Motioner * Andra Kammaren, N:o 152 (Motion 1900:152 Andra kammaren)

Motioner * Andra Kammaren, N:o 152.

N:o 152.

Af herr E. Wavrinsky, om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning, huru arbetsanvisningen bär ordnas
m. m.

Med den allmänna frigörelsen inom näringslagstiftningen och den
dermed uppkomna ohejdade konkurrensen samt bolagsväsendets väldiga
utveckling har följt ett ofantligt uppsving på handelns och industriens
alla områden, men också en genomgående rubbning i det gamla patriarkaliska
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare. Löst från de
skråmessiga, men ordnade förhållandena, blef arbetaren beröfvad det stöd,
han fordom kunde göra räkning på af sin husbonde under brydsamma
omständigheter, blef han hänvisad uteslutande till sin egen omtanke
och sin arbetskraft, hvilken mer och mer betraktades som en handelsvara.
För att vinna styrka, hafva arbetarne slutit sig tillsammans,
organiserat sig i fackföreningar. Men omstörtningarna i berörda hänseenden
äro för stora och arbetarnes egna resurser för små, för
på egen hand skulle kunna råda bot för allt. Samhället måste inskrida
för att minska vådorna och hjelpa de svaga.

Arbetarens osäkra lefnadsförhållanden, beroende af att hans förvärf
i regeln icke tillåter honom att aflägga något väsentligt till tryggande
af sin familjs uppehälle under sjukdom, varaktig oförmåga till arbete
eller arbetslöshet och deraf att fabriksarbetet i sa hög grad anlitar .hans
enda tillgång, hans helsa och krafter, och sätter dem pa spel, förhindra
honom att utveckla både sig och de sina, i deras eget och samhällets
sunda intresse, såsom han helt säkert skulle vilja och för det allmännas
väl önskligt vore. Sjelfva yrket utbildar honom i de flesta fall icke
längre, han är en maskin, han producerar endast en liten detalj af de
Bih. till lliksd. Prot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Höft. (N:o 152 ) 1

2 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

alster han förr, låt vara mera ofullständigt, mera primitivt såsom yrkesman
förfärdigade. Och på samma gång växer med naturnödvändighet
hans och hans familjs anspråk på lifvet.

.Det tillstånd af osäkerhet för morgondagen och ännu mera för
framtiden, hvari så stora skaror af samhällsmedlemmar i vår tid lefva,
verkar menligt på samhällskroppen i sin helhet och bör så långt möjligt
och i god tid undanrödjas — i samhällets eget välförstådda intresse.
Derhän syfta också yrkesinspektionen, de olika slagen af försäkring,
grundad på arbetarnes egna bidrag m. m. dylikt.

Bland arter af försäkring, som blifvit ifrågasatta eller i utlandet
delvis i mycket stor skala redan tillämpas, äro naturligen de för arbetarne
mest begärliga, som under den närmaste tiden kunna komma honom
till godo.

Ålderdomsförsäkringen ligger väl långt borta (»kommer dag, kommer
råd»); invaliditetsförsäkring — vare sig invaliditeten beror af olycksfall,
yrkets helsofarlighet eller medfödd skröplighet — ligger honom närmare,
för den gör han hellre sitt offer.

Icke längre bort ligga emellertid vådorna af genom konjunkturer,
årstider eller rent tillfälliga orsaker uppstående oförvållad arbetslöshet.
Ingens lott kan väl vara sorgligare än hans, som lider nöd af brist på
utvägar att skaffa sig arbete, ehuru han både kan och vill arbeta. Det
förödmjukande, sorgliga och nedtryckande dagdrifvarlif, som ofta blir
en följd af arbetslösheten, demoraliserar honom och återverkar i sin
tur på hela familjen. Medan den arbetslöse förslösar sin tid och sina
krafter på att söka arbete, saknar en arbetsgivare dessa krafter, som
gifvas till spillo.

Mången arbetsför och arbetsvillig man eller qvinna förfaller till
lätja, dryckenskap, sedeslöshet af hvarje slag och sjunker ner i det
tillstånd, då han eller hon hvarken kan eller vill arbeta, och faller
samhället för lifvet till last. I kretsen af sådana föräldrar uppväxer
den samhällsvådligaste ungdomen, den som saknar hvarje betingelse
för ett sedligt lif. Ingen omsorg, inga uppoffringar af samhället synas
mig så naturliga, så berättigade och så fruktbärande som de, hvilka
på ett klokt sätt nedläggas för att bereda skydd mot arbetslöshetens
olägenheter och vådor.

När den bemedlade delen af samhället alltid i sista hand på ett
eller annat sätt måste ingripa för att taga hand om sådana förfallna,
hvarför ej hellre söka undanröja någon del af dessa olyckor och vådor,
som sträcka sig öfver en oöfverskådlig framtid, genom att i möjligaste
mån söka förhindra arbetslösheten. Det måste vara en jemförelsevis

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 3

lätt sak att skaffa organ, som kunna i god tid och på lämpligt sätt
medla mellan dem, som söka arbetskraft, och dem, som erbjuda sådan.
Dessa organ lämpa sig samtidigt utmärkt väl till att upprätta statistik
öfver arbetslösheten, att lemna upplysningar om hvar och i hvilka
grenar arbetslösheten är störst, förhindra, att öfverflödig arbetskraft af
okunnighet strömmar till, och på alla sätt utjemna dessa förhållanden.
Den stora benägenheten hos landsbygdens folk att strömma till städerna
kunde kanske i någon mån minskas, och då arbetskrafter tryta på landsbygden,
kunde arbetslösa från städerna anvisas arbete på landet. Det
är visserligen sant, att stadsarbetaren ej är mycket skickad för landtmannens
arbete och svårligen förmås dertill, men möjligheten bör
erbjudas honom. Man lär derigenom känua de arbetssökande och
får tillfälle att organisera arbetsanvisningen så att till dömes säsongarbetare
kunna mera regelbundet placeras under för dem ogynsamma
årstider.

Hvad som kan göras för att trygga arbetarnes ovissa existens förhållanden

på detta sätt, bör göras och bör göras i god tid. Det

skall säkerligen mångdubbelt återgäldas genom minskad fattigvård,
fängelseförsörjning och vård om försummade, förvildade barn. »Fåfäng
gå lärer mycket ondt».

Ledd af ungefär denna tankegång har man i Europa i allmänhet
länge sedan vidtagit icke blott en undersökning af arbetslöshetsförhållandena,
deras orsaker och utsträckning, utan äfven vidtagit verksamma
mått och steg för att inskränka arbetslösheten till det minsta möjliga.

Äfven i Sverige har denna fråga varit uppe. 1894 den 23 februari

uppdrog öfverståthållaren i Stockholm friherre G. Tamm åt en komité,
bestående af herr grefve H. E. G. Hamilton, Alb. Amundson, Ernst Beckman,
Algernon Börtzell, Otto Fröman och Johannes Svensson, att efter
verkstäld utredning, dels huruvida och i hvad mån kommunen kunde
anses böra genom lemnade arbetstillfällen bereda understöd åt sadana
hufvudstadens medlemmar, som deraf vore i tillfälligt behof, och dels
angående lämpligaste sättet att anordna dylika arbeten afgifva förslag,
som kunde bringa dithörande förhållanden i ett såväl för kommunen
som för arbetarne gynsammare läge än hittills.

Ett år senare afgaf komitén sitt betänkande angående arbetslösheten
i Stockholm.

Detta betänkande lemnar en historik öfver särskilda åtgärder emot
arbetslöshet i Stockholm från början af 1800-talet, en redogörelse för
de kommunala och privata anstalter i staden, som äro af någon betydelse
för undanrödjande af arbetslösheten, några kortfattade uppgifter

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

i frågan från landsorten samt från Kristiania och Köpenhamn samt en
utredning om de närmaste orsakerna till arbetslöshet med särskildt
afseende å förhållandena i Stockholm. Derefter besvarar komitén frågan,
hvilken kommunal myndighet bör handlägga dessa angelägenheter och
söker utreda frågan om kommunens rättsliga ställning till arbetslösheten.

I komiterades framställningar och förslag i ämnet egnas uppmärksamhet
åt olika slag af arbetsförmedling sanstalter och deras centralisering
samt åt frågan om försäkring mot arbetslöshet.

I afseende på arbetsförmedlingsanstalter yttra komitérade: »De
arbetslöse måste registreras. Önskligt vore naturligtvis dervid, att denna
registrering skedde, icke såsom under vintern 1893—1894, då, sedan
arbetslösheten och den deraf alstrade nöden nått en sådan höjd, att
den tagit sig uttryck i möten och petitioner, ett tillfälligt register
öppnades för dem, som ville söka nödhjelpsarbeten, utan på så sätt,
att ständigt ett dylikt register funnes för anteckning tillgängligt, hvilket
i hvarje ögonblick kunde angifva arbetsmarknadens ställning och de
hjelpsökandes antal, samt i god tid varsko vederbörande om, när arbetslösheten
nalkades en sådan höjd, att exceptionella åtgärder måste vidtagas.
» -----

»Registreringen af de arbetslöse och de i samband dermed stående
undersökningarna skola afse icke allenast att lemna hjelp vid bedömandet
af den arbetslöses personliga behof af understöd genom arbete,
utan äfven att så vidt möjligt bereda en öfversigt öfver arbetslöshetens
omfattning och arbetsmarknadens ställning. Förutom det att den senare
kännedomen är af betydelse i fråga om anordnandet af arbeten för arbetslöse,
bör den jemväl i tvenne andra hänseenden vara af väsentligt gagn,
nemligen dels för spridande af upplysningar angående arbetsförhållandena
i Stockholm och dels beträffande åtgärder för beredande af sysselsättning
åt hufvudstadens arbetare på andra platser.» — — — —

»Att en person utan eget förvållande längre eller kortare tid
måste vara i saknad af arbete och arbetsförtjenst, är ingalunda alltid
liktydigt med att för tillfället inom det territorium, der han kan utbjuda
sin arbetskraft, ej någon för honom lämplig anställning är ledig.
Mycket ofta kunna på ganska nära håll både en och flere dylika anställningar
finnas, men den arbetslöse kan ej finna dem. Utom den
egna erfarenhetens gemenligen ganska trånga krets har han i allmänhet
ej någon möjlighet att öfverskåda arbetsmarknaden. Åro arbetstillfällena
mera sällsynta, uttömmes denna erfarenhet snart, och den
arbetslöse vet då ej längre, hvart han skall vända sig, utan måste söka

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 5

på måfå. Härigenom förlängas arbetslöshetsperioderna. Mycken tid
och mycket penningar förslösas; mycken demoralisation åstadkommes.

Att afhjelpa dessa missförhållanden har också i de flesta länder
länge varit en sträfvan för de i frågan närmast intresserade; å ena
sidan och i främsta rummet för arbetstagarna, hvilka sökt organisera
en förmedling af arbetsaftalen i syfte att dymedelst minska arbetslöshetens
faror, å andra sidan för arbetsgifvarna, hvilka sträfvat till samma
mål för att vid förefallande behof lättare finna nya fullt dugliga arbetskrafter.
Der den enskilda välgörenheten sökt botemedel eller lindring
för arbetslösheten, har densamma jemväl oftast under en eller annan
form upptagit arbetsförmedlingen på sitt program. Men om man bortser
från vissa kortvariga försök i äldre tider, är det först under de senare
åren, som man börjat tillmäta arbetsförmedlingen den vigt, att man
flerstädes sökt göra dess ändamålsenliga organisation till en allmän
angelägenhet.

Ofvanberörda synpunkter äro dock ingalunda de enda, som på
detta område väckt och samlat intresset. Andra faktorer af helt annan
art hafva dertill medverkat. För så väl arbetsgifvare som arbetstagare
har befattningen med arbetsförmedlingen tett sig som ett synnerligt
eftersträfvansvärdt vapen i striden mellan kapitalet och arbetet. Hvar
i sin stad hafva de derför sökt slå under sig densamma med utträngande
af den andra parten. Och der fråga uppstått om kommunernas
eller statens öfvertagande af arbetsförmedlingen, hvarvid tanken att
åtminstone på detta område stifta fred mellan de stridande ej sällan
varit väsentligen bestämmande, har samma synpunkt gemenligen på ett
eller annat sätt gjort sig gällande. Arbetstagarna hafva fordrat, att ledningen
af arbetsförmedlingsanstalterna skulle anförtros åt dem. Arbetsgifvarna
hafva lika bestämdt yrkat att få deltaga i denna ledning.

Sistberörda omständigheter få icke lemnas ur sigte, då det gäller
att taga i öfvervägande, huruvida arbetslösheten i Stockholm skulle
kunna i någon mån motverkas derigenom, att kommunen, vare sig
omedelbart eller medelbart, sökte på ett eller annat sätt främja arbetsförmedlingen,
samt huruvida utlandets föredöme dervid kan tjena till
någon lodning. Särskildt hafva de under senaste åren i lyskland förekommande
försöken och projekten rörande inrättandet af arbetsförmedlingsanstalter
under statens eller kommunens omedelbara ledning i
högst väsentlig mån för sin tillkomst att tacka just, att man från de
mest skilda håll deruti sett enda möjligheten att göra slut på den ej
mindre för arbetsgifvarna än för arbetstagarna olycksbringando ständiga
striden om arbetsförmedlingen, eller, med andra ord, omständig -

6 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

heter, hvilka hittills varit för svenska förhållanden nästan fullständigt
främmande.

Med fullt aktgifvande härpå anse sig komiterade likväl våga
uttala den öfvertygelsen, att en eller flere efter rationella grunder verkande
arbetsfÖrmedlingsanstalter, hvilka icke fotats på den enskilda
spekulationens grundval, borde i flere hänseenden kunna inom kommunen
mildra arbetslöshetens vådor, samt att på grund häraf bildandet
af dylika anstalter väl kan anses falla inom de kommunala uppgifterna.

Den redogörelse, komiterade lemnat öfver de inkomna upplysningarna
rörande arbetsförhållandena å landsbygden, gifver bland
annat vid handen, att just samtidigt med, att arbetslöshet rådt i Stockholm,
på andra orter i landet funnits riklig tillgång på arbetstillfällen,
passande just för grofarbetare. Att söka bereda de arbetslöse med hemortsrätt
i Stockholm anställning eller tillfällig sysselsättning i landsorten
borde derför blifva en dylik arbetsförmedlingsanstalts eller arbetsbyrås
främsta uppgift. Beträffande utsigterna att på detta sätt kunna
vinna något, är det visserligen sant, att man i landsorten hyser en
viss rädsla för att antaga Stockholmsarbetare. Såsom af den ofvan
aberopade redogörelsen framgår, pläga dock jordbrukarna å vissa orter
i Stockholms och Upsala län fylla sitt behof af extra arbetare under
skördetiden just genom hufvudstadens kommissionskontor. Nämnda
motvilja torde ock sa småningom kunna häfvas, derest aldrig andra
arbetare erbjudas än sådana, hvilka enligt inhemtade tillförlitliga uppgifter
utmärkt sig icke blott genom nödig yrkesskicklighet, utan ock
genom ordentlighet, nykterhet och en i öfrigt hedrande vandel.

Mot ett dylikt tillvägagående skulle möjligen här liksom i utlandet
kunna komma att framställas protester från visst håll, der man städse
motsätter sig hvarje noggrannare undersökning af de arbetslöses föregående
lefnadsförhållanden, samt särskildt i fråga om arbetsförmedlingsanstalterna
yrkar, att dessas verksamhet bör inskränkas till att endast
»förmedla arbetsaftalen, mottaga de upplysningar, hvilka den arbetssökande
sjelf kan vilja om sig meddela, samt lemna honom anvisning
på de arbetsgivare, hvilka anmält sig för erhållande af arbetare med
motsvarande qvalifikationer». Hittills har dock icke, så vidt komiterade
kunnat utröna, någon enda efter detta system verkande arbetsbyrå
lyckats vinna något nämnvärdt. resultat, under det att samtliga de
allmännyttiga arbetsfÖrmedlingsanstalter, hvilka arbetat med mera nämnvärd
framgång, exempelvis den ofta såsom en efterföljansvärd förebild
framhållna, sedan lång tid tillbaka arbetande arbetsbyrån i Stuttgart i
Tyskland samt den under senare åren inrättade arbetsbyrån i Egham i

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 7

England för sin framgång haft att tacka just den ytterst noggranna
och stränga sofring, som hos dem alltid företagits med de arbetssökande
och hvarigenom de lyckats vinna arbetsgifvarnas förtroende.

En invändning af helt annan art, som äfven möjligtvis kan göras
mot det ofvan förordade systemet, är att på detta sätt någon sysselsättning
icke lär kunna vinnas just för flertalet bland dem, hvilka hittills
bildat de arbetslösa i Stockholm, och som man helst skulle vilja
aflägsna från kommunen. Nödhjelpsarbetenas stamkunder lära i allmänhet
icke vara så qvalificerade, att man med någon utsigt till framgång
kan söka bereda dem anställning å landsbygden. Men man måste
härvid besinna, att många bland de arbetare, hvilka nu höra till de
kroniskt arbetslösa, en gång varit något helt annat, ehuru de genom
upprepad arbetslöshet och de frestelser, lifvet i hufvudstaden medför,
sjunkit till sin nuvarande ståndpunkt. Att i tid aflägsna dem, som ännu
ej hunnit in på det sluttande planet, men dock på grund af arbetslöshet
löpa fara att förr eller senare bringas derhän, är derför i många fall en
preventiv åtgärd i kommunens eget intresse.

En arbetsbyrå af nu afsedda art borde emellertid ingalunda
inskränka sig endast till ofvanberörda uppgift. Det finnes särskildt
ett annat område, der den kunde i väsentlig mån direkt motverka
arbetslöshetens vådor. I en stor stad förekomma dagligen mångfaldiga
tillfällen, då ett eller flere extra par händer behöfvas, och då den
arbetslöse kan få en tillfällig sysselsättning, hvilken i någon mån kan
lindra hans belägenhet, om lian blott kan i rätt tid infinna sig på rätt
plats. Men hvar dessa tillfällen komma att yppa sig, det vet han i
allmänhet icke, och vederbörande arbetsgifvare vet ej heller, hvar han
skall anträffa den arbetslöse, just när han behöfver honom. Bland
andra har en redan omkring tio år i Berlin verkande, af en enskild
välgörenhetsförening under kommunens medverkan upprättad arbetsbyrå
egnat uppmärksamhet åt dessa förhållanden samt särskildt sökt
främja sådana arbetsaftal, hvilka endast afse en tillfällig och kortare
sysselsättning för arbetstagarna. Då det i följd häraf måste vara al
synnerlig vigt för de arbetslösa att utan allt för stor olägenhet kunna
uppehålla sig i byråns närhet för att vara till hands, om något arbetstillfälle
yppar sig, har i byråns lokal anordnats en väntsal, rymmande
omkring 500 personer. I förbindelse med byrån står derjemte dels en
bespisningslokal, der för billigt pris tillhandahållas vissa lifsmedel m. m.,
dels ock ett lånbibliotek, hvilka båda anstalter af de arbetssökande flitigt
anlitats. Omedelbart intill dessa lokaler äro för öfrigt anordnade
tre värmestugor, hvilka inrymma 1,300 sittplatser, och i hvilka under

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

vintermånaderna jemväl födoämnen tillhandahållas dels mot låg betalning,
dels åt de mest behöfvande gratis.

Det lär väl knappast kunna betviflas, att en arbetsbyrå, verkande
på detta sätt, skulle äfven här i Stockholm kunna rätt väsentligt bidraga
till arbetslöshetens lindrande. Näppeligen torde särskil dt behöfva framhållas,
att äfven dervid någon sofring bland de arbetssökande måste
företagas. Äfven för tillfälliga och mindre arbeten vill ej någon arbetsgivare
godvilligt hos sig anställa opålitliga, oordentliga eller ej fullt
arbetsföra personer eller anlita en arbetsförmedlingsanstalt, från hvilken
han riskerar att erhålla sådana.» — — — — —

»Hvilketdera af de nu berörda båda olika systemen, som från
utländska förhållanden sedt bör föredragas, torde emellertid för komiterades
uppgift kunna lemnas alldeles ur räkningen. Frågan om arbetsförmedlingens
undandragande från striderna mellan arbetet och kapitalet
är för våra förhållanden nästan fullständigt främmande; frågan om dess
centralisation likaså. Det ojemförligt öfvervägande antalet arbetsaftal
afslutas hos oss utan någon förmedling, direkt mellan arbetare och
arbetsgivare, och kommer utan tvifvel att fortfarande så afslutas. För
Stockholms kommun äro dessa frågor för närvarande endast af intresse,
i den mån de möjligen kunna anvisa en utväg att minska vådorna af
den särskildt under vintermånaderna och företrädesvis bland grofarbetarne
förekommande arbetslösheten. Att i detta hänseende åtskilligt borde
kunna vinnas genom en organiserad arbetsförmedling, hafva komiterade
redan framhållit. Af den ståndpunkt, komiterade ansett kommunen i
allmänhet böra intaga gent emot de arbetslösa, synes dem äfven följa,
att kommunen, åtminstone för närvarande, icke sjelf bör åtaga sig någon
platsanskaffning åt de arbetslösa, utan endast understödja den enskilda
offervillighetens sträfvanden i denna rigtning. Det i komiterades föregående
redogörelse omnämnda, af rotemannen Sandstedt bildade »Kristliga
arbetaresamfundet» har till komiterade inlemnat en skriftlig anhållan,
att komitén ville söka utverka något bidrag af kommunen till understödjande
af den af nämnda samfund bildade arbetsbyrån. Komiterade
anse sig likväl icke böra i detta hänseende framställa något annat förslag,
än att åt fattigvårdsnämnden bör uppdragas att söka genom samverkan
med den enskilda offervilligheten bringa till stånd en eller flere arbetsförmedlingsanstalter
med de uppgifter, hvilka här ofvan angifvits, samt att
dessa anstalter böra af kommunen i ekonomiskt hänseende understödjas.

De anslag, hvilka för detta ändamål erfordras, torde icke behöfva
uppgå till synnerligt höga belopp. I allmänhet torde kommunen ej
behöfva gå längre än att underlätta organisationskostnadernas bestridande

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 9

samt lemna något mindre årligt bidrag till lokalhyra och aflöning åt
dem, åt hvilka närmaste ledningen af anstalterna anförtros.»

»Något mera detaljeradt förslag till en dylik byrås organisation
och ledning torde icke i detta sammanhang behöfva framläggas. Fragan
härom torde böra öfverlemnas åt fattigvårdsnämnden, som dervid, på
grund af det stora intresse, hvarmed dessa frågor länge omfattats i utlandet,
och den erfarenhet, man der vunnit, icke behöfver sakna efterföljansvärda
förebilder. Komiterade inskränka sig derför till att framhålla,
att kommunens medverkan äfven här bör lemnas endast under
förutsättning af nödig kontroll, samt att äfven denna kontroll naturligtvis
bör utöfvas af fattigvårdsnämnden genom något dess underlydande
organ, äfvensom att man äfven på detta område bör fastställa den principen,
att de af kommunen understödda anstalterna icke böra stå öppna
för andra än dem, som ega hemortsrätt i Stockholm.»

Lifligt öfvertygad om den stora vigten och betydelsen af detma
sociala frågas planmessiga lösning under mindre brydsamma tider, då
en lidelsefri pröfning ännu är möjlig och erfarenhetet kunna samläs,
som kunna betrygga hithörande institutioners tillvaro och tillvinna dem
förtroende, har undertecknad i utlandet samlat material till frågans bedömande
och personligen gjort mig förtrogen med de olika organisationsformerna
och arbetsmetoderna i hopp om att kunna väcka ett djupare
intresse för frågan äfven i vårt land.

Med en fullständig redogörelse för allt hvad till frågans bedömande
hör skulle jag oberättigadt belasta riksdagstrycket och helt säkert skrämma
de fleste från att taga del af min framställning. Jag skall derför i
mycket koncentrerad form söka redogöra för förhållandena på detta
sociala område i andra länder i tanke att statsmagterna på grund deraf
möjligen skola befinnas villige att taga den vigtiga frågan under omsorgsfullt
öfvervägande i god tid.

De offentliga platsförmedlingsanstalter, hvarom här är fråga, till
skilnad från rent privata affärer i delvis samma syfte: s. k. kommisionskontor
eller tjenstebyråer, kunna för bättre öfversigts skull uppdelas i
tre grupper:

1. Byråer, grundade'' på den enskilda företagsamheten och offervilligheten,
alldeles fristående;

Bih till liilcsd. B rot. HM. 1 Samt. 2 Afd. 2 Hand. 57 Höft. -

10 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

byråer, på samma sätt grundade, men understödda och kontrollerade
af det allmänna; samt

3. Byråer, som äro rent kommunala och tillika i mer eller mindre
grad statsinstitutioner.

Nästan uteslutande af det första slaget äro platsförmedlingsanstalterna
i ö

England.

Ingenstädes hafva, arbetareorganisationerna sjelfva så väl sörjt
för arbetsanvisning åt sina medlemmar som här. De väl organiserade
och mägtiga träde unions hafva länge bekämpat arbetslöshetens faror
ocjk eJ^n<^e me(I ett kombineradt system af arbetsanvisning och understöd
åt arbetslösa, s. k. Dunemployed benefit)). De arbetslösa äro ju af
många slag, beroende af de många vexlande orsakerna. En del är
endast tillfälligtvis utan arbete, emedan det arbete de erhållit varit af
mera tillfällig natur eller af oförutsedda händelser afbrutits. En annan
del deremot, tillhör yrken, hvilka under den kalla årstiden alltid ligga
mer och mindre nere, och slutligen gifves det arbetslösa, hvilka äro
offer för ekonomiska kriser af större eller mindre omfattning, för hvilka
således under dessa förhållanden icke arbete finnes i vanlig ordning.

Derjemte finnes det tyvärr en icke ringa kontingent af arbetare,
hvilka sakna de personliga och fysiska egenskaper, som kräfvas för att
de. skola kunna användas till något varaktigt arbete, sådana, som icke
vilja arbeta eller icke kunna arbeta eller hvarken vilja eller kunna
arbeta.. Om dessa senare är här ej fråga. Men i samma mån arbetsanvisningen
för de arbetsvillige och arbetsföre försummas, växer antalet
af den sista klassen arbetslösa. Detta hafva de engelska trade unions
insett, och derför hafva deras ifrigaste ansträngningar gått ut på att
anvisa arbete snabbt och att genom ett måttligt understöd rädda de
arbetslöse från fattigdomens likgiltighet och urartning.

Trade unions anskaffa arbete och lemna understöd endast åt sina
egna fackföreningsmedlemmar och i regeln endast åt dem, som utan
eget förvållande blifvit arbetslösa, men detta senare vilkor tolkas ibland
något liberalt. Hvarje yrke har sin egen organisation för arbetsanvisning
och understöd. I olika delar af de stora fabrikssamhällena finnas
mer och mindre fast organiserade loger (med ritualarbete), klubbar
eller föreningar (under enklare förhandlingsformer) med byrå eller kontor
för platsanvisningen och understödets utdelande. Ofta, för att icke säga

Motioner i Andra Kammaren, K:o 152.

oftast, hafva dessa grupper sitt samlingsrum på en restauration, och
krogvärden är ej sällan skattmästare i mer än en bemärkelse.

Bestämmelserna rörande understöden och vilkoren för deras åtnjutande
äro mycket olika inom de olika yrkena. I allmänhet fordras
att hafva tillhört en förening en viss tid och att hafva betalt sina afgift
er under den tid arbete erhållits. I regeln utgår understödet för
vecka efter en fallande skala, högst såsom i Londons vagnmakarefackförening
med 18 shillings (1 sh. = 90 öre), lägst i en del fackföreningar
inom väfnadsindustrien med 3^ shillings i veckan.

För högt understöd lockar till lätja, men stor vaksamhet utöfvas
för att förhindra detta.

Ofta är faststäldt ett maximum af understöd, som må till en och
samma person utdelas under en viss period; han skall, innan han kan
göra anspråk på ytterligare hjelp, kunna visa, att han haft arbete under
en viss tid. Några föreningar afdraga från understödet veckoafgiften
till föreningens kassa, men de flesta efterskänka delvis eller i sin helhet
denna afgift under den tid understödet utgår.

I allmänhet äro de arbetslöse skyldiga att anmäla sig dagligen
vid viss tid (kl. 10 f. m.) och att då skrifva sitt namn i registret på
kontoret. Endast de mest ömmande omständigheter gälla som ursäkt
för uteblifvande, under förutsättning att en bevittnad skriftlig anmälan
ersätter den personliga inställelsen.

Alla understödstagare äro skyldiga att på allt sätt bemöda sig
att skaffa sig arbete. De hålla i regeln till utanför de fabriker eller
verkstäder, der deras yrke tages i anspråk. Äfven om han endast får
ett tillfälligt job, skali detta anmälas till kontoret. Arbetsgifvaren eller
hans verkmästare tillkännager till en fackföreningsarbetare, då han behöfver
arbetare; denne rapporterar genast till kontoret, och sekreteraren
beordrar de lämpligaste arbetarne att inställa sig på det anvisade stället.

Vägrar han antaga anbudet, förlorar han sitt understöd. Skulle
icke tillräcklig tillgång på arbetskraft finnas på platsen, underrättar
sekreteraren genast sekreteraren i samma branch på annan ort, och
denne beordrar då tillräckligt antal arbetare att resa, då kostnaden för
resan godtgöres af föreningen.

Många trade unions lemna särskildt understöd åt arbetslösa medlemmar,
då dessa resa för att söka arbete, andra lemna endast reshjelp.
Men då denna form för understöd mycket missbrukats, till trots för de
stränga försigtighetsmått häremot, som vidtagits, liar den mer och mer
frångåtts.

Alla dessa fackföreningsarbetare äro underkastade vilkor för att få

1- Motioner i Andra Kammaren, N-.o 1Ö2.

inträde i föreningen. De anmälas af en förutvarande medlem, som vid
ett möte skall redogöra för livad lian känner om kandidaten, huruvida
lian är en bra kamrat, liar god moral, bär uppnått stadgad minimilön,
är frisk o. s. v.

Sedan öfverlägger logen eller föreningen om anmälan och ballotterar
om kandidaten. På grund af sådana stränga vilkor för medlemskap
hafva flertalet af grofarbetarne, hvilka äro arbetslöshetens första
och minst motståndskraftiga offer, icke tillträde till dessa fackföreningar.
Och på egen hand hafva de ingenstädes visat sig mägtiga att bilda
varaktiga föreningar till inbördes understöd.

Framför allt till deras hjelp har den enskilda välgörenheten med
eller utan kommunernas medverkan påkallats.

Utom trade unions är det hufvudsakligen två slag af arbetsanvisnings-
och understödsutdelningsanstalter i England, som komma
i betraktande. Det är: Friendly Societies och Labour Bureaux.

Före fackföreningslagens tillkomst 1871 voro en del trade unions
inregistrerade såsom friendley societies. Ja, det var först 1885 som
till dörnes »The Amalgamated Society of Engineers», hvilken föreningräknar
inemot 100,000 medlemmar, blef registrerad såsom trade union.

Friendley societies eller sjelfhjelpsföreningarna äro hufvudsakligen
sjuk- och begrafningskassor. En del af dem understödja arbetslösa
medlemmar, på det att de ej må af brist på förvärf förlora sitt medlemskap
i kassorna. En sådan förening »The Hearts af Oak Benefit Society»,
som räknar omkring 200,000 medlemmar, har 1888 inrättat en särskild
fond, genom 1 pennys (7£ öre) tillskott i qvartalet, hvarur bidrag
kunna lemnas till arbetslösa för underhållande af deras inbetalningar
till kassan.

Andra föreningar af samma slag lemna reshjelp åt arbetslösa medlemmar,
som på andra orter nödgas söka arbete. Någon organiserad
platsanskaffningsverksamhet hafva de emellertid ej.

Detta är deremot fallet med och uppgiften för de få arbetsbyråer
(Labour bureaux), som finnas i England. Sådana anstalter, som hafva
lill ändamål att centralisera arbetsanvisningen, hafva icke ännu blifvit
naturaliserade i England. De engelska trade unions hafva så beherskat
arbetsanvisningar i detta land, att de på Europas fastland vanliga allmänna
platsanskaffningsbyråerna ej bär haft tillämpning, om icke för
anställande af tjenstefolk. Men för det senare ändamålet anlitar man
i England för det mesta annonsering i tidningarna.

I den rapport, som kommerskollegium (Board of Trade) 1893 afgaf
till parlamentet rörande »Anstalter ock metoder för behandling af arbets -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

lösa», har arbetsbyrån inom kollegiet (Labour Departement) uppgifvit,
att till dess kännedom kommit endast 25 sådana allmänna arbetsanvisningsbyråer
efter tyskt-franskt mönster. Af dessa 25 kunde endast 10 betraktas
såsom permanenta byråer, nemligen i: Ipswich, Eg kam, Chelsea
Battersea, St. Faner as, Camberwell, Westminster, Bloomsbury, Wolverhamptcn
och Salford.

De öfriga hafva varit af mera tillfällig natur och upprättats under
vintrarna på initiativ af Londons kyrkoråd och lokala myndigheter, i
första hand afseende att i kommunernas tjenst anställa arbetslösa. I vissa
fall egnade sig dessa inregistreringskontor för arbetslöse äfven åt att
anvisa arbete utom komunen och till privata arbetsgifvare, och i några
fall äro de organiserade och ledda såsom fullständigt fasta arbetsbyråer.

De fasta byråerna äro af två slag: de, som utan vidare mottaga
för inregistrering alla, som anmäla sig, och de, som göra inregistreringen
beroende på mer eller mindre sträng pröfning af arbetssökandens föregående
och om han har bostad. Till de förra anmäla sig i regeln
endast sådana personer, som först i sista hand kunna få anställning, i
brist på bättre arbetskrafter. På de senare samlas deremot de bättre
situerade, som söka fast anställning. Ehuru dessa arbetssökande äro
färre till antalet, blifva dock i procent räknadt ett mycket större antal
af dem i regeln placerade.

Bland byråer af det första slaget äro de af kyrkoförsamlingarna
i London upprättade.

Den förnämsta af det senare slaget är den i Ipswich. Föreståndaren
på denna af en frivillig komité förvaltade byrå inregistrerar inga
andra arbetare än dem, som kunna rekommenderas såsom »kompetenta
arbetare med goda vitsord».

Under året 31 oktober 1891 till 31 oktober 1892 förskaffade byrån
i Ipswich af 450 inregistrerade platssökande 150 (eller 33 procent) fast
anställning och 141 (eller 31 procent) tillfälligt arbete. Under tiden
1 oktober 1891 till 31 december 1892 funno i en likadan anstalt i
Egham genom byråns försorg af 382 ej mindre än 289 (eller 76 procent)
antingen fast eller tillfälligt arbete.

Deremot lyckades till dömes byrån i Salford under tiden 19 december
1892 till 19 juni 1893 endast att finna anställning för 295 af 1,456 (eller
20 procent). Den äldsta bland de 1893 existerande byråerna af detta
slag var den i Egham, xipprättad 1885. Dess regelbundna verksamhet
lärer nu hafva upphört. Den förvaltades gratis af en kommunaltjensteman.
Registret innehöll för hvar arbetssökande uppgift på namn, adress,
dag för inskrifningen, uppgift på det slags arbete, som söktes, hvar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

sökanden sist hade anställning och huru länge anställningen varade samt
dag da. ny anställning vanns. Då föreståndaren här lätt lärde känna
tolket pa platsen, kunde han väl bedöma, hvilka voro arbetsvilliga och
arbetsdugliga. Andra inregistrerades icke. Ingen afgift erlades för
inregistreringen, men de, som fått arbete genom byråns försorg, anmodades
att om möjligt bidraga med 3 pence i veckan under de första
veckorna på deras nya plats; detta bidrag var helt och hållet frivilligt.

föreståndaren var ålagd att samvetsgrant afhålla sig från all inblandning
i frågor rörande arbetarnes löner, arbetsförhållanden eller
arbetstvister. På grund häraf vägrade han anvisa arbete, der strejk
pågick, och ingen anteckning gjordes, om de inregistrerade tillhörde
någon trade union eller huru stor lön han haft.

Det ar hufvudsakligen för yrkesarbetare, särskildt i byggnadsfacket
trädgårdsmästare, kuskar och dylika som anställning här beredes
I särskilda fall lemnades lån, för att sätta den nyanstälde i tillfälle att
tran pantlanaren utlösa sina pantsatta verktyg. Omkring 75 procent af
dessa utlånta medel återbetalades.

Byrån i Ipswich öppnades strax efter den i Egham.

Denna byrå arbetar mera metodiskt och efter en väl utstakad plan.

v . re£^ret skall, utom hvad som antecknas i Egham, fogas
uppgift på ålder, om sökanden är gift, har barn att försörja, huru stor
aflöning han haft af sin siste principal och orsaken, hvarför lian fick
lemna platsen. _ Om den siste principalen iutygar, att arbetssökanden
ar kompetent i sitt yrke och att hans uppförande och karakter voro
go a, mregistreiades han, annars ej. Denna byrå egnar mycken omsorg
åt att. snabbt skaffa arbete och anlitar derför bland andra medel annom
senng, då ingå lämpliga anbud finnas inne.

Det är ifrågasatt, att kommunen skall helt och hållet öfvertaga
denna byrå, som arbetar med mycken framgång och kraftigt bidrag-er
till att underlätta arbetslösas anställning äfven utom orten.

Byrån i Salford arbetar i ett stort industricentrum.

Förfrågningarna hos den siste principalen äro mycket noggranna.
Det tillsändes honom ett kort, hvarpå begäres uppgift, om den arbetsbi
i111,®11 vant i hans tjenst, hur sökanden skötte sig och hvarför han

b ef afskedad eller ej fick fortsätta. Äfven registreras sökandens helsotillstånd.

Hvarje torsdag offentliggöres en detaljerad rapport, som tillika
ar. ett upprop till arbetsgivare och arbetare att anlita byrån.

Byrån i Chelsea, den betydligaste af de kontor, som arbetat under
kyrklig organisations ledning i London, grundlädes 1891.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 15

Under år 1892 inregistrerades 3,402 sökande och anställning bereddes
åt 1,649, af hvilka 668 tjenstefolk i familjer, 290 qvinliga daglönare,
150 pojkar, 121 grofarbetare och 420 män”och qvinnor i olika
yrken eller industrier. Vid rekommendationer från föregående anställningar
fästes stort afseende.

Samma är förhållandet med byråerna i St. Pancras och Battersea,
upprättade 1892. St. Pancras arbetade en tid med ej mindre än 20
smärre kontor, men dessa indrogos ett efter annat och arbetet koncentrerades
på ett stort kontor.

Utom dessa hafva arbetsanvisningskontor af mera tillfällig art, öppna
under vintermånaderna, anordnats af flera församlingar i London samt
i andra större städer, såsom Liverpool, Leeds, Sheffield m. fl.

Dessutom har Frälsningsarmén i sitt hufvudkontor vid Queen Victoria
Street en betydande arbetsanskaffningsbyrå med 10 filialer i London
och en del i landsorten.

Det har ej lyckats att i någon utsträckning förmå principaler att
vända sig till denna byrå för anskaffning af arbetskrafter, och antalet
af dem, som få fast anställning genom denna byrås försorg, är ganska
ringa — 1892 endast 421 af 10,743 registrerade. Men tillfälligt arbete
under en eller flera veckor bereddes under samma år ej mindre än 3,223
och 3,010 fingo användning i arméns egna verkstäder — i allt blefvo
således 62 procent af de registrerade placerade mer eller mindre fördelaktigt.
En stor del af dessa arbetssökande äro emellertid förfallna
genom dryckenskap och brott eller på grund af bristande kropps- eller
själsförmögenheter.

1891 inrättades en åkerbrukskoloni vid Hadleigh, Essex, vid stranden
af Thames.

Äfven K. F. U. M. har arbetsanvisningsbyrå.

Rörande de här förut beskrifna Labour bureaux säger arbetsdepartementet
i mera nämnda rapport 1893 såsom karakteristiskt:

1) att de bereda principalerna tillfälle att välja sitt folk, och göra
sig väl underrättade om arbetssökandenas karakter likaväl som deras
duglighet;

2) att de, med undantag af frälsningsarméns byrå, ej taga någon
befattning med de arbetssökandes vård och underhåll, under det de gå
arbetslösa;

3) att de ej taga befattning mod arbetsanskaffning åt strejkande
eller till principaler under lockouter; samt

4) att deras framgång till största delen beror af föreståndarens
skicklighet och energi samt takt i utöfvandet af sin befattning.

16 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

_ Det är emellertid att märka, att i England mycket mer än på
kontinenten tidningarnas annonsatdelning användes för arbetsanskaffning.
Derjemte anslås på de flesta läsrum för arbetare (Free Libraries) listor
på lediga tjenster och tjenstsökande i trakten. Vanligt är också i
England att göra anslag härom i fönstren eller vid dörrarna, så att de
kunna läsas af förbigående.

Erfarenheterna på en del af de s. k. kommunala arbetsanvisning-sbyråerna
tyckas icke hafva varit uppmuntrande, ty flera af dem hafva
upphört, åtminstone med sin stadigvarande verksamhet. För närvarande
lära endast 2 af de i handelsministeriets rapport 1893 upptagna byråerna
eg a bestånd och arbeta med framgång, nemligen St. Pancras och
Butter.sea. Men 3 nya hafva uppstått, uti Islington, St. Martin och
Hackney. 1 det öfriga Storbritannien finnas för närvarande sådana kommunala
byråer blott i Plymouth, Glasgow, Liverpool, Salford och Ipswich.

Arbetsanvisningsbyråer, upprättade och ledda af arbetsgivare och
arbetare samfäldt, finnas icke i England.

Deremot har en byrå, upprättad endast af arbetsgivare, kommit
till stånd på sista tiden.

Före den stora striden inom jernindustrien år 1897 voro trade
unions allena rådande på arbetsanvisningsområdet. Men i fredsvilkoren
ingick bland annat den bestämmelsen, att hvarje arbetsgivare skall
vara fri att anställa hvilken arbetare han vill, vare sig denne hör till
fackförening eller icke. Detta har gifvit uppslaget till arbetsgifvares
arbetsanvisningsbyråer, men ännu finnas ingå sådana att räkna med.

För arbetsanvisning åt sjömän och uttjente soldater äro alldeles
särskilda anstalter träffade.

För de förra sörjer regeringen genom särskilda superintendenter
i hamnstäderna och för de senare finnas bildade ej mindre än 3 stora
föreningar.

År 1892 kastades ej mindre än 29,548 uttjente eller till reserven
förflyttade soldater in på den allmänna arbetsmarknaden. Af de uttjente
(11,658) voro omkring 7,500 mellan 20 och 25 år och af hela antalet
tillhörde 20,694 infanteriet. Detta stora antal unga män saknade till
största delen yrkesduglighet, under det de få, som kommo från specialvapnen,
kunde söka bättre anställningar.

Arbetsanskaffning för frigifna fångar kräfver sina egna organ och
faller icke närmare inom området för denna utredning.

För beredande af arbetstillfälle åt arbetsföra, hvilka genom öfverflöd
af arbetskraft på marknaden gå sysslolösa, har man i England i
regeln anordnat tillfälliga arbeten för statens eller kommunernas behof

Motioner i Andra Kammaren, N:o ]52.

för att motverka tiggeriet och dermed följande förfall. Men på senare
tiden har uppmärksamheten rigtats på de tyska och holländska arbetskoloniema,
och 1893 utsände arbetsdepartementet i handelsministeriet
en stipendiat att studera de förnämsta af dess kolonier, livilka tilldragit
sig växande uppmärksamhet och i synnerhet i Tyskland vunnit stark
utbredning. De utgjorde der redan 1893 till antalet 26.

Dessa kolonier arbeta också såsom arbetsanskaffningsanstalter, och
exemplet torde komma att i England vinna efterföljd. Frälsningsarmen
har redan, som vi sett, adopterat idén.

Träde Unions liksom öfriga arbetsanvisningsanstalter afgifva årligen
rapport till arbetsdepartementet inom kommerskollegium såväl öfver
arbetslösheten och arbetsanvisningen som äfven rörande utgifna understödsbelopp
till arbetslöse, deras storlek och fördelning.

Kommerskollegium utger en tidskrift The Labour Gazette, som utkommer
den 15:de i hvar månad och upptager alla från såväl arbetsgivare
som arbetareorganisationer inkomna rapporter rörande antalet
i arbete varande inom hvarje yrke, arbetslösa m. m. samt vägledande
upplysningar rörande tillgång och efterfrågan pa arbetskrafter i olika
brancher och på olika orter i landet, löneförhållanden, strejker, tvister
mellan arbetsgifvare och arbetare, skiljedomar, den kooperativa verksamhetens
resultat, tabeller öfver lemnade olycksfalls-, arbetslöshets-,
sjuk- och ålderdomsersättningar, de olika föreningarnas antal medlemmar,
deras fonder, behållning eller förluster o. s. v.

Dessa uppgifter, ofta grafiskt framstälda, omfatta hela Storbritannien
och Irland samt kolonierna, alla yrken, sjömännens ej undantaget,
båda könen och alla åldrar.

De oftast väl organiserade och skickligt ledda föreningarna af
inom handeln och näringarna på kontoren anstälde, såsom kontorister,
yrkesrevisorer, räkenskapsförare m. fl., hafva i regeln hvar för sig platsanvisning
i samband med utdelande af understöd åt arbetslösa. Sjelfhjelp
är på alla dessa områden lösen i England.

Frankrike.

