Motioner i Andra hammaren, År 406 (Motion 1924:406 Andra kammaren)

Motioner i Andra hammaren, År 406.

Nr 406.

Av herrar Lindley och Granath, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 69, med förslag till lag om
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till epidemilagen
den 19 juni 1919.

I propositionen nr 69 till innevarande års riksdag liar kungl. maj:t framlagt
förslag om ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna till epidemilagen
den 19 juni 1919.

I dessa bestämmelser betel- det bland annat: »Denna lag träder i kraft
den 1 januari 1920; dock att med avseende å epidemidistrikt, som innefattar
landsbygd, bestämmelserna i § 18 första och fjärde styckena icke skola äga
tillämplighet förrän åtta år förflutit från det lagen trätt i kraft». I första
stycket av § 18 föreskrives, att epidemidistrikt skall hava epidemisjukhus
och i fjärde stycket av samma paragraf, att i distriktet skola finnas tillfälliga
sjukvårdslokaler med nödig utrustning.

Beträffande övergångsbestämmelserna innehöll det betänkande, som avgavs
av den för utredning av dessa frågor tillsatta s. k. hälsovårdsstadgekommittén,
ingen motivering. I propositionen om epidemilagen vid 1919
års riksdag heter det, att avsikten med övergångsbestämmelserna vore att
för epidemidistrikt, som innefattar landsbygd, medgiva en övergångstid »för
anordnande av de i lagen föreskrivna epidemisjukhusen och anskaffande av
utrustning för de tillfälliga sjukvårdslokalerna». Övergångstiden föreslogs i
propositionen — i likhet med kommitténs förslag — till fem år. I en motion
framhöll herr Zander det som en brist i förslaget, att ingenting där bestämts
om formerna för landstingets övertagande av städernas epidemisjukhus. Han
påyrkade, att en övergångstid av 10 år skulle stadgas i de fall, då landstingets
landsbygd hade en från städerna skild epidemivård. Andra lagutskottet
förutsatte i sitt utlåtande emellertid, »att landstingens övertagande
av primärkommunernas epidemisjukhus skall fortgå utan slitningar», men
uttalade utskottet tillika den förvissningen, »att kungl. maj:ts uppmärksamhet
kommer att vara riktad på frågan, huruvida vid tillämpning av ifrågavarande
bestämmelser behov skall visa sig av särskilda föreskrifter angående ordnandet
av frågor om sjukhusens övertagande». Utskottet tillstyrkte en övergångstid
av 8 år med motivering, att bestämmelser om statsbidrag till
byggande av epidemisjukhusen skulle låta något vänta på sig och att förhandlingar
mellan landsting och primärkommuner om övertagande av sjukhus
komme att taga åtskillig tid. Även utskottet talade om uppskov endast
med avseende å sjukhusen, ej beträffande landstingens övertagande av själva

Bihang till riksdagens protokoll 1924. 4 samt. 87 höft. (År 406—407.) 57324 1

2 Motioner i Andra kammaren, Nr 406.

epidemivården. I riksdagsdebatten synes frågan om övergångsbestämmelserna
ej alls hava varit uppe.

Snart nog efter lagens ikraftträdande gjorde sig emellertid olika meningar
gällande om övergångsbestämmelsernas innebörd. Från primärkommunalt
håll förfäktades den åsikten, att övergångsbestämmelserna, i den avfattning
de fått,'' icke avsåge tidpunkten för ikraftträdandet av landstingens skyldighet
att övertaga ansvaret för epidemivården utan endast ett uppskov med den
nybyggnadsskyldighet, lagen stipulerar. I den mån landsting kunde sörja
för epidemisjukvården utan nyanläggning, vore enligt denna uppfattning
landstinget också skyldigt att så göra. Å andra sidan har, särskilt från
medicinalstyrelsens sida, hävdats, att någon skyldighet att sörja för epidemisjukhusvården
överhuvud icke inträder under hela övergångstiden. Tillsvidare
skulle alltså »epidemisjukhusvården fortgå som hittills».

Numera föreligga några denna fråga belysande prejudikat.

I Jukkasjärvi beslöto kommunalfullmäktige 1920 hemställa hos Konungens
befallningshavande om inkallande av urtima landsting i och för beslut om
epidemivärdens ordnande i länet. Denna begäran avslogs, »enär av stadgandena
i epidemilagen måste anses framgå, att epidemisjukvården inom
landstingsområdet under den i promulgationsbestämmelserna till samma lag
stadgade övergångstiden av 8 år skulle som hittills ombesörjas av kommunerna
själva». Anförda besvär medförde icke ändring i länsstyrelsens beslut
(Regeringsrättens årsbok 1920 not. SO 15).

Gällivare sockens hälsovårdsnämnd hemställde samma år hos vederbörande
Konungens befallningshavande om visst föreläggande för Norrbottens
läns landsting och epideminämnd att omedelbart bekosta och ombesörja
epidemisjukvården inom kommunen. Med samma motivering som i föregående
referat ansåg emellertid länsstyrelsen framställningen icke böra föranleda
någon åtgärd och vid ett överklagande av länsstyrelsens beslut vanns
ej heller i detta fall ändring (Regeringsrättens årsbok 1920 not. SO. 16).

I Söderhamn anförde stadsfullmäktige besvär över ett beslut av Gävleborgs
läns landsting rörande vissa anslag för år 1922 till epidemisjukvårdens
ordnande inom länet. Fullmäktige yrkade, att Kungl. Maj:t måtte undanröja
beslutet i vad det avsåg Söderhamns stad ävensom stadens samtliga
skattepliktiga invånare, »enär besluten innebure, att landstinget jämväl på
staden ocli dess invånare uttaxerade landstingets kostnader under år 1922
dels för den å länets landsbygd och landstinget anordnade epidemisjukvården,
dels ock för av landstinget anskaffade epidemisjukhus, men, då landstinget
ännu icke övertagit epidemisjukvården inom staden, finge emellertid
staden själv bekosta densamma och utgjorde i verkligheten ett eget epidemidistrikt
samt borde förty vara befriad från berörda taxering». Regeringsrätten
fann sig icke kunna bifalla besvären (Regeringsrättens årsbok 1922
not. S. 8).

I Hudiksvall anfördes också besvär över samma beslut och med samma
utgång som i Söderhamn (Regeringsrättens årsbok 1922 not. S. 9).

Motioner i Andra kammaren, Nr 406.

•5

Vild dessa städer angår, tiar någon uppgörelse med landstinget ännu icke
träffats om övertagande av epidemisjukvården, utan städerna ombesörja alltjämt
denna vård, samtidigt som de bidraga till bekostande av epidemivården
i länet.

För att ytterligare belysa frågan om tolkningen av denna lag vilja vi hänvisa
till bilagda, av Svenska landstingsförbundet gjorda sammandrag av
landstingsbeslut i frågan (bil. 1) och tillägga, att för Gävleborgs läns landstings
vidkommande epideminämnden gått in för ett helt nytt system, däri
vissa primärkommunens epidemisjukstugor blivit förklarade såsom provisoriska
sådana och till vilkas drift landstinget bidrager med halva kostnaden.
Enligt vårt förmenande har denna anordning ännu mindre stöd i
gällande lag än ett krav på landstingen att bekosta hela driften, men beslutet
synes vara tillkommet för att i någon mån lugna vederbörande primärkommuner,
som också resignerat och satt sitt hopp till utgången av övergångstiden.

