Motionär i Andra kammaren. Nr 43t> (Motion 1917:436 Andra kammaren)

Motionär i Andra kammaren. Nr 43t>.

Nr 436.

Av herr MållSSOII 111. II., om ändrad lydelse av §§ 101 och 102
regeringsformen samt tillägg till § 68 riksdagsordningen.

Deri svenska grundlagen av år 1809 skapade, enligt Hans Järtas frejdade
ord, tre samhällsmakter: en styrande, en lagstiftande och en dömande.
Denna uppdelning av samhällsmakten och1" denna självständighet,
som förlänats dess olika^ grenar må vara grundad på statens sanna intressen
och värd att upprätthållas. Men vad som orubbligt måste fastslås och
inskärpas, det är att alla dessa tre makter skola vara folkmakter. Det
måste vara folket som tillsätter dem alla tre och skriver stadgarna för
deras verksamhet. 1 grund och botten var detta nog också 1809 års
grundlagsstiftares mening.

Just detta år vart det ju på ett enastående sätt fastslaget, att även
kungamakten är en av svenska folket förlänad myndighet. Svea rikes
ständer förklara i regeringsformens ingress, att »genom den nyligen timade
regementsförändringen vi svenska folkets fullmäktige inträtt i rättigheten
att själva, genom upprättande av en förändrad statsförfattning, för “framtiden
förbättra fäderneslandets belägenhet». Konungen å sin sida förklarar
i de ord, varmed han stadfäster regeringsformen, att han »med oinskränkt
förtroende till rikets ständer överlämnar fastställandet av en ny reo-erin<rsäTi’
0°k SOm ^stslogs det i och genom regementsförändringen

På klaraste sätt, att det var Konungen som fick hämta sin makt från den
av ständerna, folkets fullmäktige, skapade regeringsformen, men ej regeringsformen
som fick hämta sin giltighet från Konungen. °

Vad så ständerna angår företrädde dessa, trots “all ståndsförfattningens
delvis av grundlagsstiftarna medgivna — skröplighet, år 1809
svenska folkets allmänna mening på ett trognare sätt än vad tvåkammarenksdagen,
sedd i sin helhet nu gör.

Den tredje statsmakten slutligen, domaremakten, skall, heter det i
konstitutionsutskottets motivering till vår regeringsform, vara »självständi^
under lagarna men ej självhärskande över dem». Lagarna givas och lag -

Motioner i Andra kammaren, Nr 438.

skiparna tillsättas eller övervakas enligt regeringsformen av de båda andra
statsmakterna. Efter som dessa år 1809 framträdde som tillsatta av folket,
framhävdes det att även domaremakten var en folklig institution.

Så var det då, men snart vart det och nu är det helt annorlunda.
<»enom borggårdspolitiken år 1914 uppstod mellan konungamakt och folkmakt
eu motsättning och en brytning, som det kort därefter utbryta»
världskriget väl lyckats för en tid överskyla men på intet sätt överbrygga,
(lenom den fyrtiogradiga skala, varefter första kammaren väljes, står denna
som en rikeinansrepresentation i skarp motsats och som ett oavlåtligt
hinder mot den folkvilja, vilken andra kammaren, även den dock på ett
ofullständigt sätt, företräder. Vad till sist domaremakten angår, så hav
aldrig i mannaminne såsom på sistone och särskilt under sist förflutna år
folket känt denna som en från folket skild, mot folket och dess krav oförstående
institution, som en klassrepresentation, en rikeinansrepresentation
i stort sett.

Likväl bör det för var och eu med blick för utvecklingslinjen i vår
historia, med blick för det självständighetssinne, som ända sedan landslagarnas
tid även på domaremaktens område varit livsnerven hos vårt folk,
stå oförtydbart och klart, att det är folket som skall avgöra vad i Sveriges
land skall vara rätt, folket och det ensamt.

Man må ej häremot göra gällande, att rätten är något invecklat
vetenskapligt, som den enkle mannen av folket icke begriper. Rätten har
ej sitt ursprung i vetenskapen. Vetenskapen rör sig på iakttagelsens och
tankens område, rätten på värdesättningens. Vetenskapen har att klargöra
vad som är, rätten vad som bör vara. Tolkningen, tillämpningen av de
gällande rättsgrundsatserna, den kan och bör vara en vetenskap. Men
själva grundsatserna kunna blott vara ett uttryck för en vilja, ett samvete
— för folkets vilja och samvete. Detta icke därför att folket är ofelbart.
Utan dels därför att, om ett fel ej kan undvikas, så är det bättre att det
lilla fåtalet än att det stora flertalet blir lidande, ty det är dock på detta
flertal och ej på några mer eller mindre utmärkta ämbetsmän som Sveriges
bestånd till'' sist vilar. Dels och därför att, enligt erfarenhetens vittnesbörd,
ett litet enväldigt fåtal har lättare att grovt våldföra rätten än ett
helt folk, inom vilket så många olika skikt och intressen bryta och utjämna
sig mot varandra.

1 nästan alla europeiska och andra kulturländer ingår jurysystemet
i brottmål som en grundväsentlig beståndsdel i rättegångsväsendet. I
England och Frankrike tillämpas detta system genomgående, frånsett vissa
bagatellmål. Även i Tyskland kräves frånsett vissa undantagsfall jurydom
vid alla med svårare straff belagda brott. T själva Ryssland före revolu -

Motioner i Andra kammaren, Nr 436.

tionen via- rättsväsendet principiellt byggt på lekmännens deltagande medelst
jurysystem, och där ej regeringen av politiska skäl ingrep i rättsprocedurens
regelbundna gång—- vilket visserligen skedde ofta nog — kom ock
detta, system i tillämpning. Också hade de ryska domstolarna i opolitiska
mål ingalunda något allmänt anseende för bristande humanitet.

