Motionär i Andra Kammaren, N:o 11 (Motion 1884:11 Andra kammaren)

Motionär i Andra Kammaren, N:o 11.

N:o 11.

Af Herr A. Hedin: Om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
olycksfalls- och ålderdomsförsäkring för arbetare m. m.,
samt om anslag för utarbetande af förslag i dessa ämnen.

I många land hafva under de senare åren förslag om åtgärder
till förbättrande af de vanligen så kallade »arbetande klassernas» ställning
tagit representationernas och regeringarnas uppmärksamhet i anspråk
och delvis blifvit satta i verket. Bland dessa åtgärder äro att
räkna för de vigtigaste dels de, som afse skadestånd, vare sig genom
stats-försäkringsinrättningar eller!; genom arbetsgifvarnes lagstadgade
ansvarsskyldighet, för olycksfall i yrkesarbetet, dels de som angå arbetares
ålderdomsförsäkring. Sammanhängande med den förra frågan äro
lagstadganden om skyddsåtgärder mot arbetets faror för helsa, för lemmar
och lif; i samband med den senare bör ihågkommas den tyska
rikslagen om sjukförsäkring (»Gesetz betreffend die Krankenversieherung
der Arbeiter», gifven den 15 Juni 1883).

Denna rörelse har ej varit inskränkt till blott de stora industrilanden;
äfven i våra små grannriken, Danmark och Finland, hafva såväl
representationerna som regeringarna tagit del deri. Den har i sjelfva
verket blifvit allmän-europeisk. Om de olägenheter, som utgöra dess
anledningar, icke i vårt land företett så stora mått, som i industriens
hufvudländer, så må häraf ej dragas den slutsatsen, att de ej i nämnvärd
grad finnas till hos oss, men väl den, att vi ännu hafva bättre
tid att, med ledning af andra folks erfarenhet, söka afhjelpa dem. MöjBih.
till Riksd. Prof. 1SS4. 1 Samt. 2fAfd. 2 Band. 3 Ilåft. l''

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

ligen kan det antagas, att den ofantliga utvandringen från Sverige till
en del tjenat till afledare för dessa olägenheter. Men ingen kan veta,
huruvida denna utväg kommer att länge i samma mån stå till buds.
Och hvem kan för öfrig! — döme man om utvandringen hur som helst
— utan sorg tänka på den förlust, landet lidit, förlusten på armar,
som skulle föra verktyg till landets fredliga förkofran och föra vapen
till dess försvar? Enligt de svenska officiella uppgifterna hafva under
de tretio åren 1851—80 emigrerat 289,616 personer; och att denna
siffra understiger verkliga förhållandet, derom fins ej minsta tvifvel.
Man trodde en gång, att utvandringssiffran för år 1869, som steg till
39,064 personer, skulle förblifva exceptionel, men år 1880 gick den
upp till 42,109, hvilket belopp, relativt till folkmängden, är nära nog
lika högt som talet för år 1869. Och år 1881 stegrades utvandringen,
enligt svenska uppgifter, till 45,992 personer, den hittills både relativt
(l,oi % af medelfolkmängden) och absolut högsta. Enligt officiella uppgifter
från Nordamerika skulle år 1881 ensamt till detta land hafva
ankommit några och femtio tusen svenskar. Säkerligen räknar man
derför ej för högt, om man antager, att från och med år 1851 öfver
400,000 personer utvandrat från Sverige.

Jag går nu att meddela en öfversigt öfver de ofvan antydda förslagen
och åtgärderna i åtskilliga främmande länder.

A. Offentlig olycksfallsförsäkring.

1. Frankrike.

Enligt lagen af 11 Juli 1868 inrättades en kassa för försäkringar
mot olycksfall (La Caisse des Assurances contre les accidents), hvilken
dels utbetalar lifräntor till försäkringstagare, som vid åkerbrukseller
industrielt arbete drabbats af skador, hvilka medföra fortfarande
arbetsoförmåga, dels lemnar understöd åt enkor eller omyndiga barn
efter försäkringstagare, som aflidit i följd af olycksfall under nämnda slags
arbete. Försäkringen i denna kassa är kollektiv eller individuel: till
det förra slaget höra de försäkringar, som offentliga myndigheter eller
industriella inrättningar, eller städer för sin brandpersonal (sapeurs-pom -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

piers), eller jernvägsbolag, eller understödsföreningar taga för sine arbetare
eller ledamöter. Staten har lemnat inrättningen understöd till
sammanlagdt belopp af 2,100,000 francs. »Olycksfallen» delas i två
slag: de, som föranleda absolut arbetsoförmåga, och de, som medföra
fortfarande oförmåga till arbete inom yrket. I senare fallet beräknas
skadeståndet genom att med 320 multiplicera beloppet af den försäkrades
insats (siffran föranledd deraf att, i medeltal, 1 grufarbetare på
320 årligen drabbas af olycksfall med åtföljande arbetsoförmåga); det
sålunda beräknade skadeståndet förvandlas till en lifränta enligt tariffen
för la caisse des relraites pour la vieillesse. I förra fallet anlitas statsbidraget
för en summa, motsvarande hvad arbetaren i senare fallet bär
rätt till, så att hans skadestånd blir dubbelt för ett olycksfall i första
klassen. Om olycksfallet medför arbetarens död, beviljas ett understöd
åt hans enka eller, om han är ogift eller enkling utan barn, åt hans
far eller mor, om de uppnått 60 års ålder. Detta understöd motsvarar
två årsbelopp af den pension, hvartill arbetaren skulle egt rätt för
olycksfall af första klassen: De omyndiga barnen få ett understöd

motsvarande enkhjelpen.

Företaget har icke rönt påräknad framgång. Fn sakkunnig man,
Ch. Dumaine, framhåller, att industricheferne, som äro de enskilda försäkringsbolagens
bästa kunder, hafva giltiga skäl att vända sig till de
senare. Dels bevilja dessa försäkring äfven mot tillfällig arbetsoförmåga,
dels kunna de kollektiva försäkringar, som arbetsgifvarne ingå hos de
enskilda bolagen, kombineras med en särskild personlig försäkring, som
garanterar arbetsgifvaren mot hans ersättningsskyldighet enligt allmänna
lagen. Denna skyldighet inskränkes nemligen ej derigenom, att arbetareförsäkring
i statsförsäkringsanstalten egt rum, om än visserligen domstolarne
ej lära underlåta att vid skadeståndets bestämmande taga hänsyn
till, att en arbetsgifvare af egna medel till större eller mindre del
bekostat arbetarnes insatser.

Det låter sig emellertid förväntas, att man i Frankrike ej skall
stanna med detta första steg; åtminstone synas de senare årens förhandlingar
i ämnet gifva grundad anledning till denna förmodan.

Arbetsgifvarens skadeståndsansvar enligt artiklarne 1382—1384 i
franska civillagen inträder blott i det fall, att arbetaren (eller hans
rättsinnehafvare) kan bevisa, att den förre, genom sin försumlighet eller
oklokhet, är skuld till olyckan. Detta stadgande har funnits vara allt
för ofördelaktigt för arbetaren. Med anledning af motioner, dels af
Nadaud om en speciallag, enligt hvilken arbetsgifvarens skuld till olycksfallet
borde uppställas såsom laglig presumtion, dels af Peulevey och

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

Félix Faure om inrättande af en försäkringskassa med statsbidrag och
under statens garanti, har ett deputeradekammarens utskott i slutet af
år 1882 föreslagit så väl en lag om arbetsgifvarens ansvarspligt som inrättandet
af en kassa under statens garanti, der arbetsgifvarne skulle
ega tillfälle att försäkra sig mot sina skadeståndsrisker; denna kassa
skulle sammansmältas med den förut nämnda af år 1868.

För öfrigt må här nämnas, ehuru det ej särskildt angår frågan
om olycksfallsförsäkring, att förslag varit å bane om försäkring af
hvarje barn, som kommer till verlden, om statsbidrag till understödsföreningarna,
om ombildning af ålderdomsförsörjningskassan (hvarom
här nedan), om åläggande för försäkringsgifvarne att i alla brandförsäkringar
för industriella verk inrycka en bestämmelse, som, för fall af
eldsvåda, garanterar betalning af arbetarnes och tjenstemännens aflöning,
medan arbetet är afbrutet, dock högst för 30 dagar. Om den
lifförsäkringskassa, som staten stiftat med särskild hänsyn till de arbetande
klasserna, får jag nämna några ord längre fram.

II. Italien.

Från Italien har man en lag, men ännu ingen erfarenhet om
lagens verkningar, att åberopa. Emellertid torde det ej sakna allt intresse
att taga kännedom om innehållet af den italienska lag om olycksfallsförsäkring,
hvilkens tillämpning nu som bäst förberedes. Denna
lag — Legge che fonda lina cassa nazionale di assicurazione per gli infortuni
degli operai sill lavoro — är utfärdad den 8 Juli 1883. Genom
lagens art. I godkännes den mellan ministern för åkerbruk, industri och
handel och tio penninginrättningar slutna öfverenskommelse om grundläggandet
af en olycksförsäkringskassa; — af dessa tio penninginrättningar
bära sju namnet »sparkassa», de tre öfriga hafva bland annat
till uppgift att förmedla jordbruksfastighets-krediten, hvilket äfven synes
vara fallet med en och annan af sparkassorna. Art. II tillförsäkrar
försäkringskassan såväl kostnadsfritt biträde af postsparkassorna för
uppgörande af försäkringsaftal, uppbörd af premier m. m., som ock
medverkan af municipalmyndigheterna. Art. III fritager, i vidsträckt
måtto, försäkringskassan vidkommande handlingar och transaktioner
från stämpel-, registrerings- med flere afgifter. Art. IV säger, att försäkringskassan
ej är underkastad handelslagbokens bestämmelser angående
bolag, samt att tariffer och alla förvaltningsstadganden, deribland
de om administratorernes ansvarighet, skola fastställas medelst kungligt

