Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969 (Motion 1969:104 Andra kammaren)

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

Nr 104

Av herr Lundberg, om återförande, till kronan av viss mark, m. m.

Den 3 januari 1969 verkställde Stora Kopparbergs AB under länsstyrelsens
medverkan en vräkning av ett hem, en liten fiskarstuga, byggd på ett kronan
tillhörigt gammalt ödeskär, Bilhamn, Älvkarleby socken, Uppsala län.
Bolaget, med en ordförande som tillhör en av Sveriges miljarddynastier,
en boutredningsman, en halvsyster, vilka icke hade fullmakt eller delaktighet
i ett oskiftat dödsbo sedan 1915, visade då på ett upprörande sätt sin
ekonomiska och »rättsliga» makt mot några fattiga arvtagare — något som
aktualiserar en mångfald frågeställningar och visar hur rättslös en ekonomiskt
fattig medborgare i vårt land är gentemot mäktiga bolag med sina
anställda advokater, lantmätare och sin enorma ekonomiska makt.

För den som upplevde epilogen blev den en dyster upplevelse. De som
låg bakom vräkningen satt hemma i sina väl ombonade miljonärsvåningar.
Ute på Bilhamn i snö och köld fick kronans ombud och bolagets anställda,
med bland andra en son till den år 1915 omkomna fiskaren, pressen, några
grannar och en riksdagsman, som hade fullmakt att ensamt företräda rättmätiga
arvingarna från 1915, åse och uppleva hur överheter efter ett enmansbeslut
bröt sig in i ett fattigt barndomshem och kastade ut all egendom,
som en avliden fiskare, hans änka och fyra pojkar i möda och svett
värnat och byggt upp. Det var Sveriges äldsta bolags vilja som visade sin
hänsynslöshet och makthunger gentemot ett fattigt barndomshems ägare,
och dem kunde överheten utan samvetskval dräpa lika lätt som en tumnagel
kunde ända en lus’ tillvaro. Allt syntes möjligt i enlighet med den rättstilllämpning
som tydligen gäller i Sverige alltsedan Bo Jonssons dagar på 1300-talet, då han var Svea rikes drots och högsta rättsvårdare.

För den som levat bland folket och besökt de flesta platserna och hemmen
inom Uppsala län, mött den gamla fattigdomen bland lantarbetarna,
hört talas om men inte upplevt hur bondpatronerna kastade ut lantarbetarnas
bohag i snö och rusk, läst om Mackmyra-vräkningarna, storstrejken
1909, men även sett och upplevt hur den politiska demokratin kunnat genom
en kulturell och social omdaning ge människovärde åt många, upplevde
det som skedde på Bilhamn den 3 januari 1969 som en skrämmande och
hemsk tragedi och en bitter anklagelse mot en politisk demokrati som kunde
låta detta ske.

Bilhamn, som är ett gammalt ödeskär tillhörigt kronan, har åtminstone
sedan 1600-talet varit upplåtit till fiskarbefolkningen för byggenskap,
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1969. 4 saml. Nr 102—104

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

och ingen har under tre- ä fyrahundra år bestritt fiskarbefolkningens rätt
därtill. Det stora bolaget har utnyttjat en fattig änkas trångmål, oförstånd
och känsla av tvång och att bolaget svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter,
som hade betydelse för rättshandlingen, en halvsyster och en
boutredningsman till att försöka komma åt det fattiga barndomshemmet.
Myndigheterna har aldrig kontrollerat ägande- och rättsläget innan de lät
verkställa vräkningarna.

Trots att byggnaderna tillhörde det oskiftade dödsboet efter fiskaren som
drunknade 1915, så fick ägarna ingen vetskap om att bolaget begärt vräkning
förrän den 5 juni 1968 då en förrättningsman meddelade att vräkning
skulle ske den 10 juni kl. 10. Vid kontakt med exekutor och länsstyrelsens
högsta ledning rådde dessa till att en omgående inhibition och överklagande
av länsstyrelsens beslut skulle inlämnas till dem t. v. b. till Svea hovrätt.
Detta skedde. Men det förefaller som om länsstyrelsen icke meddelat Svea
hovrätt, att bolaget och boutredningsmannen icke var behöriga att begära
och behandla vräkningsfrågan då byggenskapen tillhörde det oskiftade
dödsboet från 1915, och detta förtigits i ansökan om vräkningen.

I Svea hovrätts beslut, målet nr Ö 633/1968 och utslag nr Vill: Ö 62,
sägs:

Vad Bertil Leaf och medparter anfört om äganderätten till ifrågavarande
byggnader kan ej grunda behörighet för dem att fullfölja talan mot länsstyrelsens
beslut, vilket innefattar åläggande allenast för dödsboet efter
Kerstin Löf och dödsboet efter Erik Emanuel Kolilström att avflytta från
byggnaderna.

På grund härav prövar hovrätten lagligt avvisa besvären jämväl såvitt
nu är ifråga. Vad hovrätten den 13 juni 1968 för ordnat beträffande verkställighet
av länsstyrelsens utslag skall icke vidare gälla.

Bertil Leaf och medparter förpliktas solidariskt gottgöra bolaget dess
kostnader å målet i hovrätten med ettusenetthundra kronor i ombudsarvode
jämte vad bolaget visar sig ha utgivit för ett exemplar av hovrättens utslag.

Arvodet till bolaget torde per minut beräknat utgå med samma belopp som
en fullgod arbetare har i dagslön.

När fullmaktsinnehavaren i J. Löfs dödsbo genom ett rykte fick vetskap
om vräkningen den 3 januari begärdes i skrivelse till länsstyrelsen en förteckning
på dödsbonas ägodelar, eftersom J. Lövs dödsbo icke fick vräkas.
Samtidigt meddelades att vräkning icke begärts av dödsboet. I skrivelse
till länspolischefen begärdes skydd för dödsboet samt för den enskilt ägda
mindre stugan, som var enskild egendom.

Vid samtal med landshövdingen och landssekreteraren på nyårsafton bibringades
fullmaktsinnehavaren uppfattningen att vräkningen icke omfattade
Johan Lövs oskiftade dödsbo, vari ingick huvuddelen av byggenskapen
eller sonen H. Löfs änkas enskilt ägda stuga.