Vad särskilt våra grannländer angår har Norge sedan 1912 en strafflag
och en rättegångslag, som följdriktigt byggts på principen om lekmännens
i alla viktigare fall avgörande medverkan. Även Danmark har
just på sistone slutgiltigt antagit eu stor rättegångsreform, vilken om än
i mindre utsträckning genomför samma principer. Sverige däremot, där
en gång den gammalgermanska grundsatsen om folkets makt att själv
skipa rätt var med ovanlig stadga och följdriktighet genomförd, står nu
som ett av de ytterligt få kulturländer, vars rättsväsen är byggt på ett
utpräglat misstroende mot lekmännen och ett obegränsat förtroende för
domarebyråkratien. I den enda jury vi ha, tryckfri hetsjuryn, tillsätter ju
domstolen de tre jurymän som fälla avgörandet.

Det enda lekmannaelement av verklig betydelse, som Sveriges rättsväsen
uppvisar, är nämnden vid lantdomstolarna. Men som känbar måste
den vara enhällig för att överrösta domaren — i andra länder träffa lekmännen
själva ensamma avgörandet — och hela pi’ocessgången är så ställd,
att nämndemännen endast med svårighet kunna bilda sig en självständig
mening. Deras beroende av domaren har rent av blivit ett ordspråk (»såga
ja som nämndeman i rätten»). Att trots detta nämndens anseende är så
pass stort, som fallet är, och att den allmänt prisas som en av våra främsta
institutioner, visar bäst, hur djupt rotad instinkten är om den folkliga
rättsskipningens värde, men det visar på intet sätt att nämnden i sin nuvarande
form är lyckligt organiserad. Inom städerna återigen (frånsett nu
de få som ligga under landsrätt) spelar lekmannaelementet en mycket
obetydlig, roll inom rättsskipningen. Innehavarna av den ståtligt klingande
titeln »illiterate rådmän». förekomma någorlunda talrikt endast i småstäder.

I de större städerna, vilka innefatta den ojämförligt större delen av städernas
samlade folkmängd, förekomma de icke alls (så i 19 städer, däribland
Stockholm och Göteborg, vartill praktiskt taget även kommer Malmö)
eller blott med underordnad kompetens (så i Norrköping) eller i mindre
antal än juristerna.

Lika underordnat som folkets direkta deltagande i rättsskipningen,
lika obetydligt är ock dess indirekta inflytande därpå i och genom domarenas
tillsättning. Häradshövdingarna utnämnas av regeringen på forsla»
av hovrätten. I de högre domstolarna kan det knappast °ens sägas vara
regeringen som tillsätter ledamöterna. Praxis har så utvecklat°si», att

Motioner i Andra kammaren, Nr 436.

både hovrätterna och högsta domstolen faktiskt komplettera sig själva.
Regeringen avviker nästan aldrig från deras förslag. Här alltså skulle
man verkligen kunna tillämpa de uttryck, som, när det yttrades om fackföreningarna,
var särdeles litet träffande, uttrycket »en stat i staten».

1 städerna är det nästan genomgående de enligt den 40-gradiga skalan
valde stadsfullmäktige som tillsätta rådmännen, och till borgmästartjänsterna,
som tillsättas av regeringen, få städernas invånare upprätta förslag enligt en
graderad skala, som mer eller mindre överensstämmer med den kommunala
röstskalan. 1 båda fallen ha alltså de förmögnare samhällsklasserna ett
oproportionerligt inflytande på valet av rättvisans handhavare. Ett viktigt
undantag bilda dock härvidlag de ordinarie ledamöterna av Stockholms rådstuvurätt;
till dessa platser få medborgarna medelst allmän rösträtt uppsätta
förslag. Men detta undantag förstärker blott regeln om folkets ringa
inflytande på rättsskipningen.

Än mera framträder detta, om man undersöker, huru kontrollen
över domarena utövas. Det finns ju två ämbetsmän förordnade för detta
särskilda syfte: justitiekansler!! och justitieombudsmannen. Den förre är
Konungens förtroendeman och synes av gammalt snarare ha gjort till sin
uppgift att skydda domarebyråkratien än att kontrollera densamma. Den
senare väljes av riksdagen, vanligen genom en kompromiss mellan kamrarna.
Han är nästan alltid själv domare, får alltså lätt sin klass’ och
sitt yrkes syn på tingen och riskerar dessutom, om han gå)- för hårt fram
mot sina klassbröder, att skada sin egen domarekarriär. Även om en
oförskräckt och frimodig man skulle bli utsedd, kan han endast anklaga
domarena. De dömas av — andra domare. Ensamma i hela Sverige ha
de kvar det gamla feodalprivilegiet att dömas endast av sina likar. Andra
ämbetsmän dömas likväl, åtminstone i högsta instans, icke inom sina egna
ämbetsverk, alltså ej av sina närmaste yrkesbröder.

Det finnes ju ett par möjligheter till folklig kontroll över en domstol,
nämligen den högsta. Men kontrollen över högsta domstolen är ytterst
obehändig även den. Den består dels i riksrättsinstitutet, vilket
aldrig ens försöksvis tillämpats mot något justitieråd, och dels i den så
kallade opinionsnämnden, som har rätt att avsätta justitieråd, men aldrig
använt denna sin rätt, om än försök icke saknats. Dessförutan är det en olycklig
anordning, att möjligheten till folklig kontroll blott gäller den domstol,
som dock i stort sett innesluter rikets mest kvalificerade domare, och
som har relativt mest kvar av folkets förtroende. De andra, lägre domstolarna
ha också, genom att de stå folket närmast, vida större möjlighet
att direkt göra menige man förtret i den mån de röja likgiltighet för de
fattiges rätt eller fälla vränga domar. Eu dylik dom gör alltid skada

Motioner i Andra kammaren, Nr 436.