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

dekret. Om försäkringskassans beskaffenhet upplyser närmare den lagen
bifogade konventionen mellan vederbörande minister och de tio bankerna,
hvaraf inhemtas:

att kassan skall förvaltas af sparkassans i Milano verkställande
komité (art. I);

att de tio penninginrättningarna bidraga med vissa belopp, från
50,000 lire (sparkassan i Venezia) till 600,000 lire (den i Milano) till
bildande af försäkringskassans garantifond, som bestämmes till 1,500,000
lire (art. III);

att dessa sparkassor och banker skola i förhållande till sina tillskott
bära försäkringskassans alla förvaltningskostnader; att de vid
utgången af andra femåret af försäkringskassans verksamhet ega att
blifva befriade från sin förvaltningskostnads-qvot, om de antingen inbetala
ett kapital, hvars afkastning, efter laglig räntefot, motsvarar denna
qvots, med ledning af den normala förvaltningskostnaden beräknade,
belopp, eller ock utfästa sig till en motsvarande annuitet (art. IV); att ett
förvaltningsråd, bestående af den Milanesiska sparkassans verkställande
komité samt en representant för hvar och en af de öfriga nio penninginrättningarna,
har högsta ledningen af det hela (art V);

att detta råd bestämmer de regler, enligt hvilka det anförtros åt
de tio bidragande bankerna att konstatera olycksfall och utbetala skadeståndet
(art. VI);

att försäkringskassans fond bildas af:
försäkringspremierna,

det i företaget nedlagda kapitalets afkastning,
testamenten, donationer och hvarje annan tillfällig inkomst,
som vare sig anvisats till förmån för samtlige försäkrade
eller fått någon särskild bestämmelse (art. VII);
att uti Italien bosatta personer, som uppnått 10 års ålder och
egna sig åt kroppsarbete, kunna försäkras;

att försäkringen är antingen individuel eller kollektiv, hvilken
senare kan ingås antingen af arbetsgifvare, eller af arbetsgivare och
arbetare, eller af arbetare förenade till ett konsortium (art. IX.);

att båda dessa slag af försäkring gälla för alla slags olycksfall,
som medföra:

a) den försäkrades död,

b) fortvarande absolut oförmåga till arbete,

c) fortvarande partiel oförmåga till arbete,

d) tillfällig, en månad öfverskridande, oförmåga till arbete
(art. X);

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

att Milano-sparkassans verkställande komité har att uppgöra förslag
till premietariffer och skadeståndsbelopp, att underställas förvaltningsrådets
och regeringens godkännande; att tarifferna och qvalificerandet
af förutnämnda fall af arbetsoförmåga skola angifva^ i bifogadt
reglemente, som fastställes genom kungligt dekret, sedan statsrådets
yttrande inhemtats; att tarifferna skola revideras hvart femte år
(art. XI);

att vid bestämmandet af tarifferna och betalningen af premierna
Fntet slags förvaltningskostnad får medräknas, utan denna skall drabba
blott de grundläggande bankerna (art. XII);

att skadeståndssumman kan, på vederbörandes begäran, inbetalas
till stats-pensionskassan, för att konverteras i en lifränta eller ränta på
bestämd tid (art. XIII);

att vid årliga bokslutet nettobehållningen skall redovisas såsom
särskild fond, hvilken hvart femte år skall till hälften användas till aflösning
af garantifonden, till andra hälften anvisas pro rata åt de personer,
till hvilka under fem året utbetalats skadestånd för ådragen fortvarande,
absolut oförmåga till arbete; att sedan förstnämnda operation
slutförts, förvaltningsrådet eger bestämma, om och i hvad mån afkastningen
må användas till grundkapitalets ökande eller, helt eller delvis,
till förmån för någon särskild kategori af försäkringstagare (art. XIV);

att försäkringskassans verksamhet skall börja senast inom ett år
efter utfärdandet af ofvannämnda lag (art. XV).

III. Tyskland.

Olycksfalls-försäkringen är väl i Tyskland ännu ej af staten genomförd,
men det synes gifvet, att frågan härom är en fråga, mindre
om principen än om modaliteten, således hvad man kallar en tidsfråga.
Förslaget till den i fjor antagna tyska lagen om arbetares sjukförsäkring
stod i nära samband med ett lagförslag om olycksfallsförsäkring.
Icke blott i den meningen, att de enligt rikskanslerens åsigt utgjorde
ett så godt som oskiljaktigt helt, inom hvilket olycksfallsförsäkringen var
vida betydelsefullare än sjukförsäkringen. Utan äfven så, att deras
bestämmelser ingrepo i och fullständigade hvarandra: sålunda skulle
skadestånd för olycksfall under de första 13 veckorna lemnas af sjukförsäkringsinrättningarna,
men vid långvarigare arbetsoförmåga och i
händelse af den skadades frånfälle af olycksfallsförsäkringsanstalten;
hvarje mot olyckfall försäkrad skulle ock försäkras mot sjukdom, o. s. v.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

Tyska riksdagen behandlade ock till en början båda lagförslagen samfäldt,
men fann det sedermera omöjligt att i eu session afgöra dem
bägge. Ett nytt lagförslag om olycksfallsförsäkring, som i väsentliga
hänseenden skiljer sig från det föregående, är utarbetadt att inom kort
föreläggas Riksdagen.

B. Arbetsgifvarnes ersättningsansvar. — Skyddsåtgärder

mot olycksfall.

Ehuru mer eller mindre utförliga bestämmelser om arbetsgivares
ansvar för olycksfall i arbetet flerestädes finnas, torde ingen lagstiftning
i ämnet hafva ådragit sig så mycken uppmärksamhet, som den tyska
rikslagen af 7 Juni 1871: »Gesetz betreffend die Verbindliclikeit zum

Schadenersatz fur die bei dem Betriebe von Eisenbahnen, Bergwerken,
Fabriken etc. herbeigefiihrten Tödtungen und Körperverletzungen.»
Af den kritik, som från skilda håll drabbat denna lag, synes mig
framgå,

att det icke låter sig göra att på ett någorlunda tillfredsställande
sätt uppdraga en gräns mellan farliga och ofarliga yrken;

att, när ersättningspligten skall bero af försummelser och brister
i de tekniska anordningarna, den svårligen kan så bestämmas, att den
ej föranleder ständiga processer, eller varder antingen obilligt tung för
arbetsgivare!! eller af nära nog blott illusoriskt gagn för arbetaren;

att, om man helt och hållet undanskjuter den svåra frågan—som
näppeligen kan undgå att i alldeles lika fall blifva af olika domstolar
på olika sätt besvarad — hvems felet är, och om man under ersättningsansvaret
indrager äfven sådana fall, der en vis major är skuld
till olyckan, man så godt som drifves derhän, att skadeståndsansvaret
ej kan läggas uteslutande på arbetsherren. Sålunda kommer man till
tanken på en riksförsäkringsanstalt, der samhället i sin helhet tager
sin andel af bördan jemte arbetsgivaren. I den punkten möta Bismarck
och Bebel hvarandra.

Att förutnämnda lag af 1871, den för korthetens skull vanligen
så kallade iHaftpflichtgesetz», hur den än må utvidgas och i öfrigt förbättras,
icke skall kunna uppfylla sitt ändamål, är en åsigt, som torde
hafva blifvit allt allmännare i Tyskland och mer och mer banat väg för
tanken på offentlig olycksfalls-försäkring.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

Emellertid kan väl hvarken nekas, att denna lag betecknar ett
framsteg, eller att föredömet från såväl Tyskland som de många andra
länder, der lagstiftningen sysselsatt sig med denna angelägenhet, är
tillräckligt talande för att böra förmå äfven den Svenska staten att
ej längre helt och hållet undanskjuta den. I afseende å dessa andra
länders lagstämmelser i ämnet hänvisar jag till: »Die Haftpflichtfrage.

Gutachten und Beriehte veröffentlicht vom Verein fur Socialpolitik»
(Leipzig, 1880), som redogör för den österrikiska, engelska, belgiska, holländska,
franska, schweiziska, nordamerikanska lagstiftningen ; särskilt påpekar
jag den nyaste mig bekanta (engelska) lagen i detta ämne, The Employérs’
Liability Ad, 1880. Hvad härom förhandlats i Danmark, dertill
återkommer jag i ett annat sammanhang.

I Finland har frågan om arbetsgifvares ansvarspligt bhfvit väckt
genom senaste landtdags petition af 3 Juni 1882 till kejsaren-storfursten,
att hans maj:t täcktes

si sammanhang med förberedelserna för åstadkommande af den utredning och
det lagförslag angående barns och unga personers användande i fabriker och
verkstäder, som ständerne hoppas få emotse, åt sakkunnige personer öfververlemna
att taga under noggrann ompröfning, ej mindre de sanitära förhållandena
vid fabriker och verkstäder, än frågan om arbestgifyares ansvarsskyldighet
för skada till lif eller lem, som under arbetets utöfning drabbar
arbetare utan hans eget förvållande, samt i anledning. deraf, om möjligt redan
vid nästa landtdag,'') förelägga ständerna nådig proposition i ämnet.»

I motiveringen till denna petition yttras angående arbetsgifvares
skadestånd sskyldighet:

»Vidkommande frågans senare del eller arbetsgifvares ansvarsskyldighet för
skada till lif eller lem, som under arbete drabbar arbetare, stadgas uti § 42
af ofvan-åberopade förordning om näringarna* 2) endast, att yrkesidkare är
skyldig ersätta all genom lians förvållande åstadkommen skada och kostnad.
Utom det, att stadgandet i denna punkt borde utsträckas äfven till andre
arbetsgivare än yrkesidkare,3) torde äfven ansvarsskyldigheten böra utvidgas
derhän, att arbetsgifvaren är ansvarig för alla olycksfall, som drabba eu arbetare
utan uppenbart förvållande å dennes sida. Vår tids utvecklade maskinindustri,
jernvägar, större bygnadsföretag m. m. föra nemligen med sig
mångahanda olycksfall af den art, att de icke kunna förutses eller med iakttagande
af vanlig mensklig försigtighet undvikas. Vid sådant förhållande synes
det billigt att arbetsgifvaren, som för öfrigt bär all risk och fördel af
företaget, jemväl, såvidt det pekuniärt kan ske, delar den skada, som under

>) år 1885.

2) af 31 Mars 1879.

3) Dessa ord äro kursiverade af motionären.

Motioner i Andra Kammaren. N:o 77.

arbetets utöfning tillskyndas arbetaren utan hans eget förvållande. Denna
ansvarsskyldighet bör ej heller blifva för arbetsgifvaren tryckande eller hämmande
inverka på industrien, sedan i utlandet, med anledning af förändrad
lagstiftning i den riktning, här antydts, försäkringsbolag uppstått, som mot en
ganska låg premie åtaga sig hela denna sak. Dör att ordna dessa förhållanden
är dock från lagstiftningens sida ytterligare nödigt att fastställa de grunder,
efter hvilka ersättning åt skadad arbetare eller afliden arbetares familj
bör utgå, så att hvardera parten må veta sina rättigheter och skyldigheter,
och förlikning i godo, utan rättegång, kunna åstadkommas.»