Redan 1803 inrättade Napoleon, såsom ett korrektiv mot de många
missbruk, hvartill de privata arbetsanvisningsbyråerna gjorde sig skyldiga,
obligatoriska arbetsanvisningsbyråer för hvarje yrke och införde
arbetsböcker. Men efter restaurationen togo arbetarne sjelfva denna
angelägenhet bättre om hand än förut. 1838 stiftade arbetsgifvarne en
»Union» för att bättre ordna denna angelägenhet i sina intressen. Men
BUi. till Riksd. i‘rot. 1!)()0. 1 Sami. 2 Afd. 2 Baud. H7 Häft. 3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

genom lojhet hos arbetsgifvarna och på grund af ovilja från arbetstagarnas
sida fingo dessa byråer förfalla.

Liksom i England hafva nu fackföreningarna (Syndicats professionels).
i stor skala upprättat arbetsanvisningskontor, hvar för sitt fack,
synnerligast i de stora städerna. Dessa kontor äro ordnade såsom vanliga
privata tjenstebyråer med ansökningsregister och en föreståndare,
som förmedlar anställning hos arbetsgifvarne, men utan någon kostnad
för arbetssökanden. Derjemte utöfva en hel del sjelfhjelpsföreningar
(Sociétés de secours mutuels) en icke ringa verksamhet på detta område.
Men äfven arbetsgifvareföreningar (Syndicats patronaux) hafva
upprättat egna arbetsanskaffningsanstalter. Sådana finnas till dömes i
Paris och drifva sin verksamhet i ganska stor skala. Handels- och
industriministeriets rapport genom dess arbetsbyrå för januari 1898
upptager för nästföregående, december, månad uppgifter härom från 14
sådana anstalter, hvaribland 8 i Paris. Speceristernas anstalt, som för
den månaden hade haft största omsättningen, anskaffade 536 arbetare
för fast anställning. Behofvet af arbetskraft var större, 665 beställningar
från arbetsgifvarna hade nemligen under månaden ingått, och
arbetarne som erbjödo sig uppgingo till 578, men på grund af urval
kunde ej fler än 536 antagas.

Utom dessa anstalter af den l:sta kategorien finnas också i Paris,
Lyon, Tours, Hennes, Havre m. fl. städer sådana af det 3:dje slaget:
kommunala byråer (Bureaux municipaux) för gratis arbetsanvisning.

Paris har en sådan byrå för hvarje arrondissement med lokal i
radhuset. Arbetsanvisningen är afgiftsfri och omfattar alla yrken och
båda könen. Sökandena inskrifva sig i en matrikel och vistas ej på
stället.

Under november 1897 visar statistiken följande resultat af verksamheten
:

		Sökande.	Anbud.	Fast anstälde.	Tillfälligt anstälde. j
Paris lista arrondissement .........	1,745	175	149	1 15
„ 11	T) ........	866	730	340	15
ii ui	77 ........	596	567	363	19
»i IV	77 .........	581	385	413	5
H V	77 .........	128	105	53	5
ii AV	77 .........	375	214	208	5
ii ÄÄ	77 ........	134	156	95	21

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 19

Den plats, der arbetsanvisningen koncentreras i Paris, är emellertid
dess ryktbara

Arbetsbörs (Bourse du travail).

Idén till att upprätta arbetsbörser tillskrifves den belgisk-franske
nationalekonomen Gustave de Molinari, som emellertid endast gaf uppslag
till arbetsanvisningsregister, då han 1846 i Paris öppnade sina
spalter i tidningen »Courrier Frangais» och sedermera i Bryssel i »La
Bourse de travail» för anmälningar om anbud och efterfrågan om arbete.
Den förste som utarbetat en fullständig plan för arbetsbörs synes
vara polisprefekten i Paris herr Ducoux, som 1848 ingaf en sådan till
stadsfullmägtige i Paris. I februari 1851 motionerade han i samma
syfte till parlamentet, men hänvisades till att åter bringa sin plan inför
Paris stadsfullmägtige, då planen hade en uteslutande kommunal karakter.
Frågan förlorades nu ur sigte, åtminstone i Frankrike, tills herr
Delattre och några af hans kolleger 1875 ånyo bragte frågan fram hos
stadstullmägtige och 1883 ett stort offentligt möte rigtade en resolution
till dem i samma syfte.

Regeringen kunde icke längre ställa sig främmande till frågan
och resultatet af dess inskridande blef till en början lagen af den 21
mars 1884 om fackföreningar. _ .

Den 5 november 1886 afgaf ministern för handel, industri, post
och telegraf, herr G. Mesureur en rapport till franska republikens president
beträffande de resultat, hvartill en arbetskommission för inrättande
af en arbetsbörs i Paris kommit.

Den 1 december 1886, den 18 april och 1 juli 1887 togo stadsfullmägtige
i Paris i öfvervägande hvad som kunde och borde göras
för att motverka faran af arbetslöshet inom samhället genom att underlätta
arbetsanvisningen. I februari året derpå egde på grund af detta
initiativ en särskild undersökning af frågan rum genom en för ändamålet
utsedd kommissarie, och ärendet understäldes. derefter Seineprefektens
pröfning. Sedan den vigtiga frågan ytterligare behandlats af
inrikesministern Constans, föranledde den en den 28 december 1889 af
presidenten Carnot. utfärdad resolution, hvarigenom Seineprefekten bemyndigades
att för det allmänna bästa genom vänlig öfverenskommelse
eller eljest genom expropriation förvärfva för staden Paris räkning
eganderätten till en egendom n:o 3, vid gatan Chateau-d Eau, omfattande
omkring 1735 qvadratmeter och värderad till 1,001,000 francs för
att der upprätta en arbetarebörs. Kostnaderna för platsens förvärfvande
och apterande för ändamålet beräknades till 2,930,000 francs.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

En arbetarebörs i mindre skala fans redan i n:o 35 vid gatan
Jean-Jacques-Rousseau; den invigdes 3 februari 1887 af stadsfullmägtiges
ordförande. Den nya börsen togs i besittning den 22 maj 1892,
under det att den förra lokalen bibehölls som annex.

Båda etablissementen stängdes den 6 juli 1893 på befallning af
inrikesministern Charles Dupuy, men öppnades åter och stäldes till arbetarekorporationernas
förfogande den 11 april 1896 på vilkor som innefattas
i handels-, industri- och samfärdselministerns dekret den 7 december
1895 och stadsfullmägtiges reglemente af den 6 januari 1896.

I sin framställning till presidenten om stadfästelse af dekretet
1895 yttrar handelsministern, att arbetsbörsens ändamål är att förmedla
anbud och efterfrågan af arbetskrafter inom handtverken och de industriella
yrkena, och att det är antagligt att börsen skall, om den organiseras
på bestämda grunder, komma att göra de största tjenster vid
beredande af anställning åt arbetare och tjenare och utöfva ett nyttigt
inflytande med afseende på arbetsprisen och arbetslösheten.

Den organisation ministern föreslår afser, säger han, att bibehålla
börsens karakter af offentlig arbetsmarknad och kommunal institution
på samma gång som att lemna åt arbetarne den fullständigaste frihet
att derinom ordna sina inre angelägenheter och försvaret af sina yrkesintressen.
Börsen skall lemna fria samlingssalar åt fackföreningarna
och underhjelpa de organiserade arbetarnas ekonomiska uppfostran,
hvartill de sakna resurser.

För detta ändamål hade Paris stadsfullmägtige samtyckt till att
göra så störa uppoffringar för uppbyggande och underhåll af en börs.

Arbetsgifvareföreningarna hafva icke dessa behof, och de hafva
aldrig tillkännagifvit, att de önska, få begagna lokaler i börsen.

Men om denna börs således ställes uteslutande till arbetarnes
disposition för att de der skola kunna öfverlägga om sina gemensamma
intressen, så bör det fordras, menar ministern, att de skola vara organiserade
i fackföreningar (syndicats professionels) enligt lag-en af den
21 mars 1884. & &

Regeringen bör pa detta sätt taga en del af ansvaret för denna
anstalt på sig. Seineprefekten är emellertid börsens laglige administratör.
Han skall utlåta sig öfver fackföreningarnas ansökningar om tillträde
och skall reglementera anordningarna gent emot allmänheten.
Han utser de administrerande tjenstemännen, öfvervakar och ansvarar
för etablissementet; alla utgifter derför utanordnas af honom liksom
andra stadens (Paris) kostnader för ändamålet, allt enligt stadsfullmägtiges
beslut.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 21

Reglementet skall bestämma hela den inre förvaltningen, tiderna
för börsens öppnande och stängning, vilkoren för tillträde, rörande
reparation af lokalerna, den afgiftsfria platsanskaffningen och arbetsstatistiken,
om afgifterna, der sådana upptagas, om sättet för utseende
af arbetarnes ombud i den konsultativa kommissionen.

Kommunen har rättighet att anordna i börsen

a) särskild ständig centralbyrå för de förut beskrifna kommunala
platsanvisningsbyråerna och

b) en statistisk byrå; samt att ombesörja

c) offentliggörandet af en tidskrift, innehållande arbetsunderrättelser.

Staden skall kunna inrätta i börsen ett bibliotek och anordna

kurser i olika ämnen och konferenser.

I den konsultativa kommissionen skola arbetarne hafva stort inflytande;
denna skall bestå af 20 medlemmar, af hvilka fackföreningarna
utse 10, stadsfullmägtige 6, Seineprefekten 2 och handelsministern 2.
Denna kommission skall gifva råd i alla inre förvaltningsfrågor, som
afgöras af kommunens organ, årligen afgifva en rapport öfver den
materiella ställningen och upprätta en budget för kommande år.

Dessa äro de allmänna grunder, säger ministern, på hvilka denna
organisation bör byggas. Ändamålet är att hjelpa till att förverkliga
de förhoppningar på framgång åt sträfvandena för social fred, som en
sådan institution redan har väckt såväl hos myndigheterna som hos
arbetarna.

Presidenten gillade dessa grunder, och det dekret, som i enlighet
dermed understäldes hans afgörande, erhöll hans stadfästelse i december
1895.

Lagen af den 21 mars 1884 reglerar fackföreningarnes förhållande
till staten. Stiftarne af en fackförening åläggas att inlemna till mären
på platsen der föreningen bildas, i Paris prefekten, föreningens stadgar
och uppgift på styrelsens medlemmar och andra förtroendemän och de
förändringar, som i dessa hänseenden inträffa. Stadgarna skola genom
märens försorg insändas till kronobefallningsmannen. Hvarje styrelsemedlem
måste vara fransk medborgare och åtnjuta medborgerliga rättigheter.
Fackföreningarna äro juridiska personligheter. De få emellertid
ej besitta annan fast egendom än som behöfs för deras föreningsverksamhet.
Till kassor för ömsesidig hjelp äga de att göra insamlingar.
Om en medlem konstitutionelt, utgår ur en fackförening, kan
han ej beröfvas sin rätt i de kassor, hvari han gjort tillskott, om han
eljest uppfyller sina förbindelser till desamma. Brott mot dessa bestämmelser
straffas med böter från 16 till 200 francs. Falska uppgifter

22 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

om stadgarna eller namn på styrelsemedlemmarne straffas med böter
intill 500 francs.

Denna lag gäller äfven för kolonierna. Främmande arbetare, anstälde
under namn af immigranter, kunna ej taga del i fackföreningarna.

Enligt de officiella meddelanden, som handels- och industriministeriets
arbetsbyrå månadtligen utger (Bulletin de 1’Office du travail),
finnas arbetarebörser efter Paris’ mönster upprättade i åtminstone ett
tiotal franska städer, deribland Toulon, TouLouse, Tours, Nimes, Nice,
Bourges, Perpignan och Alger.

Derjemte finnas som förut nämnts arbetsanvisningsbyråer upprättade
af arbetsgifvareföreningar, af fackföreningar utanför arbetarebörsen, af
blandade arbetare- och arbetsgifvareföreningar, af ömsesidiga sjelfhjelpsföreningar,
välgörenhets- eller missionsföreningar och af gillen (compagnons)
till ett stort antal, hvilka alla äro skyldiga rapportera till ministeriet.

Den officiella tidskriften »Bulletin de l’Office du travail» innehåller
utom dessa uppgifter allt af intresse för bedömande af arbetsmarknaden
i in- och utlandet, om försäkring mot invaliditet af alla slag, lagar som
röra arbetareförhållandena m. m. dylikt.

I början af år 1893 utgaf arbetsbyrån i Paris (»Office du travai]»)
under titeln »Le Placement des employés, ouvriers et domestiques, en
France» en redogörelse för de olika arbetsanvisningsanstalternas i Frankrike
verksamhet och resultat.

Af denna redogörelse framgår följande resultat i sammandrag för

	Antal.	Antal arbets-	Antal	Personer anstälda
	sökande.	anbud.	fast.	tillfälligt.
De kommunala byråerna ...	24	24,805	13,292	10,856
Gillena .......................	32	6,288	6,188	6,188	__
Sjelfhjelpsföreningar......	59	35,041	33,059	17,794	16,000
Välgörenhets- eller mis-
sionsföreningarna ......	76	132,036	25,911	26,227	107,431
De privata kontoren: kommissionskontoren och
tjenstebyråerna ... (Bureaux de placement aut	1,374 orisés).	2,495,079	938,237	459,459	361,991

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Yrkesförening ar nes byråer :

		Antal böraer eller byråer.	Antal arbete-sökande.	Antal anbud.	Personer anstälda
		fast.	tillfälligt.
A rbfitso-ifvarn es		54	22,594	20,851	18,396	430
Arbetarnes ..........................	323	122''666 2,558	7l''639	86,014	8,538
Blandade .................................	13	1,882	1,896	1,396
	Summa	390	147,818	94,372	106,306	10,364

Den nya börsen i Paris öppnades först 1892.

Från juli 1893 till april 1896 var börsen i Paris stängd, hvarigenom
arbetarnes egen arbetsanvisning mycket led. Men sedermera har deras
verksamhet betydligt utvecklat sig.

Fackföreningarne hafva inrättat kassor för arbetslöse (Caisses de
chömage). Hvarje arbetslös fackföreningsmedlem, som åtnjuter understöd,
är skyldig att under 2 timmar dagligen ställa sig till fackföreningsstyrelsens
förfogande. Härigenom utöfvas den kontroll, som de engelska
Trade Unions vinna genom fordran på personlig anteckning dagligen
i vakansboken. I

I Belgien

har man liksom i Frankrike inrättat s. k. arbetsbörser. Detta är
emellertid noga räknadt endast ett anspråksfullare namn på hvad annars
helt enkelt kallas arbetsanvisningsbyråer. Namnet »arbetsbörs» anger,
att arbetskraften på platsen är föremål för både anbud och efterfrågan,
att aftalen här direkt förmedlas. Men det är icke vanligt att arbetsgifvarne
personligen inställa sig på arbetsbörserna; beställningarne ske
vanligast genom skriftliga reqvisitioner eller på telefon. De franska
arbetsbörserna äro också uteslutande i fackföreningarnas händer. Detta
är ej förhållandet i Belgien och Holland.

De belgiska arbetarebörsefna äro af flera olika slag:

a) officiella kommunala börser;

b) officiella börser, upprättade af speciella komitéer eller välgörenhetsföreningar
;

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

c) Kooperativa börser, upprättade af fackföreningar eller politiska
grupper.

I de två första kategorierna är tillträde öppet för alla i det tredje
för endast arbetare af samma yrke och organisation.

Redan. 1878 lärer en kommunal anvisningsbyrå för tjenstsökande,
hvarest register fördes öfver såväl anbud som efterfrågan på arbetskrafter,
hafva varit i verksamhet i Molenbeek-Saint-Jean uti dess stadshus.
Den synes emellertid ej hafva följt med sin tid, ty 1896 utfärdade
borgmästaren ett upprop med erinran om byrån och dess uppgift.

I Eng/lien beslöto stadsfullmägtige 1895 att upprätta en kommunal
arbetsbörs. Hvarje vecka anslås i staden förteckning på såväl anbud
som. efterfrågningar. Börsen har anslag af såväl kommuner som af
provinsrådet (i Hainaut) mot det att börsen årligen lemnar rapport.

I Alost upprättades likaledes en arbetsbörs 1896. Stadsfullmägtige
utse för fyra år om sender en kommission af 5 medlemmar, som
omsattes till 1/2 hvart annat år. Arbetsgifvarne kunna här direkt sätta
sig i förbindelse med arbetarne och tjenarne. Alla underrättelser om
dem, som kunna inhemtas, finnas på byrån.

I kommissionen sitter en rådman som ordförande, en arbetarnes
förtroendeman som sekreterare, ordföranden i handelsdomstolen, en industriidkare
och en arbetare. Kommunen bekostar det hela och arbetsanvisningen
är afgiftsfri.

På ungefär samma sätt^ är denna angelägenhet ordnad i Schaerbeek,
Saint- Gilles m. fl. orter. Äfven i Malines, Lierre, Bruges och några
andra mindre orter är frågan om kommunal arbetsbörs föremål för~myndigheternas
pröfning.

Af det andra slaget af kontor för kostnadsfri arbetsanvisning upprättades
det första i Liége 11 febr. 1888 och kom till stånd genom
förenade bemödanden af värmestugorna, industribörsen och handelskammaren.
Efter en meningsstrid dem emellan öfvertog den senare
1892 ensam arbetsbörsen. Börsen förvaltas af en kommission sammansatt
af 6 medlemmar af handelskammaren, ett ombud för staden och 3
medlemmar utsedda bland arbetarne, så vidt möjligt af deras representanter
i skiljenämnden, af industri- och arbetsrådet och af föreningarna
för ömsesidig hjelp, en af hvardera.

Börsen har af staden fri lokal, som består af byrå samt 2 väntsalar,
en för manliga och en för kvinliga arbetssökande, med särskilda
ingångar; bidrag lemnas af allmänna medel och en del föreningar. På
särskilda taflor i gatuhörnen tillkännagifvas hvarje dag, hvilka tjenster
som stå till buds, och tidningarna innehålla hithörande statistik. Inskrif -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

ningarna kunna ske hvilken stund som helst, den sökandes namn, yrke,
bostad, födelseort och referenser antecknas, och han erhåller ett inskrifningskort
med ordningsnummer.

Intill 1894 brukade byråföreståndaren en gång dagligen hålla
upprop, hvarvid han redogjorde för alla anbud som inkommit, hvarefter
de som ej hörde till yrken, som erbjöds arbete, aflägsnade sig. Verkan
af detta upprop var emellertid den, att en stor del arbetslöse endast
infunno sig till uppropet, hvarför man upphörde dermed. Den, som på
reqvisition anvisas arbete, erhåller ett presentationskort med arbetsgifvarens
adress, arbetssökandens namn m. m. samt tillkännagifvande
om denne medför några rekommendationer eller betyg. Om arbetaren
anställes, återställes genast detta kort.

Börsen står öppen äfven för tjenare i familjerna, biträden i butiker
och andra affärer.

Efter i det närmaste samma plan är börsen i Charleroi ordnad. Den
står under ledning af nattasylkomitén. Man har afsett att med denna
börs skall förenas en särskild anstalt, som skall få till uppgift att studera
alla hithörande sociala spörsmål, upprätta statistik och verka för
en utveckling af detta studium planmessigt för hela Belgien. Börsen
står för ändamålet i förbindelse med börserna i Bryssel, Liége m. fl.
ställen och sträfvar att organisera rörelsen för hela landet, centralisera
densamma. Börsen underhålles af staden och provinsen (Hainaut), som
lemnar 1,000 francs anslag till densamma.

Sedan 1891 finnes en liknande börs i Gand, upprättad af handelsoch
industriföreningen derstädes.

Äfven kantonerna Boussu, Dour och delar af Påturages hafva
sammanslagit sig och 1895 upprättat en arbetsbörs i denna senare
kommun.

I alla dessa börser lemnas arbetsanvisningarna gratis.

Dessa två kategorier af börser stå till alla yrkens förfogande och
ställa sig fullkomligt opartiska mellan arbetsgifvarne och arbetarne.
Men derjemte finnes en hel del smärre kontor, som äro upprättade af
religiösa eller politiska föreningar eller fackföreningar, hvilka endast
betjena särskilda bekännare eller yrken.

Börsen i Bryssel, grundlagd 1886 genom borgmästaren Buls energiska
bemödanden, skiljer sig från andra i det hänseendet, att den ej mottager
något understöd af ''allmänna medel. Den upprätthålles af en förening
»Oeuvre du travail», hvars ordförande borgmästaren är. Men äfven i
andra afseenden är den märklig. Der göres sträng skilnad på olika
Bih. till Rikad. Prut. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Höft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

arbetslösa. Sådana som icke kunna eller icke vilja arbeta mottagas der
icke. Börsen bemödar sig att befordra utvandring af stadsarbetare till
landet. Detta bemödande understöder staten genom att lemna sådana
arbetare prisnedsättning på jernvägarne.

Börsens statistiska redogörelser ocb grafiska framställningar af
resultatet åt dess arbete erhöllo på senaste verldsutställningen i Bryssel
guldmedalj. Börsens organ är: »Bulletin du travail», som upptager
redogörelser för arbetsmarknaden i landet.

Det finnes derjemte i Bryssel, under förutnämnda förenings ledning,
en särskild qvinlig »arbetsbörs», och båda börserna hafva asyler,
der husvilla under afvaktan på arbete få uppehälle någon tid; särskildt
den qvinliga asylen har här en stor uppgift, emedan de privata platsanskatfningskontoren
— kommissionskontoren — ofta äro kacherade
osedlighetsnästen och med förkärlek anlitas. I tredje klassens kupéer
finner man anslaget varningar mot dessa nästen och anvisningar till
asylerna.

1892 stiftades ett förbund af arbetsförmedlingsanstalter i Belgien.

Holland.

Amsterdam har den »Centrale Arbeidsbeurs», hvars stadgar 1898
fingo kunglig sanktion, och Rotterdam »Arbeidsbeurs te Rotterdam als
Rechtspersoon erkend by Kon. Bescheit von 24 Mei 1895.» De äro båda
bildade efter mönster i Belgien.

Börsen i Amsterdam har nyligen upprättats i stället för en arbetsanvisningsbyrå,
som »Maatschappy voor den Werkenden Stånd» (Föreningen
för arbetsklassen) efter tyskt mönster uppehållit sedan 1886.
Der togs en inskrifningsafgift af 2 Va cents för arbetare och 25 cents
af arbetsgifvarne, men de senare kunde erhålla abonnement till reduceradt
pris. Denna byrå saknade arbetarnes förtroende, emedan styrelsen
alltid rekryterades uteslutande ur arbetsgifvarnes krets. Styrelsen
för börsen är sammansatt af 6 arbetsgivare och 6 arbetare, hvilka välja
en ordförande, som ej hör till någon af dessa klasser. Platsanskaffningen
sker gratis för båda parterna.

Slutligen finnes det äfven en »arbetsbörs» i Haag hos : »Christeliike
Volksbond», och en förening af arbetsgivare och arbetare vid namn
»Samenwerkung» i Arnheim har så nyligen som 1897 äfven upprättat
en arbetsbörs.

Motioner i Andra Kammaren N:o 152.

Schweiz

har eu del smärre arbetsanvisningskontor af mer eller mindre kommunal
karakter. Det förnämsta är det i Basel, som 1890 grundades af regeringen
i kantonen Stadt-Basel.

Anstalten förvaltas, under chefens för inre departementets ledning,
af en kommission på 11 medlemmar, som väljas på 3 år af regeringsrådet
(stadsfullmägtige). 3 af dem skola vara arbetsgivare och 3 arbe tare.

De äro skyldiga att uppbära ett arfvode af 2 francs för hvarje
möte de bevista. Denna kommission väljer i sin ordning en qvinnokomité
på 6 medlemmar, som har uppsigt öfver den qvinliga afdelningen.
Föreståndaren väljes på 6 år af regeringsrådet, efter förslag
af inre departementet. Efter 6 år kan han omväljas utan vidare. Han
måste vara röstberättigad schweizisk medborgare.

Anstalten förmedlar anställning af såväl yrkesarbetare som af
oskolade arbetstagare och tjenstefolk, icke blott inom Schweiz utan äfven
till utlandet, förnämligast till och från Tyskland.

Genom regeringsrådets beslut den 28 mars 1895 upprättades ett
hem för qvinliga tjenstsökande, der de under kortare tid kunna vistas,
medan de söka tjenst genom byråns försorg.

Hemmet, som har plats för 20 qvinnor samtidigt, skötes af arbetsanvisningsbyråns
kommission och närmast af den qvinliga komitén.

Full inackordering betalas med omkring 7 5 öre för dagen. Kosten
ensamt betalas med omkring 25 öre. Längre än 2 veckor får i regeln
ingen der uppehålla sig. Årligen redovisas till inre departementet.
Anstalten skall af intägterna sjelf bära sina kostnader.

Resultatet af byråns verksamhet har från den 1 juli 1890 varit:

År.	Arbetsgivare.	Arbetstagare.	Förmedlade anställningar.	Procent.
1890 (6	mån.) 1,408	1,928	1,823	54,6.
1891	3,608	4,774	5,471	65,3.
1892	3,588	4,860	6,144	72,7.
1893	3,928	5,095	7,424	82,3.
1894	3,883	5,050	7,706	86,3.
1895	4,475	5,819	8,818	85,7.
1890	5,032	6,367	9,959	87,4.
1897	4,744	6,014	9,553	88,8.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

_ grund af regeringsrådets åtgärd att ej vidare regelbundet införa
i kantonbladet anstaltens tillkännagivanden, visar 1897 tillfälligtvis
någon nedgång i antalet manliga sökande. Annars är anstalten i afgjordt
framåtskridande.

På den manliga afdelningen anmälde sig detta sista år 3,369 arbetsbetssökande
(1896: 3,838); af dessa voro endast 1,698 schweizare och 1,671
utländingar. Af arbetsgivare anmälde sig samma år 2,403 (1896 : 2,766);
af dessa voro 1,747 från Basel, 455 från det öfriga Schweiz och 201
från utlandet.

På den qvinliga afdelningen inskrefvos samma år 2,645 (1896:
2,529) arbetssökande, bland hvilka blott 967 voro schweizare och 1,678
utländingar. Och samtidigt anmälde sig 2,341 (1896: 2,266) arbetsgivare,
bland hvilka 2,192 från Basel, 123 från det öfriga Schweiz och 26 från
utlandet.

Såväl arbetssökande som arbetsgivare erlägga af kommissionen
upprättade och af regeringsrådet faststälda afgifter i svenskt mynt, i det
närmaste utgörande för:

Dagsverkare ............................................................. 15 öre

Handtverkslärlingar.................................................. 25

Tjenare och handelspersonal............................. 40

Arbetsgifvarne dubbelt.

Utom kantonen äro alla afgifter fördubblade, och till utlandet förmedlas
endast efter årsabonnement till 20 francs.

Arbetsgifvarne i kantonen Stadt-Basel kunna också få abonnementskort
med 20 kuponger till 5 francs och kunna genom att årligen
betala 10 francs befrias från alla andra afgifter.

Arbetssökandena utforskas noga med hänsyn till deras duglighet
och tillförlitlighet. Betyg och rekommendationer infordras.

Så fort arbetssökande genom byråns försorg anstälts, skall arbetsgivaren
derom underrätta byrån på särskildt kort, som arbetssökanden
medför.

Anstalten har inga väntsalar. Föreståndaren aflönas med 4,000
francs och den qvinliga afdelningens föreståndarinna med 1,500 francs.

Platsförmedlingen har omfattat utom Schweiz och Tyskland äfven
följande länder: England, Frankrike, Italien, Belgien, Österrike-Ungern,
Rumänien och Ryssland.

Nyligen har här införts obligatorisk arbetslöshetsförsäkring.

Äfven Bern har en arbetsanvisningsbyrå och i förbindelse med
densamma från 1893 en fakultativ arbetslöshetskassa, Premien är 40

Motioner i Andra Kammaren, N:o lo2.

centimer för hvarje månad. Understödet utgår endast under december,
januari och februari, högst för en tid af 2 månader under samma vinter.
Rätt till understöd inträder, då den försäkrade i 6 månader tillhört
kassan och efter det han under en vecka lidit af konstaterad arbetslöshet.

Tyskland.

Ingenstädes har frågan om det verksammaste och lämpligaste
sättet att ordna arbetsanvisningen i stort sedt lika väl som i detalj
varit föremål för så mångsidig och ingående pröfning ur de delvis
olika intresserade parternas synpunkter som i Tyskland. Derunder
har man visserligen icke kommit till någon fullständig enighet i alla
afseenden, ja, icke ens i hufvudgrunderna, men under kampen att tillfredsställa
mera ensidigt de skiftande intressena har man här beträdt
en väg, som bättre än någon annan synes böra kunna leda till målet, en väg,
på hvilken statens, kommunens, arbetsgifvarnes och arbetstagarnes. intressen
samfäldt. kunna bevaras och tillgodoses. På denna väg hafva
i främsta rummet de sydtyska staterna fullständigt slagit in, men till
dem sluta sig år efter år allt flera fristående organisationer i samma
syfte från hela Tyskland, och på senare åren upprepade gånger hållna
landsmöten af alla i denna fråga intresserade föreningar och lokalanstalter
hafva föranledt upprättandet af en tysk landsorganisation,
hvilken visserligen ännu har ganska lösa former, men också derigenom
lättare växer ut till en naturlig enhet, med just så pass begränsning
för de olika underordnade organisationerna, att alla utvecklingsmöjligheter
kunna bevaras.

Betydelsen af dessa s. k. opartiska arbetsanvisningsanstalter
framstår bäst genom att först redogöres för de öfriga slagen.

Vid redogörelsen för hithörande förhållanden i England bemärktes,
hurusom den gamla kraftiga och sunda, fristående engelska arbetarerörelsen
på egen hand på sitt sätt löst arbetsanvisningsfrågan, så att
arbetsgifvarne ända till nyligen varit alldeles utestängda från allt inflytande
på densamma, ja, faktiskt förhindrade att upprätta egna
byråer. Först vid den principiella uppgörelsen 1897 efter den störa
tvekampen mellan arbetsgivare och arbetstagare inom jernverksindustrien,
erkändes båda parternas likaberättigande, i princip; dock hafva
arbetarne så länge beherskat denna terräng och så mästerligt ordnat

30 Motioner i Andra Kammaren-, N.o 152.

arbetsanvisningen på egen hand, att deras dominerande inflytande i
verkligheten ännu är, såsom vi sett, i det närmaste obestridt.

I Tyskland har en alldeles motsatt rörelse gjort sig med växande
magt gällande. Här hafva arbetsgivare i stor utsträckning och med
en anmärkningsvärd energi och planmessighet sammanslutit sig i ändamål
att blifva ensamma bestämmande på arbetsanvisningens område.
På samma gång hafva de tyska arbetstagare allt för mycket försummat
att begagna sig af den mägtiga häfstång för sin lyftning, som
en väl genomförd arbetsanvisning erbjuder. Betydande undantag gifvas
visserligen. Men i stort sedt hafva de tyska arbetarne icke tagit lärdom
af de engelska fackföreningarna i detta hänseende, liksom i åtskilliga
andra.

Det tyska handtverksståndet har från den gamla skråtiden i viss
mån bibehållit sina landsorganisationer, hvilket underlättat arbetsanvisningens
planmessiga ordnande för de olika handtverken. Skråinrättningen
och den dermed sammanhängande arbetsanvisningen upphörde
visserligen vid införandet af näringsfriheten år 1866. Men då socialdemokratien
1872 kommit till magt, återväcktes den till lif under mera
moderna former, och det iipprättades arbetsanvisningskontor såsom ett
försvarsmedel i kampen mot socialismen.

Handtverksmästarne äro förbundna att taga sina arbetare endast
från sitt handtverks eget kontor på platsen, hvilket drifver sin verksamhet
på det tillhörande lierberget. Då en arbetare sändes från
kontoret för anställning hos mästaren, medför han ett intyg, som visar,
att han är skickad från kontoret, och om han af ogen drift och utan
hinder från principalens sida vill på annan ort söka arbete, får han
intyg derom från kontoret samt reseunderstöd. Der föres en »svart bok»
öfver sådana arbetare, som antingen visat dåligt uppförande på arbetsplatsen1
eller deltagit i strejk.

Handtverksskråen hafva bildat skråförband, och dessa hafva gemensamt
inrättat ett centralutskott för ledningen af arbetsanvisningen och
öfvervakande af herbergesinstitutionen.

Det är i synnerhet i norra Tyskland dessa fått fast fot. Vissa
förband, såsom de tyska frisörskråens med flera, äro emellertid utbredda
öfver hela Tyskland.

Handtverksförordningen af den 26 juli 1897 anvisar under §§ 81 a,
88 o. s. v. åt de moderna skråen »omsorger för arbetsanvisning». Genom
gesällernas anslutning till denna ordning skulle sådana arbetsgifvares
anvisningskontor nog få ett uppsving, men förtroendet till dem från
arbetarnes sida är icke stort.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Mägtigare och inflytelserikare på arbetsanvisningsmarknaden äro
arbetsgifvarne på det storindustriella området. I norra och mellersta
Tyskland, särskildt i Hamburg, Preussen och Sachsen, liar under det
sistförflutna årtiondet en utveckling och centralisering af arbetsgifvarnes
arbetsanvisning försiggått, som är byggd på den grundsatsen, att endast
arbetsgifvarne på detta område skola hafva bestämmanderätt. Enligt
officiella uppgifter från konungariket Preussens statistiska byrå, åberopade
i maj 1898 på årsmötet för föreningen af metallindustriella företag
i provinsen Hannover, ’,s) blef under anförda period i Preussen arbete
anvisadt genom byråer, tillhörande

Arbetsgifvarne ...........................

Välgörenhetsföreningar.............

Arbetarne ..................................

Blandade föreningar ................

(Arbetsgivare och arbetare)

Myndigheter

............. på	65,632	ställen — 41 procent;
	35,272	„ = 22	11
• ...........	26,760	„ = 17	11
.............. 11 krets-	23,129	„ = 15	11
	5,180	„ - 3	11
	3,523	„ = 2	11

I Hamburg-Altona med omgifning har bildats ett arbetareförband,
som i flera hänseenden tagit ledningen i denna nyssnämnda rörelse.
Detta förband räknade vid årsmötet i februari 1898 16 föreningar, och
skeppsmäklare- samt skeppsagentföreningen väntades komma att såsom
den 17:de ansluta sig, sedan på förbandets initiativ 60,000 mark anskaffats
för upprättande af ett arbetsanvisningskontor med filialer för
hamnarbetare i Hamburg-Altona.

Föreningens sekreterare, d:r Oscar Martens, är oafbrutet verksam
för ett omfattande samarbete på detta område mellan Tysklands industriidkare,
ett arbete, som redan fått ett betydelsefullt uttryck i en konferens
i Leipzig den 5 september 1898.

I konferensen deltogo, under presidium af styrelsemedlemmen i
arbetsgifvareförbandet Hamburg-Altona fabriksegaren Joll. A. Menck,
Altona, 80 representanter för stora fabrikscentra, tillhörande 34 olika
tyska städer samt Wien. Starkast representerade voro: Berlin, Hamburg,
Leipzig och Magdeburg.

Flera af deltagarne representerade stora tyska arbetsgivareföreningar,
såsom föreningen af tyska kopparvalsverk, tyska metallindustriidkare,
Tysklands kopparsmedjeverk, tyska jern- och stålindustrierna, Berlins

*) Deutsche Volkswirthschaftliche Korrespondenz, Jahrgang XXIII n:o 20.

Motioner i Törsta Kammaren N:o 152.

metallvarufabrikanter, tyska sockerindustrien, murare- och timmermans
mästareförbundet i Berlin och omgifning (skrå), Berlins skofabrikanter,
förbandet af textilindustriella anläggningar i Chemnitz och dess omgifningar,
centralföreningen af tyska yllevarufabrikanter, målareskrået i
Hamburg, Hamburgs redare o. s. v. Konferensen förhandlade endast
om arbetsanvisningsspörsmålet och afsåg att upprätta en stark organisation
af arbetsgifvarebyråer efter gemensamt mönster. Konferensens
generalsekreterare var d:r Martens. Han inledde förhandlingarna med
en karakteristik af arbetsgifvarnes läge gent emot arbetarnes organisationer
och lönekampen och framhöll, att arbetsgifvarne måste göra front
mot denna kamp och derför anlita den magt, som arbetsanvisningen,
ordnad ur arbetsgifvarnes synpunkter, lemnar. Af den redogörelse, han
och flera andra förbandssekreterare lemnade, framgick, att arbetsgifvarebyråerna
redan fått en stark utbredning i Tyskland. Till dömes har
föreningen för Tysklands kopparsmidesverk arbetsanvisningskontor (Arbeitsnachweise)
i Berlin, Magdeburg, Halle, Breslau, Görlitz, Dresden,
Chemnitz, Zwickau, Stettin, Lubeck, Gustrow, Bostock, Neustrelitz, Flensburg,
Neumiinster, Hamburg, Bielefeld, Bochum, Dortmund, Köln, Barmen,
Dusseldorf, Mulheim, Duisburg, Aachen, Coblenz, Lennep Crefeld Elberfeld
och fl/. Gladbach.

Centralförbandet af tyska industriidkare innefattar inemot 100 korporationer
och föreningar med millioner arbetare, hvilka de sträfva att
beherska med strängt reglerade arbetsanvisningsbyråer.

Typerna för dessa byråer äro i Hamburg, och främst bland dem
räknas byråerna för jernindustriförbandet och för metallindustriförbandet.
Arbetsanvisningen sker utan kostnad för arbetaren. Då arbete ej på
platsen kan anskaffas, men deremot på annan ort finnes efterfrågan,
lemnas bidrag till rese- och underhållskostnaden. Detta sker på så
sätt, att arbetaren vid afresan erhåller biljett och nödig penninghjelp
till sitt uppehälle under resan mot qvitto, som innehåller erkännande
af att hjelpen förskottsvis lemn-ats honom och förbindelse att återbetala
samma genom afdrag på lönen, derest han ej stannar tre månader vid
den anställning, som beredes honom.

Genom centralisering af dessa byråer och förvärfvande af stark
anslutning till rörelsen hoppas man kunna göra anspråk på prisnedsät-tning
på jernvägarna för de arbetare, som genom sådana byråers försorg
beredas arbete på annan, ej alltför aflägsen ort. Man sträfvar
äfven efter att i samband med dessa arbetsanvisningar inrätta upplysningsbyråer,
som skola stå arbetarne till tjenst med underrättelser rörande
lagstiftningen vidkommande deras angelägenheter, anvisning af bostäder,

Motioner i Andra, Kammaren, N:o l''>2

sjelfhjelpskassor och dylikt, hjelp vid aftattande af inlagor till myndigheter
o. s. v. samt anvisning, hvar lärlingar kunna få sin utbildning.
Slutligen syftar man åt en sammanslutning för bättre samförstånd med
och inflytande hos sådana vederbörande som fabriksinspektionen, välgörenhetsinrättningarna
med mera dylikt.

Alla dessa krafter skola samverka för att sätta byråerna i stånd
att göra det skarpaste urval bland de arbetssökande och att till yrkena
draga de bästa arbetskrafterna samt skydda dem mot de andra. Arbetare,
som deltagit i strejk, äro i allmänhet alldeles utestängda. För dessa
senare idéer gjorde sig på konferensen i Leipzig särskildt sekreteraren
för berlinska metallindustriförbandet (Kleflel) till tolk. Till detta förband
hörande arbetsanvisningskontor i Berlin åtnjuter högt anseende
och betraktas såsom i flera fall banbrytande. Det upprättades 1890.

Gent emot denna starka och mägtiga organisation stå fackföreningarnas
arbetsanvisningsbyråer, mestadels under socialdemokratisk
ledning, många till antalet, men i allmänhet svagare och mindre inflytelserika
genom bristande plan i arbetet och sammanhållning.

Uppkallade till försvar genom arbetsgifvarnes hotande inflytande
på arbetsmarknaden, hafva de börjat egna mera uppmärksamhet åt
arbetsanvisningen och dess organisation. Denna underlättades genom
beslutet på fackföreningskongressen i Halberstadt. 1892 om centralisering
af hela fackföreningsrörelsen och fackföreningarnas utbytande mot industrigrupp-förband.
Dessa gruppförband hade nu att ordna och centralisera
arbetsanvisningen hvar för sig.

Af 48 förband med tillsammans 238,613 medlemmar hade redan
1894 46 sådana med tillhopa 230,225 medlemmar organiserat sig efter
den nya planen. 45 bland dem lemna utom arbetsanvisning reseunderstöd
och hjelp vid arbetslöshet. 1894 utgjorde reseunderstöden tillsammans
350,455: 2 6 mark, och lijelpen vid arbetslöshet 239,750: 2 2
mark. De förra beräknas efter 2 till 3 pf. för kilometer, den senare
till 7 5 pf. för dag. °)

Centralisationen af arbetsanvisningen inom förbanden och arbetets
ledning lemnar emellertid åtskilligt öfrigt att önska. I en del fack har
man gjort allvar af saken, i andra, och detta de flesta, är hela organisationen
mycket löslig. I allmänhet löres ingen statistik.

*) Der Arbeitsnachweis D:r F. Freiherrn v. Reitzenstein. Schriften der Centralstelle
fiir Arbeiter-Wohlfarthseinrichtungen, n:o 11.

Bih. Ull llilcsd. Prot. 1000. I Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Haft.

Motioner i Andra Kammaren, ls:o 752.

Bland de förnämsta arbetsanvisningskontoren af detta slag bör
nämnas centralkontoret för Nurnbergs fackföreningar, som tillika är ett
gratis rättshjelpskontor. Der har sedan 1899 års början varit upprättadt
ett särskildt kontor för socialstatistik.

Det tyska metallarbetareförbandet liar från och med 1899 upprättat
ett mycket verksamt centralkontor för arbetsanvisningar vid sektionerna.
I bildhuggareyrket är arbetsanvisningen så godt som uteslutande
i händerna på förbandet af Tysklands bildhuggeriarbetare.

Men helt annorlunda är det i de flesta andra yrkena. Så till
dömes i sko- och läderindustrien. Der finnes mer än 15,000 organiserade
skomakare, men deras arbetsanvisning lider af fullständig misskredit.
Förtroendemännen, som ombesörja arbetsanvisningen, träffas ofta endast
om aftnarna, då de slutat sitt arbete, och gesällerna, som vilja betjena
sig af denna arbetsanvisning, få öda mycken tid under väntan. De gå
då hellre till arbetsgifvarnes byråer. En del fackföreningsbyråer hafva
uppgått i lönekampen, så att de blifvit förhatliga för arbetsgifvarne
och förlorat karakteren af arbetsanvisningsanstalter.

Den tyska socialdemokratien synes förbise vigten af det uppfostrande
elementet vid arbetsanvisningen, hvilket engelsmännen i sina
trade unions vetat så väl tillvarataga.

I Augsburg har »förbandet af ordningsälskande arbetareföreningar
i Augsburg med omnejd» upprättat en arbetsanvisning, som afser att
vara ett magtmedel bland arbetarne i kampen mot socialdemokratien.
Förbandet, som organiserades i början af 1890-talet, består af de forna
Hirsch-Dunkerska arbetareföreningarna på orten, såväl de katolska som
de evangeliska, sångföreningar och dylikt. Alla medlemmarne måste
obetingadt vara motståndare till socialdemokratien. De, som tillhöra de
Hirsch-Dunkerska föreningarna, måste afgifva en förbindelse att ej vara
socialdemokrater.

På arbetsgifvarekonferensen i Leipzig 1893 uttalade sig maskiningeniören
H. Krantz med erkännande om denna arbetsanvisningsanstalt.
Anstalten skulle ursprungligen endast förmedla arbete åt förbundets
medlemmar. Men verksamheten måste genast utsträckas äfven till
andra, och denna del af verksamheten är nu den förherskande.

Under 1897 tillhörde af 3,919 sökande endast 44 förbandet.

Årsberättelsen för 1897 visar följande resultat:

Fabriksarbetare:
maskin- textil Anbud

på arbetskrafter 706 831

Anskaffade anställningar 331 536

Handtverksarbetare:	Grofarbotare	Summa.
byggnads-	andra	af alla slag
307	174	1,901	3,919 1,923
149	74	833

Motioner i Andra Kammaren, N:o 1é>2.

Byrån har äfven börjat att skaffa plats som lärlingar åt ynglingar,
som lemnat skolan.

Under år 1897 hade sålunda af 99 anmälda 22 placerats i olika
yrken.

Arbetsanvisningen för qvinnor ombesörjes af religiösa välgörenhetsföreningar.

Styrelsen anmärker, att de här upptagna talen utvisa endast huru
många som anvisats arbete, som kunnat försörja dem, ett varaktigt
arbete. Annars skulle talen varit högre.

Ett stort antal arbetsgifvare från andra orter hade sökt byråns
förmedling, men arbetarne hade ej velat flytta, så länge anställning på
orten kunde beredas.

Styrelsen förfäktar den mening, att arbetsanvisningen ej kan med
fördel ske genom s. k. opartiska kontor, kommunala kontor i större
eller mindre utsträckning. Endast fackföreningen, som kan bedöma
hvilken arbetare i hvarje fall passar för den erbjudna platsen, som
känner hvarje arbetares förmåga och egenskaper, kan tillfredsställande
fullgöra sådant uppdrag. En föreståndare för en opartisk anstalt känner
ej tillräckligt sitt folk.

