Motioner i Andra hammaren, Nr 16 A.
1
Nr 164.
Av lierr Röing in. fl. om befrielse för Nobelstiftelsen från skyldigheten
att erlägga bevillning samt inkomst- och förmögenhetsskatt.
Under sjunde huvudtiteln (p. 33, sid. 110—117) i årets statsverksproposition
har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att dels besluta, att från statsverket
skall till Nobelstiftelsen återbäras av stiftelsen erlagd inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1926, i den mån denna skatt överstiger en efter ett grundbelopp
av tre procent på det beskattningsbara beloppet beräknad inkomst- och
förmögenhetsskatt, dels ock för dylik återbäring anvisa ett extra förslagsanslag
å kronor 275,000:—.
Chefen för finansdepartementet har i sin motivering för berörda hemställan
uttalat, att han både anledning förmoda, att Stockholms stad jämväl skulle
vara benägen fatta beslut om anslag till återbäring av så stor del av kommunalskatten,
som motsvarade kommunalandelen av kommunala progressivskatten
för år 1926. Någon återbäring av den kommunala progressivskattens utjämningsandel
torde däremot ej böra ifrågakomma. Återbärandet skulle, beräknat
enligt dessa grunder, för statens vidkommande motsvara omkring tre fjärdedelar
av inkomst- och förmögenhetsskatten för år 1926 och för Stockholms
stad omkring hälften av kommunalskatten.
Enligt vår uppfattning är av synnerlig vikt, att frågan om Nobelstiftelsens
skattskyldighet erhåller en gynnsam och vidsynt lösning, detta ej blott med
hänsyn till tillfredsställande upprätthållande av stiftelsens verksamhet och
möjliggörandet av en från början avsedd, successiv utveckling av de med stiftelsen
förbundna vetenskapliga institutionerna, utan jämväl för Sveriges anseende
i utlandet såsom kulturstat.
För frågans beljäsande tillåta vi oss framhålla några synpunkter utöver dem,
finansministern anfört, samt bilägga dels d:r Emanuel Nobels i statsverkspropositionen
endast i korthet refererade framställning (bil. A.), dels kammarrättens
i anledning av remiss däröver avgivna yttrande (bil. B).
Rent formellt sett beror det förhållandet, att Nobelstiftelsen ansetts böra
beskattas, därpå att densamma —- ehuru dess verksamhet i allt väsentligt utövas
under form av viss samverkan mellan olika, var för sig skattefria akademier
eller däremot svarande vetenskapliga institutioner -—■ icke själv ansetts
bänförlig till sådan akademi eller vetenskapligt samfund. Denna beskattnings
Bihang
till riksdagens protokoll 1926. \ samt. 29 käft. (Nr 16h—166.) 1
2
Motioner i Andra kammaren, Nr 16-4.
tekniska distinktion liar dock ansetts, även nr formellt juridisk synpunkt, så
omtvistlig, att prövningsinstanserna vid beskattningsfrågans senaste behandling
(regeringsrättens årsbok ref. 20) stannat i skiljaktiga beslut.
Sålunda voro inom kammarrätten tre olika uppfattningar företrädda rörande
tolkningen av de nu gällande beskattningsbestämmelserna, i det att de tre ledamöter,
som deltogo i ärendets behandling, anförde var sin skilda mening; en
uttalade sig för stiftelsens skattskyldighet utan någon inskränkning, en för
fullständig skattefrihet och den tredje för stiftelsens frikallande från erläggande
av bevillning och inkomstskatt för 4/5 av inkomsten samt förmögenhetsskatt
för 4/6 av förmögenheten (motsvarande den andel i stiftelsens medel, rörande
vilkas avkastning de svenska organen ägde fatta beslut). På grund
härav blev kammarrättens utslag avfattat i enlighet med sistnämnda mening.
Utslaget i regeringsrätten, varigenom stiftelsen ålades skattskyldighet, framkom
såsom resultat av en omröstning med tre röster mot två, vilka senare
voro för dess befriande från skatt.
Det må under dessa förhållanden anses förklarligt, om de personer, däribland
testators brorson d:r Emanuel Nobel, som vid förhandlingarna rörande Nobelstiftelsens
konstituerande närmast hade att bevaka testators och den blivande
stiftelsens intressen, icke kunnat föreställa sig annat, än att stiftelsen skulle
komma att räknas till de skattefria institutionerna, och därför ej på förhand
vidtogo några särskilda åtgärder i syfte att säkerställa sådan behandling av
stiftelsen. En sådan skattefrihet torde i själva verket ha framstått såsom självskriven.