Med bifall till denna framställning har hans m:t kejsaren-storfursten
bemyndigat finska senaten att förbereda förslag i ämnet att framläggas
för nästa landtdag, och har finska senaten för några månader
sedan till utarbetande af lagförslag i ämnet förordnat en komité, bestående
af t. f. intendenten för bergsstyrelsen E. H. Furuhjelm (ordförande),
medicinalrådet J. I. Björksten, politiborgmästaren i Åbo A. F.
Juselius, folkskoleinspektorn i Helsingfors V. (*)hberg samt förvaltaren
å Tervakoski pappersbruk E. Humble.

Om den arbetare i ett helsofarligt eller vådligt yrke, som i följd
af arbetets beskaffenhet helt eller delvis förlorar sin arbetsförmåga eller
våldsamt omkommer eller småningom uppoffras åt eu förtidig död, är
förvissad om understöd för sig eller efterlefvande, är detta visserligen
godt och väl. Men dermed kan ej samhället anses hafva fullgjort sin
pligt mot dem, som från kraftfulle arbetare så lätt förvandlas till arbetets
invalider, om och så länge det ej gjort allt hvad göras kan, för
att undanrödja eller inskränka de helsofarliga inflytelser eller de vådor
för lemmar och lif, som arbetet i en mängd yrken, i större eller mindre
grad, medför. I flere länders lagstiftning finner man föreskrifter i
detta afseende, hvilka, om än sannolikt icke fria från brister, likväl äro
prisvärda i jemförelse med våra lagars stumma likgiltighet. Jag hänvisar
i främsta rummet till den engelska fabrikslagen af 1878, vidare
till den schweiziska fabrikslagen af 1877 och en i halfkantonen BaselStadt
utfärdad förordning af 1856 om tillsyn öfver transmissioner och
maskiner, till den österrikiska »Gewerbeordnung» af 1859 — jag vet
nemligen ej, om denna numera efterträdts af eu ny författning, hvartill
förslag fans utarbetadt redan 1880 — till de belgiska förordningarna
af 1849 och 1863, till tyska rikets allmänna »Gewerbeordnung» jemte
flere special-författningar (hvarom närmare hos Paul Dehn: »Arbeitersehutzmassregeln
gegen (Infall- und Krankheitsgefahren», Berlin 1882).

Bih. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Höft. 2

1Ö Motioner i Ändra Kammaren, N:o 11.

Så vidt jag kunnat finna, tiger den svenska lagstiftningen, åtminstone
i det allra närmaste, rörande så väl arbetsgifvares ersättningsansvar
som rörande skyddsåtgärder mot olycksfall i yrkesarbetet. I förra
hänseendet vet jag ej annat att åberopa än de torftiga föreskrifterna
i Sjölagens § 04; ty bestämmelsen i Legostadgans § 7 synes icke kunna
hafva någon tillämpning annat än vid fall af ålderdom sbräcklighet .
Hvad åter den senare frågan angår, så innehålla Byggnadsstadgan och
Brandstadgan af 1874 ingenting; Helsovårdsstadgan af samma år (§§
13,2; 16,4; 28) mycket svaga stadganden; och föreskrifterna i Förordningen
den 18 November 1881 (§§ 5, 9 och 15) gälla blott minderårige som
användas vid fabrik, handtverk eller annan handtering. Förordningarna
af 1869 om tillverkning af nitroglycerin och af 1875 angående eldfarliga
oljor m. m. innehålla väl detaljerade stadganden om försigtighetsmått,
men dessa åtminstone i alldeles öfvervägande grad föranledda af
deir synnerliga faran för de närboende. Återstår då blott att nämna
Förordningen af 18 Februari 1870 angående hvad vid tillverkning af tändstickor
eller andra tändmedel, för livilkas beredning vanlig fosfor användes,
skall iakttagas till förekommande af käkbensbrand bland arbetarne.

Sakkunnige män hafva flere gånger påpekat bristerna och sättet
att dem afhjelpa eller minska (jag hänvisar till Teknisk Tidskrift
1881, käft. 7—8, Ingeniörföreningens förhandlingar 1881, käft. 3—5,
samt Meddelanden från Svenska slöjdföreningen, 10). Men att sådana
påtryckningar ej utan lagstiftningens mellankomst skola leda till åsyftad
verkan, torde få anses för gifvet. När man ser, att till och med ett arbete,
som hålles för så farligt, att dess utöfvare vid försäkran mot olycksfall
drabbas af 50 proc. högre premie (arbetare vid cirkelsåg), än de eljest
högst taxerade, nemligen bromsare och eldare å jernväg samt eldare
vid fast ångmaskin — se »Fylgias» tariff för arbetares olycksfallsförsäkring
— bedrifves utan iakttagande af några skyddsåtgärder, kan man
ej vänta hjelp annat än af en lag samt af inspektion öfver lagens efterlefnad.
Ty hvarken de offentliga diskussionerna eller de upprörande
fall, då man, såsom det heter i Ingeniörföreningens förhandlingar, sett
»personer helt och hållet sönderdelade genom cirkelsågar, hvilket hade kunnat
förekommas, om några åtgärder varit vidtagna vid uppsättningen
och anordningen af sågarna» — hvarken det ena eller det andra lär
hafva verkat tillräckligt.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

C. Offentlig ålderdomsförsörjnings-försäkring.

I Frankrike grundlädes genom lagen af den 18 Juni 1850 en Caisse
de retraites po av la vieillesse, stående under statens garanti. Insatser
kunna göras för hvarje person öfver tre års ålder. Kassan utbetalar
från den tidpunkt efter fylda 50 år, som försäkringstagaren sjelf bestämmer,
en lifränta, hvars maximum är satt till 1,500 francs. Om lifräntor,
som bildas genom donerade insatser, kan bestämmas att de till
hela sitt belopp äro oafbändeliga och ej må utmätas; om de öfriga gäller
detta intill ett belopp af 360 francs.

Med särskild hänsyn till de arbetande klasserna stiftades en lifförsäkringskassa
genom lagen af 11 Juli 1868 (Caisse des assurances en
cas de décés). Det högsta kapital, som vid försäkringstagarens frånfälle
utbetalas till hans arfvingar eller rättsinnehafvare, är 3,000 francs; om
försäkringen tagits mindre än 2 år före dödsfallet, restitueras de skedda
inbetalningarne jemte ränta efter 4 proc. Understödsföreningar (Societet
de secours rnutuel) ega att år för år ingå kollektiva försäkringar för alle
sine medlemmar, och kunna de förenas med individuella försäkringar.
Stämpelskattefrihet och flere dylika förmåner äro åt kassan förunnade.
Hon har emellertid ej haft synnerlig framgång. Ch. Dumaine håller
före att detta i väsentlig mån beror deraf, att kassans tillvaro är
mycket litet känd bland allmänheten.

Mot den arbetarerörelse i Danmark, som 1871 tog sin början,
anlitade väl den offentliga makten till en början arresteringar, tryckfrihetsåtal,
förbud mot »socialdemokratiska» sammankomster och föreningar,
högm ålsprocesser och stränga strafflagsparagrafer. Men man har
dock ej trott sig kunna genom dessa enkla medel upprycka roten till
de sociala missförhållanden, som erbjuda en gynsam jordmån åt Internationales
läror. Man har börjat att allvarligen eftersinna, om ej samhället
är förpligtadt att söka förbättra de arbetande klassernas vilkor.
Redan 1873 föreslogs i folketinget att eu kommission, enligt grundlagens
§ 46, skulle tillsättas med uppdrag att undersöka, om och på hvad sätt
»från statens sida kan göras något för att höja arbetarnes andliga och
materiella lefnadsvilkor och särskildt för att trygga dem mot oförskyld
nöd på ålderdomen». Frågan om åtgärder för ålderdomsförsörjning med

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

bistånd från statens sida har sedermera åtminstone tre gånger bragts å
bane i folketinget, senast — tror jag— i riksdagssessionen 1881—1882.
Vid sistnämnda tidpunkt intog regeringen ännu en föga vänlig hållning
mot denna sak. Emellertid hade hon 1875 förordna! en komité förundersökning
af arbetareförhållandena, hvilken 1878 afgaf sitt utlåtande:
Betänkning afgiven af den ifölge kgl. Resolution af 20:de September 1875
til Undersögelse af Arbejderforholdene i Danmark nedsatte Kommission,
Kjöbenhavn 1878. Kommissionens medlemmar voro: overprmsident Rosenörn
(ordförande), borgmester v. Jessen, baron Zytphen Adeler, stiftsphysicus
F. Chr. Krebs, borgmester H. N. Hansen, redaktör C. V. Rimestad,
fabrikant S. Frsenkel, snedkermester A. Jensen, bankbogholder,
redaktör af »Arbejderen» V. S. V. Faber, possementmagersvend, formand
i »Possementmagernes Svendeforening», J. Chr. J. Andersen, bureauchef,
V. A. Falbe-Hansen. Betänkandets innehåll är ganska mångsidigt. Till
upplysning om, hvad kommissionen hänförde till frågan om »arbetareförhållandena»,
länder följande innehållsförteckning:

I. Om Arbejdssystemerne (Productionsforeninger, Andelssystem, Statshjaelp).

II. Om Kontraktsforholdet mellem Arbejdsgiver og Arbejder; hvartill är fogadt Ud kast

til Lov om Indförelse af Arbejdskontraktsböger samt om Kontraktsforholdet
mellem Mestere og Svende og Fabrikanter og Fabrikarbejdere.

III. Om Lmrlingeforholdet jemte Udkast til Lov om Lserlingekontrakter.

IV. Om Organisationen af Svende- og Mesterforeninger; samt Om voldgiftsmaissig Af gjörelse

af Uoverensstemmelse mellem Arbejdsgivere og Arbejdere.

V. Om Afgjörelse af Retsstridigheder mellem Arbejdsgivere og Arbejdere; med Udkast
til Lov om Arbejdsrettcr.

Yl. Om Landarbejdernes Forhold:

1. Om Midler til åt ophjselpe Dyrkningen af Husmandsjorder.

I 2. Om Indskreenkning af Brsendevinsforbruget.

3. Om Tilsyn med usegte Börns samt Plejebörns Opfostring.

4. Om Tilsyn med Lejeboliger paa Landet.

5. Om Antagelsen af fäste Fattiglseger.

6. Om Udvidelse af Landarbejdernes Arbejdsomraade (afser fiskerinäringens

utveckling, de Jylländska hedarnes uppodling m. m.)

7. Om Ydelse af Befordring i Sygdomstilfselde (afser läkareskjuts på kom munens

bekostnad.)

VII. Syge- og Begravelseskasser.

Vin. Husholdningsforeninger.