Det socialdemokratiska partiet har dragit försorg om att i Tysklands
större städer finnas »Vägledare» för arbetare och arbetareföreningar.
Dessa handböcker med vägledande upplysningar innehålla förteckningar
äfven på fackföreningarnas arbetsanvisningsställen. Vägvisaren för Hamburg
med omnejd upptager ej mindre än 24 yrkesanvisningskontor
derstädes, nemligen bryggarnes, gelbgjutarnes, gipsarnes, grafiska arbetarnes
(2), handel sbiträdenas, eldarnes, hatt- och filtarbetarnes, bleckslagarnes,
sockerbagarnes, körsnärernas, lackerarnes, maskinisternas,
metallarbetarnes, mjölnarnes, instrumentmakarnes, sadelmakarnes, smedernas,
skräddarnes, skomakarnes, tobaksarbetarnes (2), tapetserarnes
och cigarrsorterarnes.

Genom de större resurser, som stå arbetsgifvarebyråerna till buds
genom deras fastare och planmessigare organisation, utöfva de emellertid
i allmänhet i norra och mellersta Tyskland det vida förherskande inflytandet
på arbetsanvisningsmarknaden.

Hamburg.

Mellan arbetsgifvarnes och ■■ arbetarnos särskilda, stridiga arbetsanvisningskontor
intager ett delvis statskommunalt kontor under ledning

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

af det hälft offentliga »Hamburgische Gesellschaft zur Beförderung der
Kiinste nnd niitzlichen Gewerbe» (»Patriotische Gesellschaft») en mera
opartisk, medlande ståndpunkt. Detta kontor organiserades under koleraepidemien
1892 af en hjelpkomité, men befans under dennas ledning
ej ändamålsenligt och blef derför från och med 1895 af Hamburgs
senat öfverlåtet till förenämnda förening.

Kontoret stäldes under vård af en kommission af 7 medlemmar
ur denna förening. Vid kommissionens sammanträden har regelbundet
fabriksinspektören deltagit, såsom representant för regeringen, och tidtals
äfven en referent från senaten.

Kommunalsekreteraren </:r Naumann har egnat och egnar ännu
anstalten stort intresse och synnerlig omsorg.

Denna byrå hade tillkommit på grund af arbetarnes nödstälda
belägenhet under koleraepiaemien, och dess uppgift var derför närmast
och nästan uteslutande att skaffa arbete åt oskolade arbetare. Särskildt
förmedlade byrån anställning för tillfälligt arbete i kommunens tjenst.
Den patriotiska föreningen tog genast till sin uppgift att vidga byråns
verksamhet, så att den skulle kunna fylla alla anspråk på en arbetsanvisningsanstalt
efter modernt mönster. Arbetsanvisningen skulle omfatta
alla slag af arbetare, den skulle söka skaffa utvägar för öfverflödiga
arbetskrafter, då marknaden var öfverfyld, och ändtligen skulle
den söka verka medlande mellan arbetsgifvarne och arbetarne för utlemnande
af deras stridiga intressen. Den enda egentliga vinst samhället
hittills dragit af byrån var, att de arbetslöse — hufvudsakligen
grofarbetare — ej behöfde uppehålla sig på gatorna och taga sitt tillhåll
på krogarne.

Men för de skolade arbetarne och framför allt de yrkesvana hamnarbetarne
var alls intet gjordt i detta hänseende. På förbättrade förhållanden
för stufveriarbetare, pråmförare, skeppsmålare, rengörare och
putsare af alla slag m. fl. rigtade föreningen nu sin uppmärksamhet.

Senaten gaf sitt bifall till denna plan och stälde de nödiga medlen
till förarbetena till föreningens förfogande.

Den första åtgärden blef att skaffa en de växande anspråken
motsvarande lokal för byrån. Hundratals arbetare hade måst vänta i
öppna skjul. Nu inreddes en statens egendom till byrå med väntsalar,
som rymde 300 till 500 arbetare. Genom aftal med föreningen för
folk-kaféhallar sörjdes för att arbetarne i väntsalarne fingo för billigt
pris sunda näringsmedel.

Derpå upptogos förhandlingar med olika grupper af organiserade
arbetsgivare- och arbetaregrupper för hamnarbetena. Efter trägna och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

långvariga bemödanden gjorde kommissionen den erfarenheten, att
önskemålet: ett ändamålsenligt ordnande af arbetsanvisningen, allvarligt
omfattades af båda parterna, men att de hvar för sig så ensidigt sträfvade
att vinna alla magtmedlen i klasskampen och ledningen i fråga
med uteslutande af den andra parten, att intet samförstånd kunde uppnås.
Kommissionen var derför hänvisad till att på egen hand söka
lösa frågan. Dernäst rigtade kommissionen de till staden strömmande
landtarbetarnes uppmärksamhet på vigten af arbetsanvisningens bättre
ordnande. Hade dessa arbetare väl kommit till staden och vant sig
vid sysslolöshet samt kommit i nödstäld belägenhet, kunde de ofta ej
förmås att återgå till sitt förra arbete, utan förföllo. Kännedom om
arbetsanbud och efterfrågan på arbetskraft vore derför af vigt för att
afhålla åtminstone de betänksamma från att under arbetsbrist i städerna
strömma dit. Allmän var klagan öfver bristande arbetskrafter för landtmannaarbeten,
och många, som lättsinnigt begifvit sig till staden, önskade
gerna återvända, om de vetat, hvart de skulle vända sig, och haft resurser
att komma åstad. Då det var tydligt, att allt här berodde på snar
hjelp, så att stadens lockelser och sysslolösheten ej hunne utöfva hela
sin demoraliserande inverkan, måste denna angelägenhet omhändertagas
af särskilda förmedlingsorgan. Kommissionen erhöll för denna frågas
utredning praktisk vägledning af tre ansedda och erfarna landtman.

I mars 1896 var kommissionen färdig med sin plan.

Byrån skulle organiseras på 3 afdelningar, en (1) för oskolade
arbetare, en (2) för öfvade hamnarbetare och en (3) för landtbruksarbetare.

Vid behandling af ärenden hörande till den 2:dra afdelningen
skulle kommissionen förstärkas på så sätt, att för hvar under denna
klass hörande arbetsgren, som ansluter sig till byrån, skulle väljas en
arbetare och en arbetsgivare, som finge säte och stämma inom afdelningen.

All arbetsförmedling skulle ske gratis.

Med hänsyn till behofvet af snara anordningar för upprättande
af afdelningarna 2 och 3 och nödvändigheten af att afdelningarna 1
och 2 i utsträckt grad decentraliserades genom anläggande af flera
filialkontor efter hamnsträckan, så att arbetsförmedlingen snabbt kunde
försiggå, hemstälde kommissionen, att senaten ville bevilja 40,000 mark
årligen till underhåll af arbetsanvisningsanstalten från 1 juli 1896 till
31 december 1900 och 2,000 mark för fortsättande af den arbetsanvisning,
som byrån vid patriotiska föreningens öfvertagande af rörelsen dref.

Senaten biföll planen ocli sände ärendet med tillstyrkan, att det

38 Motioner i Andra Kammaren, N.o 152.

begärda anslaget skulle beviljas, till borgerskapet den 13 maj 1896.
Ett utskott inom borgerskapet, som behandlade frågan, tillstyrkte ansökan
med några obetydliga ändringar i afseende på det årliga anslaget.

Så tycktes denna angelägenhet hafva kommit i godt farvatten,
då mot slutet af år 1896 den stora strejken af hamnarbetare och sjöfolk
alldeles försköt sakläget. Genom strejken blef motsättningen
mellan arbetsgifvarne och arbetarne drifven till sin spets, så att hvarje
hopp om ett fredligt och frivilligt samarbete mellan parterna var alldeles
uteslutet.

Under ledning af det förutnämnda arbetsgifvareförbundet Hamburg-Alton
a upptogo nu arbetsgifvarne planen att uteslutande för sina
ändamål ordna arbetsanvisningen för sjömän och skolade hamnarbetare.
Först ordnades delvis arbetsanvisningen för sjöfolk genom sjömanshusen.
Derefter trädde förbundet i underhandling med redareföreningen
och stufvareföreningen samt med delegerade för dessa föreningar och
skeppsmäklarne. Efter stora svårigheter lyckades förbundet drifva
saken derhän, att beslut fattades att upprätta en arbetsgifvarnes arbetsanvisningsanstalt
för den klass hamnarbetare, som den kommunala
byrån ville inrymma under afdelningen 2, och 60,000 mark samlades
för ändamålet. Arbetsgifvarne uppstälde med mera kraft än någonsin
krafvet, att all arbetsförmedling måste befinna sig i arbetsgifvarnes
händer. *

Den kommission, senaten efter strejkens slut tillsatte för att söka
förbättra arbetsförhållandet vid hamnen bemödade, sig att förmå arbetsgifvarne
att ingå på den patriotiska föreningens förslag till arbetsanvisningens
ordnande för hamnarbetarne.

Dessa bemödanden strandade fullständigt på arbetsgifvarnes kategoriska
förklaring, att denna angelägenhet vore deras ensak och att
med densamma hvarken arbetarne, myndigheterna eller välgörenhetsföreningar
hade något att skaffa.

Hamburg—Amerika-linien inrättade sin egen arbetsanvisning, och
en byrå för sjömän (Heuerbureau) kom också till stånd.

Staten lät då bygga ett särskildt hus inom frihamnens område
för den kommunala arbetsanvisningbyrån, hvilket den patriotiska föreningen
den 1 januari 1898 tog i besittning.

Hvarje arbetssökande erhåller ett kort, hvarpå å ena sidan införes
hans namn och å den andra streckas för de dagar han arbetar. Dessa
kort tjena till grundlag för statistiken.

Under strejker och lock-outer fortsättes arbetsförmedlingen
oafbrutet.

Motioner i Andra Kammaren. N:o 102.

Inne i staden inskränker sig denna förenings arbetsförmedlingtill
tillfällighetsarbeten. 1895 förmedlades 31,225, år 1897 ända till
38,370 sådana anställningar.

Arbetsförmedlingen till landet bär ej ännu varit stor. År 1897
blefvo endast 243 sådana platser besatta. Kommissionen har trädt i
förbindelse med föreningen af fabriks- och landtarbetare, af hvars 1,500
medlemmar det största antalet fostrats för landtmannaarbete, så att den
hufvudsakliga arbetsanvisningen till landet går genom dess händer.
På samma gång har aftal slutits med styrelsen för arbetssökandes herberge,
så att den planerade 3:dje afdelningens uppgift tills vidare på
dessa vägar löses.

Under dessa förändrade förhållanden liemstälde senaten hos borgerskapet,
att den patriotiska föreningen måtte under 3 år räknadt, från
den 1 januari 1898, få åtnjuta af statsmedel 11,000 mark årligen. Dertill
gaf borgerskapet. den 19 januari 1898 sitt bifall.

Stridigheterna mellan arbetsgifvarnes och hamnarbetarnes organisationer
ha emellertid fortsatt.

Då det i början af 1899 blef bekant, att arbetsgifvarnes uppsigtskommission
i ett förtroligt meddelande tillkännagifvit sina intresserade,
att ett arbetsanvisningskontor för stufveriarbetare skulle öppnas den
20 februari och att i planen för detsamma ingick att inga andra arbetare
skulle få anställning än de, som innehade denna byrås rekommendationsoch
arbetskort med dertill hörande vilkor och underkastade sig vid
denna anstalt stadgade straffbestämmelser, höllo ifrågavarande arbetare
den 29 januari 1899 ett af 1,500 personer besökt möte, hvarvid protesterades
mot dessa anspråk och beslöts, att arbetarne energiskt skulle
sätta sig till motvärn. Beslut fattades med 952 röster af 990 — Hamburg—Amerika-liniens
arbetare och kolackordarbetarne afhöllo sig från
att rösta — att icke erkänna den arbetsanvisning, som stufvareföreningen
och arbetsgifvareförbundet inrättat Men vid ett nytt möte den
19 februari återkallades detta beslut. Den sålunda upprättade arbetsanvisningsanstalten
bemödade sig från början att förbättra arbetarnes
vilkor i flera hänseenden. De nya väntsalarne voro ljusa och varma
och, genom att de uppdelades i flera smärre lokaler efter floden, besparades
arbetarne tid och ansträngningar och sattes dessa i tillfälle
att välja sina bostäder närmare arbetsplatsen. Anvisningen är afgiftsfri
för arbetstagaren.

En besvärskominission, i hvilken arbetsgifvarne och arbetarne äro
till lika antal representerade, mottager önske- och klagomål och befordrar
dem, om de finna dom befogade, till öfveruppsigtskommissionen.

Motioner i Andra Kammaren, N:o T52.

Spänningen emellan arbetsgifvarne och arbetarne i denna branch
är emellertid ännu stark.

Samtliga arbetsgifvarnes arbetsanvisningskontor i Hamburg förmedlade
under 1899 följande antal anställningar, hvaribland hamnarbetarnes
äro mera tillfälliga:

Hamburgs jernindustriförbund ......................................................... 19,404

Hamburg—Arnerika-linien (kajarbetare)......................................... 12,156

„ (stuiveriarbetare) ................................ 8,172

„ (sjömännens hyresbyrå) ................... 11,024

Hamburgs redareförening ............................................................ 13,057

Cigarrfabrikanternas förening af 1890 ....................................... 688

Firman Rob. M. Loman (hyra)........................................................ 3,515

Pråmförareföreningen af 1874 ......... 3,784

Stufveridriften vid Hamburg-Altonas hamn ................................ 36,437

Krukmakare-skrået ............................................................................ 95

Glasmästare- ,, 236

Tapetserare- „ 327

Smedernas- ,, 1,264

Klensmedernas skrå.......................................................................... 1,563

Snickarnes '' „ 2,363

Boktryckarnes ,, 584

Färgarnes „ 19

Bagarnes „ 2,184

Sadelm akarnes „ .............................................................................. 62

Bokbindarn es „ ............................................................................. 143

Skräddarnes ,, .......................................................................... 1,084

Målarnes & lackerarnes skrå ........................................................ 2,433

Tillsammans 120,594.

Under år 1898 gjorde den patriotiska föreningen försök att förmå
de olika arbetsanvisningsbyråerna att åtminstone så till vida samarbeta,
att de alla till ett centralkontor insände statistiska uppgifter, på grund
af hvilka vid hvarje tid en öfversigt af arbetsmarknaden kunde vinnas.
Men äfven detta försök strandade på arbetsgifvareförbundets fullständigt
afvisande hållning.

Under de senare åren, 1898 och 1899, har en arbetsanvisning
genom sammanslutning af arbetsgivare och arbetare inom vissa yrken,
såsom skomakarnes, barberarnes samt värdshushållares, kommit till
stånd. Den Härer emellertid ännu sakna all praktisk betydelsé», meddelade
mig nyligen svensk-norske generalkonsuln i Hamburg.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 153.

Som vi sett, samlades representanter för Tysklands storindustriella
företag till en konferens i Leipzig i september 1898 för att på förslag
af arbetsgifvareförbandet Hamburg—Altona organisera en förening och
centralisera arbetsgifvarnes arbetsanvisningsanstalter öfver hela landet.

Året förut, den 13 september 1897, hade i Karhruhe, på inbjudning
af privatdocenten d:r Jastrow, samlats representanter för de så kallade
opartiska arbetsanvisningarna, hvilka afse att i denna angelägenhet
utjemna de stridiga intressena mellan arbetsgifvarne och arbetarne,
dels genom att ställa sig oberoende af båda, dels framför allt genom
att vinna båda parternas samverkan för ändamålet. Arbetsgifvareförbandet
Hamburg—Altona var vid denna konferens representeradt af d:r
Martens, men de grundsatser han förfäktade vunno här ingen anklang.
I stället växte förtroendet till de opartiska organisationer, som vid
denna kongress voro talrikt representerade, och den 4 februari 1898
bildades under juris d:r R. Freunds ledning i Berlin det Tyska Arbetsanvisning
sförband et (Der Verband Deutscher Arbeitsnachweise), uteslutande
bestående af dessa senare. Den 27 september samma år höll detta
förband sin första konferens i Mlinchen. Det är för denna art af arbetsanvisning
vi nu skola närmare redogöra, utgående från

Berlin.

År 1883 grundades härstädes »Central Verein fur Arbeitsnachweis»
med ändamål att upprätta arbetsanvisningskontor och inrätta herbergen
och liknande anstalter till den arbetande klassens bästa.

Generalförsamlingen antog den 15 maj 1895 förändrade stadgar,
som ligga till grund för verksamheten med undantag för bestämmelserna
om styrelsen, som 1898 utvidgades.

Följande medel stå till föreningens förfogande, utom inventarier
och effekter till ett värde af omkring 24,500 mark:

1) en kapitalförmögenhet af öfver 40,000 mark;

2) bidrag af medlemmarna, år 1898 till antalet 614, (300 rmk en
gång för alla, eller minst 4 rmk om året);

3) anslag af staden Berlin — för 1897: 5,000 rmk, från och med
1898: 8,000 rmk;

4) inskrifningsafgifter och intägter på serveringen (senast omkring
6,000 rmk.).

Föreningens angelägenheter handhafvas i enlighet med de genom
Jlih. till Riksd. Prat. H)00. 1 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 3? Käft. 6

42 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

kabinettsorder den 12 september 1898 ändrade stadgarna af en styrelse
på 24, högst 36 personer, som väljes på 3 år. Numera utses alltid 28
af generalförsamlingen, hvarjemte 8 medlemmar, 4 arbetsgifvare och 4
arbetare, skola väljas ur utskottet i Berlins handtverksdomstol. Valbara
till styrelsemedlemmar äro endast sådana personer, hvilka enligt bestämmelserna
i Rikslagen beträffande handtverksdomstolar af den 29
juli 1890 kunna utses till bisittare i Berlins handtverksdomstol.

Representanterna för arbetsgifvarne och arbetarne utgöra ett kuratorium
för afdelningen 1 inom anstalten (oskolade arbetare), åt hvilket
närmaste uppsigten, under ledning af en ordförande och en ställföreträdare
för denne, valda i styrelsen, är anförtrodd. Arbetarerepresentanterna
i detta kuratorium erhålla för förlorad arbetsförtjenst och
kontanta utlägg en ersättning af 100 mark hvar årligen, hvilken ersättning
utfaller qvartalsvis.

De båda ordförandena hafva ej rösträtt.

Till representanterna för arbetsgifvarne och arbetarne, 4 af hvarje
grupp, utses lika många ersättningsmän, hvilka kallas till kuratoriets
sammanträden och bevista dessa såsom åhörare.

Kuratoriet underhåller en regelmessig uppsigt och revision öfver
arbetsdriften. Anmärkningar ingifvas till styrelsen för rättelse.

Kuratoriet afgör alla besvär, som ingifvas af arbetsgifvare eller
arbetare.

Det skall slutligen gå styrelsen till handa med råd och planer till
nyttiga reformer.

Denna arbetsordning antogs 24 oktober 1898.

Styrelsens ordförande är d:r Freund, president i Invaliditets- och
Ålderdomsförsäkringsanstalten i Berlin.

Styrelsen består för öfrigt af framstående embetsmän, räntetagare,
professorer, fabriksegare, köpmän, tidningsmän, handtverkare och yrkesarbetare,
bland hvilka väljes ett arbetsutskott, hvari d:r Freund för
närvarande är ordförande.

Arbetssökande erlägga en inskrifningsafgift af 20 pfennige (18
öre), hvarför erhålles en biljett, som lemnar tillträde till väntsalen.

Utom grofarbetare, kuskar och dylika hafva också handtverkare här
sitt tillhåll. D:r Freund har nemligen förmått en del mästarlag att
sluta sig till kontoret. Sålunda hafva målarnes, låssmedernas, bleckslagarnes,
lackerarnas, murarnes och timmermästarnes lag hvar sin pulpet
på kontoret och förrättningen ombesörjes turvis af en mästare, som har
ett par timmars kontorstid hvarje dag. Härför betalar handtverkslagen
intet, men de arbetssökandes inskrifningsafgifter gå till föreningen.

Motioner i Andra Kammaren, N:0 152.

De stora väntsalarne äro inredda med bänkar med ryggstöd, i olika
afdeluingar för olika yrken. Den direkta arbetsanvisningen för yrkesskicklige
arbetare har emellertid tillväxt så betydligt, och så pass ökade
fordringar har stälts på densamma, att styrelsen funnit sig föranlåten
att träffa särskilda anstalter för att möta anspråken på arbetsanvisningen
inom en del yrken. Men styrelsen stannar ej dervid, utan uttalar såsom
en grundsats för framtiden, att arbetsanvisningen för de olika facken
skall ordnas hvar för sig under ledning af särskilda kuratorier för hvarje
fack. Normal-stadgar för sådana kuratorier, bestående af lika många
och lika berättigade arbetsgivare och arbetare af facket, hafva uppgjorts.
Såväl från arbetsgifvarnes som arbetarnes ledande grupper inom sina
organisationer har uttalats anslutning till denna plan på så kallade paritetiska
eller opartiska fackarbetsanvisningskontor inom centralföreningen

för arbetsanvisning i Berlin. . ..

Arbetskontoret har en särskild afdelning för qvinnor: fabriksarbeterskor,
skurmadamer, uppasserskor och dylika, sedan februari 1898
också för tjensteflickor. Äfven arbetsanskaffning för landsbygden om -

^Till kontoret hör en boksamling. För boklån behöfver endast
inskrifningsbiljetten deponeras.

Arbetsförmedlingen är ganska omfattande.

1896 anmälde sig 27,645 sökande och anstäldes 20,619

1897 „ „ 29,907 „ „ v 22,841

1898 „ „ 34,317 „ „ „ 24,141,

hvaraf på den qvinliga afdelningen ungefär Vio Inga

register föras numera, utan hvarje arbetssökande erhåller
ett kort^ som berättigar honom att vistas i väntsalen och derstädes
förskaffa sig sin förtäring till billigt pris enligt taxa. Kortet upptager
namn, ålder, yrke samt tiden, då arbetslöshet inträdde, och är forsedt
med en kupong, som kan afskiljas. Arbetsgifvarue göra sina reqvisitioner
på särskilda formulär. Efter dessa reqvisitioner håller föreståndaren
upprop i lämpliga afdelningar bland de arbetssökande, och uttager bland
dem, som erbjuda sig, i regeln ett större antal, än som reqvirerats.
Dessa aflemna sina kort på kontoret och öfversändas till arbetsgifvaren,
medförande en förteckning öfver samtliga sökande, som sålunda inställa
sig. Arbetsgifvarne göra nu sitt val. De, som ej antagas, måste inom
24 timmar uttaga sina kort vid risk, att korten annars förlora sin giltighet,
Det är mycket sällsynt, att dessa kort ej blifva inom faststäld
tid uttagna. Härigenom vin nes på ett mycket enkelt sätt tillbörlig
kontroll och ett ganska fullständigt material till statistik.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Föreningen har lyckats tillvinna sig arbetsgifvares förtroende i
vidsträckt mån och har energiskt egnat sig åt lösningen af frågan om
lämpligaste arbetsanvisningsanstalter för Tyskland. Deras årsberättelser
upptaga en mycket detaljerad statistik, som ådragit sig berättigad uppmärksamhet.
Genom d:r Freund trädde föreningen vid slutet af 1897
i förbindelse med öfriga arbetsanvisningskoutor i Tyskland och utgaf
en på insamlade uppgifter grundad berättelse, omfattande verksamheten
i sin helhet. Efter konferensen i Karlsruhe lyckades det, som vi sett,
att sammanföra alla hithörande anstalter, det vill säga sådana, som sträfvade
efter opartiskhet vid arbetsanvisningen, till en organisation under gemensamma
stadgar.

Ett annat föreningskontor, vid hvilket d:r Freund äfven utöfvar
en inflytelserik och gagnande verksamhet, är arbetsanvisningskontoret
för de till Berlins med omnejd bryggeriförening hörande
bryggerierna.

Detta arbetsanvisningskoutor anlades af arbetsgifvarne 1890; åt
arbetarne inrymdes betydligt inflytande, men på grund af några bestämmelser
i motsatt rigtning uppstodo stridigheter, och vid början af den
bekanta boykottningen af bryggerier i Berlin 1896 måste kontoret upphöra.
Bryggeriarbetarne hade nu öppnat ett eget kontor, men detta
vägrade bryggarne att betjena sig af. De erbjödo emellertid sin medverkan
för upprättande af ett gemensamt kontor, hvari både till arbetsgifvarnes
och arbetarnes intressen toges vederbörlig tillsyn. De underhandlingar,
som på grund af detta anbud öppnades, ledde till inrättande
af det nyssnämnde kontoret (Arbeitsnachweis der zum »Verein der
Brauereien Berlins und der Umgegend» gehörigen Brauereien), som nu
förmedlar arbetsanvisningar inom bryggeribranchen i Berlin.

Verksamheten är byggd på följande grunder:

bryggerierna — 32 till antalet — äro skyldiga att använda byrån.
Men de ha rätt till att antaga ett visst antal arbetare per år utan
byråns förmedling, och om byrån icke inom loppet af 24 timmar kan
skaffa dem det reqvirerade antalet arbetare, äro de oförhindrade att
taga dem hvar som helst. Detta gäller särskildt om tillfällighetsarbetare.
Vid reqvisition hos byrån få de arbetarne sig tillsända i den
ordning dessa äro inskrifna. De kunna antaga hvilka af dessa de vilja
och äro icke skyldiga att gifva skäl för sitt val eller sin vägran.

Byrån förvaltas af ett kuratorium, bestående af 4 arbetsgifvare
och 4 . arbetare, som utom sig väljer en ordförande, hvilken sålunda
blir skiljeman. D:r Freund är för närvarande skiljeman. Kuratoriets
medlemmar väljas för 2 år, skiljemannen för 3 år. Kuratoriet utgör

Motioner i Andra Kammaren, N:0 152.

tillika en skiljedomstol mellan arbetsgifvarne och arbetarne, då arbetarne
anse sig förorättade. En sådan klagan skall insändas minst 14 dagar
efter tvistens början, annars förloras rätten att klaga. Både arbetsgifvarne
och arbetarne äro på förhand underkastade kuratoriets afgörande.

Om till dömes en arbetare får skäl att anse sig hafva blifvit
vägrad anställning på den grund, att han tillhör ett visst politisk parti,
någon viss förening eller dylikt, kan han klaga hos kuratoriet, som då
affordrar arbetsgifvaren förklaring öfver orsaken till att mannen ej antagits.
Nekar arbetsgifvaren att angifva skälet, så gäller detta som
bevis för att arbetsgifvaren felat, och då fäller kuratoriet utslaget.

Köln.

På framställning från Kölns handtverksförening beviljade stadsfullmäktige
den 31 oktober 1894 för en gång ett anslag af 1,300 mark
för anordnandet af en arbetsanvisningsanstalt och senare 8,000 mark
att årligen utgå för kontorets underhåll.

Sedan staden stält erforderliga lokaler till förfogande, sänktes det
årliga anslaget till 6,600 mark, som visat sig vara tillräckligt för betäckande
af kostnaderna för underhåll och förvaltning, hyra oberäknad.

Stadsfullmägtige förbehöllo sig vissa vilkor, hvaribland:

1) att särskilda afdelningar skulle upprättas för qvinliga och
manliga arbetssökande;

2) att anstalten skulle förse myndigheterna med den statistik, som
behöfdes för att erhålla kännedom om anbud och efterfrågan på arbete
inom kommunen;

3) att stadgar och arbetsordning skulle underställas stadsfullmägtiges
pröfnings för antagande; och

4) att anstalten skulle kostnadsfritt åtaga sig skötseln af en försäkringskassa
mot arbetslöshet, derest en sådan kassa med stadens
medgifvande och understöd komme till stånd.

Ledningen och förvaltningen i allt öfrigt tillkomme oinskränkt
det förband af föreningar, som för ändamålet bildats, bestående af:

1) Handtverksföreningen;

2) Föreningen af sjelfständiga handtverkare;

3) Handtverksskråens utskott;

4) Katolska gesällföreningen;

5) Evangeliska arbetareföreningen;

6) Katolska arbetareföreningen;

7) Gillenas kartell.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Förbandsförsamlingen (de förbundna föreningarnas representation
och tillika styrelsen för arbetsanvisningsanstalten) består till lika delar
af arbetsgivare och arbetstagare, valda 3 ur hvarje af de tre förstnämnda
föreningarne,

(arbetsgifvare) ..................................................... 9

1 ur hvarje af fjerde och femte (arbetstagare) 2

3 ur sjette .................................... d:o 3 och

4 ur sjunde ................................... d:o 4

Summa 18.

Ordföranden, som väljes för två år, har utslagsröst. För besluts
fattande fordras, att åtminstone en representant från mer än hälften af
samtliga förbandsföreniugarna är närvarande. På framställning derom
érhåller styrelsemedlem för hvarje sammanträde, som egt rum under
arbetstid, en ersättning af 4 mark, om sammanträdet tagit i anspråk
mer än Va dag, och 2 mark, om det tagit mindre än V* dag i anspråk.

Denna anstalt är, som sålunda synes, ett föreningskontor, för hvilket
kommunen på vissa betingelser betalar alla kostnaderna. Från de
franska arbetarebörserna skiljer den sig deruti, att arbetarne och arbetsgifvarne
hafva lika inflytande på förvaltningen och anordningen.

Mellan kommunen och förbandet gäller ett kontrakt med 6 månaders
uppsägningstid från båda sidor. Arbetsförmedlingen sker gratis,
och personer hemmahörande i Köln hafva företrädesrätt till arbetsanvisning.

Ingen välgörenhetsinrättning såsom härberge eller dylikt står i
förbindelse med anstalten. Ingen servering hålles heller, och man önskar
icke, att de arbetssökande skola ständigt uppehålla sig i väntsalarna,
emedan detta efter föreståndarens förmenande leder till att de sämsta,
de lata och odugliga, då slå sig till ro der och snart tränga ut de
bättre elementen. Då man icke tar någon afgift för tillträdet, afhålles
ingen från att der söka sitt tillhåll, om ständigt uppehåll på platsen
medgifves.

Anstalten tillvann sig från början betydligt anseeude och förtroende
och var efter antalet utförda förmedlingsuppdrag år 1895 den 3:dje i
ordningen i Tyskland.

Enligt den öfversigt af arbetsanvisningsverksamheten, som CentralVerein
fur Arbeitsnachweis i Berlin årligen lemnat, kommer nemligen
för nämnda år på:

Berlin 17,095 anställningar;

Mannheim 10,661 » och

Köln 8,860 »

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 47

?. 0 Mot slutet af nästa år hade Stuttgart och Erfurt trängt sig emellan,
men Köln var ännu den 6:te i ordningen bland Tysklands stader på

detta område, som följande tabell visar:

		Efterfrågan om anställning.	... Förmedlade anställningar:	Sålunda betjenade:
	anställning.	Tillsammans.	Qvinliga.	Arbets- givare.	Arbetstagare.
Miinchen ......	30,057	47,008	25,586	9,933	85,12 $	54,4 3 %
Berlin...........	.	27,645	20,619	1,662	—	74,59 %
Mannheim ...	17,998	26,121	14,055	2,913	78,09 %	53,81 *
Stuttgart......	19,834	21,766	13,111	2,638	66,io %	60,24 %
Erfurt............	13,775	16,231	12,088	7,606	87,75 %	74,47 %
Köln ..........	13,647	15,182	11,380	4,002	83,39 %	74,96 %

Anmärkningsvärd! är, huru stark utveckling de qvinliga afdelningarna
i de sydtyska städerna tagit. Hvad Köln vidkommer, synes
det särskildt bero på den förmåga, föreståndarinnan utvecklar, och ej
minst derpå, att fruarna hafva ett särskildt rum på anstalten, hvarest
de kunna samtala med de arbetssökande, som i hvarje fall anvisas.

Räknadt efter förvaltningsår, 1 juli till och med 30 juni, visar
Kölnanstalten följande utveckling i sin helhet:

Anbud pa anställning.

Efterfrågan om anställning.

Genom anstalten förmedl.
anställningar.

Män.

Qvinnor.

Tills.

.Män.

Qvinnor.

Tills.

Män.

Qvinnor.

Tills.

1894— 95 °) 3,663

1895— 96 j 7,022

1896— 97 1 8,115

1897— 98 11,038

1,790 5,453\ 6,509
4,4901 11,512] 9,729
7,445! 75,560 1U18
9,394 20,432 14,423

1,541

3,879

4,625

5,241

8,050

13,608

15,743

19,664

3,477

6,856

7,823

10,026

880

3,199

4,301

5,070

4,357

10,055

12,124

15,096

Anstalten har upprättat en afdelning för ynglingar, som sluta skolan
och skola lära yrken. Bristen på en lärlingskola har gjort sig starkt gällande,
emedan föräldrarne ej kunna undvara barnens hjelp hemma hela
dagen, hvilket blir följden, om de sättas i lära hos en mästare.

I slutet af 1896 hade förbundsförsamlingen beslutat att till arbetarefamiljernas
hjelp upprätta ett bostadsanvisningskontor. Efter betydliga
förarbeten och sedan stadsfullmägtige den 13 januari 1898 beviljat de

*) Anstalten öppnades den 17 december 1894.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

härtill erforderliga medeln (för en gång 800 mark och årligen 3,000
mark) öppnades detta kontor den 1 april. Det är en fullständig hyresbyrå
efter modernt mönster, hvarest arbetarne få anvisningar på lägenheter
och alla nödiga upplysningar om lägenheternas beskaffenhet och
husens belägenhet genom kartor, våningsplaner och beskrifningar.

Under första qvartalet anmäldes 413 lägenheter, under det efterfrågningar
på lägenheter uppgingo till 1,198.

Efter antalet rum fördelade de sig sålunda:

Anmälda voro lägenheter om

1 2 3 4 5 och flera rum

92 123 90 53 55 = 413

Efterfrågade vore respektive:

102 500 380 137 79 = 1,198.

Detta kontor samt den med anstalten förenade spar- och försäkringskassan
vid arbetslöshet under vintern, som snart efter anstaltens
upprättande 9 maj 1896 kom till stånd och åtnjuter kommunens frikostiga
understöd 25,000 mark, så att dess grundkapital redan betydligt
öfverstiger 100,000 mark, göra Kölns arbetsanvisningsanstalt till en
af de vigtigaste i Tyskland.

För de närmare detaljerna af arbetsanvisningens ordnande, lokalernas
belägenhet, begagnade formulär och bokföringar (Stuttgartssystemet)
samt stadgar för de olika brancherna får jag hänvisa till den motionen
bifogade tryckta fullständiga redogörelsen.

Karlsruhe.

Arbetsanvisningskontoret i Karlsruhe var till en början helt och
hållet ett föreningskontor, grundlagdt af 12 föreningar, såväl arbetsgivare-
som arbetareföreningar och filantropiska föreningar.. Utgifterna
bestredos uteslutande med föreningarnes bidrag och de afgifter, som
måste uppbäras af såväl arbetsgifvare som arbetstagare, hvilka anlitade
kontoret.

Sedan emellertid staden lemnar ett anslag af 1,000 mark årligen,
sker arbetsförmedlingen gratis inom 6tadens område, men utom boende
erlägga: arbetsgifvare 1 rmk och arbetare 50 pfg. såsom inskrifningsafgifter.

Förbandsrådet, tillika styrelse för kontoret, består af 24 medlemmar,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

två från hvarje förening. Omkring 10,000 personer söka årligen kontorets
bemedling. Under strejker och lockouter sändas inga arbetare
till de platser, der arbetet instälts.

Karlsruhe-kontoret hör till de få, som i samband med arbetsanvisningen
hålla herberge till arbetssökande och husvilla. Den sista
timmen af kontorstiden användes hvarje dag till att taga hand om
dessa samhällets olycksbarn.

Freiburg in Breisgau.

Liksom i Karlsruhe, var det här föreningar, 13 till antalet, hvaribland
en (De förenade Handtverksskråen), omfattade icke mindre än 7
fackafdelningar, som upprättade arbetsanvisningsbyrå 1892.

Till dessa arbetsgifvare- och arbetareföreningar slöto sig dels
myndigheterna, dels ytterligare 6 qvinno- eller välgörenhetsföreningar,
hvarigenom byrån från början fick fast grund. I förbandsförsamlingen
representerades hvarje förening af 2 medlemmar. Bidragen från de olika
föreningarna vexlade efter råd och lägenhet. Staden släppte till byggnad
för kontoret.

Sedan kontoret med ingången af 1897 ombildats till ett kommunalt
(städtisches) kontor, utgår till detsamma ur statskassan 1,500, ur kretskassan
600, från Handelskammaren 100, från Handtverksföreningen 300
och från Föreningen mot gattiggeri 300 mark; resten bekostar staden.

Kontoret förvaltas nu af en kommission af 3 arbetsgifvare och
3 arbetstagare med lika många ersättare, under borgmästarens ordförandeskap.

Arbetsanvisningen sker gratis för arbetarne, men arbetsgiivarne
hafva för hvarje arbetare eller tjenare, de söka, att erlägga 20 till 50
pfennige. Arbetsförmedlingen omfattar både qvinliga och manliga
arbetssökande samt lärlingar och landtbruksarbetare.

Af den omsorgsfulla statistik, förtydligad genom grafiska framställningar,
kontoret lemnar, framgår, huru utvecklingen fortgått:

Bih.

	Anbud:	Efterfrågan:	Anvisade:
1893 .....................	3,426	3,816	2,763
1894 ........................	4,049	4,548	3,463
1895 ........................	5,881	6,369	5,138
1896 ........................	8,156	8,475	6,866
1897 ........................	10,085	10,290	8,257
1898 ......................	10,486	11,914	8,491
till Rilcsd. Prof. 1900.	1 Samt.	2 Afd. 2 Band 37	Höft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Här, liksom i allmänhet i södra Tyskland, intaga tidningarna
regelbundet och gratis uppgifter om arbetsmarknaden; sådana anslås
också på olika ställen i staden. Meddellösa arbetssökande anvisas särskilda
förplägningsanstalter, som i Tyskland ganska allmänt finnas.

Föreningskontoret i Pforzheim, som med Freibergsanstalten står
i intim förbindelse, har i sin sista årsberättelse, 1898, lemnat en intressant
redogörelse för sina ansträngningar att förmedla mellan stad
och land, särkildt att skaffa landtbrukare arbetskrafter vid trängande
behof. Det lyckades kontoret öfver förväntan, ehuru stora svårigheter vid
arbetarnes obenägenhet att mottaga arbete på landet måste öfvervinnas.

Sålunda förmedlades:

1894

1895

1896

1897

1898

65 arbetsanvisningar till landet;

160 „ „ „

165 i-, ii ii

243 it ii ii

290 (af 357 anbud och 392 efterfrågningar)

De anvisade tjensterna voro: dräng-, mjölkerske- och kreatursvaktareplatser.

Breslau.

Den 1 september 1896 upprättades här ett fullständigt kommunalt
arbetsanvisningskontor. Kontorets ledning och förvaltning är öfverlemnad
åt en kommission af 15 personer, som bildas sålunda:

1 medlem ur Magistraten, ordförande;

af hvilka i hvarje fall 4 väljas
af bisittarne i handtverksrätten
och 3 af stadsfullmägtige för 3 år.

Bland bisittarne i handtverksrätten välja arbetsgifvarne och arbetarne
hvar för sig. 5 äro beslutsmessiga, om de bestå af ordföranden,
2 arbetsgivare och 2 arbetare. Arbetarne erhålla en ersättning af \
mark i timmen, då deras tid upptages af kommissionens uppdrag.
Arbetsförmedlingen sker gratis. Personer, som ej uppehållit sig 6
månader i Breslau, kunna afvisas.

Staden betalar alla kostnader. Statistik rörande anbud och efterfrågan
af arbete inom kommunen uppgöres på kontoret. Kontoret
har särskild afdelning för qvinnor.

Under de tre gångna åren visa årsberättelserna:’

7 arbetsgifvare
7 arbetstagare

Motioner i Andra Kammaren, No 152.

Anbud på Anbud på Förmedl.

anstalta. arbetskr. anstalta.

1896—1897 .................. 6,032 7,468 5,143

1887—1898 .................. 8,870 10,924 6,932

1898—1899 ............ 10,493 11,475 8,319

För det sista året: 1 september 1898 till och med sista augusti
1899 var fördelningen mellan de två afdelningarna:

Anbud på Anbud på Förmedl.

anstalta. arbetskr. anstalta.

Män 5,507 8,316 4,665

Qvinnor 4,986 3,159 3,654

10,493 11,475 8,319

De flesta arbetssökande äro grofarbetare utan yrkesskicklighet.
Yrkesarbetare anställas mestadels genom handtverksskråens fackarbetsanvisningar,
som ej medgifva arbetarne att begagna sig af det kommunala
kontorets förmedling. »Föreningen mot utarmning och tiggeri»
lemnar också gratis arbetsanvisning, och nyligen har Förbandet af inom
handels- och transportyrket sysselsatta organiserade arbetare upprättat
en särskildt för kontorsbetjenter, gårdskarlar, kuskar och så vidare
afsedd gratis arbetsanvisning.

Den stora bristen på tjensteflickor beror på de goda tillfällen till
arbetsförtjenst, som inom köpmans- och fabriksrörelsen samt yrkena
erbjudas qvinnorna.

Frankfurt a/M.

Här har sedan början af år 1895 ett kommunalt arbetsanvisningskontor
varit i verksamhet under ledning af en kommission af 4 arbetsgivare
(med 2 suppleanter) och 4 arbetare (med 2 suppleanter),
valda hvar för sig af (ej bland) dessa kategoriers representanter i handtverksdomstolen
för 2 år samt en ordförande, utsedd af magistraten.
Skulle någondera gruppens representanter vägra att välja medlemmar
i kommissionen, skola stadsfullmägtige utse medlemmar i kommissionen
i deras ställe för den valperioden.

Kommissionen är beslutsmessig, derest, sedan alla kallats, 5 kommit
tillstädes, deribland ordföranden samt minst en arbetsgivare och en
arbetare. Arbetsordningen liksom stadgarna fastställes af magistraten.

För hvarje sammanträde, som hålles under arbetstid, uppbära
medlemmarna — utom ordföranden — 4 riksmark för dag. Varar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

mötet blott en half dag eller mindre, lemnas ersättning efter 2 mark
för gången. Men dessa ersättningar kunna ej afvisas. Staden betalar
alla kostnader. Arbetsförmedlingen sker gratis. Ordföranden representerar
anstalten.

För år 1898—1899 voro arbetarnes medlemmar i kommissionen
utsedda af stadsfullmägtige, emedan arbetarnes representanter i handtverksdomstolen
vägrat utse medlemmar i kommissionen för sin del.
Af representanterna för arbetarne i handtverksdomstolen voro 3 socialdemokrater
och de öfriga medlemmar af de katolska och evangeliska
arbetareföreningarna. Men äfven arbetsgifvarna hafva intagit en stram,
om också icke afvisande, hållning gent emot den kommunala arbetsanvisningsbyrån.
Från båda hållen rigtas förebråelser, emedan den ej
motsvarar parternas mera speciella intressen; arbetsgifvarne anse den
för demokratisk (storindustrien har hittills ej varit representerad i
kommissionen, emedan det är handtverken, som utse medlemmar i den
domstol, som i sin tur genom sina bisittare väljer kommissionens
medlemmar); arbetarne, i all synnerhet socialdemokraterna i sitt organ
»Volkstimme», angripa byrån, emedan den strängt begränsar sin verksamhet
till arbetsförmedling och ej tjenar arbetarnes lönekamp. Oaktadt
dessa svårigheter, har byrån utvecklat sig, så att verksamheten oafbrutet
tilltagit, hvarom följande siffror ur den sista årsberättelsen vittna:

Anbud på Efterfrågan på Förmedl.
anställn. anställning. anställn.

1895— 6 .............................. 7,947 14,740 6,492

1896— 7 ............................. 13,746 14,979 9,699

1897— 8.............................. 16,894 21,053 12,455

1898— 9.............................. 19,519 23,450 15,297

Ingen anställning har upptagits såsom »förmedlad», som ej erhållits
genom byråns skriftliga anvisning till arbetsgifvaren af en
bestämd arbetare.

Dessa förmedlade anställningar fördela sig sålunda:

Yrkesarbetare. Qvinnor''

1895— 6 .................... 4,025 2,112 355

1896— 7 .................... 5,444 3,701 554

1897— 8 .................... 6,922 4,426 1,107

1898— 9 ................... 7,943 5,952 1,402

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Byrån ligger nere vid floden och har en stor ljus väntsal, der
de arbetssökande få köpa kaffe, mjölk, öl och bröd samt tobak till
måttligt pris. På väggen är en stor tafla, på hvilken de lediga platserna
anslås, samt en mindre, på hvilken angifves, hvar strejker eller lockouter
pågå. Till byrån hör ett bibliotek.

Efter exemplen i Berlin och Köln sökte kommissionen att träffa
aftal med värdshusvärdarnes skrå om att begagna sig af byråns arbetsanvisning.
Men derom kunde så litet bli tal, att skrået i stället upprättade
ett eget arbetsanvisningskontor. Deremot nedlade den härvarande
afdelningen af det stora tyska »Kellnervorbund» sin särskilda
arbetsanvisningsverksamhet och anslöt sig till byrån. Denna afdelning
håller sin egen förrättningsman och har särskild lokal vid sidan af
byrån. Förrättningsmannen för afdelningen har uppdraget att upprätta
statistik för hela byrån.

Fristående, men i samma hus som byrån, finnes ett upplysningskontör
för arbetare (»Auskunftstelle fur Arbeiter-Angelegenheiten»),
som förestås af en juris d:r — en delvis kommunal institution.

Stuttgart.