Starka såväl sakliga som pietetsskäl syntes tala därför, och svenska
regeringens åtgärder beträffande bevakning av testamentet samt dess visade
intresse rörande grundstadgarnas avfattning och Kungl. Majrts stadfästelse av
desamma syntes giva visst fog för att antaga, att Kungl. Maj:t delade denna
uppfattning.
Det torde i detta samband icke böra förglömmas, att den av Alfred Nobel
samlade och donerade förmögenheten till ojämförligt övervägande del förvärvats
under verksamhet i utlandet och sålunda ej under hägn av svenska samhälleliga
och ekonomiska förhållanden. Testator var genom sin livsverksamhet
och till hela sin åskådning starkt internationellt betonad. Huvudsyftet med
hans testamente var ju även att söka gagna hela mänskligheten genom att
bereda ekonomisk bekymmerfrihet för dem, som »gjort» -— och hade förutsättningar
för att i fortsättningen göra — »mänskligheten den största nytta».
Att han anförtrodde hedersuppdraget att utföra dessa hans intentioner i huvudsak
åt svenska institutioner, har ju, som han själv förklarat, haft sin grund
i det obetingade förtroende han hyste till svensk redbarhet. Men därjämte
torde man väl vara berättigad häri se jämväl en önskan att bidraga till höjande
i utlandet av aktningen för och uppskattningen av Sverige och särskilt av
svensk vetenskaplig verksamhet. — Att svenska myndigheter skulle komma
att begagna sig av uppdraget och av den högsinta gåvan för att för rent
svenska, testators syften alldeles ovidkommande ändamål, lägga beslag på
Motioner i Andra kammaren, Nr 164.
o
över en tredjedel av årsinkomsten, var förvisso något, som måste legat Alfred
Nobels föreställningssätt fjärran. Ej heller lärer hans brorson E. Nobel -—
vilken av hänsyn till farbroderns önskningar avstod från att i eget intresse
söka utnyttja testamentets formellt svaga punkter genom överklagande, för
att i stället kraftigt medverka till en gynnsam lösning av stiftelsens organisationsfrågor
-—• haft anledning förmoda, att bevakandet av testamentet enligt
Kungl. Haj:ts åläggande å »svenska statens och det allmännas» samt å de
svenska prisutdelarnas vägnar, skulle i fortsättningen leda till ett dylikt
beslagtagande av den donerade förmögenheten för tillgodoseende av svenska
statliga och kommunala behov.
Detta förhållande har även givit anledning till en för Sverige föga smickrande
uppmärksamhet i utlandet, varom talrika uttalanden i utländsk press
bära vittnesbörd.
Med anledning härav har även, enligt vad vi erfarit, förslag framställts till
Nobelstiftelsens styrelse från schweiziskt håll om överflyttande av Nobelstiftelsens
hela penningförvaltning till Schweiz. Härigenom skulle, enligt vad
som framhållits, stiftelsen antagligen kunna utverka fullständig skattefrihet.
Skulle detta mot förmodan ej kunna (genom förhandling med vederbörande
myndigheter) utverkas, skulle den skatt, som kunde komma att utkrävas, i
varje fall icke överstiga ^ pro mille å stiftelsens kapitalbehållning. Det torde
vara överflödigt att beröra det för Sveriges anseende ogynnsamma intryck
det skulle väcka, därest Nobelstiftelsen, för att möjliggöra ett bättre tillgodoseende
av stiftelsens ändamål och internationella syften, skulle se sig nödsakad
vidtaga åtgärder för en förflyttning av sin medelförvaltning till annat land.
Vi ha även erfarit, att erbjudande gjorts från utländskt håll — uppenbarligen
under intryck av det internationellt betydelsefulla i Nobelstiftelsens
syfte — om att under dess förvaltning ställa ytterligare en större donationsfond
för fördelning av ränteinkomsten genom dess organ, d. v. s. de prisutdelande
institutionerna.
Stiftelsens styrelse har emellertid, enligt vad vi inhämtat, vid förhandling
om formerna och villkoren för en sådan donation, ansett sig skyldig framhålla
beskattningsbestämmelserna i Sverige och ovissheten om, huruvida befrielse
från skatt kunde påräknas. Det har ur dessa synpunkter ansetts böra tagas
under övervägande att förlägga förvaltningen av den blivande donationsfonden
till Schweiz i stället för till Sverige.