IX. Alderdomsforsörgelseskasser.

X. Arbejdsherrernes Erstatningsforpligtelse.

XI. Om Aktievaesenet i Forhold til de arbejdende Klasser, med en bilaga om Aktievsesenet
og Arbejdsforholdene.

XII. Om Tilvejebringelsen af Kraftmaskiner.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

XIII. Om Tilsyn med Levnetsmidler.

XIV. Forskjellige Midler til åt forbedre Arbejderens Vilkaar (Sparekasser, Arbejder boliger,

Skolundervisning, m. m.)

XV. Om Söndagsarbejdets Afskaffelse.

Om komiténs mandat upplyser inrikesministerns föredrag inför
h. m:t, hvilket meddelas i samband med den skrifvelse från komiténs
ordförande till inrikesministern, som inleder betänkandet.

Af komiténs framställningar vill jag särskild! påpeka två liufvudpunkter,
nemligen dess förslag dels rörande »Arbejdsgiverens Erstatningsforpligtelse»,
dels om »Ålderdom sforsörgelseskasser». I förra hänseendet
föreslår komitén:

Naar en Arbejder under TJdförelsen af et barn paalagt Arbejde kommer til Skade
eller dreebes, paahviler der Arbejdsherren Erstatningspligt for den derved forvoldte Skade,
hvis Ulykken maa tilskrives Mangel paa behörig Forsigtighed fra Arbejdsgiverens eller
hans Repreesentants Side, herunder ogsaa forstaaet Undladelse af i Bedriften åt indföre
alle saadanne Forsigtighedsregler, som efter Teknikens Ståndpunkt til enhver Tid og
Sted maa ansees for passende.

Erstatnings-Ansvaret i Tilfmlde af saadan Beskadigelse omfatter saavel Helbredelses-Udgifter
som Nseringstab, hvorhos den Paagjmldende vil kunne dömmes til åt betale
den Skadelidende en af Retten fastsat Godtgjörelse for de Lidelser, som cre ham paaförte,
saavel som for den Ulempe, Lyde og Vansir, der maatte flyde af den ham tilföjede
Skade.

Indtrmder Döden, kan den Erstatningspligtige tilpligtes paa derom sket Begjeering
åt give den Afdödes iEgtefeelle eller Börn Erstatning for Tabet af deres Eorsörger,
fastsat enten til en bestemt Sum engang for Alle eller til fortlöbende UnderholdningsBidrag
for et vist Tidsrum.

För saa vidt den, hvem Ulykkestilfteldet rammel’, er Medlem af en Sygekas se
eller anden Förening, hvoraf Hjsolp ydes ham paa Grund af den tilföjede Skade, og Arbejdsherren
for sine Arbejdere har ydet Bidrag til denne, da bliver der åt tage Hänsyn
hertil ved Fastssettelse af det Erstatnings-Belöb, som paalaegges Arbejdsherren.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.
5.

Det Erstatnings-Belöb, som efter de foregaaende Poster tillasgges nogen for den
kommende Tid, skal, for saa vidt der dertil maatte findes Anledning, og en fast Begränsning
for det ikke strax kan Traeffes, kunne fastsmttes forelöbig for en vis Tid med
den Virkning, åt det efter denne Tids Porlöb af Betten paany bliver åt afgjöre, om Erstatningen
framdeles skal vedblive eller ej.

Ligeledes skal, selv om saadan Begränsning ikke strax er fastsat, senere af den
Erstatnings-Eorpligtedo Paastand kunne fremssettes for Betten om, åt Porholdene nu
have forandret sig saaledes, åt Erstatningen bör bortfalde eller nedseettes.

Erstatnings-Belöbet i samtlige forntevnte Tilfeelde fastseettes af Betten enten umiddelbart
eller ved uvillige Msends Skjön.

Fordring paa Erstatning bortfalder, naar den ikke er gjort til Gjenstand för Paatale
senest inden 6 Maaneder efter åt Ulykkestilfseldet er indtraadt, med mindre det bevises,
åt den Paagjssldende har varat ude af Stånd til att gjöre sit Krav gjseldende.

Detta förslag har, så vidt jag kunnat utröna, ännu ej ledt till
någon påföljd.

Komiténs förslag rörande ålderdomsförsörjningskassor var af följande
innehåll:

»Der oprettes som Statsanstalt en Alderdomsforsörgelseskasse for Ubemidlede.

Medlem af denne han Enhver her i Landet forsörgelsesberettiget Mand og Kvinde
vare, som har fyldt sit 15:de Aar, som ikke holder Tyende, eller benytter anden fast
Medhjälp i sin Virksomhed. Dog kan Ingen vare Medlem, der ejer eller bruger en
Landejendom, hvis Tilliggende er större end x/4 Td. Hartkorn, eller hvis Bedrift er saa
stor, åt der til dens Udövelse holdes Förspänd.

Medlem af denne Kasse skal vare enhver Mand og Kvinde i Alderen imellem
det fyldte 15:de og 20:de Aar, der indtager en Stilling som Tyende, Haandvarkslarling
eller Fabrikat) ej der. Vedkommende Husbond, Mester eller Fabriksejer skal for
disse tvungne Medlemmer udrede et Indskud af minst 2 öre daglig. Til de Belöb, som
Medlemmerne i Aarets Löb indskyde i Kassen, tilskydes af Staten 75 pCt. og af den
Kommune, i hvilken Vedkommende har fast Öphold, 25 pCt. af disses samlede Sum i
Aarets Löb. Det höjeste Belöb, for hvilket der kan gives Tilskud af det Offentlige til
samme Person i eet Aar, er Kr. 20. Det Höjeste, der af nogen kan inskydes i Kassen
i eet Aar, er Kr. 50.

Hvis et Medlems Stilling, forinden han er 45 Aar, forandrer sig saaledes, att han
ikke langere opfylder Betingelserne for Indtradelse, kan han dog vedblive åt vsere Medlem,
men faar ikke Tilskud saalange.

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 11. 15

Ingen, som oppebserer Fattigunderstöttelse kan vane Interessent i Forsörgelaes kassen.

Af Indskudeno gives 2 pCt Rente, af Tilskudene beregnes 2 1/., pCt Rente halv aarlig.

Hvad der indskydes af gifte Folk, betragtes altid som indskudt med Halvdelen för
hver af ^gtefellerne. Forövrigt betragtes liver af dem som selvstsendigt Medlem.

Ethvert Medlem faar en Forsörgelses-Bog, i hvilken Indskudene og de tilsvarende
Tilskud indföres hver i sin Rubrik. Hvert Aar tilskrives Renten i Bogen särskilt för
Indskudene og for det Offentliges Tilskud. Bogen indrettes saaledes, åt man klart ser
den samlede Sum, hvortil saavel Indskudene som Tilskudene med Rente ere löbne op,
saavel hver for sig som begge i Förening.

I Alderen imellem det fyldte 25:dc og det fyldte 50:de Aar kan ethvert Medlem
med Va Aars Opsigelse udtage den hele eller en Del af den paa Indskuds-Kontoen staaende
Sum. De dertil svarende Tilskud falde da filbåge. Medlemmer under 25 og over
50 Aar kunne ikke faa deres Indskud tilbagebetalte.

Dersom de samlede Indskud i 3 paa hinauden fölgende Aar ikke udgjöre 12 Kr.,
betragtes dette som en Opsigelse, saafremt de samlede Indskud ikke i alt udgjöre 100
Kr. Naar et af Kassens Medlemmer er 60 Aar, kjöbes der Medlemmet for den hele
paa hans Konto indestaaende Sum eu Livrente; det överlädes til Medlemmet selv åt
bestemme, om Livrenten skal vsere stigande eller ens for alle Aarene.

Döer on Interessent forinden det 60:de Aar, tilfalder den paa lndskudskontoen
staaende Sum hans Bo; döer han, efter åt Livrenten er kjöbt, have Arvingerne Intet
åt fordre.

Forsörgelseskassens Centralbestyrelse ordnes paa lignende Maade som den nuvserende
kongelige Livrenteanstalts.

I enhver af Laudets Kommuner skal mindst findes een Agent for Kassen. Agenten
anssettes af den kommunale Bestyrelse, der er bemyndiget til åt lönne ham, saa
snart Medlemsantallet i den paagjseldende Kommune naaer 25, og som tillige skal vsere
Garant för hans Oppebörsler. Agenten modtager Indskudene, indförer dom i Bögerne,
samt tilförer Tilskudene, saavel Statens som Opholds-Kommunens. Een Gång hvert Aar
indsendes samtlige Medlemsböger, samt Agentens Regnskaber m. m. til Kassen for åt
revideres. og faa Renten tilfört m. m. Tilbagebetaling af Indskudene samt Udbetalingen
af Livrenterne skeer ligeledes igjennem Agenterne. Agenten skal modtage Indskud
minst een Gång om Ugen.

Jag har förut nämnt, att ålderdomsförsörjnings-frågan flere gånger
sysselsatt danska riksdagens folketing, äfvensom att danska regeringen
tillförene visat ifrån sig detta spörsmål. Emellertid har hon för innevarande
riksdag framlagt Förslag til Lov om en Anstalt för billige Alderdomsfo
i ‘s orgels er. Nu har det väl från ena hållet antyd ts, att regeringen
med detta förslag blott atsett ett agitationsmedel för de nästkommande
valen, och från den andra (t. ex. af h. exc. herr finansministern Estrup),
att förslaget skulle vara på förhand dödsdömdt och blifva ett offer för
den namnkunniga »Visnepolitiken». Hur härmed sig förhålla må, tillkommer
ej mig att bedöma; må hända skall en hvar utanför stående, efter
noggrant begrundande af folketingets debatt vid lagförslagets första

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

behandling, finna så det ena som det andra antagandet sakna stöd af
de skäl, som för och mot anfördes. Vare dermed hur som helst, och
må för närvarande utgången blifva hvad den blifva vill, är det dock
ett faktum af stor betydelse, att regeringen i vårt grannland accepterat
den förut af representationens ena kammare och åt komitén för »arbetareförhållandena»
främjade tanken på en med statsbidrag understödd
ålderdomsförsäkring för arbetarne. Och vidare torde en jemförelse
mellan nämnda komités förslag och regeringens proposition — hvilka,
ehuru det förra ligger till grund för den senare, i flere väsentliga hänseenden
skilja sig från hvarandra — lägga i dagen nära nog alla vigtiga
re spörsmål, som äro förknippade med detta ämne. En sådan jemförelse
bringar eu att öfverväga t. ex. följande frågor:

Skall det stadgas, eller icke stadgas, någon från individens ekonomiska
ställning härledd begränsning af rätten att inträda i den med
statsmedel understödda ålderdomsförsörjningsanstalten? Skall den stå
öppen för en och hvar inom de och de åldersgränserna, eller blott för
personer tillhörande vissa yrkesklasser?