Redan 1865 grundlädes här ett arbetsanvisningskontor af ett
förband af föreningar. Det åtnjöt på sin tid mycket anseende och
togs till mönster på flera ställen i Tyskland. Kontoret uppehölls af
förbandets egna krafter, som voro mycket begränsade, och måste derför
taga afgifter af dem, som begagnade sig af kontorets förmedling.

År 1893 framkom emellertid assessorn i handtverksdomstolen
med en sträng kritik öfver kontorets verksamhet. Han framhöll, att
kontoret ej kunde drifva sin verksamhet opartiskt, då föreståndaren
åtnjöt tantiöme, att resultatet af verksamheten var alldeles otillfredsställande,
då ej mer än 10 procent af de arbetssökande blefvo hulpna
till anställning. Hvad man skulle eftersträfva och hvad man behöfde
vore ett fullt opartiskt kontor, som kunde motsvara det allt mera
trängande behofvet af arbetsförmedling på en mängd områden.

Han framlade en plan till ett kommunalt kontor och föreslog,
att ett sådant skulle upprättas på platsen.

Kommunalstyrelsen tog saken i allvarligt öfvervägande, och den
27 oktober 1894 beslöts upprättandet af ett kommunalt kontor samt
antogs stadgar för detsamma.

Anstalten skulle bestå af två afdelningar, en manlig och en qvinlig.

54 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Den står under kommunstyrelsens uppsigt samt ledes af en kommission
af 1 ordförande med 2 suppleanter samt 8 medlemmar med lika många
suppleanter. Till ordföranden och hans båda ställföreträdare, vid förfall
för honom, äro sjelfskrifne handtverksdomstolens ordförande och suppleanter,
och de 8 medlemmarna väljas af samma domstol bland dennas
medlemmar af arbetsgifvare och arbetare, 4 af hvardera gruppen.
Borgarkollegierna äro berättigade att låta sig representeras af hvar sitt
rådgifvande ombud. Skulle antingen bland arbetsgifvarne eller arbetarne
i domstolen ett val uteblifva, skola kollegierna besörja detsamma.

Sammanträden skola hållas, så ofta det af behofvet påkallas, men
minst hvarannan månad. Vid förfall för ordinarie medlem skall suppleant
inkallas. För hvarje sammanträde skall kommissionens medlemmar
hafva en ersättning af 3 mark hvar. Kontorets tjenstemän utses af
kommunstyrelsen.

Under arbetsinställelse skall byrån fortsätta sin verksamhet utan
att taga hänsyn härtill.

Arbetsordning uppgöres af kommissionen och antages af kommunstyrelsen.
Nu gällande arbetsordning antogs den 24 januari 1895 och
1 april 1896. Den 1 april 1895 trädde anstalten i verksamhet.

Arbetsförmedlingen sker efter det så kallade listsystemet — »Stuttgartersystemet».
Listorna upptaga en mängd klasser, inom hvilka
yrkena få sin plats: särskilda listor för arbetsgifvare, arbetare, tjenare
och lärlingar.

För arbetare, tjenare och lärlingar skola införas: anmälningsdag,
namn, ålder, födelseort, stånd och yrke, bostad, sökt anställning samt
särskilda anteckningar.

För lärlingar dessutom fadrens namn och skolbesök.

Rörande arbetsgifvare upptagas: anmälningsdag, namn och adress,
yrke, för hvilket arbetskrafter sökas, särskilda anteckningar.

Kommissionens medlemmar äro skyldiga att kontrollera kontorsdriften.
Anmärkningar införas i en särskild anmärkningsbok, och om
det anmärkta missförhållandet ej af föreståndaren kan afhjelpas, anmäles
det vid kommissionens nästa sammanträde. Betyg fästes mycket litet
afseende vid. Detta anses vara arbetsgifvarnes och arbetarnes ensak,
hvarmed kontoret ej tar befattning. Både arbetare och arbetsgifvare
blifva i alla fall rätt väl kända af kontoret.

Så snart en arbetare antagits genom kontorets bemedling, skall
han derom underrätta kontoret.

Kontorets lokaler äro ej väl belägna. Då jag besökte anstalten,
firades nationaldag i Stuttgart, hvarför lokalerna voro stängda, men

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

kontorets belägenhet kunde jag iakttaga, och den var ej gynsam.
Det oaktadt är verksamheten liflig och omfattande efter hvad årsredogörelserna
utvisa, hvad jag för öfrigt fått bestyrkt på många sätt.
Arbetsanvisningen har så vuxit in i både arbetsgifvarnes och arbetarnes
intressen, att den ej af någon kan undvaras, och dess goda verkningar
prisades allmänt.

Den manliga afdelningen visar följande resultat:

Anbud på Ansökan om Förmedl.

anställn. anställn. anstålin.

1895 (4/i till 31/1SS) ... 9,629 12,604 5,637

1896 ........................ 14,280 17,627 10,474

1897 ........................ 16,023 19,119 12,041

Häri ingå äfven de arbetsgifvare, som sökt yrkesskickliga arbetare,
hvilka ej i tillräckligt antal kunnat anskaffas.

Den qvinliga afdelningen:

Familjer och Tjenare och Förmedl.
arbetsgifvare. arbetssökande, anställningar.

1895 ........................... 3,947 3,212 1,875

1896 ........................... 5,457 3,767 2,638

1897 .......................... 6,006 3,804 2,925

Den här förda statistiken är mycket ingående och fullständig.
De formulär, som ligga till grund för förrättningen, användas af alla
arbetsanvisningskontor i Wurtemberg. En ordnad samling af dem,
som jag välvilligt fick mottaga, åtföljer motionen.

De arbetssökandes ålder.

Intill 16 år.

16—20.

20-30.

30—40.

40-50.

50—60.

.öfver 60.

1897 ....... {=

847
4,45 %

6,930
36,42 %

7,943
41,73 %

2,106
11,06 %

831
4,51 %

337
1,78 %

0,19 %

1896 ...............

4,8 %t

36,7 %

41,8 %

10 %

4,4 %

2,3 %

Endast 13,6 8 procent af de arbetssökande voro eller hade varit gifta.

56 Motioner \i Andra Kammaren, N:o 152.

De genom kontorets försorg anstälda hade saknat arbete i följande
utsträckning sedan:

1 dag.

2 dagar.

3 dagar
till 1 v.

2 veck.

3 veck.

4 veck.

4-8

veck.

8-13

veck.

öfver 13
veck.

1897.........

35,2 %

5,4 %

25,8 %

13,2 %

7,4 %

4,3 %

4,4 %

1,1 %

0,9 %

1896 .......

36,3 %

8,2 %

20,4 %

13 %

7,7 %

4,3 %

6,3 %

0,8 %

Sökande, som ej genom kontoret erhållit anställning, hade saknat
arbete i följande utsträckning sedan:

1 dag.

2 dagar.

3 dagar
till 1 v.

2 veck.

3 veck.

4 veck.

4—8 veck.

8—13

veck.

öfver 13
veck.

1897 .....

27,2 %

2,3 %

24,7 %

12,3 %

6,7 %

6,6 %

10,3 %

3,9 %

2 %

1896 .....

27 %

5,5 %

19,5 %

13 %

6,8 %

6,5 %

15,7 %

2,1 %

Bredvid det kommunala kontoret arbeta flera privata platsanskaffningskontor,
synnerligast för qvinliga tjenare. Det har beräknats,
att 1.8,000 till 19,000 tjenare äro på sådana kontor inskrifna i Stuttgart.
Om man antager, att hvar och en af dem endast inskrifver sig
på ett kontor och i inskrifningsafgift ej erlägger mer än 50 pfennige
samt för vunnen anställning 50 procent af dem betala 2 mark, så gör
detta en kostnad af inemot 30,000 mark för de arbetslösa tjensteflickorna.
Ehuru de tjenstsökandes antal är ungefär 3,000 högre än
antalet familjer, som söka tjenare, är det mycket svårt att finna tjenare,
som familjerna vilja antaga, säger kommissionen för det kommunala
kontoret.

Kommissionen har anordnat ett intimt samarbete mellan kontoret
samt alla myndigheter, som för de arbetssökande hafva någon omsorg,
särskildt med fattigvården. Fattigvården skall, då dess hjelp påkallas
på grund af tillfällig arbetslöshet, hänvisa sådana hjelpsökande till
arbetsanvisningskontoret; i händelse att den hjelpsökande utan skäl
uraktlåter att vända sig till kontoret eller att mottaga erbjudet arbete,
skall han nekas understöd, om han är ogift, annars skall familjen
hjelpas, under det familjefadern ålägges tvångsarbete. Om det finnes

Motioner i Andra Kammaren, Abo 152. 57

andra arbetsförmögna medlemmar af familjen, skola de äfven tillhållas
att taga det arbete, som kontoret kan erbjuda. De tekniska byråerna
skola till kontoret uppgifva i god tid de förändringar i arbetsstyrka,
som föranledas af förändringar i arbetsplaner m. m., och alla kommunens
verk skola bos kontoret i första hand söka all den extra arbetshjelp
med skrifning m. m., som kan af behofvet påkallas.

Arbetsförmedlingen utom Stuttgart har ej varit stor, ehuru stigande.
Osäkerheten med anställningens varaktighet, som arbetaren ej kan
bedöma, bostadsförhållandena m. m, förmå honom att hellre arbetslös
afvakta en anställning på platsen än resa åstad.

Likvisst har det kommunala kontoret förmedlat sådana anställningar
under 1895: 1,680; 1896: 2,679, och 1897: 3,404. Enhälligt
beslöt kommissionen 1897 ingå till inrikesministern med framställning
om prisnedsättning på jernvägarne för genom de kommunala kontoren
på andra orter anstälda arbetslösa. Denna framställning rönte ett mycket
gynsamt mottagande hos regeringen,

Munchen.

Den 1 november 1895 upprättades bär det arbetsanvisningskontor,
som med goda skäl anses för att vara det bästa i Tyskland. Redan i
början af 1893 möttes tanken på att kommunen skulle ordna denna
angelägenhet systematiskt och afgiftsfritt med gillande. Mtinchens
handtverksförening inkom i mars 1894 till magistraten med en fullständig
plan i fråga och utkast till stadgar. Bland detaljerna härvid
må endast nämnas, att företräde vid arbetsanvisningen skulle lemnas
åt sådana arbetssökande, som förut haft anställning i Munchen och
vore familjefäder.

Från arbetsgifvarnes sida mottogs planen gynsamt med hänsyn
till tjenstefolk och daglönare. Men för mera fast anstälda yrkesarbetare
vid industrierna funnes ej behof af annan platsförmedling än den, arbetsgifvarne
sörjde för, menade man, i all synnerhet som för denna verksamhets
utöfning fordrades i de särskilda yrkena erfarne och med dessas
arbete och deras förhållanden förtroliga organ.

Enskilda betydande handtverksskrån gåfvo dock till känna sitt fulla
instämmande i åsigten om behofvet af en centralarbetsanvisningsbyrå.

Handelsföreningarna utläto sig delvis instämmande, men styrelsen
för köpmannaföreningen i Munchen förklarade, att köpmannaföreningarnas
Bih. till Biksd. Frot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Häft. 8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

i Tyskland arbetsanvisningsanstalt vore tillfredsställande. Välgörenhetsföreningarna
biträdde odeladt planen. Anmärkningsvärd! är, att »handelsoch
yrkeskammaren för Oberbayern» i sammanträde den 7 december
1893 betecknade »det snarast möjliga anskaffandet af en centralarbetsanvisningsbyrå
för Munchen såsom ett obestridligt behof», och förklarade
sig piincipielt för upprättande af ett kommunalt arbetskontor (»eines
magistratischen Arbeitsamtes einverstanden»),

Eu fullständig undersökning af huru arbetsanvisningen var ordnad
i andra bayerska städer och särskildt huru den bedrefs i Munchen kom
derpå till stånd genom beslut af kongl. statsministeriet för det inre af
den 9 maj 1895.

Redan den 30 juli 1894, strax efter det frågan väckts hos magistraten
i Munchen, gaf den bayerske inrikesministern genom en märklig
kungörelse uppslaget till detta ärendes behandling såsom en statsangelägenhet
af väsentlig betydelse. Den lyder:

»Många gånger hafva klagomålen öfver arbetslöshet liksom öfver
utsugning af de arbetslöse genom platsförmedlare blifvit högljudda.
Såsom verksamt medel till det — ur både nationalekonomiska och
sedliga grunder — påkallade bekämpandet af dessa missförhållanden
har efter erfarenheter, inhemtade i andra förbundsstater, arbetsanvisningsningsbyråer
(Arbeitsämter) visat sig vara. Det bör derför betraktas såsom
önskvärdt, att liknande anstalter också införas i Bayern.»

Ministern redogör derefter, till ledning för omdömet, i korthet
för de principiella iakttagelser, man dittills varit i tillfälle göra vid
hufvudsakligen de anstalter, för hvilka jag har redogjort, och bemärker,
att vid anordningarna af dessa byråer också bör tagas hänsyn till
lokala förhållanden. Han betonar särskildt, att det i de större städerna,
framför allt i industricentra, bör vara både för arbetsgifvarne och
arbetarne af vigt, att denna angelägenhet väl bevakas. Det synes honom
ändamålsenligt, att en nära förbindelse mellan de olika byråerna kommer
till stånd, ° på det de ömsesidigt må kunna tjena hvarandra och till
större områden öfverföra en utjemning af arbetsanbud och efterfrågan.
Inrikesministeriets organ hänvisas derför till att på bästa sätt befordra
ansträngningar, som rigtas på bildande af arbetsanvisningskontor, men
också till att samtidigt genom myndigheterna i de städer, som hufvudsakligen
komma i betraktande vid upprättande af kommunala byråer,
bringa de förut angifna synpunkterna till kännedom.

Denna resolution tillstäldes Miinchens magistrat under den 17
augusti samma år och beledsagades af en särskild skrifvelse, hvari
framhölls vigten af denna angelägenhet för staden Munchen, och lem -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 59

nades ett erkännande åt samhället för att det redan haft ögonen öppna
för frågans vigt.

Genom detta kraftiga initiativ af inrikesministern fick denna
angelägenheten nationel betydelse, och genom de anvisningar, som lemnades,
gafs uppslaget till ett enhetligt ordnande af saken för hela
landet, utan att de olika kommunerna blefvo bundna i ovigtiga detaljer
eller förhindrade att lämpa sig efter lokala förhållanden.

Den 23 oktober samma år (1894) väckte rättsrådet Wölzl i magistraten
förslag om att för ändamålet utse en kommission, vald delvis
af magistraten och delvis af stadsfullmägtige med rätt för densamma
att med sig adjungera flera sakkunnige. Förslaget bifölls. Utom de
sålunda valde inkallades två arbetare samt en representant för arbetareförsäkringen.

Den 19 februari 1895 förelåg stadgeförslaget i magistraten. Förhandlingarna
inleddes med ett anförande af herr Wölzl, hvari han
rekommenderade förslaget till antagande.

Han fäste uppmärksamhet vid den betydelse, en kommunal institution
som den ifrågavarande skulle få redan derigenom, att den
komme att lemna en öfverblick öfver arbetsmarknaden i afseende på
anbud och efterfrågan af arbetskraft i olika brancher. Om man också
är ur stånd att åstadkomma jemvigt mellan anbud och efterfrågan, så
bör dock så vidt möjligt en utjemning åvägabringas genom att anvisa
naturliga utvägar dertill.

Att göra arbetsförmedlingsprocessen i största möjliga grad ändamålsenlig
genom planmessig anordning och ledning samt att åt densamma
söka förvärfva både arbetarnes och arbetsgifvarnes förtroende,
det vore ett trängande behof i vår tid.

Riksförsäkringslagstiftningen sträfvar att försäkra arbetaren mot
oförmåga till förvärf och dess orsaker olycksfall, sjukdom, ålderdom
och invaliditet. På det att de förmåner, lagarna erbjuda, också skola
komma arbetaren till del, måste han vara genom arbete i stånd att
fylla sin försäkringspligt, och redan derur uppstår åtminstone den
moraliska pligten för offentliga myndigheterna att så långt möjligt
sörja för att hvarje frisk, arbetsvillig arbetare kan finna arbete.

För denna uppgift äro de vägar och medel, som hittills kommit
till användning, alldeles otillräckliga.

Att detta är fallet, framgår alldeles oförtydbart af de utlåtanden,
som framkommit från både arbetsgivare och arbetare, och i den önskan
hafva de enats, att kommunerna skola taga denna angelägenhet i sin
hand och så långt möjligt afhjelpa bristerna. Att arbetsanvisningen

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

skall vara kostnadsfri och att med densamma skall förenas en likaledes
kostnadsfri upplysningsbyrå för arbetsgivare och arbetare, särskildt för
de senare, är den allmänna önskan, liksom att åt en sådan byrå skall
anförtros att samla allt det material för bedömande af vexlingarna i
afseende på anbud och efterfrågan på arbetsmarknaden, som kan vinnas.

Herr Wölzl slutade med att förklara, att om de föreliggande
stadgarna antoges, skulle ett godt verk vara dermed grundlagdt; icke
som skulle dermed Bkaffas något palliativmedel mot arbetslöshet eller
något universalmedel mot alla slags sociala skador; ett vore dock
otvifvelaktigt: att genom detsamma skulle fördelar vinnas både för
arbetsgifvare och arbetstagare, de senares surt förvärfvade slantar i
nödens stund sparas för uppehälle i stället för att kastas ut under
ofta lönlöst sökande efter arbetstillfälle eller ännu värre hos någon,
som ej håller för rof att ockra på hans nödstälda belägenhet.

Härefter vidtog en intressant debatt, för hvilken den bifogade
tryckta första årsberättelsen för den kommunala arbetsanvisningsbyrån
i Miinchen 1895—96 redogör.

Derpå gick förslaget till stadsfullmägtige och afgjordes slutligen
i magistraten den 22 mars, hvarefter det den 15 juni stadfästades.

Hela denna vigtiga och omfattande fråga hade således ej dragit
mer än ett år för att lyckligt genomgå alla instanserna. Den hade
nog afgjorts ännu tidigare, derest ej en af paragraferna gifvit anledning
till mycken meningsskiljaktighet, hvarom närmare här nedan.

De sanktionerade stadgarne bestämde i hufvudsak följande:

Byrån står under öfveruppsigt af magistraten och under ledning
och uppsigt af en kommission.

Kommissionens arbeten ledas af ordföranden i handtverksdomstolen
och vid förhinder för honom af hans ställföreträdare i denna
domstol, öfriga medlemmar äro 3 arbetsgifvare, som utses af magistraten
och stadsfullmägtige i gemensam session, och 3 arbetstagare,
som utses af arbetare-bisittarne i handtverksdomstolen, hvardera af dessa
kategorier med 2 suppleanter. Valperioden är 3 kalenderår.

För att valet af arbetarerepresentanterna skall vara giltigt, fordras,
att minst hälften af arbetare-bisittarne i handtverksdomstolen skall i
valet deltaga. Om ett giltigt val ej kan komma till stånd, sker valet
genom magistraten.

För hvarje sammanträde, som eger rum under arbetstid, erhåller
hvarje medlem af kommissionen — utom ordföranden — en ersättning
af 4 mark.

Byrån skall bestå af två afdelningar, en manlig och en qvinlig.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Byråns tjensteman utnämnas af magistraten, efter det kommissionen
hörts.

Arbetsordning för byrån fastställes af magistraten, likaledes efter
kommissionens hörande. Kostnaderna gäldas af staden Muucben.

Arbetsförmedlingen är kostnadsfri.

Slutligen stadgades, att vid strejker och afspärrningar (lockouter)
kommissionen skall utsätta en kort frist, inom hvilken båda parterna
hafva att till handtverksrättens skiljedomstol öfverlemna sin sak. Sker
detta ej, eller kommer någon skiljedom ej till stånd eller underkasta
sig parterna ej utslaget, skall kommissionen fatta beslut, huruvida
byrån skall för ifrågavarande arbetsgren eller arbetsplats inställa sin
verksamhet eller ej.

Denna formulering med undantag af: »och afspärrningar» hade
i kommissionen, som affattade förslaget, framgått genom en kompromiss
mellan dem, som fordrade, att arbetsförmedlingen skulle, oafsedt alla
arbetsinställelser, fortgå, och dem, som fordrade att den vid sådana
tillfällen skulle alldeles upphöra inom det område, strejken omfattade.

I magistraten ströks denna sista paragraf. Men stadsfullmägtige
återinsatte den med tillägg af: »och afspärrningar» med alla röster
mot 3.

Sedan magistraten godkändt förslaget, sålunda affattadt, inkom
centralutskottet för allmänna handtverksföreningen och Miinchens handtverksskrå
till kongl. regeringen för Oberbayern med begäran, att hon
skulle förhindra antagandet af denna meranämnda paragraf. Svaret på
denna inlaga blef, att den till ingen åtgärd föranledde.

Nu vidtog genast arbetet med anstaltens upprättande på den för
ändamålet väl belägna »Kohleninsel». 10,000 mark anslogos genast
dertill. Den nuvarande inspektören för byrån, herr Karl Hartmann,
sändes af magistraten till Stuttgart och Karlsruhe för att studera de
derstädes upprättade Centralarbetsanvisningsbyråerna och i oktober
1895 var man färdig med förberedelserna. Den 18 oktober faststäldes
arbetsordningen, som är byggd på det 8. k. list- eller Stuttgartersystemet.
Genom detsamma uppdelas yrkena i klasser, på det att
hvarje gren af verksamheten skall kunna anpassas efter de olika
yrkenas särskilda behof och lemna ett godt material till statistik.
RöBter höjdes dock äfven för det obligatoriska namnsedelsystemet, som
vi förut beskrifvit, såsom varande enklare och för behofvet fullt tillräckligt.
.

Genom att nanmsedlarna uppvisades, blefve man dagligen i tillfälle
att utrangera dem, som varit gällande 14 dagar och som enligt

62 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

arbetsordningens bestämmelse då skola dödas. Sålunda skulle man
endast ha att göra med »lefvande» material, menade man.

Att byrån skulle anordnas som en arbetarebörs i den betydelse,
att de. arbetssökande der skulle uppehålla sig för att uppsökas af
arbetsgifvaren eller hans ombud, föreslogs också, men vann ej heller
bifall, då man ej ville tvinga arbetaren att ständigt uppehålla sig
overksam i väntsalen.

Rörande de kommunala myndigheternas skyldighet att anlita
byran, ha stadsfullmägtige beslutat, det alla tekniska afdelningar och
kontor, liksom kontraktörer och ackordsförmän, som utföra arbeten för
kommunens räkning, skola i första hand söka sina manliga och qvinliga
arbetare genom det kommunala arbetsanvisningskontoret.

I afseende på lokala anordningar, formulär och vidare detaljer
får jag hänvisa till motionen för utskottets pröfning bifogade tryckta
årsberättelser för åren 1895, 1896, 1897 och 1898.

Resultatet af de något mer än tre årens verksamhet framgår af
följande sammanställning:

År.	Anbud: Män, Qvinnor, Tills.	Efterfrågan: Män, Qvinnor, Tills.	Anstälde: Män, Qvinnor, Tills.
1895	1,352	1,287	2,639	6,712	2,949	9,661	1,127	838	1,965
November och December
1896	16,725	13,332	30,057	32,355	14,653	47,008	15,653	9,933	25,586
Från 1895
öfverförda.................................	70	230	300	1,135	283	1,418
Summa	16,795	13,562 130,357 1	33,490	14,936	48,426	15,653	9,933	25,586
1897	20,572	13,880	34,452	25,540	15,462	41,002	18,186	10,669	28,855
öfverförda................................	39	235	274	1,269	473	1,742		—
Summa	20,611	14,115	34,726	26,809	15,935	42,744	18,186	10,669 1	28,855

j23,393 115,598 [38,991 [36,151 18,843 [54,994 [20,439 [11,897 [32,336

Af arbetsgifvare betjenades:

1895 1896

1897 1898

På den manliga afdelningen 83,3

„ „ qvinliga „ 65,1

På båda afdelningarna 74,4

93,5 proc.	88,6 proc.	87,3
74,7 „	76,4 „	76,3
85,2 „	83,7 „	82,3

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Af arbetstagare
1895

På den manliga afdelningen 16,7

« „ qvinliga „ 28,4

På båda afdelningarna 20,3

anstäldes:

1896	1897	1898
49,1 proc.	70,5 proc.	56,5
69,4 „	68,2 ,,	63,1
55,2 „	70,2 „	58,8

Årsberättelsen visar fördelningen mellan de olika klasserna.

Hvilken framgång den nya anstalten på så kort tid vunnit, framgår
bäst, om man tar hänsyn till, att den har ej mindre än 147 äldre
konkurrenter, nemligen 18 arbetsgifvarekontor, 23 arbetareföreningskontor,
7 välgörenhetssällskaps kontor och 99 privata tjenstebyråer.
Dessa 147 besatte 1896 tillsammans 32,338 platser, under det att det
kommunala kontoret ensamt besatte 25,586. Så småningom komma
nog en stor del af desså konkurrenskontor antingen att alldeles försvinna
eller att mer eller mindre intimt ingå i den kommunala byrån.

Hvilket anseende denna byrå åtnjuter såväl i utlandet som i
Tyskland, framgår deraf, att anstalten under år 1897 lemuade vägledning
för studier och rön åt stipendiater och andra intresserade i denna
verksamhet från Augsburg, Bamberg, Nurnberg, Straubing, Wurzburg,
Hamburg, Karlsruhe, Köln, Magdeburg, Plauen, Stuttgart, Ulm,
Kristiania, Wien, Prag, Moskwa.

Distrikt- och landsorganisationer.

Distriktet Dusseldorf.

Genom förordning af den 6 januari 1894 tog regeringen här
första steget till systematiskt ordnande af arbetsanskafiningen. Arbetsanvisningen
i regeringsdistriktet Dusseldorf var då mycket litet utvecklad.
De i början af 1894 afgifna berättelserna från landtråden
och öfverborgmästarena upptogo följande orter, hvarest arbetsanvisning
var ordnad — utom enskilda gesällföreningar och herbergen — staden
Lennep, hvilken inrättat en platsbyrå på förplägningsstationen —
staden Bonsdorf, hvilken sedan 1886 genom föreståndaren för förplägningsanstalten
låter förmedla platser, — kretsen Ruhrort, som sedan
några år tillbaka med motsvarande anstalt i Dinslaken förbundit en

64 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

platsanskaffningsbyrå, — vestrhenska föreningen för det allmänna
bästa, af hvilken arbetsbyråer inrättades år 1889 i M. Gladbach och
Grevenbroich, — och slutligen en allmännyttig förening, som 1891 i
Diisseldorf upprättade en arbetsbyrå under namnet centralarbetsbyrå
för Rhenlandet och Westfalen. Af de anförda sex byråerna hade endast
den sistnämnda någou betydelse. På den ensam kommo af de år 1894
förmedlade 1,180 platserna hela 930, på de öfriga fem endast 250
platser.

Om också denna första uppgift var ofullständig, så visade den
dock. klart, af hvilken ringa betydelse arbetsbyråerna i regeringsdistriktet
Diisseldorf intill år 1894 voro för arbetsmarknaden. Från
och med 1894 ökades antalet arbetsbyråer snabbt under inflytandet af
tvenne ministeriella påbud, af den 31 juli 1894 och den 7 mars 1895.
I öfverensstämmelse med det senare skedde statistiska undersökningar,
enligt hvilka den 31 december 1894 i regeringsdistriktet Diisseldorf
funnos icke mindre än 105 arbetsbyråer.

Af dessa underhöllos
29 af skrän,

17 „ arbetareföreningar,

23 „ katolska föreningar,

12 ,, evangeliska föreningar,

12 „ allmännyttiga föreningar,

11 af kommuner och 1, den förut omnämnda i Dinslaken,
af kretsföreningen Ruhrort. Skråens anstalter hade år 1894 afsevärda
framgångar endast i städerna Diisseldorf, Elberfeld, Duisburg och
Krefeld, der de förmedlade sammanlagdt 1,478 platser.

Bland arbetareföreningarnas anstalter nådde endast 4 ett antal af
öfver 100 förmedlade platser.

Rörande verksamheten hos de katolska föreningarna (hufvudsakligen
gesällföreningar och föreningar af katolska köpmän) och hos de
evangeliska (förnämligast herbergen och jungfrustiftelser) lemna de
statistiska undersökningarna ingen tillfyllestgörande och säker hållpunkt.
Af de allmännyttiga föreningarnas arbetsbyråer förtjena vestrhenska
föreningen för allmänt, väl och centralarbetsbyrån i Diisseldorf
att särskildt omnämnas.

Af öfriga föreningens anstalter vann den i maj 1894 öppnade
arbetsbyrån i Essen glädjande resultat.

Bland de 11 kommunala arbetsbyråerna voro de nyssnämnda i
Lennep och Ronsdorf samt de 1894 nyupprättade i Wesel, Ruhrort,
Viersen, Odenkirchen, Goch, Rheydt, Duisburg, Krefeld och Elberfeld.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Till juni 1896 hade antalet arbetsbyråer i städerna stigit till
öfver 30. Blott de i Elberfeld, Neuss och Rheydt hafva ännu utöfvat
någon betydligare verksamhet; resultatet af deras platsförmedling
öfverträffade de öfriga anstalternas tillsammans.

Af allmännyttiga föreningars arbetsbyråer visade de äldre i Dusseldorf,
Essen och M. Gladbach ett ännu gynsammare resultat än de
nyssnämnda 3 stadskommunala anstalterna.

De särskilda anstalternas organisation och ledning vexlar mycket;
några ega förbindelse med handtverksdomstolen, såsom Elberfeld och
Rrefeld, vid andra stå de stadskommunala myndigheterna i spetsen. I
Rheydt utgör arbetsbyrån en afdelning af borgmästareembetsförvaltningen.
Anstalten i Neuss skötes af dervarande sjukkassa och arbetsförmedlingen
sker ytterst enkelt, Partipolitiska inflytelser göra sig
gällande.

De under 1896 till regeringspresidenten af landtråden och öfverborgmästarena
i regeringsdistriktet Diisseldorf aflemnade berättelserna
öfver arbetsförmedlingens tillstånd betecknade nästan uteslutande en
organisk förening af de enskilda byråerna såsom önskvärd. För att
åvägabringa en sådan förening, genom hvilken de enskilda byråernas
verksamhet bör väsentligen stegras, kallade regeringspresidenten till
en förberedande öfverläggning några personer, hvilka samlat praktisk
erfarenhet på arbetsförmedlingens område.

Efter 3 ytterligare sammankomster kom den nuvarande Dföreningen
till främjande af arbetsanvisning i regeringsdistriktet DiisseldorfD
till stånd. Styrelsen sammansättes af personer med den mest
olikartade ställning: tjenstemän, fabriksegare, privatpersoner. Föreningen
har upprättat en centralbyrå med säte i Diisseldorf. Den för
centralbyrån tillämnade uppgiften är trefaldig:

a) att ordna och till de anslutna arbetsbyråerna sända förteckning
på de arbetsansökningar och platsanbud, hvilka af de särskilda anstalterna
hvarje vecka anmälas såsom obeställbara;

b) att deremellan på begäran lemna arbetsbyråerna upplysning om
platsanbud och arbetsansönkningar;

c) att främja upprättandet af och med råd understödja nya arbetsanvisningsbyråer.

Centralbyrån har att upprätta den s. k. vakanslistan, hvilken
tills vidare en gång i veckan, på lördag afsändes. _ Yrkena uppdelas i
storindustri, smärre yrken och handtverk samt i särskild afdelning
olärda arbetare, allt i alfabetisk ordning.

Bih. tiU Riksd. 1''rot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Iläft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152

Det är tills vidare en oafgjord fråga, i hvad mån det skall lyckas
att allmänt vinna storindustriens män för denna distriktsorganisation
till den grad, att de söka fylla lediga platser vid sina fabriker i främsta
rummet genom arbetsbyråerna.

. .. Hvad vidkommer organisationen af sjelfva arbetsförmedlingen,
sa är den i åtskilliga städer ännu ganska bristfällig. Från centralföreningen
utgår nu den sträfvan att sins emellan förena de i städerna
befintliga byråerna, vid hvilka arbetsförmedling eger rum, d. v. s.
skaffa alla en medelpunkt i en s. k. stadscentrai, till hvilken inlemnas
oklarerade ansökningar och förfrågningar för att ordnas.

Härom yttrade distriktets ombud vid konferensen i Karlsruhe
1897. »En sådan centralisering, som enligt vårt förmenande är att
rekommendera för hvarje större stad, uppnås lätt, der det finnes en
stadskommunal arbetsbyrå, hvilken i de allra flesta fall är öfverlägsen
de andra byråerna.

Med afseende på freqvensen för tillfället i regeringsdistriktet
Diisseldorfs arbetsanvisningsbyråer, är det glädjande nog, att jag kan
konstatera ett förhållandevis ringa anlitande af dessa byråer, detta
såsom en följd af industriens gynsamma läge för närvarande», fortsatte
talaren.

»Af detta skäl är tidpunkten för upprättandet af centralbyrån den
mest gynsamma, för att man i tider af mindre lyckliga konjunkturer
må kunna i lugn förbereda varaktigt arbete».

Rhen-Maln-förbandet.

J januari 1898 bildades det Rhen-Mainska förbandet, bestående
af följande opartiska, kommunala arbetsanvisningsanstalter:

1* -Darmstadt: Centralanstalt fur Arbeits- und Wohnungsnachweis.

2. Frankfurt a/M: Städtische Arbeitsvermittelungsstelle.

3. Giessen: Städtischer Arbeitsnachweis.

4. Mainz: Städtisches Arbeitsamt.

5. Offenbaeh: Städtische Arbeitsvermittelungsstelle.

6. Wiesbaden: Verein fur Arbeitsnachweis.

7. Worms: Städtische Arbeitsnachweisstelle.

8. Naturalverpflegungs-Stationenzu Frieberg, Butzbach und Gross Karben.

. Från och med april månad samma år insända dessa anstalter
manatliga, efter bestämda grunder uppstälda rapporter till den

Motioner i Andra Kammaren, A''.''o 152.

statistiska byrån i Frankfurt a/M, Den på dessa månadsrapporter
grundade årsberättelsen omfattar tiden från 1 april till och med 31
mars, det preussiska redovisningsåret.

Året 1898—99 visade denna berättelse i sammandrag för:

Innev. 1895	Anbud Män, Qvinnor, Tills.	Efterfrågan Män, Qvinnor, Tills.	Anstälde Män, Qvinnor, Tills.
229,279 76,300 74,133 63,168 39,388 28,661 22,702	17,415 6,212 2,599 3,543 1,021 3,188 650	2,268 806	19,683 7,018 10,791 4,880 1,053 3,320	21,882	1,736 625	23,618	13,895	1,402	15,297
8,183	8,808	3,479	168	3,647
8,192 1,337 32	4,700	7,791 913	12,491	2,229	3,490	5,719
4,111	5,024	1,988	348	2,336
1,401	12	1,413	424	5	429
132	4,492	96	4,588	1,408	18	1,426
280	930	586	136	722	156	41	197

De i en mängd detaljer synnerligen upplysande och intressanta
årsrapporterna åskådliggöras genom grafiska jemförande framställningar,
som gifva en ypperlig öfversigt i ämnet. Ur dessa detaljer kan
det här endast vara af intresse att anföra uppgifter om den arbetsförmedling
för arbetsgivare och arbetare från andra orter, som egt
rum under nyssnämnda arbetsår 1898—99 i till dömes Frankfurt och
Darmstadt.

i Frankfurt i Darmstadt

Genom främmande arbets -

gifvare erbjudna anställ-ningar .................................

Deribland för yrkesarbetare

5,174

3,868

— 74,7

proc.

418

322 « 77,1

proc,

Efterfrågan på arbete af

främmande arbetare ......

Deribland af yrkesarbetare

6,823

4,156

= 60,9

1,028

654 = 63,6

Främmande arbetsgifvare,
försedda med arbets-krafter ................................

Deribland yrkesarbetare ...

3,520

2,463

*= 60,5

33 = 78,6

Främmande arbetssökande

beredda anställning ........

Deribland yrkesarbetare ...

3,555

.2,404

= 60,6

481

297 = 61,8

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Häraf synes, att det hufvudsakligen är fasta platser, som förmedlas.
Hvarje af de i förbandet ingångna anstalterna hafva tagit
till sin uppgift att söka få arbeteanvisningen utsträckt så vidt som
möjligt i omgifvande trakter. Särskildt har det lyckats centralanstalten
för arbets- och bostadsanvisning i Darmstadt att utsträcka sitt verksamhetsfält
öfver en stor del af provinsen Harkenburg genom ett nät
af smärre arbetsanvisningsställen.

Férbandet af arbetsanvisningsanstalter i Storhertigdömet Baden.

Detta förband trädde i kraft redan den 4 maj 1896. Det har
karakteren af en fri förening, som endast så mycket inskränker sina
underafdelningars sjelfständighet, som är ovilkorligen nödvändigt för
att ändamålet med sammanslutningen må kunna vinnas.

Föreningen har sitt säte i Karlsruhe, och anstalten derstädes
handlägger de gemensamma angelägenheterna.

Till föreningen höra samtliga de badensiska arbetsanvisningskontoren
utom det i Waldshut, således kontoren i Freiburg, Heidelberg,
Karlsruhe, Konstanz, Lahr, Lörrach, Mannlieim, Offerdjur g, Pforzheim
och Schopfheim.

Det är af underordnad betydelse, att kontoren äro olika organiserade.
De först grundade anstalterna stå delvis ännu — såsom de i
Karlsruhe, Lörrach och Mannheim — under ledning af en genom ett
större antal så kallade allmännyttiga föreningar bildad centralförening,
under det att andra såsom de i Heidelberg, Lahr och Offenburg samt
sedan 1897 års början också Freiburg, antingen genast grundats såsom
kommunala kontor eller efteråt öfvergått till denna organisation.

Alla till centralföreningen hörande anstalter hafva det gemensamt,
att de såväl från organen för sjelfstyrelse (kommun och krets)
som från staten erhålla tillskott, hvilka äro afsedda till bestridande af
driftkostnaderna.

Vid bildandet af det badensiska förbandet afsåg man å ena sidan
att vinna enhet rörande vissa kardinalpunkter, hvilka skulle vara
bestämmande såväl för skötandet af anstalterna som för samarbetet
mellan dem; å andra sidan ville man skaffa sig ett organ, hvilket
hade att tillgodose de för föreningsanstalterna gemensamma intressena.

Från första början rådde full öfverensstämmelse derom, att kostnadsfrihet
vid platsanskaflfningen vore det verksammaste medlet att främja
en rask utveckling inom organisationen, och derför måste konseqvens

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 69

eftersträfvas. Men äfven härutinnan förblef till en början allt tvång
uteslutet.

Den ständiga förbindelsen mellan de enskilda arbetsbyråerna och
regeringen, som tidigare egt rum på grund af regeringens uppfattning
om arbetsförmedlingens vigt, påkallade osökt en gemensam och enhetlig
organisation och representation. Många och vigtiga uppgifter
behöfde i statens intresse öfvertagas af en gemensam ledning, såsom
upprättandet af statistiken, beträffande hvilken man måste arbeta på
en förlikning af de möjligen sins emellan stridiga stats- och arbetsbyråintressena,
den kostnadsfria arbetsförmedlingen till förmån för de
årligen ur sin tjenst kommande reservsoldatena vid 14:de (badensiska)
armékåren, hvilken måste göras i vidaste omfång tillgänglig, det årligen
återkommande ordnandet af resultaten af samtliga arbetsbyråers
i landet verksamhet, hvilka resultat innehålla meddelanden, som kunna
verka mycket lifvande och väckande inom kretsen af de närmast intresserade,
och hvilkas värde växer, ju mera de kunna göras tillgängliga
för allmänheten o. s. v.

Omedelbart efter förbandets upprättande träffades mellan dess
medlemmar en öfverenskommelse angående följande betydelsefulla
grundsatser:

A. Anstaltens verksamhet befordras:

1) Genom underhållandet af en liflig telefonförbindelse mellan
närliggande byråer samt med de arbetgifvare, som önska detta och
samtidigt förbinda sig att bestrida de härigenom uppstående särskilda
kostnaderna;

2) genom att vänja dem, som anlita platsanskaffningsbyråerna,
vid att använda brefkort med formulär för svar;

3) genom meddelanden angående det å arbetsmarknaden rådande
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan, som de förbandet tillhörande
medlemmarne hvar åttonde dag tillskicka hvarandra i öfvertryck;

4) genom att — om möjligt kostnadsfritt — hvar åttonde dag
offentliggöras de i punkt 3 omnämnda meddelandena i de tidningar
inom hvarje byrås arbetsområde, der embetskungörelser införas;

5) genom periodiska kungörelser äfven i andra spridda tidningar
inom hvarje byrås arbetsområde.

B. Deri platsanskaffningsbyrå, som hos en annan byrå skriftligen
eller på telefon anhåller om anvisning på snar arbetskraft, är, om denna
begäran genast uppfylles med förbehåll om ersättning för resekostnaden,
förpligtad att ersätta respektive arbetstagare omkostnaderna för resan,
om vid hans ankomst ifrågavarande plats redan skulle vara tillsatt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

C. Platsanskaffningsbyråerna fatta det som sin uppgift att inlägga
den ^ största möjliga omsorg på att anskaffa arbete åt frigifna fångar
af båda könen, åt dem, som varit antagna på arbetskolonierna, ynglingar
från tvångsuppfostringsanstalterna o. s. v.

Sådana ansökningar skola vara inlemnade minst fyra veckor före
frigifvandet och måste innehålla fullkomligt tillförlitliga uppgifter rörande
den sökandes arbetsduglighet.

Också är det önksvärdt, att frågan om reseomkostnaderna till
arbetsplatsen i god tid blir reglerad.

Man bör draga försorg om att dylika sökande, om det af dem
önskade arbetet ej genast kan anskaffas, tills vidare bestämma sig för
att antaga hvilken sysselsättning, som för tillfället kan erbjuda sig,
för att derigenom befästa det hos arbetsgifvaren ännu bristande förtroendet
och kunna uppnå en snar öfvergång till den egentliga sysselsättningen.

D. Det åligger förbandet att i juni månad hvarje år lemna den
badensiska militärföreningens styrelse upplysning om de förbandet tillhörande
olika platsanskaffningsbyråerna i landet och att, som erkänsla
för visad beredvillighet, afgiftsfritt anskaffa arbete åt afskedade reservsoldater
från XIV armécorpsen.

Denna senare verksamhet betryggas derigenom, att ansökningarna
skriftligen insändas kort före stskedet från reserven eller personligen
göras omedelbart efter detsamma.

Dessa beslut ha skriftligen utfärdats till förbandsmedlemmarnas
efterrättelse.

Likaledes enade man sig om ett formulär, som tills vidare skulle
användas vid ordnandet af samarbetet mellan de förbandet tillhörande
byråerna.

Vid uppställandet af detta formulär lemnade man å sido verksamheten
för anskaffande af qvinligt tjenstfolk och ansåg det lämpligast
att för denna branch använda en särskild förteckning.

hör att kunna bedöma betydelsen af byråernas verksamhet är
det nödvändigt att få icke blott en tillförlitlig redogörelse för den
totalsumma arbetstagare och arbetsgivare, som anlitat densamma, utan
framför allt att skaffa sig upplysning om totalsumman af arbetstagare,
som verkligen hafva erhållit arbete.

Denna summa visar i hvilken omfattning de af arbetsgifvarua
önskade arbetskrafterna kunnat anskaffas, och öfverskrida arbetsgifvarnes
reqvisitioner denna summa, visar den tydligt, att det äfven
lyckats byrån besätta sådana platser, hvilka icke anmälts hos den -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

samma, utan hvilka genom lokaltidningarna eller annorledes kommit
till dess kännedom och föranledt den till sjelfständiga efterforskningar.

Med hänsyn härtill har man i rapporten tills vidare bortsett från
antalet betjenade arbetsgifvare, och detta så mycket hellre, som många
byråer alldeles origtigt upptogo den enskilda arbetsgifvaren betjenad
lika många gånger som det antal arbetare anstalten anvisat honom.

Om en arbetsgifvare begär och äfven med största möjliga skyndsamhet
erhåller anvisning på 25 arbetare, berättigar detta ingalunda
till att i sagda förteckningar anföra honom såsom 25 gånger betjenad,
då det ju hela tiden endast är fråga om en och samma arbetsgifvare,
och denne naturligtvis ej bör räknas mer än en gång. Deremot är
det 25 arbetstagare, som verkligen inträdt i arbete och i förteckningen
skola upptagas.

De förteckningar, som särskildt upptaga antalet arbetsstagare,
som gjort efterfrågningar hos platsanskaffningsbyråerna, men som ej
låta skrifva in sig, om de ej genast kunna få anvisning på arbete,
gifva en ständig inblick i de vexlingar, som antalet icke bofasta
arbetslösa plägar vara underkastadt, och blifva en lika värdefull som
oumbärlig grundval för ett samarbete mellan platsanskaffningsbyråerna
och sådana institutioner, som hafva till uppgift att bekämpa det yrkesmessiga
tiggeri, i hvilket- ett så stort antal kringdrifvande arbetslösa
förfalla.

Detta första försök att åstadkomma en omfattande statistik från
alla storhertigdömets byråer afsåg också att underlätta bedömandet
af de grunder, hvilka för framtiden borde vara bestämmande för denna
verksamhet.

Den tyska skyddsföreningen för frigifna fångar hade den 27 maj
1896 en sammankomst i Eisenach för att utreda frågan om betydelsen
af att organisera afgiftsfri platsanskaflfning för fångar. De beslut, som
då fattades, ha på ansökan af skyddsföreningens centralstyrelse i Baden
i nedanstående form kommit till byråernas kännedom.