I d:r Emanuel Nobels framställning till Kungl. Maj:t erinras, såsom jämväl
i finansministerns referat av densamma i korthet omnämnes, om den, i motsats
mot vad fallet varit med Nobelstiftelsen, starkt gynnade behandling ur
beskattningssynpunkt, som kommit ett par andra större donationer för vetenskapliga
ändamål till del. På förslag av dåvarande finansministern, statsrådet
Thorsson, och med stöd av ett kraftigt förord från universitetskanslern blev
nämligen den år 1922 till Karolinska institutet donerade fonden »Thérese och
Johan Anderssons minne» befriad ej blott från inkomst- och förmögenhetsskatt,
4
Motioner i Andra kammaren, Nr 16k.
utan även från belöpande arvskatt. Likaså var förhållandet med de till Stockholms
högskola överlämnade Heckscherska donationsmedlen.
Det synes oss knappast förenligt med rättvisa och billighet, att efter tilllämpning
av en dylik vidsynt frikostighet i fråga om medel, avsedda att
tillgodogöras den nationella forskningen, fortsätta med att underkasta en fond,
vars avkastning i likhet med vad fallet är med Nobelstiftelsen, till större
delen är avsedd att utgöra ett stöd för det internationella kulturarbetet, en i
hög grad betungande beskattning.
Rörande storleken av de skattebelopp, som av Nobelstiftelsen erlagts år 1925,
hava vi inhämtat följande:
Kommunalskatten utgjorde . .
Kommunala progressivskattens
kommunalandel . . . .
utjämningsandel . . . .
Kronoskatt.........
. ... Kr. 85,432:06
. . . . » 86,382: —
. . . . » 21,595:50
. . . . » 396,011: —
tillhopa Kr. 589,421: 52
Med allt erkännande för det intresse och den förståelse för de i d:r Nobels,
av Nobelstiftelsens styrelse biträdda framställning, anförda synpunkter, som
visats av finansministern, kunna vi ej finna den av honom föreslagna interimistiska
lösningen av Nobelstiftelsens skattefråga fullt tillfredsställande. En
verkligt vidsynt och för vårt land gagnelig lösning kan enligt vår åsikt endast
vinnas genom beviljande av skattefrihet i enlighet med kammarrättens förslag.
Härigenom vunnes därjämte en ur alla synpunkter vida enklare behandling
av frågan, särskilt vad beträffar befrielse från kommunalskatt. Att Nobelstiftelsen
skall betungas med erläggande av sådan skatt till Stockholms stad
måste nämligen enligt vår uppfattning anses i ännu högre grad oberättigat än
i fråga om skatterna till staten, då ju kommunen ej på något sätt beröres av
stiftelsens verksamhet.
De skäl, som av finansministern anförts mot en definitiv lösning redan nu
av denna fråga, synas oss icke heller övertygande. Erågan synes oss nämligen
redan nu så utredd och lärer väl dessutom under utskottsbehandlingen bliva
ytterligare så belyst, att riksdagen må kunna fatta en bestämd ståndpunkt i
ärendet, alldeles oavsett frågan om eventuell skattefrihet för övriga, nu skattskyldiga
stiftelser och ideella föreningar m. m. En slutgiltig behandling redan
nu torde i detta fall vara väl motiverad av den särställning Nobelstiftelsen,
såsom av det ovan anförda framgår, med fog kan göra anspråk på att intaga.
I fråga om de författningsändringar, som erfordras för tillerkännande redan
nu åt Nobelstiftelsen av skattefrihet, hänvisas till kammarrättens bilagda utlåtande.
Yi hemställa alltså,
att riksdagen ville besluta sådan ändring i bevillningsförordningen
5 § e) och 12 § 8 mom. c) samt förordningen om
Motioner i Andra kammaren, Nr 16b.
5
inkomst- och förmögenhetsskatt 5 § 2 mom. c) att efter
orden »vetenskapliga samfund» tillägges »Nobelstiftelsen».
Härvid förutsattes givetvis, att Kungl. Maj:ts förslag om
viss skatterestitution till Nobelstiftelsen avslås.
Stockholm den 22 januari 1926.
Erik Ilo in g.
Georg Andrén.
Otto Järte.
Eliel Löfgren. Arthur Engherg.
Warner Rydén. Helge Almquist.
Arne Eorssell.
Bilaga A.
Till K o n unge n.
I min egenskap av Alfred Nobels brorson och representant för en gren av
familjen Nobel vid de överläggningar, som under loppet av åren 1898 och
1899 fördes angående Alfred Nobels testamente, anser jag mig befogad och
förpliktad att göra följande framställning rörande vissa Nobelstiftelsens nuvarande
ekonomiska förhållanden, vilka sammanhänga med dess beskattning.