Mot ett uppskov intill den i kungl. propositionen föreslagna tiden beträffande
§ 18, första och fjärde styckena, torde i och för sig intet vara att
invända, utan synes detta fullkomligt motiverat av den rådande ekonomiska
situationen. Utan tvivel kommer emellertid detta förlängande av övergångstiden
i praktiken att bliva ytterligare fem år av kaotiska förhållanden på
detta område, beroende på att en, enligt vår mening förnuftig tolkning av
lagen i övrigt ej synes möjlig att erhålla.

Inför ett förlängt provisorium framstår därför allt starkare ett behov av
närmare föreskrifter rörande ordningen för epidemivårdens övertagande av
landstingen. Lagutskottets ovan återgivna förhoppning, att inga svårigheter
skulle möta vid den nya ordningens genomförande, torde i själva verket endast
delvis hava gått i uppfyllelse. Även om i regel inga större slitningar uppstått
mellan de kommuner, som hava egna epidemisjukhus och vederbörande
landsting, torde ändock det läge, i vilket en del kommuner kommit, påfordra
uppmärksamhet.

Före den nuvarande epidemilagstiftningens tillkomst voro som bekant
städerna själva skyldiga att svara för epidemisjukvården inom sitt område.
Med hänsyn till dessa bestående förhållanden ville hälsovårdsstadgekommittén
på sin tid i förslaget till den nya epidemilagen också skilja mellan
stad och landsbygd. Städerna skulle således enligt detta förslag fortfara
att svara för sin epidemivård, naturligen med rätt för dem att i förekommande
fall träffa avtal med vederbörande landsting om tillgång för staden
till ett visst antal platser å ett för landsbygden avsett sjukhus eller tvärtom.

Den kungl. propositionen vid 1919 års riksdag med förslag till ny epidemilag
ställde sig emellertid på en motsatt ståndpunkt. Med några få undantag
skulle städerna tillsammans med landsbygden såsom en länsenhet bära
ansvaret för epidemisjukhusvården. Som en motivering för denna ståndpunkt
anfördes, att flera av rikets landsting redan då hade övertagit epidemisjukvården
och att starka skäl syntes föreligga för att understödja denna utveckling.
Det förutsattes emellertid därvid, att städer, som ordnat sin epidemi -

4 Motioner i Andra hammaren, Nr 406.

sjukvård på ett fullt tillfredsställande sätt, skulle i särskilda fall få bilda
egna epidemidistrikt. Riksdagen följde den linje, som propositionen slagit
in på.

I praktiken bär rätten att bilda egna epidemidistrikt sedermera förbehållits,
vill det synas, endast de städer, som nått den folkmängd, att de
närma sig villkoren för utträde ur landsting; alla Övriga till landsting
hörande städer och landskommuner hava tvingats ingå i landstingets epidemidistrikt.

Situationen har sålunda regelmässigt blivit den, att städer och andra primärkommuner,
som vid lagens tillkomst haft egna epidemisjukhus, stått inför
tvenne eventualiteter, antingen uppgörelse med landstinget om sjukhusets
övertagande eller också fortsatt ansvar för epidemisjukvården inom sitt eget
område under övergångstiden. Det är klart, att dessa kommuners ställning
som förhandlande part i detta läge icke kunnat vara särdeles stark. Emeh
lertid har situationen blivit lin betänkligare i de fall, där landstinget utan
att övertaga hela ansvaret börjat ordna med epidemisjukhusvården i länet
och anslagit medel för detta ändamål. Kommunerna i fråga hava då, som
ovan visats, ansetts dels skyldiga ansvara för sjukvården inom sitt eget om
råde. dels deltaga i landstingets kostnader. Att dessa primärkommuner bidraga
till nyanskaffningar av sjukhus för länet kan väl anses skäligt, men
knappast att de skola bidraga även till driften av länsanstalterna.

Önskvärt hade helt visst varit, om vid epidemilagens genomförande bestämda
regler fastställts för uppgörelser mellan landstingen och primärkommunerna;
åtminstone i den mån eu primärkommuns epidemisjukhus efter
sakkunnigt bedömande befunnits användbart för landstingets behov och
hinder icke mött för dess inordnande i en för hela länet ändamålsenlig epidemisjukhusorganisation,
borde det varit landstingets skyldighet att omedel
bart övertaga detsamma. Om ansvaret för sjukhusvården på detta område anses
höra överflyttas från primärkommunerna på större enheter, synes billigheten
fordra, att kommunernas sjukhus icke ställas vid sidan av den nja organisationen
och kommunerna därigenom bliva utan ersättning för de kostnader
deras sjukhus medfört. Städer och eu del andra större samhällen
hava i största utsträckning gjort betydande uppoffringar för epidemivården,
och synes det därför skäligt, att hänsyn i görligaste mån tages härtill. I
det skick frågan nu ligger, då den blivande sjukvårdsorganisationen för epidemiska
sjukdomar redan i stor utsträckning varit föremål för beslut, torde
det vara för sent att lagstifta på detta område. Däremot torde det i samband
med eu eventuell förlängning av provisorietiden få anses billigt och
rättvist att söka avhjälpa de svårigheter, som uppstått för primärkommuner,
där överenskommelse ej kunnat träffas om övertagande av epidemisjukliusvar
den. Enklast torde detta låta sig göra på den väg, på vilken flera län
slagit in, nämligen att landstinget bekostar driften vid befintliga anstalter
inom länet.

Med hänvisning till ovanstående liemställes, det riksdagen ville besluta,

Motioner i Andra kammaren, Nr 406.

att, intill dess epidemilagen i sin helhet trätt i kraft, landsting,
som icke dessförinnan beslutat övertaga hela ansvaret för
länets epidemivård, skall vara skyldigt att helt bestrida driftkostnaderna
för de kommunala epidemisjukhus och sjukstugor,
som före 1920 års ingång inom länet tillkommit, vare sig dessa
komma att ingå i den blivande sjukhusorganisationen eller ej,
samt

att utskottet må gå i författning om utarbetande av de ändringar
i gällande epidemilag, som vid ett bifall till hemställan
i punkt 1) kunna påkallas.

Stockholm den 10 mars 1924.

Ernst Lindlex). P. Granath.

Bilaga I.

Översikt av landstingens hittills vidtagna eller beslutade åtgärder
för epidemisjukvårdens ordnande.

Historisk återblick, 1890—1910.

Före ikraftträdandet av nu gällande epidemilag ålåg som bekant omsorgen
om vård av epidemiskt sjuka primärkommunerna. Städerna hade härvidlag
mera vittgående skyldigheter än landskommunerna; städer och stadsliknande
samhällen voro nämligen lagligen förpliktade att uppföra epidemisjukvårdsanstalter,
varemot åtgärder å landsbygden icke behövde vidtagas, förrän
farsot utbrutit. För landstingen förefanns ingen skyldighet att taga befattning
med epidemisjukvården. Emellertid hade i några fall redan på 1890-talet, och antagligen ännu tidigare, åtskilliga landsting anställt epidemisjuksköterskor
för landsbygden eller, såsom Stockholms, Kronobergs, Gävleborgs
m. fl. landsting, anslagit medel antingen årligen till bidrag åt kommuner,
vilka fått vidkännas särskilt dryga utgifter för sin epidemisjukvård, eller till
bidrag för uppförande av epidemisjukhus.

Redan innan 1909 års hälsovårdskommitté, vilken utarbetat nuvarande
epidemilag, tillsattes, hade vidare epidemisjukvården, särskilt på landsbygden,
mer eller mindre fullständigt övertagits av landstingen i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Blekinge och Västmanlands län.

