresgäst, som i och för hyrans erläggande
infinner sig hos hyresvärden t. ex. på morgonen omedelbart efter
respittidens utgång, skall anses hava förlorat sin hyresrätt, under det att
den hyresgäst, som infinner sig å postanstalt sista respitdagen strax före
postanstaltens stängning, skall avses hava återvunnit sin hyresrätt, även
om hyresbeloppet på grund av förbiseende inom postverket eller på grund
av mellan kommande helgdag varder hyresvärden erbjudet först efter ytterligare
ett par dagar. Med hänsyn bl. a. till dylika fall synes det mig
under alla förhållanden rimligt att, därest hyresgäst vill för nu ifrågavarande
ändamål begagna sig av allmänna posten, han skall äga skyldighet
att låta avsända postanvisningen åtminstone en dag före respittidens utgång.
En dylik skyldighet skulle stå i Överensstämmelse med vad som
exempelvis gäller beträffande skatters erläggande genom skattepostanvisning.

Socialstyrelsen har något berört frågan om, huruvida icke ett
särskilt slag av postanvisningsblanketter borde för här ifrågavarande ändamål
utfärdas. Socialstyrelsens åsikt i denna del anser jag vara mycket
beaktansvärd. Införandet av dylika postanvisningsblanketter skulle utan
tvivel leda till att förekomma missförstånd. Särskilt med hänsyn till de
personer eller de institutioner, som äga stora eller många fastigheter,
vore det lämpligt att införa dylika blanketter, så att vederbörande må
kunna genast vid mottagandet av de genom postanvisningarna översända
penningbeloppen göra klart för sig vad dessa avse.

Därest lvungl. Maj:ts förslag i nu ifrågavarande del vinner riksdagens
bifall, föreslår jag således sådan lydelse av lagrummet i fråga, att
hyran skall anses komma hyresvärden tillhanda dagen efter det att
anvisningen avstämplats på postanstalten, och att hyresgäst uti ifrågavarande
fall har skyldighet att översända hyresbeloppet medelst liyrespostanvisning.
Om lydelsen och utfärdandet av blanketter för dylika
anvisningar torde Konungen hava att meddela närmare bestämmelser.

I § 9 har Kungl. Maj:t föreslagit bibehållande av den genom om kommuhyresstegringslagarna
införda bostadsförmedlingen. Det synes mig att nal bostad»-en dylik institution liksom hittills komme att sakna all praktisk betydelse. ^Ön§e<fin?''
Aven om hyresvärdarna ålades att anmäla hyresledighets inträdande och
upphörande, och således allmänheten skulle kunna på de sålunda åsyftade
bostadsförmedlingskontoren vinna en viss överblick över bostadsmarknadens
läge på respektive orter, så följde ju därav ingen skyldighet för
hyresvärdarna att uthyra sina lägenheter till de personer, som önskade

8 Motioner i Andra hammaren, Nr 208.

begagna sig av bostadsförmedlingsinstitutionen. De skyldigheter, som
komme att åvila hyresvärdarna och de kommunala myndigheterna, bleve
därför enligt mitt förmenande blott betungande och utan motsvarande
nytta. A andra sidan måste det ju förutsättas, att hyresvärdar, som
önska uthyra de inom deras fastigheter ledigblivna lägenheterna, själva
komme att sörja för, att allmänheten på det mest effektiva sätt erhåller
meddelande om uppstånden hyresledighet. Att till allmänheten förmedla
dylik kännedom synes mig böra kunna överlämnas helt och hållet åt det
privata initiativet. I varje fall synes det mig, att den här ifrågasatta
bostadsförmedlingen bör vara lagd å frivillighetens grund.

Om påföljder I § 10 bär Kungl. Maj:t föreslagit straff för den, som vid uthyr hyremnspräk.