Alfred Nobels testamente utmärker sig genom sin stora knapphändighet, som
kan synas särskilt påfallande med hänsyn till donationens storlek. Denna
knapphändighet måste emellertid ses i belysningen av vissa rent subjektiva
förutsättningar hos testator personligen.
Min avlidne farbroder hade för vana, att då han en gång givit personer sitt
förtroende, eller då han lämnat någon viss person ett särskilt förtroendeuppdrag.
ej binda vederbörande genom detaljerade föreskrifter. På liknande sätt
har han förvisso velat beträffande sin stora donation lämna dem, åt vilka han
uppdrog förverkligandet av sin yttersta vilja, all den handlingsfrihet, som
vore förenlig med ett rätt iakttagande av testamentets anda och huvudsyfte.
Att Alfred Nobel lämnade åt svenska vetenskapliga institutioner uppdraget
att verkställa hans intentioner och ansåg sig kunna hysa ett så fullt och oinskränkt
förtroende, att hans testamentariska dispositioner därigenom skulle på
det mest lojala sätt bringas till utförande, torde sammanhänga med den höga
tanke, han städse hyste om svensk redbarhet.
Denna tolkning av testators tankar, som grandar sig på min nära personliga
kännedom om hans uppfattning och tänkesätt, bestyrkes för övrigt av vissa
uttalanden till de personer, som bevittnat hans testamente. Enligt hans yttranden
till en av dessa hade han sålunda beslutat lämna svenska vetenskapliga
institutioner uppdraget att verkställa hans intentioner »just därför att han
påträffat det största procenttalet ärliga människor i Sverige och följaktligen
förutsatte, att hans yttersta vilja skulle här i Sverige iakttagas med större
redbarhet än annorstädes».
Det vill synas, som om ett dylikt, för landet hedrande förtroendeuppdrag,
givet under dessa förutsättningar, måste anses i alldeles särskild grad förpliktande.
Som bekant mötte till en början starka betänkligheter från skilda håll, och
särskilt även inom de såsom prisutdelare utsedda institutionerna själva, rörande
6
Motioner i Andra kammaren, Nr J6k.
möjligheterna för en tillfredsställande och praktiskt acceptabel tillämpning av
testamentsbestäinmelserna. Med hänsyn härtill mottog jag även på sin tid
åtskilliga uppmaningar, även från ledande håll, att sätta mig i spetsen för
en aktion, avseende en mer eller mindre genomgripande omgestaltning av testamentsbestämmelserna.
Hänsynen för min farbroders uttalade sista vilja bjöd mig emellertid att
i första hand medverka med testamentsexekutörerna i strävanden, som gingo
ut på att genom preliminära överläggningar med representanter för de utsedda
prisutdelande myndigheterna söka skapa en grundval för utarbetandet av de
stadgar, vilka voro nödiga för testamentets praktiska tillämpning. Min ståndpunkt
till frågan framgår av det uttalande, jag ansåg mig böra göra vid
.sammanträde för överläggning om Alfred Nobels testamente den 11 februari
1898 (se bifogade protokoll, sid. 13).
Under de fortsatta överläggningarna, vid vilka jämväl ombud för familjen
Robert Nobel deltog, utarbetades det förslag till grundstadgar, som sedermera
med mindre väsentliga ändringar blivit av Eders Kungl. Maj:t stadfäst och
ännu är gällande.
Under dessa överläggningar var nu uppmärksamheten bland annat inriktad
på att tillse, att icke medel, tillhörande Alfred Nobels fond, komme att användas
till ändamål, som vore främmande för densamma. Sålunda innehålla grundstadgarna
bestämmelser om att dessa medel icke skulle få användas för de
andra uppgifter, som de prisutdelande myndigheterna hade att verka för. Men
en fråga, som därvid icke alls uppmärksammades, var huruvida det överensstämde
med donators syften att fondens avkastning togs i anspråk för skatt
till stat och kommun. Anledningen till att denna punkt ej behandlades, tjänar
det ju egentligen ej något till att nu efterforska. Det torde dock böra erinras
därom, att de delegerade för de blivande prisutdelarna, vilka deltogo i överläggningarna,
tillhörde skattefria akademiska eller vetenskapliga institutioner
och därför givetvis icke både anledning antaga annat, än att samma förmån
av skattefrihet skulle utan vidare få åtnjutas av Nobelstiftelsen, vars syften
just dessa akademiska respektive vetenskapliga institutioner skulle ha till uppgift
att förverkliga. En annan omständighet, som bidragit till att denna fråga
ej kom under behandling vid överläggningarna, var tvivelsutan, att Alfred Nobels
donation, på sätt i justitiekanslems underdåniga yttrande den 6 maj 1917 framhållits,
ansågs vara av den vikt och betydelse för staten och det allmänna, att
icke något torde böra underlåtas, som kunde vara ägnat att i sin mån befordra
förverkligandet av testators höga syften, och att därför testamentet, såsom ock
skedde, borde bevakas jämväl å statens och det allmännas vägnar. Även
testamentsexekutörerna utgingo därför, enligt vad jag har mig bekant, från
den blivande stiftelsens skattefrihet såsom en självfallen sak.