I Blekinge län tillsatte landstinget år 1899 en kommitté med uppdrag
att undersöka, huruvida och på vilka villkor sjukhusvård åt epidemiskt sjuka
från länets landsbygd kunde beredas å städernas epidemisjukhus. Förhandlingar
härom ledde icke till något resultat, men år 1902 beslöt landstinget
att å länets landsbygd för en kostnad av 112,000 kronor uppföra sex epidemisjukstugor,
i Lyckeby, Nättraby, Ronneby, Asarum, Jämshög och Sölvesborg.
Påföljande år beslöts att ytterligare en epidemisjukstuga skulle
uppföras. Sjukstugan, som förlädes i Jämjö, skulle rymma 10 sängar och
beräknades kosta 16,000 kronor.

År 1899 tillsattes jämväl i Västmanlands län en kommitté för utarbetande
av förslag till beredande av vård åt epidemiskt sjuka. Året därpå
beslöt landstinget att låta uppföra epidemisjukstugor vid Norberg, Heby,
Östervåla, Skinnskatteberg, Simtuna, Kolbäck, Väster-Färnebo och Ramnäs,
att ingå en överenskommelse med städerna Västerås, Sala och Köping om

Motioner i Andra kammaren, Nr 406.

upplåtande av 15 ä 25 platser för vård av landsbygdens sjuka på vartdera
av ifrågavarande städers epidemisjukhus samt att bekosta fri vård och underhåll
1''U'' landsbygdens sjuka, som intogos på städernas epidemisjukhus.

Södermani an ds läns landsting tillsatte år 1901 en kommitté för uppgörande
av förslag till epidemisjukvårdens ordnande inom länet. Med den
livliga förbindelse, som ägde rum mellan stad och land, ansåg landstinget
det vara riktigast att upptaga frågan för länet i dess helhet och ej blott
för landsbygden.

1 kommittera des ar 1902 avgivna betänkande framhölls, att städerna voro
lagligen förpliktade att uppföra epidemisjukvårdsanstalter, men att det för
mindre stadssamhällen visat sig vara förenat med alltför stora kostnader
att vidtaga erforderliga åtgärder. Epidemisjukvården kunde ej heller sägas
vara tillfredsställande ordnad annat än av de största samhällena. Det bästa
syntes därför även kommitterade ur alla synpunkter vara, att landstinget
oveitoge hela epidemisjukvården och ordnade denna efter en gemensam plan
°.°h under enhetlig ledning. Landstingets förpliktelse att åtaga sig epidemisjukvarden
hade tinget redan år 1899 erkänt, då fem epidemisjuksköterskor
anställdes och medel beviljades till bidrag för bekostande av vård å befintliga
sjukhus inom länet av sjuka från andra kommuner än sådana, som
sjalva hade epidemisjukhus.

På kommitterades förslag beslöt landstinget år 1902

1) att nya epidemisjukhus skulle uppföras år 1903 i Mariefred för 6
sängar, i Trosa för 10 sängar, i Oxelösund för 6 sängar samt i Vingåker
och Gnista vartdera för 10 sängar samt år 1904 i Strängnäs för 10 sängar
och i Björkvik, Tillita och Björnlunda vartdera för 6 sängar;

2) att inköpa epidemisjukhusen i Torshälla och Flen samt i Störa, Malms
och Fors socknar;

o) alt antaga anbud från Malmköping och Lilla Malms socknar om kostnadsfritt
övertagande av deras epidemisjukstugor;

4) att träffa avtal med städerna Eskilstuna och Nyköping om vård å deras
sjukhus mot viss ersättning av epidemiskt sjuka från landsbygden;

5) att för vård å landstingets epidemisjukhus på enskilt rum skulle erläggas
en avgift av 2 kronor per dag, men att i övrigt all vård skulle vara
kostnadsfri; samt

6) att för sjukhusens anläggande och anordnande upptaga ett lån å

180.000 kronor. 1

Uppsala läns landsting sökte till eu början ordna epidemisjukvården på
landsbygden genom kontrakt av år 1903 respektive år 1904 med städerna
Uppsala och Enköping, enligt vilka kontrakt vid sagda städers sjukhus skulle
mottagas sjuka jämväl från landsbygden mot särskild ersättning från landstinget;
patienterna själva skulle vara befriade från avgift. För sjuka från
länets norra delar befanns emellertid transporten till Uppsala epidemisjukhus
vara alltför påkostande, och landstinget anslog därför år 1913 för uppförande
av eu epidemisjukstuga i nordöstra delen av länet ett belopp av

22.000 kronor. Sjukstugan, som rymmer <8 sängar och en observationsplats,
förlädes till Leufsta bruk å plats i närheten av extra provinsialläkarebostaden.
År 191o beslöt landstinget att uppföra en epidemisjukstuga, rymmande
18 patienter, i Älvkarleby för en beräknad kostnad av 95,290 kronor.

Hittills behandlade landsting togo som synes sikte huvudsakligen på epidemisjukvården
på landsbygden och i de mindre städerna.

Eu fullständig plan för epidemisjukvårdens ordnande inom hela landstingsområdet
synes tidigast hava framlagts för Östergötlands läns
landsting. Enligt denna plan, som antogs av landstinget år 1907, skulle
under åren 1908—1909 uppföras epidemisjukhus i Linköping och Söder -

Motioner i Andra kammaren, Nr 40(>.

köping, åren 1910—1911 i Kisa, Mjölby och Ödeshög, år 1912 i Tjiillmo och
Valdemars vik, år 1913 i Vadstena, år 1914 i Beijmyre och Motala samt år
1915 i Kloak rike, Östra Husby och Torna. Det sålunda fastställda byggnadsprogrammet
genomfördes inom avsedd tid med nagra smäne jämkningai.

Åtgärder vidtagna eller behandlade åren 1910—1918. ]

Exemplet från Östergötlands län följdes några år senare av Älvsborgs
läns landsting, som efter långvariga utredningar år 1913 beslöt att fullständigt
övertaga epidemisjukvården inom hela landstingsområdet, städerna inbegripna.
Enligt beslutet indelades landstingsområdet i 10 epidemidistrikt,
sammanfallande med provinsialläkardistrikten, vid vilkas läkarstationer sjukvårdsanstalterna
skulle anordnas. 13 nya sjukhus skulle uppföras och 3
gamla övertagas. Av de övertagna sjukhusen rymde ett cirka 90, ett 34 och
det tredje 8 sängar. De nya gjordes små, med högst 22 sängar. Byggnadskostnaderna
för de nya sjukhusen beräknades till 570,000 kronor. Kommunerna
befriades från alla kostnader för epidemisjukvården; kostnadsfri
tomt skulle dock ställas till förfogande av den kommun, inom vilken sjukhus
skulle uppföras. Vården av de sjuka lämnades alltifrån början avgiftsfritt.

Åren 1910—1915 var frågan om landstingens övertagande av epidemisjukvården
föremål för utredning inom följande landsting: Stockholms läns,
Kalmar läns norra och södra landsting, Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Västernorrlands och Västerbottens
läns landsting. Inom flertalet av dessa framlades förslag om epidemisjukvårdens
ordnande, vilka dock ingenstädes ledde till något resultat. De
höga kostnaderna avskräckte, och vidare ville man avvakta det då väntade
betänkandet angående ny hälsovårdsstadga. Två landsting, Jönköpings och
Kronobergs, avslogo väckta motioner om utredning i ärendet.