ning av lägenhet eller vid upplåtelse av hyresrätt för sig eller annan
§ 1®- tager vederlag, som enligt vad han insett eller bort inse är uppenbart
oskäligt. Socialstyrelsen, som föreslagit införande av bestämmelser av
berört innehåll, har emellertid därvid själv uttalat de starkaste betänkligheter.
Det torde också anses vara för envar uppenbart, att genom
den föreslagna lagstiftningen, som sålunda bleve en särlagstiftning mot
fastighetsägarna, dessa i det allmänna medvetandet lätt bleve stämplade
såsom en klass av medborgare, som hade en alldeles särskild benägenhet
att i olikhet med andra medborgare utnyttja personers trångmål till
oskälig vinning. Redan med hänsyn till det för fastighetsägarna kränkande
däri synes det rimligast att straffbelägga här avsedda förfaranden
först i samband med utfärdandet av en allmän prisockerlag. Att införa
en särskild ockerlag i avseende å hyresförhållanden synes mig dessutom,
såsom jämväl socialstyrelsen påpekat, lätt kunna leda till att göra hyresgäster
benägna för att vid konflikter med hyresvärdarna hota dessa med
anmälan för hyresocker. En dylik anmälan skulle, även om den visade
sig vara obefogad, säkerligen i de flesta fall icke lända hyresgästerna
till någon menlig påföljd. Risken för att en falsk angivelse eller ett
falskt åtal i strafflagens mening skulle anses föreligga är nämligen enligt
mitt förmenande och såsom för övrigt en granskning av Kungl. Maj:ts
förslag giver vid handen synnerligen minimal.

Då man närmare undersöker det sätt, på vilket enligt förslaget
bevisbördan blivit i nu ifrågavarande avseende fördelad mellan åklagaren
och svaranden, så finner man att hyresvärden tänkes vara bevisskyldig
för att det förfarande, som lägges honom till last, icke »inneburit
utnyttjande av annan persons trångmål i avseende å möjligheten att
vinna eller bevara tillgång till en efter hans förhållanden nödig lägen -

Motioner i Andra kammaren, Nr 208. 9

het». Hyresvärden skall nämligen enligt förslaget fällas till ansvar, där
ej »av omständigheterna framgår», att utnyttjande av berörd beskaffenhet
icke förelegat. Då hyresgästen givetvis måste tänkas underlåta att
förebringa sådan utredning, som länder till hyresvärdens förmån, så
tvingas hyresvärden att, för att icke riskera att bliva fälld till ansvar,
söka styrka, att han icke utnyttjat hyresgästens trångmål. Hyresgästen,
respektive åklagaren, blir sålunda befriad från den skyldighet att styrka
grunden för sin talan, som eljest skulle enligt allmänna processrättsliga
regler hava ålegat honom. En dylik omkastning av bevisbördan har
icke tidigare ens förekommit i hyresstegringslagarna, och det synes mig
fullständigt omotiverat att nu genomföra en dylik. Man torde väl icke
komma ifrån såsom rimligt, att om en hyresgäst påstår, att han blivit
utsatt för ocker i lagens mening, han även bör vara skyldig att styrka
detta sitt påstående och således i nu åsyftade hänseende skyldig att
styrka, att hans trångmål i avseende å möjligheten att erhålla bostad
blivit av hyresvärden till oskälig vinning utnyttjat. Om Kungl. Maj:ts
förslag i här avsedda del oförändrat vinner riksdagens bifall, så är risken
för obefogade åtal så mycket mera påtaglig, som åklagaren icke lär hava
någon skyldighet att vid undersökning av, huruvida sannolika skäl för
åtal föreligga, förebringa utredning beträffande sådana omständigheter,
för vilka motparten — hyresvärden — är bevisskyldig. Om således
hyresvärden först under rättegångens lopp förmår styrka, att han icke
utnyttjat ett hyresgästens trångmål i ovan angivet hänseende, så torde,
ehuru hyresvärden blir frikänd, åklagaren och därmed sannolikt också
hyresgästen gå fri från efterräkningar, hur obefogat än åtalet från allmänna
synpunkter kan visa sig hava varit.

Slutligen vill jag i denna del anmärka, att, även om ny allmän
lagstiftning angående prisocker icke hinner att nu genomföras, de förfaranden,
som Kungl. Maj:ts förslag i nu berörda del åsyftar, redan på
grund av nu gällande lag kunna enligt mitt förmenande lända till menlig
påföljd för hyresvärden. I lag om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område § 31 stadgas nämligen följande:

»Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne
eller beroende ställning i förhållande till honom till att taga eller betinga
sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det vederlag, som
må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke
skall utgå, vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot
den förfördelade.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 4 samt. 72 häjt. (Nr 208).

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första
stycket avses, ligger annan till last än den, gent emot vilken rättshandlingen
företogs, och denne ägde eller bort äga kunskap därom.»

Jag kan icke finna annat än att det sålunda citerade lagrummet
äger tillämpning å de förfaranden, som Kungl. Maj:t här velat göra till
föremål för straffbestämmelser. Om således nämnda lagrum i avtalslagen
tillämpas på ett hyresavtal, däri hyresbeloppet står i uppenbart missförhållande
till lägenhetens värde, och hyresvärden vid avtalets träffande
begagnat sig av hyresgästens trångmål, oförstånd eller lättsinne, så blir
ett dylikt hyresavtal ogiltigt, i anledning varav vid tvist om storleken
av det hyresbelopp, som må anses skäligt, domstolen lär hava att bestämma
dylikt belopp. Det synes mig, att man redan med nu angivna
förhållande för ögonen bör kunna låta anstå med straffbestämmelser
för här ifrågavarande fall, intill dess en allmän prisockerlag hinner
utfärdas.