Skall inträdet vara helt och hållet frivilligt, eller — och i hvilken
utsträckning — lagtvunget?

Skall kommunen, som med hänsyn till fattigvården utan tvifvel
har sitt stora intresse af ett dylikt företags åvägabringande och framgång,
åläggas att bidraga, att, i likhet med staten, lemna tillskott till
försäkringstagarnes insatser? Eller, och under hvilka vilkor, må en
sådan förpligtelse åläggas arbetsgifvaren, d. ä, den som förbrukar personers
arbetskraft, hvilkas enda kapital är den efter naturens ordning
aftagande arbetskraften?

Kan ålderdomsförsörjningskassan, utan att väsentligen förfela
sitt egentliga ändamål, vara till den grad en vanlig sparkassa, att den
liksom sparbankerna lemnar en tämligen obegränsad rätt till uttag af de
insatta medlen?

Om det är sjelffallet, att statens, att kommunens, att arbetsgifvarens
tillskott måste begränsas till så och så många procent af ett
visst maximum af försäkringstagares insatser, kan det ej medgifvas den
senare att genom ökade insatser höja sin ålderdoms-lifränta?

Från hvilket åldersår bör ålderdomsförsäkringen inträda för personer
af de arbetande klasserna?

År det välbetänkt att insatser med ränta och ränta på ränta utbetalas
till dens rättsinnehafvare, — t. ex. aflägsna slägtingar—som dör innan
lifränta för honom blifvit köpt, men att deremot, om försäkringstagaren

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11. 1?

dör inom kort tid derefter, boet ingenting får, ehuru hans barn äro
oförsörjda?

Sådana med flere andra frågor gifver en jemförelse mellan de
båda förslagen anledning att öfverväga. Derför och då den kungl.
propositionen till danska riksdagen, såsom redan anmärkts, måste anses
för ett högeligen betydelsefullt faktum, anför jag här denna propositions
ordalydelse.

§ 1.

Der oprettes under Statens Garanti en Anstalt for billige Alderdomsforsörgelser.
Denne Anstalt, der henlsegges under Bestyrelsen for Livsiorsikkrings- och Forsörgelaeaanstalten
af 1871, skal hare sin egen Formue, der ikke maa sainmenblandes med Statsformuen
eller med den under Livsforsikkrings- og Forsörgelsesanstalten af 1871 henhörende
Formue.

§ 2.

Som Hjselpefond for Anstalten tilskyder Statskassen samtidig med Anstaltens
Oprettelse et Belöb af 2 Millioner Kröner, der er bestemt til efter de nedenfor angivne
Regler åt ydes som Tilskud til det af Interessenterne Indskudte. Statskassen afholder
derhos Udgifterne saavel ved Anstaltens förste Indretning som ved Bestyrelsen af den;
de i saa Henseende fornödne Belöb fastseettes ved de aarlige Finantslove.

§ 3.

Adgang til åt indtrsede som Interessent i Anstalten staar aaben for Msend og Kvinder
imellem 18 og 45 Aars Ålder, forsaavidt de ere forsörgelsesberettigede i Kongeriget
og ikke oppebsera F’attigunderstöttelse.

§ 4.

Interessenten skal ved sin Indtraedelse opgive a) i hvor lång Tid og til hvilke
Terminer han vil gjöre Indskud, b) disses Störrelse, idet han dog ikke er forpligtet til
åt fastssette dem til lige store Belöb. Interessenten har Ret til åt forudbetale Indskud
og til eon Gång i Indskudstiden, dog inden 45 Aars Alderen, åt forögo de stipulerede
Indskud. De ngermere Regler angaaende Indbetalingsmaaden, der ikke maa udelukke
ugentlige Indskud, fastssettes af Finantsministeren ved et Regulativ.

§ 5.

Indskuddene forrentes med 2 % halvaarlig og anvendes ordentligvia efter de neden
angivne Regler til Kjöb af en Livrente. Forsaavidt dette ikke skeer, tilbagebetales
Indskuddene med paalöben Rente og Rentesrente.

Bill. till Riksd. Prof. 1884. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Häft.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

§ 6.

Aarsdagen efter förste Indskud, efteråt Interessenten er fyldt 55 Aar, kjöbes for
det opsamlede Belöb, foröget med et Tilskud fra Hjtelpefonden, eu Livrente for Interessenten
selv eller, hvis Interessenten er gift Mand, og han förlänger det, en Livrente
paa längst Liv for ham og Hustru. Tilskuddet bestemmes som et vist Antal Procent
af det opsparede Belöb og skal vtere 50 % heraf, forsaavidt alle Indskuddene ere betalte
i rette Tid. Antallet af Procent bestemmes iövrigt i Fördold til den Regelmtessighed,
hvormed de bestemte Indskud ere betalte. De naermere Bestemmelser herom
fastssettes af Finantsministeren ved et Regulativ.

Yed Erhvervelsen af Livrenter i denne Anstalt blive Tarifferne for Livsforsikkrings-
og Forsörgelsesanstalten af 1871 — dog liden Driftstillseg — åt Isegge til Grund.
Om Udbetalingsmaaden trmffes Bestemmelse af Finantsministeren i Begulativet.

§ 7.

Indskuddene kunne icke v a; ro större, end åt de med 50 % Tilskud efter Yedkommendes
fyldte 55:de Aar ville udgjöre Prisen for en Livrente, der i Almindelighed
ikke maa overstige 200 Kröner.

Yder Interessentens Opholds- eller Forsörgelseskommune Tilskud til Indskuddene,
skal Anstalten kunne modtage saa store Indbetalinger, åt derför tillige med Tilskuddet
fra Hjselpefonden kan kjöbes Interessenten en Livrente paa indtil 300 Kr., naar der af
Arbejdsgiver eller Arbejderforening tilskydes minst ’/4 af Interessentens eget Tilskud.

Kan der for det opsamlede Belöb og Tilskuddet ikke erhverves en Livrente paa
minst 10 Kröner aarlig, udbetales det opsamlede Belöb og Tilskuddet paa det Tidspunkt,
hvor Livrenten skulde blive virksom.

Bestyrelsen er bemyndiget til, naar Livrenten bliver virksom, åt afrunde denne
nedefter til hele Kirnner, medens Yserdien af det Overskydende udbetales i förste Livrentetermin.

§ 8.

Döer Interessenten, för Livrenten er kjöbt, udbetales det indsatte Belöb med
Rente og Rentesrente til Boet, forsaavidt Interessenten ikke ved Anmeldelse for Bestyrelsen
maatte have taget Bestemmelse om, til hvem Belöbet vil vaere åt udbetale. Dog
skal, hvis den afdöde Interessent var indtraadt i Anstalten minst 1 Aar för sin Död og
var gift Mand, og Giftermaalet er indgaaet idetmindste 1 Aar för Döden, af det opsamlede
Belöb saameget benyttes til Kjöb af Livrente for Enken, åt dette tilligemed det
efter Regulativet fastsatte Tilskud vil forskaffe den Enke, der ingen Livrente bär tegnet,
en Alderdomsforsörgelse paa indtil 200 Kröner aarlig eller vil supplere Enkens egen
Alderdomsforsörgelse til 200 Kröner aarlig. Naar alle forfaldne Indskud ere skete i
rette Tid, skal Tilskuddet udgjöre 50% af de Indskud, der benyttes til Kjöb af Livrente.
Med det mulig overskydende Belöb, uden Tilskud, forholdes som i Begyndeisen af denne
Paragraf fastsat.

§ 9.

Bestyrelsen kan tilläde Interessenten, naar den erkjender, åt dennes Erhvervsevne
er vsesentlig forringet eller ophört, åt ophöre med Indskud og strax åt erholde en Liv -

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

rente for sig eller for sig og Hustru paa längst Liv för det til den Tid Opsamlede
med et. ved Regulativet fastsat Tilskud, der skal udgjöre 50 % af de forfaldne Indskud,
naar disse ere indgaaede i rotte Tid. En kvindelig Interessent er berettiget til, saasnart
hun bliver Enke, åt ophöre med Indskud og åt erholde en Livrente for det til
den Tid Opsamlede med et ved Regulativet fastsat Tilskud, der skal udgjöre 50 % af
de forfaldne Indskud, naar disse ere indgaaede i rette Tid.

§ 10.

De i denne Anstalt tegnede Livrenter kunne ikke bortgives, saelges, pantssettes
eller underkastes Arrest, Beslag eller Exekution af nogen Art. De ere derhos beständig
befriede for alle ordentlige og overordentlige Skatter og Afgifter til Statskassen
saavel i Freds- som i Krigstid.

§ 11.

Naar Tidspunktet for Erhvervelsen af en Livrente er kommet og Interessenten
ikke kan findes, indkaldes han eller de mulig andre Berettigede for åt gjöre deres Krav
gjaeldende. Den Interessent, som i Löbet af 5 Aar ikke tiger er sin Livrente, bliver ligeledes
åt indkalde. Indkaldelsen sker med 6 Maaneders. Varsel ved en i Berlingske Tidende
og Stiftsavisen for det Stift, i hvilket han senest ifölge de i Anstalten foreliggende
Oplysninger havde Ophold, indfört Bekjendtgjörelse. Melder Ingen sig herefter,
er Interessentens Tilgodehavende hjemfaldet til Anstalten og udslettes af Anstaltens
Bögel-.

§ 12.

Hvert Aar udgiver Bestyrelsen en Beretning om Anstaltens Virksomhed og Midlernes
Anbringelse i de forlöbne Aar.

Hvert 5te Aar, förste Gång efter Udlöbet af Aaret 1899, skal en fuldstaendig
Opgjörelse af Anstaltens Status og sandsynlige Ansvar Ande Sted og offentliggjöres.
Saasnart der er tilstrsekkelige Erfaringer om Dödeligheden blandt Deltagerne i Anstalten,
bruges disse ved Beregningen af Status.

Hjselpefondens Status, beregnet efter de til Indkjöb af Livrenter anvendte Tilskud
samt Risikoen med Hensyn til fremtidige Tilskud til allerede tegnede opsatte Livrenter,
opgjöres ved hvert Aars Udlöb.

Indtegning af nye Livrenter eller Forhöjelse af de alt tegnede (§ 4) ophörer,
naar det viser sig, åt Vaerdien af Interessenternes samtlige Indskud, for hvilke Livrente
endnu ikke er erhvervet, naar op til et dobbelt saa stort Belöb som den beholdne
Hj afl po fond.

Saavel den aarlige Beretning som de ovenmevnte Opgjörelser blive åt offentliggjöre
i Ministerialtidenden.