Under avvaktan på att det år 1915 framlagda förslaget till epidemistadga
skulle antagas, vidtogos under åren 1916 och 1917 från landstingens sida
inga åtgärder av intresse för epidemisjukvårdens ordnande.

Enligt liälsovårdskommitterades förslag till epidemilag skulle epidemisjukvården
på landsbygden övertagas av landstingen. Städerna skulle däremot
fortfarande själva handhava denna angelägenhet. Mot förslaget att
frånskilja städerna ocli göra envar av dem till ett särskilt distrikt opponeiade
sig bland andra Stockholms läns landsting i ett år 1915 avgivet utlåtande.
I första rummet anmärktes, att det skulle bliva alltför betungande for de
minsta städerna att hålla egna epidemisjukhus av sådan beskaffenhet, att
de kunde godkännas av medicinalstyrelsen. En annan anmärkning gällde,
att, därest överenskommelse ej skulle kunna träffas mellan landsting och
stad om gemensamt sjukhus för staden och omgivande landsbygd, det kunde
inträffa, att två mindre sjukhus förlädes till samma stad.

I överensstämmelse med landstingets sålunda intagna ståndpunkt beslöt
tinget år 1918 att snarast möjligt övertaga all epidemisjukvård inom länet
samt att för ändamålet till en början uppföra epidemisjukhus i Södertälje
och Norrtälje.

Åtgärder i anledning av nya epidemilagen av år 1919.

Vid 1919 års riksdag antogs slutligen den länge väntade epidemilagen,
enligt vilken, som bekant, landstingsområde skall utgöra epidemidistrikt.
Inom värjo landstingsområde skall finnas tillgång till erforderligt antal platser
å sjukhus; dock äro landstingen icke skyldiga att förrän den 1 januari 1928
hava uppfört erforderliga byggnader. . . ,

Efter epidemilagens ikraftträdande hava formliga beslut om epidemivårdens
fullständiga övertagande från viss tidpunkt eller snarast möjligt fattats ar

” Motioner i Andra hammaren, Nr 406.

SaaftGKteb°^8i0? B0lmS1 1“S ]flldstin8- är l!,20 av Skaraborgs, Värmlands,
Örebro, Gävleborgs och Norrbottens läns landsting, år 1921 av Jönköpings,
Kronobergs Kalmar läns norra, Kristianstads, Hallands, Koppar lxt,

tx är ««*av iTp»sai» «*

Hen nya epidemilagen har vidare föranlett flertalet av de landsting som
tidigare ordnat epidemisjukvården, att vidtaga ytterligare åtgärder. Viktiga
beslut om nybyggnader eller inköp av befintliga epidemisjukhus hava sålunda
lattats av landstingen i Stockholms län (åren 1920, 1921 och 1922), Uppsala
lan åren 1920 och 1922), Östergötlands län (åren 1920 och 1922), Alvsborgs
lan (aren 1920 och 1921) samt Västmanlands län (åren 1920 och 1921)

För de viktigaste av landstingens beslut under åren 1919—1922 angående
epidemisjukvården lamnas i det följande eu kortfattad översikt

Stockholm* Jans landsting beslöt år 1918, som tidigare omnämnts, att uppfora
epidemisjukhus i Södertälje och Norrtälje. Kostnaderna för dessa sjukhus.
rymmande 84 respektive 40 sängar jämte observationsplatser m. in.,
beräknades till 9<0,000 kronor respektive 663,000 kronor. Härtill kommer
för inköp av inventarier in. in. 250,000 kronor. År 1919 uppdrog landstinget
åt epidemmamnden att uppföra epidemisjukhus i Östhamma? för 775 <XX>
kronor och i Vaxholm för 347,000 kronor. Därjämte beslöt landstinget att
inköpa 1 anngso epidemisjukstuga med inventarier för 19,616 kronor. Påtoljande
ar inköptes. Djursholms epidemisjukhus för 57,629 kronor. För
uppförande av ett epidemisjukhus vid Sundbyberg anvisade 1921 års landsting
I,lq0,000 kronor. Samma år beslöt landstinget att uppföra en observationspav
lljong vid Djursholms epidemisjukhus för eu kostnad av 91 500
Kronor.

Med förmälan att epidemisjukhusen i Södertälje och Norrtälje redan
tagits i bruk, och att epidemisjukhusen i Östhammar och Vaxholm beräknades
vara fardiga ar 1922, foreslog epidemiiiämnden 1922 års landsting att
mnan det inlate sig pa byggande av epidemisjukhus för sådana distrikt, för
■\dka sjukhus icke beslutats eller planerats, tills vidare ställa sig avvaktande
Jor att vinna erfarenhet, huruvida uppförda sjukhus kunde fylla behovet.
Dandstmget delade emellertid icke epideminämndens ståndpunkt — ett bifall
till nämndens förslag skulle medföra, att många kommuner under obestämd
tid framåt skulle fa oO a 60 km. väg till närmaste epidemisjukhus — utan
uppdrog åt epideminämnden att förebringa utredning, om och i vad man
ytterhgare epidemisjukhus kunde erfordras. Vidare fullföljde landstinget
sitt ai 1 KO fattade beslut, att ett epidemisjukhus skulle uppföras vid Knivsta
genom att för andamålet bevilja ett anslag å 130,000 kronor. Därjämte anvisade
landstinget 15 000 kronor för inköp av möbler och Övriga inventarier
till den av 19-1 ars landsting beslutade observationspaviljongen vid Djursholms
epidemisjukhus. J

Tiil föijd av att Kungl. Maj:t i anledning av anförda besvär upphävt
Lidingöi kommunalfullmäktiges beslut att godkänna eu med landstinget träffad
oyerenskommelse om försäljning av köpingens epidemisjukhus, beslöt landstmget
tran tråda sitt beslut om inköp av sagda sjukhus

Uppsala Hins landsting anslog år 1919 58,000 kronor till utvidgning och
modernisering av sjukstugan i Alvkarleö. °

Sedan eu av Uppsala stad gjord ansökan att bilda eget epidemidistrikt
av landstinget ar 1921 avstyrkts och därefter avslagits av Kungl. Makt, har
andstinget ar 19k beslutat omedelbart inköpa epidemisjukhuset med tomt
°,c71 .rnyentaner i sagda stad för 1,077,527 kronor. Samtidigt beslöt tinget
att mlosa epidemisjukhuset i Enköping för 125,312 kronor, att av länets
landsbygd övertaga sjukstugan vid Leufsta bruk för 22,000 kronor samt att
övertaga driften vid förenamnda sjukhus från och med ingången av år 1923.

Motioner i Andra kammaren, Nr JOti.

Södermanlands luns landsting vippdrog år 1920 åt epideminämnden att utarbeta
ritningar och kostnadsförslag till två nya epidemisjukhus för norra
och mellersta delarna av länet. Nämndens följande är framlagda förslag
ledde emellertid icke till någon landstingets åtgärd. Däremot godkändes
ett preliminärt avtal med Nyköpings stad angående landstingets förhyrande
av stadens epidemisjukhus jämte tillhörande tomt under tiden 1 januari
1022—Öl december 1924. År 1022 förklarades ett av epideminämnden framlagt
förslag till uppförande av nytt epidemisjukhus i Flen vilande i avvaktan
ä fullständig utredning rörande epidemisjukhusfrågans ordnande för hela
länet. Tills vidare bemyndigades nämnden att efter förvaltningsutskottets
hörande träffa avtal med vederbörande markägare om inköp av tomt i närheten
av lasarettet i Flen eller ock, i händelse godvillig överenskommelse
icke kunde komma till stånd, att vidtaga åtgärder för tomtområdets exproprierande.
För ändamålet ställdes 10.000 kronor till epideminämndens förfogande.