Socialstyrelsen har i samband med avgivande av det förslag, som
ligger till grund för Kungl. Maj:ts proposition, bragt på tal en del spörsmål,
vilkas lösning socialstyrelsen dock ansett böra anstå intill dess en
allmän revision av nyttjanderättslagen genomföres. I anslutning härtill
och i avvaktan på en dylik revision skulle jag dock vilja framhålla såsom
särskilt nödvändigt, bl. a., att bestämmelsen i nyttjanderättslagen om
hyresgästs rätt att upplåta del av lägenheten (berörda lag 3 kap. 23 §
1 stycket 3 mom.) måtte bliva till sin räckvidd begränsad. Såsom förhållandena
för närvarande gestalta sig, kunna hyresgästerna, utan risk
att anses hava förverkat nyttjanderätten, upplåta praktiskt taget hela den
förhyrda lägenheten till annan person. Synnerligen ofta tillgår det vid
dylik upplåtelse på det sättet, att en hyresgäst till annan person uthyr
samtliga rum och själv bebor exempelvis köket eller någon skrubb inom
lägenheten. En dylik upplåtelse i och för sig anses icke av domstolarna
förorsaka hyresvärden sådant men, att denne är berättigad att på grund
av kontraktsbrott uppsäga hyresgästen till avflyttning. Att upplåtelser
under dylika förhållanden förekomma i stor utsträckning, torde vara allmänt
bekant. Det synes därför påkallat att i nyttjanderättslagen införa
en bestämmelse om, att hyresgäst icke äger rätt att utan hyresvärdens
medgivande upplåta till annan person utav den förhyrda lägenheten mer
än högst halva antalet rum, kök däri inbegripet.

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

Det torde vara en erkänd social angelägenhet att hyresförhållandena
böra erhålla största möjliga stabilitet, och att därför bland annat hyreskontrakt
med lång giltighetstid böra i största möjliga utsträckning komma
till användning. Men för att kunna göra dylika kontrakt möjliga och
mera brukliga kräves givetvis att hyresvärdarna få någon säkerhet för att
hyresrätten icke missbrukas på sätt, som ovan antytts, och som av hyresvärdarna
vid respektive avtals ingående icke avsetts eller näppeligen kunnat
förutses. Jag föreslår således ett tillägg av nu antytt innehåll till
nvttjanderättslagen kap. 3 § 23 st. 1 mom. 3.

På grund av vad jag sålunda anfört och åberopat får jag hemställa,

att riksdagen måtte med avseende å det föreliggande
lagförslaget ej mindre avslå de bestämmelser,
som däri inrymts under §§ 4, 6, 7, 8, 9, 10 och 12
samt den del av de föreslagna övergångsbestämmelserna,
som hava avseende å de sålunda angivna paragraferna,
än även med avslag å under § 2 inrymda
bestämmelser för sin del antaga den lydelse av nämnda
paragraf, som framgår av nedan omförmälta Förslag
till Lag med vissa bestämmelser rörande hyra.

Därest riksdagen icke anser sig kunna bifalla min sålunda gjorda
hemställan, hemställer jag,

att riksdagen måtte, i den mån som Kungl.
Maj:ts förslag icke i enlighet med mitt första yrkande
varder avslaget, för sin del antaga

dels bifogade Förslag till Lag med vissa bestämmelser
rörande hyra, samt dels bifogade Förslag
till Lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 23 § i
lagen den 14 juni 1907 angående nyttjanderätt till
fast egendom.

Där i mitt sålunda åberopade Förslag till Lag med vissa bestämmelser
rörande hyra transsumering ägt rum, har detta skett ur Kungl.

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

Maj:ts föreliggande förslag. Av mig i mitt förslag använd kursiverad
stil utmärker, att mitt förslag i sålunda framhävda delar skiljer sig från
Kungl. Maj:ts förslag eller, i fråga om de föreslagna ändringarna i nyttjanderättslagen,
utgör tillägg till förut gällande lag.

Stockholm den 9 februari 1923.

Eric Björnberg.

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

Förslag till lag

med vissa bestämmelser rörande hyra.

Med ändring av —-------

förordnas som följer:

Om hyresbelopp.
1 §•

För tid efter den SO september 1923 —
ingen inverkan på hyrans storlek.