Att Alfred Nobel själv ej berörde denna fråga, finner sin naturliga förklaring
i vad här förut nämnts om hans testamente. Men alldeles otvivelaktigt är,
att han, om han tänkt sig möjligheten av att hans donation skulle bli föremål
för beskattning, såsom oeftergivligt villkor för donationen skulle ha uppställt
skattefrihet för densamma.
För min egen del kunde jag icke heller tänka mig annat än att donationen
skulle bliva befriad från skatt. Hade detta icke varit förhållandet, skulle jag
naturligtvis såsom oeftergivligt villkor för uppgörelse angående Alfred Nobels
testamente uppställt, antingen att Nobelstiftelsen i vederbörande skatteförfattningar
uttryckligen tillerkänts samma skattefrihet som akademier, eller ock
att åt Alfred Nobels skapelse givits den rättsliga karaktär, att den otvivelaktigt
kommit att tillhöra de skattefria institutionerna.
Motioner i Andra kammaren, Nr 16i.
7
Det torde icke möta minsta tvivel, att inga större svårigheter knnnat möta
för ett tillfredsställande ordnande av skattefrihet för Alfred Nobels donation
på endera av dessa vägar. Till jämförelse må här endast anföras hurusom den
till Karolinska institutet år 1922 under namn av »Thérese och Johan Anderssons
minne» donerade fonden icke blott åtnjuter fullständig skattefrihet, utan
även på grund av Kungl. Maj:ts proposition till 1923 års riksdag (nr 16)
beviljats efterskänkande av belöpande arvskatt.
I sitt anförande till statsrådsprotokollet vid behandlingen av detta ärende
åberopade dåvarande finansministern, statsrådet Thorsson, bland annat, en
hemställan i saken från kanslersämbetet för rikets universitet, vari uttalas
att »då benägenheten att genom donationer stödja institutioner, som hava allmänna
syftemål att tillgodose, med säkerhet kan antagas bliva i hög grad
minskad, om genom ett alltför strängt tillämpande av gällande skattebestämmelser
i ett fall sådant som detta en betydande del av de donerade medlen
indragas till staten, finner kanslersämbetet sig böra livligt understödja den
gjorda framställningen om befrielse i föreliggande fall från arvskatt.
Ett ytterligare skäl härtill finner kanslersämbetet däri, att vid ett föregående
tillfälle i liknande fall beviljats befrielse från avgift till staten, nämligen
enligt beslut av riksdagen år 1919 i fråga om restitution av arvskatt, som
Stockholms högskola vid mottagandet av Heckscherska donationen erlagt. Vid
detta tillfälle var det dessutom icke en offentlig statsinstitution, utan en på
enskilda medel grundad högskola, som kom i åtnjutande av den medgivna
befrielsen.»
Det synes mig, som om dessa uttalanden kunde med starkt fog åberopas till
stöd för att även Nobelstiftelsen, som ju i eminent grad är avsedd att tillgodose
allmänna syftemål, bort komma i åtnjutande av skattefrihet. Så har
emellertid ej hittills blivit fallet. Redan i arvskatt erlades på sin tid till
svenska staten ett belopp av kronor 1,843,692:25. Sedan sedermera Nobelstiftelsen
konstituerats, blev stiftelsen från och med sitt första räkenskapsår av
taxeringsmyndigheterna i Stockholm upptaxerad till beskattning för inkomst
av sitt kapital. Taxeringen överklagades i alla instanser, ehuru utan framgång.
En väsentlig och för varje år växande del av den ränteinkomst, som av
testator disponerats för av honom angivna syften, har sålunda under de gångna
åren tagits i beslag för tillgodoseende av statliga och kommunala behov.
För år 1901 (stiftelsens första räkenskapsår) utgjorde summan av de belopp,
som utgingo i form av Nobelpris (1902 års pris) kronor 709,234:45,
medan de skatter Nobelstiftelsen sistnämnda år hade att erlägga utgjorde kronor
88,042:66. Skattebeloppet i procent av stiftelsens hela årsinkomst utgjorde
då 6.52 % och i förhållande till sammanlagda prisbeloppen 12.41 %.