Slutligen uppdrogs åt epideminämnden att till 1920 års landsting inkomma
med fullständig översikt utvisande huru epidemisjukvården enligt nämndens
uppfattning lämpligen borde ordnas för länet i dess helhet.

Östergötlands läns landsting, vilket successivt från år 1908 övertagit epidemisjukvården
inom länet utom i Linköping och Motala, beslöt år 1920 att uppföra
nya epidemisjukhus i Finspång för 250,000 kronor, varav 35,000 kronor
tidigare beviljats, och i Österbymo för 110.000 kronor (enligt senare beslut
har påbörjandet av sistnämnda byggnadsföretag tillsvidare uppskjutits). Samtidigt
beviljades följande anslag: för tillbyggnad av epidemipaviljong i Linköping
60,000 kronor, för uppförande av köksbyggnad m. m. i Söderköping
68,920 kronor, för tillbyggnad av epidemisjukhusen i Åtvidaberg och Boxliolm
77,000 kronor, samt för inredningsarbeten i epidemisjukhuset i Mjölby

6,000 kronor, eller tillhopa 536,920 kronor, för vilka byggnadsföretag 312,000
kronor beräknades i statsbidrag. — År 1921 beviljades 215,000 kronor, av
vilka 50,000 kronor i statsbidrag komme att återbaras, för tillbyggnad till
epidemisjukhuset i Motala. Samma år beslöt landstinget att från och med
år 1922 övertaga epidemisjukvården i Linköping samt att till driftskostnader
år 1922 vid detta sjukhus anslå 75,000 kronor. Över beslutet anförde staden
besvär, vilka ogillades av Kungl. Maj:t, och år 1922 godkände landstinget
ett förslag till avtal med staden, enligt vilket landstinget skulle inköpa stadens
epidemisjukhus med kringliggande område för 300,000 kronor samt
inlösa staden tillhöriga inventarier efter värdering av en tremannanämnd.

För upprättande av tillfälliga epidemisjukhus beviljades ett förslagsanslag
å 15,000 kronor. _ . . . ''

Jönköpings läns landsting beslöt år 1921 att indela länet i 9 epidemidistrikt,
att inköpa befintliga epidemisjukhus i Sävsjö, Gislaved och Eksjö samt att
uppföra nya sjukhus i Jönköping, Nässjö, Vetlanda, Tranås, Värnamo och
Södra Ilnnaryd. De sammanlagda kostnaderna härför beräknades, med frånräknande
av statsbidrag, till 2,028,800 kronor. Till en början skulle de
gamla sjukhusen ombyggas och nya uppföras i Jönköping, Värnamo och
Vetlanda. Övriga nybyggnadsföretag skulle tills vidare anstå. Epidemisjukvården
inom länet skulle övertagas av landstinget från den 1 juli 1922, och
epideminämnden bemyndigades att, intill dess landstingets egna sjukhus
bleve färdiga, förhyra erforderliga lokaler.

Kronobergs läns landsting beslöt år 1921 att bygga två större epidemisjukhus,
ett i Växjö med 60 sängar och ett i Ljungby med 40 sängar samt, om
behov framdeles skulle yppa sig, två mindre sjukhus, vartdera om 20 sängar
i respektive Lenhovda och Tingsryd. Med uppförande av epidemisjukhuset
i Växjö skall, enligt beslut av 1922 års landsting, anstå, till dess att medicinalstyrelsen
avgivit yttrande över uppgjorda ritningar m. in.

Motioner i Andra kammaren, Nr 406.

Kalmar läns norra landsting indelade år 1921 landstingsområdet i fem
epidemistrikt. Sjukhus skulle uppföras i Västervik för 45, Gamleby för 20
Vimmerby för 26, Målilla för 20 och Mörtfors för 14 sängar. År ''1922 beslöt
landstinget att, utan hänsyn till sitt år 1921 fattade beslut angående
epidemisjukhusens förläggning och storlek, förklara frågan vilande och att
uppdraga åt epideminämnden att företaga förnyad och allsidig utredning i
ämnet.

Kalmar luns södra landsting beslöt år 1922 att uppskjuta avgörandet av
frågan om epidemisjukvårdens ordnande till år 1923.

Gotlands lans landsting, som år 1919 uttalade sig för länets uppdelande
på tre sjukvårdsområden, beslöt år 1922 att tills vidare uppskjuta frågan
om definitivt ordnande av epidemisjukvården.

Kristianstads läns landsting, som år 1920 i princip godkänt en av epideminämnden
framlagd plan till länets indelning i 7 epidemidistrikt, beslöt år
1921 att uppföra epidemisjukhus i Broby och Brösarp för en sammanlagd
kostnad av 150,000 kronor. Till byggnadernas inredning anslogos 50,000
kronor. Besluten upphävdes år 1922, och epideminämnden fick i uppdrag
att verkställa förnyad utredning angående epidemisjukvårdens ordnande.

Malmöhus läns landsting, som vid flera tillfällen under de senaste åren
behandlat frågan om epidemisjukvårdens ordnande, beslöt år 1922 att uppskjuta
avgörandet till år 1923.

Hallands läns landsting förhandlade åren 1920 och 1921 med städerna
Halmstad, Falkenberg och Varberg om tomtplatser m. m. för epidemisjukhus.
År 1920 beslöts att inhölja epidemisjukhusen i Torup och Oskarsström.
Sedan underhandlingar med ovannämnda städer slutförts, beslöt
landstinget år 1921 att inköpa epidemisjukhuset i Varberg med tomt för

70.000 kronor och där uppföra ett nytt sjukhus med 40 s.ängar och 14 observations-
och isoleringsplatser för en kostnad av 362,500 kronor, att uppföra
ett epidemisjukhus med 40 sängar jämte 9 observations- och isoleringsplatser
i Falkenberg för en kostnad av 435,500 kronor, att inköpa epidemisjukhuset
med tomt jämte intilliggande områden i Halmstad för högst
260,879 kronor samt att bredvid gamla sjukhuset i Halmstad uppföra nya
sjukhus och ekonomibyggnader för eu kostnad av 516,100 kronor. I sin
helhet skulle i Halmstad rymmas 85 sängar jämte 15 observations- och
isoleringsplatser. För ovannämnda ändamål anvisade landstinget 1,670,979
kronor. I statsbidrag beräknade landstinget erhålla minst 422,000 kronor,
då sjukhusen blivit uppförda.

Göteborgs och Hokus läns landsting beslöt år 1919 att för en kostnad av

456.000 kronor uppföra epidemisjukhus i Hårleby, Strömstad, Lysekil och
Uddevalla. Enligt beslut av år 1921 skulle epidemivården inom landstings
området övertagas av landstinget från tid under senare hälften av år 1922,
som förvaltningsutskottets sjukvårdsavdelning ägde bestämma.

År 1922 beslöt landstinget att uppföra ett epidemisjukhus i Mölndal för
normalt cirka 50 sängar. Sjukhuset, som skulle förläggas intill lasarettstomten,
beräknades kosta 300,000 kronor. Samtidigt beviljade landstinget

15.000 kronor till inköp av sjuktransportmedel.