En organiserad afgiftsfri platsanskaffning är till stor nytta för
fångvårdsföreningen.

Grundandet af afgiftsfria platsanskaffningsbyråer på alla de orter,
som genom sitt, invånarantal, sitt läge och sin ekonomiska betydelse

72 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

kunna anses lämpliga härtill, bör skyddsföreningen omfatta med det
största intresse och i alla afseenden understödja.

En förbindelse mellan skyddsföreningarnas styrelse och ledningen
af de närmast liggande afgiftsfria platsanskaffningsbyråerna bör med
all omsorg eftersträfvas och underhållas.

Vid förbindelsen mellan skyddsförening och platsanskaffningsbyrå
främjas resultatet af platsanskaffning för frigifna fångar derigenom:

a) att endast tillförlitliga uppgifter lemnas angående de sökandes
arbetsduglighet;

b) att på arbetsgifvarens begäran de noggrannaste upplysningar
lemnas honom rörande den anvisade arbetskraftens forna lefnadsförhällanden; c)

att den öfverenskomna tiden för inträde i arbetet på det noggrannaste
iakttages;

d) att frågan om anskaffandet af respengar till arbetsplatsen i
god tid blir afgjord;

e) att om möjligt hvarje för tillfället ledig arbetsmöjlighet blir
antagen och användes som öfvergång till det egentliga yrket;

f) att från skyddsföreningens sida den största möjliga omsorg
nedlägges på arbetarnas underhåll, tills de kunna tillträda en plats.

På grund af den vid förbandets första sammanträde uttryckta
önskan, att man i platsanskaffningens intresse borde eftersträfva införandet
af afgiftsfria kungörelser i de tidningar, der embetskungörelser
införas, anmodade inrikes ministeriet förbandet att gifva sina önskningar
till känna.

Så skedde i en skrifvelse af den 16 november 1896. I denna
skrifvelse anförde förbandsstyrelsen bland annat: »Äfvenledes tillåta
vi oss att till benäget öfvervägande hemställa, om det ej vore lämpligt,
att de olika distriktsmyndigheterna i landet anmodades ingripa för
utbredandet af en allmän kännedom om platsanskaffningsbyråernas
betydelse, i synnerhet bland landsbefolkningen.

Det är redan i och för sig mycket förmånligt, att befolkningen
i alla delar af landet kommer till insigt om, hvilket stort värde distriktsmyndigheterna
tillerkänna platsanskaffningsväsendet och hvilka stora

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

fördelar för en gynsam utveckling af näringslifvet på alla områden de
vänta sig af ett allmänt nyttjande af dessa byråer.

Ett dylikt välvilligt inskridande från myndigheternas sida vore
särskildt af oskattbar nytta för platsanskaffningsbyråerna så länge dessa
ännu befinna sig i det första stadiét af sin tillvaro. Sådana tillfällen
att upplysa befolkningen och väcka dess intresse erbjuda sig i riklig
mängd för distriktsstyrelserna såväl vid embetsresor och personligt
umgänge med distriktsråden som vid deltagandet i den inom distrikten
fria föreningsverksamheten.

Frågan om hvilka fördelar platsanskaffningsbyråerna ha att erbjuda
den°landtbrukande befolkningen — arbetsgivare såväl som arbetstagare
— borde nemligen utgöra en ständig fråga på dagordningen
vid landtbruksföreningarnas sammankomster, så att landsortsbefolkningen
skall veta, hvart den skall vända sig, när den önskar pålitlig, oegennyttig
och afgiftsfri hjelp.

Härför talar också en vid den härvarande byrån (Karlsruhe)
vunnen erfarenhet. På förbandets begäran träffade styrelsen för
Karlsruhes landtbruksförening en öfverenskommelse med sina förtroendemän
att gå i spetsen för ett dylikt upplysningsarbete rörande platsanskaffningsbyråernas
verksamhet och betydelse, och har frågan muntligen
blifvit behandlad vid en af landtbruksföreningens sammankomster.
Sedan dess märktes också en, om än långsamt, stigande ökning i
antalet landtmän från Karlsruhes krets, sona anlitade den härvarande
platsanskaffningsbyrån, medan man ända dittills saknat något motsvarande
bevis på deras förtroendeD.

Såsom framgår af följande skrifvelse af den 25 november 1895
tog Storhertigdömets inrikes ministerium med den största möjliga
beredvillighet hänsyn till dessa önskningar.

Angående upprättandet af platsanskaffningsbyråer.

Till samtliga Storhertigdömets distriktsmyndigheter:

Förbandet för platsanskaffningsbyråer i Storhertigdömet Baden
har påpekat, att användandet af byråerna fortfarande tilltager i städerna
och på det industriella området och att derför deras verksamhet
är af växande betydelse, men att deremot byråerna ännu äro föga
kända af landtbefolkningen och relativt sällan tagas i anspråk för anskaffandet
af landtbruksarbeten.

Vid betraktande af dessa byråers stora betydelse för hela näringslifvets
utveckling synes det önskvärdt, att Storhertigdömets distriktsBih.
till liiksd. Prof. 1900. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 37 Käft. 10

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

myndigheter ännu mer än hitintills befrämjade platsagskaffningsbyråernas
verksamhet genom att fästa den jordbrukande befolkningens
uppmärksamhet på de fördelar, dessa genom sin pålitliga, oegennyttiga
och afgiftsfria verksamhet erbjuda såväl arbetsgifvare som arbetstagare.
Rikt tillfälle härtill erbjuder sig såväl vid embetsresor som vid personlig
beröring med distriktsråden äfvensom vid herrar embetsmäns
deltagande i den fria föreningsverksamheten inom deras område. I
sistnämnda hänseende vore det i synnerhet lämpligt, att äfven landtbruksföreningar
toge saken om hand och att frågan rörande platsanskaffning
dryftades vid deras öfverläggningar samt att man hänvisade
till de för detta ändamål bestående byråerna. Ett dylikt förfarande
har t. ex. redan inom Karlsruhes embetsdistrikt medfört ett större
anlitande af härvarande byrå från landtbrukarnes inom distriktet sida.
Vidare är det af största betydelse för platsanskaffningsbyråerna att icke
på grund af kostnaderna vara bundna inom för trånga gränser vid
offentliggörandet af den s. k. arbetsmarknaden. Visserligen har redan
nu flertalet af landets tidningar på erkännansvärdt sätt förklarat sig
beredda att kostnadsfritt införa berörda meddelanden åt byråerna, men
en del förhålla sig afböjande, i det att de antingen helt och hållet
vägra ett kostnadsfritt införande eller också icke medgifva det i den
omfattning, som är önskvärd för befrämjandet af byråns verksamhet. Vi
anmoda derför Storhertigdömets distriktsstyrelser att äfven i detta afseende
lemna platsanskaffningsbyråerna sitt understöd, så att de med
hänvisande till. dessas allmännyttiga sträfvanden energiskt bearbeta
icke blott tidningarna för embetskungörelser, utan äfven andra inom
deras distrikt utkommande tidningar. De särskilda byråerna skola
meddela Storhertigdömets distriktsstyrelser, hvilka tidningar härtill
kunna anses mest lämpliga.

Eisenlolir.

De angelägenheter, som höra samman med den afgiftsfria platsanskaffningen
åt uttjenade reservsoldater från XIV armékåren, behandlades^
1896 för första gången af förbundsstyrelsen. Detta skedde under
samråd med den badensiska militärföreningens styrelse och särskildt
med byrån i Miilhausen i Elsass, hvilken senare redan sedan år tillbaka
pa sin ordföraudes kejserliga kommerserådet herr Max Freys initiativ
på det mest erkännansvärda sätt lemnat bistånd till förskaffandet af
arbete åt reservsoldater vid de i Miilhausen garnisonerade badensiska
regementena.

De af den badensiska militärföreningens styrelse öfversända an -

Motioner i Andra Kammaren, N:0 152.

sökningarna hafva till afgörande hänvisats till byråerna i Freiburg,
Heidelberg, Karlsruhe, Konstanz, Mannbeim och Mulhausen.

Genom nedanstående, föreningen tillhörande platsanskaffningsbyråer
hafva reservsoldater erhållit arbete:

1896

i Freiburg.................................... 63

i Heidelberg..................................................................... 12

i Lahr.................................................................... —

i Karlsruhe ....................................................................... 68

i Konstanz.......................................................................... 21

i Mannheim...................................................................... 18

i Offenbur g ....................................................................... 6

i Pforzheim ........................................................................ 5

Summa 193

1897

267

Dessutom både genom byrån i Mulhausen 1896 af 40 anmälda
32 erhållit arbete.

Byrån i Heidelberg både kunnat anskaffa arbete åt ytterligare
25—30 man, men dessa hafva antingen alls ej infunnit sig för att
tillträda platserna eller också gjort detta så sent, att platserna under
tiden blifvit besatta.

En hel del reservsoldater, bvilka, ehuru de personligen infunnit
sig, icke omedelbart efter kapitulationstidens slut kunnat erhålla det
önskade arbetet genom byråns förmédling, både en eller ett par veckor
senare erhållit goda platser som betjenter, herrskapskuskar, stalldrängar
o. s. v. Efterfrågan efter reserVsoldater är alltid jemförelsevis
stor och fortfar ofta flera veckor efter tjenstgöringstidens slut.

Byrån i Mannheim betonar i sin årsberättelse, att det 1896 lyckats
densamma skaffa arbete åt alla reservsoldater, som personligen
anmälde sig.

På särskild begäran hade befälet för det i Mannheim garnisonerade
regementet uttryckligen gifvit alla reservsoldater, som skulle sluta
tjenstgöringen, anvisning på den dervarande platsanskaffningsbyrån.

För förbandet både härigenom inga nämnvärda kostnader uppstått.

Enligt de till förbandsstyrelsen ingångna rapporna gestaltade sig
resultatet af de olika byråernas verksamhet 1896 sålunda, att 25,943
ansökningar från arbetsgivare inlemnats, att i dessa ansökningar
34,940 arbetskrafter sökts, att af 41,314 arbetstagare, som genast fått
anvisning på arbete, 29,016 verkligen hafva tillträdt detsamma, och att
totalsumman arbetstagare, hvilka ej genast kunnat få anvisning på det

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

önskade arbetet och som afstått från inskrifning, uppgår till mer än
50,000.

Liknande gynsamma summor hade äfven rapporterna rörande
qvinligt tjenstfolk att uppvisa.

Af 8,182 ansökningar efter tjenare blefvo 6,282 effektuerade,
och af 8,582 qvinliga tjenare hade 6,282 inträdt i tienst.

På de olika

som

följer:

1896

1897

1896

1897

1896

1897

1896

1897

1896

1897

byråerna	fördelade sig 1896 Freiberg.	och 1897 dessa siffror
	Anbud. Efterfrågan.	Anstälde.
jMän	4,492	6,114	5,261
/Qvinnor	2,274	2,379	1,892
/Män	4,828	6,772	5,851
/Qvinnor	2,886 Heidelberg.	2,990	2,257
/Män	1,862	1,904	557
/Qvinnor	165	170	38
/Män	2,391	3,272	2,102 675
/Qvinnor	1,852 Karlsruhe.	1,930
/Män	5,898	8,456	8,821
/Qvinnor	993	1,110	690
/Män	6,827 10,163	9,094
/Qvinnor	1,423 Konstanz.	1,560	818
/Män	1,103	1,210 492	753
1 Qvinnor	243	377
/Män	2,805	4,181	3,305
/Qvinnor	1,469 Lahr.	1,644	1,157
/Män	726	1,028	618
/Qvinnor	266	268	109
iMän	713	933	638
(Qvinnor	265	272	86

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.
Lörrach.

1896

1897

1896

1897

1896

1897

1896

1897

1896

1897

jMän	Anbud. 225	Efterfrågan. 233	Anstälde. 99
/Qvinnor	47	60	11
{Män	582	799	439
/Qvinnor	305	324	154
/Män	Mannheim. 9,523 ]	L3,741	11,142
/Qvinnor	3,684	4,454	2,913
/Män	9,217 13,782	12,520
/Qvinnor	2,776	3,674	3,442
/Män	Offenburg. 379	454	244
/Qvinnor	167	167	41
/Män	924	1,043	609
/Qvinnor	266	271	110
iMän	Pforzheim. 1,525	1,575	1,389
/Qvinnor	194	194	143
/Män	2,478	2,701	2,174
/Qvinnor	511	512	314
/Män	Schopfheim. 210 225	132
/Qvinnor	149	149	68
/Män	251	323	162
/Qvinnor	272	280	128

Den 17 maj 1897 hölls förbandsdag i Karlsruhe, hvarvid alla anstalterna
voro representerade. Regeringen företräddes af ett ministerialråd
och den storhertigliga statistiska centralbyrån af ett regeringsråd.

Erfarenheter utbyttes och åtgärder träffades, hvarigenom de svagare
anstalterna för framtiden skola kunna arbeta med mera framgång.

Förbandet betecknade såsom sin uppgift:

1. Att träda i förbindelse med föreningen mot hus- och gattiggeri,
förplägningsstationerna och liknande inrättningar för att under

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

polisens medverkan kunna i möjligaste mån vinna trygghet för att
anstalternas understöd och arbetsanvisning träffade oförvålladt arbetslöse,
kringvandrande.-

2. Att träda i förbindelse äfven med skråens arbetsanvisningskontor.

3. Att genom filialer och telefonförbindelse söka så direkt samband
med arbetsgifvarne och arbetarne som möjligt.

4. Att sätta sig i nära förbindelse med skyddshemmen för
qvinnor.

5. Att utsträcka sin verksamhet till landsbygden, så att jordbrukarne
kunde komma i åtnjutande af den afgiftsfria arbetsanvisningen.

Den 13 sept. 1897 sammanträdde i Karlsruhe den första tyska
arbetsanvisningskonferensen, hvarigenom intresset för denna samhällsvigtiga
fråga fick ett starkt uppsving i Tyskland, ej minst i Baden.

Konstanz arbetsanvisningsbyrå trädde i förbindelse med 11 förplägningsstationer
och upprättade 12 filialer.

Mannheim utsände sina tablåer ej endast till de öfriga anstalterna,
utan också till samhällen i omgifningen, som saknade arbetsanvisningskontor.

Pforzheim vann med Kongl. Wiirtembergska inrikes-ministeriets
bifall direkt anslutning till centralbyrån för Wurtemberg i Stuttgart
och dermed fördelen af denna utmärkta byrås anvisningar på mycket
detaljerade listor 2 gånger i veckan om vintern och 3 gånger om sommaren.
Förhandlingarna på såväl förbandsdagen som på konferensen
blefvo en sporre till täflan och en källa till framgång för arbetsanvisningen
öfverallt i landet.

Den 9 maj 1898 hölls å nyo förbundsdag i Karlsruhe. Dervid beslöts,
att det badensiska förbandet skulle ansluta sig till det tyska förband
af arbetsanvisningsanstalter, som under initiativ från Berlin
blifvit bildadt. Det badensiska förbandet representerades under denna
tid af sin ordförande, öfverfinansrådet Fuchs.

Sedan den 1 januari 1898 upprättas statistiken på de särskilda
anstalterna enligt de grundbestämmelser, som af inrikesministeriet
gifvits. Denna statistik omfattar:

1. Fullständig månadsstatistik;

2. Uppgift på den tid, de inskrifva arbetssökande varit arbetslösa;

3. Uppgift om den förbundsstat, de arbetssökande tillhöra och
och hvilka voro främlingar (icke tyskar).

I allmänhet offentliggöres i de närmaste ortstidningarna hvarje

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

dag en uppgift på andbud och efterfrågan på arbetsmarknaden på
stället. Denna uppgift anslås äfven på taflor på en del offentliga byggnader,
embetslokaler, herbergen, i spårvagnar o. s. v.

Hvarje anstalt lemnar årligen en redogörelse för sin verksamhet,
ofta innehållande jemförande grafiska framställningar, på ett mycket
praktiskt sätt affattade, vanligen färglagda för att lätta öfversigten. I
detta hänseende utmärker sig särskildt Freiburgs kommunala kontor
under ledning af herr Hermann Eckert.

Stadgar för Förbandet af Storhertigdömet Badens Platsanskaffningsbyråer.

§ I Förbandet

för platsanskaffningsbyråer i Storhertigdömet Baden
har till ändamål att — utan att inkräkta på de olika förbandsmedlemmarnas
sjelfständighet — befrämja alla gemensamma intressen, i synnerhet
:

a. öfverenskommelse rörande de grundsatser, enligt hvilka platsanskaffningsrörelsen
i allmänhet skall handhafvas och enligt hvilka
den ömsesidiga förbindelsen förbandsmedlemmarna emellan skall ega rum ;

b. upprättande af statistik genom sammanfattning af verksamheten
vid samtliga de platsanskaffningsbyråer, som tillhöra förbandet.
Denna rapport bör årligen afgifvas genom förbandsutskottet;

c. förmedlande af förbindelser med andra förband eller föreningar,
som tjena samma mål;

d. representation af förbandet inför stats- krets- ock kommunmyndigheterna
o. s. v. i Tyska Riket, men särskildt Storhertigdömet
Baden.

§ 2-

Endast sådana badensiska platsanskaffningsbyråer, som arbeta i
allmännyttigt syfte, kunna bli medlemmar af förbandet.

Nya medlemmar få inträde i förbandet genom skriftlig anmälan
hos förbandsstyrelsen. Vid eventuel tvekan att upptaga någon till
medlem bör förbandsstyrelsen genom rundskrifvelse låta förbandsrepresentationen
afgöra ärendet.

Ansökan om utträde måste göras skriftligen. Härpå lemnas
mottagningsbevis.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

§ 3.

Förbandets angelägenheter handhafvas af en styrelse, som, tills
annan bestämmelse fattas, bar sitt säte i Karlsrube.

§ 4.

Förbandsrepresentationen åligger särskildt:

a. att bestämma tid och plats för för bandsmötet samt att fastställa
föredragningslista;

b. att afgöra eventuella besvär i förbandets angelägenheter.

§ 5.

Förbandsrepresentationen, som består af en representant för hvarje
byrå, sammanträder i regeln hvarje år.

Kallelse jemte fördragningslista måste tillställas medlemmarna
minst fyra veckor i förväg.

Förbandsmedlemmar, som icke sända någon egen representant
till förbandsmötet, kunna åt en annan förbandsmedlem öfverlåta denna
representationsrätt, dock med den inskränkningen, att den, som fått
detta uppdrag, utom sin egen ej får representera mer än två andra
byråer.

Förbandsmötet väljer sin ordförande och vice ordförande. Ordföranden
utnämner en sekreterare. Huruvida icke förbandsmedlemmar
skola ega tillträde, hänskjutes åt hans godfinnande.

§ 6.

Storhertigdömets inrikes-ministerium inbjudes till förbandsmötet.

§ 7.

I förbandsmötet har hvarje församlingsmedlem en röst.

Förbandsmötets beslut fattas genom enkel majoritet af förbandsmedlemmarnas
röstberättigade representanter.

Deremot fordras för ett giltigt beslut angående ändring i eller tillägg
till stadgarna äfvensom angående förbandets upplösning en pluralitet
af tre fjerdedelar af de afgifna rösterna.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

§ 8.

Så framt mötet icke annorlunda bestämmer, eger hvarje förbandsmöte
endast fatta beslut rörande sådana ärenden, hvilka upptagits på
föredragningslistan.

§ 9.

Hvarje medlem af förbandet är berättigad:

a) att till förbandsstyrelsen insända de öfverläggningsämnen, som
han önskar få upptagna på förbandsmötets föredragningslista;

b) att jemte ett röstberättigadt ombud äfven sända andra representanter,
hvilka dock blott ega rätt att deltaga i öfverläggningen.

Karlsruhe d. 4 maj 1896.

Wurtembergs Centralorganisation.

I Konungariket Wurtembergs budget för 1895—97 fans för första
gången upptagen en årlig summa af 5,000 mark till främjande af
arbetsanvisningen i landet, hvilken summa år 1897—99 höjdes till
6,000 resp. 7,000 mark. Inrikesministeriet hade satt sig i förbindelse
med styrelserna för landets arbeteanvisningsbyråer för att genom upprättandet
af en förening mellan dem försäkra sig om en ändamålsenlig
användning af detta anslag. Närmast gälde det att, såsom nödvändigt
underlag utarbeta en klassifikation af de särskilda yrkena.
Denna klassifikation, soin tillika hade ett statistiskt syfte, uppgjordes
gemensamt af den statistiska centralbyrån och arbetsanvisningsbyrån
i Stuttgart. Den omfattar för manliga arbetare 45 klasser, hvartill
kommer en 46:te för lärlingar; för arbeterskor och tjenstefolk 6 klasser.
Enligt detta schema lemna samtliga. Wurtembergs arbetsanvisningskontor
hvarje månad redogörelse till den statistiska centralbyrån,
och dessa redogörelser sammanställas och offentliggöras regelbundet..

De wiirtembergska arbetsanvisningäanstalterna trädde 1895 i intimt,
samarbete med hvarandra. Dessa anstalter äro byråerna i Darmstadt,
Esslingen, Grnund, Göppingen, Hall, Heidenheim, Heilbronn,
Ludwigsburg, Ravensburg, Reuflingen, Stuttgart, Tiibingen och Ulm.
Derjemte utsträcktes redan tidigt den direkta förbindelsen till Baden,
j första hand till Pforzheim.

JJih. till Riksd. Frot. W00. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 37 Käft.

82 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Rörande detaljerna vid centraliseringen af verksamheten uppstälde
först ministeriet ett förslag, infordrade sedan arbetsanvisningsbyråernas
och de kommunala myndigheternas yttranden samt utfärdade
den 17 december 1895 en förordning, som reglerar hela förbindelsen
byråerna emellan. Förordningen bestämmer, att kostnaden för telefonförbindelsen
anstalterna emellan skall bäras af staten. Hvarje anstalt
måste anskaffa telefon och detta direkt, icke, såsom förut vid mindre
kontor varit brukligt, medelst biledning till rådhusets telefon. Staten
bestrider icke blott abonnentsafgiften för telefon — med 100 mark årligen,
utan äfven de afgifter, som årligen skola betalas vid hufvudortsförbindelse
med Stuttgart och från några andra i dess närhet liggande
städer vid granskapsförbindelse med Stuttgart, och slutligen,
så långt inga abonnement förefinnas, alltså vid fjerrförbindelse, samtalsafgiften
för alla förda samtal. En uppgift på uppkomna kostnader
skall hvarje år i april insändas till ministeriet. Man skulle tro, att
landsorterna oftare få tillfälle att skicka arbetare till Stuttgart än omvändt.
Ty hos de flesta af dem är ju de lediga platsernas förhållande
till de arbetssökandes antal mycket ogynsammare än i Stuttgart, och
för det mesta äro ju arbetarne mera böjda för att flytta från landet
in till storstaden än omvändt. Det oaktadt är faktiskt antalet af de
samtal, som Stuttgart-kontoret inleder för att skaffa arbetare plats utom
staden, ungefär lika stort som antalet af de samtal, vid hvilka kontoret
anropas utifrån. Jemte förbindelsen mellan arbetsanvisningskontoren
finnas äfven en — ofta temligen liflig — förbindelse direkt med
arbetsgivare utom staden, hvilka ännu alltjemt ofta no g, med förbigående
af den dem närmast liggande byrå, vända sig till kontoret i
Stuttgart.

Den andra föreskriften, som ministeriet lemnade, var om det
ömsesidiga utbytet af vakanslistor. Rättigheten till detta utbyte lemnas
genom inrikesministeriet. Endast sådana anstalter få denna rättighet,
hvilka förestås af arbetsgivare och arbetare gemensamt, och hvilka arbeta
kostnadsfritt. Faktiskt finnes det i Wurtemberg endast kommunala
s. k. opartiska, paritetiska arbetsanvisningsbyråer. Två gånger
i veckan sända dessa till Stuttgart en lista på de hos dem lediga anmälda
platserna. Uppgift om antalet arbetslösa lemnas ej af det skäl,
att många af arbetarne ej kunna stanna på samma plats ända tills ledighet
yppar sig; här har man att tillgripa telefonen. Listan inskränker
sig till manliga arbetare. För qvinliga tjenare synes hela förfarandet
omöjligt att genomföra, emedan man härvidlag icke skulle
kunna åstadkomma den nödvändiga öfversigtligheten, utan fast mer

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 83

nödgas angifva hvarje plats mera noggrant, än som är möjligt på en
stor lista. Bland industriarbeterskorna är det mycket mindre brukligt
att resa från plats till plats: de arbeta för det mesta i sin hemort eller
i dess närmaste granskap. Och för de tillfälliga tjensterna komma
nästan uteslutande bofasta arbetssökare i fråga. Inskränkningen i
uppgifterna till att omfatta endast manliga arbetare har fordrats hufvudsakligen
af arbetsbyrån i Stuttgart, och äfven för närvarande anser
man der på sin böjd utsträckningen till industriarbeterskorna möjlig,
men temligen värdelös.

Listan insändes tisdagar och fredagar. Måndagar och tisdagar
inkomma arbetsgifvarnes flesta order; hvad som icke genast kan uträttas,
kommer sålunda så snabbt som möjligt på listan. Fredagslistan
deremot omfattar de under loppet af veckan ännu icke fullgjorda och
de nytillkomna uppdragen. Arbetarna få del af den på lördagarna och
kunna då på måndagen inställa sig på vederbörande byrå, således på
den för dem lämpligaste dagen. Ett tätare försändande af lista —
hvilket några enskilda önskat — skulle skaffa tjenstemännen mycket
arbete, men vara af föga värde, emedan listan ofta skulle blott helt
litet förändras från ena dagen till den andra. För listans ifyllande
åtnjuta byråernas tjenstemän årligen 60 mark ur statskassan. Listorna
komma på aftonsidan till Stuttgart, afhemtas strax efter ankomsten af
det sista postförande bantåget, öfverföras genast på en gemensam lista,
som mångfaldigas medelst tvenne hektografer i något öfver 100 exemplar.

Den i början nyttjade listan måste uppställas mycket snabbt,
emedan ministeriet ville sätta det hela i gång den 1 jannari 1896.
Den var icke särdeles praktisk, men förbättrades snart och är sedan
början af 1897 alfabetiskt uppstäld. Den innehåller 153 kategorier af
arbetare. Alla mycket sällan förekommande brancher äro uteslutna,
och listan har tillräckligt utrymme för enskilda tillägg. Deremot äro
de särskildt ofta förekommande yrkesslagen mycket specialiserade; så
t. ex. finnas 5 olika slag af snickare, 4 olika slag af skomakare, och
likadant är förhållandet inom metallindustrien.

Sammanställandet och mångfaldigandet af listan sker med arbetsbyråns
i Stuttgart hela personal, föreståndaren, qvinliga såväl som manliga
biträden; vidare medverka äfven en biträdande arbetare och kanslivaktmästaren.
Inom 17, eller 2 timmar äro listorna inlagda i de
tryckta omslagen och föras genast till posten, så att de redan på följande
morgon ankomma till de flesta platser. Listan går till samtliga
arbetsbyråer i Wurtemberg, till alla länsstäder och alla kommuner med
öfver 3,000 invånare; vidare till några mindre, som anhållit derom, och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

till tukthuset i Ludwigsburg. Slutligen göres regelbundet utbyte med
några utom Wiirtemberg befintliga, särskildt badiska byråer. Hela försändningen
sker på statens bekostnad. Staten betalar äfven tryckningen
af alla formulär och omslag, hektograferna och dylikt. De härför häfda
kostnaderna skola årligen sammanläggas och uppgiften derom ingifvas
till ministeriet. År 1895—1897 uppgingo dessa kostnader till 1,315,8 5
mark. Hutvudposterna äro: telefon och porto (äfven för listornas insändande
till Stuttgart) omkring 650 mark, tryckningskostnader omkring
500 mark, hektografer 150 mark.

Till byråns i Stuttgart tjenstemän utbetalar staten en särskild godtgörelse,
allt som allt 950 mark. Statens hela kostnad för det sålunda
ordnade centralkontoret utgjorde år 1896—97 3,996 mark.

Det har föreslagits, att med arbetsanvisning försedda arbetare
borde få resa för billigare pris eller kostnadsfritt. En viss säkerhet
mot missbruk skulle ligga deri, att anvisningsbyrån behåller legitimationspapperen,
tills närmare underrättelser kommit.

Statistiken visar här liksom inom de förut beskrifna centraliserade
distrikten ett raskt uppsving, sedan samarbetet börjat och ett planmessigt
ordnande af det hela kommit till stånd. Ett starkt stöd har rörelsen
haft i ledningen och impulserna från regeringens sida.

I afseende på siffror torde vara nog att hänvisa till dem, som lemnats
rörande Stuttgart.

Centralisation af arbetsanvisningen i Bayern.

Förberedelser.

Det är af särskildt intresse att finna, det myndigheterna i Bayern
redan vid detta århundrades början hade blicken öppen för arbetsanvisningens
betydelse. Ar 1816 utfärdades här en förordning, som gjorde
det till en pligt för kommunerna att utfärda kungörelser om arbetsanbud
och efterfrågan samt, om så erfordrades, göra utbyten af dessa
kungörelser med grannkommunerna. 1869 års lag om fattig- och sjukvård
ålade kommunerna att genom upprättande af lämpliga byråer förebygga
arbetslöshet.

Tanken på en organiserad interlokal centralisation af arbetsanvisning
för Bayern uttrycktes redan i den för detta arbete grundläggande
ministeriella skrifvelsen af den 30 juli 1894. Statens och staden Miinchens
myndigheter hafva också ständigt haft denna plan för ögonen, sedan
stadsarbetsbyrån öppnades.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Genom en skrifvelse från Oberbayerns kongl. distriktsstyrelses
afdelning för inre angelägenheter af den 14 mars 1896 uppmanades
samtliga distriktsbyråer och magistraten i städerna inom regeringsdistriktet
att afgifva utlåtande öfver det ändamålsenligaste sättet att
organiskt förbinda de särskilda arbetsbyråerna med hvarandra och med
de för arbetareanskaffningen mest intresserade kommunerna samt, huruvida
betänkligheter företinnas mot det eventuella förbindandet af en
centralanstalt för hela arbetsanvisningen med arbetsbyrån i Mtinchen.
Dervid hänvisades särskildt till de i Wurtemberg redan genomförda
centralisationsåtgärderna och de grundsatser, hvarpå detta system livilade,
sålunda:

1. Mellan landets särskilda ar betsbyråer finnes telefonförbindelse.
Samtalsafgifterna bestridas af statskassan.

2. Samtliga arbetsbyråer upprätta hvarje tisdag och fredag en
lista på förfrågningar om manliga arbetare, på hvilka byrån ej lemnat
anvisning och antagligen icke före slutet af följande dag kan lemna
anvisning inom stadskommunen. Dessa listor frankeras och lemnas på
posten, så att de samma dag anlända till stadsarbetsbyrån i Stuttgart.
Denna upprättar en generalförteckning på samtliga anvisningar, hvilken
genast skickas till de särskilda arbetsbyråerna, till kommunalmyndigheterna
i större städer och platser med mer än 3,000 invånare, på
begäran äfven till mindre orter. Följande dag kunna alltså de lediga
platserna kungöras genom anslag på alla dessa ställen.

3. Omkostnaderna för centralisationen bestridas al staten. 1 budgeten
äro 5,000 mark årligen upptagna såsom stående till dess förfogande
för detta ändamål. Omkostnaderna utgöras af lönetillägg åt
tjenstemännen vid samtliga arbetsbyråer, hvilka hafva bestyret med
anvisningarna sig anförtrodt, och dessutom åt byråpersonalen i Stuttgart
samt af tryckningskostnader, porto, telefonafgifter etc.

1 händelse någonting motsvarande skulle inrättas i Bayern, måste,
menade man, på grund af landets utsträckning flere, kanske tre centralplatser
anordnas (t. ex. i Munchen, Nurnberg, Kaiserslautern) ty arbetaren
vill eller kan i de flesta fall icke aflägsna sig alltför långt från sin
bostad. På de ställen, der inga arbetsbyråer finnas, måste eventuelt
arbetsgifvarnes förfrågningar samlas af kommunalmyndigheterna och
dagligen insändas till närmaste arbetsbyrå.

Införandet af centralisation efter wurtembergskt mönster fördröjdes
af det ringa antalet kommunala arbetsanvisningsplatser i Bayern
vid denna tid.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Den vigtiga saken främjades derför genom inrikes ministeriets
skrifvelse af den 17 januari 1897 af följande lydelse:

»För arbetsförmedling hafva hittills kommunala arbetsbyråer inrättats
och äro i verksamhet i Munchen, Kaiserslautern, Bamberg, Erlangen,
Furth och Nurnberg. Uppnandet af stadsarbetsbyrån i Wiirzburg
kan snart väntas.

Dessutom finnas kommunala arbetsanvisningsplatser — utan särskild
organisation — i Landau, Ludwigshafen, Oggersheim, Speyer,
S:t Ingbert, Kronach, Miinchberg, Oberkotzau, Schwarzenbach a. W.
och Dinkelsbiihl.

De kommunala arbetsbyråerna och arbetsanvisningsplatserna hafva
delvis redan utöfvat en mycket gagnande verksamhet, i synnerhet
arbetsbyråerna i Munchen, Nurnberg och Furth. Dock har deras arbete
hufvudsakligen inskränkt sig till de lokala behofvens tillfredsställande.

Dervid har en stor olikhet visat sig mellan arbetsförhållandena i
dessa tre städer.

Under det att i Munchen tillgången på arbetskrafter betydligt
öfver stiger efterfrågan, finnas i Nurnberg och Furth mestadels flera
lediga platser, än tillgängliga arbetskrafter kunna fylla.

På intet ställe motsvara dessutom tillgång och efterfrågan hvarandra
inom de särskilda arbetsgrenarna.

Det visar sig derför nödvändigt att genom ändamålsenlig organisation
af arbetsförmedlingen och dess utsträckning till en större krets
så vidt görligt är utjemna denna olikhet.

Dervid får man emellertid icke lemna ur sigte, att en förskjutning
af arbetarebefolkningen på stora afstånd bör i möjligaste måtto
undvikas.

En regelbunden förbindelse mellan arbetsbyråerna i Munchen,
Nurnberg, Wurtzburg, Bamberg och Kaiserslautern för ömsesidigt meddelande
om tillgång på och efterfrågan af arbetare skulle ej medföra
störa fördelar; deremot kunde det visa sig ändamålsenligt, så länge
icke — såsom önskligt vore — kommunala arbetsbyråer äro inrättade i
alla större, i synnerhet industriidkande städer, att tills vidare och försöksvis
på följande sätt bestämma gränserna för de distrikt, inom hvilka
arbetsförmedlingen skulle bedrifvas:

1. Oberbayern, Niederbayern, Schwaben och Neuburg med stadsarbetsbyrån
i Munchen som hufvudförmedlingsplats,

2. Pfalz med Kaiserslautern som hufvudförmedlingsplats,

3. Oberfranken med Bamberg som hufvudförmedlingsplats,

Motioner i Andra Kammaren, N;o 152.

4. Mittelfranken, Oberpfalz och Regensburg med Nurnberg som
hufvudförmedlingsplats,

5. Unterfranken och AschafFenburg med Wurzburg som hufvudförmedlingsplats.

De till hufvudförmedlingsplatser bestämda arbetsbyråerna skulle
få till uppgift att jemte den lokala arbetsförmedlingen mottaga alla
förfrågningar om arbetskrafter samt tillbud af sådana från det dem tilldelade
förmedlingsområdet och så vidt möjligt förmedla aftal mellan
parterna.

I händelse det skulle vara omöjligt att tillfredsställa behofvet
inom förmedlingsområdet, är den möjligheten ej utesluten, att vederbörande
arbetsbyrå sätter sig i förbindelse med närmaste hufvudförmedlingsplats
i och för eventuel öfverenskommelse.

Detta låter sig göra utan särskilda kostnader, i nödfall telefonledes,
då man kan förutsätta, att telefonförbindelse finnes mellan
kommunalmyndigheterna i de till hufvudförmedlingsplatsen bestämda
städerna.

Eventuel telefon- eller telegrafförbindelse mellan hufvudförmedlingsplatsen
och arbetsgivare utom denna skulle bekostas af dem och ej
betunga förmedlingsplatsen.

Förfrågningar om och tillbud af arbetare utom förmedlingsplatserna
skulle genom kommunalmyndigheterna och den kommunala arbetsanvisningsplatsen
på boningsorten, med noggrant angifvande af oundgängliga
data för arbetsförmedlingen, insändas till hufvudförmedlingsplatsen,
hvilken deremot skulle begagna sig af kommunalmyndigheternas
förmedling för aftal med den efterfrågande. Hufvudförmedlingsplatserna
skulle träffa öfverenskommelse om särskilda föreskrifter rörande förbindelsen
med främmande kommunala myndigheter.

Enligt kongl. statsministeriets åsigt skall det nuvarande resultatet
af de kommunala arbetsbyråernas verksamhet betydligt ökas och arbetslösheten
kunna motarbetas på det verksammaste sätt genom arbetsförmedlingens
reglering på nyssnämnda grundvalar.

Härmed lemnas Eder alltså i uppdrag att först och främst tillfråga
kommunalmyndigheterna i de stadskommuner, hvilkas arbetsbyråer
afses till hufvudförmedlingsplatser för de angifna områdena,
huruvida de äro beredda att öfvertaga den tilltänkta uppgiften för
arbetsbyråerna och inom 6 veckor framlägga dessas förklaringar med
utlåtande deröfver.

Då det, såsom redan ofta framhållits, är af vigt för ett framgångsrikt
bekämpande af arbetslösheten, att sådana kommunala anstalter för

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

arbetsförmedling inrättas i alla större städer, så uppmanas vederbörande
kommunalmyndigheter med hänvisning till de stora resultaten af förefintliga
arbetsbyråer att å nyo närmare öfverväga denna fråga.»

På grund af denna skrifvelse beslöt Miinchens magistrat den 23
februari 1897 efter förfrågan hos stadens arbetsbyrå, att denna skulle
öfvertaga den tilltänkta uppgiften som centralplats för Oberbayern,
Niederbayern och Schwaben, såvida staten ville bestrida de genom
centralisationen föranledda utgifterna och bevilja lämplig ersättning åt
personalen å stadens arbetsbyrå, som genom den interlokala verksamhetens
organisation tydligtvis trädde utom ramen för en kommunal
anstalt.

Strax härefter genomfördes centralisationen i Rhenpfalz efter det
wurtembergska systemet. Centralplats blef stadsarbetsbyrån i Kaiserslautern,
under hvilken inordnades 9 kommunala arbetsanvisningsplatser,
nemligen i Frankenthal, Ludwigshafen a. Rh., Neustadt a. H., Zweibrucken,
S:t Ingbert, Landau, Pirmasens, Speyer och Kaiserslautern.

Rörande inrikesministeriets här ofvan anförda plan yttrade byrån
i Miinchen:

»Dessa grundsatser utgöra visserligen intet ideal, ingen omfattande
organisation, utan äro blott ett slags nödfallsutväg; likväl skulle
deras tillämpning och statens öfvertagande af kostnaderna medföra
omisskänliga fördelar.

Beträffande enskildheter må framhållas:

Inom de särskilda områdena skulle de arbetssökandes hänvisande
till annan ort icke möta stora svårigheter; dock borde byrån vara i
tillfälle att i nödfall bevilja arbetslösa, som kunde erhålla arbete på
annan ort, små förskott till resan. För dylika fall borde möjligen
också en prisnedsättning på statsbanorna tagas i betraktande, hvilken
kunde komma arbetaren till godo genom ett af arbetsbyrån utfärdadt
intyg.

Dessutom borde lediga platser inom området regelbundet kungöras
genom anslag af kommunalmyndigheterna.

Mellan de olika platserna bör blott telefonförbindelse ega rum,
då efter hvad erfarenheten utvisar i det stora flertalet fall de sökta
arbetskrafterna genast behöfvas.

Förmedlingen mellan de olika orterna skall ingalunda, hvilket här
bör betonas, hafva till följd ökning af den arbetslösa befolkningen i
storstäderna, ty arbetsbyrån skall af lätt begripliga skäl så mycket som
möjligt sträfva efter att tvärtom skaffa de arbetssökande platser utom
dessa och helst i den trakt, der de förut haft sitt hemvist. Centralisa -

Motionm'' i Andra Kammaren, N:o 152.

tionen skall till och. med hafva den verkan, att å ena sidan storstäderna
befrias från många arbetslösa element, å den andra en del af landtbefolkningen
kan från första början af hållas från att ändamålslöst begifva
sig till storstäderna, derigenom att arbetaren inser eller göres
uppmärksam på att ej tillräckligt arbete finnes der.

Detta om det omedelbara värdet af nämnda grundsatser. Men
det kan förutses, att deras tillämpning äfven indirekt skall utöfva
ett välsignelserikt inflytande. Ty naturligtvis skola kommunalmyndigheterna,
genom bvilkas bänder en stor del af tillbuden och förfrågningarna
går, för så vidt de härröra från ifrågavarande kommun, och bvilka
få inblick i arbetsbyråns verksamhet, småningom komma till insigt, om
det egentligen vore deras uppgift att omhändertaga den lokala arbetsanvisningen
för kommunen i stället för att öfverlemna den åt en aflägset
liggande centralplats. Så skola nya kommunala arbetsanvisningsplatser
uppstå öfverallt i Bayern, bvilka naturligtvis skola taga de redan förefintliga
till mönster. Och så skall ett framtida införande af en omfattande,
verkligen organiserad centralisation förberedas på ett förträffligt
sätt.

Måtte detta mål snart nås i Bayern! De redan förefintliga arbetsanvisningsplatserna
hafva väl bestått profvet och skola äfven som stöd
för den framtida organisationen göra hvad på dem ankommer.

Men om en god centralisation af arbetsanvisningen låter sig genomföras
i Bayern, så skola också de andra större förbundsstaterna, för
så vidt de icke redan gått i spetsen, genast följa exemplet, och slutligen
skall tanken på en vidsträcktare centralisation för de sydtyska
förbundsstaterna, kanske äfven tanken på en riksarbetsbyrå, nalkas sitt
förverkligande. Då blir det, som nu med trogen flit utföres inom små
områden, ett verk af stor omedelbar social betydelse, af betydligt värde
för den statistiska vetenskapen och på samma gång en grundval för
vidare reformer på det sociala området.»

Upprepade gånger framhölls från myndigheternas sida vigten af
en genomförd plan för arbetsanvisningen i landet.

En ministeriel skrifvelse af den 30 november 1897 kallade ombud
för de stadskommuner, bvilkas arbetsbyråer afsågos till bufvudförmedlingsplatser,
till gemensam förhandling i inrikesministeriet.

Den kongl. skrifvelsen lyder som följer:

»Med anledning af den ministeriella skrifvelsen af den 17 januari
detta år hafva kommunalmyndigheterna i de städer, hvilkas arbetsbyråer
afses till hufvudförmedlingsplatser för bestämda områden, vilBih.
till Riksd. Prof. 1900. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band 37 Käft. 12

90 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

korligt förklarat sig beredda att genom arbetsbyråerna öfvertaga denna
verksamhet.

För att kunna bedöma om och i hvad mån, med hänsyn till de
från de intresserade kommunalmyndigheternas sida gjorda fordringarna,
den önskvärda centralisationen af arbetsanvisningen låter sig genomföras
och huru den lämpligast bör anordnas, påbjuder härmed inrikesministeriet
en gemensam förhandling härstädes af ombud för kommunernas
arbetsbyråer och beordrar i enlighet härmed magistraten att för
detta ändamål utse ombud till ett sammanträde i kongl. statsministeriets
för inre angelägenheter sessionsrum lördagen den 11 december detta år
klockan 10 f. m.»

Vid denna konferens förklarade sig de utsedda stadsombuden i
allmänhet bifalla införandet af centralisation inom arbetsanvisningen —
förbehållande stadskollegierna att derom fatta beslut — och yttrade
härvid den önskan, att om möjligt en centralplats måtte anordnas för
hvarje regeringsdistrikt.

Centralstationens genomförande.

Genom ofvanstående kongl. ministeriella skrifvelse uppfordrades
magistraten i Munchen att definitivt yttra sig öfver kommunens ställning
till det ifrågasatta öfvertagandet af centralanstalten för arbetsförmedling
inom regeringsdistrikten Oberbayern, Schwaben och Neuburg.

Sedan kommissionen för stadsarbetsbyrån 1897 grundligt sysselsatt
sig med frågan och utlåtit sig om öfvertagandet af nämnda uppgift,
gingo de båda stadskollegierna i sina sammanträden den 18
och 27 januari 1898 under vissa förutsättningar in på detta öfvertagande.

Magistraten aflemnade derefter den 31 januari 1898 berättelse
derom till kongl. statsministeriet.

Äfven magistraten i städerna Straubing, Bamberg, Niirnberg och
Wurzburg förklarade sig beredvilliga att genom de kommunala arbetsbyråerna
öfvertaga den interlokala arbetsförmedlingen.

Sakens slutliga reglering och centralisationens definitiva införande
kunde derefter ske genom en ministeriel skrifvelse af den 1 maj 1898.

Det i inledningen till denna skrifvelse omnämnda cirkuläret af
samma dag lyder som följer:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 91

»I syfte att centralisera arbetsanvisningen hafva mellan kongl.
inrikesministeriet och ombud för stadskommunerna Munchen, Straubing,
Kaiserslautern, Bamberg, Ntimber g och Wurzburg förhandlingar
egt rum, hvilka nu afslutats dermed, att nämnda städers kommunala
arbetsbyråer öfvertaga den interlokala arbetsförmedlingen, för så vidt
den ej kan ske genom arbetsanvisningskontor på de särskilda orterna.