För år 1923 utgjorde Nobelprisens summa endast kronor 574,676:—, medan
stiftelsens beskattning under samma år uppgick till kronor 587,006: 30. Skattebeloppet
uppgick sålunda sistnämnda år till 31 % av hela inkomsten och till
702.15 % av de till utdelning avsedda prisbeloppens summa.
Tillhopa har Nobelstiftelsen under åren 1901—1924 fått erlägga i skatter
kronor 6,765,958:71. Härtill kommer ovanberörda arvskatt.
Den starka stegringen av skattebördan samt vissa avgöranden i skattefrågor,
som syntes peka i för Nobelstiftelsen gynnsam riktning föranledde stiftelsens
styrelse att genom besvär över taxeringen för år 1920 ånyo söka ändring i fråga
om Nobelstiftelsens beskattning med yrkande om skattefrihet. Vid besvärens
avgörande i kammarrätten anförde de tre ledamöter, som häruti deltogo, var
rin skilda mening, i det att en uttalade sig för stiftelsens skattskyldighet utan
någon inskränkning, en för stiftelsens fullständiga skattefrihet och den tredje
8
Motioner i Andra kammaren, Nr 16-i.
för stiftelsens frikallande från skyldighet att utgöra bevillning och inkomstskatt
för 4/„ av inkomsten samt förmögenhetsskatt för 4/5 av förmögenheten;
och blev i anledning härav kammarrättens utslag avfattat i enlighet med sistnämnda
mening. Målet bär slutligen avgjorts av regeringsrätten, som med tre
röster mot två förklarat stiftelsen vara skattskyldig. Minoriteten röstade för
stiftelsens fullständiga skattefrihet.
Om, såsom det säges, utgången av det nyligen avgjorda målet berott på att
Nobelstiftelsen gjorts till en självständig stiftelse, fristående från vederbörande
akademier och såsom sådan utgörande ett särskilt rättssubjekt och skattesubjekt,
så kan man med fog tala om en ödets egendomliga ironi. Ty anledningen
till att stiftelsen givits denna rättsliga karaktär har i främsta rummet
varit önskan att genom en gemensam förvaltning garantera, att Nobelfonden
städse komme att stricte användas endast för det ändamål, som Alfred Nobel
avsett, och icke för annat. Men då denna anordning lett till att av stiftelsens
avkastning för skatt till stat och kommun årligen tages i anspråk ett belopp,
som är lika stort som eller större än summan av alla de fem nobelprisen, så
har denna anordning i själva verket inneburit en mycket sämre garanti för
förverkligandet av Alfred Nobels syften än en anordning, som i andra avseenden
måhända varit mindre betryggande men medfört skattefrihet. För övrigt
torde det icke ha varit omöjligt att finna en anordning, som varit lika
betryggande som den i grundstadgarna utformade stiftelsen och samtidigt medfört
skattefrihet även med bibehållande av fondens yttre enhet.
Då beskattningsmyndigheterna i sina avgöranden, vilka hittills — om än
synbarligen under stor tvekan — gått Nobelstiftelsen emot, givetvis endast
haft att rent formellt tillämpa gällande författningsbestämmelser och ej kunnat
taga hänsyn till de uppenbara billighetsskäl, som tala för Nobelstiftelsens
skattefrihet, torde en betryggande rättelse endast kunna vinnas genom Eders
Kungl. Maj:ts åtgärd medelst proposition i ärendet till riksdagen, varom jag
härmed i underdånighet hemställer.
Någon utförligare motivering för denna min hemställan torde näppeligen
vara erforderlig. Jag tillåter mig i sådant hänseende blott hänvisa till vad ovan
anförts om de förutsättningar, under vilka Alfred Nobels donation och Nobelstiftelsen
tillkommit. Må det jämväl tillåtas mig att ytterligare framhålla, att
Sveriges ställning såsom mottagare av förtroendeuppdraget att förvalta en i
sitt slag enastående, för hela mänsklighetens bästa gjord donation synes medföra
alldeles särskilda hedersförpliktelser.
Med åberopande av vad ovan anförts, vågar jag därför i underdånighet
anhålla, att Eders Kungl. Maj:t ville till riksdagen göra framställning om sådant
förtydligande av eller tillägg till gällande bestämmelser i förordningarna
om bevillning av inkomst- och förmögenhetsskatt, att Nobelstiftelsen tillerkännes
skattefrihet.
Stockholm den 21 september 1925.
Underdånigst
Emanuel Nobel.
Motioner i Andra kammaren, Nr 164.
9
Till Konungen.
Bilaga B.