De olika sjukhusen äro avsedda att vid normal beläggning rymma

i Hårleby.................................................... 36 patienter,

» Strömstad................................................... 36 »

» Lysekil ...................................................... 48 »

» Uddevalla................................................... 56 »

> Mölndal..................................................... 50 »

samt vid överbeläggning cirka 300 patienter.

226 patienter,

Motioner i Andra hammaren, Nr ‘lott.

A Ivsborgs luns landsting övertog, som tidigare nämnts, redan enligt beslut
av år 19113, epidemisjukvården inom länet. Är 1919 beslöt landstinget att
uppföra eu tillbyggnad till epidemisjukhuset i Svenljunga och år 1921 att
för 100,000 kronor inköpa det dittills förhyrda sjukhuset i Trollhättan med
tillhörande tomt.

Skaraborgs läns landsting godkände år 1920 i princip eu plan för epidemisjukvårdens
ordnande, enligt vilken inom länet skulle uppföras eller inköpas
12 medelstora eller mindre epidemisjukhus. På förslag av epideminämnden
beslöt 1922 års landsting att upphäva förenämnda beslut samt att i stället
luta uppföra epidemisjukhus om cirka 60 sängar i Skövde, Falköping och
Mariestad, de två sistnämnda intill länslasaretten, samt ett epidemisjukhus
för västra delen av länet på plats, som sedermera skulle bestämmas. Genom
eu sådan koncentrering av byggnadsprogrammet beräknades landstingets
egna utgifter (alltså frånräkna! statsbidraget) för nybyggnader kunna minskas
från 1,700,000 kronor till 650,000 kronor. De årliga utgifterna för personalens
avlöning beräknades vid centralisering komma att understiga dem vid
decentralisering med 50,000 ä 60,000 kronor.

Värmlands läns landsting fastställde år 1920 eu av epideminämnden uppgjord
plan för epidemisjukhusens förläggning. 15 ä 16 epidemisjukhus skulle
uppföras; ett första utbyggnadsprogram omfattande sjukhus i Arvika (med
40 sängar), Sunne (med 35 sängar) och Storfors (med 20 sängar), varjämte
epidemisjukhuset i Karlstad skulle inlösas för 50,000 kronor. Följande års
landsting godkände ritningar till sjukhuset i Storfors, vilket beräknades
kosta 218,505 kronor. År 1922 avslogos två motioner angående landstingets
övertagande av epidemisjukvården inom respektive Näs härad och Bansäters
socken. Landstingets beslut motiverades därmed, att en liknande framställning
om övertagande av epidemisjukvården i Karlstad avslagits av landstinget
år 1920.

Sled Karlstad har landstinget träffat överenskommelse om våra! å stadens
epidemisjukhus av personer från länets landsbygd. Enligt densamma har
landstinget förbundit sig att månadsvis enligt rakning för varje sådan å allmänt
rum under året vårdad person till stadens hälsovårdsnämnd betala ett
bidrag till dagavgiften av 3 kronor, med rätt för hälsovårdsnämnden att vid
intagandet genom infordrande av betryggande ansvarsförbindelse tillförsäkra
sig erhållandet i övrigt av överenskommen dagavgift. För detta ändamål
anvisades ett förslagsanslag för år 1923 av 10,000 kronor. Därjämte anvisade
landstinget för år 1923 500 kronor med därtill hörande dyrticlstillägg
till arvode åt läkaren vid sjukhuset att kvartalsvis utbetalas den 1 i tredje
månaden i varje kvartal, ävensom ett förslagsanslag av 750 kronor att med
5 kronor utan dyrtidstillägg för varje nyin tagen patient utbetalas till läkaren.

Örebro läns landsting beslöt år 1920,"att epidemisjukhus skulle irppföras i
Örebro för den omgivande landsbygden (35 sängar), Hällefors (15 sängar),
Nora (15 sängar), Karlskoga (25 sängar), Kopparberg (20 sängar), Lindesberg
(15 sängar), Fellingsbro (15 sängar), Fjugesta (15 sängar), Askersund (20 sängar)
och Hallsberg (30 sängar).

År 1921 upptog landstinget åt epideminämnden att för en kostnad avhögst
30,000 kronor inköpa en lämplig tomt i Örebro, där ovannämnda epidemisjukhus,
rymmande 35 sängar, skulle uppföras. Följande år avslogs en
av epideminämnden gjord framställning om uppförande av en epidemisjukstuga
i Hallsberg. Såväl tomtfrågan som byggnads- och kostnadsfrågorna
ansågos böra underkastas ytterligare utredning. .

Västmanlands läns landsting, vilket sedan början av 1900-talet handhaft
epidemisjukvården på länets landsbygd, beslöt år 1920 att inköpa inventarieutrustningen
å städernas epidemisjukhus samt att förvärva epidemisjukhusen

Motioner i Andra kammaren, Xr 406.

i Sala och Köping. Kostnaderna för inköp av sistnämnda sjukhus uppgingo
till 225,000 kronor respektive 165,000 kronor. Epideminämnden bemyndiga”es
ar 1921 att förhyra Arboga stads epidemisjukhus för en tid av tre år.

Koppa) be)gs läns landsting godkände ar 1922 en av epidemikommittén
fäamlagd plan, enligt vilken 13 sjukhus skulle uppföras inom länet, nämligen
i halun (44 platser), Borlänge (40 platser), Krylbo (24 platser), Hedemora
(24 platser), Ludvika (40 platser), Hulån (22 platser), Malung (12 platser)
Lima (10 platser), Särna (10 platser), Älvdalen (10 platser), Mora (24 platser)’
Leksand (24 platser) och Svärdsjö (12 platser). Sjukhusen skulle utbyggas
i två perioder, därvid efter första utbyggandet skulle erhållas ett platsantal
av 2JO, vilket ansågs tillräckhgt för »normala epidemitider». Denna första
utbyggnad beräknades kosta 1,301,000 kronor, därav i statsbidrag skulle återbekommas
617,000 kronor. Genom nybyggnader under den andra perioden
skulle vinnas ytterligare 101 platser.

Gävleborgs läns landsting godkände år 1920 epideminämndens förslag till
framtida ordnande av epidemisjukvården inom länet. Enligt denna skulle
länet indelas i 17 distrikt, 9 nya sjukhus uppföras samt 8 sjukhus inlösas,
h ör bestridande av kostnader härför under år 1921 beviljades 100,000 kronor,
varjämte 50,000 kronor tidigare avsatts för ändamålet. År 1921 l)eslöt landstinget
mlosa epidemisjukstugorna i Järvsö, Högbo, Storvik och Bergsjö mot
erläggande av å ederbörande kommuners andel i kostnader för deras uppförande,
utgörande för Järvsö sjukstuga 29,405 kronor, för Högbo sjukstuga
;»3,849 kronor, för Storviks sjukstuga 76,483 kronor och för Bergsjö sjukstuga
13,000 kronor. Landstinget förband sig att bereda kostnadsfri vård
av patienter från vederbörande kommuner från och med den dag överlåtelj5®1)
äg;d.e ruin. Epideminämnden bemyndigades inlösa epidemisjukhusen i
JO el sb o och Njutånger, därest nämnden skulle finna skälig anledning därtill.
Ai 1922 beslöt landstinget att inlösa epidemisjukstugan i Ockelbo för 35,148
kionor, att för en kostnad av 37,000 kronor låta om- och tillbygga epidemisjukstugan
i Bergsjö samt att låta uppföra nya epidemisjukstugor i Ljusdal.
rymmande 24 sängar, för eu kostnad av 121,900 kronor, och i Bollnäs rymmande
35 sängar, för eu kostnad av 175,000 kronor. Sistnämnda sjukstuga
skall uppföras a, den för lasarett därstädes inköpta tomten och hava ekonomibyggnad
gemensam med lasarettet.