Vid vräkningsförrättningen uppvisades för förrättningsmännen fullmakter
att föra Johan Löfs dödsbos talan samt en protest och ett meddelande att

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

han icke begärt utan motsatte sig vräkningen. Förrättningsmännen meddelade
då att länsstyrelsens beslut innefattade att all egendom skulle vräkas ut
och verkställde vräkningen efter denna princip. Även den enskilt ägda
stugan bröts upp, och allt kastades ut och bortkördes på bilar. Sedan vräkningen
verkställts i huvudbyggnaden låste jag dörrarna. Senare har bolaget
latit bryta sönder lasen i en dödsboet tillhörig stuga samt i den mindre
enskilt ägda stugan samt insatt nya lås. I sjöbodutrymmet, där halvsystern
last in det värdefullare bohaget från dödsbona, skedde ingen vräkning, troligen
därför att hon varit behjälplig till att bolaget kunde förfara på utfört
sätt.

Undei inemot 50 ars aktivt arbete inom länet har jag aldrig mött någon
liknande hänsynslös vräkning av ägarna till ett oskift dödsbo, som inte
häftade i skuld vare sig till länsstyrelsen eller bolaget. Att arvskiftesinstrumentet
var under rättslig prövning togs det ingen hänsyn till.

Efter vad som skedde i samband med vräkningen måste man väl förutsätta,
såvida nu inte ämbets-, tjänste- eller den växande byråkratins män
handlat felaktigt, att myndigheterna riktigt bär följt en rättstillämpning,
som har sin grund i Bo Jonssons tillämpning av lag och behandling av de
ekonomiskt fattiga i samhället, och att den blivit oförändrad i inemot 700
år. Den stora allmänheten — och, skulle jag tro, det stora flertalet av riksdagens
ledamöter — har aldrig haft vetskap om detta förhållande utan haft
uppfattningen att rättstillämpningen i ett demokratiskt samhälle av i dag
skulle följa andra regler och hänsyn. Förfarandet i det aktuella rättsfallet
— där ett stort bolag och en boutredningsman, utan att äga ett bo eller
inneha fullmakter och med en länsstyrelses medverkan, kan tränga sig in
i ett hem, som icke häftar i skuld vare sig till länstyrelsen eller bolaget, och
kasta ut bohaget, bryta sig in i ett samfällt ägt barndomshem samt därefter
bryta sig in i och borttaga låsen samt sätta in nya sådana, förutom i hemmet
även i en enskilt ägd stuga, och på så sätt skövla och utplåna ett hem
där en änka med barn under möda, slit och uppoffringar sökt att klara sig
i ett 50-tal år — visar att steget mellan nutid och medeltid aldrig utplånats.

Att detta brutala, hänsynslösa och känslolösa förfarande har upprört sinnena
och skapat en känsla av att laglöshet råder och skyddet för de ekonomiskt
fattiga inkomsttagarna är obefintligt — detta i all synnerhet bland
andra liknande fiskarstuguägare — är naturligt. Teoretiskt skall ju lag och
rätt vara lika för alla, men om vi kvarhåller eu rättstillämpning från 1300-talet, så är den, som saknar en fylld penningpåse, rättslös.

Jag är självfallet medveten om att juridik är politik och att JUSTITIA,
som skall föreställa rättens gudinna, symboliseras av en person med förbundna
ögon, med en våg i ena handen och ett svärd i den andira. Även
Tegnér säger i dikten Svea: »Förtrycket nämns försvar, och rätt är det, som
lyckas.» Men när riksdagen en decemberdag 1918 beslutade införa demokratin
i vårt land, ansåg man väl att detta skulle innebära en demokratisering

Motion i Andra kammaren, nr 10k år 1969

av rättstillämpningen. Om man därför kan förutsätta att ämbets- och tjänstemän
rätt tolkat gällande föreskrifter, så måste ansvaret och orsaken till
att dylika rättskränkande och orimliga handlingar kan ske och leva kvar
ytterst återfalla på riksdagen och Kungl. Maj :t, som icke uppmärksammat
och tillrättalagt vad som brustit för att likhet inför lag och rätt skall gälla
för samtliga medborgare.

Att adeln och de rika i samhället ockuperat statens, allmogens och speciellt
bondens egendom är gamla kända rättsförhållanden. Men när denna
överklass i det äldre samhället drev makt- och penninghungern över en
outhärdlig gräns, tvingades kungamakten och andra att ingripa och genom
reduktioner återföra en del egendom till kronan och enskilda, som »herremännen»
olagligt lagt beslag på. En bakgrund till rättstillämpningen måste
man söka så långt tillbaka som i början av 1300-talet och samtidigt erinra
sig de två mera kända reduktionerna som historiskt förekommit.

Valdemar Atterdags dotter Margareta tvingade på riksdagen i Nyköping
fram en reduktion, som bl. a. medförde att 1 200 egendomar i Uppland
återtogs till kronan. Den mäktige Bo Jonsson behärskade två tredjedelar av
Sverige och hela Finland. Han var Sveriges rikaste och mäktigaste herre
men blev aldrig nöjd. När hans första maka under barnsbörd uppgivit andan,
lät han öppna hennes döda kropp och tog intyg av de närvarande att barnet
ännu levde. Visserligen dog det strax efteråt, men den korta stund dess
livsgnista varat var nog för att arvet efter den döda skulle gå till barnet och
från detta till den efterlevande fadern. Bo Jonsson tvingade de fattiga att
avstå sin gård utan ett öres ersättning. Böner eller motspänstighet tystades
med fångtornet. Den mannen var Svea rikes drots, d. v. s. rättvisans högsta
vårdare. Den förfärliga laglösheten och maktövergreppen bröts till en del
genom en reduktion och en handlingskraftig kvinna, MARGARETA.

Men herremännen tillskansade sig ånyo makten, kronans och allmogens
egendom och samlade åt sig enorma rikedomar mitt i den allmänna fattigdomen.
Gustav II Adolf hade bl. a. i sin kungaförsäkran gett adeln rätt till
de fem högsta posterna i riket och rätt till att besätta posterna till kammarherre,
lagmän, ståthållare, befälhavare, häradshövdingar m. fl. poster till
ett antal av drygt 800 tjänster. Kristina och Oxenstierna gav adeln ytterligare
makt och egendom.