även om den upphäves, och att vädja till högsta domstolen är för den
fattige alltid en vansklig sak — samt för övrigt efter antagandet av den
olyckliga lagen om summa revisibilis in. m. i stor utsträckning omöjliggjort.

Om alltså kontrollen över domarena är ringa, är däremot det rättsskydd
de själva njuta desto större. De få icke för sitt förhållande i tjänsten
åtalas av enskilda personer, ej ens sådana som de förfördelat. Den
enda utväg, som står sådana personer öppen för att vinna rättelse, är att
anmäla saken till vederbörande hovrätt eller till justitiekanslern eller justitieombudsmannen.
Det beror sedan på dessas gottfinnande om saken
skall tagas upp. Den som anmält en ämbetsman kan för övrigt själv på
grund av denna anmälan bli ställd under ansvar för falsk angivelse eller smädelse
mot ämbetsman. T. o. in. den enbart moraliska kontroll, som ligger
i offentlig kritik är gentemot domarena i stor utsträckning omöjliggjord.
De skyddas först och främst genom straffstadgandet för domkval,
vilket väl på sistone knappast tillämpas men alltjämt tinnes kvar såsom
ett hot. Desto flitigare har tillämpats ansvarsbestämmelsen angående smädelse
mot ämbetsman, vilken påfallande ofta tagits i bruk just till domarmaktens
förmån. Särskilt karakteristiskt för svenska lagen är, att, när ett
tryckfrihetsmål väckts om smädelse mot domare, så avdömes målet av en
jury, vars avgörande del som ovan påpekats domaremakten själv tillsätter.
Anses smädelsen ha skett muntligt är det domaremakten som direkt dömer
i egen sak. Likaså kan justitieombudsmannen ställas under ansvar för
obefogat åtal inför just den domaremakt, som han är satt att kontrollera. .

Aven i riksdagen är t. o. m. den mest sakliga kritik av domstolarnas
särskilda handlingar och beslut utesluten. Eldigt den ytterligt
stränga och fakti>kt oriktiga tolkning, som i detta fall praktiskt givits
§ 90 regeringsformen, äro kamrarna hindrade ej blott att fatta beslut
eller ingå i prövning av domaremaktens utslag och åtgärder utan rent av
att nämna dem. Däremot står det i domstolarnas makt att på grunder,
som sedan kunna visa sig fullständigt felaktiga, häkta en riksdagsman och
därigenom hindra honom att fullgöra sitt kall, ävensom att medelst ett
oriktigt beslut i en underrätt hindra en person att bliva ny- eller omvald
till riksdagsman. I detta fall äro alltså ej den lagstiftande och den
dömande makten i enlighet med grundlagsmotiven jämnställda med varandra,
utan den tredje, kungligt byråkratiska, statsmakten har skaffat sig
ett ensidigt övertag över den andra, som ensam bär något verkligt sammanhang
med folket.

Lika ringa som kontrollen över domstolarna är, lika vidsträckt är
friheten i deras maktutövning. Våra lagar äro i stor utsträckning så all—
Bihang till riksdagens ''protokoll 1911. 4 sand. 197 höft. (Nr 435—437.) 2

Motioner i Andra kammaren, Nr 430.

mänt formulerade, att de lämna domarens fria skön mycket stort utrymme.
Särskilt strafflatituderna för vissa brott äro högeligen växlande: It) kap.
14 § strafflagen t. ex. har en latitud mellan 5 kronors böter och 4 års
straffarbete. Domarena få vidare fullkomligt fritt avgöra, huruvida villkorlig
dom skall i de av lagen nämnda fallen förekomma eller ej. De ha
ensamrätt att avgöra, om och i vad mån den tid en anklagad tillbragt i
rannsakningshäkte skall inräknas i strafftiden. De ha, så snart någon är
misstänkt för ett brott, varå straffarbete kan följa, en praktiskt taget obegränsad
rätt att häkta denne och kunna därmed efter sitt subjektiva skön
pålägga en oskyldig ett lidande, vida svårare än det som kommer många
brottsliga till del, samt kännbart ingripa i medborgarens personliga frihet.
Om en häktad överklagar häktningen, så anses det tydligen enligt gängse
praxis icke vara domstolen som äger att styrka åtgärdens rättmätighet
utan den anklagade som skall visa sig vara helt oskyldig — ett krav rakt
stridande mot huvudgrundsatsen för allt rättsväsen, och ett krav som i
nästan alla fall ej ens den mest oskyldige kan tillfyllestgöra.

Men domarena ha ej nöjt sig med att inom dessa, delvis allt för
vida och obestämda gränser, tillämpa lagen. De ha i viktiga fall ansett
sig ha rätt att genom lagtolkning utsträcka dess räckvidd till handlingar
som varken enligt lagstiftarnas mening eller det allmänna språkbruket
kunna rimligtvis inrymmas under lagens bestämmelser.

Om detta möjligen i vissa civilmål kan vara tillstädjeligt eller ej,
skola vi ej bär diskutera. Uppenbart farligt blir under alla omständigheter
ett sådant tillvägagångssätt, när det nyttjas för att i brottmål beröva
anklagade frihet, ära eller gods eller för att inskränka folkets fri- och
rättigheter. Utan omprövning av deras juridiska giltighet vilja vi påpeka
■ett par hithörande fall. Vi ha sett begreppet »menighet eller folksamling»,
vilket hittills genomgående förklarats avse blott offentliga möten, utsträckas
till ett möte, vilket ej blott allmänheten utan ock myndigheterna
fattat och behandlat som enskilt. Vi ha sett, huru militärmyndigheterna
fått rätt att utan motivering hindra folket i en trakt att samlas till överläggning
i allmänna angelägenheter. Vi ha sett, att begreppet »allmän förargelse»
utsträckts till att gälla en i fullt hövisk form uttryckt, lagligen
tillåten övertygelse. I alla dessa fall har lagtolkningen uppenbart övergått
till lagstiftning. Den lagskipande makten röjer tendens att bli »självhärskande
över lagarna», att inkräkta på riksdagens grundlagsenliga rätt.
Man bör märka, att enligt grundlagen § 88 (om motiveringen, se konstitutionsutskottets
memorial av den 2 juni 1809) äger riksdagen att (gemensamt
med Konungen) ej blott stifta, ändra och upphäva utan även att
förklara lagar. Endast mellan riksdagarna äger enligt regeringsformen §

Motioner i Andra kammaren, Nr 430.