1ästernorrlands läns landsting beslöt år 1922 att uppskjuta avgörandet om
epidemisjukvårdens ordnande till år 1923.

■Jämtlands läns landsting beslöt år 1921 att lata uppföra två epidemisjukhus,
ett i Bracka med 15 sängar och ett i Strömsund med 13 sängar samt
att för en tid av 6 år förhyra epidemisjukhuset i Östersund för eu årlig
hyra av 5,000 kronor. _ Enligt det av epideminämnden sagda år framlagda
förslaget borde epidemisjukvården centraliseras i så stor utsträckning som
möjligt. Länets stora ytvidd, kommunernas vidsträckthet och de svåra transportförhållandena
vintertid förhindrade emellertid eu långt driven koncentration.
För ejhd em i sjuk värdens definitiva ordnande skulle därför enligt nämnden
erfordras 8 sjukhus.

Västerbottens läns landsting behandlade ar 1921 förslag till uppförande
eller anordnande av dels tre större epidemisjukhus om vartdera 45 ä 60
sängar, dels 7 epidemisjukstugor om vardera '' 16 ä 20 sängar, dels ock 7
isoleiingsplatser om vardera 4 ä 8 sängar. Landstinget ställde sig emellertid
da ti eksamt beträffande lämpligheten av planen och ifrågasatte, om det
ej vore bättre med en större deeentralisation av sjukvården. År 1922 godkände
landstinget följande ändrade plan: Epidemisjukhus uppföras i Linea
fn si)n8ar) °°h Skellefteå (25 sängar), epidemisjukstugor inrättas i Byske
(10 sängar), Burträsk (10 sängar), Bobertsfors (i4 sängar), Xordmaling (14

Motioner i Andra kammaren, Nr Jod.

i;s

sängar), Stensöta (10 sängar), Äsele (18 sängar), Jörn (10 sängar), Norsjö (10
sängar), Vindeln (10 sängar), Lycksele (12 sängar) och Bjurliolm (10 sängar),
vartill komma isoleringsplatser för vardera 4 ä G patienter på 14 orter.

Norrbottens luns landsting underhandlade åren 1019 och 1020 med statsmyndigheterna
angående gemensamt epidemisjukhus i Boden. År 1020 godkände
tinget en plan för epidemisjukvårdens ordnande, enligt vilken sjukhus
till eu början skulle uppföras i Haparanda för 160,000 kronor, i Overtorneä
för 07,000 kronor samt i Kalix för 155,000 kronor. Följande år bestämdes,
att sjukhuset i Haparanda skulle uppföras å samma tomt som lasarettet.
För ett nytt epidemisjukhus i Nederkalix uttaxerades år 1922 65,000 kronor
och, skall under vart och ett av åren 1023—1026 uttaxeras 31,000 kronor.

År 1922 beslöts att uppföra epidemisjukstugor för Arvidsjaurs och Arjeplougs
socknar i samband med därstädes planerade eller påbörjade distriktssjukstugor.
Kostnaderna beräknades för epidemisjukstugan i Arjeploug till

63.000 kronor och för epidemisjukstugan i Arvidsjaur till 102,000 kronor.
För ifrågavarande byggnadsarbetens igångsättande beviljades ett belopp av

100.000 kronor, vilket skulle anskaffas genom upplåning.

Landstinget gottgör sedan år 1920 kommunerna inom länet deras kostnader
för epidemisjukvården, i vad dessa kostnader avse löner och arvoden,
kosthåll, medicin, förband, tekniska artiklar, andra förbrukningsartiklar, lyse.
värme, vatten, tvätt och renhållning samt ersättning för vård å främmande
anstalter, allt i den mån uppgifterna angående kostnaderna äro bestyrkta
antingen genom verifikationer eller genom bevis om uppgifternas överensstämmande
med vederbörligen granskade räkningar. För ändamålet har till
epideminämndens förfogande för år 1923 ställts ett belopp av 200,000 kronor.

Sammanfattning.

Centraliserad eller decentraliserad vård.

Vid epidemilagens antagande år 1919 hade epidemisjukvården, särskilt på
landsbygden, mer eller mindre fullständigt övertagits av landstingen i Upp
sala, Södermanlands, Östergötlands, Blekinge, Älvsborgs och Västmanlands
län, varjämte Stockholms läns landsting beslutat att snarast möjligt övertaga
all epidemisjukvård inom länet. Efter lagens ikraftträdande hava principiella
beslut i fråga om epidemisjukvårdens ordnande fattats av Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar läns norra (som dock sedermera upphävt tidigare
beslut), Kristianstads (som ävenledes sedermera upphävt tidigare beslut),
Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro,
Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
läns landsting. Kalmar läns södra, Gotlands, Malmöhus och
Västernorrlands läns landsting hava däremot uppskjutit frågans avgörande
till år 1923.

Kär landstingen började övertaga epidemisjukvården inom länen, funnos
i regel epidemisjukhus i samtliga städer och mindre epidemisjukstugor här
och var på landsbygden. I allmänhet inlöstes befintliga sjukhus, och landstingens
strävan inriktades närmast på att anskaffa mindre sjukstugor för
områden, som saknade dylika. De län, där landstingen tidigast övertogo
epidemisjukvården, utmärkas också på ett undantag när, Uppsala län, av
en långt driven decentralisation av densamma. Inom Västmanlands län
finnas sålunda 12 epidemisjukvårdsanstalter, inom vartdera av Södermanlands,
Östergötlands och Älvsborgs län cirka 15 anstalter samt inom det
lilla Blekinge län 9 anstalter. Endast i Uppsala län sökte man från början
koncentrera sjukvården till några få sjukhus.

Samma decentralisation utmärker de nyligen antagna sjukvårdsplanerna
för Jönköpings län, Kalmar läns norra landstingsområde, Värmlands, Örebro.
Kopparbergs, Gävleborgs samt Västerbottens län.

Motioner i Andra kammaren, Nr 406.

Mot denna decentralisering av epidemisjukvården utgör, som ovan nämnts,
Uppsala län det äldsta undantaget. Ursprungliga avsikten var där att förlägga
all vård till två sjukhus, nämligen i Uppsala och Enköping. De långa
avstånden till länets norra delar föranledde sedermera landstinget åren 1913
och 1915 att vid Leirfsta bruk och Älvkarleby uppföra mindre epidemisjukstugor.

Under de senaste åren har epidemisjukvården ordnats eller planlagts efter
centralicerat system i Stockholms, Kronobergs, Hallands, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs samt Jämtlands län. I sistnämnda län kan någon långt
driven koncentration på grund av länets stora ytvidd, kommunernas vidsträckthet
och de svåra transportförhållandena vintertid icke genomföras.
Enligt ett av epideminämnden år 1921 avgivet betänkande skulle vården
dock kunna koncentreras till 8 sjukhus, ett med hänsyn till förhållandena
inom länet anmärkningsvärt lågt antal.

\ id landstingens förhandlingar liksom vid beredande kommittéers och
utskotts överläggningar rörande lämpligaste sättet att ordna epidemisjukvården
hava sålunda delade meningar under de sista åren gjort sig gällande
beträffande frågan om sjukvården skall centraliseras till några fä stora sjukhus
eller decentraliseras till ett större antal mindre sjukhus.