Genom remiss den 13 november 1925 har Kungl. Maj:t anbefallt kammarrätten
inkomma med utlåtande över en av doktor Emanuel Nobel gjord framställning
om avlåtande till riksdagen av proposition om sådant förtydligande
eller tillägg till gällande bestämmelser i förordningarna om bevillning samt
inkomst- och förmögenhetsskatt, att Nobelstiftelsen tillerkännes skattefrihet,
till vilken framställning styrelsen för Nobelstiftelsen i avgivet yttrande anslutit
. . . ''
Kammarrätten får i ärendet anföra följande.
På besvär angående Nobelstiftelsens beskattning år 1920, har regeringsrätten
genom utslag den 13 mars 1925 förklarat stiftelsen icke vara jämlikt
de i bevillningsförordningen samt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt
meddelade bestämmelser frikallad från utgörande av inkomstbevillning
eller inkomst- och förmögenhetsskatt; och har denna utgång av beskattningsmålet
givit anledning till förevarande framställning.
Frågan om stiftelsers skattskyldighet har upptagits till behandling, bland
annat, i det av 1921 års kommunalskattekommitté avgivna betänkandet med
förslag till kommunalskattelag, däri stadganden intagits dels i 5 §, att skatt
för fastighet icke utgöres för »akademier, vetenskapliga samfund, allmänna
undervisningsverk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra
fromma stiftelser tillhöriga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana
avsedda byggnader, så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser,» dels
i 49 § 1 mom., vad angår skatt för inkomst, att skattskyldighet begränsas till
skjddighet för nu nämnda institutioner att erlägga skatt för inkomst av fastighet
samt för ideella föreningar, som uteslutande avse att främja ett religiöst,
fosterländskt, kulturellt, välgörande eller allmännyttigt ändamål ävensom stiftelser
med likartat ändamål, ej hänförliga till fromma stiftelser, till skyldighet
att erlägga skatt för inkomst av fastighet och av rörelse.
Enligt det av före detta presidenten Albert Petersson avgivna förslaget till
förordning angående statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hava, bland andra,
»akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjukvårdsoch
barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser» samt »ideella
föreningar, vilka uteslutande avse att främja ett religiöst, fosterländskt, kulturellt,
välgörande eller allmännyttigt ändamål ävensom stiftelser för likartat
ändamål, även om de ej äro att hänföra till fromma stiftelser,» frikallats från
skattskyldighet för all inkomst (7 §). Såsom skattskyldiga för förmögenhet
(12 §) upptagas med vissa undantag, som icke hänföra sig till akademier,
vetenskapliga samfund, föreningar eller stiftelser, allenast fysiska personer.
I sitt över kommunalskattekommitténs förslag och nyssnämnda författningsförslag
rörande den statliga beskattningen den 30 juni 1925 avgivna utlåtande
har kammarrätten icke funnit anledning till erinran mot vad i dessa delar
föreslagits.
Ett genomförande av samma principer i nu gällande lagstiftning vad angår
stiftelser skulle innebära, att Nobelstiftelsen såsom stiftelse med kulturellt
Kammarrätten: underdånigst, angående doktor Emanuel
Nobels underdåniga framställning om avlåtande av proposition
till riksdagen för åvägabringande av skattefrihet för
Nobelstiftelsen.
10
Motioner i Andra kammaren, Nr 16-h-.
ändamål frikallas från utgörande av inkom stbevillning för annan inkomst än,
eventuellt, inkomst av fast egendom och av rörelse samt fullständigt befrias
från taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt.
Vid ett godtagande av dessa principer blir det således vad angår bevillningstaxeringen
av viss betydelse om stiftelsen har inkomst av fast egendom och av
rörelse.
Av grundstadgarna för Nobelstiftelsen (Sv. förf. saml. för 1900 nr 63) och
reglementet för Nobelstiftelsens styrelse (Sv. förf. saml. för 1901 nr 11) framgår,
att stiftelsens för prisutdelarna gemensamma tillgångar skola, i den mån
de icke erfordras för anskaffande av lokal för stiftelsens förvaltning jämte
högtidssal, göras räntebärande genom köp av obligationer eller genom utlåning
mot fullgod säkerhet, samt att styrelsen är oförhindrad att å auktion, därvid
stiftelsens rätt kan vara beroende, inropa för stiftelsens fordran pantsatt eller
utmätt fast eller lös egendom.
Det låter därför tänka sig att Nobelstiftelsen, vars inkomst väsentligen härtlyter
av kapital, tillika kan hava enligt bevillningsförordningen beskattningsbar
inkomst av fast egendom, därvid sådan beskattningsbar inkomst ju föreligger
först efter avdrag från behållna inkomsten för fem eller, i fråga om jordbruksfastighet,
sex procent av taxeringsvärdet, ävensom att Nobelstiftelsen kan
hava att såsom fastighetsägare utgöra fastighetsbevillning.