Den mest anmärkningsvärda skilnaden mellan denna proposition
och komiténs förslag torde vara, att den förre lemnar tillträde till ålderd
oinsförsörjningskassan åt hvarje person inom vissa åldersgränser,

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

I den knapphändiga motivering, som åtföljer propositionen, heter det
härom, att man visserligen särskildt tänkt på de personer, som tillhöra
arbetareklassen, men likväl ansett omöjligt att uttryckligen till dem begränsa
rätten att inträda i anstalten, emedan samfundets olika klasser
så omärkligt gå öfver i hvarandra, att gränserna icke kunna uppdragas
på sådant sätt, att ingen (kvalificerad uteslutes och att blott qvalificerade
få tillträde. Man har derför sökt nå målet på en annan väg, nämligen
genom att begränsa det, som genom anstalten kan vinnas, på sådant
sätt, att det i allmänhet kan förutsättas vara eftersträfvansvärdt
blott för alldeles obemedlade personer.

Statsbidrag till ålderdom sförsörjning skulle således förunnas personer
äfven i en god ekonomisk ställning. Att sådana skulle afhållas
genom bestämmelsen om lifräntans maximum, torde vara mindre antagligt.
Det har till och med framhållits, såsom sannolikt, att anstalten
företrädesvis skulle komma medelklassen till godo, »dem» — yttrade en
talare i folketinget — »som hafva något förut, antingen ett litet kapital
eller en lifränta, som de förskaffat sig i lifräntekassan eller i en
ålderdomsförsörjningskassa. De skola tänka som så: det är dock rätt
bra att få också dessa 200 kronor, att staten således kommer att gifva
oss omkring 60 kr. af de 200». Visserligen har man sökt ådagalägga, att
en begränsning till de minst bemedlade, till dem som man säger sig i
främsta rummet hafva »tänkt på», skulle vara förbunden med de allra
största svårigheter. Men såvida det förutsättes, att en dylik anstalt
skulle komma att anlitas i eu betydligare utsträckning och således någorlunda
uppfylla sitt ändamål, lärer det vara nödvändigt att söka en
lämplig begränsning af de inträdesberättigades antal, såvida ej det erforderliga
statsbidraget skall stiga till alldeles afskräckande summor.

Ett af de märkligaste förslag angående en statsinrättning för arbetares
ålderdomsförsörjning, som under de senare åren sett dagen i
Tyskland, innehåller visserligen att »hvarje tysk» skulle ega rätt att inträda
i anstalten, dervid njutande den förmånen att hans bidrag skulle
beräknas utan hänsyn till någon vinst för anstalten och endast med ett
helt obetydligt tillskott till förvaltningskostnaden. Men statstillskottet
förbehålles i detta förslag åt dem, hvilka ålderdomsförsäkring blefve
genom lag påbjuden; förvaltningskostnaden skulle för desse försäkringstagare
äfven bestridas af det offentliga. Förslaget (»Die Altersversorgung
der Arbeiter in Deutschland», Berlin 1882, af preussiska regerings -

Motioner i Andra Kammaren, K:o 11. 21

rådet Franz Kretschmann) upptager såsom »ofrivillige medlemmar»
följande:

a) das gewöhnliche Gesinde,

b) die Tagelöhner und Lolmarbeiter,

c) die Grundbesitzer und Pächter, sowie Gewerbtreibende, welche
von dem Betrage ihres Besitztbums eder Gewerbes nicht, leben
können, sondera anderweiten Yerdienst durch Tagelohn oder
diesem äknliche Lohnarbeit. suchen mtissen.

d) die Handwerksgesellen.

Enligt Kretschmanns förslag skulle från fylda 18 år till fylda 55
år — då ålderdom sräntans utbetalning börjar — årligen erläggas af
arbetaren 3 Mark och af arbetsgifvaren 3 Mark, hvartill komme ett årligt
statsbidrag, som — högre för de qvinliga än för de manliga ledamöterna
— i medeltal beräknas till 4 å 5 Mark. Slutresultatet af hans
kalkyl varder, att med ett statsbidrag af omkring 35 millioner Mark, förvaltningskostnaden
inräknad, loV3 millioner arbetare och arbeterskor skulle
från och med sitt 56:te åldersår varda förvissade om »nödtorftig))
utkomst. Ålderdomsräntan är satt till 108, enkeräntan till 72 Mark, att
månatligen utbetalas med respektive 9 och 6 Mark. Beloppen äro således
ganska låga. Författaren yttrar emellertid härom bl. a. följande: Ett

belopp af 9 Mark i månaden är högt nog för bestridande af de nödvändigaste
lefnadsbehofven, ty det utgör tre gånger så mycket som det
understöd hvilket för närvarande bestås de fattige i de flesta städer och
byar inom Königsbergs Regierungsbezirk; det är nära lika med den
sold, som förunnas soldaten, hvilkens tjenst är förbunden med betydlig
ansträngning och kräfver kraftig föda (soldaten får, jemte solden,
äfven bröd, qvarter, kläder); det är nära 3/4 af den pension som, ännu
för 10 år sedan, i Preussens östliga provinser bestods de till kommunens
anseddaste medlemmar hörande byskolelärarne.

Författaren påpekar väl, att en mycket betydlig minskning i kostnaden
skulle vinnas genom pensionsålderns framflyttning till 58:de eller
57:de åldersåret, men fasthåller att ej en senare tidpunkt än början af
det 56:te kan bestämmas, om ålderdomsräntan skall tillfalla arbetarne
från den tidpunkt, då arbetskraften börjar i bet}Mligare mån aftaga,
och om det öfvervägande antalet skall komma i åtnjutande af sin ränta
och således få nytta af sina erlagda bidrag; endast i så fall skola de
i ålderdomsförsörjningen se en, i deras intresse, af statsmaktens omvårdnad
och deras medborgares menniskokärlek skapad och för dem
högst värdefull inrättning, samt gerna erlägga sina bidrag.

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

Ytterligare må tilläggas, att enligt författarens förslag de »ofrivillige»
försäkringstagarne skulle ega rätt att jemväl inträda såsom »frivillige»
medlemmar i kassan, och sålunda förvärfva sig, utöfver den normala
ålderdomsräntan, en half eller hel sådan eller flere hela, alt efter
råd och lägenhet att betala de för frivillige medlemmar stadgade bidrag.

Slutligen må bifogas följande strödda uppgifter från England och
Spanien samt Ryssland.

Ett år 1880 af lord Carnarvon framlagdt förslag rörande obligatorisk
arbetareförsäkring under statens medverkan, afseende att åstadkomma
ett veckounderstöd dels vid sjukdomsfall, dels permanent efter
uppnådda 70 år, synes väl icke hafva ledt till något resultat ens i lordernes
hus, men antecknas här såsom ett ytterligare vitnesbörd om opinionsarbetet
i Manchester-teoriernas stamort.

För några månader sedan uppgafs att dåvarande spanska ministeren
var betänkt på arbetaredomstolar till slitande af tvister mellan
arbetstagare och arbetsgivare, inskränkning af arbetstimmarne, grundandet
af arbetareassociationer och af arbetareassuranser mot olycksfall.
Och helt nyligen meddelade den utländska pressen, att en kommission förordnats,
under ordförandeskap af den bekante konservative politikern och
historieskrivaren Canovas del Castillo — numera åter konseljpresident —
med uppdrag att undersöka alla de frågor som röra förbättrandet af de
arbetande klassernas ställning och förhållandet mellan kapital och arbete.

I Ryssland har, enligt uppgift i finska tidningar, en kommission
af ledamöter från inrikes-, finans- och kommunikationsministerierna samt
andra afdelningen af kejserliga kansliet utarbetat ett förslag till lag angående
industriella inrättningars och företags egares pligt till skadestånd
för hvarje arbetare, som stympas eller dör, ifall skadan inträffat under
arbetet och af någon bland vissa närmare angifna orsaker. I »helsofarliga»
industrier skulle arbetsgivare!! vara ansvarig blott i det fall,
att sjukdomens orsak kan bevisligen hänföras till försummande af de
hygieniska fordringarna. Det ryska lagförslaget skulle således, märkligt
nog, omfatta — för att begagna den tyska terminologien — såväl
»sjukdomsfaror» som »olycksfallsfaror», om än visserligen båda slagen
strängt åtskiljas. Lagförslaget uppställer regler för skadeståndets
bestämmande o. s. v. Äfvenså lära föreskrifter hafva ifrågasatts om
vissa säkerhetsåtgärder, såsom betäckning af farliga maskindelar och
apparater in. m.

Motioner i Andra Kammaren, N:o il.

Jag har väl sålunda egt rätt, att nämna den nutid srörelse, på
hvilken jag härmed kastat en återblick, för »allmän-europeisk». De torde
finnas, som tycka att denna benämning ej säger något mer, än att
dårskapen tyvärr är universel, att sakens '' beskaffenhet deremot betecknas
med det förskräckliga namnet »socialism», och att den dermed
är dömd. Jag är af en annan tanke, och anhåller att få korteligen
utveckla den.

Den äldre — abstrakta — nationalekonomien uppkom och utbildade
sig under en tidrymd, då i snart sagdt alla riktningar ett statsförmynderskap
gjorde sig gällande, som blef mer och mer outhärdligt.
Nedbrytandet af de skrankor, lagstiftningen uppstält, vardt derför hennes
fältrop, och utan tvifvel motsvarade hon härutinnan ett verkligt, för
handen varande behof. Denna riktning kunde sålunda ej utan skäl
smycka sig med »frihetens» namn. Redan detta var en grund till hennes
stigande popularitet. Eu annan orsak är att söka i den — om uttrycket
tillätes — dogmatiska tvärsäkerhet, hvarmed denna lära förkunnades,
i den matematiska bestämdhet, till hvilken hon bragtes, i de af
vidlyftigt faktiskt material obesvärade, i korta sentenser inklädda eller
i slagord, som lätt fäste sig i minnet, uttryckbara satser, af hvilka hennes
på ytan så glatta och afslipade, så skenbart fasta system bygdes
upp. Denna nationalekonomiska riktning förtjenar framför alt derför
att kallas abstrakt, emedan hon abstraherade från det verkliga lifvets,
blott alltför ofta upproriska, fakta. Hennes anhängare hafva haft för
sed att från hvarandra söndra samfundslifvets mångfaldigt i hvarandra
ingripande förhållanden och behandla dem — behandla menniskorna,
deras fördomar, deras lidelser, deras stridiga intressen — som räkneexempel
på den svarta täflan, hvilkas resultat, om man blott räknar rätt,
skola öfverensstämma med facitboken. Hvem har ej till leda hört hennes
satser, t. ex. om »det fria aftalets» obegränsade rätt och om »tillgång
och efterfrågan» såsom allena värdebestämmande element, förkunnas såsom
orubbliga naturlagar.