Till förmån för centralisering har anförts,

att det medför lägre byggnadskostnader och årliga driftsutgifter,
att möjligheterna bliva större att erhålla på epidemisjukdomar specialiserade
läkarekrafter och sjuksköterskor,

att på ett större sjukhus särskild läkare kan anställas, vilken alltid finnes
att träffa, och sålunda ej, såsom vid mindre sjukhus, på grund av annan
tjänst nödgas företaga sjukresor, samt

att betryggande isoleringsanordningar för olika slags sjukdomar kunna
anordnas.

Förläggas dessutom epidemisjukhusen till befintliga lasarett eller sjukstugor.
kunna ytterligare fördelar vinnas. Anläggningskostnaderna bliva
lägre, genom att nya ekonomiavdelningar m. m. icke behöva anordnas, och
driftskostnaderna kunna reduceras, genom att åtskillig personal kan vara
gemensam för lasarettet eller sjukstugan och epidemisjukhuset. Vid behov
kunna också de epidemiskt sjuka erhålla behandling av lasarettets kirurger.

Tanken att förlägga epidemisjukhus i förbindelse med länslasaretten har
vunnit sill hittills fullständigaste tillämpning i Skaraborgs län, där man,
som ovan nämnts, år 1920 beslutat, att 12 epidemisjukhus eller -stugor om
värdera 20 a 40 sängar skulle anläggas. Följande år ändrades planen därhän,
att epidemisjukhusen i Falköping och Mariestad, i vilka städer två av
länets tre lasarett äro belägna, skulle utvidgas att omfatta 50 ä 60 sängar i
stället för tidigare beslutade resp. 41 och 26. År 1922 togs steget till fullständig
centralisering genom beslut, att endast fyra epidemisjukhus skulle
uppföras. I epideminämndens skrivelse till 1922 års landsting framhölls
bland annat, att därest fyra större sjukhus uppföras, behovet av vårdplatser
inom länet torde säkerställas med ett ej obetydligt lägre antal platser än
vid tolv å tretton sjukhus, nämligen med 250 å 260. vilket skulle innebära
en minskning med cirka 150 platser.

Till liknande resultat beträffande behövligt antal sjukplatser har man
kommit i Malmöhus län, där epideminämnden funnit att med 6 större sjukhus
erfordras 1 1/4 vårdplats per 1,000 invånare, under det att med 11 sjukhus
erfordras 1 1 2 vårdplats per 1,000 invånare. Att antalet vårdplatser
blir så väsentligt större, vid decentraliserad vård i jämförelse med centraliserad
har sin grund däri, att varje sjukstuga måste utbyggas för åtminstone
två. olika epidemiska sjukdomar. Relativa antalet behövliga vårdplatser blir
därigenom större för ju mindre område ett epidemisjukhus uppföres.

Motioner i Andra kammaren, Nr Mitt.

IT)

Med decentraliserad vård bliva transporterna korta och lätta att anordna.
Den sjuke kan därigenom tidigare komma under sakkunnig läkarbehandling,
och hans anhöriga kunna lättare och med mindre kostnader besöka
honom.

Byggnadskostnaderna kunna även vid decentraliserad vård genom ett rationellt
tillvaratagande av utrymmet hållas relativt låga. Beaktansvärda synpunkter
på denna fråga hava framlagts av arkitekten Bircli-Lindgren i fjärde
häftet av Sveriges landstings tidskrift årgång 1922.

Uikarefrftgan vid epidemisjukhus.

I lasarettstadgekommitténs den 18 oktober 1922 avgivna förslag till allmän
sjukhusstadga föreslås, att epidemisjukhusen, oavsett vårdplatsernas
antal, skola räknas som mindre sjukhus, därest icke Kung!. Maj:t på särskild
framställning för visst fall annorlunda förordnat. Kommittén motiverar
detta sitt förslag därmed, att epidemisjukhusens nominella storlek vanligen
är betydligt större än deras medelbeläggning, och att läkare tjänsten
vid dessa sjukhus i regel kan betraktas som eu bisyssla.

Ur sparsainhetssynp unkt är det givetvis av största vikt, att stadsläkare
eller provinsialläkare fortfarande som hittills kunna påräknas såsom läkare
vid epidemisjukhus, och detta kan ske allenast under förutsättning, att dessa
sjukvårdsinrättningar få karaktären av mindre sjukhus. Skulle däremot, såsom
från vissa håll }rrkats, epidemisjukhus obligatoriskt räknas till större,
då platsantalet överstege eu viss siffra, 40, 50 eller 60, så måste för sådant
sjukhus särskild läkare anställas och sjukhuset inrättas efter de ökade krav,
som ställas på ett större sjukhus. Det torde därför för landstingen “vara
lyckligast att, såsom kommittén föreslagit, få betrakta epidemisjukhusen som
mindre, vilket ju icke utesluter, att ett landsting av en eller annan anledning
kan finna lämpligt att inrätta ett av sina epidemisjukhus såsom större.

Uppfattningen om stadsläkare såsom de lämpligaste läkarna vid epidemisjukhusen
hävdas kraftigt bland annat i en av Svenska stadsläkareföreningen
den 27 november 1922 till Svenska landstingsförbundet avgiven framställning,
som genom förbundets försorg bringats till landstingens och epideminämndernas
kännedom — jfr Sveriges landstings tidskrift, årg. 1922, häfte
4, sid. 251 o. tf. — I denna framställning heter det bland annat, att stadsläkarna
för närvarande sitta inne med den största kunskapen och erfarenheten
beträffande epidemisjukvården, samt att desamma, om de fungera såsom
läkare vid epidemisjukhuset i staden, till gagn för dess sundhetsvård
kunna erhålla snabba och säkra underrättelser om inträffade epidemifall
och därmed komma i tillfälle att omedelbart och i första hand förskaffa sig
noggrann kännedom om epidemiers uppkomst och utbredning såväl inom
staden själv som inom angränsande delar av landsbygden. »Genom den
överblick, som stadsläkaren-epidemisjukhusläkaren på grund av sin dubbla
verksamhet erhåller, bliver han bättre än någon annan i stånd att raskt och
energiskt ingripa med förebyggande åtgärder, till fördel för såväl land som
stad.» De i sagda skrivelse framlagda lönepretentionerna för stadsläkare,
som tjänstgör å epidemisjukhus, och än mera de arvoden, som för närvarande
faktiskt utgå till vid landstingens epidemisjukhus anställda stadsläkare (eller
provinsialläkare), utgöra också belägg för att möjligheten att oberoende av
antalet sängplatser kunna besätta läkartjänst vid epidemisjukhus med stadsläkare
innebär en ej oväsentlig ekonomisk fördel för landstingen. Vad som
i denna skrivelse framhålles beträffande stadsläkare såsom läkare vid epidemisjukhus
gäller även i stort sett beträffande provinsial- eller extra provinsialläkare.

Motioner i Andra kammaren, Nr 406.

För landstingen synes det vara lyckligast att liava fria händer vid tillsättande
av ifrågavarande tjänster. Landstingen böra för varje särskilt fall
kunna pröva, vilken som är den lämpligaste läkaren, provinsialläkaren, st adsläkaren
eller någon praktiserande läkare utan officiell ställning. Något monopol
för vare sig provinsialläkare eller stadsläkare bör icke ifrågakomma,
en synpunkt som kraftigt framhållits i en till landstingsförbundet från provinsialläkare
föreningens styrelse den 28 maj 1923 ingiven framställning.