Det var ett tidsskede av hänsynslös imperialism, bondenöd och ett socialt,
kulturellt och ekonomiskt klassförtryck av grotesk omfattning. Folket behandlades
som trälar och utsattes för pina, fängslande och tortyr. Adelns rätt
till privata fängelser lämnade oanade möjligheter till »skamligt förtryck
och misshandel i hemlighet. Och man bör hålla i minnet, att domarebefattningarna
i regel kontrollerades av adeln eller av dem beroende redskap
bland lagläsarna».

När Karl XI blev myndig företog han en ny reduktion i slutet av 1600-talet. Han återtog till kronan förläningar, löneförhöjningar och förmåner

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

»varmed de höga herrarna sett sig själva och sina ståndsbröder till god, när
de sutto vid makten, medan så många andra måste lida nöd». För varje
beslut, som reduktionskommissionen ansåg ha varit skadlig för landet, beräknades
hur mycket kronan därigenom förlorat, och detta återkrävdes av
rådsherrarna eller deras arvingar. Kommissionen under Klas Flemmings
ledning hade vittgående fullmakter, och befogenheterna hade retroaktiv
verkan.

Vad allmänningarna i Upplands reduktion beträffar kan ur kammararkivets
handling anföras:

Sedan Ivungl. Maj :t i Res. den 24 maj 1693 till direktören för landtmäteriet
Carl Gripenhielm gifvit befallning om allmänningarnas i Uppland kartläggning
och afmätning, så förordnade direktören Gripenhielm den 9 juni
s. år landtmätaren Jacob Brauen till ofvanskrifna arbetets utförande. Och
som samma värk har med sig en odieusitet, fann Kungl. Maj :t sig föranlåten
att i href den 13 juni s. å. försäkra honom om sitt särskilda häen och
beskydd.

__ Efter vidtagande af vissa förberedande åtgärder ingaf därefter Braun till
Kungl. Maj :t ett d. 11 jan. 1694 dagtecknadt s. k. Memorial innehållande
fullständigt förslag om »huru allmänningarna i Uppland, som på åtskilliga
tjder, emot Lag och billigheten kommit i privatorum händer kunna till
Kongl. Maj :t och Cronan redresseras och återsökas.

Af ingressen till denna handling ser det ut, som man mindre haft för
afsigt att omedelbart lägga allmänningarna under kronan utan fastmera
åsyftat att bibehålla och åter söka dem till allmogens fria nyttjande. Det var
snarast deras öfverförande i enskild ägo, som man ville bekämpa. Sålunda
anföres, att allmogen vid ett stort antal riksdagar besvärat sig öfver allmänningarnas
inkräktande af enskilde samt att Kungl. Maj :t resolverat om
deras »igensökande och vindicerande» ehuru »alle slike hälsosamma förordningar
äro afsjdes satte och litet eller alls intet i värket stälta». Och vidare
heter det, att »största dehlen af Upplandet kan aldrig begå sig, så framt de
icke få sina fullkomliga Allmänningarv igen, effter som de nu til wedebrand,
Timmer och Gärdsle fång, äro utblottade och förmå slijkt ifrån långt aflägsna
orter intet köpa».

Och sådane Allmänningar äro bär månge, samt af widlöfftige och anseenlige
vilkor, hvilka väl stå att återsöka, om värket blifver väl och rätteligen
till dheras vindicerande angripet.

Med stor skärpa framhålles olämpligheten af att öfverlämna detta vindicerande
åt de ordinarie häradshöfdingarna; hvarföre han föreslår, att verket
skulle bedrifvas af kommissioner, bestående af »en Mann af authoriet»
som efter Kungl. Maj :ts förordnande »förer Directionen och sig adjungerar
någre Bijsittare af vilkor och i Lag och Kongl. Förordningar förfahrne, med
nästa uthäradz Nemd», samt med biträde af lantmätare och kronoombud.

Den 14 maj 1694 gavs därpå instruktion för skogskommissionen i Uppland,
och arbetet bedrevs med kraft. Den 29 april 1695 beordrades landshövding
Petter Dijkman att föranstalta om skyndsam utstakning av allmänningarna
etc. och några allmänningar i Stockholms och Uppsala län
klarades innan Karl den elfte dog och arbetet stannade av.

I ett memorial, daterat Rådmansö den 20 september 1717, angiver slutli -

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

gen Jacob Braun en berättelse om allmänningarnas beskaffenhet i Uppland,
beklagar sig över att allmänningsreduktionen avstannat på grund av
»denne swåre krigstiden, som är gode sakers fortgång hinderlig, såväl som
den store penningbristen» samt erinrar om vad som vid en förnyad undersökning
är att iakttaga, på det den kunskap, som han om slika allmänningar
ännu haver i friskt minne, icke må med honom bortdö.

Plan kallar allmänning för ett »allmänt ting, som allom efterlåtet är att
nyttja och bruka», och förklarar, att »intet härad i Uppland är, som icke
har haft eller bör hafva sin allmänning, men att de äro borttappade, af stympade
och af närgränsande intagne, och således i förgätenhet komne».

Själva namnet och nyttan av allmänningarna säges ha blivit utplånat, och
detta »förliudes der af skiedt wara, att privati sådan rättighet sig tillägnat,
som i häradet boende varit och i synnerhet af dem, som nämst sine Ägor;
till allmänningen sträckt». Särskilt ridderskapet och adeln uppgives ha orättmätigt
inkräktat på allmänningarna, »Sina säterier sägas de hafva under råoch
rörs-frihet vidt och brett utsträckt, gjort ingrepp i de skogar och allmänningar,
som närmast lågo, samt tvistat med de nästa naborna om rågångarna
— ---.»

Under detta tidsskede kom dynastin de Geer in i bilden. Han var en rik
utlänning som behandlade och betraktade svenska arbetare och bönder med
förakt och hårdhet som »ett uselt följe». De Geerska dynastin tilltvingade
sig en oerhörd makt och eu mångfald egendom, som togs från kronan, bönder
och allmänhet. Han nyttjade alla möjligheter att med maktmedel och
utnyttjande av ämbetsmän och andra tillvälla sig omätliga fördelar och
kunde själv tillverka och få olika handlingar godkända. Denna dynasti lämnar
hårda och bittra minnen efter sig i Uppland. Leufsta bruks arkiv borde
utan tidsutdräkt överföras till kronan och öppnas för genomgång och forskning,
innan dess handlingar helt hinner att förstöras, för att bl. a. få en inblick
i hur och på vad sätt egendom kommit i de Geers händer. Likaså bör
en genomgång av lagfarter, om de fanns eller om de nu finns, hur dessa tillkommit
och vilken verklig laglig rätt de representerar, prövas.