Hädanefter försiggår arbetsförmedlingen på följande sätt:

I. Som hufvudförmedlingsplatser (centralplatser) fungera tills
vidare:

1. För styrelsedistrikten Oberbayern, Schwaben och Neuburg
stadsarbetsbyrån i Munchen.

2. För styrelsedistriktet Niederbayern stadsarbetsbyrån i Straubing.

3. För styrelsedistriktet Pfalz stadsarbetsbyrån i Kaiserslautern.

4. För styrelsedistriktet Oberfranken stadsarbetsbyrån i Bamberg.

5. För styrelsedistrikten Mittelfranken, Oberpfalz och Regensburg
stadsarbetsbyrån i Nurnberg.

6. För styrelsedistriktet Unterfranken och Aschaffenburg stadsarbetsbyrån
i Wurzburg.

II. Centralplatserna hafva jemte sin lokala verksamhet till uppgift
att mottaga alla anmälningar af arbetsgifvare och arbetare (tillbud
och förfrågningar om platser) från det dem anvisade distriktet och om
möjligt förmedla öfverenskommelse dem emellan.

I fråga om förfarandet härvid gälla följande bestämmelser:

1. Utom kommunen boende arbetsgifvare, som söka arbetare,
böra, för att få anvisning på arbetskrafter, omedelbart vända sig antingen
till närmaste arbetsbyrå eller till centralplatsen i styrelsedistriktet.
Formulär till skriftlig anmälan ställas på begäran gratis till deras förfogande
af kommunalmyndigheterna. Utom kommunen boende platssökande
arbetare böra deremot i regeln vända sig till kommunalmyndigheterna
på uppehållsorten, hvilka lemna dem ett anmälningsformulär
till ifyllning och efter eventuella tillägg öfversända det till
närmaste arbetsbyrå eller i brist deraf till centralplatsen inom styrelsedistriktet.

För att kunna tillfredsställa de intresserades särskilda önskningar
är en noggrann ifyllning af formulären högst nödvändig.

2. Om den närmast förmedlande arbetsbyrån är i stånd att
omedelbart uppfylla arbetsgifvarens eller arbetarens önskan, så anvisar

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

den de förfrågande eller sökande de önskade arbetskrafterna eller platserna.
I annat fall insänder den ofördröjligen de ansökningar, den ej
kunnat förmedla, till vederbörande centralplats, som på grund af de
derstädes förefintliga tillbuden och förfrågningarna är i stånd att så
snart som möjligt uppfylla önskningarna å båda sidor.

3. För anvisning af arbetskrafter begagna sig centralplatserna
vid de arbetssökandes personliga anmälan af anvisningskort, som öfverlemnas
åt dem, medan samtidigt arbetsgifvaren i fråga genom brefkort
får underrättelse om anvisningen jemte anhållan om meddelande om
arbetstagarens ankomst och anställning.

Vid skriftliga (interl okala) ansökningar om platser ifylles anvisningskortet
och tillställes jemte åtföljande skrifvelse vederbörande kommunalmyndigheter
för att öfverlemnas åt den arbetssökande, som derpå
inställer sig hos arbetsgifvaren. Denne bör på anvisningskortet anteckna,
huruvida den till honom visade arbetaren antagits eller icke, samt återsända
det till centralplatsen.

Det behöfver väl knappast särskildt betonas, att för en ordnad
ledning af arbetsbyråerna samt för deras verksamhet är det af största
vigt, att upplysning lemnas om arbetames ankomst och antagande,
hvarför arbetsgifvarne aldrig få underlåta detta.

4. Från centralplatserna kunna inom förmedlingsområdet meddelanden
om lediga och sökta platser för såväl fackarbetare som andra
vid behof ingå till alla orter med mer än 3,000 invånare, liksom till
sätet för en distriktsbyrå eller amtsrätt, och distriktets förvaltningsmyndigheter
böra insända vederbörliga anteckningar i tillräckligt antal
för behöflig utlemning till vederbörande kommunalmyndigheter, som
böra draga försorg om vidare tillkännagifvande derom.

Åt centralplatsernas fria bestämmande öfverlemnas i hufvudsak
urvalet af arbetare.

5. För att så mycket som möjligt afhjelpa bristen på tjenstefolk
och landtbruksarbetare, är att förorda att vid arbetsförmedlingen påkalla
medverkan äfven af landtbruksdistrikts- och kretsutskott, liksom
af bayerska landtbruksrådet.

I detta hänseende kunna landtbruksdistriktsutskotten på arbetsgifvarnes
begäran träda i förbindelse med arbetsbyråerna och centralplatserna
för anvisande af arbetare och tjenstefolk, och formulär skola
för detta ändamål af kommunalmyndigheterna ställas till utskottets förfogande.

Från centralplatserna skola regelbundna meddelanden om de vid

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

dem anstälda platssökande landtbruksarbetarne och tjenstehjonen lemnas
till Veckobladet för landtbruksföreningen i Bayern samt till »Fränkischer
Landwirt», »Landwirtschaftliche Blätter», organ för landtbrukskretsutskotten
i Unterfranken och Pfalz, samt vidare upplysningar meddelas
på förfrågan af landtbruksorganen.

6. Centralplatsemas verksamhet skall närmast inskränka sig
till deras förmedlingsområde. Skulle dock en centralplats ej kunna
åstadkomma öfverensstämmelse mellan tillbjudna och efterfrågade arbetsplatser,
så är det den obetaget att fördenskull träda i förbindelse med
närliggande centralplatser.

Åt distrikts- och lokalpolismyndigheter uppdrages att på allt sätt
och så mycket som möjligt understödja arbetsbyråerna i deras verksamhet
och draga försorg derom, att ofvanämnda bestämmelser om
organisationen af arbetsförmedlingen i Bayern genast och med lämpliga
mellantider upprepade gånger offentligen kungöras, liksom att de
för kommunalmyndigheterna nödvändiga formulären ofördröjligen och i
lämplig mängd anskaffas.

Kommunalmyndigheterna skola i synnerhet öfvervaka, att meddelanden,
huruvida arbetare antagits eller icke, alltid i rättan tid ingå
till arbetsbyråerna.

Med afseende på arbetsbyråernas stora betydelse för den lokala
arbetsförmedlingen i de större industri- och näringsidkande städerna
uppmanas å nyo kongl. distriktstyrelserna att väcka intresse för anordning
af sådana på lämpliga platser och lemna meddelande om deras
inrättande åt kongl. inrikesministeriet, liksom åt vederbörande centralbyrå.
»

Arbetsanvisningens centralisation i Bayern, ett verk, som i det
tyska arbetsförmedlingsväsendets historia en dag säkert kommer att
anses som högst betydelsefullt, var dermed genomförd.

Motioner i Andra Kammaren, N;o 152.
Sammandrag af resultatet af verksamheten 1898.

I . Städer.	Anbud.		Efterfrågan.	Anvisningar.	% erbjudna I platser be-sätta.)	% sökta an-ställningar anvisade.
Män.	Qvin- nor.	Till- sam- mans.	Män.	Qvin- nor.	Till- sam- mans.	Män.	Qvin- nor.	Till- sam- mans.	Till- sam- mans.	Till- sam- mans.
i Miincben...............	23,393	15,598	38,991	36,151	18,843	54,994	20,439	11,897	32,336	82,9	58,8
1 Straubing ............	262	79	341	431 114	545	107	19	126	36,9	23,1
Kaiserslautern ......	6,292	223	6,515	6,218	40	6,258	4,445	21	4,466	69,o	71,4
Bamberg...............	607	231	838	579	181	760	370	102	472	56,8	62,1
Nurnberg ............	8,148	279	8,427	8,263	216	8,479	6,588	176	6,764	80,3	79,8
Wiirzburg ............	4,462	2,673	7,135	3,652	1 1,650	5,302	3,253	1,162	4,415	61,9	85,1
Summa	43,164	19,083	62,247	55,2941 21,044	76,338	35,202	13,377	48,579	78,2	63,o
Furth ..................	4,180	1,074	5,254	3,769	651	4,420	2,543	517	3,060	—	—
På den interlokala	verksamheten ensamt kommo:
Miincben...............	3,597	1,494	5,091	10,899	2,986	13,885	2,889	980	3,869	76,o
Straubing ............	151	32	183	334	41	375	83	5	88	48,1	_ _
Kaiserslautern ......	1,142	— -	1,142	1,211	—	1,211	652	_ _	652	57,i	_ ___
Bamberg...............	132	34	166	309	77	386	61	5	66	39,7	_ _
Nurnberg ............	1,134	13	1,147	299	11	310	741	3	744	64,9	_ _
Wiirzburg ............	1,236	322	1,558	659	22	681	773	77	856	52,c	—
Summa	7,392	1,895	9,287113,711	3,137	16,848)	5,199	1,070	6,269\|	67,5	—

Beträffande platsanskaffning åt de om hösten afskedade soldaterna
(reservisterna) har inrikesministeriet i samråd med krigsministeriet utfärdat
följande skrifvelse, daterad Muneken den 2 juni 1898:

»Med hänsyn till den ministeriella skrifvelsen af den 1 maj detta
år meddelas härmed, att krigsministeriet förklarat sig villigt att understödja
det årligen om hösten afskedade manskapets anställning i landtbrukets
tjenst, derigenom att regementen, sjelfständiga bataljoner etc.
uppmanas att för ifrågavarande manskap kungöra de från arbetsbyråerna
inkommande anvisningarna om lediga platser i lan dt brukets tjenst.

För detta ändamål är det önskligt, att arbetsbyråernas ifrågavarande
meddelanden inkomma till de militära myndigheterna i lämplig
tid före de större truppöfningarnas början, alltså omkring slutet af juli.
Den kommunala arbetsbyrån skall underrättas härom och förses med

% sökta

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 95

häremot svarande anvisningar. Arbetsbyråns meddelanden skola ingå
till de inom dess område befintliga militära myndigheterna.»

Till sist är rörande organisationen i Bayern att nämna, att med
1899 en sammanslutning af alla de bayerska arbetsbyråerna till en
landsorganisation, liksom i Baden, kommit till stånd.

Baden—Wiirtemberg—Bayern.

Redan den 11 maj 1898 utfärdade den bayerska regeringen en
skrifvelse till samtliga centralbyråerna, hvari utbyte af platslistor mellan
bayerska och wiirtembergska arbetsbyråerna medgafs. Deri anfördes:

»Regeringen i Wiirtemberg anser ett dylikt utbyte egnadt att höja
de särskilda arbetsbyråemas verksamhet och har gått i författning om
att ifrågasätta detta utbyte, öfverallt der det motsvarar behofvet, genom
direkt förbindelse mellan arbetsbyråerna å ömse sidor utan vidare förmedling
genom statsmyndigheterna.

Mot detta omedelbara utbyte vid förefallande behof och efter
centralplatsernas fria bestämmande finnas inga betänkligheter, hvarför
de kommunala arbetsbyråerna skola förses med anvisningar i detta
hänseende.»

Dessförinnan hade ett samarbete med Baden kommit till stånd.

De 3 sydtyska centralisationsomrädena hafva således från och med
1898 slutit sig tillsammans i syfte att genom utbyte af vakanslistor
vidga fältet för hvarje landsorganisations verksamhet och underlätta
bemödandena att utjemna anbud och efterfrågan i olika arbetsbrancher
under olika tider inom hvarje land.

Konferens i Karlsruhe.

På inbjudning af dr J. Jastrow, privatdocent lör statsvetenskap
vid universitetet i Berlin, samlades till öfverläggning i Karlsruhe den
13 september 1897 135 representanter för olika arbetsanvisningsanstalter
från 28 orter i Preussen, 7 i Bayern, 3 i Sachsen, 12 i Wiirtemberg,
11 i Baden, 3 i Hessen, 1 i Mecklenburg-Schwerin, 2 i Sachsen-WeimarEisenach,
1 i Reuss j. L.; derjemte från Bremen, Hamburg, Strassburg
och Altkirch (Elsass-Lothringen), Bern (Schweiz), Wien och Budapest
(Österrike-Ungern) och Tokio (Japan).

Dr Jastrow hade för sin idé vunnit den badensiska centralorga -

Motioner i Andra Kammaren N:o 1~>2.

nisationen, i första hand dess ordförande, Geheimer Oberfinansrath Fuchs,
som åtog sig att leda konferensens förhandlingar. Anstalten i Karlsruhe
hade mottagit uppdraget att verka som lokalkomité.

Hur denna konferens uppfattades af myndigheterna i Baden torde
bäst framgå af de anföranden, hvarmed konferensen öppnades.

Sedan finansrådet Fuchs tackat för förtroendet att utses till konferensens
president, lemnade han ordet till herr minister ialrådet Braun,
som helsade konferensen med följande ord:

»Mina herrar! Herr ordföranden har haft den godheten att till
edert sammanträde i dag inbjuda storhertigliga inrikesdepartementet,
och min chef, hans excellens konseljpresidenten Eisenlohr, har åt mig
uppdragit att öfvervara detsamma och att till Eder framföra storhertigliga
regeringens helsning. I kunnen vara vissa derom, att detta icke
är blott och bart en höflighet, ty storhertigliga regeringen har städse
egnat platsanskaffningsfrågan det lifligaste intresse genom att icke
blott hänvisa sina organ att bistå desamma med råd och dåd, utan
äfven vid anstalternas grundande lemna finansielt understöd. Ett sådant
understöd skulle i och för sig icke varit nödigt, ty anstalterna funno,
då de fylde ett trängande behof, genast ett rikt fält för sin verksamhet,
voro från första början i tillfälle att stå på egna fötter samt hafva
hittills verkat godt och framgångsrikt. Understödet kom också i annan
mening. Regeringen ser nemligen i platsanskaffningsanstalterna ekonomiska
inrättningar till främjande af industri och näringar, och detta
lika mycket i arbetstagarnes som arbetsgifvarnes intresse. I öfverensstämmelse
dermed blefvo de af ministeriet beviljade bidragen i första
rummet afsedda till att möjliggöra genomförandet af platsanskaffningens
kostnadsfrihet, och å andra sidan skulle de tjena till att underlätta
grundandet af en föreningslänk för anstalterna samt deras omedelbara
förbindelse sins emellan genom anlitande af telefon — — —».

Borgmästaren Krämer i Karlsruhe fick derpå ordet och yttrade:
»Mina herrar! Mig tillkommer det angenäma uppdraget att å staden
Karlsruhes vägnar helsa eder hjertligt välkomna. I hafven i stort antal
och för första gången från hela Tyskland infunnit Eder här, och det
är en egen tillfällighet, att den stad, der I sammanträden, också, mig
veterligen, är den första, i hvilken en anstalt för allmän platsanskaffning
uppstått. Denna anstalt framkom på sin tid genom ett antal föreningar
och intressentgrupper samt understöddes af staden. Den liar motsvarat
alla förväntningar, ja, den har till och med öfverträffat dem. Vi kunna
säga, det denna anstalt har för oss blifvit en verklig välfärdsinrättning,
som vår stad numera alls icke skulle kunna umbära. Det är ju ock

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

utom all fråga, att vid industriens väldiga uppsving, vid utförandet af
stora företag, vid stor byggnadsverksamhet i städerna en fortgående
tillgång och en lika fortgående efterfrågan på arbetskrafter förefinnes.
Lösningen af denna fråga kan endast då blifva god och rigtig, när
stora utgreningar af platsanskaffningsanstalter syssla dermed. — Låtom
oss hoppas, att Eder öfverläggning i dag skall bidraga till att låta det
eftersträfvade målet komma närmare! Och härmed tillönskar jag dessa
öfverläggningar den bästa framgång.»

Rörande verkningarna af den samslutning mellan anstalterna till
landsorganisationer, som de sydtyska staterna företagit, yttrade presidenten
för Badens räkning följande:

»Den mycket nära liggande frågan, huruvida den badiska centralföreningen
visat sig vara en praktisk inrättning och särskildt uppnått
det målet att höja de enskilda byråernas arbetsförmåga och att hos
dessa allt mera befästa insigten om de stora fördelarna af ett ömsesidigt
hjelpande samarbete, den frågan kan jag i vidaste omfång besvara med
ja. Jag vågar i detta afseende hänvisa till innehållet af första årsberättelsen
öfver föreningens verksamhet, af hvilken framgår icke blott,
att under året 1896 hela antalet af tillfredstälda arbetsgivare och arbetstagare
uppgått till öfver 60,000, och att i fråga om qvinliga tjenare uppnåtts
en totalsumma af 14,000, utan äfven att alla ifrågavarande anstalter
befinna sig i god utveckling.

En ytterligare bekräftelse på mitt påstående lemnar behandlingen
af de frågor, hvilka under det den 17 maj detta år hållna årsmötet
kommo till pröfning. Dessa frågor — om platsanskaffningsbyråernas
ställning till luffarna, till arbetsgifvarna på landsbygden o. s. v., om
nödvändigheten af filialer eller om de på tjenarinneväsendets område
eftersträfvansvärda reformerna — hafva allesammans uppstått med
anledning af de under byråernas verksamhet hittills samlade erfarenheterna.

Den frågan slutligen, huruvida det är önskvärdt, att liknande
föreningar som redan finnas i Baden, i förvaltningsdistriktet Dusseldorf
och i Wiirtemberg och äro under bildning i Bayern och Hessen, äfven
snart komma till stånd i tyska rikets alla öfriga länder och provinser
och huruvida derigenom grundandet af en gemensam tysk förening skulle
Bih. till Riksd. Frat. WOO. 1 Samt. 2 Afd. 2 Band. 37 Håft. 13

Motioner i Andra Kammaren, JS:o 152.

kunna främjas, den frågan måste jag likaledes obetingadt besvara med
ja. Enligt hittills gjorda rön skall behofvet af dessa föreningar göra
sig allt mera gällande, och detta så mycket mera som de äro i stånd
att tillbörligt rätta sig efter de enskilda verksamhetsområdenas särskilda
egendomligheter. Också är det utan tvifvel ett lika upphöjdt som vårt
nationella sjelfmedvetande mycket tilltalande mål att åt hela vårt tyska
näringslif snarast möjligt på ett enhetligt sätt skänka fördelarna af den
organiserade kostnadsfria arbetsanskaffningen. Men dertill fordras framför
allt, att öfver alla de olika delarna af vårt fädernesland utsträckes
ett så fullständigt nät som möjligt af anstalter, hvilka finna förutsättningen
för inre styrka och arbetsförmåga deri, att de tillhöra en territoriel
förening, som tager hänsyn till deras särskilda behof. Först då denna
gr undval skapats, torde det ytterligare steget till bildandet af ett tyskt
centralorgan vinna den rätta och af oss alla efterlängtade framgången.»

I denna uppfattning var konferensen ense med sin president, om
man undantager representanten för Arbetsgifvareförbandet i Hamburg
A. Martens, som stälde sig afvisande till hela idén med s. k. opartiska
eller paritetiska kommunala arbetsanvisningsanstalter. Men hans anspråk
vunno gehör endast hos ett försvinnande fåtal.

Af de många och intressanta frågor, som voro uppe till debatt,
är det endast en, som jag vågar här upptaga i detalj till närmare
redogörelse, och jag tror mig göra det bäst genom att i sammandrag
återgifva debatten i densamma. Denna fråga var också en af de allra
vigtigaste, jag menar den om

Strejkkl ausuler.

Härom yttrade stadsfullmägtigen doktor J-lesch, Frankfurt a. M.:
»Den frågan, huru en offentlig arbetsbyrå har att förhålla sig i händelse
af strejk, framträdde genast för mig, då jag år 1889 sysselsatte mig
med upprättandet af en offentlig arbetsbyrå i Frankfurt am Main. Mitt
intresse var då väckt genom de öfverläggningar, som 1888 egt rum i
Briissel under borgmästare Buls’ ordförandeskap, men icke ledt till
något resultat, emedan arbetarena betecknat just afspärrandet af arbetsbyrån
i händelse af strejk såsom ett första vilkor för sin medverkan,
under det att arbetsgifvarena lika bestämdt fordrade, att byrån måste
oförändradt fortsätta sin verksamhet. När vi derför i november 1889
i Frankfurt am Main trädde i underhandling med arbetarna, betecknade
vi genast denna punkt såsom en öppen fråga, då, principielt taget,
arbetarenas fordran, att arbetsbyrån icke skulle få vara dem till förfång

Motioner i Andra Kammaren, K:o 152.

i deras lönestrider, icke föreföll oberättigad. Öfverläggningarnu blefyo
då utan resultat och återupptogos hos oss liksom i andra städer först
några år senare under inflytande af den 1893 af erkeskiftet i Frankfurt
arn Main inkallade sociala konferensen om arbetslöshet och arbetsförmedling.
Sedan dess hafva bildats rätt många arbetsbyråer, hvilkas
stadgar föreligga här i dag i den med konferensen förbundna utställningen
af trycksaker. Jag har förut genomläst desamma och dervid
öfvertygat mig om huru olikartadt frågan är ordnad i de särskilda
arbetsbyråernas stadgar. I några få, t. ex. för Stuttgart och Ulm, föreskrifves
direkt, att arbetsbyrån i händelse af strejk har att obehindradt
fortsätta sin verksamhet, att den alltså skall verka tvärt emot arbetarenas
omnämnda fordran. Likväl hafven I hört, att man just i Stuttgart å
arbetarenas sida är fullkomligt nöjd med den derstädes befintliga stadskommunala
arbetsbyrån. Flere stadgar omnämna öfver hufvud taget
icke frågan; andra åter, t. ex. de för Aachen och Köln, föreskrifva o vilkorligt,
att arbetsbyrån i händelse af strejk har att inställa sin verksamhet;
andra, såsom i Mainz, Miinchen, Strassburg, Trier o. s. v., göra
verksamhetens inställande eller fortsättande i händelse af strejk i visst
afseende beroende af yrkesdomstolens anlitande af de tvistande. Hos
oss i Frankfurt var ursprungligen föreskrifvet, att i händelse af strejk
den af medlemmar af yrkesdomstolen bildade förvaltningskommissionen
kunde besluta om inställande af arbetsbyråns verksamhet. Sedermera
hafva distriktskomitén och provinsialkomitén strukit denna bestämmelse,
så att äfven vi icke hafva några som helst föreskrifter om denna sak
och i allt fall äro förhindrade att ensamt på grund af pågående strejk
stänga vår verksamhet för en arbetsgivare.

Jag står visserligen nu som förr på den ståndpunkten, att i teorien
arbetarne hafva rätt, när de fordra inställande. Om en arbetsgivare,
hvars arbetare äro inbegripna i strejk, lätt kan få andra arbetare, stärkes
han utan tvifvel i sitt motstånd; och om arbetsbyrån lemnar honom de
nödiga arbetskrafterna, så tager den faktiskt parti för honom. Men i
praktiken är, såsom det numera visat sig, bestämmelsen temligen värdelös,
något, som bevisas icke blott genom Stuttgart-arbetarnes välvilliga
sinnesstämning mot deras arbetsbyrå, som enligt stadgarne icke får
fästa sig vid någon strejk, utan äfven genom ett lugnt betraktande
af förhållandena såsom de faktiskt äro. Den stadskommunala arbetsbyrån
gagnar arbetsgivaren, som söker en eller flere arbetare, den
besparar honom annonser, godtgörelsen åt platsförmedlaren, de .arbetslöses
besvärliga mönstring i hans verkstad o. s. v. Den gagnar äfvenledes
arbetstagaren, som raskare, billigare och oberoende af förmedlare

100 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

får kännedom om de lediga platserna. Men för arbetsgifvaren blir den
öfverflödig, så snart det faktum, att bos honom finnas lediga platser,
är på annat sätt tillräckligt bekant. Men detta är just fallet vid hvarje
större strejk. Uppstår en sådan, så bekantgöres detta i alla tidningar.
En hvar inom och utom staden vet det. Arbetsgifvaren, för hvilken
samtliga arbetare uteblifvit, vare sig han nu är en storfabrikant, som
ensam sysselsätter tusentals arbetare, eller en af flere småfabrikanter,
om strejken omfattar en stor industrigren, behöfver icke göra annat
än afvakta resultatet af detta utan hans åtgörande skeende tillkännagifvande
eller i värsta fall gifva en agent i uppdrag att släppa ut en
liten annons, på det att alla arbetare, som möjligen äro hågade att
antaga de lediga platserna, må vända sig till den ifrågavarande fabriksorten.
Finnes det således sådana arbetare, så får han arbetskrafter
byråerna förutan; finnes det icke några, så kan ej ens arbetsbyrån
hjelpa honom, äfven om den ville. Framgången eller misslyckandet
af en strejk kan sålunda, åtminstone så länge bredvid de stadskommunala
arbetsbyråerna fortfarande finnas alla dessa andra, mycket kraftigare
sätten för bekantgörande af lediga platser, aldrig vara beroende
af arbetsbyråernas hållning.

Följer månne häraf, att arbetsbyråerna öfver hufvud taget icke
böra bekymra sig om tillvaron af en strejk, att alltså Stuttgarts arbetsbyrås
stadgar i viss mån äro ett uttryck för det, som äfven ur allmänna
synpunkter är att rekommendera och skulle rättfärdigas? För visso icke.
En strejk är fast mer under alla omständigheter en för det ifrågavarande
arbetsförhållandet vigtig sak. En arbetare skall möjligen icke antaga
en plats, om den blifvit ledig genom en strejk, och skall genast lemna
den igen, om han obekant med saken antagit den. Arbetsbyrån, hvilken
måste vinnlägga sig derom, att de arbetsförhållanden, som den ordnar,
äro varaktiga, är pligtig att på förhand göra parterna uppmärksamma
på de omständigheter, hvilka möjligen kunna utöfva inflytande
härpå. Den kommer alltså att handla rigtigt i det fall, då den meddelar
arbetaren, som frågar efter plats, att den uppgifna platsen blifvit
ledig i följd af strejk, liksom den har att meddela arbetsgifvaren, att
sista anställningen, som innehafts af den arbetare, på hvilken byrån
ger anvisning, varit i en fabrik, hvilken utestängt sina arbetare. Vill
fabriksegaren antaga arbetaren, ehuru han derigenom skadar sin kollega
i dennes strid med arbetarne, så blir meddelandet för honom
likgiltigt; vill han det icke, så kommer han att afskeda arbetaren, så
snart han får kännedom derom, äfven om arbetsbyrån skulle hafva
förtegat det för honom.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152

101

Det går ju, öfver hufvud taget, icke an att uppställa den satsen,
att arbetsbyrån icke alls får bekymra sig om arbetsvilkoren, att den
helt enkelt har att på tillfrågan automatiskt angifva de för byrån bekanta
lediga platserna. Den, som fordrar detta, behöfver blott tänka
på det fallet, att en arbetsgifvare, som utöfvar ett i sedligt afseende
anstötligt yrke eller drifver ett, såsom allmänt kändt är, ohelsosamt
handtverk, begär arbetare! Det af mig i fråga om strejk rekommenderade
förhållandet är således ingenting annat än det, som en arbetsbyrå
för öfrigt har att iakttaga rörande alla omständigheter, som eljest
äro af vigt för fortvaron eller upphörandet af arbetsförhållandet.

Jag kommer sålunda‘till det resultatet, att den mycket dryftade
frågan öfverskattas beträffande sin vigt. Detta öfverskattande var möjligt,
så länge praktisk erfarenhet saknades och så länge arbetsbyråernas
verksamhet uppskattades och bedömdes blott och bart teoretiskt. Med
vår nuvarande kännedom och erfarenhet på detta förvaltningsområde
står saken annorlunda: nu för tiden måste hvarje opartisk person, som
gör allvar af denna sak och som icke möjligen endast vill bereda de
stadskommunala arbetsbyråerna svårigheter och upphetsa dem mot
arbetarne, medgifva, att strejkklausulen är utan praktisk betydelse,
emedan arbetsbyråerna, till och med om de ville1, alls icke skulle vara
i tillfälle att afgöra en strejks framgång eller misslyckande. Arbetarnes
skydd i deras lönestrider består icke i arbetsförmedlingens inställande, utan
i stör landet of deras organisation, hvilken juridiskt lika väl står utom
den offentliga arbetsbyrån, som arbetsgifvarnes organisationer icke få
hafva något rättsligt inflytande på arbetsförmedlingens gång.»

Bokbindaren Jöhler, Stuttgart (representant för arbetstagare-bisittarne
i yrkesdomstolen och för de förenade handtverksskråna): »På den
tiden, då vi i Stuttgart agiterade för upprättandet af en stadskommunal
arbetsbyrå, var vår närmaste uppgift för det första kostnadsfri arbetsförmedling!
och för det andra arbetsförmedlingens inställande i händelse
af strejk. Vi måste så mycket mera beakta detta, som vi dermed voro
i full öfverensstämmelse med de andra tyska städernas organiserade
arbetarekår. Ty det torde vara bekant, att detta ämne ej så sällan
behandlades på våra yrkeskongresser. Man sade då, att, om vid en
strejk arbete fortfarande förmedlades af arbetsbyrå, denna då gjorde
strejkbrytaretjenst; och detta måste förhindras. Nu synes det mig,
att döma af herr referentens framställning, att man vill framkalla ett
kompromissförslag. Man menar, att denna strejkklausul icke innebär

102

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

någon fara. Vi äro efter de gjorda erfarenheterna icke mera så påstående
i fråga härom. Icke desto mindre kunna vi dock icke låta denna punkt
helt och hållet förfalla. Ty om jag också ger herr Flesch alldeles rätt
deri, att en strejk aldrig förblir obekant, så borde dock till arbetsbyråns
folk ställas den upplysningen: Ser ni, der pågår strejk. Nu hafva vi
i Stuttgart verkligen på sin tid upplefvat den händelsen, att arbetsgifvarne
vid en partiel strejk i en maskinfabrik uppreste sig deremot,
att man gjorde arbetarne uppmärksamma derpå. Vi voro ense med
arbetsbyråns president deri, att denna rätt måste tillerkännas byråföreståndaren.
Min personliga ståndpunkt i frågan är den, att vid utbrott
af strejk yrkesdomstolen, herrar tjenstemän och de inflytelserikare yrkesidkarne
måste uppbjuda alla medel för att åstadkomma ett vädjande
till förlikningsnämnden — som bekant, måste båda parterna vara ense
derom — och att i sådant fall genom arbetsbyråns president arbetsgifvarnes
och arbetstagarnes kommission kallas till sammanträde och man
der förhandlar.

Detta bar jag att säga ur arbetarekårens synpunkt. Detta gäller
särskildt herrar presidenter i arbetsbyråerna, hvilka ju för det mesta
äfven äro ordförande i yrkesdomstolarna. Det får man väl åtminstone
begära, att man skänker våra sträfvanden uppmärksamhet, att man noga
öfverväger fordringarna af arbetarna — och jag vågar påstå, att den
tyska arbetarekåren är nog skolad och icke uppställer oberättigade
fordringar — i kretsen af tjenstemän, att man erkänner deras berättigade
innehåll och erbjuder sin hjelp till att dessa fordringar, såvida
man gillar dem, icke blott erkännas teoretiskt, utan ock verkligen
genomföras. Alla de herrar tjenstemän, som äro här, sträfva hvar och
en efter förbättring. Så gör också arbetaren, som ju säljer sin arbetskraft;
och att han äfven fordrar den bästa betalning för denna, det är
sjelfklart. I torden vara ense med mig deri, att man måste arbeta
på förkortandet af arbetstiden, och att alla strejker, eller åtminstone
sådana, som äro nödvändiga för uppnående af detta mål, äfven enligt
Eder åskådning måste erkännas såsom berättigade. I tjenstemannakretsar
är arbetstiden sällan längre än åtta timmar. Om nu arbetaren
å sin sida sträfvar för förkortad arbetstid, så borde man låta detta
vara hans goda rätt, och arbetsbyrån såsom sådan bör icke taga parti
åt någotdera hållet — hvarken för arbetsgifvare eller för arbetstagare.

Jag är alltså för, att vid strejker arbetsförmedlingen fortsättes,
men att hvarje arbetssökande uppmärksamgöres på strejken.

Motioner i Andra Kammaren, N;o 152. 103

Yrkesdomstolspresident doktor Blendermann, Bremen: I Bremen
har för längre tid sedan hela yrkesdomstolen hållit flere sammanträden,
vid hvilka ett till senaten ingifvet reglemente för en blifvande arbetsbyrå
faststälts. Deri finnes ingenting bestämdt för strejk. Jag är af
den åsigten, att bisittarna anslutit sig till den meningen, att byrån icke
skall göra fortsättandet af sitt arbete beroende af en strejk. Dess
tjenstemän hafva att på grund af noggrant upprättade listor åt hvarje
arbetssökande uppgifva möjligen lediga platser och åt hvarje arbetsgivare
de arbetare, som anmält sig för hans arbetsbranche. Skulle
byrån i händelse af sirejk eller af lock-out inställa sin verksamhet, så
finge detta utseende af att byrån toge parti åt ena eller åt andra hållet.
Byrån åter måste städse fullkomligt opartiskt sköta sin uppgift. Och
detta gör den visserligen endast då, när den städse åt hvarje arbetsgivare
och arbetare, som vänder sig till densamma, lemnar sanningsenliga
och fullständiga upplysningar och öfverlemnar åt arbetsgivaren,
huruvida han vill i sin tjenst taga de för honom namngifna arbetarne,
och likaledes åt arbetaren, huruvida han vill antaga det för honom
uppgifna arbetet. Jag hyser den lifliga förhoppningen, att det snart
skall lyckas att med dessa grundsatser i Bremen få till stånd en
arbet sbyrå.

Arbetstagaren-bisittaren Dominé, Frankfurt a. M.: Om jag tager till
ordeti denna fråga, så måste jag konstatera, att jag i allmänhet gillar herr
stadsfullmägtigen doktor Fleschs framställning. Att en arbetsbyrå icke
alls har att bekymra sig om strejker, det är en ohållbar ståndpunkt.
Jag tror, att lika litet som en arbetsbyrå förmedlar arbete bland tjenstefolk
i sådant fall, då sedligheten löper fara, således icke lånar sig till
kopplaretjenst, lika mycket måste man tillerkänna densamma pligten
att fästa arbetarnes uppmärksamhet derpå, att strejk pågår der och der.
Likaså der arbetaren notoriskt pressas. Om en arbetsgivare hvar
åttonde eller hvar fjortonde dag har nya arbetare, så blir väl detta i
ögonen fallande för arbetsbyrån, och det är densammas pligt att efterforska,
hvarför han jemt och ständigt söker nya arbetare. Visar det
sig vid undersökningen, att det beror på dålig betalning eller på dålig
behandling, då borde arbetsbyrån inställa sin verksamhet och förklara:
betalar du icke, så har du icke heller någon rätt att få arbetare. Der
notorisk pressning föreligger, måste arbetsbyrån hafva icke blott rättighet,

104: Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

utan äfven skyldighet att göra arbetarne uppmärksamma derpå: der
kan ni visserligen få arbete, men endast på de och de vilkoren. Om
detta sker, då skall en sådan arbetsbyrå också vinna förtroende bos
arbetarne, om de också för ögonblicket stå på afstånd. Då skola de
säga: der går det rättvist till, den understödja vi i vårt eget intresse.
Det måste blifva en skyldighet för arbetsbyrån att meddela arbetarne:
af de och de skälen bar strejk utbrutit, och åt arbetarne måste inrymmas
rättigheten att få uppehålla sig i arbetsbyråns lokaler för att
eventuelt lemna upplysningar åt arbetsvilliga.

Stadsfullmägtigen Pohl, Königsberg: Jag delar herr doktor Blendermanns
åsigt, att arbetsbyrån gör bäst i att utan hänsyn till strejk
eller lock-out fortsätta sin verksamhet. Men framför allt måste jag
uttala mig mot att arbetsbyrån i hvarje enskildt fall pröfvar, huruvida
den skall fortsätta sin verksamhet, och gör fortsättandet beroende deraf,
huruvida arbetsinställelsen eller lock-outen är berättigad eller icke.
Härvidlag skulle den under vissa omständigheter komma i den belägenheten
att sitta till doms öfver skiljedom från yrkesdomstols förlikningsnämnd
och komma i motsägelse mot densamma, vare sig förlikningsnämnden
förklarat arbetarnes fordringar grundade eller ogrundade.
Detta måste under alla omständigheter undvikas för att icke undergräfva
förlikningsnämndens auktoritet, och redan af det skälet är det
rådligt för arbetsbyrån att hvarken bry sig om lock-out eller strejk,
utan lugnt fortsätta sin verksamhet.

Bokbindare Jöhler, Stuttgart (slutord): Efter de upplysningar, som
här lemnats oss genom herr doktor Flesch och genom diskussionen,
tror jag, att vi, arbetarnes representanter, kunna ställa oss på den
ståndpunkten, att strejkklausulen i stadgarne förefaller öfverflödig, och
att en hänvisning på strejk genom arbetsbyrån är tillräcklig. Om arbetaren
gör strejkbrytaretjenst, så kommer han att göra det, vare sig
arbetsbyrån fortsätter sin verksamhet eller icke. Efter detta uttalande,
som under alla omständigheter varit nödvändigt, tro vi, att vi känna
oss ense med våra komitenter, och vi skola äfven utåt representera
den här intagna ståndpunkten.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

105

Stadsfullmägtigen doktor Flesch, Frankfurt a. M. (slutord): Jag
får först och främst uttala min glädje deröfver, att herr medreferenten
och jag i så hög grad öfverensstämma. Jag anser detta för ett mycket
vigtigt, måhända det vigtigaste resultatet af konferensens öfverläggningar.
Hittills har strejkklausulen framstält just den punkt, till hvilken
de principiella tvisterna mellan arbetare och arbetsgivare anknutit sig,
hvilka tvister så ofta hindrat eller försvårat uppkomsten af offentliga
arbetsbyråer eller åtminstone från början framkallat misstroende och
misstämning mellan arbetarne och de stadskommunala förvaltningsmyndigheterna.
Det är högeligen glädjande, om nu den meningen
vinner gehör, att denna punkt icke är värd att tvista om, och att denna
svårighet icke får uppresa sig mot inrättandet af kommunala arbetsbyråer,
som under alla omständigheter beteckna ett framsteg i förhålInnde
till de enbart industriella, de ensamt i arbetsgifvarnes händer
befintliga och de allmännyttiga eller välgörande byråerna, man må nu
vara af olika åsigt i fråga om desammas framtida utveckling.

Med allmän glädje öfver denna öfverensstämmelse fruktar jag
visserligen, att det skulle vara alltför sangviniskt att uppfatta medreferentens
ord så, som om arbetarne i allmänhet tänkte som han. Åtminstone
skulle han, om han komme till Frankfurt, med denna åsigt blifva
illa åtgången af arbetarnes ledare derstädes såväl i pressen som vid
mötena. Beslutet att icke sända ombud till denna konferens blef der
vid handtverksskrå-kartellen, som visserligen är helt och hållet beroende
af dervarande socialdemokratiska parti, för kort tid sedan motiveradt
med hänvisning till saknaden af strejkklausul i vår arbetsbyrås stadgar,
och vår hållning, som strängt motsvarade mina föregående uttalanden,
brännmärktes på det häftigaste såsom kränkning af arbetareintressena,
naturligtvis utan att man ens på minsta sätt sökte motivera dessa angrepp.
Jag är alltså tyvärr i den belägenheten, att jag nödgas — åtminstone
hvad vidkommer vår stad och denna sak —- bestrida herr
medreferentens påstående, att tyska arbetarekåren är nog skolad för
att icke uppställa några falska kraf; men jag känner en liflig glädje
öfver att stämma öfverens med de af herr medreferenten representerade
Stuttgart-arbetarne.

1 öfrigt gifva mig äfven öfriga herrar talares yttranden ringa anledning
till genmäle. Blott en punkt skulle jag vilja vidröra, lag
tror icke — såsom herr embetsbroder Blendermann — att. arbetsbyrån
kan inskränka sig till ett enkelt meddelande till arbetarne om lediga
platser. Jag har redan anfört exempel på att den icke lår anskaffa
BJi till ltilcsd. Prof. 1900. 1 Sami 2 Afd. 2 Band. 37 Häft. 14

106 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

arbetare åt notoriskt osedligt drifna yrken. Den torde ej heller få det,
om dess ingripande skulle af andra skäl kunna sätta den allmänna ordningen
på spel, t. ex. om den i en tid af upphetsning, af nationella
motsatser skulle afsända italienska arbetare till Frankrike eller czeckiska
arbetare till Tyskland, och dylikt kan mycket väl förekomma vid
arbetsinställelse — äfven oafsedt den enligt min mening bestående
skyldigheten att lemna meddelande om tillvaron af strejk. Men äfven
om man bortser från dylikt, så kan dock i arbetsbyråns dagliga praxis
meddelande om löner, om arbetsvilkor o. s. v. alls icke undvikas. Vi
hafva i dag sett, att särskildt arbetsbyrån för landsbygden alls icke
kan undvara sådant meddelande, just emedan ingen reflekterar på plats
utom stad, om han icke vet, hvad som der bjudes honom. Visserligen
måste arbetsbyråerna, om de efterhöra lönevilkor, också kunna skydda
sig mot att arbetsgifvarne — såsom t. ex. iakttagits under arbetsbyråns
i Frankfurt korta praktik — lemna sämre arbetsvilkor, än som uppgifvits
för arbetsbyrån. Om för oss uppgifves, att det kan förtjenas
ända till 3 mark, och arbetaren, som i förlitande derpå antagit plats
utom kommunen, sedan får endast 2 mark, så är detta rent af farligt
för arbetsbyråns goda rykte. Dock, detta leder från det egentliga
ämnet. I hufvudsak gläder det mig än en gång att kunna konstatera,
att den åsigt, som jag genom praktik bildat mig rörande den så mycket
omtvistade strejkklausulen, äfven gillas af de här representerade arbetande,
något som berättigar till den förhoppningen, att hela stridsämnet
snart skall försvinna.

D:r Jastrow afslutade förhandlingarna sålunda: »Jag tror, mina
herrar, att vi i ett hänseende hafva varit öfverraskade af karakteren
af våra förhandlingar denna eftermiddag. Vi de förberedande arbetena
för denna konferens voro alla deltagare angelägna om att från de allmänna
förhandlingarna utesluta och åt gruppsammanträdena öfverlemna
ämnen, som kunde vara af på något sätt invecklad natur, t. ex. genom
beröring med politiska dagsfrågor. På detta sätt skulle den mest opolitiska,
rent tekniska karakteren af de allmänna förhandlingarna på det
strängaste bevaras. Men å andra sidan skulle gruppsammanträdena
lemna möjlighet till dryftning af sådana frågor, som kunna fora in på
de politiska motsatsernas område, emedan det ju icke är möjligt att
lemna vigtiga frågor odryftade, derför att de på samma gång äfven

107

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

hafva eu politisk sida. Vi voro alltså beredda pa, att det skulle ga hett
till vid gruppsammanträdena. I detta hänseende hafva vi fått vara med
om en fullständig öfverraskning. Denna eftermiddags förhandlingar
om delvis dock rätt kinkiga ämnen hafva i fråga om diskussionens lugn
alls icke stått efter förmiddagens.

På ett rent af slående sätt har detta visat sig vid förhandlingarna
om strejkklausulen. Fordran att i stadgarna för en offentlig arbetsbyrå
intaga den klausulen, att arbetsbyrån i händelse af strejk skall inställa
sin verksamhet, har vid magistraternas, stadsfullmägtiges och yrkesdomstolsbisittarnas
förhandlingar samt äfven i den hithörande litteraturen
ledt till de mest lidelsefulla debatter. I dag, då denna fordran
för första gången gjorts till ämne för en diskussion mellan fackmän
på arbetsbyråväsendets område, har ingenting af denna lidelsefullhet
märkts, och resultatet af den från alla sidor med. lugn och sakkännedom
förda debatten är detta: i praktiken ställa sig förhållandena helt
annorlunda, än denna klausuls försvarare eller motståndare antaga. Från
alla håll, äfven från sådana arbetarerepresentanter, som i princip fasthållit
vid klausulen, har gifvits uttryck åt den öfvertygelsen, att klausulen
öfver hufvud taget icke eger den betydelse, som tillskrefs densamma
på en tid, då man ännu icke hade någon erfarenhet i detta hänseende.
Det finnes andra medel än klausulen att tillvarataga arbetarnas
rättigheter, och likaledes finnas vid lönestrider till skyddande^ af
de kämpandes rättigheter medel, i jemförelse med hvilka arbetsbyråns
öppethållande genom tvång blir praktiskt betydelselöst. Här visar sig
i ett enskildt fall, hurusom den finare utbildningen af en förvaltningsinstitution
genast till förvaltningsteknikens område öfverflyttar flere
frågor, hvilka man till en början ansåg helt och hållet vara en den
politiska öfvertygelsens och partiståndpunktens sak.

Om vi i en af de af oss afhandlade punkterna, frågan om arbetsbyråväsendet
och arbetarne på landet, icke varit lika lyckliga i fråga om
resultat, så kan detta väsentligen vara ett tecken till att just arbetsbyråtekniken
icke ännu är tillräckligt utvecklad. Först när mera praktisk
erfarenhet kommer att finnas rörande arbetsbyråväsendet och landsbygdens
arbetare, rörande sättet för dess skötande, rörande de missförhållanden,
som dervid framträda, med andra ord, när äfven här arbetsbyråväsendets
förvaltniugsteknik blir mera utbildad, skall denna
fråga kunna dryftas på ett mera fruktbärande sätt. Det, som på förmiddagen
under förhandlingarna rörande landsföreningar yttrades om
hvarje arbetsbyrås organiska förbindelse med den omgifvande lands -

108

Motioner * Andra Kammaren, N:o 152.

bygden, bildar i detta hänseende ett värdefullt tillägg till våra gruppförhandlingar.