1''J högsta domstolen ratt att förklara lag, vilka förklaringar kunna av
riksdagen ogillas, och högsta domstolen har sedan 1832 blott två gånger
och sedan 1865 icke alls använt denna rätt. Desto mindre grundlagsenligt
är det då att både högre och lägre domstolar utöva denna rätt på
egen hand utan konstitutionell kontroll.

Samtidigt som domarena således mer och mer utsträcka maktområdet
för sina avgöranden, samtidigt ha de mer och mer låtit dessa avgöranden
närma sig formen av orakelspråk. Stadgandet i rättegångsbalkens
kap. 24 § 3 att vid all dom skola »tydligen utsättas ... de huvudskäl . . .
därå slutet grundas», har tillämpats mycket ofullständigt och vida mer otillfredsställande
än vad i de flesta andra kulturländer brukas. Viktiga moment
i rättens utslag lämnas ofta utan någon motivering alls; viktigare
tolkningsfrågor, som kanske införa en helt ny praxis, vidröras ofta så
ofullständigt, att utslagets räckvidd blir fullständigt oklar; den juridiska
beviskedjan, varpå utslaget grundats, framlägges oftast så knapphändigt,
att den ej kan uppfattas. Denna kritik gäller ej minst högsta domstolens
utslag, vilka ju som prejudikat ha den ojämförligt största betydelsen.
Även härigenom har ett viktigt medel till kontroll över domstolsväsendet
omintetgjorts.

Hurudan är då den domarekår, åt vilken en så stor och okontrollerad
makt anförtrotts? Vi vilja visst icke bestrida dess borgerliga heder
som kår eller den upphöjda rättrådighet enskilda domare röjt och röja.
Men vad vi ha både rätt och plikt att framhäva, det är den ofolkliga karaktär
domarekåren äger. Den rekryteras i stort sett från över- och medelklassen.
Att söner av män från de djupa leden arbeta sig fram till
domareposter måste med samhällets nuvarande ekonomiska byggnad vara
sällsynt och under den skärpning av de ekonomiska motsättningarna, som
f. n. äger rum, bli allt sällsyntare. I många fall, särskilt i städerna, ha
våra domare vid sidan av tjänsten affärsuppdrag. I ännu fler fåll äro de
intresserade i industriella eller andra storfinansiella företag. Just den
högre domarebyråkratien är i stor utsträckning rent plutokratisk. 1 de
rikas händer har alltså vårt samhälle lagt den övervägande makten att
skipa rätt mellan fattig och rik, i tvister, där den fattige även dessförutan
har alla faktorer mot sig. Och åt en sådan rättsskipning kräver man
rykte för ofelbarhet, enastående frihet från offentlig kritik och fullständig
frihet från all verklig kontroll.

Det år också en starkt utbredd och stadgad uppfattning, att högerpolitiska
sympatier i stor utsträckning, medvetet eller ej, påverka många
domar. I ett avseende särskilt har detta också kunnat oförtydbart
konstateras. I sina jury val hålla sig nästan alla domstolar ej blott

Motioner i Andra kammaren, Nr 436.

till personel- av över- eller medelklass, medan man i andra länder, exempelvis
Frankrike och Norge, vidtagit särskilda åtgärder för att även arbetarklassen
skall bliva företrädd bland de edsvurna. Utan därutöver välja
de flesta domstolar endast högermän till bisittare i -juryn. Ja många inskränka
städse sina val till en liten trång krets av ständigt återvalda,
ofta ytterligt reaktionära personer.

'' Men det är icke blott vid utslag och val som folket misstänker domstolarna
för partiskhet. Alltför vanliga äro också klagomålen över rättegångarnas
ledning och handläggning. Man anser, att domarena ofta uppenbart
och från början taga parti för endera parten eller för åklagaren mot
den anklagade. Man anser, att de ej sällan skrämma eller håna parter
och vittnen. Man anser, att de visst icke alltid iakttaga det lugn och
den hövlighet, som för varje domare borde vara självfallna. Man anser,
att de ofta föra ofullständiga och missvisande protokoll. Man anser, att
de ofta endast motvilligt och otillräckligt böja sig för grundsatsen om
rättegångarnas offentlighet.

Härtill kommer att ej heller övertygelsen om domarenas skicklighet för
sitt värv är så genomgående stark och allmän. Speciellt har man och
detta just i de kretsar, där man bäst kunnat iakttaga saken — röjt starka
tvivel'' på deras juridiska kunskap och vetenskapliga skolning. Att vissa
domare rent av förakta dylikt, kunna de vid tillfälle själva låta skymta
fram. Det år ej bildningstillfället, som här saknas, det är intresset.
Blott högsta domstolen torde i själva verket åtnjuta allmänt anseende för
någorlunda juridisk kunnighet, men eljest är det ett föga tilltalande faktum,
att den kår, vars ofolkliga karaktär bl. a. motiverats med nödvändigheten
att hålla den vetenskapliga bildningen högt, visat sig i påfallande
grad sakna denna bildning.