2 §•

Har hyresgäst i den ordning, som angives i 8 § 5 mom. i lagen den 30
juni 1920 med vissa ändrade bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. eller
lagen i samma ämne den 17 juni 1921, antagit hyresvärdens vid uppsägning på
grund av 1 mom. b) samma § gjorda erbjudande att mot förändrad hyra fortfarande
förhyra lägenheten, då skall hyra, som enligt det sålunda tillkomna avtalet
skall utgå för tid efter utgången av september månad 1923, anses avtalad
till belopp, som gällt för tiden närmast före utgången av den tid, då avtalet senast
kunnat av hyresvärden uppsägas till upphörande den 30 september 1923 eller senare.

Lag samma vare, —---- — — •*---— — — — — — — —

beroende av hyresnämnds beprövande.

I fråga om ersättning för värme —------— —---

vad hyresnämnden sålunda bestämt.

3 §•

För beräknande i de i 2 §--— — —----—-----

upptaga framställning, som göres senare.

Om rätt till uppsägning i vissa fall.

4 §.

Där hyra, som är bestämd
angivit såsom skäligt.

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

Ansökan om rätt att — — —
meddela beslut över ansökningen.

Uppsägning enligt denna §--

erinran om berörda äventyr.

Har hyresvärden till hyresgästen
då brevet avlämnades å posten.

Om överklagande av hyresnämnds beslut m. m.

5 §•

1. Har vid hyresnämnds beslut —--- — — — —

efter erhållen del av beslutet.

2. Bestämmelserna i 14 § — — —---—--

efter den 30 september 1923.

3. Finner prövningsmyndighet skäl--— —--

erforderligt beslut i själva saken.

4. Mot beslut, som prövningsmyndighet —--— —

må talan ej föras.

Om hyrans erläggande i vissa fall.

6 §•

I den mån hyra för lägenhet, — —--—-------—

erläggas å avtalad förfallodag.

7 §•

Hyresrätten vare förverkad och hyresvärden förty berättigad att uppsäga avtalet,
om hyresgästen dröjer med erläggande av hyra, som utgår i penningar, utöver
förfallodagen. Sker rättelse senast å åttonde söckendagen från förfallodagen eller
å senare dag och, i sistnämnda fall, innan hyresvärden gjort bruk av sin rätt att
på grund av dröjsmålet uppsäga avtalet till upphörande, skall, oavsett vad därom
må hava avtalats, dröjsmålet icke vidare kunna åberopas såsom grund för hyresgästens
skiljande från lägenheten.

Har hyresvärden under åberopande av dröjsmålet hos domstol, överexekutor
eller skiljemän påyrkat hyresgästens förpliktande att avflytta från lägenheten,
må beslut, varigenom yrkandet på berörda grund bifalles, icke meddelas
förr än tio söckendagar förflutit från förfallodagen. I fall, som nu sagts, ankommer
det på hyresgäst, vilken inom behörig tid vidtagit rättelse, att sådant
hos myndigheten eller skiljemännen anmäla och styrka. I fall, där hyresrätten
förverkats, men på sätt i första stycket sägs återvunnits, tillägge myndigheten eller
skiljemännen hyresvärden ersättning för all kostnad, som utsökningsförfarandet, rättegången
eller skiljemannaförfärandet medfört. Där beslut om vräkning meddelats,
går detsamma i vanlig ordning i verkställighet, såvida ej myndighet, varest talan
emot beslutet föres, annorlunda förordnar.

Uppsäges avtalet, äge hyresvärden rätt till skadestånd.

Motioner i Andra kammaren, Nr 208.

8 §•

Har från postanstalt inom riket hyra genom åyrespostanvisning avsänts
till hyresvärden under dennes vanliga adress, skall städse med avseende å frågan,
huruvida hyresgästen bevarat eller, i fall som avses i 7 §, återvunnit sin rätt
till lägenheten, även om annorlunda avtalats, så anses, som om hyran kommit
hyresvärden tillhanda dagen efter den dag, då anvisningen avlämnades å postanstalten.

Är någon satt att-------— — —-------

hyrans erläggande till denne.

Beträffande lydelsen och utfärdandet av blanketter för hyrespostanvisningar
utfärdar Konungen närmare bestämmelser.

Om kommunal bostadsförmedling.

9 §•

1. Inom stad med eu mantalsskriven--— — —-----—

uthyrning av omöblerade bostadslägenheter.

2. Stadsfullmäktige äga besluta, huru kommunal bostadsförmedling skall
anordnas, samt huruvida och med vilka belopp avgifter för sådan förmedling
skola utgå.