Någon inkomst av rörelse i den bemärkelse, vari ordet användes i förslaget
till kommunalskattelag (32 §), torde icke för Nobelstiftelsen kunna uppstå
och från skattskyldighet för inkomst av realisationsvinst, vilken inkomstart i
kommunalskatteförslaget upptages under »inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet»
(40 §) skulle stiftelsen enligt ovannämnda stadgande i 49 § samma
lag vara fritagen.
I det mål angående Nobelstiftelsens skattskyldighet, som enligt vad ovan
nämnts, varit föremål för regeringsrättens prövning, har av stiftelsen framhållits,
att hela dess verksamhet är inriktad på att tjäna vetenskapliga, litterära
och humanitära ändamål; att denna verksamhet till sina huvudsakligaste delar
äger rum genom akademier och vetenskapliga institutioner, vilka själva åtnjuta
skattefrihet för sina inkomster; att stiftelsens organ vid sidan av den prisutdelande
verksamheten på ett direkt sätt befrämja vetenskapliga syften, att den
styrelse, som omhänderhar förvaltningen av stiftelsens, för prisutdelarna gemensamma
egendom är till sin huvudsakliga del tillsatt av prisutdelarna; samt
att stiftelsen alltså med hänsyn till såviil sina uppgifter och sättet för dessas
förverkligande som till sin organisation vore att anse som ett vetenskapligt
samfund eller en akademi.
Även om de anförda skälen av Regeringsrättens pluralitet icke ansetts vara
av den betydelse, att Nobelstiftelsen enligt nu gällande skatteförordningar
kunde inbegripas under eller likställas med akademier och vetenskapliga samfund,
synas, enligt kammarrättens uppfattning, likväl dessa skäl, sedda ur
lagstiftningssynpunkt, tala för ett sådant likställande.
Jämfört med den ställning Nobelstiftelsen i skatteavseende komme att intaga
med tillämpning av de av kommunalskattekommittén och före detta presidenten
Petersson avgivna förslagen, i vad de avse stiftelsers skattskyldighet, innebär ett
likställande med akademier och vetenskapliga samfund allenast den skillnad,
att Nobelstiftelsen frikallas jämväl från fastighetsbevillning för stiftelsen tillhöriga
för dess verksamhet avsedda byggnader jämte tomtområden ävensom
från utgörande av bevillning för inkomst av sådan egendom. Ett frikallande
från fastighetsbevillning och bevillning för inkomst av fast egendom i vidare
Motioner i Andra kammaren, Nr 16-k. 11
mån än nu är sagt torde icke vara i överensstämmelse med bevillningsförordningens
principer.
Genomförandet av skattefrihet i nu nämnd utsträckning synes kunna ske
därigenom att i bevillningsförordningen 5 § e) och 12 § 8 mom. c) samt i förordningen
om inkomst- och förmögenhetsskatt 5 § 2 mom. c) efter orden »vetenskapliga
samfund» tillägges »Nobelstiftelsen». (I detta sammanhang må erinras
därom, att enskilda institutioner såsom Järnkontoret, Allmänna Hypotekshaöken
m. fl. redan finnes omnämnda i skatteförordningarna.)
Av 12 § b) förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt, där skyldigheten
att erlägga skatt för förmögenhet i fråga om stiftelser göres beroende av
skyldigheten att jämlikt 2 kap. samma förordning erlägga skatt för inkomst,
skulle med det förordade tillägget till förordningens 5 § 2 mom. c) följa, att
Nobelstiftelsen icke bleve skyldig att erlägga skatt för förmögenhet.
Den ifrågasatta ändringen av bevillningsförordningen samt förordningen om
inkomst- och förmögenhetsskatt bör föranleda motsvarande tillägg i 2 § 1 mom.
samt 16 § första stycket förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering i fråga om Nobelstiftelsens deklarations- och uppgiftsplikt.
I ärendets behandling, därvid skiljaktig mening icke uttalats, hava deltagit
undertecknad president, kammarrättsråden Lagerbring, Smerling, föredragande,
och Afzelius samt adjungerade ledamöterna förste kanslisekreteraren Baehrendtz
och assessorerna Wahlberg och Wikström.
Remisshandlingarna återställas.
Vidimeras ex officio.
Knut Kinberg
T. . sekreterare i Knngl. kammarrätten.
Stockholm den 7 december 1925.
Jf:r 2750/1925 A. D.