I sin nitälskan mot statens ingripande i den ekonomiska samfundsorganisationen,
utom för att undanrödja alla hinder mot de enskilda
intressenas oinskränkta rörelsefrihet, ''korn hon till detta laisser
aller, laisser fåne, som på mer än en punkt stötte samman med moralens
fordringar och ville tvinga dem att rygga. Man torde sålunda ej
behöfva förneka denna riktnings förtjenster, fastän man tror sig befogad
att påstå, att hennes målsmän ofta så försett sig på det tillfälliga
medlet, att de glömt det beståndande målet för samhällets verksamhet,
eller förvexla! det förre med det senare. Tull-, närings-, bank-lagstift -

Motioner i Ändra Kammaren, N:o 11.

ning m. in. vitnar härom i vårt och i andra land, både genom görande
och låtande.

Sedan den tid, då denna riktning i den politiska ekonomien florerade,
lefver och regerar ordet »socialism» i mångas sinnen, omgifvet
af räddhågans vördnad. Det är sant, att de som mest begagna det,
vanligen minst äro i stånd att förklara, hvad de dermed förstå, men
detta minskar begripligtvis ej dess magiska kraft. Definitionerna eller
beskrifningarna på eller anklagelserna mot socialismen torde vara vid
pass lika många, som antalet af dem, hvilka begagnat ordet i en, åtminstone
i någon mån, preciserad mening. Man har äfven — och detta
är icke ovanligt — anlitat det blott såsom beteckning för någonting
obestämbart fasansfullt, ett politiskt spöke, eller man har dermed velat
göra en person misstänkt eller en sak förhatlig.

Vårt samhälle är fullt af »socialism», liar så varit och skall så
förblifva — lyckligtvis, säger jag för min del, ty derförutan skulle det
upplösas och gå under. Hvad är fattigvården, med dess till 8 millioner
kronor uppgående kommunal-skattebörda, annat än socialism, och i det
fallet en förkastlig socialism, när lagen ålägger kommunens alla skattepligtige
medlemmar bidrag till försörjning af dem, hvilkas kapital
arbetskraften — i ens eller någres tjenst blifvit antingen långsamt förbrukadt
eller genom ett olycksfall i''en vådlig handtering med ens tillintetgjordt?
Hvarför faller ej en sådan sak under den socialistiska benämningen
och fördömelsen? Helt enkelt derför, att den bestar af ålder,
att man är van vid den och derför finner den rätt naturlig äfven i
de delar, der den i sjelfva verket är så onaturlig — så orättvis — som
möjligt. Och finnes här ej mycken socialism till förmån icke för de
minst, utan för de mera bemedlade? Må man rådfråga t. ex. vår budgets
sjette hufvudtitel. Må man erinra sig statens grundfond för
hypoteksbanken, dess garantifond för sågverksindustrien, må man ihågkomma
den nyss beslutade odlingsfonden, för att blott taga några
exempel i den stora högen. Men sådant märka vanligen ej maktens
innehafvare — »de styrande klasserna», som fransmannen säger — så
snart statens direkta finansiela bistånd gäller och beslutes till förmån
för dem sjelfva.

Emellertid, den skrämmande kraft och verkan, som öfvats med
termen »socialism», använd som namn på en hemsk villolära eller såsom
personligt oqvädinsord, synes dess bättre med hvarje dag blifva allt
mindre och mindre.

»Nennen Sie das Socialismus oder nicht, es ist, mir das ziemlicli
gleichgultig», yttrade i tyska riksdagens möte den 2 April 1881 den

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11. 25

vidtberömde rikskansleren. Visserligen är allt, hvad han företager, till
den grad bestämdt af den »högre politikens» fordringar för stunden,
visserligen kan man med ohjelplig motsägelse beslå den, som ena dagen
förordar en storartad skatteomflyttning, den der skulle betydligt
lätta de mest, och betydligt öka de mindre och de minst bemedlades
skattebörda, men den andra dagen, af intresse för arbetarnes väl och
ledd af »kristliga» ingifvelser, föreslår en olycksfallsförsäkringsanstalt,
der för hvarje medlem, hvilkens årsförtjenst uppginge till högst 750
Mark, premien skulle till 2/s erläggas af arbetsgivare!! och till >/3 af
statskassan. Men i hufvudsak står på hans sida och stod der, redan
innan han blef deras bundsförvandt, en stor skara ej blott af tyska professorer
och privatdocenter m. fl. dylika, utan ock af praktiske män,
som af egen erfarenhet veta, hvad det vill säga att vara arbetsgivare.
Äfven de kunna förklara, och det betyder något, att det är dem temligen
likgiltigt, om man kallar dem för socialister.

I hög grad lärorika äro i detta afseende flere yttranden, som
folio i det danska Folketinget vid första behandlingen af regeringens
förslag till lag om en »Anstalt for billige Alderdomsforsörgelser.» För
denna anstalt skulle genast anvisas en »hjelpfond» å 2 millioner kronor,
förutom att statskassan skulle bestrida utgifterna för anstaltens inrättande
och framtida förvaltning; man tyckes för öfrigt ej på något håll
betvifla, att detta vore blott en begynnelse, och att vid tillämpning af
§ 12, den s. k. »revisionsparagrafen», statstillskottet skulle komma
att multipliceras med en ej obetydlig siffra. Mot sjelfva hufvudsyftet
har, så vidt jag rätt uppfattat diskussionen, knappt mer än en talare
yttrat sig, ledamoten för Fredriksborg amts andra valkrets, godsegaren
J. Hage. Förslaget blef väl äfven eljest föremål för skarp kritik, och
det säges vara dömdt till döden; men i domens motiv, om den kommer
att utfalla så, får uppenbarligen icke företagets »socialistiska» karakter
något rum. Jag skall anföra hvad om den sidan af saken yttrades af
tre, genom sitt författareskap äfven hos oss välbekante och högt ansedde
universitetslärare: professorn i nationalekonomi, f. d. chefen

för statistiska byrån, Falbe-Hansen, representant för Odense amts lista
valkrets (medlem af den förut omtalade kommissionen för arbetarefrågan),
juris professorn, e. o. höjesterets-assessorn Goos, representant för Kjöbenhavns
5:te valkrets, samt professorn i statsekonomi och statistik W.
Scharling, representant för hufvudstadens 4:de valkrets.

Den förstnämnde yttrade, att saken var särdeles vigtig bland
annat af det skäl, att förslaget innehölle en helt ny princip för lagstiftningen.
»Det er nemlig», fortsatte han, »i Virkeligheden — for åt
Bih. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Häft. 4

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

sige det rent ud — Statssocialisme, Tvangsfordeling, hvor man indkrrnver
Indtaegter gjennem Skatter, og''fordeler dem til Privates Understöttelse
paa den Maade, man anser för rigtig. Det er det förste Skridt
paa et Skraaplan, hvis nederste Ende er Kommunismen. Det er en
Sag, som man ikke kan indlade sig paa liden store Betmnkeligheder.
Jeg vil nu sige, åt jeg for mit Yedkommende ogsaa har nseret store
Betsenkeligheder ved ''dette, men jeg er dog — og jeg kan sige: forlaengst
— kommen till det Resultat, åt et saadant, Skridt er rigtigt og
nödvendigt, og hvor store Betaankeligheder det end maa före med sig,
ere Forholdene dog saaledes, åt det er berettiget og önskeligt åt foretage
det. Jeg tror, åt den Fare, som ellers vilde vsere förbunden med
åt indlade sig paa denne Sag, i vört Samfund er forholdsvis mindre,
sandig paa Grund af den Samfundsinddeling, her er tillstede paa Grund
af det store Antal, som de besiddende Klasser udgjör, ved Siden.af den
Maade, hvorpaa den politiske Magt er baseret, sandig Yalget til dette
Thing, idet den brede Basis, her er given i Yalgretten, giver en saadan
Fasthed, en saadan Modstandskraft, åt den yder en betydelig Garanti
mod åt gaa saa vidt, åt Samfundets vmsentlige Grundpiller derved rokkes.
Dertil kommer, åt Forholdene her i Landet ere saaledes, åt man vistnok
maa sige, åt det er i höj Grad önskeligt åt foretage noget Extraordinärt,
idet jo Forholdene i Arbejdsklassen, og sandig.Arbejdsklassen
paa Landet, ere saadane, åt den simple Arbejder, der ikke bär nogen
Formue, som f. Ex. ikke er Ejer eller Faster af et Hus og.som er
liden smidig Arbejdsdygtighed, og som har Familie af almindelig Störrelse
åt sörge för, let vil blive henvist til som noget Ordinärt, noget
Normalt åt söge sin Alderdomsforsörgelse hos Fattigvassenet.»

Professor Goos frågade, om det är en försvarlig, naturlig och
med hela samfundsordningen öfverensstämmande princip, att staten lemnar
materielt understöd till ålderdomsförsörjning för obemedlade, och
han besvarade sjelf denna fråga sålunda:

»For mit.'' Vedkommende er det en gammel Overbevisning, åt
Principet er berettiget, og jeg lader mig end ikke i den Henseende
skrsemme af ett Ord, som det aerede Medlem fra Odense udtalte, skjönt
han ikke hyldede det eller mente, åt det virkelig kunde vmre en Grund
til principiel Indvending, den nemlig åt det var socialistisk. Jeg erkjender
naturligvis fuld ständig, åt der er en Socialisme, der er förkastelig
i sine Mani och i sine Midler, åt den er skadelig indad soin udad
og ödelaeggende, i Yirkeligheden en Fjende af sandt Fremskridt. Det
er den Socialisme, der stiller sig i direkte Modstrid med Grundlovens
Ordning, som er Alles fri Adgang til Erhverv, ved åt indföre en

Motioner i Andra Kamma ren, N:o 11.

Tvangsordning; men jeg paastaar paa den anden Side, åt der ogsaa er
en modstaaende Opfattelse, som er ligesaa yderlig gaaende, nemlig den,
der mener, åt der fra det Offentliges Side, fra Statens Side med Hensyn
til det, hvorom der nasrmest her er Spörgsmaal, ingen Föranstaltning
kan treeffes, men åt Alt maa överlädes til Individet selv. Begge
Dele ere Yderligheder, som ikke have Rod i de virkelige Lovgivninger,

0 g jeg for mit Yedkommende kan vel i dette Lovforslag o g dette Princip,
som her er nedlagt, se en ny Anvendelse, men ikke noget egentligt
nyt Princip)).