De yttranden, som vi hört om de offentliga arbetsbördernas förbindelse
med fack förening styr aerna i hemorten, hafva öfvertygat oss derom,
att åstadkommandet af en dylik regelbunden förbindelse bör utgöra en
af de närmaste uppgifterna för den allmänna arbetsbyrån på hvarje ort,
under det att en anuan punkt, arbetsbyrdns ställning till arbetssökandes
yttringar af lätja, visserligen ledt till erkännande af missförhållanden,
men icke ännu till något förslag om ett allmänt erkändt botemedel.

En riklig mängd af ämnen, hvilkas dryftande dstund as vid framtida
liknande sammankomster, har här framstälts för oss. Utom frågan
om platsanskaffning åt qvinliga tjenare, i hvilken fråga enligt i Miinehen
vunnen erfarenhet ingalunda vidare kan sägas, att den offentliga
arbetsbyrån. saknat framgång, och hvilken numera är att betrakta såsom
ett af de vigtigaste ämnena för utbyte af erfarenhet, hafva följande
nya frågor framkommit: missbruken i den privata arbetsbyråverksamheten
öfver hufvud, det regelbundna fördelandet på hela året af kommunala
arbeten, enkannerligen på tider af arbetslöshet, förbättrandet af
arbetsbyrastatistiken och dess tillgodogörande för den noggranna kännedomen
om förhållandena inom de särskilda brancherna, arbetsbyråväsendets
ställning till frågan om billigare resekostnader på jernvägarna
och till telefontariffen, — en mängd saker, som visa oss, i huru många
hänseenden ingripande denna institution redan är, hvilken man ännu
för några få år sedan knappt var böjd för att erkänna såsom en del
af den offentliga förvaltningen.

Vid konferensen var anordnad en värdefull utställning af trycksaker .-formulär, broschyrer och så vidare. 51 byråer hade i denna utställning
deltagit.

Lifligt intresserade af den genom konferensen i betydelse växande
frågan om arbetsanvisningens rationella ordnande, qvarstannade ett stort
antal deltagare några dagar efter konferensens slut i Karlsruhe och
höllo privata öfverläggningar. Dessa intresserade utgjorde icke endast
föreståndare eller representanter för kommunala arbetsanvisningsbyråer,
utan äfven medlemmar af statistiska centralbyråer, ombud för bandtverken
och handtverksföreningar, samt ett icke ringa antal arbetsgifvare. Man
enades under dessa öfverläggningar om följande uttalande, som förtjenar
att i sin helhet återgifvas:

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

109

»I hela vårt näringslif beror utjernningen mellan tillgång och
efterfrågan på en noggrann redogörelse för marknaden. Den enda vara,
för hvilken en sådan redogörelse icke finnes, är den menskliga arbetskraften.
Under det att oafbrutna meddelanden om befintliga förråd,
ouppfylda behof, verkligen afslutade affärer, med tillhjelp af den officiella
statistikens och de offentliga inrättningarnas hela apparat lemnas rörande
säd och olja, sprit, jern och kol, så kringströfva hos oss ännu oräknade
skaror af arbetslösa utan att ana, hvar arbete finnes för dem, och utan
hvarje hållpunkt för när och hvar tillståndet på arbetsmarknaden börjar
förbättras. Arbetsmarknadens teknik står i våra dagar på samma höjd,
hvarpå varumarknaden befann sig före införandet af börserna och de
moderna samfärdsmedlen; det är ett förhållande ungefär likartadt med
det, som ännu i dag berättas om Kina, att i en trakt af riket hungersnöd
kan råda, medan i andra skörden är så ofantligt rik, att säden får
ruttna på strået.

Till en del ligger arbetsmarknadens ofullkomliga teknik i sjelfva
sakens natur. Det visar sig just här, att menniskan ej är någon vara,
hur mycket man än må försöka att stämpla henne som en sådan. Äfven
om man ville se den om börsen påminnande fordran på genomsnittsqvalitet
uppfyld i den oerhörda betydelse, som de »olärda arbetarna»
fått i maskinernas tidehvarf, så förblir det dock ett faktum i fråga om
utjernningen mellan de olika arbetsmarknaderna, att menniskan icke
låter sig skickas hit och dit som en vara, emedan hon icke vill gå hvart
som helst. Och hon kan så mycket mindre tvingas dertill, som hon
ofta har mycket tungt vägande skäl för att icke genast gifva efter för
ett ekonomiskt tryck genom ombyte af hemvist (ombyte af skola för
barnen, afstående från vissa förmåner etc.) Menniskan är icke heller
i hvilken trakt som helst densamma som i sin hemtrakt. Frånsedt de
stora klimatiska olikheterna, som försvåra den internationella utjernningen,
så kan till och med inom samma nation en person från det inre af landet
knappast användas vid hafvet eller en slättbo i bergsbygden. På grund
af en mängd andra skäl betyder förändring af vistelseort oändligt
mycket mer för beräkningarna rörande arbetsmarknaden än blott frakttillökningen
för den döda varan.

Men alla dessa svårigheter och omöjligheter få ej afhålla oss från
att småningom förbereda en redogörelse för arbetsmarknaden, så vidt
den kan ernås. I Luxemberg upptagas platsanbud och platssökande i
hela landet med utsatta namn på en tabell, som tryckes och upphänges
i alla postlokaler. I England, der en mängd arbetarföreningar hafva
centraliserat arbetsanvisningen för sin näringsgren inom hela landet,

110 Motioner i Andra Kammaren. N:o 152.

offentliggör handelsministeriets arbetsbyrå summan af de arbetslösa,
som angifvits på sista dagen i månaden, en redogörelse, hvari i regeln
öfver 100 trades-unions med omkring en half million medlemmar deltaga,
och hvars värde ännu mer höjes genom bearbetning af landtbruksberättelser
rörande ett icke mycket mindre antal personer; ur dessa
källor hemtas den officiella statistiken rörande lönernas fluktuering.
För Tyskland, som hvarken är nog litet för det luxemburgska eller
nog utveckladt för det engelska systemet, erbjuda för närvarande de
i uppkomst stadda kommunala och allmännyttiga arbetsanvisningarna
emellertid en utgångspunkt. Ehuru de hittills dragit till sig blott en
ringa del af arbetsförmedlingen, så hafva dock deras siffror en viss
betydelse som symptom. Om det lyckas att först och främst noggrant
bestämma fluktueringen blott i denna trånga flodbädd (Rhens), så skall
i synnerhet genom större deltagande äfven af de små kommunerna den
lokala utjemningen i granntrakter icke obetydligt lättas, så vidt de
arbetssökande äro villiga dertill. Detta skulle utöfva ett nivellerande
inflytande på arbetsmarknadens och arbetslönernas fluktuering, på samma
sätt som i stor skala varumarknads- och börsberättelser under tidens
lopp haft denna verkan. Slutligen skulle en sådan periodisk redogörelse
i rättan tid upplysa sjelfva kommunalförvaltningarna om marknadens
läge och kanske hotande faror, under det dessa vid vinterns början icke
sällan öfverraskas af begäran om nödfallsarbeten. De skulle då icke
genom den plötsliga öfverrumplingen tvingas till mer eller mindre gagnlösa
arbeten, utan kunde, då arbetslöshet är i annalkande, på ett regelbundet
sätt sörja för lämpligt arbete. De svårigheter, som stå i vägen
för en sådan redogörelse, skola dess hastigare öfvervinnas, ju mer vi
jemte fortfarande beredvillighet hos arbetsanvisningsstyrelserna äfven
finna understöd hos alla dem, som hafva intresse af en opartisk och
sanningsenlig redogörelse för arbetsmarknadens eventuella tillstånd. Hit
höra i främsta rummet de ekonomiska föreningarna af de på arbetsmarknaden
med hvarandra underhandlande parterna: arbetsgifvaren och
arbetstagaren. Bland dessa föreningar finnes det knappt en, som ej
under årets lopp samlat en hop märkliga fakta rörande förändringarna
på arbetsmarknaden. Iakttagelser, som för sent blifva bekanta för allmänheten,
då de efteråt omnämnas i årsberättelsen, kunde påräkna allmänt
intresse, om de genast offentliggjordes i en opartisk redogörelse, som
icke ensidigt tjenade någondera sidan. Vi rigta en enträgen bön till
såväl arbetsgifvar- som arbetarföreningar att genom insändande af underrättelser
om brist eller öfverflöd på arbetare, om lönernas stigande eller
fallande inom de särskilda yrkena, efter förmåga understödja oss.»

111

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Detta uttalande återgafs senare i det organ för arbetsmarknaden
på detta område, som d:r Jastrow upprättat i Berlin: »Der Arbeitsmarkt».
Monatschrift der Centralstelle fiir Arbeitsmarkt-Berichte.

Den berlinska centralföreningen för arbetsanvisning både några
år samlat meddelanden från så många arbetsanvisningsbyråer som möjligt
och lemnat en sammanfattning af dem till sin årsberättelse. Denna
uppgift öfvertog sedan »Der Arbeitsmarkt», som nu månatligen lemnar
såväl detaljerade som öfversigtliga redogörelser i fråga, insamlade genom
regelbundet utsändande af postkort, hvarå formulär för rapporterna
tryckts för direkt ifyllande.

Redan 1898 kunde dessa månadsberättelser omfatta redogörelser
från 35 byråer i Tyskland och 7 utländska (Österrike, Schweiz). Af
städer med mer än 50,000 invånare fattades dock ännu ett 20-tal,
deribland Dresden och Leipzig, som beherskades af arbetsgifvarnes inflytande,
till förfång för idén med opartiska anstalter. °)

Sedan dess har dock med afgjord framgång arbetats på att vinna
anslutning för planen på gemensamma månadsberättelser från alla organisationer,
de annars isolerade arbetsgifvareförbanden särskildtinbegripna.
Som ett önskemål har satts, att denna månadsstatistik skall upptaga
äfven en lönestatistik för de olika orterna och brancherna.

Förbandet af tyska arbetsanvisningsanstalter.

Förberedd genom konferensen i Karlsruhe, följde efter långa
underhandlingar i februari 1898, med bevarande af de särskilda anstalternas
sjelfständighet, tyska rikets mest betydande arbetsanvisningsplatsers
sammanslutning till -»Förbandet af tyska arbetsanvisningsanstalter})
med säte i Berlin. De provisoriska stadgarne för denna förening hafva
följande lydelse:

§ I De

tyska arbetsanvisningarna, hvilkas ombud nu äro samlade i
Berlin, stifta en förening, som bär namnet Förbandet af tyska arbetsanvisningsanstalter.
Förbandets säte är Berlin. *)

*) I juli 1898 inträdde i det tyska förbandet af opartiska arbetsanvisningsanstalter
byrån för Handtverksföreningen och evangeliska arbetareföreningarna i Dresden, och 1899
upptaga månadsberättelserna redogörelser från mer än 60 arbetsanvisningskontor i tyska riket.

112

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

§ 2.

Förbandets syfte är främjande af arbetsanvisningarnas gemensamma
intressen, särskildt:

a) främjande af de särskilda arbetsanvisningarnas utbyte af erfarenheter,
förnämligast i förvaltningstekniska frågor;

b) upprättande af en fortlöpande statistik öfver arbetsanvisningarnas
resultat enligt gemensamma grundsatser;

c) sträfvan för inrättande af arbetsanvisningar och mindre sammanslutningar
af sådana inom föreningen för åstadkommande af öfverensstämmelse
mellan tillbud och förfrågningar om arbete;

d) förmedling af förbindelse med andra föreningar;

e) de gemensamma intressenas representation utåt;

f) anordnande af konferenser, på hvilka frågor rörande arbetsanvisningarna
samt frågor, tillhörande likartade områden, komma att
afhandlas.

§ 3-

Medlem af förbandet kan hvarje arbetsanvisning blifva, hvilken
ej drifves som näring, likaså hvarje sammanslutning af sådana.

Upptagande i förbandet sker genom förbandsstyrelsen (§ 7) och
tillkännagifves i förbandsorganet (§ 8), liksom på nästa förbandsförsamling.

Mot styrelsens utslag vädjas till förbandsutskottet (§ 6).

Förbandet tillhörande arbetsanvisningar äro fullt sjelfständiga och
äro särskildt berättigade att inträda i lokala, provinsiella eller andra
sammanslutningar af arbetsanvisningar.

Minsta afgiften för arbetsåret är 5 mk.

Utträde ur förbandet kan endast ske skriftligen vid årets slut
efter 6 månaders uppsägning.

Uteslutning ur förbandet sker genom förbandsstyrelsen, så snart
förutsättningarna bortfallit; mot uteslutning vädjas till förbandsutskottet.

§ 4.

Förbandets organ äro förbandsförsamlingen, förbandsutskottet och
förbandsstyrelsen.

§ 5.

Förbandsförsamlingen består af ombud för förbandet tillhörande
arbetsanvisningar och deras föreningar. Hvarje förbandsorganisation

113

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

har blott en röst; men den har rätt att sända flera ombud. Forbandsorganisationer,
som ej sända något ombud till församlingen, kunna
representeras af en annan organisation; dock får ett ombud ej representera
mer än tre anstalter utom sin egen. Föreningar äro berättigade
att representera mer än tre dem tillhörande arbetsanvisningar, som
äro förbandsmedlemmar.

I förbandsförsamlingalröa deltager utgifvaren af förbandets tidskrift
(§ 8) med rätt att deltaga i öfverläggningarna.

Förbands församlingen håller ett ordinarie sammanträde om året.
Extra ordinarie sammanträden kunna vid behof sammankallas af utskottet.
Kallelse till sammanträde sker skriftligen senast 3 veckor
före mötestiden. Tid, ort och dagordning för förbandsförsamlingen
bestämmas af förbandsutskottet. Ärenden, som ej stå på dagordningen,
kunna upptagas till öfverläggning och beslut, så framt församlingen
ej sätter sig deremot.

Församlingens beslut afgöras genom enkel röstöfvervigt; vid beslut
om ändring af stadgarna eller förbandets upplösning erfordras en
pluralitet af tre fjerdedelar af de afgifna rösterna. Sammanträdet ledes
af förbandsutskottets ordförande eller hans representant.

§ 6‘

Förbandsutskottet består af minst elfva medlemmar, hvilka för
tre (3) år väljas af förbandsförsamlingen med enkel röstöfvervigt.
Rätten att invälja medlemmar i förbandet tillhör utskottet. Utskottets
ordförande väljes af förbandsförsamlingen. Utskottets beslut kunna
fattas genom skriftlig omröstning.

Styrelsen består af tre utskottsmedlemmar, af hvilka en är utskottets
ordförande och två väljas af utskottet bland dess medlemmar.
Den första styrelsen sköter angelägenheterna blott till nästa förbandsförsamling
och väljes af den konstituerande församlingen.

Ordföranden ombesörjer de löpande ärendena och representerar
förbandet utåt.

§ 8.

Förbandets publikationer införas
stämmes af förbandsförsamlingen.

i det föreningsorgan, som be -

Bih. till Eiksd. Prot. 1900. 1 Sam. 2 Afd. 2 Band 37 Häft.

114

Motioner i Andra Kammaren, N:ö 152.

Förbandets tidskrift är »Der Arbeitsmarkt», redigeras af d:r
Jastrow, Charlottenburg-Berlin. Intill 1 oktober 1899 utkom denna
tidskrift i månadshäften om 16 till 18 sidor, 8:vo, men derefter 2
ggr. i månaden, den 1 eller 15, i större format och kostar 2 mark för £ år.

Konferens i Munchen.

Det första möte, som hölls mellan de förenade tyska arbetsanvisningsanstalterna,
egde rum i Munchen 1898 den 26 till och med den
28 september på inbjudan af det bayerska inrikesministeriet.

Konferensen, hvars förhandlingar leddes af ordföranden i förbandets
styrelse d:r Freund, helsades å regeringens vägnar välkommen
af bayerske statsministern friherre v. Feilitzsch och å staden Miinchens
vägnar af förste borgmästaren herr Wilhelm R. v. Borscht.

Till förbandet hörde vid den tiden 32 anstalter i Preussen, 4 i
Bayern, 2 i Sachsen, 12 i Wurtemberg, 11 i Baden, 2 i Hessen, 2 i
Hamburg (Arbeitsnachweis der Patriotischen Gesellschaft och Deutschnationaler
Handlungsgehulfenverband), 1 i Colmar och 1 i Strassburg.
Alla dessa anstalter äro strängt opartiska.

I konferensen deltogo 159 representanter för dessa anstalter.
Derjemte det kongl. preussiska handelsministeriets representant herr
regeringsassessorn Neumann, representanterna för det österrikiska handelsministeriet
herr ministerialsekreteraren dr Kautzky, för storhertigliga
badiska regeringen herr regeringsrådet Lange samt ombud för den
tyska och den bayerska landtbruksstyrelsen.

Synnerlig uppmärksamhet egnades åt frågan om arbetsanvisningens
ordnande för reglerande af arbetsanvisningen på landsbygden.

Stark front gjordes mot arbetsgifvareförbandets anspråk på ensambestämmanderätten
vid arbetsanvisningen. Konferensens innehållsrika
förhandlingar återgifvas mycket fullständigt i »Det tyska förbandets
för arbetsanvisning skrifter» n:o 1.

Hvilken verkan denna planmessiga organisation af arbetsanvisningen
på grundvalen af sträng opartiskhet och allmännyttighet samt
nära anslutning af de olika på samma grunder arbetande anstalterna
redan fått, framgår tydligt genom anförande af några siffror från den
förnämsta af dessa anstalter, Miinchens.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 115

Denna byrå förmedlade 1898 följande antal platser:

Bayern (utom i Miinchen) .................................................................. 3,819

Baden ......................................................................................................... 2

Wiirtemberg .................................................... lo

Preussen ................................................................................... 4

Hessen ...................................................................................................... 1

Sacbsen ......................................................................................................

Österrike ................................................................. 16

Schweiz................................................................... 2

England ................................................................................................. 2

Frankrike .............................................................................................. 2

Italien ......................................................................................................... 6

Amerika ..............................................................................................—_2_

Summa 3,869

Byrån hade då endast två års verksamhet bakom sig.

De 12 största tyska anstalternas verksamhet under 1898 gaf
följande resultat:

		Af 100 uppdrag
	Anvisade anställningar.	frän arbets-givare blefvo utförda.	sökande bletvo anvisade plats.
Miinchen.............................	32,336	82,9	55,2
Berlin..................................	24,141	90,2 -	70,3
Stuttgart..............................	17,603	72,0	69,6
Köln ....................................	16,371	74,2	72,2
Mannheim...........................	14,966	69,3	74,2
Frankfurt am Main ........	14,590	77,9	64,3
Karlsruhe ..........................	12,498	79,7	83,2
Erfurt...................................	9,483	83,4	66,9
Freiburg.............................	8,397	81,i	71,2
Breslau.................................	7,384	77,9	64,3
Niirnberg ...........................	6,764	80,3	79,8
Konstanz.............................	6,112	90,7	95,0

Under det verksamheten i sin helhet år 1898 tillväxt (1897:
28,855; 1898: 32,336) med omkring 12 procent, har den interlokala
verksamheten, utom Miinchens område, (1897: 2,886; 1898: 3,869) tilltagit
med omkring 33 procent.

116

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Att dessa opartiska arbetsanvisningsanstalter stadigt vinna förtroende
från både arbetsgifvarnes och fackföreningarnes sida är uppenbart.
I slutet af år 1898 utsatte redaktionen af veckoskriften »Skodon
och Läder» i Berlin ett pris för den bästa utredning af frågan om
lämpligaste arbetsanvisningskontor.

Bland trenne prisbelönta skrifter erhöll den, som författats af
föreståndaren för Freiburgs stadskommunala arbetsanvisningsbyrå herr
Herman Eckert, första priset. Denna skrift publicerades i den förenämnda
tidskriften och utgafs i särskildt häfte af författaren i mars
1899 samt tillvann sig mycket erkännande, i första hand inom den
industri, till hvars tjenst utredningen skett.

Författaren uttalar sig mot hvarje plan att göra arbetsanvisningen
till ett eusidigt, magtmedel för de organiserade vare sig arbetsgifvarne
eller arbetarne och tillämpar i sin bok denna princip gent emot arbetsgifvarne
inom läderindustrien. Det oaktadt tilldömdes honom första
priset.

Fackföreningarna ställa sig med få undantag välvilliga och sympatiska
till den opartiska arbetsanvisningen, och socialisterna i Sydtyskland
gifva ofta sitt erkännande åt verksamheten.

Så har sjelfva tidningen »Vorwärts» i en uppsats den 27 mars
1898 erkänt den kommunala arbetsanvisniDgens betydelse för arbetarne
och dess förmåga att tillgodose arbetarnes intressen. Samma erkännande
lemnades på konferensen i Karlsruhe och den 8—13 maj 1899 på Handtverkskongressen
i Frankfurt am Main.

Gent emot anspråken af Leipziger-kongressens arbetsgifvareförband,
att arbetsanvisningen skall monopoliseras för arbetsgifvarens
räkning till ett magtmedel mot arbetarne i lönekampen, uppträder
nyligen berlinerfabrikanten O. Weigert i en broschyr »Arbeitsnachweise
und Schutz der Arbeitswilligem och hänvisar till vigten af opartiska
arbetsbyråer för den sociala fredens skull. Nästan samtidigt syntes
en annan broschyr, som från arbetarnes synpunkt kom till samma
resultat. Författaren är den socialdemokratiske riksdagsmannen R. Calwert,
som ekrifvit om »Arbeitsmarkt und Arbeitsnachweise (Stuttgart, I. H. W.
Dietz). Calwert lägger hufvudvigten på det intresse arbetaren har af
den tillförlitliga statistiken och de värdefulla upplysningarne om arbetsmarknaden,
som endast under opartisk ledning kunna utarbetas. I fjol
föreslogo i tyska riksdagen herrar Rösicke-Dessau och dr Pachnicke
under lifligt instämmande, att ett lagförslag skulle utarbetas, som
berättigade provinsstyrelserna att ålägga kommunalrepresentationerna
att upprätta afgiftsfria arbetsanvisningskontor under ledning af lika

117

Motioner i Andra Kammaren, N.-o 152.

många och lika berättigade representanter för arbetsgivare och arbetare
under opartisk ordförande.

I den preussiska riksdagen bar samma brännande fråga varit uppe,,
väckt från både de frisinnades och de konservatives läger, särskildt
med hänsyn till landtbrukets behof.

Luxemburg.

I denna stat användes posten sedan den 1 december 1892 i
arbetsförmedlingens tjenst.

De, som söka arbetare eller anställning, kunna till bref bäraren
eller direkt på postkontoret anmäla sådant eller också på för ändamålet
afsedda bref kort, som gratis tillhandahållas på hvarje postkontor och
af brefbärarne, inlemna meddelande derom. Skall brefkortet sändas
med posten drager det 5 cents frimärke. Sökande, som fått sin önskan
uppfyld, eger att utan kostnad på dertill afsedda brefkort underrätta
postkontoret härom. Dubbla brefkort, med betaldt svar, sändas af
postkontoren till sökande, som ej bo på platsen, med underrättelse om
lediga platser etc., som antagas kunna passa dem. För att ansökningar,
som redan utgått, skola snarast möjligt kunna afföra® från förteckningen,
äro brefbärarne ålagda att inom hvar sina distrikt hvarje
dag efterhöra, om sökandena ännu ej fått anställning. Samtliga 52
postkontor sända hvarje afton, undantagandes söndag, en lista öfver
mottagna ansökningar och återkallelser till hufvudfcontoret i Luxemburg,
hvarest de registreras och samlas på en lista, som dagligen sändes
omkring och anslås på alla postkontor. Hvarje lördag utfärdas en
veckolista om tillbud och efterfrågan, som uppslås på alla postkontor,
jernvägsstationer, hotell och restaurationer (både i stad och på landet)
liksom hos hvarje stor arbetsgivare.

Från 1 december 1892 till utgången af 1894 registrerades:

Efterfrågningar om arbete..................................... 1,940

Anmälningar om erhållet arbete........................... 1,701

Tillbud om arbete.................................................... 4,758

Arbetare antagna ............. 4,427

När arbetsgifvarne behöfva ett större antal arbetare,, begagna de
i regeln icke postkontoret, emedan de frukta, att underrättelsen härom
skall, kunna begagnas såsom ett medel till löneförhöjning. Systemet

118

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

användes mest af folk, som söka tjenare eller handtverksarbetare, under
det att dessa klasser i allmänhet söka tjenst och arbete genom annonsering,
privata tjenstebyråer eller direkt hänvändelse till arbetsgifvarne.

Österrike-Ungern.

I slutet af 1898 utarbetade den kejserliga arbetsstatistiska byrån i
Wien ett lagförslag beträffande arbetsförmedling och omfattande alla
slag af arbetssökande. Provinsbufvudorterna och alla städer med 30,000
innevånare och derutöfver skola åläggas att upprätta kommunala arbetskontor
efter sydtyskt mönster. Regeringen kan ålägga äfven andra
orter att upprätta sådana kontor.

I det österrikiska arbetsområdets möte den 14 november 1898
redogjorde ministerialsekreteraren dr Kautzky för regeringens plan att
befordra upprättande af arbetsbyråer och förpligtandet för dem att föra
statistik i nära öfverensstämmelse med det system, som följes i de
tyska södra staterna.

Det ungerska lands-industrirådet beslöt den 31 januari 1899
upprättandet af en allmän arbetsanvisning. Anvisningen skall inbegripa
alla yrken, äfven handeln, och skall söka förbindelser med motsvarande
anstalter på landsbygden.

Staten och kommunen skola endast understödja organisationen,
men icke taga del i förvaltningen.

Centra!anstalten skall upprättas i samband med handels- och handtverkskammaren
i Budapest, men oafhängig af densamma. Provinsinstitut
skola bildas efter samma principer. Arbetsförmedlingen skall tills
vidare ske gratis.

Utskott, som skola hafva ledningen af de särskilda kontoren,
skola väljas »bland arbetsgifvare, arbetare och sjelfständiga män», men
bvilka som skola välja dem, finnes ej angifvet. I händelse af strejker
och afspärrningar skall verksamheten obehindradt fortsätta.

Ryssland.

Den ryska landsföreningen af Röda Korset, som fick i uppdrag
att söka lindra nöden bland landtbefolkningen i Ryssland, upprättade
1898 arbetsanvisningsbyråer i städerna Vfa och Ssamdra. Sedermera

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 119

öfvertog guvernementets provinsstyrelse uppgiften att organisera arbetsanvisningen.

De upprättade anstalterna insända till arbetsgifvarne rundt om i
riket frågeböcker rörande huru stora arbetskrafter desse vid olika tider
af året behöfva, för hvilka slag af arbetare de hafva bruk, hvilka
löner kunna påräknas o. s. v., bostadsförhållanden, lefnadskostnader på
platsen m. m. d. På samma gång utsänder guvernementsstyrelsen
genom distriktsstyrelserna liknande förfrågningar. Samtliga inkomna
uppgifter sammanföras i guvernementets statistiska byrå.

Röda Korset lemnar arbetarne fri resa och ett dagtraktamente af
15 kopek (något mer än 30 öre). Sedan den 30 december 1898 (11
januari 1899) är på alla rikets jernbanor priset för dessa arbetssökande
sänkt till 1 af det ordinarie biljettpriset.

Liknande anstalter för arbetsanvisning äro nu träffade äfven i
Kasan, Wjätka, Perm, Ssimbirsk och Ssarätow.

Norge.

Bland främlingar, som i Munchen 1897 studerat arbetsanvisningsdriften,
var äfven en norrman, föreståndaren för Kristiania kommunala
arbetsanvisningskontor lierr Ole Groth.

Herr Groth reste på stipendium för att göra sig bekant med
arbetssättet vid de förnämsta kontoren i utlandet och algaf vid återkomsten
en reseberättelse, som bifogas denna motion.

Redan 1894 nedsatte Kristiania stadsfullmägtige en komité af 5
personer under ordförandeskap af herr advokat Dehli, hvilken komité
skulle utreda spörjsmålet, om upprättande af en »Arbetarebörsj> i
Kristiania.

Den 9 april 1896 hade komitén sitt betänkande färdigt.

Komitén hade förstått sitt uppdrag så, att den icke uteslutande
eller ens i första rummet skulle dryfta frågan om en »arbetarebörs» i
egentlig mening, utan att den skulle taga i öfvervägande, i hvilken
utsträckning och på hvilket sätt kommunen bör bistå arbetsgivare och
arbetare vid förmedling af arbete. Rörande denna frågas ställning i
utlandet hade herr Dehli utarbetat en broschyr: T>Arbeidsformidlingi>1
som förelåg i stadsfullmägtige redan vid det tillfälle, då komitén nedsattes,
och som bifogas motionen.

I Norge hade arbetsförmedling genom kontor, upprättade af

120 Motioner i Andra Kammaren, N:0 152.

arbetarne eller arbetsgifvarne eller af välgörenhetsföreningar, endast i
mycket ringa utsträckning egt rum. Detta underlättade upprättandet
af kommunalt kontor; emedan intressena ej redan voro ensidigt tillvaratagna,
kunde arbetsgivare och arbetare lättare mötas på det offentliga
kontoret.

Men att behof af fbrmedlingsorgan på detta område fans,
det framgick deraf, att vid denna tid flera privata föreningar, såsom
arbetareföreningen af 1894, nykterhetsföreningarna, den typografiska
föreningen och manufakturbiträdenas förening, dels öppnat, dels hade
för afsigt att öppna sådana förmedlingskontor. Komitén faun det
olämpligt och ofördelaktigt, om arbetsförmedlingen skulle på detta sätt
splittras och underkastas bihänsyn, hvarför den förordnade, att Kristiania
kommun skulle upprätta ett arbetsanvisningskontor med väntrum, hvari
arbetsgifvare och arbetstagare också personligen kunde aftala med
hvarandra.

Ett sådant offentligt kontor skulle också vara af fördel derigenom:

1. Att det kunde genom att bringa upplysningar om arbetsmarknaden
till allmänhetens kännedom förebygga tillströmning af arbetssökande
från landsbygden eller landsortstäder under tider af arbetsbrist
i Kristiania.

2. Att man vid periodiskt återkommande tider af arbetslöshet
lättare och i god tid kunde konstatera dessa, om arbetsförmedlingen
koncentrerades på ett kontor.

3. Lösdrifvare och lättingar kunde då ej så lätt skylla på arbetslöshet
för att falla det offentliga eller den privata välgörenheten till
last, och man kunde lättare utröna, hvilka ledo af verklig arbetsoförmåga;
och slutligen

4. Kunde en sådan institution användas såsom organ för biläggande
af stridigheter mellan arbetsgifvare och arbetare.

I samband med punkt 1 erinrades om önskvärdheten af att liknande
kontor inrättas äfven på andra orter, i synnerhet i större
arbetscentra.

Efter hvad komitén hade sig bekant var spörjsmålet uppe i Skien,
och Bergens stadsfullmägtige hade valt en komité till att behandla
ärendet. Men för att bringa enhet i institutionen och göra ett samarbete
fullt effektivt borde staten påbjuda upprättande af kommunala
kontor och förbinda dem genom en centralbyrå, menade komiterade.

Staten skulle på denna väg få passande organ för insamling af
statistik rörande arbetsförhållandena i olika delar af landet.

121

Motioner i Andra Kammaren, N;o 152.

I samma syfte hade i Stortinget väckts motion, för hvilken längre
fram skall redogöras.

Komitén föreslog följande

Stadgar för “Kristiania arbeidskontor".

{ ni

§ 1.

Kristiania arbeidskontor har til opgave ved arbeidsanvisning o g
som modested for arbeidsgivere og arbeidere åt formidle arbeide af
etbvert slags.

§ 2.

Arbeidskontoret staar under ledelse af en tilsynskomité, der
vaslges af kommunestyret og bestaar af eu formand med to varamasnd
samt seks medlemmer med seks varammnd, af bvilke de tre medlemmer
med tre varamaend skal vsere arbeidsgivere og de 0vrige arbeidere.

Mindst en maaued f0r valget opfordres gjennem bekjendtgjerelse
i aviserne de inden kommunen vaerende organisationer af arbeidsgivere
og arbeidere til åt bringe i förslag de personer inden den gruppe,
hvortil de hprer, som de 0nsker skal kom me i betragning ved valget.

De valgte fungerer i 2 aar.

§ 3.

Tilsynskomiteen sammenkaldes af formanden saa ofte han Under
det fornpdent, dog mindst bver anden maaned. Er nogen lovlig förhindret
fra åt m0de, har han beröm i betimelig tid åt varsle formanden.

Til beslutningsdygtigt m0de krasves, åt foruden formanden mindst
fire medlemmer, hvoraf to arbeidsgivere og to arbeidere, ere tilstede.
Ved afstemninger skal arbeidsgivere og arbeidere altid deltage i lige
antal, idet det i forn0dent fald ved lodtrsekning afg0res, hvem der i
vedkommende gruppe skal undlade åt stemme.

For hvert m0de tilkommer der medlemmerne en godtgj0relse af
kröner 2, som de ikke kan afsina åt modtage.

Bill. ill Riksd. Prof. 1000. 1 Smil. 2 Afd. 2 Band. 37 Käft.

122

Motioner i Andra Kammaren, N:0 152.

§ 4.

Arbeidskontorets forretninger f0res efter en af tilsynskomiteen
fastsat. og af magistrat og formandskab godkjendt plan.

Til åt udf0re det daglige arbeide ansaetter magistrat og formandskab
efter indstilling af tilsynskomiteen en forretningsf0rer og saa
mange assisterende, som til enhver tid tiltrasnges. Til åt have sasrlig
befatning med den del af virksomheden, der omfatter kvindeligt arbeide,
anseettes kvinder.

§ 5.

Omkostningerne ved arbeidskontorets oprettelse og drift basres
af kommunen. Arbeidsformidlingen sker gratis. Dog skal omkostningerne
ved indhentelse af saerlige oplysninger baeres af den, efter
hvis forlangende de indhentes.

§ 6.

Under stridigheder mellem arbeidsgivere og arbeidere (streiker
og lockouts) indstiller kontoret sin virksomhed, forsaavidt angaar den
eller de arbeidsgrene, arbeidspladse eller arbeidere, som striden omfatter.

Efter anmodning af den ene eller begge parter skal tilsynskomiteen
fors0ge ved maegling åt bilaegge striden, uanseet om denne
har f0rt til arbeidsstansning eller ikke. Er de stridende parter enige
om åt underkaste sig komiteens voldgift, er komiteen forpligtet til åt
fungere som voldgiftsret.

§ 7.

Ved hvert aars udgang indsendes til kommunestyret beretning
om virksomheden i det forl0bne aar. Derhos b0r kommunestyret og
offentligheden paa hensigtsmaessig maade regelmaessig gives meddelelse
om, hvad der kan tjene til oplysning om arbeidsmarkedets
stilling.

123

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Komitén ansåg sig ej kunna uppgöra något kostnadsförslag, men
förutsatte att redan i början skulle behöfvas:

Till lokalens inredning............................................. 1,000 kronor

,, lokalhyra .............................................. 1,000 „

„ föreståndaren ..................................... 2,000 „

„ 2 assistenter ..................................................... 1,800 „

„ tillsynskomitén................................................. 200 „

„ uppvärmning, belysning och rengöring ... 300 „

„ telefon, porto och kontorsreqvisita ............ 700 „

7,000 kronor.

Till § 6 i stadgeförslaget har komitén fogat intressanta anmärkningar.
Det hade tagits i öfvervägande huruvida, när tillsynskomitén
tjenstgör som skiljenämnd, de af dess medlemmar, som tillhörde samma
fack som de stridande parterna, borde utgå ur nämnden. Men denna
tanke frångicks, emedan det ansågs nödvändigt att just bibehålla i
nämnden de i hvarje fall närmast sakkuniga. Att den eller de af
komiténs medlemmar, som på minsta vis kunde vara personligen intresserade
af utgången af striden, skola afhålla sig från att deltaga i
afgörandet, ansåg komitén så gifvet, att det ej behöfde reglementeras.

Formandskabet öfversände komiténs förslag till magistraten, som
infordrade ingeniörvassenets och fattigvaesenets utlåtande.

Såväl stadsingeniören som fattigdirektören tillstyrkte förslaget
obetingadt, den senare ej minst med hänsyn till uppgiften att förmedla
arbete mellan stad och land, och magistraten gaf derpå enhälligt förslaget
sitt förord.

Den 3 december 1896 antogo stadsfullmägtige stadgar för arbetskontoret,
enligt komiténs förslag.

I juni 1897 valdes tillsynskomitén med herr Dehli till ordförande
och herr Groth till föreståndare.

Vid 1897 års storting förelåg en motion af stortingsmännen
Th. Myrvang, H. Andersen och A. Andresen, åsyftande en lag Om arbetsanvisningskontor,
af följande lydelse:

»Åt nödtvungen Arbeidslöshed er en Ulykke for hver en, som
rammes deraf, vil vist indrömmes af alle. Men i vor Tid er der mange,
som ofte lider derunder. I saerlig Grad er dette visselig Tilfaeldet
blandt Arbeiderbefolkningen og allermest i de större Byer og andre
Arbeidscentrer, hvortil mange strömmer i Haab om åt finde den mest
lönnende Beskjaeftigelse.

124 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Ofte h0rer man ogsaa, naar et st0rre offentligt Arbeide som
Vei- eller Jernbaneanlseg aabnes, åt der til dette str0mmer Arbeidere
fra alle Landets Kanter i saaden Maengde, åt kun en mindre Del deraf
kan faa Beskjaeftigelse. Åt dette maa volde ikke blot un0dige Aergrelser,
men ogsaa un0dig Udgift og Tidsspilde, er jo indlysende.

Paa den anden Side kan der ogsaa — maaske isaer paa Landsbygden
— til enkelte Tider af Aaret opstaa virkelig Mangel paa Arbeidshjaelp,
og som F0lge af den mangelfulde Arbeidshjaelp i rette Tid
gaar mangen Gång ikke ubetydelige Yaerdier tilspilde eller forringes.
Samtidig kan ofte ikke långt derfra Arbeidsfolk gaa ledige og ikke
vide, hvad de skal ta sig til.

Åt dette er en mangelfuld Ordning — eller rettere en fuldstaendig
Mangel paa Ordning i Arbeiderforholdene, maa formentlig indrpmmes.

I et Samfund ikke stprre end vort maa det dog vaere en for boldsvis

let Sag åt faa istand Organer, der kan virke regulerende

og bli et Bindeled mellem dem, der tilbyder Arbeidskraft, og dem, der
tilbyder Arbeide. Samtidig vil man da ogsaa kunne faa fuldt paa lidelige

Oplysninger om saavel bvor Arbeidsl0sheden er stprst, som

om bvilke Naeringsgrene der saerlig er oversvpmmet af ledig Arbeidskraft,
samt bvilke der saerlig lider under Mangel paa saadan, og dette
vil vaere en Kundskab af saerdeles Betydning saavel för den ene som
for den anden Part, saavel for de offentlige Myndigheder som for
Private.

Arbeiderne har derför ogsaa allerede i mange Aar paa sine
Landsmpder fremholdt Vigtigheden og N0dvendigheden af en Arbeiderstatistik
for vort Land.

Endnu er imidlertid ingen saadan statistisk Virksomhed af nogen
Betydning kommen istand.

I den seneste Tid er der imidlertid Tegn til, åt ogsaa Arbeidsgiverne
er begyndt åt indse N0dvendigheden af åt her noget blir
gjort, og åt dette er en Sag af Betydning for alle. Paa et stprre
Landmandsmpde paa Hamar den 30te Januar 1896, og hvor flere
Hundrede Gaardbrugere var tilstaede, var Spprgsmaalet om »Arbeiderstatistik»
sat op som et af Forhandlingsemnerne. Det kom rigtignok
ikke under Förhandling; men Grunden hertil blev angivet åt vaere
den, åt Spprgsmaalet sikkerlig vilde kraeve mere Tid, end M0det
raadede over, og åt det derför helst burde behandles paa et saerskilt
Mpde.

Dette Sp0rgsmaal maa vel derför nu vaere modent til åt spges
10st paa en eller anden Maade. Det, der synes mest paatraengende,

125

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

er Oprettelsen af Arbeidsanvisningskontorer, isaer i de stprre Byer og
Arbeidscentrer. Men ogsaa i mange Landskommuner vil saadanne
Kontorer vaere af megen Betydning — isaer til enkelte Tider af Aaret.
Åt disse Kontorer saettes i Korrespondance med binanden, og åt denne
lett.es
vedkommende Arbeidsledigbedssp0rgsmaalet — anses for selvsagt.

I andre Lande er saadane Arbeidsanvisningskontorer mange
Steder i Virksomhed og synes åt arbeide meget godt. I vort Land
har man hidtil kun havt private Faestekontorer, hvis nytte for de
Arbeidsspgende vistnok ofte har vseret af meget tvilsom BeskafFenhed.

For Tiden er Spprgsmaalet om Oprettelse af kommunale Anvisningskontorer
under Overveielse saavel i Kristiania som i Bergen.

Men skal saadane Kontorer bli til mest mulig Nytte saavel for
de Arbeidsspgende som for de forskjellige Naeringsgrene i By og paa
Land, da maa der vaere et Kontor paa ethvert Sted, hvor en stprre
Arbeiderbefolkning er bosiddende, og hvor derför et saadant traenges
— saaledes ogsaa i mange Landkommuner, isaer saadanne, hvor der
periodisk, til visse Tider af Aaret, traenges mere Arbeidshjaelp end
den sedvanlig tilstedevaerende, og dette er jo Tilfaeldet selv oppe i
vore Fjeldbygder. Nytten og Npdvendigheden af åt have et saadant
Kontor er dog fplgelig ikke lige stor överalt, og det t pr derför kanske
vaere rigtigst, åt Spprgsmaalet om dets Oprettelse i Landdistrikterne
gjpres afhaengigt af Kommunestyrelsens Beslutning og — i Tilfaelde
af staerk Dissens om Sägen inden Kommunestyret eller blandt de
Stemmeberettigede — af Folkeafstemning.

Udgifterne antages åt burde paahvile Kommunen. I mindre saavel
By- som Landkommuner kan disse neppe andrage til noget saa betragteligt
Belpb, åt det skulde afskraekke. Paa de fleste Steder antages
denne Virksomhed hensigtsmaessigst åt kunna slaaes sammen
med Stillingen som Tilsynsmand ved de industrielle Virksomheder inden
vedkommende Kommune. Diss9 Tilsynsmaend sidder allerede inde med
et bedre Kjendskab end de fleste Andre til forskjellige Arbeiderforhold
inden Kommunen og maa derför ansees velskikket til ogsaa åt forestaa
denne Virksomhed. Naar de herfor faar et Tillaeg til sin tidligere
Lpn som Tilsynsmaend, vil de med saa meget stprre Kraft kunne ivaretage
de dem paalagte Funktioner.

I de stprre Bykommuner vil Bestyreren af Anvisningskontoret
vistnok faa saa meget att ivaretage, åt han helt vil tiltraenges for
Kontoret, ja tildels ogsaa traenge Hjaelp.

126

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Det Förslag till Lov, som herved fremlaegges for Odelstinget,
gj0r ikke Fordring paa åt vaere andet end et Udkast, der traenger
Bearbeidelse. Men da det vil vaere af ikke ringe Betydning, åt en
saadan Lov i en naer Fremtid kan komme istand, har man ikke villet
undlade åt fremkomme med Forslaget nu. Nogen velbegrundet, paa
Erfaring bygget Formening om de enkelte Bestemmelser i en saadan
Lov vil man jo ogsaa fprst kunne faa, naar Loven i nogen Tid har
vaeret prpvet.

Förslag til Lov om Arbeidsanvisningskontorer.

§ i.

I enhver Bykommune skal der oprettes et Kontor, der har åt
modtage o g formidle Tilbud om og Efterspprgsel efter enhver Art af
saavel mandligt som qvindeligt Arbeide samt, om saadant forlanges, åt
medvirke ved Lserlingeansaettelser.

Saadant Kontor kan ogsaa oprettes i enhver Ladesteds- og Landkommune,
hvis Kommunstyre derom fatter Beslutning.

§ 2.

Kontoret har tillige, mindst 1 Gång hvert Aar, åt foretage Unders0gelser
af Arbeiderforholdene inden Kommunen og derom åt afgive
Indberetning efter et af Departementet for det Indre udfaerdiget Schema.

§ 3.

Anmeldelser til Kontoret er for alle Parter gratis. Sker der
ved Kontorets Mellemkomst Ansaettelser, der straekker sig ud over
laengere Tid end 4 Uger, da kan der herfor afkraeves et Gebyr, der dog
ikke maa vaere h0iere end 1 pCt. af den fprste Maaneds L0n. Dette
Gebyr betales af Arbeidsgiveren, der kan fordre Halvparten deraf godtgjort
af vedkommende Arbeider;

Er den ene af Parterne bosat udenfor Kommunen, forh0ies Gebyret
med en Halvpart; er begge Parter bosat udenfor Kommunen,
kan Gebyret forh0ies til det dobbelte.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

127

§ 4.

Kontoret ledes af en Bestyrer, der vaelges af Kommunestyret,
og hvis Funktionstid er 6 Aar, efter hvilken Tid han dog kan gjenvaslges.

§ «•

Bestyreren bes0rger de l0bende Forretninger efter en af Tilsynskomiteen
og af Kommunestyret vedtaget Instrux.