Karl XII återförde ånyo vårt land till den gamla ordningen med en hänsynslös
herremakt. År 1710 yttrades i rådskammaren att de fattiga blivit
till blotta benen exekverade. En annan medlem anmärkte: »Uti Uppland
haver det så strängt med exekutionen tillgått, att både gång- och sängkläder
äro blevne exekverade, så att bonden med sina barn ej hava det ringaste
att ligga uppå, att de nästkommande vinter måste svälta och frysa ihjäl, ty
de hava tagit bort enaste kon, som bonden haft haver.» I en memorial, som

Stenbock insänt till rådet sägs bl. a.: »---att jordeboken förfalskades,

så att många hemman vore uteslutna, och att bonden fick ofta ej kvitto på
sina erlagda utskylder, varav följde att fogdar och länsmän taxerade honom
godtyckligt.» Det var aktförfalskningarnas gyllene tid.

Nu har tydligen en ny tidscykel i samhällsutvecklingen gått till ända,

Motion i Andra kammaren, nr 10b år 1969

och dagens situation i fråga om makt- och penningmissbruk och hänsynslöshet
synes nu ha nått en situation, där kravet på en ny reduktion är minst
lika nödvändig som under föregående tidsintervaller och där samhället
ånyo tvingas till att reducera storkapitalets enorma ekonomiska makt och
hänsynslöshet.

När ett fåtal storkapitalister i miljarddynastierna, med finansdynastin
Wallenberg i spetsen, som i det aktuella fallet sänker sig ned till den maktoch
penninghunger som kan konstateras, har de gått tillbaka till ett missbruk
av hänsynslös makt som måste ha sin grund i medeltida uppfattning
om rätt och människovärde. När ockupationsraseriet nått ned till att skövla
ett hem, tillägna sig annans egendom, kasta ut och skövla ett barndomshem
för rättmätiga ägare till en fiskestuga, placerad på några kvadratmeter
svensk jord, då har storkapitalet och samhällsintresset mötts i en situation
där den politiska demokratin, oavsett vilka som har majoritet i beslutande
organ, måste inse att storkapitalets makt- och penninghunger måste och kan
icke annorlunda bemästras än genom att den politiska demokratin kompletteras
med rättslig och ekonomisk demokrati.

Några få rika kan inte få fortsätta med att stärka en ekonomisk diktatur
och ensamt få bestämma över svenskt land och vatten, industrier, naturtillgångar,
handel, kommunikationer, bostäder m. m. och sätta folkflertalets
vilja och krav på trygghet och hänsyn ur funktion. För storfinansen finns
inget fosterlandsbegrepp, och om det är lönsamt kan de flytta över kapital
och företag till andra länder. Men större delen av vårt folk måste leva kvar
och är tvingad att söka få sin utkomst i Sverige.

Bakgrunden till vad som förevarit på Bilhamn den 3 januari 1969 är i
korthet följande:

Bilhamn är ett gammalt fiskeläge på ett kronan tillhörigt ödeskär, som
har nyttjats utan att någon gjort anspråk på det eller satt nyttjanderätten
i fråga.

Bilhamn var på 1600-talet helt omslutet av vatten och bestod av ett antal
mindre holmar. Kronokaraktären skall uppfattas som en naturlig
följd av att öarna av ålder aldrig ingått i strandhemmans ägovälde och
således icke varit föremål för enskild rätt. Fiskarna, som icke äga i mantal
satt jord, har haft gratis nyttjande- och boenderätt åtminstone sedan
början av 1600-talet. Men eftersom Bilhamn tillhör kronan har varken
urminneshävd, ensittarlagen eller 20-årshävd kunnat åberopas för en inlösen.
Under en tidigare direktör — som senare avskedades — började
denne, en kassör och en skogvaktare att arrendera ut båtplatser i sjön
Trösken och inkassera avgifterna. Sedan han fått sluta skulle en av
dessa »arrendatorer» gå till den efterföljande direktören och betala sitt
arrende. Då upplystes han om att bolaget aldrig beslutat om att upptaga

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

någon avgift, eftersom ett annat bolag ägde vattenområdet och strandmarken.
En liknande fiskeavgift började troligen upptagas på Bilhamn vid samma
tidpunkt och på samma rättsgrund. När avgiften på Bilhamn skulle
höjas till 25—35 kr. per år strejkade fiskarna och nekade att betala någon
avgift. Detta skedde 1938. Då gällde det att finna andra motiv för att
komma åt Bilhamns-fiskarnas boplatser. Före 1938 har aldrig någon gjort
anspråk på att äga och uttaga arrende för marken.