Rättegångsväsendets sak avhänger också av åklagarnas duglighet
och nit för rättvisan. Även därvidlag råder bland folket, och visst icke
bara bland folket, stor misstro både till vederbörande kårs kompetens och
till dess opartiskhet. Flera verkligen, upprörande fall av olaga häktning
ha påvisats. Allra värst är dock att fall inträffat, som bestämt strida mot
den för allt rättsväsen grundläggande satsen, att lagen skall gälla lika för
alla. Vad den ene opåtalt och offentligt får göra kan ådraga den andre
hårt straff. Ej blir sannerligen heller denna praxis bättre, genom att den
knäsatts av justitiedepartementet, vilket nyligen med åtal och det svåra
förhandsstraffet kvarstad drabbat en tidning på grund utav en annons,
som flera andra tidningar fått utan laga påföljd införa. Domstolarna äro
ej heller härvidlag utan skuld. Det har t. ex hänt, att, när polispersoner
åtalats för uppenbara lagbrott, så har domstolen förklarat, att vederbö -

Motioner i Andra kammaren, Nr 4-16.

rande handlat felaktigt, men dock ej tillmätt dem något som helst straff
eller skaffat de förfördelade o-ottgörelse.

O O *

Det måste alltså sägas rent ut: tron på den svenska domarkåren
såsom i stort sett högtstående delas icke av folket. Det har no<? alltid
vant klent med den tron bland de djupa leden, och erfarenheterna från
de senaste årens — ej minst sistförfiutna årets — politiska och sociala
strider ha kraftigt rubbat den tro som funnits. Trots den iver, varmed
man i skolorna och eljest lovsjungit vår domarekår, och trots det rättmätiga
anseende enskilda domare förvärvat går menige man i stort sett icke
med förtroende till våra domstolar utan med misstro. Värst är, att sedan
ett eller annat årtionde tillbaka är denna misstro stadd i ständig ökning.
Bland sakkunnige återigen, vilka ej förblindats av nationell självförgudning
eller av politiska fördomar, råder en nog så spridd mening, att vårt
rättegångsväsende tillhör de sämre bland de jämförbara moderna kulturstaternas,
och att det är hög tid, att vi äntligen på allvar inslå den väg,
varpå våra skandinaviska grannländer redan nått långt mot målet.

Den reform som här skall ske, måste bli stor och gå till grunden.
Den måste göra lekmännens, de fria medborgarnas under självansvar avgivna
dom till det inom rättens område avgörande, medan den nu i bästa fall
är en bisak. Förvisso måste äveh medborgardomen kringgärdas med garantier.
Främst måste vi kräva den genomförda demokratiens garanti mot
de klassintressen och klassynpunkter, som även hos dömande lekmän lätt
göra sig gällande. Men ej heller en hela folket inom sin ort verkligen
representerande nämnd eller jury tro vi för ett ögonblick vara ofelbar.
Vi anse visserligen, att under alla omständigheter ingen må kunna dömas
till mistning av frihet eller ära — att icke säga liv — annat än efter
sina medborgares dom, men vi inse också vikten, att av lekmän oriktigt
eller oskäligt pålagda straff eller av lekmän i penningesaker visad partiskhet
må kunna rättas i högre instans av skolade jurister. Fn dylik
omläggning av vårt rättsväsen kan dock först ske efter särskild utredning,
vilket ej hindrar att den både kan och måste ske snart.

Tills vidare få vi nöja oss med att söka framdriva ett krav, vilket
även det måste tillgodoses i vår väntade stora rättegångsreform: kontroll
över domarena. Denna kontroll måste utgå från folket och helst så direkt
som möjligt. Ett sätt att göra rättsväsendet till en folkets sak ligger i,
att folket får självt välja samtliga underdomare. Men onekligen erbjuder
en sådan metod åtminstone under nuvarande samhällsskick vissa nackdelar.
De sökandes tjänstemeriter kunna nog sakkunnigare och noggrannare avvägas
inom ett kollegium '' och inom en regering än inom en urvälj
arekorporation — låt vara att kanske de personliga egenskaperna ej

Motioner i Andra kammaren. Nr 436.

sällan bättre uppskattas av den sistnämnda. Man torde alltså tä nöja sig
med att på detta område liksom i fråga om prästval genomföra den allmänna
rösträttens politik vid de val som redan förekomma: borgmästarena
böra alltså i alla städer väljas på samma sätt som i Stockholm, och genom
införande av allmän och lika kommunal rösträtt böra stadsfullmäktige göras
till demokratiska valkorporationer. Vidare måste man hävda, att regeringen,
under all möjlig hänsyn till sakkunskapens mening, ville mer
''energiskt än nu mota alla korporationsintressen vid domaretillsättningar.

I de länder, där domarena väljas av folket, såsom framför allt Schweiz’
kantoner och de enskilda staterna inom Nordamerikanska statsförbundet,
väljas dessa i regel blott på vissa är. Man har tydligen insett, att det ej
är nog med folkligt valsätt för domarena. Även den domare, som vid
valet var ytterst folklig kan ofta nog efter en helt kort ämbetsutövning
bli en fullfjädrad byråkrat. Därför har man rent av i vissa nordamerikanska
stater fullständigat den begränsade ämbetstidens garanti med möjlighet
till avsättning under ämbetstiden. I Pennsylvania t. ex., en stat
alltså med mycket fina anor, och i flera andra stater kunna domarena avsättas
av guvernören på anhållan från 2/3 av medlemmarna mom vart och
ett av representationens hus.