Hans Kontortid indrettes saadan, åt paa Hverdage mindst 1 Time
falder udenfor den saedvanlige Arbeidstid. Paa Sendage skal Kontoret
vaere aabent mindst 1 Time.

§ 6.

Bestyrerens L0n og Kontorholdsgodtgierelse fastsaettes af Kommunestyret
efter Förslag af Tilsynskomiteen. Med Fradrag af de
Indtaegter, som Kontoret giver, udredes samtlige Udgifter af Kommuuekassen.

§ i Tilsynskomiteen

har åt fpre Tilsyn med og vaere Arbeidsanvisningskontoret
behjaelpelig. Den bestaar af 5 Medlemmer, bvoraf mindst
2 skal vaere Arbeidere og minst 1 skal vaere en Kvinde. Komiteen
vaelges for en Tid af 3 Äar. Ingen kan undslaa sig for åt modtage
Valg, men Komiteens Medlemmer kan efter 3 Aars FunktionstkLJundslaa
sig for Gjenvalg.

Tilsynskomiteen bölder Mpder til Gjennemsyn af Kontorets Beger
og Förhandling om dets Virksomhed mindst 1 Gång bvert Fjerdingaar.
For åt et Mede kan vtere gyldigt, maa mindst 3 Medlemmer vaere
tiletede.

§ 8.

I Ladesteds- eller Landkommuner, bvor Spergsmaalet om Oprettelse
af Arbeidsanvisningskontor bar vaeret Kommunestyret före -

128

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

lagt, men af dette er forkastet, kan, hvis y3 af Kommunestyret eller
y6 af de inden Kommunen Stemmeberettigede förlänger det, Spprgsmaalet
underkastes Folkeafstemning. Hvis over Halvparten af de
Stemmende da voterer for saadant Kontors Oprettelse, skal dette af
Kommunestyret tages tilfplge.

§ 9.

Denne Lov trseder i Kraft l:ste Januar nasste Aara>

Det utskott, som behandlade motionen (Indst. O. N:r 85) fann
frågan vara af så stort allmänintresse, att den på ett eller annat sätt
borde finna sin lösning, hvarför det föreslog, att ärendet skulle hä.nskjutas
till regeringen.

I öfverensstämmelse med utskottets hemställan beslöt Odelstinget
den 15 juli samma år att öfversända förslaget till regeringen med anmodan
om att inhemta upplysningar och vidare utveckla och utreda
ärendet. Regeringen i sin tur infordrade genom amtmännen utlåtanden
angående lagförslaget från kommunstyrelserna och fattigvårdskommissionerna
på landet och i städerna samt från föreningar af arbetare
och handtverkare, för hvilka frågan kunde antagas vara af intresse,
samt hrr amtmännens egna förklaringar i frågan.

Den 15 november 1898 afgaf Kristiania kontors tillsynskomité sitt
utlåtande med anledning af förenämnda remiss från det norska inrikesdepartementet.

Med stöd af de resultat, som vunnits redan på den korta tid
kontoret i Kristiania varit i verksamhet, tillstyrkte komitén, att arbetsanskaffningen
i landet ordnades planmessigt och likartadt efter utlandets
bästa mönster samt centraliserades, åberopande derpå sina allmänna
anmärkningar i förslaget till stadsfullmägtige och den af herr
Dehli författade broschyren.

Rörande lagförslaget i dess enskildheter anmärktes:

vid § 1. Förutom lokala kontor bör det upprättas ett af staten
underhållet centralkontor;

vid § 3. Arbetsanvisningen bör ske gratis öfverallt;

vid § 5. Arbetsordningarna böra vara någorlunda lika för de
olika kontoren;

vid § 7. I Kristiania arbetskontors stadgar har vidtagits den
ändring i § 2, att tillsynskomitén skall bestå af 9 medlemmar och att

129

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

2 af dessa — er» arbetsgivare och en arbetare -*» skola vara qvinnör,
liksom deras ersättare.

Till sist rigtade komitén uppmärksamheten på § 6 i stadgarna
och uttalade som sin uppfattning, att det skulle vara lyckligt om staten
på ett eller annat sätt sörjde för att under uppstående stridigheter
mellan arbetsgivare och arbetare det funnes en institution, till hvilken
parterna kunde uppfordras att hänskjuta tvistefrågan och som i så fall
vore pligtig att söka bilägga striden.

De till inrikesdepartementet inkomna utlåtandena samlas och bearbetas
redan, så att departementets redogörelse för frågan kan föreligga
i tryck inom kort.

Tillsyningskomitén har antagit följande

Forretningsplan

for

Kristiania arbeidskontor,

approberet af magistrat og formandskab den 5:te januar 1898.

§ i Kontortiden

bestemmes af tilsynskomitén. Helligdage og 17:de
mai samt eftermiddagene paaske-, pintse- ög juleaften, holdes Iukket.

§ 2.

Alle henvendelser til kontoret * som anvisning af arbeidere,
arbeide eller forespörgsler — maa ske personlig; fra arbeidsgivere
modtages dog ogsaa andragende om anvisning af arbeidere pr. post
eller pr. telefon.

§ 3-

Udenbys arbeidsgivere anvises arbeidere, mod åt kontoret godtgjöres
de dermed forbundne direkte utgifter.

§ 4.

Alle andragender ekspederes saavidt muligt i den orden, hvori de
indlöber til kontoret; dog gives andragender fra de i Kristiania hjemBih.
till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Häft. 17

130

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

stavnsberettigede fortrinnet for andre. Arbeidere, hvem der paahviler
forsprgelsespligt, kan — under forpvrigt lige vilkaar — fortrinsvis
anvises arbeide.

§ 5.

1. De indlpbende aodragender om anvisning af arbeidere, eller
arbeide, indfpres i dertil bestemte lister; listerne fpres särskilt for
arbeidsgivere, arbeidere og lasrlinge.

2. Listerne ordnes efter arbeidsgrene og inddeles saaledes, åt
der til enhver tid kan tilveiebringes statistiska oplysninger vedrprende
arbeidsmarkedet.

3. Til opnaaelse af foranstaaende har tilsynskomiteen åt bestemme,
hvordan listerne skal inddeles og rubrikeres, samt hvilke
spprgsmaal, der skal stilles vedkommende ans0gere.

4. Sp0rgsmaalene maa ikke vsere af rent privat eller politisk
natur, eller krasnkende for vedkommendes asresfplelse; de maa indskrasnke
sig til hvad kontoret har grund til åt forlange besked om.

§ 6.

Alle andragender, der ikke er afgjorte i l0bet af 1 maaned,
stryges; 0nskes det, kan de fornyes.

§ 7.

Arbeidsspgende, der ikke kan anvises noget arbeide, kan meddeles
en bevidnelse herfor.

§ 8.

Tilsynskomiteen udferdiger de til enhver tid nodvendige og påseende
bestemmelser til ordenens opretholdelse i lokalerne.

§ 9-

Kontoret udfaerdiger maaneds- og aarsrapporter.

Motioner i Andra Kammaren, N.-o 152.

131

§ 10.

Kontoret repraesenteres udad gjennem tilsynskomiteens form and.
Forretningsfpreren har åt lede begge kontorets afdelninger.

§ 11.

Klager over forretningsfprselen eller personalet kan enten indfpres
i den hos forretningsforeren beroende klagebog eller meddeles tilsynskomiteens
formand; kan denne ikke ordne forholdet, forelaegger han
sägen for tilsynskomiteen; dennes afgjerelse kan indankes for magistrat
og formandskab.

Berusade personer anvisas icke arbete och få icke uppehålla sig
i kontorets lokaler.

Kristiania-kontorets första årsberättelse redogör för de tillfällen, då
tillsynskomitén varit tagen i anspråk för mäkling under strejk eller
lockout.

Bestämmelsen i stadgarnas § 6 första punkten, att under stridigheter
mellan arbetsgifvare och arbetare kontoret skall inställa sin
verksamhet, såvidt den angår den eller de arbetsgrenar, arbetsplatser
eller arbetare, som striden omfattar, har under 1898 tre gånger kommit
till användning. Men tillsynskomitén i Kristiania uttalar sin
stora tvekan om denna bestämmelses lämplighet samt anför Miinchenkontorets
förut anförda stadgande i dessa fall, att kontoret skall förblifva
neutralt i alla hänseenden, och att detta endast kan ske derigenom,
att kontoret oafbrutet fortsätter sina förbindelser men gör de
arbetssökande uppmärksamma på hvar stridigheter pågå.

Yrkandet, att arbetsförmedlingen under nämnda omständigheter
skall afbrytas, framställes af arbetarne. Men genom denna bestämmelse
brytes med kontorets grundkarakter att vara opartiskt. Det

132 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

må bero på arbetssökanden sjelf, om ban vill taga arbete på ett ställe
der strejk pågår.

Till ytterligare stöd för denna uppfattning har tillsynskomitén
i Munchen åberopat ett uttalande af socialistorganet »Vorwärts» i
detta ämne.

»De organiserade arbetarnes rättigheter tillvaratagas också tillräckligt
i många städer utan strejkbestämmelse, när det blott genast
blir bekantgjordt vid arbetskontoret, hvar och när stridigheter mellan
arbetsgivare och arbetare ega rum. Stort mera kan icke heller ett
opartiskt arbetskontor göra.»

Tillsy nskomitén i Kristiania sympatiserar med denna uppfattning,
som i Tyskland vunnit erkännande.

I sin redogörelse för arbetspriserna meddelar komitén, att qrbetsbetspriserna
för manliga yrkesarbetare haft en stigande tendens och
att flera fack under årets lopp ernått betydliga löneförbättringar.

För oskolade arbetare ha deremot konjunkturerna icke varit så
goda. De under 1897 höga arbetspriserna åstadkommo nemligen en
stark tillströmning af oskolad arbetskraft från landet, kuststäderna och
Sverige, hvilket ledde till ett ovanligt sjunkande af arbetspriserna.
Under de sista månaderna af året spårades dock en stigande tendens.

Kontoret mottager ständigt bref från personer i Sverige, som
önska arbete, och drar deraf den slutsats, att svenska tidningar intaga
kontorets i de norska tidningarna offentliggjorda meddelanden.

Hvad den qvinliga arbetsförmedlingen vidkommer, är det här
som nästan öfverallt ondt om tjenstefolk men god tillgång på fabriksarbeterskor,
och prisen regleras derefter.

i * fi

;si

fH-sitaagjHlv isvo -v^!>»|iJ

r/itwmwxwm^o ■ .1»

.1 . ■•■■[■.::-.

n*.i ,t'' '' v*fk

&M y*; :i
iU • ‘ .M K

**>

.Hi

r-‘:

.4 i

.’. • V.n>lu -i

»v.br.jvjrf /*•!<• *?

lytHbw/.l&SnY "*

.. ; b•>»h*'' * i• ■ d *'';t»hc*''~i ''

•■**: 0‘i!''•.(tji*/* j''■<
»itp!!’-. 4''*^" * -''ii )i<"; *i f«W''.br» ‘I ’ •j

iieM.?v2V .; • *'' v:i -i: ■; »ft<: r- i t .

.i - * *•»•.-• ■ i A? h t >;:• *. {a

* ’ i''r■>t{-it,*.}, i ‘ :1''V» ''ji.

<i.t: ''•;.■■•}''■ ••-’ ♦: $• \;=» • *•''.1.* •/* *I j n ;

f.‘ i. -p < - / •• •'' 5 ;.iPf w

..c. • •* .V- -i»:4

.. i!

. . •• f: »i

- > ,• < , t

134

Motioner i Andra Kammaren, H:o 152-

Opgave over virksomheden efter

			Arbeidstilbud.
Erhvervsgren.	Fra:	fl		Afgjerelser:		Afgjorelser:		d
		a	Besatte:		.	-E				•K	a
	© ns J3	kv fl © D	a CÖ 03 P	03 ►* fl © fl >—<	'' l* fl © ns D	tö £ 3 H-	<a & ■a •c £	s eö D	-M cö 03 fl	«fts -■3	<2 *03 £	''3 Cm CÖ D	a eö 03 H
I. Mandlige afdeling. a) Metalarbeidere .................. b) Trsearbeidere ..................... c) Lseder- og hornarbeidere ...... d) Stenarbeidere ..................... e) Fodevare- og nydelsesmiddels- arbeidere ....................... f) Papirindustri- og grafiske ar- beidere ........................... g) Textil-, trikotage-, rebslageri- og beklsedningsarbeidere ... h) Befordrings- og transportarb. i) Handels- og kontorpersonale k) Hotel- ogl, restaurationspers. l) Landbrugsarbeidere .............. m) Blandede erhverv............... n) Ulserte arbeidere ............... o) Lserlinge ...........................	167 51 7 35 5 2 10 468 7 4 33 14 1,519 77	21 5 63 5 7 1 142 38	188 56 7 98 5 7 10 475 8 4 175 14 1,557 77	96 28 1 33 4 1 9 324 4 3 28 10 1,244 41	14 2 56 2 74 31	40 22 4 7 1 6 1 135 3 1 48 2 214 17	32 4 2 2 ” _ 7 1 20 2 56 14	6 7 5 12 5	117 34 1 90 5 2 7 386 6 4 93 1,219 41	32 12 3 4 5 79 5 1 7 2 85 5	143 43 4 43 19 5 1 471 26 10 84 7 711 47	28 3 3 3 48 2 4 126 11	320 92 8 140 32 7 8 984 39 15 188 9 2,141 104
Sum.:	2,399	282	2,681	1,826	179	501	140	35	2,005	240	1,614	228	4,087
W.^Kvindelige afdeling. a) Privat- og hotelpersonale .....	755	27	782	166	2	161	416	37	160	39	164	4	367
b) Meta!- og- traeindustriarb......	9	_	9	8	___	_	1	_	7	1	6	1	15
c) Lseder- og hornarbeidere ......	1	_	1	1	_	_	_		1		1		2
d) Fodevare- og nydelsesmiddels-
arbeidere ........................	14	—	14	13		_	1	_	15	_	19	1	35
e) Papirindustri- og grafiske ar-
beidere ...........................	37	—	37	27	_	8	2	_	27	_	14	3	44
f) Textil-, trikotage-, rebslageri* og beklsedningsarb..........
100	1	101	82	—	13	1	5	80	4	35	2	121
g) Handels- og kontorpersonale	32	—	32	13	—	10	7	2	16	5	41	5	67
5) Blandede erhverv ...............	474	15	489	357	15	67	42	8	380	34	209	10	633
i) Lserlinge ........ ..................	7	-	7	6	-	1	-	—	4	—	3	—	7
Sum:	1,429	43	1,472	673	17	260	470	52	690	83	492	26	1,291
Sum. under I:	2,399	282	2,681	1,826	179	501	140	35	2,005	240	1,614	228	4,087
III. Begge afdelinger tils.	3,828	325	4,153	2,499	196	761	610	87	2,695	323	2,106	254	5,378

Motionär i Andra Kammaren, N:o 152.

135

hovedgrupper af erhvervsgrene 1898.

								Arbeidssogende
Familie- forhold:	Hjemstavnsret:	Tilsammen.	Antal åt forsorge:
Gifte.	Ugifte.	Enkenisend eller Etiker.	Norske:	Udlsendinge:	0.	1.	2.	3.	4.	5.	6.	7.	8.	9.	10.
	Udenbys.	oi 33	Udenbys.	Uden- lands.
87	229	4	188	97	7	5	23	320	270	10	14	12	5	7	1	1
36	53	3	37	36	1	2	16	92	64	2	6	5	5	3	3	3	—	1	_
2	6	—	3	3	—	—	2	8	6	—	—	_	1	1	—	—	—	—	_
44	96	—	43	55	2	—	40	140	104	4	13	9	1	3	1	4	1	—	—
14	17	1	11	14	1	1	5	32	20	1	4	1	—	2	2	1	—	1	—
4	3	-	5	1	1	-	-	7	5	-	-	-	2	-	-	—	-	—	—
__	8	_	5	2	_	_	1	8	8
230	750	4	522	381	10	1	70	984	820	57	40	37	16	7	3	3	1	_	_
5	34	—	7	27	—	_	5	39	37	—	2
7	8	—	8	6	—	—	1	15	10	1	—	—	1	2	1	—	—	_	_
28	158	2	44	105	3	1	35	188	170	6	5	4	3
4	5	—	9	—	—	—	—	9	6	1	—	—	1	1	—	—	_	—	_
455	1,652	34	1,162	719	13	—	247	2,141	1,816	71	109	67	37	22	13	1	4	1	__
-	104	-	72	32	-	-	—	104	104	-	—	-	-	—	—	—	—	—	—
916	3,123	48	2,116	1,478	38	10	445	4,087	3,440	153	193	135	72	48	24	13	6	3	—
16	340	11	116	208	3		40	367	362	5
2	12	1	8	6	—	—	1	15	14	—	1	—
1	1	—	1	—			1	2	2
6	28	1	17	13	2		3	35	35
2	42	—	36	8	—	—	—	44	44
14	101	6	64	46	1	_	10	121	117	_	4	_	_	_	_	_	_
—	67	—	33	30	—	—	4	67	67
161	411	61	420	134	33	—	46	633	596	20	9	3	5
—	7	—	6	1	—	—	—	7	7
202	1,009	80	701	44b	39		105	1,291	1,244	25	14	3	5
916	3,123	48	2,116	1,478	38	10	445	4,087	3,440	153	193	135	72	48	24	13	6	3	—
1,118	4,132	128	2,817	1,924	77	10	550	5,378	4,684	178	207	138	77	48	24	13	6	3	—

Motioner t /indra Kammaren, N:0 152.

186

Opgave ever vlrk.

			ArWidst ilbud.
Maaned.	Fra:	C		Afgjerelser:		f	Afgjorelaer:	£ M	G 3 a
oi 1 Jj		i cd i ra H	Besatte:		Å
	i H3 D	CO >-» 3 ns G . ►—<	of 1 *0 D	8>i fl	® 1 I	ed Ö	1 G <	S>-2 J5j5§ gjä	■s £ lo £	I &	p	1
V> Januar -t- Februar ............	220	48	268	122	21	80	45		152	87	347		586
Marts....................................	253	49	302	110	28	82	82	—	128	43	187	—	358
April ........................-........... Mai ....................................	265	22	287	148	14	67	58	—	160	17	179		356
269	20	289	153	11	68	57	—	154	6	145	_	305
Juni ....................................	227	31	258	170	30	39	19	—	204	2	57	_	263
Juli.....................................	324	49	373	222	36	64	51	—	241	14	139	_	394
August .................................	406	20	426	286	8	77	55	—	307	20	220	—	547
September..............................	452	31	483	288	17	96	82	—	310	11	130	—	451
Oktober.................................	507	31	538	342	16	95	85	—	385	40	344	—	769
November ..............................	495	16	511	359	13	63	76	—	383	66	358	_	807
December ...............................	410	8	418	299	2	30	—	87	271	17	—	254	542
Tilsammen i 1898: ..................	3,828	325	4,153	2,499	196	761	610	87	2,695	323	2,106	254	5,378
Formidlingen procentvis: .........	92,«	7,8	100	60^ ''<54	4,7	18,»	14,7	2,i	50,i	6,0	39,s	4,7	100

Motioner i Andra Kammaren, N:0 152.

137

somheden pr maaned 1898.

Arbeidssogende.
Familie- forhold:	Hjemstavnsret:	Tilsammen.	Antal åt fors erge:
Gifte.	Ugifte.	Enkemeend eller Enker.	Norske:	Udlsendinge:	0.	1.	2,	3.	4.	6.	6.	7.	8.	9.	10,
Her.	Udenbys.!	Her.	Udenbys.	Uden- lands.
204	367	15	383	158	16	3	26	586	437	25	50	30	21	14	6	2	_	1	—
75	265	18	200	113	10	1	34! 358	305	19	13	17	2	—	2	—	—	—
96	246	14	201	113	7	1	34 356	303	17	9	12	8	5	—	1	—	1
71	223	11	176	96	5	_	28	305	263	10	10	9	6	6	1	—	—	—
56	201	6	113	115	5	_	30	263	241	3	9	6	1	—	1	2	—	—
74	313	7	201	140	12	_	41	394	357	7	10	12	4	1	3	—	—	—	*—
114	419	14	261	204	6	4	72	547	484	15	22	10	8	3	4	1	—	l"*
95	347	9	215	175	3	—	58	451	398	17	14	7	6	5	3	1	—	—
118	640	11	336	341	2	—	90	769	706	16	16	13	6	6	2	3	—	1	—
127	665	15	410	305	7	—	85	807	713	28	33	14	8	6	1	1	3	—
88	446	8	321	164	4	1	52	542	477	21	21	8	7	2	1	2	3	—
1,118	4,132	128	t£> 00 —1	1,924	\| 77	10	550	5,378[ 4,684	178	207	138	77	48	24	13	6	3	—
20,8	76,8	2,4	52,4	35,8	1,4	0,2	10,2	100	87,!	3,3	3,2	2,6	1,4	0,8	0,4	0,2	0,i	0,i
1			88,s	11,8

;Bih. till Riksd. 1''rot. 1900. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 37 Uäft.

138 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Årsberättelsen för 1899 är ännu ej offentliggjord, men genom
föreståndarens benägna tillmötesgående är jag i tillfälle att meddela
slutsummorna:

I. Mandlige afdeling.

Arbeidsgivere:

Arbeidere:

Ledige Pladse tils.............. 4,647 Ledige Arbeidere i alt

Heraf besatte: Heraf ansatte ................

Indenbys .............. 3,168

Udenbys.................. 430 3,593

II. Kvindelige afdeling.

Ledige Pladse tils................ 2,834 Ledige Arbeidere tils.

Heraf besatte: Heraf ansatte...............

Indenbys ............... 1,517

Udenbys...................66 1,583

III. Bge afdelinger tils.

Ledige Pladse........................ 7,481 Ledige Arbeidere

Heraf besatte ........................ 5,181 Heraf ansatte ......

8,918

3,598

2,481

1,583

11,399

5,181

Af allt att döma har Kristiania arbetskontor gjort en mycket god
start. Ledningen är i synnerligt goda händer och förtroendet för anstalten
det bästa från alla sidor.

Visserligen har det socialistiska partiet haft till sitt ideal den
franska arbetarebörsen, men det ställer sig likvisst välvilligt till det
kommunala kontoret.

»Socialdemokraten» var den första tidning, som erbjöd sig att för
hvar dag införa uppgiften om lediga platser, och dess exempel har sedan
följts af andra dagliga tidningar.

Kontorsdriften i Kristiania är lämpad efter Stuttgartsystemet med
nagra jemkningar, beroende pa lokala förhallanden. Fullständig samling
af formulär, listor m. m. bifogas motionen till utskottets bedömande.

Äfven i Bergen har inrättats ett kommunalt arbetskontor efter
något enklare norm. Man har der bibehållit afgifter för arbetsförmedlingen,
under det den, som vi sett, i Kristiania sker gratis.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152*

139

Danmark.

Här finnes intet offentligt arbetsanvisningskontor. Fackföreningarna
i Köpenhamn förmedla i allmänhet denna verksamhet från sina
fackföreningskontor, och endast undantagsvis har upprättats särskildt
kontor för arbetsanvisning. Verksamheten omfattar endast medlemmarna
inom hvarje fackförening, och förrättningen sker på det enklaste sätt,
särskildt hvad bokföringen beträffar. All statistik saknas.

Men i samband med andra sociala frågor, som trängande sökte
sin lösning under den stora striden, hvilken nyligen utkämpades i
Köpenhamn mellan arbetsgifvarne och arbetarne, upptogs också den
vigtiga samhällsfrågan: opartisk och effektiv arbetsanvisning. Borgerrepresentationen
i Köpenhamn tillsatte ett utskott till att utreda ärendet.
En af medlemmarna i detta utskott, herr Overretssagförer A. Hvass,
har företagit en studieresa till Stuttgart och Mnnchen oeh derifrån
hemtat lärdomar, som gjort honom till en afgjord anhängare af det
system för arbetsanvisning, som der följes. Det är antagligt, att vårt
broderfolk i söder, liksom det i vester om oss redan gjort, skall med
vaken blick i god tid bereda väg för en rationel utveckling af denna
vigtiga samhällsangelägenhet, hvars betydelse icke längre kan eller får
underskattas.

I Sverige

har man hittills icke egnat denna fråga den uppmärksamhet den förtjenar.
Den komité, åt hvilken öfverståthållaren i Stockholm, friherre
G. Tamm den 23 februari 1894 uppdrog att utreda, huruvida och i hvad
mån kommunen kunde anses böra genom lemnade arbetstillfällen bereda
understöd åt sådana hufvudstadens medlemmår, som deraf vore i tillfälligt
behof, och lämpligaste sättet att anordna dylika arbeten, afslutar
som vi sett sitt betänkande med ett utlåtande om arbetsförmedling.
Men komitén finner, att denna fråga för komiterades uppgift kan »lemnas
alldeles ur räkningen». Det synes komiterade, »att kommunen, åtminstone
för närvarande, icke sjelf bör åtaga sig någon platsanskaffning
åt de arbetslösa, utan endast understödja den enskilda offervillighetens
sträfvanden i denna rigtning.»

140 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152,

Om också denna uppfattning 1895 var förklarlig, derför att frågan
om lämpligaste sättet att anordna arbetsförmedlingen då var ett ganska
outredt problem, torde den icke längre böra få gälla. Det är angeläget,
att regeringen här liksom i utlandet och i Norge tager frågan i öfvervägande
och tillser, i hvad mån och på hvad sätt staten bör taga
initiativ för att vinna enhet i organisationen, uppmuntra kommuner och
föreningar att egna sig åt uppgiften och genom vägledande upplysningar
bespara onyttiga experiment. Att detta arbete bör göras, innan ett
trängande behof står för dörren, synes mig alldeles gifvet.

Arbetsaftalen i Sverige afslutas i regeln utan någon förmedling
direkt mellan arbetsgifvare och arbetare, med undantag för tjenstefolk.
För dessa senare ske aftalen till allra största delen genom privata s. k.
tjenstebyråer, för hvilkas verksamhet gäller Kongl. Maj:ts kungörelse
angående kommissionärer för anskaffande åt tjenstehjon och andre af
anställning inom eller utom riket, af den 28 november 1884. Annars
genom tidningsannonser.

Kommissionär sv erksamheten omfattade åren 1892—1897 enligt i
polisens ordonnansafdelning förda anteckningar 50 till 80 kommissionärer
med följande resultat:

Anstälde:

1892 1893 1894 1895 1896 1897

i Stockholm.............. 9,751 9,659 9,785 9,798 10,569 10,694

i landsorten............... 4,214 4,108 4,132 3,725 3,565 3''497

Tillsammans 13,965 13,767 13,917 13,523 14,134 14,191

i Finland ................. 39 41 47 46 36

i Danmark .............. — — _ _ _

i Tyskland ............... 4 3 6 1 1 46

i andra främmande

länder ..................... 6 7 4 2 _

14,014 13,818 13,974 13,572 14,171 14,237

Rätt att drifva verksamheten utom Sverige och Norge hade 3
kontor.

För arbetsanvisning åt tjenstefolk synes således genom den enskilda
företagsamheten vara tillräckligt sörjdt. Att denna verksamhet
i öfrigt lemnar mycket att önska torde vara allmänt kändt.

Men för alla andra lager af arbetssökande finnes intet verksamt och
planmessigt åtgjordt i detta hänseende af någon betydenhet. Visser -

Motioner i Andra Kammaren, N;o 152. 141

ligen drifves inom en del arbetareföreningar och fackföreningar, nykterhetsföreningar
m. fl. arbetsanvisning, men oftast ytterst primitivt och
i ringa skala. Inom vissa yrken har man emellertid börjat egna denna
fråga en tillbörlig uppmärksamhet.

Inom fackföreningarna har arbetsanvisningen ej fått någon omfattning,
emedan det förtroende mellan arbetsgifvarne och arbetarne,
som är ett nödvändigt vilkor för att de båda parterna skola i sina
ömsesidiga intressen mötas på arbet,sbyrån, saknats.

Inom typografernas, maskinisternas m. fl:s fackförbund samt 1898
inom gr of arbetar nes i Stockholm hafva gjorts ansträngningar för att ordna
platsanvisning, men hittills utan nämnvärdt resultat. Bleck- och plåtslagareförbundet
lärer emellertid förbereda en planmessig arbet sanskaffning
genom förbundets försorg, och inom målareyrket lärer arbetsanvisningen
vara mera effektiv. Hos alla dessa yrken är det dock
vanligast att arbetsaftalet sker direkt mellan arbetsgifvaren och arbetaren.

Annorlunda är förhållandet inom bageriyrket. Der har bageriarbetareförbundet
en allenarådande platsbyrå i Stockholm och likaså
inom de mera betydande landsortsstäderna. Ingen bageriarbetare får
vid inträffande arbetslöshet söka arbete hos mästarne. Han måste anmäla
sig på byrån och der afvakta, tills arbete anvisas honom i tur
och ordning bland de anmälda. Förr lemnade byrån logi, men med
kost- och logisystemets afskaffande inom yrket har denna uppgift för
byrån bortfallit.

Äfven servitörerna i Stockholm hafva en ordnad arbetsanvisning
genom byrå.

Men någon statistik lemnas icke genom dessa byråer, utom de
summariska uppgifter, som alla personer, hvilka drifva platsanskaflfning
mot betalning, ega att aflemna till polisen på grund af förenämnda
kongl. förordning af 1884.

För arbeterskor finnas inrättade adresskontor i Stockholm. Detta
företag underhålles af en förening, som bestrider annonskostnaden,
hvilken för år endast belöper sig till omkring 100 kronor, emedan
annonserna fås för hälft pris.

Föreningen har varat i 20 år. Den sista årsberättelsen visar,
att genom adresskontorens bemedling under 1899 arbete anvisats åt
behöfvande qvinnor 846 gånger. Under föregående år erhölls arbete
blott 484 gånger; alltså en ökning af 362 arbetstillfällen.

Adresskontoret n:r 21 Klarabergsgatan har anvisat arbete 361
gånger, det vid n:r 8 Storgatan 115 gånger, det vid n:r 22 Humlegårdsgatan
75 gånger och det vid n:r 30 Hornsgatan 25 gånger.

142 Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

Den arbetsförtjenst, som under året kommit biträdena till godo,
kan anslås till minst 8,000 kronor.

Arbeterska betalar 10 öre för att få sin adress inskrifven, arbetsgivare
10 öre för adress på biträden. Arbeterskorna måste förete
goda betyg för att blifva inskrifna, hvarför också arbetsgifvarne i allmänhet
äro belåtna med sina biträden. Hjelphustrur, städerskor och
sömmerskor äro mest efterfrågade.

Under de tre första åren af adresskontorens verksamhet fördes
inga anteckningar öfver arbetsanvisningarnas antal. Men under de
senare 17 åren hafva adresskontoren anvisat arbete 5,984 gånger, och
den förtjenst, som under samma tid kommit arbeterskorna till godo,
belöper sig till minst 50,000 kronor. Detta resultat har vunnits med
jemförelsevis liten kostnad, utan konstlade medel, egentligen blott genom
att låta tillgång och efterfrågan lättare mötas.

Adresskontorens klienter erhålla förtjenst vid många fler tillfällen
än de som bokföras, ty när en arbetsgivare är nöjd med sitt biträde,
tillkallas det ånyo vid behof af hjelp.

Fredrika Bremer-Förbund et lemnar äfven arbetsanvisning förqvinnor,
dels för tillfälligt arbete, dels äfven för fast anställning såsom hushållerskor,
guvernanter och dylikt, mot afgift.

För uttjente militärers räkning är majoren C. F. Axelsson verksam
med arbetsanvisning, och vid frälsningsarméns herbergen och på
andra ställen genom arméns försorg samt vid goodtemplars värmestuga
på Kungsholmen beredes arbetslöse tillfälligt arbete. Hvad de senare
ställena vidkommer, äro dock de arbetare, som här uppehålla sig, så
föga arbetsföra, att endast det lättaste arbete i regeln kan anvisas dem.

Nykterhetsvännerna hafva särskild platsbyrå i Stockholm. En allmän
arbetsanvisningsbyrå — för alla yrken liksom för grofarbetare —
upprättades af »Det samhällsbevarande arbetaresamfwidefb 1898. Denna
byrå var ganska anlitad, men upphörde för en tid och har först i oktober
1899 återupptagit sin verksamhet. Byrån fordrar en inskrifningsafgift
af 50 öre och kronor 1,5 0 af hvar och en, som får plats genom
byråns försorg.

Kontoristföreningarna i Stockholm och Göteborg söka anskaffa platser
åt sina medlemmar. För föreningens i Göteborg platssökande medlemmar
gälla följande ordningsregler.

Den platssökande, som hos föreningens platsförmedlare eger att
utbekomma ansökningsblankett jemte ett exemplar af dessa ordningsregler,
åligger:

Motioner i Andra Kammaren, K:o 152. 143

l:o) att så fullständigt, som ske kan, och sanningsenligt besvara
de frågor ansökningsblanketten upptager;

2:o) att genast underrätta platsförmedlaren, då plats erhålles, vare
sig genom föreningens förmedling eller på enskild väg;

3:o) att till platsförmedlaren oförtöfvadt meddela förändrad adress;

4:o) att, om platssökande inträder i annat yrke än det, som berättigar
till åtnjutande af föreningens medlemskap och dermed förenade
fördelar, derom genast underrätta platsförmedlaren;

5:o) att hos platsförmedlaren göra anmälan, om han, sedan tre
månader tilländagått, vill hafva sin ansökan i kraft gällande;

6:o) att iakttaga fullständig diskretion i afseende på de underrättelser
han, genom platsförmedlaren, kan erhålla rörande ledig varande
plats; och

7:o) att lemna alla här ofvan omförmälda meddelanden skriftligen.

Föreningen, dess styrelse eller platsförmedlare, ikläder sig ingen
som helst garanti vid anskaffande af platser, utan hänvisar endast till
de vid ansökan fogade betyg eller deri uppgifna referenser.

Göteborg i juni 1894.

Ansökan om plats sker på utförliga formulär, som genom en
mängd frågors besvarande skall sätta platsförmedlaren i stånd att
ungefärligen bedöma sökandens kompetens på olika områden. Resultatet
af verksamheten kan ej sägas vara tillfredsställande. Principalerna
begagna sig sällan af denna mellanhand. Endast ett fätal af de anmälda
synas hafva fått anställning genom föreningens försorg.

Från arbetsgifvarnes sida är i Sverige mycket litet gjordt för
arbetsanskaffning. Några föreningsbyråer finnas; nyligen syntes i tidningarna
ett tillkännagifvande, att byggmästareföreningen i Stockholm
vore betänkt på att upprätta en arbetsanvisningsbyrå och att en komité
tillsatts för att utarbeta detaljerade bestämmelser för byråns arbetssätt
m. m.

Såsom bidrag till bestridande af omkostnaderna under år 1900
för en byrå för förmedlande af extra ordinarie lärares anställning vid
de allmänna läroverken har Kongl. Maj:t tilldelat styrelsen för svenska
läraresällskapet ett belopp af 250 kronor.

Behofvet ger sig sålunda tillkänna på alla områden, men det
saknas i det hela plan och initiativ samt enighet och kraft.

Af här lemnade redogörelse för erfarenheterna från de flesta länder
i Europa, som i denna angelägenhet kunna åberopas, torde framgå:.

1. Att arbetsanvisningens monopoliserande för vinnande af ett

144

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152.

magtmedel i lönekampen vare sig af arbetsgifvarne eller arbetarne är
skadligt och farligt;

2. Att arbetsanvisningen bör ordnas för hela landet efter enhetlig
plan, som dock lemnar tillfälle för de olika byråerna att i sina
arbetsmetoder lämpa sig efter de lokala förhållandena och tillgodose de
olika yrkenas kraf på för sina särskilda behof lämpad arbetsanvisning;

3. Att ledningen af byråerna bör vara lemnad åt lika antal och
likaberättigade arbetsgifvare- och arbetarerepresentanter, under fullt
opartisk ordförande;

4. Att arbetsförmedlingen bör göras gratis och bekostas af kommunerna; 5.

Att byråerna böra så långt möjligt förbindas genom telefonledning
och verksamheten centraliseras i distrikt eller direkt för hela
landet under statens ledning och på dess bekostnad;

6. Att arbetsbyråerna lämpligen blifva organ för uppgörande af
en fullständig statistik öfver arbetsmarknadens ställning i landet, som
regelbundet genom statens försorg offentliggöres;

7. Att arbetsanvisningen bör omfatta både qvinnor och män, på
olika afdelningar;

8. Att särskild arbetsanvisningsbyrå bör upprättas för frigifna
fångar;

9. Att de stadskommunala byråerna böra söka intimt samband
med den omgifvande landsbygden för att tillgodose dess intressen;

10. Att särskild omsorg bör egnas arbetsanvisning åt uttjente
soldater och värnpligtige;

11. Att arbetsförmedlingen skall vara fullt opartisk.

Genom sin oaf brutna beröring med alla lager af arbetsgifvare och
arbetare och, på grund af sin opartiska organisation torde dessa byråers
förvaltningsnämnder lämpa sig till fredsmäklare och skiljedomare i tvister
mellan arbetsgifvare och arbetare.

Arbetsanvisningen kan icke förmå mera än att på nära eller fjermare
håll skaffa arbete, så långt tillgång på sådant finnes. För att
skydda mot följderna af arbetslöshet, då arbetstillfälle i vanlig ordning
saknas, fordras andra utvägar.

Men genom en noggrann statistik och strängt aktgifvande på
marknadens fluktuationer kunna sådana vådor, om ej undanrödjas, så åtminstone
till sina verkningar mildras, med arbetsbyråernas hjelp.

En ytterligare hjelp för arbetaren och hans familj vid oförvållad
och öfvergående arbetslöshet beredes genom s. k. försäkring mot arbets -

Motioner i Andra Kammaren, N;o 152. 145

löshet. Vi hafva sett, huru de engelska arbetarne genom sina under -stödskassor vunnit detta mål till viss grad. De franska fackföreningarne
hafva följt exemplet. Det tyska nationala Handelsbiträdes-förbandet
i Hamburg har för sina medlemmar inrättat en försäkringskassa
mot arbetslöshet, och industrigruppförbanden hafva följt Trade Unions
exempel. I Köln bar på kommunens initiativ bildats en liknande försäkringskassa
för arbetarne med kommunens understöd.

Väl förmå yrkesarbetare, helst när de äro så väl organiserade
och så kraftigt ledda som Trade Unions i England, i viss utsträckning
genom sjelfbjelp väpna sig mot arbetslöshetens faror. Men värre
ställer det sig för grofarbetarne. Särskildt med hänsyn till denna klass
af arbetarne bildades 1893 i staden Bern försäkringskassa mot arbetslöshet
i samband med stadens arbetsförmedlingskontor. Kommunen
understöder kassan genom att förvalta densamma och fylla dess brist
intill 5,000 francs. Delegare i kassan kan hvarje arbetare af schweizisk
härkomst blifva. Efter detta exempel gick man sedan på andra orter
vida längre, så att kantonen St. Gallen 1895 genom lag berättigade
kommunerna inom kantonen att hvar för sig eller i förening införa
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring för alla manliga arbetare, hvilkas
daglön i genomsnitt ej öfverstiger 5 francs, samt garanterade inom vissa
gränser sålunda uppkomna försäkringskassor rätt att erhålla fyllnad i
den å försäkringsrörelsen uppkommande bristen af stats- och kommunala
medel. De första försöken, som bär gjordes, slogo ej väl ut, och lagen
upphäfdes, men planen bär derför ej uppgifvits.

I kantonen Basel-Stadt har regeringen framlagt ett med synnerlig
omsorg utarbetadt lagförslag till obligatorisk försäkring mot arbetslöshet
för arbetare, tillhörande fabriks- och byggnadsindustrien, samt jordarbetare,
och stadsfullmägtige i Basel hafva i november 1899 antagit det.

Allmänt tycks intresset för denna vigtiga samhällsangelägenhet
vara i Schweiz. Arbetarne göra sjelfva mycket betydande insatser för
utredningen af frågan. Så innehåller TnZeitschrift fur schweizische Statistik»,
30 årgången, en utförlig statistik öfver arbetslösheten i Ziirich
vintern 1892—93 och 1893—94 af arbetaresekreteriatet i Ziirich genom
herr Aug. Merk.

I Norge hafva fackföreningar fått uppbära förebråelser derföi att
de ej inrättat kassor till försäkring mot arbetslöshet.

Någon egentlig försäkring i vanlig teknisk bemärkelse är ej bär
fråga om, ehuru de obligatoriska bestämmelserna i Schweiz syfta deråt.

Deremot bär man i Sydtyskland tagit steget fullt ut i teorien. Det
Bth. till Rilcsd. Vrot. 1900. 1 Sami. 2 Afd.. 2 Band. 37 Häft. 19

146

Motioner i Andra Kammaren, A7:o 152.

tyska folkpartiet har nemligen genom en sakkunnig komité utarbetat ett
förslag till verklig försäkring mot j arbetslöshet i öfverensstämmelse
med de principer, som ligga till grund för invaliditets- och ålderdomsförsäkringen,
och partiet har upptagit denna fråga på sitt program.
Vid de tyska industriföreningarnas kongress i Kassel för några år sedan
var denna vigtiga fråga föremål för ett utredande föredrag af dr Kampke,
och reg er ing spresidenten Clairon d’Haussonville var dervid närvarande.

Den schweiziska och tyska literaturen är redan rik på arbeten i
detta ämne af framstående fackmän. Inrikesdepartementet i kantonen
Basel-Stadt offentliggjorde 1895 en broschyr i frågan af dr Georg Adlers,
professor i nationalekonomi och statistik vid universitetet i Basel. Prof.
Ernst Röthlisberger har utförligt redogjort för Berns försäkringskassa.

I det tyska folkpartiets kongress i Alunchen 1895 upptogs på partiets
program: »Befordrande af försäkring mot oförvållad arbetslöshet på
kommunal grundval och i förbindelse med anstalterna för arbetsanvisning».

På partidagen i Ulm 1896 debatterades detta ämne ingående, och
folkpartiets flygskrift n:r 3 behandlar utförligt frågan i en mycket förtjenstfull
utredning af herr Erich Eyck. Vidare: Brentano, Leipzig
1879; Schantz, Bamberg 1895; Louis Egger, Neuchatel 1894, och förf.
i flera sociala tidskrifter: Conrads Jahrbiicher, J. Wolfs Zeitschrift fur
Sozialwissenschaft, Brauns Archiv fur Soziale Gesetzgebung, Franckes
Soziale Praxis, Jastrows Arbeitsmarkt, Le Devoir, Paris (J. Pascaly)
o. s. v.

Äfven i vårt land har frågan upprepade gånger varit dryftad och
äfven ledt till experiment.

I början af 1895 hade Tekniska samfundet i Göteborg frågan uppe
till diskussion. Därvid gaf stadens polismästare uppslaget till en anordning
för stadens arbetare, som förtjenar afseende. Han ansåg det
lämpligt, att stadens arbetare finge sin betalning i form af lön (15 till
20 kronor i månaden) samt arbetspengar.

Samma år inrättades »Försäkringsfonden mot oförvållad arbetslöshet»
i Norrköping.

Denna fond hade till uppgift »att medels afpassade premier åstadkomma
ett kapital, tillräckligt stort att skydda delegarne från förluster
vid möjligen uppkommande arbetslöshet, förorsakad genom eldsolycka,
konkurs eller affärsnedläggelse».

Inträde i fonden beviljades »såväl manlig som qvinlig person, med
anställning inom handtverks- eller fabriksindustri i Norrköping eller
dess förstäder».

Motioner i Andra Kammaren, N:o 152. 147

Hvarje medlem skulle betala en inskrifningsafgift motsvarande
50 procent af årspremiebeloppet enligt uppgjord tabell och en årlig
premie, motsvarande 2—10 procent af den årliga inkomsten, beräknad
efter uppgifven veckoinkomst, omfattande från och med 1 krona till
och med 30 kronor för vecka.

Då delegarne drabbades af arbetslöshet i följd af nämnda orsaker,
skulle de erhålla ett understöd, motsvarande 75 procent af den uppgifna
veckoaflöningen, tills arbete erhölles, dock högst under 3 månader.
Understöd skulle lemnas från och med 8:de dagen efter den, då arbetet
upphörde, och först sedan delegare i fonden tillhört samma minst
ett år.

Endast i förbigående och för sammanhangets skull meddelas här
dessa fakta. Frågan om försäkring mot arbetslöshet kräfver sin särskilda
utredning. Vi sakna hittills all statistik öfver arbetslöshet i
vårt land.

Men så mycket torde vara visst att, skall en försäkring mot oförvållad
arbetslöshet kunna med framgång införas, förutsätter densamma
— vare sig den bygges på frivillighetens eller tvångets grund — starka
och ansvarsmedvetna fackorganisationer bland arbetarne, hvilka i närmaste
hand äro intresserade af att vaka öfver att försäkringen endast
kommer oförvålladt arbetslösa till godo.

Och först af allt måste man hafva sörjt för att en rationel arbetsanvisning
kan nedbringa de arbetslöses siffra liksom den tid, hvarunder
arbetslösheten varar i hvarje fall, till ett minimum.

På grund af det anförda tillåter jag mig vördsamt hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta verkställa en
utredning, huru arbetsanvisningen efter våra förhållanden
bäst bör ordnas, uppmuntra till de initiativ,
som af denna utredning kunna föranledas, och till
Riksdagen inkomma med de framställningar till frågans
utveckling, som häraf kunna påkallas.

Stockholm den 14 februari 1900.

Edvard Wavrinsky.