År 1912 övertog en fiskare, Johan Löf, boplatsen på Bilhamn från en
Pagard, som under olika generationer nyttjat boplatsen sedan 1600- eller
början av 1700-talet, för en summa som redovisas genom en reversskuld
å 50 kr. i bouppteckningen. Fiskaren byggde ensam en stuga under åren
1912—1915 och flyttade in med hustru och fyra minderåriga söner. Eu
decemberdag 1915 omkom familjefadern under en fisketur. Vid bouppteckningen
och vid arvskiftet 1917 bestod boet av byggnaden, fiskeredskap
och litet bohag. Det överenskoms då att boet skulle vara oskift dödsbo,
och avkastningen skulle användas till familjens uppehälle. I maj 1916
anställdes en fiskardräng. I mitten av 1918 födde änkan en dotter och som
far uppgavs fiskardrängen. Något giftermål kom inte i fråga, eftersom detta
skulle framtvingat ett tvångsskifte. Under åren 1920—1924 byggde en av sönerna
för egna medel och med hjälp av bröderna och en släkting en mindre
stuga, som var sonens enskilda egendom och icke ingick i boet. År 1933
gjorde bröderna en tillbyggnad i vindsutrymmet i dödsboets stuga för
att bereda bostad åt en av sönerna med hustru. År 1938 under fiskavgiftsstrejlcen
uppenbarade sig en tjänsteman från Stora Kopparbergs AB och
påstod att de ägde marken och presenterade arrendekontrakt, som för att
vara attraktivt innehöll en arrendeavgift å 5 kr. De lurade därmed änkan,
trots att bolaget måste ha vetat dels att de inte ägde marken, dels att änkan
å dödsboets vägnar icke ägde rätt att med bindande verkan underteckna
arrendekontraktet och, i strid med vad sägs i H: 1 avtalslagen i dess
1 och 30 samt 31 §§, underskriva ett kontrakt, vari insmugits — då eller
senare — ett maskinskrivet tillägg som, om det vore lagligt, skulle ha fråntagit
barnen deras rätt i det oskiftade dödsboet. Detta arrendeavtals tillkomst
skedde med utnyttjande av änkans känsla av tvång, hennes trångnyål
och oförstånd och på grund av att bolaget, genom att svikligen uppgiva
eller förtiga omständigheter som hade betydelse för rättshandlingen,
kunde förmå änkan till att underskriva en handling som hon icke utan
att höra och få tillstånd av de andra dödsbodelägarna icke ägde rätt att
underskriva. Att bolaget hade vetskap om att stugorna tillhörde Johan
Löfs oskiftade dödsbo och att den mindre stugan var enskild egendom
framgår bl. a. av ett värderingsintyg från 1966, som förvaras å dess avdelningskontor.

År 1944 tänkte änkan och fiskardrängen gifta sig, men då detta skulle
inneburit ett tvångsskifte av dödsboet, överenskom parterna att efter den
enas död skulle den efterlevande få bo i orubbat bo. Eftersom änkan först

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

avled år 1958 skulle skifte av Johan Löfs dödsbo kunnat krävas, men då
sönerna ansåg att de måste taga hänsyn till att fiskardrängen varit anställd
sedan 1916 och ett skifte skulle ha medfört att han mist bostaden
m. in., så fick dödsboet kvarstå oskiftat. Efter fiskardrängens död 1966
sökte hans dotter att övertaga huvuddelen i boet och begärde tydligen på
uppdrag av bolaget att genom en försäljning till detsamma få övertaga
stugan till sommarbostad. Eftersom hon ägde 1/5 av änkans dödsbo, d. v. s.
en tiondel av byggenskap och lösöre (med undantag av den enskilt ägda
stugan, som numera ägs av en sons änka), begärde hon tillsättande av boutredningsman
för änkans dödsbo och att till boutredningsman skulle
utses samma advokat i Gävle som förrättat bouppteckningen efter hennes
far. Han utsågs även till sådan den 5 april 1967.

Trots att denna boutredningsman icke hade fullmakt att företräda Johan
Löfs oskiftade dödsbo, trädde han tydligen omedelbart eller innan han
utsetts till boutredningsman och utan att de levande delägarna i detta
dödsbo hade vetskap om det i förbindelse med bolaget och försålde byggenskapen
till bolaget. Något försäljningsavtal eller avtal om när, hur och
var en boutredningsman kunde överenskomma och underskriva en försäljning
av annans egendom har aldrig delgivits mig som befullmäktigat ombud
för dödsboet. När arvskiftesinstrumentet i änkans dödsbo, efter påstötning,
omkring den 10 april 1968 kom mig till del samt försäljningssumman
på Johan Löfs oskiftade byggenskap, och den enskilt ägda stugan,
som nu ensamt ägdes av änkan efter den av sönerna som avlidit den
10 oktober 1967, även hade försålts skedde en överklagning. Jag hade anmält
till rätten och advokaten att jag genom fullmakter företrädde dessa
dödsbon och att vi aldrig skulle gå med på en försäljning av barndomshemmet.
Arvskiftesinstrumentet är överklagat hos häradsrätten.

Trots detta tillkom avräkningsförfarande! på förut angivet sätt.

Trots att dödsboet efter Johan Löf aldrig varit engagerat i de tres rättsförfarande
och dessa utan fullmakter eller ägare till dödsboet företagit
en rättshandling de aldrig fått uppdrag att genomföra, räcker det inte med
att stämma halvsystern och överklaga änkans arvskiftesinstrument, som
även felaktigt omfattar Johan Löfs oskiftade dödsbos egendom, utan för
att få en återgång av köpeavtalet måste även bolaget och advokaten stämmas,
med därav följande kostnader och arbete. Att byggenskapen är stängd,
att inbrott och borttagande av lås även i den enskilt ägda stugan ägt rum
— detta anses vara lagligt förfarande. Polischefen har vetskap om förfarandet,
men vågar tydligen icke ingripa.

Vi som var med och åsåg hur ett fattigt fiskar- och barndomshem, med
länsstyrelsens hjälp, kastades ut på begäran av en miljarddynastis företrädare
och Stora Kopparbergs AB upplevde vräkningen som en skamlig,
bitter och oförklarlig tragedi i folkhemmet Sverige.

Att liknande händelser, och inte mindre hårda fast annorlunda, utspelades
på Bo Jonssons tid och under andra adelns storhetstider — och på -

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

stås ske i de s. k. östliga demokratierna — skall väl icke behöva innebära
att Sverige år 1969 inom sin politiska demokrati skall behöva tolerera
och uppleva liknande händelser.

Samhällsfilosofen Locke har diskuterat maktfördelningen mellan den
verkställande makten i motsats till parlamentets lagstiftande makt och
säger: »Det är den lagstiftande makten som måste vara den högsta; den
ansvarar endast inför samhället som helhet för vilket den är representant.»
Även om det kan vara svårt att rätta vad som brustit i handläggningen av
detta ärende måste Sveriges riksdag och Kungl. Maj :t hävda en rättsuppfattning
som kan ge en anvisning om vad Sveriges ansvariga ledning och
parlament skall anse vara lag och rätt i dagens politiska demokrati. En
djupgående reduktion av den ekonomiska diktatur, som vi upplever,
måste ske innan det blir för sent.