Man föreställer sig inom vissa kretsar av vårt land, att eu på detta
sätt tillsatt och kontrollerad domarekår måste vara förfallen till läsbarhet,
oduglighet och godtycke samt föremål för allmänt förakt. Det är visst
icke förhållandet. Schweiz’ domsväsen åtnjuter ingalunda något dåligt
anseende. Vad Amerikas angår må citeras den erkänt främste auktoriteten
i fråga om dess samhällsliv, Lord Bryce. Han yttrar i sitt frejdade
verk The American Commonwealth (3:e uppi. II sid. 638): »Statsdomare na

ha varit och äro ansedda som hederliga och opartiska i nästan alla
nordens och de flesta av söderns och västerns stater. I några av dessa
stater såsom Massachusetts, Pennsylvania och Michigan har domaresätet
innehafts av män, som skulle göra heder åt vilken som helst domstol i
vilket som helst land ... I några stater, kanske 6 eller 7 i allt, ha en
eller annan gång under de senaste åren misstankar häftat vid en eller
flera av de högre domarena. Ibland ha dessa misstankar funnits ogrundade.
Men fastän jag endast känner ett fall, i vilket det har bekräftats,
kan det råda föga tvivel om, att i vissa fall oegentligheter begåtts.»

Man kan av dessa ord icke sluta, att Amerikas folkvalda rättsväsen
skulle vara sämre än vårt. Ty även om i Amerika, där allt i gott som
ont har större mått än här, direkta fall av njutning förekommit, varifrån
vi förskonats, så synes å andra sidan dess domstolsväsen vara fritt från
en så genomförd högerpolitisk partiskhet som den varmed vi dragas. Även

Motioner i Andra kammaren, Nr 430.

i Amerika är rikemansväldet domstolsväsendets största fara. Men folket
har vaknat till insikt om dess farlighet, och där har det medel och makt
att bekämpa det. Lord Bryce konstaterar också, att domstolväsendets brister
särskilt i staten New York avsevärt förbättrats på senare år. Framförallt
är det märkligt, att, medan man oss veterligt icke alls sökt bota domsväscndets
brister genom att göra domarena ansvariga gentemot folket, har
man tvärtom sökt boten i ökad och mer direkt folklig makt över dem. I
vissa stater har man även i fråga om domarena infört ett institut kallat
recall (återkallande), vilket innebär att på förslag av vissa medborgare genom
folkomröstning ämbetsmän kunna skiljas från sina ämbeten.

Emellertid ha vi ej velat tillstyrka något ingrepp i den nedärvda
svenska principen, att ämbetsman endast genom dorn och rannsakning må
kunna från sin tjänst avsättas. Men desto nödigare blir det då, att han,
om han begår ett fel, må ställas inför verklig dom och rannsakning. Men
detta innebär nödvändigtvis, att han i sista hand dömes av andra än sina
yrkeskamrater. Endast på detta sätt kunna ämbetsmannens krav på trygg
tjänsteutövning, så länge han gör sin plikt, och allmänhetens krav på
trygghet mot ämbetsmans tjänstefel samtidigt tillfredsställas.

Vad vi behöva är en folklig högsta domstol, vilken har att såsom
sista instans döma över domares och åklagares tjänstefel och försummelser.
En sådan domstol skulle ingalunda sakna anknytningspunkter i vår historiska
tradition även under senare tider än landskapslagarnas. Under frihetstiden
utövade ständerna en vidsträckt — låt vara allt för vidsträckt —
domsrätt, och även under Gustav Vasas söner dömde de, visserligen på
kungamaktens initiativ över svårare förseelser av högre — under Karl IN
även lägre ämbetsmän. En sådan domstol skulle ock ansluta sig till
den rent nationella skapelse vår grundlag givit oss i och med justitieombudsmannen,
en skapelse över vilken vi med Tätta äro stolta. Endast genom
en sådan domstol blir i själva verket denna skapelse fullförd, endast
därigenom får justitieombudsmannen en säker grund för sitt värv. F. n.
svävar denna institution i luften. Justitieombudsmannen är en åklagare
utan någon domstol att åklaga vid, ty en verklig domstol måste stå höjd
och skild över den som skall åklagas.

Denna nya domstol som borde nämnas landsrätt, skulle, vad högsta
domstolen angår, övertaga den föråldrade riksrättens uppgifter. Men dessutom
skulle den i fråga om mål mot underdomare eller åklagare övertaga
högsta domstolens roll såsom högsta instans.

Frågan blir då hur denna domstol skall sammansättas. Mest tilltalande
vore, om den på ett möjligast direkt sätt och utan förmedling av
någon till de båda andra statsmakterna hörande korporation kunde framgå

Motioner i Andra kammaren, Nr 436.

ur folkval. Men detta skulle kräva eu alldeles ny och måhända allt för
vidlyftig apparat. Tilltalande vore också om man kunde ansluta denna
högsta "folkdomstol till den förnämsta domaremyndighet av lekmän, som
vi "redan äga, till häradsnämnderna. Man kunde tänka sig att landsrättens
medlemmar skulle utlottas bland de äldsta nämndemännen. Häremot talar
dock framförallt, att därigenom städerna skulle bli så gott som orepresenterade
i domstolen, vilken alltså ej skulle bli en landsrätt i betydelse av
en hela landets rätt. Det mest praktiska blir alltså uppenbarligen att låta
denna nya institution väljas av riksdagen. Därmed vinner man också, att
den organiskt ansluter sig till de liknande kontrollinstitutioner som redan
finnas, opinionsnämnden och justitieombudsmannen.

Den nya domstolen skall vara ett uttryck för folket såsom domaremaktens
yttersta källa och därför till sitt flertal bestå av lekmän. Men å
andra sidan bör rättsvetenskap och praktisk lagkunskap ej saknas i en
domstol av sådan betydelse. Då den skall granska domares och åklagares
tjänsteutövning, kunna sådana ej få sitta därvid vare sig under sin tjänstgöringstid
eller under den tid, då de efter erhållet avsked aro underkastade
ansvar för sin tjänsteutövning. Däremot böra representanter för
den juridiska vetenskapen, professorer vid de juridiska fakulteterna (både
statsuniversitetens och Stockholms högskolas) kunna göra god tjänst i eu
sådan rätt och likaså representanter för den administrativa juridiken, såsom
chefer och bisittare vid rikets kollegier och därmed jämnställda, verk.
Härmed vinnes ock en historisk anslutning till riksrättens hittillsvararande
organisation. Det skulle nog ej heller vara olämpligt om rätten komme
att innesluta någon framstående representant för rikets juridiskt bildade
sakförarstånd, vilket ju har stor praktisk kännedom om rättsväsendet och
bör vara varmt intresserat för en god rättsskipning.