Om påföljder vid oskäliga hyresanspråk.

10 §.

Den som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller vid
överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet utnyttjar annan persons trångmål med
avseende å möjligheten att vinna eller bevara tillgång till en efter dennes förhållanden
nödig lägenhet till att taga eller för sig eller annan betinga vederlag, av
vad slag det vara må, som, enligt vad han insett eller bort inse, är uppenbart
oskäligt, straffes med böter från och med tjugufem till och med tiotusen kronor
eller med fängelse i högst ett år. Såsom uthyrning av lägenhet skall anses även
upplåtande eller överlåtande av delägarerätt i fastighet eller i bolag eller förening,
som äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen är att vinna eller bevara
tillgång till lägenhet.

Fälles någon till straff----— — —--—--— — —

taget eller avtalat vederlag.

Om skiljeavtal angående hyrestvister.
11 §•

Har mellan hyresvärd och hyresgäst — — — —
tillträda eller behålla lägenheten.

Motioner i Andra hammaren, Nr 208.

I fråga om skiljeavtal, som
angivna tid av sex månader.

Om åtals anställande m. m.

12 §.

1. Förseelser, som avses i 10 §, skola åtalas av allmän åklagare vid allmän
domstol.

2. Böter, som ådömas enligt 10 §, så ock vad gärningsmannen enligt
10 § andra stycket förpliktas utgiva tillfälle kronan.

3. Saknas tillgång till — —--------------

enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder med undantag för 9, 10 och 12 §§, vilka skola gälla
från och med den 1 oktober 1923, i kraft den 15 mars samma år.

I fråga om hyresrätt, som upplåtits före den 15 mars 1923, skola 6 och
11 §§ icke tillämpas, dock att underlåtenhet att enligt avtal erlägga hyran i
förskott för längre tid än en månad icke berättigar till uppsägning, så länge
hyresgästen sist å andra söckendagen av varje månad till fullo erlägger den på
samma månad belöpande hyran. Är hyresavtal, som slutits före den 15 mars
1923, ingånget för obestämd tid eller med förbehåll om rätt för såväl hyresvärden
som hyresgästen att uppsäga avtalet, och sker ej efter den 14 mars 1923
uppsägning till den dag, då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast
kunnat frånträdas, skall beträffande sådana lägenheter, som i 6 § avses, nämnda
lagrum utan inskränkning tillämpas beträffande hyra, som belöper å tid från och
med sistnämnda dag, och 11 § gälla i fall, då skiljeavtalets tillämpning påkallas
samma dag eller senare.

Bestämmelserna i 7 §--------— —-----

före den 15 mars 1923.

Vad i 10 § stadgats--------—---------

även efter sistnämnda dag.

Motioner i Andra hammaren, Nr 208.

Förslag till Lag

angående föritndrad lydelse av 3 kap. 23 § i lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom.

23 §.

Hyresrätten vare förverkad och hyresvärden förty berättigad att uppsäga
avtalet:

1. om hyresgästen, där han på grund av avtalet skall utföra arbete eller
annan tjänstbarhet, undandrager sig att fullgöra vad sålunda åligger honom eller
vid arbetets utförande visar tredska;

2. om lägenheten nyttjas — — — — — — — — — — —---

vidtager rättelse;

3. om utan hyresvärdens medgivande hyresgästen överlåter lägenheten
till annan eller han utan hyresvärdens medgivande upplåter till främmande person
mera än halva antalet av i den förhyrda lägenheten ingående rum, kök däri inbegripet,
eller han i den förhyrda lägenheten inrymmer främmande personer
under sådana omständigheter, att därav kan uppkomma men för hyresvärden,
eller i fall, som 8 § första stycket avser, i hyresgästs ställe sättes någon, vilken
hyresvärden ej är pliktig att taga för god;

4. om lägenheten vanvårdas — — — — — — — — — — — _ _

rättelse sker;

5. om i fall, där — — — — — — — — — — — — —____

ej kan visa giltig ursäkt; eller

6. om hyresgästen, där —■ — — — —-----— ----

sålunda åligger honom.

Finnes i fall, som denna § avser, vad som lägges hyresgästen till last,
vara av ringa betydenhet, må ej hyresgästen skiljas fråu lägenheten.

I fråga om påföljd av underlåtenhet att på för fall odag en erlägga hyra, som
som skall utgå i penningar, är särskilt stadgat.

Uppsäges avtalet, äge hyresvärden rätt till skadestånd.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 4 saml. 72 käft, (Nr 208.)