En amerikansk advokat sade i ett försvarstal 1735: »Om de som tillhör
statsledningen, särskilt de högsta ämbetsmännen, skall få alla sina åtgöranden
granskade av de enskilda, kan regeringsmakten inte fungera. Sådant
är självsvåld som inte kan tolereras. Det anses dra smälek över folkets
styresmän och undergräva deras auktoritet, så att till slut lagarna inte
kan bringas i verkställighet. Så resonerar de maktägande och deras språkrör.
Men jag önskar att man ville betänka hur ofta det har hänt att maktmissbruk
har varit den yttersta orsaken till missförhållandena och att det
i allmänhet varit de storas orättvisa och förtryck som gjort dem föraktade.
Deras skicklighet och förslagenhet är stor, och ingen som är det
minsta förtrogen med historia och rätt kan vara obekant med de sken
fagra förevändningar, under vilka man infört egenmäktiga styrelseformer
och krossat fria folks rättigheter.»

År 1840 när Napoleons stoft fördes till Invaliddomen hölls ett kritiskt
tal av Lamartine, politiker och filosof, vari han bl. a. sade: »Ett land som
Frankrike kan inte låta vördnaden för ett minne förrycka sitt sinne för
proportioner. Låt oss inte yvas mera över det som är stort än över det som
är rätt... Folket kommer att säga eller i sitt stilla sinne tänka: Där ser
man att när allt kommer omkring finns det ingen annan måttstock än storheten
och glansen, ingen annan moral än framgången . . . Jag tycker inte
om människor vilkas trosbekännelse strider mot deras fälttecken; jag tycker
inte om dessa män som har friheten, jämlikheten och framåtskridande
som officiella lärosatser och gör sabeln och despotismen till sin sinnebild.
Ja, jag måste erkänna att jag inte ens förstår dem.»

Även om händelsen på Bilhamn av de rika och stora betraktas som eu
bagatell, så blottar den brister som aktualiserar en mångfald frågeställningar
och krav, vilka en politisk demokrati aldrig kan gå udenom. Det
krävs en grundlig översyn av hela vår lag- och rättstillämpning; den juridiska
utbildningen måste anpassas till dagens politiska demokrati och
föränderliga syn på samhället, hänsynen till individens rätt och krav på

Motion i Andra kammaren, nr 10b år 1969 13

trygghet och jämlikhet kan inte förbigås. Det måste ske en demokratisering
och en likställighet inför lag och rätt där penningpåsens storlek inte
skall vara avgörande för att jag skall kunna få rätt, om jag faktiskt har
det. Storkapitalet har själv genom sin brist på omdöme och hänsyn till
samhälle och individ visat, att en handfull penning- och ägardynastier icke
är mäktiga att uppfylla de krav ett modernt samhälle och medborgarna i
eu demokrati har rätt att ställa. Rättegångskostnader och juristarvoden
måste överses, och likvärdiga kostnader och möjligheter att föra en rättegång
omprövas.

Affärsbankernas och storkapitalets enorma makt och vinster i det svenska
näringslivet tvingar trots detta fram mycket stora krav på samhället.
Vinsterna av de mångas sparande och arbete kan inte endast få tjäna storkapitalet
och ge dem ökad makt och arbetsfria inkomster, vilka kan uppgå
till exempelvis en dagsinkomst som en folkpensionär måste leva på under
minst ett år. Den Wallenbergska dynastin kunde troligen genom exempelvis
en omfördelning av sitt ägande i egna aktieinnehav ge sig mycket
stora vinster, och ett fåtal större aktieägargrupper kan utan arbetsinsatser
samla enorma kapital. Ett demokratiskt land och vår kapitalmarknad
har inget behov av en aktiebörs, som fungerar som ett hasard- och pokerspel.
Arbetare och tjänstemän inom industri, handel, jordbruk in. m. måste
göra en prestation för sin inkomst, som ofta är låg och i avtalstider alltid
prövas. Arbetare och tjänstemän kan av dessa arbetsfria inkomsttagare rationaliseras
bort, samtidigt som de själva tar ut miljontals kronor i vinstkapital.

Genom olika kapitalöverföringar, genom arvsöverlåtelser etc. kan stora
inkomst- och förmögenhetsägare få skattevinster som är orimliga, även
om de inte är straffbara, under det att en glömd hundra- eller tusenlapp
i en deklaration från en låginkomsttagare straffas förhållandevis mycket
hårt.

De gamla rekognitionsskogarna, som bildades bl. a. för kolfångst åt
järnbruken, uppdämningsrätter i vattendrag m. in. har aldrig upplåtits
med äganderätt för dem som brukade och nyttjade dem. När de gamla
bruken lades ned skulle mark- och vattenrätterna återlämnas till kronan.
När tidpunkten för ett återlämnande närmade sig, tillkom på 1880-talet
regeln om 20-års hävd, som helt förändrade 1805 års föreskrift, att »områden
som upplåtits till allmänt bruk eller eljest tjänade något allmänt
ändamål vore undantagna från hävdreglerna, vare sig de tillhörde staten,
kyrkan, städerna eller allmänna inrättningar eller menigheten över huvud».

»Med hänsyn till de egenartade jordförhållanden som varit rådande i Sverige
hade denna förändring i hävdelagstiftningen sannolikt betydande praktiska
konsekvenser, kronan till förfång. Dels torde det ha funnits ett icke
ringa antal vattenfallsfastiglieter, i synnerhet i Norrland, som genom bristande
tillsyn, genom myndigheternas felaktiga förfarande eller eljest utan

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

laga fång kommit i besittning ehuru rätteligen kronan tillhöriga. Dels
har kronan under gången tid i stor utsträckning upplåtit skogar och andra
fastigheter till bruksrörelsens understöd eller eljest åt enskilda, vilka
fastigheter sedermera i strid mot upplåtelsevillkoren behållits.»

För Upplands vidkommande innebar den förändrade hävdregeln, att exempelvis
de stora enheterna Leufsta, Harg, Forsmark m. fl. bruk tillfördes
enorma mark- och naturvärden, som togs från kronan, bönder och en del
backstugusittare. Att detta skedde tack vare överklassens självtagna makt,
politiskt och juridiskt, sammanföll med den tidens syn på samhälle och
rangskillnad, som gjorde det möjligt att ockupera annans egendom.