Landsrätten bör av riksdagen väljas medelst elektorer, liksom nu
justitieombudsmannen, och, för undvikande av allt för många nämnder,
av samma elektorer; den bör för att vinna skälig stadga utses för en tid
av tre år i sänder. I fråga om valet av elektorer instämma vi i hr Lindhagens
motion att dessa måtte utses proportionellt till kamrarnas medlems
antal. Grundlagsbudet om kamrarnas lika behörighet och myndighet blir
därigenom lika litet rubbat som genom anordningen med gemensamma
voteringar. För att framhäva, att riksdagen vid val av landsrätt ej fungerar
såsom parlament i vanlig mening utan blott som en folkets val
nämnd, bör stadgas att riksrättens ledamöter ej må.tillhöra riksdagen.
Härigenom vinnes också en garanti för att ej partipolitiska synpunkter må
vid dess tillsättning och verksamhet göra sig gällande. Landsrätten måste
därvidlag följa en tradition, som så hedersamt hävdats av vissa justitieom -

Motioner i Andra kammaren, AV 436. 17

budsmän, vilka oberoende av sin personliga åskådning — ofta ha de varit
förklarade högerrnän — utan kränkande av någons rättmätiga krav oförskräckt
hävdat folkets fri- och rättigheter.

Riksrätten bör bibehållas som högsta forum för utkrävande av statsrådets
och regeringsättens juridiska ansvarsskyldighet. Den måste emellertid
genomgå en ganska ingripande förändring för att bli skickad till ett
sådant verk. Det har tidigt anmärkts från riksdagshåll och inskärpts
även av ^ en konservativ statsrättslärare, professor Kjellén, att denna rätt,
vilken såsom sitt förnämsta verk har plikten att skilja i riksviktiga rättstvister
mellan konungamaktens och riksdagens representanter, genom sin
sammansättning gjorts ytterst partisk för den förstnämnda parten. Den
bestod nämligen vid sin inrättning i hög mån och består i ganska stor
utsträckning ännu av konungens förtoendemän, som regeringen utan dom
och rannsakning kan avsätta. Härtill kommer, såsom 1809 års konstitutionsutskott
anmärkte, att de kollegier, varur en stor mängd av dess bisittare
skolas hämtas, nu väsentligt smultit tillsammans. Det synes oss
riktigt, att denna domstol, för att rätt kunna fylla sin roll som huvuddomstol
mellan första och andra statsmakten, förnämligast må bestå av
representanter för den tredje statsmakten, domarekåren. Men för att
inskärpa, att även detta rättsinstitut hämtar ursprunget till sin makt från
folket, bör den till sitt flertal väljas av riksdagen och till viss del bestå
av lekmän. Den kan, då den behöver tillsättas, lämpligen utses av samma
elektorer som ha att välja justitieombudsmannen (och vart tredje år landsrätten).
Aven vid detta val böra, i syfte att partipolitisk rättsskipning
må undvikas, ledamöter av riksdagen ej vara valbara.

Förbehållande oss att, därest detta vårt förslag vinner riksdagens
bifall, längi*e fram väcka förslag angående den instruktion, som bör
för landsrätten utfärdas, ävensom de övriga ändringar i lagar och författningar,
som i samband med dess inrättande kunna böra vidtagnas, föreslå
vi alltså,

att riksdagen måtte såsom vilande antaga följande
nya formuleringar av nedan nämnda grundlagsparagrafer:

Regeringsformens § 101:

»Skulle den oförmodade händelse inträffa, att regeringsrätten
eller en eller flera av dess ledamöter finnas
hava vid prövning av besvärsmål av egennytta, vrångvisa
eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom, emot
tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 4 samt. 197 käft. (Nr 435—437.) 3

Motioner i Andra kammaren, Nr 436.

förhållande, någon lidit eller kunnat lida men eller vare
sig allmän eller enskild rätt blivit förfördelad, vare justitieombudsmannen
pliktig ävensom justitiekansler!! berättigad
att vid en domstol, som riksrätt skall kallas, den felaktige
under tilltal ställas samt till ansvar efter rikets
lag befordra.

Denna riksrätt skall bestå av presidenten uti Svea
hovrätt, vilken däruti före ordet, presidenterna uti rikets
övriga hovrätter, fyra de äldsta justitieråd, samt åtta av
riksdagen på det sätt i riksdagsordningen säges valda
ledamöter, av vilka två skola vara lagkunnige ordinarie
domare och sex lekmän. Därjämte utser riksdagen åtta
på samma sätt fördelade suppleanter. Ledamöter av
riksdagen må ej till ledamöter eller suppleanter i riksrätten
utses. Då justitiekansler!! eller justitieombudsmannen
finner sig befogad att eu eller flera ledamöter
under sådant tilltal ställa, äske han hos presidenten i
Svea hovrätt, såsom riksrättens ordförande, laglig kallelse
å den eller dem, som skola tilltalas. Presidenten i Svea
hovrätt foge därefter anstalt om riksrättens sammanträde,