Professor Scharling anmärkte, att nationalekonomi är ett, och samfundspolitik
ett annat. Visserligen skalle nog det, som bestämdt strider
mot sunda nationalekonomiska grundsatser, också på längd visa sig
vara mindre lyckligt i samfundspolitiskt hänseende. Men å andra sidan
borde märkas, att nationalekonomiska betraktelser endast äro ett moment

1 de mångsidiga betraktelser, som måste göras gällande i samfundspolitiken
och dess resultat; vissa företag kunna mycket väl vara af den art,
att de icke hafva stöd i nationalekonomiska grunder, under det att andra
grunder tala derför, så att det likväl måste sägas vara fullkomligt
god och riktig samfundspolitik att främja företaget. Hvad nu nationalekonomien
skulle invända mot det föreliggande förslaget, det vore väl
den vanliga anmärkningen, att en lifränta till sin natur är en kapitalförbrukning.
Men dervid borde såsom en väsentlig omständighet ihågkommas,
att det ifrågavarande kapitalet näppeligen skulle komma till
stånd,. om ej just under den förutsättningen, att det skulle förbrukas
som lifränta, att med andra ord just utsigten till lifränta föranleder
den besparing, som bildar kapitalet. — Innebure, vidare, förslaget någon
statssocialism? Talaren svarade:

»Jeg vil nu dertil sige, åt dette Ord Socialisme ikke for mig indeholder
noget Afgjörende eller Afskrädande, thi Socialisme og Socialisme
ere saa forskjellige Ting, bruges til åt betegne saa forskjellige Principer,
åt en Sag virkelig ikke er dömt derved, åt man har betegnet den som
Socialisme, men det kommer an paa, hvad for en Slags Socialisme, der
er Påle om. Naar man derför siger om denne Sag, åt det er Statssocialisme,
saa siger jeg rent ud: Ja, vel det er Statssocialisme, men hvad er den
nuvserende Fattigforsörgelse, er det ikke ogsaa Statssocialisme, men Statssocialisme
i dens sletteste Form og er ikke det, der her er Tale om, åt saette
enbedreArt af Statssocialisme i stedet for en slettere Art af Statssocialisme».

De ärade män, hvilkas ord jag åberopat, äro ej »katedersocialister»
i den tyska eller italienska skepnaden. Man skall ej säga, att de
afsvurit den gamla, för att antaga en ny statsekonomi dogmatik. Men de

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

följa och främja sin praktiska vetenskaps utveckling. Sådana röster från
ett grannland, i så många hänseenden med oss befryndad^ böra ej
hos oss förklinga ohörda.

Det kunde väl ock visas, att de förslag rörande de arbetande
klassernas bästa, som nu så allmänt taga statsmännens uppmärksamhet
i anspråk, icke äro så nya, att de endast derför kunna afvisas
såsom nödvändigtvis omogna. Utan att gå tillbaka till sådana äldre
förslag — ty mer vardt det ej — som franska nationalkonventets
beslut genom lagen af 19 Mars 1793 om upprättande af en offentlig
Caisse de prévoyance, skall jag korteligen erinra om den verksamhet,
som i sin tid bedrefs af den år 1844 grundade »Centralverein för das
Wohl der arbeitenden Classen». På föranledande af preussiska ministeriet
för »Handel, Gewerbe und öffentliche Arbeiten» rådslog denna förening
år 1848 om fabriksegaren Adolph Pflugs memorandum angående
en ålderdomsförsörjningsanstalt för »invalid er ne inom samtliga mekaniska
yrken i Berlin». Samtidigt behandlades flere dylika förslag, såsom om
upprättande af en ålderdoms- och invalidkassa för arbetare i Berlin,
d. v. s. för de till ett antal af 200,000 beräknade personer, som genom
dag-, styck-, eller veckolön voro anvisade på osäker förtjenst. Medlen
skulle åvägabringas af arbetarne, af arbetsgifvarne, af kommunen, som
derigenom sluppe ifrån omsorgen om de arbetsoduglige, samt af de
välgörenhetsanstalter, hvilkas utgifter, tack vare den nya anstalten,
skulle minskas.

Det är icke katedersocialisterna, som uppfunnit dessa idéer, icke
ens »framstegspartiet», ännu mindre den tyske rikskansleren, hvilken
snarare lånat dem från de förre och sedermera dels användt dem såsom
fäktarefinter mot vissa politiska motståndare, dels ock omfattat dem på
allvar, emedan han trots det vapenförråd, socialistlagen satt i hans händer,
hyser en allvarsam fruktan för det tyska rikets »oräknade hungerbataljoner».
Men om, under sådana förhållanden, rörelsens politiska
karakter ofta varit mindre tilltalande, så har frågans politiska sida af
andra framhållits i de ädlaste syftens tjenst. Quentin, regeringsråd i
Dusseldorf och ordförande i en dervarande förening »till främjande af
arbetsamhet, sparsamhet, välstånd och sedlighet», utlät sig 1849, att den
säkraste garanti för ett reformatoriskt, icke revolutionärt framåtskridande
skulle vinnas, derest man kunde göra det stora flertalet af arbetarebefolkningen
solidariskt i upprätthållandet af den bestående statsorganismen,
genom att åt detta flertal bereda tryggade anspråk på en
ålderdoms-statspension. Derför hade han alltid uttalat sig för, att
staten skulle öfvertaga sparkassorna, och derför önskade han att staten

Motioner i Andra Kammaren, N:o 11.

skulle åtaga sig »generalförvaltningen» eller åtminstone öfverledningen
af och garantien för en arbetarepensionskassa, Uppoffringar finge staten
ej sky, när det gälde dess tillvaro; och att derom vore fråga, det
måste man ju erkänna, om man icke inskränkte sin blick till »lugnet
och den s. k. ordningen för nästa stund».

Häri finnes väl något, som kan sägas vara taladt för alla land
och alla tider.

Den nu varande tidpunkten synes mig tjenlig för handläggning
af det ärende, mitt förslag afser, emedan Riksdagen och Kungl. Maj: t
ej under den närmaste framtiden synas komma att varda oroade af
andra, mera betydande reformarbeten. Och att frågan ej är för tidigt
väckt, det torde omständigheterna i vårt eget och föredömet från andra
land ådagalägga,

Jag antager, att erfarenheten från främmande land kan i hufvudsak
tjena till vägledning för svensk lagstiftning om ofvan berörda
ämnen. Dermed nekas dock icke, vare sig att förberedande undersökningar
af vissa hithörande förhållanden hos oss skola finnas vara af
behofvet påkallade redan vid första stegen till dessa frågors bearbetning,
eller att sådana åtgärder i afseende på vår officiella statistik böra
vidtagas, hvarigenom oafbrutet fortgående, och derigenom mer och mer
tillförlitlig, upplysning om dessa förhållanden och deras vexling kan
vinnas till ledning för framtida förbättrande af de lagstiftningsåtgärder,
som till en början mera torde få karakteren af ett försök. Hit hänför
jag bland annat utveckling af vår yrkesstatistik, skapandet af en olycksfall
sstatistik, samt förbättring af dödsorsaksstatistiken. Hvad den förstnämnda
vidkommer, tror jag väl att ur det hos Statistiska centralbyrån
samlade materialet något så när tillfredsställande underrättelser kunna
hemtas. Beträffande åter olycksfallen i arbete lemnas väl om dem, som
få dödlig utgång, upplysning — dock ej för ändamålet tillräcklig — i
statistiken öfver »våldsamma dödsorsaker»; men om de öfriga finnas
näppeligen andra uppgifter, än de i årsberättelsen om bergshandteringen
meddelade angående olycksfall bland arbetare vid bergverks- och
bruksdriften. Och hvad slutligen angår dödsorsakerna i allmänhet, lära
de väl med förhandenvarande material endast till en viss grad kunna
specificeras å yrkesklasser, i ty att materialet sviker den spörjande, när
der blott begagnas termerna »arbetare» eller »fabriksarbetare», utan
vidare upplysning om arbetets, om fabrikens art och beskaffenhet. Härförutom
möter man den vigtiga frågan om dödlighetsprocenten och dödsåldern
i olika slag af lefnadsställning och verksamhet.

Emellertid bör anmärkas, att eu nydaning af vissa delar af den
Bill. till Riksd. Prot. 1884. 1 Sami. 2 Ajd. 2 Band. 3 Höft. 5

Motioner i Första Kammaren, N:o 11.

officiella statistiken och deras under åratal fortsatta bearbetning från
nya synpunkter icke må anses för ett oundgängligt första steg före
hvarje försök till lagstiftning. För olycksförsäkringslagen anlitade man
i Tyskland en särskild enquéte, anordnad af das Reichsamt des Inneren
under månaderna Augusti—November 1881. Denna undersökning sträckte
sig till 94,554 yrkesutöfningar (»Betriebe») med 1,615,253 manliga och
342,295 qvinliga, tillsammans 1,957,548 arbetare. Af dessa dogo, under
nämnda tid, i följd af olycksfall 662, blefvo fortfarande (»dauernd»)
arbetsodugliga 56Ö, och öfvergående arbetsodugliga 28,352, summa
29,574 på 4 månader. För år (multipliceradt med 3) skulle det göra
88,722 olycksfall, hvaraf 1,986 med dödlig utgång, 1,680 med varaktig
och 85,056 med öfvergående arbetsoförmåga. De för helt år beräknade
85,056 olycksfall med följande tillfällig arbetsoduglighet representera
1,649,577 sjukdagar.

Äfven om, utan särskilt anordnade primärundersökningar, de
allra nödigaste grundläggande uppgifterna skulle kunna åvägabringas
af statistiska byrån, antager jag för alldeles visst, att arbetet med dem
omöjligen kan utan särskild kostnad utföras. Jag förmodar derför, att,
om Riksdagen täckes bifalla mitt förslag om en skrifvelse till Kungl.
Maj:t, medel på samma gång böra ställas till Kungl. Maj:ts förfogande
till bekostande af dessa och kanske andra förarbeten, som till äfventyrs
ej kunna af vederbörande departement och embetsverk utföras utan
tillfälligt arbetsbiträde.

Jag har den äran att föreslå, att Riksdagen behagade

dels i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:ts täcktes såväl låta utarbeta och i de delar, der
sådant finnes nödigt eller lämpligt, underställa Riksdagen
lagförslag angående säkerhetsåtgärder mot olycksfall
i yrkesarbetet, angående arbetsgifvares ansvar för
sådana olycksfall, angående arbetares olycksfallsförsäkring,
samt angående arbetares ålderdom sförsäkring,
som ock meddela föreskrifter om vissa, för denna
lagstiftning erforderliga, vare sig tillfälliga eller fortgående
statistiska undersökningar,

dels äfven för detta ändamål ställa till Kungl.
Maj:ts förfogande ett förslagsanslag å 25,000 kronor.

Stockholm den 24 Januari 1884.

Adolf Hedin.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1884.