När maktkoncentrationen blev outhärdlig för såväl samhället som allmogen,
tvingades adeln, herremännen och kungamakten att återställa en
viss jämvikt genom reduktioner. Jag har erinrat om Margaretas och Karl
den XI :s, vilka bör kompletteras med Gustav Vasas kyrkliga reduktion år
1527. Med tanke på att adeln själv måste medverka i dessa reduktioner var
den förhållandevis ganska hård i dess verkställighet.

När den politiska demokratin 1918 beslutades bli införd i Sverige, skulle
därmed omedelbart ha följt en ekonomisk reduktion, som dels eliminerat
det enorma enskilda »ägandet» till markområden, natur- och andra tillgångar,
som genom politisk makt tagits från kronan, samt formats eu
demokratins ekonomiska målinriktning.

Följderna av denna underlåtenhet kan vi i dag spåra i en ny maktkoncentration,
som saknar solidaritet såväl mot fosterlandet som dess allmoge.
Ett land kan aldrig komma förbi folkets skyldighet och vilja att producera
och fördela. Om viljan att skapa trygghet, människovärde och jämlikhet
inom en demokrati sviktar inför en makthungrig storfinans skapar
den därmed ett oläkbart kräftsår. År 1918 var den framväxande demokratin
icke mäktig att genomföra den ekonomiska demokratin — vare sig teoretiskt
eller praktiskt. Men i dag står demokratin i ett tvångsläge, såvida vi
inte skall bromsa upp föränderlighetens samhälle och utvecklingen till jämlikhet.

Dagens ekonomiska snedvridning i fråga om produktiva och tärande krafter
i svenskt samhällsliv återspeglas av en annons om »Bästa aktierna 1968»
där det sägs »att i början av året var 50 stycken Volvoaktier värda 7 000.
De steg till över 17 000.» Några dagar dessförinnan sägs i en artikel i Aftonbladet:
»VOLVO-CHEFEN TJÄNAR 10 700 KR. OM DAGEN BARA PÅ SINA
AKTIER». Samtidigt som vi talar om jämlikhet och låglöneproblem kan detta
få ske. De produktiva krafterna av naturtillgångar, vetenskap, forskning,
arbetare och tjänstemän, småsparare m. fl., skapar förutsättningar för en
höjd levnadsstandard och framåtskridande, men aktieägarna tar arbetsfria
inkomster som är tärande likt kräftsvulster i samhällskroppen.

Axel Danielsson skrev 1889 om Norrland som »ett skövlat land och ett

Motion i Andra kammaren, nr 10b år 1969 15

plundrat folk». Från Malmö-horisont skrev han i sin »Brandsyn» på nyåret
1895:

Jag kan som mången annan moderat internationalist säga mig älska mitt
fosterland, icke blott landet ovan småländska gränsen, utan även denna
mindre sköna men bättre gödslade och fruktbarare slättbygd, som blivit min
andra hembygd.

Men kan en socialdemokrat älska »våra strömmars brus», så länge den
elektriska kraften i vattenfallen är privategendom, älska »bäckarnas språng»,
så länge endast strändernas ägare få fiska kräftor och högt betalande
engelsmän meta laxöring, älska »den mörka skogens dystra sus», där baggbölarens
yxa förjagat skogsnymfen och andra poesier, älska »stjärnenatten»,
varunder en här av utplundrade proletärer hacka tänderna av köld,
och »sommarljuset», i vars sken de få arbeta sig svettiga dag och natt?
Kan han älska allt detta? Ja, han kan och bör älska det som ynglingen
älskar sina drömmars mö, vilken han först måste erövra, eller vandraren
sitt mål, som han endast kan nå på en lång och mödosam stig. På det sättet
är jag patriot och väl även de flesta andra.

Den politiska demokratin har gett vårt folk sociala, kulturella och ekonomiska
värden som har knutit fosterlandet och folket närmare varandra.
Vi har förvisso ändrat hela livstillvaron för vårt folk på väsentliga punkter.
Men när det gäller ägandet, den ekonomiska diktaturen, har vi aldrig lyckats
att komma närmare det mål Axel Danielsson för inemot 80 år sedan diktade
om.

I Italien inträffar för närvarande en märklig protestaktion från domare
och advokater, som protesterar mot »falskt glittrande ceremonier». De säger
enligt referat från DN:

En omfattande och radikal reform av det italienska rättsväsendet har i
många år varit föremål för studier av experter. Men regering och parlament
har förhållit sig passiva. Alltjämt är ett flertal antikverade lagar i kraft,
genomsyrade av den anda som rådde vid deras tillkomst, således under
fascismen. Efter fascistregimens fall har republiken fått en alldeles ny,
på liberala och mera humana principer grundad författning. Men de fascistiska
lagar som lever kvar står i strid med denna konstitution. Republikens
— för övrigt alldeles utmärkta — författningsdomstol har gång efter annan
resolverat att lagen X och lagen Y är oförenliga med författningens artikel X
och Y. Lagarna måste förty revideras. Men det har parlamentet inte gjort

En del av deltagarna i denna protestaktion påpekar: »En stackars medborgare
som råkar förgå sig mot lagens majestät under en av nämnda
cykels ’fertila perioder’ blir bestraffad, eftersom han inte kommer i åtnjutande
av ''amnestins preventivmedel’. Men den som har turen att överskrida
lagens råmärken under en ''säker period’ slipper oförtjänt straff —
det är nämligen inte långt mellan amnestierna. På det viset blir den devis
man läser över ingången till Italiens domstolar ett tomt ord: ''Lagen är lika
för alla’.»

Den lagtillämpning vi i Sverige synes i stort tillämpa är tydligen en kopia

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

av vad Italiens domar- och juristkår påtalar, dock med den skillnaden att
lagtillämpningen i vårt land synes återfalla på en vida äldre samhällsuppfattning.
Den tidens makthavare i vårt land utövade inte en mindre hård regim
än fascismen.

Dagens lagar och deras tillämpning i vårt land måste kunna återspegla
det demokratiska samhällets grundsyn på likhet inför lag, rätt och människovärde.
Att ha en politisk demokrati, med vad den innebär, men en
juridisk utbildning och tillämpning, som ligger kvar i det gamla ståndsoch
överklassamhället, med dess sätt att vara dess rätt och behandla fattiga
människor, måste medföra allvarliga konfliktanledningar. Vår juridiska
utbildning och rättstillämpning ger våra jurister en politisk makt,
som på många områden är vida starkare än riksdagens, och konserverar
reaktionära uppfattningar från medeltiden, som helt kan stå i strid med
den politiska demokratins vilja och målsättning. Att detta kan ske torde
ha sin grund i att den politiska demokratin alltför mycket kopierat sagan
om kejsarens nya kläder och i den för allmogen nästan helt obegripliga och
krångliga rättegångsordningen.