. för att kailelsen utfärda och målet vidare i laglig ordningbehandla.
Skulle mot förmodan han detta underlåta,
eller någon av de övriga förenämnda ämbetsmän undandraga
sig att uti riksrätten deltaga, stånde de för sådan
uppsåtlig försummelse av deras ämbetsplikt, till lagligt
ansvar. Hava en eller flera av riksrättens ledamöter
laga förfall, eller finnes emot någon av dem laga jäv,
skall i stället för justitieråd inkallas närmast äldste
justitieråd, i stället för hovrättspresident äldsta rådet
inom samma hovrätt och i stället för de av riksdagen
valda ledamöterna de av riksdagen likaledes utsedda
suppleanter, allt efter de röstetal, varmed de valts, eller,
vid lika röstetal, efter lottens utslag, dock att lekman
blott inå inkallas som ersättare för lekman och lagkunnig
för lagkunnig. År presidenten i Svea hovrätt av laga
förfall eller jäv hindrad, tjänstgöre i dess ställe som
ordförande rättens äldste lagkunnige självskrivne ledamot.
Denna domstol äge att inför öppna dörrar rannsaka de
tilltalade och, sedan domen efter lag är fälld, densamma
inför öppna dörrar avkunna. Ingen have makt att sådan
dom ändra, konungen dock obetaget att göra nåd, vilken

Motioner i Andra hammaren, Nr 436.

likväl icke må sträcka sig till den dömdes återinsättande
i rikets tjänst.»

§ 102.

»Lagtima riksdag skall vart tredje år, på sätt
riksdagsordningen stadgar, tillsätta en ''domstol, kallad
landsrätt, vilken äger att, i enlighet med den instruktion
som riksdagen för dess verksamhet utfärdar, efter gällande
lag avdöma mål mot justitieråd, vilka tilltalats för
att hava någon olaglighet begått eller underlåtit att sina
ämbetsplikter behörigen fullfölja, ävensom att i högsta
domstolens ställe såsom sista instans avdöma mål mot
åklagare samt domare vid hov- och underrätterna, vilka
å förenämnda skäl tilltalats.

Denna landsrätt skall bestå av femton ledamöter,
därav. nio lekmän och sex lagkunniga, dock ej sådana,
vilka innehava domare- eller åklagaretjänst eller allt fort
äro underkastade ansvar för sådan tjänstgöring. Av de
lagkunniga ledamöterna skola minst två vara professorer
vid landets juridiska fakulteter samt minst två presidenter,
direktörer, byråchefer, eller råd vid rikets centrala
verk. Om suppleanter galle detsamma. Suppleant
må blott inkallas som ersättare för en ordinarie ledamot
inom samma grupp eller undergrupp som han själv tillhör.
Medlem av riksdagen må ej till bisittare i landsrätten
väljas.

Landsrätten skall sammankallas av den ledamot,
som riksdagen därtill utser, och äge att själv utse sin
ordförande. Ämbetsman, som utan laga förfall eller
jäv undandrager sig att uti landsrätten deltaga stånde
för försummelse av sin ämbetsplikt lagligt ansvar. Rannsakning
skall äga rum och dom avkunnas inför öppna
dörrar. Ingen have makt att sådan dom ändra, konungen
dock obetaget att göra nåd, vilken likväl icke
må sträcka sig till den dömdes återinsättande i rikets
tjänst.

Justitieombudsmannen vare pliktig ävensom justitiekanslern
berättigad att inför denna landsrätt åtala den
domare eller åklagare, som av egennytta, vrångvishet

Motioner i Andra kammaren, Nr 436.

eller försumlighet så orätt dömt eller åtalat, att någon
lidit . eller kunnat lida allvarligt men eller vare sig allmän
eller enskild rätt blivit förfördelad. Rätt att väcka
åtal tillkommer ock den som genom sådan dom eller
sådant åtal förfördelad blivit.»

Vidare föreslå vi

att riksdagen måtte såsom vilande antaga den
grundlagsändringen, att till riksdagsordningen, § 68,
fogas ett tillägg av följande lydelse:

»Till följd av regeringsformens § 102 skall lagtima
riksdag vart tredje år tillsätta en domstol, kallad
landsrätt, vilken äger att, efter den instruktion som
riksdagen för dess verksamhet utfärdar, såsom högsta
instans avdöma mål mot domare och åklagare, vilka tilltalats
för att hava någon olaglighet begått eller underlåtit
att sina ämbetsplikter behörigen fullfölja.

Landsrätten skall väljas av de valmän, som riksdagen
nämnt i och för val av justitie- och militieombudsraan.
Valet skall förrättas inom 3 dagar efter valet
av justitie- och militieombudsman, och må valmännen
ej åtskiljas, förrän valet är fulländat. Vid omröstning,
som skall äga rum med slutna sedlar, utses lekmännen
och de lagkunnige särskilt för sig, och skall inom sistnämnda
grupp varje valsedel för att godkännas upptaga
namnen på minst två professorer vid landets universitet
samt minst två administrativa ämbetsmän av den karaktär
som i regeringsformens § 102 säges. Vid lika
röstetal skilje lotten. De 15 suppleanter, vilka jämlikt
regeringsformen § 102 skola väljas, utses samma dag
och efter samma grunder som de ordinarie ledamöterna.
Desslikes skall valnämnden samma dag utse sammankallande
ledamot av landsrätten.

Skall den i regeringsformen § 101 omtalade riksrätten
träda i verksamhet, då skola de ledamöter, som
riksdagen äger att däri tillsätta, utses av de valmän,
som riksdagen nämnt i och för val av justitie- och militieombudsman,
och skola även därvid lekmän och lagkunnige
genom särskilda omröstningar utses. Vid lika

Motioner i Andra kammaren, Nr 430.

röstetal skilje lotten. På samma dag och på samma
sätt utses de suppleanter riksdagen äger tillsätta.

Stockholm den 28 april 1917.

Fabian Månsson. Ivar Vennerström. K. Lundberg.

Christian Ericson. K. W. Skareen. Rikard Eronn.

Ernst Hage. J. Björling. J. Henry Erikson.

C. 0. Johansson. Thure Widlund.