I ett demokratiskt samhälle är känslan av att det är meningslöst för de
bredare folklagren att försöka hävda sin rätt och få den och sina problem
beaktade gentemot miljonbolag en farlig och upplösande känsla. Med den
centralisering till stora enheter som försiggår, där byråkratiseringen ökar
och möjligheten att komma i kontakt med ämbets- och tjänstemän, som
har en enorm makt, blir allt svårare, måste man finna bättre säkerhetsventiler
än dem vi bär, om inte majoriteten av medborgarna skall känna sig
utstött från samhällets omsorg och rätt. Det är farligt om de bredare folklagren,
när de fått medborgarrätt, —- så som genom Vergilius Dante gavs
mod och gladdes däröver — liksom Dante skall möta svensk rätt vid en port
med inskriften: »I, som här inträden, låten hoppet fara!» Det är farligt om
allmogen skall uppleva jämlikheten i svensk rätt och jämlikhet som: »Vårt
kval består endast i evig hoppfull trängtan» — och inget mer.

Ungdomen protesterar, även den ungdom som fostrats i politiskt konservativa
hem. Trots att detaljer i protesterna kan diskuteras, är det ändock
ett hälsotecken att ungdomen med inlevelse kräver, att demokratins och föränderlighetens
samhälle skall praktiskt visa verklig vilja till likhet inför
lag och rätt, till människovärde och solidaritet samt förstå att kravet på
jämlikhet inte endast är en teoretisk fråga. Om detta icke beaktas, kan
det tvinga fram konflikter, som kan spränga sönder omistliga värden i ett
land som vill vara ett rätts- och kultursamhälle.

I dagens situation är det rimligt att noggrant pröva frågan om inte
läget är sådant att den politiska demokratin nu är mogen för ett återförande
av de värden enskilda kapitalister tagit från kronan och enskilda.
Mark-, vatten- och övriga naturtillgångar bör i stort kunna följa den ordning
som Karl den XI:e följde vid sin reduktion under anlitande av kom -

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969 17

missionsförfarande med vittgående fullmakter och retroaktiva åtgärder.
Det kan vara lämpligt att börja med storbolagen och jordägarna, exempelvis
Stora Kopparberg, Korsnäs-Marma, Hargs och Forsmarks stora egendomar.

Likaså bör Kungl. Maj :t omedelbart, i enlighet med statsrevisorernas
förslag 1965, återföra holmar och skär till kronan. I detta sammanhang
bör även de holmar och skär som genom landhöjningen blivit landfasta bli
återförda till kronan.

För att komma till rätta med de verkligt stora ockupationerna av kronans
egendom, som bruks- och större markägare lagt beslag på, är det nödvändigt
att retroaktivt upphäva den på 1880-talet tillkomna förändringen av
20-årsregeln.

De gamla bruksarkiven bör omedelbart överföras till kammarkollegiet
och öppnas för allmän genomgång, och samhället bör genom experter undersöka
vilka handlingar som är lagligt tillkomna och vilka som av herremakten
helt är förfalskade och otillbörligt åtkomna.

Frågan om vad som ingår i begreppet fast egendom bör genomgå en
allmän översyn, där i fast egendom skall ingå både jord, mark och byggnader.

Prövningen av de frågor som ovan berörts bör ske innan någon ändring
i jordabalken vidtages.

Vad gäller rättsfrågorna i övrigt bör det ske en ingående prövning och utrensning
av äldre lagregler som i ett demokratiskt samhälle borde vara
inaktuella. Lagtillämpningen måste göras fri från det prejudikattänkande,
som binder dagens demokratiska samhälle kvar i ett klasstänkande och en
egendomsuppfattning som bör höra historien till.

I vad gäller exekutiva åtgärder, där vräkningar av familjer kan förekomma,
bör detta inte få ske utan domstols prövning, där speciellt äganderättsfrågan
noggrant skall prövas innan vräkning kan företagas. Likaså
bör Kungl. Maj :t i annat sammanhang pröva aktiebörsens tillvaro, dess
eventuella borttagande samt de enorma vinster aktieinnehav ger som arbetsfri
inkomst. Även egendomsöverföring på barn och släktingar och andra
skatteflyktsöverföringar som sker måste förbjudas.

Med hänvisning till vad ovan framförts hemställes,
att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om förslag till
en reduktion av mark, vatten och andra naturtillgångar och
värden, som enskilda på ett orättmätigt sätt tagit från kronan
och enskilda, speciellt då de gamla rekognitionsskogarna,
vatten- och uppdämningsrätterna, som i strid med upplåtelsehandlingarna
behållits av enskilda och som omedelbart
bör kunna återtagas till kronan;

att den på 1880-talet förändrade 20-årshävdsregeln retro -

Motion i Andra kammaren, nr 104 år 1969

aktivt skall upphöra att gälla samt att storbolagens och
godsägarnas förvärv av egendom, som skett med åberopande
av denna regel, omedelbart skall återställas till kronan;

att statsrevisorernas skrivelse av 1965 om en kartläggning
och ett återförande till kronan av holmar och skär verkställes
genom kammarkollegiet eller annan myndighet;

att de gamla bruksarkiven utan tidsutdräkt överföres till
kronan och att de blir föremål för en genomgång av experter,
som skall granska dess äkthet i fråga om åtkomsthandlingar,
kartor, lagfarter etc., eftersom en stor del av egendom
som tagits från kronan och enskilda har överförts till
bruks- och godsägare under tider där aktförfalskningar var
normala företeelser;

att i övrigt återställa allmänhetens rätt att, som av ålder
varit, nyttja bolagens och de större markägarnas vägar och
att avstängningsskyltar förbjudes; samt

att lagen om fast egendom, utöver mark och jord, även
skall omfatta byggenskap.

Stockholm i januari 1969

John Lundberg (s)

ESSELTE AB, STHLM 69
914029